Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 30 maj 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 160, 1999, s. 80.

3 Denna kommitté inrättades genom artikel 84 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 (EUT L 347, 2013, s. 487).

4 Rådets förordning av den 30 juni 1992 om införande av en stödordning i gemenskapen för förtidspensionering från jordbruk (EGT L 215, 1992, s. 91).

5 Rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, 1999, s. 1).

6 På denna punkt anser jag det viktigt att framhäva en särskild aspekt av förfarandet vid Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland). Det framgår i själva verket av Satversmes tiesas likums (lagen om Författningsdomstolen) att parterna i det pågående målet vid administratīvā rajona tiesa (Regionala förvaltningsdomstolen), med undantag av den myndighet som antog den omstridda akten, inte har rätt att avge yttranden i förfarandet om förenlighet med konstitutionen annat än om Staversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland) anser att de kan bidra till en uttömmande och objektiv dom i målet (artikel 22.3 i lagen om Författningsdomstolen). Eftersom de inte är nödvändiga parter i detta förfarande, tillåts de inte att yttra sig i förfarandet om förhandsavgörande vid EU-domstolen (artikel 96 i rättegångsreglerna för domstolen). Detta är skälet till att det i detta fall inte finns några yttranden från parterna i det nationella målet.

7 Dom av den 15 maj 2014, Szatmári Malom ( C‑135/13, EU:C:2014:327, punkt 55).

8 Se dom av den 25 oktober 2012, Ketelä ( C‑592/11, EU:C:2012:673, punkt 37).

9 Argumentet som Republiken Lettland utvecklat i sitt skriftliga yttrande att en sådan slutsats inte kunde vara riktig eftersom artikel 37.4 i förordning nr 1257/1999 endast tillät medlemsstaterna att införa ytterligare eller strängare krav i fråga om unionens stöd till landsbygdens utveckling och därför inte kunde medge gynnsammare villkor till de jordbrukare som åtnjöt stödet i fråga, förefaller mig inte relevant i detta fall. Det finns inga tvivel om att överförande genom arv inte kan betraktas som krav för beviljande av stöd till förtidspensionering.

10 Domstolen har gjort det klart att målet att ge jordbrukarna en inkomst inte är ett autonomt syfte utan att det har till uppgift att främja det makroekonomiska målet att förbättra jordbruksföretagens livskraft. Se, i denna fråga, dom av den 11 april 2013, Soukupová ( C‑401/11, EU:C:2013:223, punkterna 24 och 25), och dom av den 25 februari 2015, Polen/kommissionen ( T‑257/13, ej publicerad, EU:T:2015:111, punkterna 47–49). Se också punkt 32 i generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Soukupová ( C‑401/11, EU:C:2012:658), som lyder på följande sätt: Stöd till förtidspensionering är inte avsett att komplettera ålderspensionen utifrån sociala hänsyn. Det är heller inte direkt avsett att ge ytterligare inkomster till äldre jordbrukare. Detta är en logisk följd av att förordning nr 1257/1999 är ett medel att uppnå det primära målet för stödordningen för förtidspension, vilket är att skapa ett ekonomiskt intresse för äldre jordbrukare att upphöra med sin verksamhet i förtid i situationer när de normalt inte skulle göra det (min kursivering).

11 Det framgår av bilagan, som har rubriken Tabell över belopp, att det högsta beloppet per överlåtare och år uppgår till 15000 euro och att det totala högsta beloppet per överlåtare uppgår till 150000 euro. Dessutom får de högsta årliga beloppen höjas till det dubbla, under förutsättning att det totala högsta beloppet inte överskrids, med beaktande av dels jordbruksföretagens ekonomiska struktur i respektive område, dels målet att påskynda anpassningen av jordbruksstrukturerna.

12 I detta perspektiv skulle medlemsstaterna alltså ha rätt att tillåta de överlåtande jordbrukarna att överföra stödet till sina egna arvingar och att reglera stödbeloppet som erbjuds varje överlåtare inom de gränser som bestäms av de högsta beloppen. Om den nationella lagstiftningen skulle ge en möjlighet till överförande genom arv, skulle stödbeloppet oundvikligen understiga det belopp som kunde beviljas om denna möjlighet inte fanns.

13 På samma sätt skulle artikel 12.2 andra stycket i förordning nr 1257/1999 (Om en normal ålderspension betalas av medlemsstaten till en överlåtande part, skall stödet till förtidspension beviljas som ett tillägg till denna och beräknas utifrån det belopp som lämnas i form av nationell ålderspension) kunna förstås så att det inte var tillämpligt på arvingar.

14 Min kursivering. Se särskilt dom av den 19 september 2002, Huber ( C‑336/00, EU:C:2002:509, punkt 39). I detta mål svarade domstolen på den andra ställda frågan med att ange att kommissionens beslut om godkännande av ett nationellt program för stöd enligt förordning (EEG) nr 2078/1992 av den 30 juni 1992 om produktionsmetoder inom jordbruket som är förenliga med miljöskydds- och naturvårdskraven (EGT L 215, 1992, s. 85) gällde innehållet i dessa program på grund av att detta beslut inte kunde fattas förrän efter det att kommissionen hade försäkrat sig om att de var förenliga med förordningen och hade fastställt beskaffenheten av de åtgärder som berättigade till medfinansiering och fastställt totalsumman för de kostnader som var förbundna med finansieringen av åtgärderna. Eftersom en läsning av artikel 44.2 i förordning nr 1257/1999 tillsammans med artikel 48 i kommissionens förordning (EG) nr 817/2004 av den 29 april 2004 om tillämpningsmetod för förordning (EG) nr 1257/1999 (EUT L 153, 2004, s. 30) utgör en granskning med samma utmärkande drag, förefaller denna slutsats tillämplig i detta fall.

15 I verkligheten gäller de två tolkningsfrågorna som den hänskjutande domstolen ställt snarare en subjektiv rätt att ärva stöd till förtidspensionering. Som tydligt framgår av den hänskjutande domstolens yttrande skulle erkännandet av en sådan rätt för arvingarna bli följden av ett jakande svar i fråga om möjligheten för dem att grunda sig på de nämnda berättigade förväntningarna.

16 Se dom av den 14 mars 2013, Agrargenossenschaft Neuzelle ( C‑545/11, EU:C:2013:169, punkt 23).

17 Se dom av den 11 juli 2002, Marks & Spencer ( C‑62/00, EU:C:2002:435, punkt 44), och dom av den 12 maj 2011, Enel Maritsa Iztok 3 ( C‑107/10, EU:C:2011:298, punkt 29).

18 Se, särskilt, dom av den 24 april 1996, Industrias Pesqueras Campos m.fl./kommissionen ( T‑551/93 och T‑231/94–T-234/94, EU:T:1996:54, punkt 76).

19 När det gäller identifieringen av de personer som kan dra fördel av berättigade förväntningar håller jag mig till formuleringen i den andra tolkningsfrågan, som hänvisar till jordbrukarnas arvingar och inte till jordbrukarna själva. För övrigt visar den hänskjutande domstolens beslut tydligt att målet vid administratīvā rajona tiesa (förvaltningsdomstolen i första instans), som själv gjorde en hänvändelse till Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen), grundade sig på att myndigheten för stöd till landsbygdsutveckling inte hade fullgjort sina egna förpliktelser mot sökandena, vilka hade beslutats enligt avtal om uppbärande av förtidspension. Emellertid förefaller man av detta utan svårighet kunna sluta sig till att orsaken till att skyldigheterna inte fullgjorts låg i upphävandet av möjligheten att överföra stöd genom arv, vilket innebär att sökandena i förfarandet vid administratīvā rajona tiesa (förvaltningsdomstolen i första instans) är arvingarna.

20 Se dom av den 7 september 2006, Spanien/rådet ( C‑310/04, EU:C:2006:521, punkt 81), och dom av den 1 juni 2016, Ungern/kommissionen ( T-662/14, EU:T:2016:328, punkt 55).

21 Formuleringen av dessa villkor förefaller variera något beroende på vilket område det är fråga om. På området för statligt stöd, se dom av den 16 oktober 2014, Alcoa Trasformazioni/kommissionen ( T-177/10, EU:T:2014:897). På tullområdet, se dom av den 15 december 2011, Afasia Knits Deutschland ( C‑409/10, EU:C:2011:843, punkt 47).

22 Dom av den 7 april 2011, Sony Supply Chain Solutions (Europe) ( C‑153/10, EU:C:2011:224, punkt 47). Se även dom av den 20 juni 2013, Agroferm ( C‑568/11, EU:C:2013:407, punkt 52), dom av den 16 mars 2006, Emsland-Stärke ( C‑94/05, EU:C:2006:185, punkt 27), dom av den 1 april 1993, Lageder m.fl. ( C‑31/91–C‑44/91, EU:C:1993:132, punkt 35), och dom av den 26 april 1988, Krücken ( 316/86, EU:C:1988:201, punkt 23).

23 Jag kan därför ansluta mig till generaladvokaten Stix-Hackls tolkning i hans förslag till avgörande i de förenade målen Elmeka ( C‑181/04–C‑183/04, EU:C:2005:730, punkterna 43–45). För ett liknande resonemang, se även generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Agroferm ( C‑568/11, EU:C:2013:35, punkt 59).

24 Se dom Polen/kommissionen ( T‑257/13, ej publicerad, EU:T:2015:111, punkterna 53–55).

25 Kommissionens tolkning kan särskilt beaktas med hänsyn till att lydelsen i artiklarna 10–12 i förordning nr 1257/1999 i dess slutliga version är helt identisk med utformningen av samma bestämmelser som kommissionen hade infört i det förslag till förordning som den hade framlagt. Se förslag till rådets förordning (EG) om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till landsbygdens utveckling (EGT C 170, 1998, s. 67).

26 I detta hänseende vill jag påpeka att rättspraxis visar sig väsentligt mer flexibel när de berättigade förväntningarna har framkallats av en handling av en nationell förvaltningsmyndighet för att genomföra unionsrätten. I de mål där domstolen haft att bedöma om en berättigad förväntan kan härröra från ett handlande av en europeisk institution, kräver domstolen att institutionens handlande skapar välgrundade förhoppningar hos den rättssökande och tillägger att försäkringar som är ägnade att framkalla sådana förhoppningar, oavsett i vilken form de framförts, är upplysningar som är tydliga, ovillkorliga, sammanhängande och härrörande från behöriga och pålitliga källor. Se dom av den 14 mars 2013, Agrargenossenschaft Neuzelle ( C‑545/11, EU:C:2013:169, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Tvärtom, i sådana mål som det nu är fråga om, då en berättigad förväntan påstås föreligga på grund av en nationell myndighets tillämpning av unionsrätten, begränsar sig domstolen till att hävda att handlingen ska skapa en rimlig förväntan hos den rättssökande. Se dom av den 14 september 2006, Elmeka ( C‑181/04 – C‑183/04, EU:C:2006:563, punkt 32).

27 På den punkten sägs i artikel 4.1 i atbalsta dienesta likums (lag om stödtjänsten för lantbefolkningen): Stödtjänsten för lantbefolkningen förvaltar stödet från staten och Europeiska unionen till lantbefolkningen, jordbruket, skogsbruket och fisket, [den mottar och prövar ansökningar (projekt) om stöd, fattar beslut om beviljande eller vägran av finansiering, beslutar om betalning eller vägran av betalning av stöd, för förteckning över stödbelopp och kontrollerar deras användning].

28 Se dom av den 17 mars 2011, AJD Tuna ( C‑221/09, EU:C:2011:153, punkt 73 och där angiven rättspraxis). Se även Simon, D., La confiance légitime en droit communautaire: vers un principe général de limitation de la volonté de l’auteur de l’acte?, Le rôle de la volonté dans les actes juridiques, études à la mémoire du professeur Alfred Rieg, Bryssel, Bruylant, 2000, s. 740.

29 Se, på jordbruksområdet, dom av den 7 september 2006, Spanien/rådet ( C‑310/04, EU:C:2006:521, punkt 83). På andra områden, se bland annat dom av den 10 september 2009, Plantanol ( C‑201/08, EU:C:2009:539), och dom av den 7 juni 2005, VEMW m.fl. ( C‑17/03, EU:C:2005:362, punkt 74).

30 Se, bland annat, dom av den 2 juli 2015, Demmer ( C‑684/13, EU:C:2015:439, punkt 92).

31 Detta beslut om godkännande, som antogs i enlighet med artikel 44.2 i förordningen, avser nämligen innehållet i planen för landsbygdsutveckling. Se, härvidlag, punkt 38 i förevarande förslag till avgörande.

32 Om hänsynstagande till frånvaron av snabb rättelse av förvaltningen vid värderingen av god tro, se generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande i de förenade målen Elmeka ( C‑181/04 – C‑183/04, EU:C:2005:730, punkt 54).

33 EUT L 277, 2005, s. 1.

34 Se dom av den 19 september 2002, Huber ( C‑336/00, EU:C:2002:509, punkt 58), samt generaladvokaten Albers förslag till avgörande i samma mål (C‑336/00, EU:C:2002:175, punkterna 117–121).