Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 12 juli 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Med uttrycket avses i synnerhet Nederländska Antillerna.

3 United Nations Treaty Series, vol. 989, s. 175. Konungariket Nederländerna ratificerade konventionen om begränsning av statslöshet av den 13 maj 1985.

4 ETS nr 166. Konungariket Nederländerna ratificerade denna konvention den 21 mars 2001. Den trädde i kraft i denna medlemsstat den 1 juli 2001.

5 Se dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), dom av den 17 september 2002, Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 82), dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 25), dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 43), dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 41) och dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 69).

6 Se punkt 13 i förslaget till avgörande av generaladvokat Poiares Maduro i målet Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2009:588).

7 Naturligtvis förutsatt att lagstiftningen i den andra medlemsstaten inte är identisk med lagen om nederländskt medborgarskap, i vilket fall dessa personer riskerar att bli statslösa. Denna risk tycks dock inte realistisk.

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 39 och 45).

9 Samma förhållningssätt tycks också framträda i domen Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104) i vilken domstolen endast tolkade artikel 17 EG (nu artikel 20 FEUF) trots att frågan i allmänhet avsåg tolkningen av gemenskapsrätten, vilket skulle ha kunnat föranleda domstolen att inbegripa artikel 18 EG (nu artikel 21 FEUF) i sitt svar.

10 Se, särskilt, punkt 89 i mitt förslag till avgörande i målet X och X ( C‑638/16 PPU, EU:C:2017:93).

11 Domen Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 55) (min kursivering).

12 Domen Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 56) (min kursivering).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 51–54).

14 Se punkt 70 i den förklarande rapporten till Europeiska konventionen om medborgarskap. Rapporten finns tillgänglig på följande adress: https://rm.coe.int/16800cce80.

15 Min kursivering. Domstolen anser således inte att proportionalitetsprincipen kräver att ett förfarande avsett att förhindra förlust av ett unionsmedborgarskap ska införas eller att förfarandet för återkallelse av en naturalisation ska avbrytas till dess att den berörda personen faktiskt har återfått sitt ursprungliga medborgarskap för att kunna behålla unionsmedborgarskapet.

16 I den sista meningen i artikel 9 FEU och i artikel 20.1 FEUF anges att unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.

17 Oavsett om det är på grund av ett skäl som inte kan anses berättigat mot bakgrund av unionsrätten eller på grund av att den nationella åtgärden är oproportionerlig, som jag föreslår ska konstateras när det gäller tillämpningen av artikel 16.1 d i lagen om nederländskt medborgarskap på underåriga (se punkterna 128–149 i detta förslag till avgörande).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkterna 90 och 93) och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkterna 72 och 74).

19 I likhet med den prövning som domstolen företog i domen av den 6 oktober 2015, Delvigne ( C‑650/13, EU:C:2015:648).

20 Inte mer än på behovet av att undvika att den berörda personen blev statslös. Se, för ett liknande resonemang, bland annat Marinai, S., Perdita della cittadinanza e diritti fondamentali: profili internazionalistici ed europei, Giuffrè, Milano, 2017, s. 162.

21 Vilket som nämnts tidigare bekräftas av punkterna 57 och 58 i domen Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104).

22 Se domen Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 8).

23 Detsamma gäller för utfärdandet av en förklaring om innehav av nederländskt medborgarskap. Berörd person kan ansöka om en sådan förklaring med hjälp av ett formulär på den nederländska regeringens webbplats, utan att behöva infinna sig personligen.

24 Det anges också i punkt 71 i den förklarande rapporten till Europeiska konventionen om medborgarskap att bevis för att det saknas faktisk anknytning till en konventionsstat kan utgöras av bland annat en utebliven ansökan om identitets- eller resehandlingar eller en utebliven förklaring om önskemål att behålla medborgarskapet i konventionsstaten.

25 Det betyder naturligtvis att den nationella domstolen, mot bakgrund av de omständigheter som gäller för var och en av de tre klagandena i de nationella målen, har försäkrat sig om att villkoren för tillämpning av artikel 15.1 c i lagen om nederländskt medborgarskap är uppfyllda. I detta avseende råder det enligt min mening inga tvivel om att den nationella domstolen, för det fallet att ministern i ett visst fall till exempel hade underlåtit att beakta en handling som skulle ha medfört ett avbrott av tioårsperioden, skulle ha varit skyldig att upphäva beslutet om avslag på passansökan med stöd av konstaterandet att kriterierna i artikel 15.1 c i lagen om nederländskt medborgarskap inte var uppfyllda. Om en enskild person kan visa att det varit omöjligt att ansöka om nytt pass eller om någon av de två andra handlingarna som gör det möjligt att avbryta den tioårsperiod som föreskrivs i artikel 15.1 c i lagen om nederländskt medborgarskap, ska också den situationen prövas av den nationella domstolen. Ingen ska vara skyldig att göra det omöjliga, och därför ska den nationella domstolen, mot bakgrund av den bevisning som den berörda personen lagt fram, försäkra sig om att påståendet att han eller hon inte haft möjlighet att beviljas de handlingar som avses i artikel 15.1 c i lagen om nederländskt medborgarskap är välgrundat.

26 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Poiares Maduros förslag till avgörande i målet Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2009:588, punkt 25).

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

28 I enlighet med artikel 14.6 i lagen om nederländskt medborgarskap.

29 Det bör också noteras att artikel 6 i konventionen om begränsning av statslöshet inte förbjuder detta skäl till förlust av medborgarskap för underåriga.

30 ETS nr 149. Detta protokoll har endast ratificerats av två stater, nämligen Republiken Italien och Konungariket Nederländerna.

31 Se bland annat en rapport av Fuchs-Mair och Staudigl med rubriken Convention européenne sur la nationalité – bonnes pratiques pour les enfants, 3:e konferensen om medborgarskap, vilken hölls i Strasbourg den 11 och den 12 oktober 2004 (dokument CJ-S-NAT (2008) 2).

32 Se punkt 75 i den förklarande rapporten till Europeiska konventionen om medborgarskap, där det anges att [konventionsstaterna v]id tillämpning av [artikel 7.2] i denna konvention i varje fall ska sätta barnets bästa i främsta rummet.

33 I artikel 24.2 i stadgan föreskrivs att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner. Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att den säkerställer att skyldigheten att låta barnets bästa komma i främsta rummet enligt artikel 24.2 i stadgan iakttas. Se, bland annat, dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkterna 76–78), och dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 60).

34 Detta illustreras särskilt tydligt i rättspraxis enligt bland annat domen av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124).

35 Således anser jag att den omständigheten att Duboux anfört att en förlust av det nederländska medborgarskapet och av unionsmedborgarskapet hindrar henne från att studera i Europeiska unionen, eftersom schweiziska medborgare inte har rätt till Erasmusstipendium, saknar relevans vid proportionalitetsprövningen av artikel 16.1 d i lagen om nederländskt medborgarskap, oavsett om påståendet är välgrundat.

36 Se dom av den 19 oktober 2017, Paper Consult ( C‑101/16, EU:C:2017:775, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2017, Paper Consult ( C‑101/16, EU:C:2017:775, punkt 66 och där angiven rättspraxis).