Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 27 juni 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Den hänskjutande domstolen underrättade domstolen den 11 december 2017 om att den nederländska statssekreteraren med ministerliknande befogenheter och ansvar för säkerhets- och justitiefrågor) (nedan kallad statssekreteraren) avstått från att föra talan i målet rörande sökanden H.Y., men att den hänskjutande domstolen vidhöll alla sina frågor avseende målen angående K. och B.

3 EUT L 251, 2003, s. 12.

4 EUT C 32, 2012, s. 391.

5 EUT L 337, 2011, s. 9.

6 Ett oberoende organ som tillvaratar flyktingars och subsidiärt skyddsbehövandes intressen i Nederländerna.

7 Ansökan lämnades in den 22 januari 2015, det vill säga en månad efter den tremånadersfrist som föreskrivs i direktiv 2003/86.

8 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till dom av den 18 oktober 2012, Nolan ( C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 46), dom av den 7 november 2013, Romeo ( C‑313/12, EU:C:2013:718, punkt 22) och dom av den 16 juni 2016, Rodríguez Sánchez ( C‑351/14, EU:C:2016:447, punkterna 61 och 62).

9 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Nolan (punkterna 53–56).

10 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Nolan (punkt 52).

11 Enligt det ursprungliga förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening av den 1 december 1999 (KOM(1999) 638 slutlig), skulle den som beviljats subsidiärt skydd ha rätt till familjeåterförening för familjemedlemmar. Genom ett yttrande som antogs vid plenarsammanträdet den 6 september 2000, gav Europaparlamentet sitt stöd till den allmänna inriktningen och huvuddragen i förslaget. Parlamentet efterlyste dock en begränsning av tillämpningsområdet för det föreslagna direktivet i syfte att utesluta personer som beviljats subsidiärt skydd (ändringsförslag 19). Kommissionen ändrade förslaget i enlighet med detta, med motiveringen att det ännu inte fanns något harmoniserat begrepp för personer som beviljats subsidiärt skydd. Se det ändrade förslaget till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening (KOM(2000) 624 slutlig).

12 Det är emellertid inte skäl att dra slutsatsen att direktiv 2003/86 ålägger medlemsstaterna att neka rätt till familjeåterförening för personer som beviljats tillfälligt eller subsidiärt skydd. Den som beviljats tillfälligt skydd ska ha rätt att återförenas med sina familjemedlemmar, enligt vad som uttryckligen föreskrivs i rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212, 2001, s. 12). Se även, för ett liknande resonemang, meddelandet av den 3 april 2014 från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening (COM(2014) 210 slutlig, punkt 6.2, s.25) (nedan kallat kommissionens meddelande om riktlinjerna).

13 Fallet är inte unikt. I kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet av den 8 oktober 2008 om tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening (COM(2008) 610 slutlig, s. 5) anges att Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland och Konungariket Sverige tillämpar direktivet på personer som beviljats subsidiärt skydd trots det ovan angivna undantaget. I kommissionens meddelande om riktlinjerna (se punkt 6.2, s. 25) uppmanade kommissionen medlemsstaterna att anta bestämmelser som ger samma rättigheter till flyktingar och personer som beviljats tillfälligt eller subsidiärt skydd, eftersom deras skyddsbehov inte skiljer sig åt.

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkt 33), dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl. ( C‑310/10, EU:C:2011:467, punkterna 24 och 25) och dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 15).

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi, C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkt 35), dom av den 16 mars 2006, Poseidon Chartering ( C‑3/04, EU:C:2006:176, punkt 15), dom av den 28 oktober 2010, Volvo Car Germany ( C‑203/09, EU:C:2010:647, punkt 24) dom av den 7 juli 2011, Agafiţei m.fl. ( C‑310/10, EU:C:2011:467, punkt 26) och dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 16).

16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 1995, Kleinwort Benson ( C‑346/93, EU:C:1995:85, punkt 16), dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868, punkterna 17 och 19), dom av den 18 oktober 2012, Nolan (punkterna 45 och 47), och dom av den 19 oktober 2017, Solar Electric Martinique ( C‑303/16, EU:C:2017:773, punkterna 25 och 27).

17 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 maj 2016, Sahyouni ( C‑281/15, EU:C:2016:343, punkterna 27 och 29) och mitt förslag till avgörande i målet Solar Electric Martinique ( C‑303/16, EU:C:2017:507, punkt 33).

18 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Nolan (punkterna 53, 54 och 56).

19 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Nolan (punkt 55).

20 Det rörde sig om ett undantag från det geografiska tillämpningsområdet för rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (nedan kallat mervärdesskattedirektivet), men denna skillnad jämfört med undantaget från det materiella tillämpningsområdet i domen i målet Nolan saknar betydelse. Se mitt förslag till avgörande i målet Solar Electric Martinique ( C‑303/16, EU:C:2017:507, punkt 49).

21 Min kursivering.

22 Min kursivering.

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2018, SGI och Valériane (C‑459/17 och C‑460/17, punkterna 27 och 28). Denna dom avsåg, precis som domen Solar Electric Martinique, en situation med ett undantag från det geografiska tillämpningsområdet för mervärdesskattedirektivets tillämpningsområde.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 52, och där angiven rättspraxis) och mitt förslag till avgörande i målet Noorzia ( C‑338/13, EU:C:2014:288, punkt 20).

25 Se ovan punkt 7.

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 44) och mitt förslag till avgörande i målet Noorzia ( C‑338/13, EU:C:2014:288, punkt 22).

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet (C‑540/03, EU:2006:429, punkterna 57 och 58), dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 54), och dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 76), samt artikel 9.1 i konventionen om barnets rättigheter.

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet (C‑540/03, EU:2006:429, punkt 57) och artikel 10.1 i konventionen om barnets rättigheter.

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet (C‑540/03, EU:2006:429, punkt och 59), och dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 79).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, O m.fl., C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 80).

31 Konventionen antogs och öppnades för undertecknande, ratificering och anslutning genom generalförsamlingens resolution 2200 A (XXI) av den 16 december 1966.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkterna 35–38).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 43), dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 74), dom av den 9 juli 2015, K och A (punkt 50), och mitt förslag till avgörande i målet Noorzia ( C‑338/13, EU:C:2014:288, punkt 25).

34 Se, analogt, dom av den 4 mars 2010 Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 48), dom av den 9 juli 2015, K och A (punkterna 58 och 59), och mitt förslag till avgörande i dom Noorzia ( C‑338/13, EU:C:2014:288, punkt 26) och mål Dogan ( C‑138/13, EU:C:2014:287, punkt 57).

35 Ansökan om familjeåterförening lämnades in fyra månader efter utfärdandet av uppehållstillståndet för asylberättigade.

36 Enligt den hänskjutande domstolen kan frågan huruvida överskridandet av tidsfristen var ursäktligt inte bedömas mot bakgrund av tremånadersfristens syfte och logiska grund, eftersom bedömningen vid denna prövning inte innebär någon intresseavvägning.

37 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 10 juli 2014, Mugenzi mot Frankrike, ansökan nr 52701/09, ECLI:CE:ECHR:2014:0710JUD005270109 § 54. Europadomstolen erinrade om att familjesammanhållning är en grundläggande rättighet för flyktingar och att familjeåterförening har en grundläggande betydelse för att personer som har flytt från förföljelse ska kunna återfå ett normalt liv. Europadomstolen erinrade också om att den medgett att ett sådant internationellt skydd utgör ett bevis på sårbarheten hos de berörda personerna. Det råder konsensus om att flyktingar måste omfattas av ett förmånligare förfarande för familjeåterförening än det som gäller för andra utlänningar både på internationell och på europeisk nivå, som framgår av mandatet för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) liksom av bestämmelserna i direktiv 2003/86.

38 Förslag till avgörande av generaladvokat Bot i målet A och S, ( C‑550/16, EU:C:2017:824, punkt 29).

39 Dessa artiklar medger undantag från artiklarna 4, 5, 7 och 8 i direktiv 2003/86.

40 Min kursivering.

41 Skälen 4 och 8 i direktiv 2003/86.

42 Se, för ett liknande resonemang, Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86/EG) (KOM(2011) 735 slutlig), punkt 4.2, Andra frågor med anknytning till asyl, s. 7.

43 Se ovan punkt 45.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet (C‑540/03, EU:2006:429, punkt 105), och dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 34).

45 Se, för ett liknande resonemang, Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86/EG) (KOM(2011) 735 slutlig), punkt 5.5, s. 9.

46 Se artikel 5.5 i direktiv 2003/86.

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 64).

48 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens meddelande om riktlinjerna, punkt 7, Allmänna principer, och 7.4 Individuell bedömning, s. 29.

49 Artikel 17 i direktiv 2003/86.

50 Flyktingar ställs till exempel inför förluster eller svårigheter att upprätthålla kontakten med familjemedlemmar i ursprungslandet, eller till och med svårigheter att lokalisera familjemedlemmar eller inte veta om de fortfarande lever. Det kan vara komplicerat att inom en ganska kort tid efter det att uppehållstillstånd för asylberättigande har beviljats organisera en resa för familjemedlemmar som måste infinna sig på en ambassad eller ett konsulat eller få fram de handlingar som krävs för att ansöka om familjeåterförening (se, för ett liknande resonemang, Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86/EG) (KOM(2011) 735 slutlig), punkt 5.5, s. 9).

51 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens meddelande om riktlinjerna, punkt 7.1, Tillgång till information s. 26. Vidare kan den som har rätt till familjeåterförening sakna redskap för att hitta rätt i de administrativa förfarandena, han eller hon behärskar inte alla nyanser i mottagarlandets språk och känner inte till de nationella förvaltningarnas sätt att fungera.

52 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i dom Dogan ( C‑138/13, EU:C:2014:287, punkt 57).

53 Se, analogt, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkterna 62–64), och dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 81).