Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 4 oktober 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 251, 2003, s. 12

3 Artikel 2 c i direktiv 2003/86 definierar referensperson på följande sätt: en tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i en medlemsstat och som ansöker om familjeåterförening, eller vars familjemedlemmar ansöker om familjeåterförening för att förenas med honom/henne.

4 EUT L 16, 2004, s. 44

5 Se dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkterna 51–64). I den domen slog domstolen fast att ett bedrägligt beteende av den aktuella turkiska arbetstagaren kan få konsekvenser för hans familj. Domstolen preciserade att bedömningen av dessa konsekvenser emellertid ska ske mot bakgrund av den tidpunkt då nationella myndigheter i värdmedlemsstaten beslutar att återkalla arbetstagarens uppehållstillstånd. Såsom framgår av punkt 59 i den ovannämnda Altun-domen ska de behöriga myndigheterna kontrollera om familjemedlemmarna vid denna tidpunkt förvärvat en egen rätt till tillträde till arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten och, i samband därmed, en uppehållsrätt i den staten. I punkt 60 i nämnda dom tillade domstolen att varje annan lösning skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen.

6 I den lydelse som var tillämplig den 21 mars 2007, då ställning som varaktigt bosatt erhölls.

7 Bolaget har visserligen varit registrerat i administrativa register, men utan att faktiskt bedriva verksamhet.

8 I den mening som avses i artikel 14 Vw 2000.

9 KOM(2009) 313 slutlig av den 2 juli 2009, avsnitt 4 Missbruk av rättigheter och bedrägeri, s. 15.

10 Det framgår av de upplysningar som den hänskjutande domstolen har lämnat att sonen, född 1991, var 11 år när statssekreterarens beslut antogs den 31 januari 2002. Trots att sonen var minderårig, är den hänskjutande domstolens tolkningsfråga likväl allmänt formulerad.

11 Se, bland annat, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl.( C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 49, på ett bedrägligt sätt använda intyg om socialförsäkring som innebar en presumtion för giltighet enligt europeisk rätt), dom av den 22 november 2017 ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 27), dom av den 22 december 2010, Bozkurt ( C‑303/08, EU:C:2010:800, punkt 47, falska handlingar angående villkoren för en turkisk arbetstagares uppehållsrätt), dom av den 21 februari 2006, Halifax m.fl. ( C‑255/02, EU:C:2006:121, punkt 68, bedrägeri gällande mervärdesskatt), dom av den 23 september 2003, Akrich ( C‑109/01, EU:C:2003:491, punkt 57, skenäktenskap med en unionsmedborgare), dom av den 9 mars 1999, Centros ( C‑212/97, EU:C:1999:126, punkt 24, frihet att tillhandahålla tjänster), dom av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296, punkt 24, fri rörlighet för arbetstagare), och dom av den 3 december 1974, van Binsbergen ( 33/74, EU:C:1974:131, punkt 13, frihet att tillhandahålla tjänster). Se även för tillämpning av direktiv 2004/38/EG (KOM(2009) 313 slutlig av den 2 juli 2009, avsnitt 4 Missbruk av rättigheter eller bedrägeri, s. 15).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkterna 27, 28 och 30), och dom av den 5 juli 2007, Kofoed ( C‑321/05, EU:C:2007:408, punkterna 38–48).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 35), dom av den 4 juni 2009, Pometon ( C‑158/08, EU:C:2009:349, punkt 28), dom av den 14 december 2000, Emsland-Stärke ( C‑110/99, EU:C:2000:695, punkt 56) och dom av den 21 februari 2006, Halifax m.fl. ( C‑255/02, EU:C:2006:121, punkt 93).

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 34).

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2000, Emsland-Stärke ( C‑110/99, EU:C:2000:695, punkt 52) och dom av den 9 mars 1999, Centros ( C‑212/97, EU:C:1999:126, punkt 25).

16 Se, för ett liknande resonemang, riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86 (COM(2014) 210 final av den 3 april 2014, punkt 7, Missbruk och vilseledande, s. 27).

17 I målet som gav upphov till denna dom var det fråga om ett företags bedrägliga användning av ett intyg som gav upphov till en presumtion för att de utstationerade arbetstagarna var vederbörligen anslutna till det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där det utstationerande företaget var etablerat, och att det skulle godtas av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där arbetstagarna var utstationerade, samt att detta intyg med nödvändighet medförde att det inte var möjligt att tillämpa den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning. Även om företaget vid tidpunkten då intygen utfärdades uppfyllde alla administrativa villkor, det vill säga att det fanns en faktisk verksamhet i Bulgarien, hade intygen erhållits på ett bedrägligt sätt genom att det redogjorts för omständigheterna på ett sätt som inte stämde med verkligheten, i syfte att kringgå de villkor somenligt unionsrätten gäller för utstationering av arbetstagare.

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 51). Förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd för familjeåterförening anges i kapitel IV, med rubriken Villkoren för rätt till utövande av rätten till familjeåterförening, i direktiv 2003/86.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 52). I kommissionens riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2004/38 understryks behovet av ett subjektivt rekvisit, vilket den hänskjutande domstolen har hänvisat till. I dessa riktlinjer definieras termen bedrägeri i artikel 35 i direktiv 2004/38 som medvetet bedrägligt eller vilseledande beteende i syfte att få rätt att fritt röra och uppehålla sig i enlighet med direktivets bestämmelser. Riktlinjerna anger vidare att personer som fått uppehållstillstånd uteslutande på grund av bedrägligt beteende för vilket de har dömts, kan få se sina rättigheter enligt direktivet nekade, avbrutna eller tillbakadragna. Se även dom av den 27 september 2001, Gloszczuk ( C‑63/99, EU:C:2001:488), och dom av den 5 juni 1997, Kol ( C‑285/95, EU:C:1997:280), vilka avsåg vilseledande beteenden av de berörda personerna själva och som följaktligen ledde till att deras uppehållstillstånd återkallades.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63, punkterna 53 och 58).

21 I riktlinjerna för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG anges att för varje ansökan ska styrkande handlingar lämnas och behov av lämpliga och nödvändiga intervjuer eller andra undersökningar ska bedömas från fall till fall, inom ramen för en individuell prövning av varje ansökan om familjeåterförening (se COM(2014) 210 final av den 3 april 2014, s. 10).

22 Se, för ett liknande resonemang, riktlinjerna för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG (COM(2014) 210 final, av den 3 april 2014, s. 15).

23 Det framgår av de handlingar som den hänskjutande domstolen har tillhandhållit att den ansåg att intresseavvägningen som ska ske enligt artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) utföll till nackdel för sonen, och därmed fastställde nämnda domstol statssekreterarens beslut. Fadern borde ha insett att sonens privatliv hade utvecklats under en vistelse som fadern visste var otrygg, och således var även hans uppehållsrätt otrygg. I detta avseende beaktades de omständigheterna att sonen hade bott i Kina till elva års ålder, att han hade gått i skolan där, talade och kunde skriva lite kinesiska, att han en gång per år hade rest till Kina efter det att han bosatt sig i Nederländerna, och att han skulle kunna skapa sig ett liv i Kina med sina föräldrar, som också de var tvungna att återvända dit. Dessutom påtalades möjligheten för sonen att ansöka om uppehållstillstånd för att fortsätta sina studier i Nederländerna. Statssekreteraren ansåg att varken den varaktiga bosättningen i Nederländerna, den anknytning som följde därav, eller möjligheten att fortsätta att studera i Nederländerna kunde anses utgöra särskilda omständigheter som gav upphov till en skyldighet enligt artikel 8 i Europakonventionen att låta barnets privatliv fortgå. En avvägning av moderns intressen med avseende på hennes uppehållstillstånd var däremot inte föremål för prövning.

24 I sin rekommendation Rec(2002) 4 om rättslig ställning hos personer som är föremål för familjeåterförening (avsnitt IV, med rubriken Effektivt skydd mot utvisning av familjemedlemmar, punkt 1), uttalade ministerkommittén till medlemsstaterna följande: För det fall att medlemsstaterna avser genomföra åtgärder såsom att återkalla eller inte förnya ett uppehållstillstånd, eller att utvisa en familjemedlem, ska de vederbörligen beakta omständigheter såsom födelseort, ålder vid inresa i medlemsstaten, vistelsens varaktighet, familjerelationer, förekomsten av familj i ursprungslandet, samt hur starka sociala och kulturella kopplingarna till ursprungslandet är. Barns intressen och välmående förtjänar särskilt beaktande.

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Khachab ( C‑558/14, EU:C:2016:285, punkt 43), dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 48), och dom av den 9 juli 2015, K och A ( C‑153/14, EU:C:2015:453, punkt 60).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Khachab ( C‑558/14, EU:C:2016:285, punkt 43), dom v den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 81) och mitt förslag till avgörande i målen C och A ( C‑257/17, EU:C:2018:503, punkt 75) och K och B ( C‑380/17, EU:C:2018:504, punkt 70).

27 Se, för ett liknande resonemang, riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86 (COM(2014) 210 final, av den 3 april 2014, punkt 29), där rekommendationen är att följande principer ska beaktas: Alla omständigheter i fallet ska fastställas och avvägningen mellan individens intressen och allmänintresset ska vara liknande den som sker i jämförbara fall. Avvägningen mellan individens intressen och allmänintresset ska vara rimlig och proportionerlig.

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkterna 75 och 76), och dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 44).

29 Artikel 17 i direktiv 2003/86, min kursivering.

30 Artikel 17 i direktiv 2003/86, min kursivering.

31 Situationen är uppenbarligen inte densamma om personen kom till värdlandet redan som barn eller i sin ungdom, eller om personen kom dit som vuxen. Se, för ett liknande resonemang, angående utvisningsbeslut, Europadomstolen, 18 februari 1991, Moustaquim mot Belgien (stora avdelningen) (CE:ECHR:1991:0218JUD001231386, 45 §): I det målet var Moustaquim två år gammal när han kom till Belgien. Han hade därefter vistats i ungefär 20 års tid i Belgien tillsammans sina närstående eller inte långt från dem, och hade endast återvänt till Marocko två gånger för semester), Europadomstolen, 9 december 2010, Gezginci mot Schweiz (CE:ECHR:2010:1209JUD001632705 69 §): i det målet hade sökanden rest in i Schweiz 1990 och hade vistats där under de 18 år som föregick utvisningen. Enligt Europadomstolen var det uppenbart att det utgjorde en mycket lång tid i en människas liv och närmare bestämt, för sökanden som var född 1983, över två tredjedelar av hans liv).

32 Se, bland annat, Europadomstolen, 18 oktober 2006, Üner mot Nederländerna (stora avdelningen) (CE:ECHR:2006:1018JUD004641099, 58 §), Maslov, 23 juni 2008 (stora avdelningen) (CE:ECHR:2008:0623JUD000163803, 73, 74 och 86 §): sökanden hade kommit till Österrike år 1990 då han var sex år gammal och hade tillbringat hela sin barndom och ungdom i det landet, Europadomstolen, 23 september 2010, Bousarra mot Frankrike (CE:ECHR:2010:0923JUD002567207, 46 och 47 §). Se även, Europadomstolen, 19 februari 1998, Dalia mot Frankrike (Repport 1998-I, s. 88 och 89, 42–45 §): utvisning av varaktigt bosatta kan även bli föremål för prövning såväl med utgångspunkt i privatliv som i familjeliv, varvid viss vikt kan läggas vid graden av den berörda personens sociala integration, vilket påpekades i Europadomstolens dom, 9 oktober 2003, Slivenko mot Lettland (CE:ECHR:2003:1009JUD004832199, 96 §).

33 Se, exempelvis, Europadomstolen, 23 juni 2008, Maslov (stora avdelningen) (CE:ECHR:2008:0623JUD000163803 96 och 97 §), där Europadomstolen slog fast att sökandens kopplingar till ursprungslandet Bulgarien var svaga, eftersom denne vid tidpunkten för utvisningen inte talade bulgariska då familjen tillhörde den turkiska befolkningsgruppen i Bulgarien. Han varken läste eller skrev det kyrilliska alfabetet, eftersom han aldrig gått i skolan i Bulgarien, och Europadomstolen, 30 november 1999, Baghli mot Frankrike (CE:ECHR:1999:1130JUD003437497 48 §), där Europadomstolen, efter att ha slagit fast att sökanden inte hade visat att han hade nära relationer med varken sina föräldrar, bröder eller systrar som bodde i Frankrike, att han hade behållit sitt algeriska medborgskap, att han kunde arabiska, att han hade gjort sin militärtjänstgöring i ursprungslandet, att han ett flertal gånger åkt dit på semester och aldrig hade uttryckt en önskan om att bli fransk medborgare, däremot fann att trots att hans familjemässiga och sociala anknytning i allt väsentligt var i Frankrike, hade det framkommit att sökanden hade bevarat kopplingar till sitt födelseland utöver dem som enbart följer av medborgarskap.

34 Härvidlag är det intressant att notera att i sin rekommendation (2000)15 om säkerheten för varaktigt bosatta invandrare, anförde ministerkommittén till medlemsstaterna, fortfarande angående utvisningsbeslut, i punkten 4 Angående skydd mot utvisning, under b att: Med tillämpning av proportionalitetsprincipen som säkerställs i punkt 4 a, ska medlemsstaterna vederbörligen beakta bosättningens varaktighet och natur, samt allvarlighetsgraden av det brott som den varaktigt bosatta invandraren gjort sig skyldig till. Medlemsstaterna kan även föreskiva att en varaktigt bosatt invandrare inte ska utvisas: efter fem års vistelse, såvida vederbörande inte har dömts för ett brott som bestraffas med minst 2 års fängelse utan villkorlig frigivning, efter tio års vistelse, såvida vederbörande inte har dömts för ett brott som bestraffas med minst fem års fängelse utan villkorlig frigivning. Efter 20 års vistelse ska en varaktigt bosatt invandrare inte längre kunna utvisas.

35 Det framgår av uppgifter som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit att sonen, född 1991, var 16 år gammal vid tidpunkten då statssekreteraren antog sitt beslut av den 21 mars 2007. Den hänskjutande domstolens tolkningsfråga är likväl allmänt formulerad.

36 Se, för ett liknande resonemang dom av den 17 juli 2014, Tahir ( C‑469/13, EU:C:2014:2094, punkt 32), dom av den 4 juni 2015, P och S ( C‑579/13, EU:C:2015:369, punkt 46 och där angiven rättspraxis), och dom av den 2 september 2015, CGIL och INCA ( C‑309/14, EU:C:2015:523, punkt 21).

37 Såsom framgår av dom av den 17 juli 2014, Tahir ( C‑469/13, EU:C:2014:2094, punkt 34), kan en tredjelandsmedborgare endast lämna in sin ansökan i enlighet med artikel 7.1 i direktiv 2003/109 om han själv personligen uppfyller villkoret om att lagligen och oavbrutet ha varit bosatt i den berörda medlemsstaten under de fem år som omedelbart föregick inlämnandet av ansökan i fråga.

38 Jag vill framhålla att även om rubriken till artikel 9 i direktiv 2003/109 avser ett eventuellt återkallande eller en eventuell förlust av ställningen som varaktigt bosatt, omnämner lydelsen i denna artikel endast förlust av sådan ställning. Vad vidare angår en fortsatt rätt till denna ställning, förefaller inte en förlust i sig föranleda annat än framtida konsekvenser, såsom Y.Z., Z.Z. och Y.Y har hävdat. Denna tolkning bekräftas av den engelska (no longer be entitled to maintain), den tyska (ist nicht mehr berechtigt, die Rechtsstellung eines langfristig Aufenthaltsberechtigten zu behalten), och den italienska (I soggiornanti di lungo periodo non hanno più diritto allo status di soggiornante di lungo periodo nei casi seguenti), språkversionen av artikel 9.1 i direktiv 2003/109. Eftersom det inte har hänskjutits någon tolkningsfråga om huruvida moderns och sonens uppehållstillstånd som varaktigt bosatta kan återkallas med retroaktiv verkan, kommer jag inte att behandla denna fråga.

39 Se kapitel III i direktiv 2003/109.

40 Den varaktigt bosattas frånvaro från medlemsstatens territorium utgör en grund som kan medföra att ställningen som varaktigt bosatt går förlorad, se artikel 9.1 c i direktiv 2003/109.

41 Härvidlag vill jag ibland annat påpeka att medlemsstaterna, i enlighet med artikel 5.2 i direktiv 2003/109, kan kräva att tredjelandsmedborgare ska uppfylla villkor för integration i enlighet med medlemsstatens nationella rätt. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2015, P och S ( C‑579/13, EU:C:2015:369, punkt 47): det är ostridigt att kunskaper i såväl språket som om samhället i värdmedlemsstaten avsevärt underlättar kommunikationen mellan tredjelandsmedborgare och medborgare i värdmedlemsstaten, och främjar dessutom utbytet och skapandet av sociala kontakter dem emellan. Det kan inte heller förnekas att förvärvandet av kunskaper i värdmedlemsstatens språk underlättar för tredjelandsmedborgare att få tillträde till arbetsmarknaden och till yrkesutbildning.

42 Villkoret avseende stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel (artikel 7.1 i direktiv 2003/109) ska vara uppfyllt vid tidpunkten då ställningen som varaktigt bosatt förvärvas. Vid denna tidpunkt ska sökanden bevisa att vederbörande har och fortsättningsvis kommer att förfoga över regelbundna försörjningsmedel på en viss nivå.

43 Att uppräkningen i artikel 9 i direktiv 2003/109/EG är uttömmande framgår tydligt av förarbetena till direktivet, se, för ett liknande resonemang, kommentaren till artikel 10 i förslaget till rådets direktiv om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatta (KOM(2001) 127 slutlig, EUT E 240, 2008, s. 79).

44 Det är däremot befogat att fråga sig huruvida det finns en möjlighet för medlemsstaternas behöriga myndigheter att återkalla ett uppehållstillstånd inom ramen för familjeåterförening, då det i efterhand har konstaterats att villkoren i direktiv 2003/86 inte är uppfyllda, eftersom det anges i artikel 16.1 a i direktivet att tillstånd kan återkallas om villkoren i detta direktiv inte är uppfyllda eller inte längre är uppfyllda.

45 Se kommentaren till artikel 10 i förslaget till rådets direktiv om tredjelandsmedborgares (KOM(2001) 127 slutlig, EUT E 240, 2008, s. 79).