Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 31 januari 2019

1 Originalspråk: tyska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), nedan kallad Bryssel Ia-förordningen.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6), nedan kallad Rom I-förordningen.

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 2007, s. 79), nedan kallad delgivningsförordningen.

5 Se, för ett liknande resonemang, särskilt dom av den 3 mars 1994, Eurico Italia m.fl. ( C‑332/92, C‑333/92 och C‑335/92, EU:C:1994:79, punkterna 11 och 13).

6 Jämför exempelvis skyldigheten att inte avgöra saken enligt artikel 19 i delgivningsförordningen i förening med artikel 28.3 i Bryssel Ia-förordningen, fram till dess att det kan konstateras att stämningsansökan har översänts i vederbörlig ordning.

7 Se artikel 45.1 b i Bryssel Ia-förordningen om rättsföljderna av en utebliven, felaktig eller för sen delgivning inom ramen för erkännande.

8 Pfeifer E./Pfeiffer M., i Paulus D./Peiffer E./Peiffer M., Europäische Gerichtsstands- und Vollstreckungsverordnung (Brüssel Ia), Kommentar, artikel 28, punkterna 18 och 29.

9 Queirolo I., i Magnus/Mankowski, ECPIL Commentary of Brussels Ibis Regulation, artikel 28, punkt 20. Se i detta avseende redan förslaget till avgörande av generaladvokaten Bot i målet A ( C‑112/13, EU:C:2014:207, punkt 53 och följande punkter) och dom av den 11 september 2014 ( C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkt 51 och följande punkter).

10 Dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf ( C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22), dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl. ( C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 45), dom av den 29 maj 2018, Liga van Moskeeën en Islamitische Organisaties Provincie Antwerpen m.fl. ( C‑426/16, EU:C:2018:335, punkt 31), och dom av den 25 juli 2018, Confédération paysanne m.fl. ( C‑528/16, EU:C:2018:583, punkt 73).

11 Av den fasta rättspraxis som anges i fotnot 10 framgår det att en begäran från en nationell domstol bara kan avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 73).

13 Se punkt 5 i förevarande förslag till avgörande.

14 Den tyska språkversionen av denna bestämmelse avviker i detta avseende från andra språkversioner, som delvis är mindre specifika (engelska: matters relating to a contract, spanska: materia contractual, franska: en matière contractuelle, ungerska: egy szerződés, italienska: materia contrattuale, rumänska: materie contractuală).

15 Se, för ett liknande resonemang, även artikel 27 i Bryssel Ia-förordningen.

16 Liksom för nyttjanderätt i fast egendom.

17 Se punkt 6 i förevarande förslag till avgörande.

18 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), nedan kallad Bryssel I-förordningen.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2017, Kareda ( C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 32) som hänvisar till dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 43).

20 Se avseende de systematiska och teleologiska grunderna för denna princip mitt förslag till avgörande i målet Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:535, punkterna 35 och 37) och dom av den 16 november 2016 i samma mål ( EU:C:2016:881, punkt 28 och följande punkter).

21 Dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 31) som hänvisar till dom av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

22 Dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 30) som likaså hänvisar till dom av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

23 Enligt artikel 397.1 i den bulgariska civilprocesslagen kan gäldenären i detta sammanhang av en domstol beläggas med ett förbud att förfoga över en viss fastighet. Se https://e-justice.europa.eu/content_interim_and_precautionary_measures-78-bg-de.do?member=1 (senast hämtad: 2018–11–26).

24 I överensstämmelse med detta har domstolen i dom av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( C‑605/14, EU:C:2015:833) konstaterat att en talan om upplösning av samäganderätten till en fastighet genom försäljning som ombesörjs av en god man omfattas av talan som avser sakrätt i fast egendom i den mening som avses i bestämmelsen.

25 Om de bulgariska domstolarnas behörighet i förevarande fall följer av artikel 24.1 första stycket första ledet i Bryssel Ia-förordningen på grundval av begäran om interimistiska åtgärder avseende verkställighet, kan dessa domstolars behörighet i förekommande fall grundas på den säkrade penningfordran som talan avser enligt artikel 8.4 i nämnda förordning.

26 Även här skiljer sig emellertid de olika språkversionerna av bestämmelsen från varandra: den engelska språkversionen hänvisar exempelvis till companies or other legal persons or associations of natural or legal persons.

27 Dom av den 2 oktober 2008, Hassett och Doherty ( C‑372/07, EU:C:2008:534, punkt 26).

28 Se i detta avseende ovan punkt 40.

29 Dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15 ( EU:C:2016:881, punkt 26), och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 31).

30 Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2017, Kareda ( C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 27). Se senast även dom av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911, punkt 31).

32 Dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 38), och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 34).

33 Dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 46), dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 39) och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 35). Se även med avseende på Brysselkonventionen dom av den 17 juni 1992, Handte ( C‑26/91, EU:C:1992:268, punkt 15).

34 Dom av den 15 juni 2017, Kareda ( C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 28), dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 47), dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 39), och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 36).

35 Dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 13).

36 Dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 54).

37 Dom av den 7 mars 2018, Flightright m.fl. ( C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 64). Se även tidigare dom av den 9 juli 2009, Rehder ( C‑204/08, EU:C:2009:439, punkt 28).

38 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

39 Dom av den 20 januari 2005, Engler ( C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 53) (meddelande om lotterivinst).

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2005, Engler ( C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 48).

41 Dom av den 14 juli 2016, Granarolo ( C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 18 och 19) som hänvisar till dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 30 och 31).

42 Dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 13).

43 Dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 13).

44 Detta synsätt bekräftas genom dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn ( C‑214/89, EU:C:1992:115) rörande giltigheten av en prorogationsklausul i en bolagsordning gentemot andelsägare, liksom i den tidigare angivna domen av den 20 januari 2005, Engler ( C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 45).

45 Dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 18).

46 Enligt de angivna bestämmelserna i nationell rätt fattar årsstämman genom majoritetsomröstning beslut om underhållskostnaden som alla andelsägare ska bidra till på grundval av den andel i den samägda egendomen som de innehar. Ett sådant besluts bindande karaktär är således inte beroende av huruvida en andelsägare har deltagit i beslutsfattandet.

47 I målet C‑421/18 kommer domstolen att ta ställning till huruvida dessa överväganden även kan överföras på ett fall i vilket ett advokatsamfund inför domstol har gjort gällande betalningsanspråk mot en av sina medlemmar.

48 Dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 14).

49 Denna stämmer dessutom överens med orten där den fasta egendomen är belägen.

50 Se med avseende på fastställande av uppfyllelseorten dock mina kommentarer till den fjärde tolkningsfrågan, nedan punkt 62 och följande punkter.

51 Kommissionens hänvisning till överensstämmelsepåbudet är i detta avseende otillräckligt.

52 Se i detta avseende även: Von Hein i Rauscher, Großkommentar EuZPR/EuIPR, volym III Rom I-förordningen, Rom II-förordningen, fjärde utgåvan 2015, artikel 1 Rom I-förordningen, punkt 47.

53 Se ovan punkt 60.

54 Se ovan punkt 34.

55 Se senast dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 34). Se, bland annat, dom av den 22 juni 2017, E.ON Biofor Sverige ( C‑549/15, EU:C:2017:490, punkt 72).

56 Det ska påpekas att begreppet tjänst i artikel 7.1 b andra strecksatsen i Bryssel Ia-förordningen motsvarar samma begrepp i artikel 4.1 b i Rom I-förordningen. Se, för ett liknande resonemang, Paulus, i Paulus/Peiffer/Peiffer, Kommentar zur VO (EU) Nr. 1215/2012, artikel 7 punkt 97 med ytterligare hänvisningar.

57 Se, för ett liknande resonemang, ovan om artikel 24.1 i Bryssel Ia-förordningen, punkt 33 och följande punkter.

58 Se ovan punkt 41.

59 Se dom av den 23 april 2009, Falco Privatstiftung och Rabitsch ( C‑533/07, EU:C:2009:257, punkt 29). Se även dom av den 14 juli 2016, Granarolo ( C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 37).

60 Vid tolkningen av detta villkor för tillämpningen har domstolen emellertid ansett att det är tillräckligt att skapa ett ekonomiskt värde för att det ska betraktas som en motprestation om det inte varit möjligt att identifiera en betalningsförpliktelse. Se exempelvis dom av den 19 december 2013, Corman-Collins ( C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 40).

61 Se skäl 15 och 16 i Bryssel Ia-förordningen.

62 Dom av den 6 oktober 1976, Industrie tessili italiana Como ( 12/76, EU:C:1976:133).

63 Fast rättspraxis sedan dom av den 6 oktober 1976, De Bloos ( 14/76, EU:C:1976:134).