Förslag till avgörande av generaladvokat maciej szpunar föredraget den 7 augusti 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Uttalanden från vissa medlemsstater vid antagandet av rambeslutet (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

3 Se slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors av den 15 och 16 oktober 1999, som omnämns i skäl 1 i rambeslutet.

4 Framfört av Supreme Court (Irlands högsta domstol) i domen Minister for Justice mot Rettinger [2010] IESC 45.

5 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).

6 Mål C‑191/18.

7 Begäran om förhandsavgörande gjordes genom ett beslut av den 12 mars 2018. KN, som hade befunnits skyldig i Förenade kungariket för skattebedrägeribrott och där dömts till fängelsestraff, avvek till Irland medan han var fri mot borgen och inväntade meddelandet av dom. Därefter utfärdade en domstol i Förenade kungariket en europeisk arresteringsorder mot honom. Liksom i det förevarande målet vill Supreme Court (Irlands högsta domstol) i huvudsak få reda på huruvida verkningarna av Brexit innebär att den behöver ändra sin rättsliga prövning av målet. En begäran från den hänskjutande domstolen om att EU-domstolen skulle tillämpa en skyndsam handläggning av mål om förhandsavgörande, i enlighet med artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler, avslogs genom ett beslut från EU-domstolens ordförande. I beslutet framhölls i synnerhet att det faktum att Förenade kungariket inom den nära förestående framtiden kanske inte kommer att utgöra en del av EU, och i händelse därav inte kommer att lyda under EU-lagstiftningen, och i synnerhet inte kommer att vara underordnat rambeslutets bestämmelser, inte i sig självt utgör en brådskande situation för parterna i huvudförhandlingarna. Se beslutet från EU-domstolens ordförande av den 30 maj 2018, KN ( C‑191/18, ej publicerat, EU:C:2018:383, punkt 21).

8 Detta överensstämmer till fullo med artikel 94 i EU-domstolens rättegångsregler.

9 Se, till exempel, dom av den 28 september 2006, Gasparini m.fl. ( C‑467/04, EU:C:2006:610, punkt 44).

10 Jämför artikel 267.2 FEUF. Se även mitt förslag till avgörande i målet AY ( C‑268/17, EU:C:2018:317, punkterna 25 och 26).

11 Sedan domen den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 28).

12 Från Europeiska rådet. Se europeiska utlämningskonventionen. Texten finns tillgänglig på: https://www.coe.int/en/web/conventions/full-list/-/conventions/treaty/024.

13 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 75), dom av den 10 november 2016, Kovalkovas ( C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 25), och dom av den 10 november 2016, Poltorak ( C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858, punkt 24).

14 Se även mitt förslag till avgörande i målet AY ( C‑268/17, EU:C:2018:317 42).

15 Förutom under exceptionella omständigheter, enligt förklaringen i punkt 43 nedan.

16 Se dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkt 51), och dom av den 16 november 2010, Mantello ( C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 37).

17 Se dom av den 29 juni 2017, Popławski ( C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

18 För ytterligare detaljer, se även mitt förslag till avgörande i målet AY ( C‑268/17, EU:C:2018:317, punkt 45 och följande punkter).

19 Villkoren som förtecknas i artikel 5 i rambeslutet är uttömmande, se dom av den 16 juli 2015, Lanigan ( C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 36), dom av den 28 juni 2012, West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 55), och dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 38).

20 Se dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 51).

21 Sedan dom av den 20 februari 1979, Rewe-Zentral ( 120/78, EU:C:1979:42, punkt 14, Cassis de Dijon).

22 Det verkar som om de engelskspråkiga versionerna av domstolens mål i en del fall använder sig av mutual confidence (ömsesidig tillit) i stället för mutual trust (ömsesidigt förtroende). Se, till exempel, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 77). Jag förstår att dessa begrepp har exakt samma betydelse och kan användas utan åtskillnad.

23 Se, till exempel, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 49).

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78–80), och dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkterna 37–63).

25 Se även Jeney, P., The European Union’s Area of Freedom, Security and Justice without the United Kingdom: legal and practical consequences of Brexit, ELTE Law Journal, 2016, s. 117–137, s. 126–127. Denna upphovsman tillägger att den europeiska arresteringsordern även visade sig vara det mest problematiska instrumentet för ömsesidigt erkännande, genom att proportionaliteten i dess användning, bristen på garantier för grundläggande friheter och frånvaron av skäl till avslag grundade i grundläggande friheter fortsätter att vara återkommande problemområden när det gäller tillämpningen och tolkningen.

26 Se Lenaerts, K., La vie après l’avis: exploring the principle of mutual (yet not blind) trust, 54 Common Market Law Review 2017, s. 805–840, s. 806.

27 Se yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191).

28 Dom av den 5 april 2016 ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198). På en normativ nivå framgår detta för EU-domstolens del av artikel 1.3 i rambeslutet, i enlighet med vilket det beslutet inte ska påverka skyldigheten att respektera grundläggande rättigheter och grundläggande rättsliga principer såsom de är förankrade i artikel 6 FEU, se i synnerhet punkt 74, punkt 83 och följande punkter samt de egentliga domskälen. Se även dom av den 25 juli 2018, ML (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C-220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 117), dom av den 25 juli 2018, LM (Brister i rättssystemet) ( C-216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 47, 59, 73 och 79), och generaladvokaten Tanchevs förslag till avgörande i det målet (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:517, punkterna 5, 55, 59 och 121).

29 Detta är en absolut bestämmelse som inte medger något undantag, se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 85 och 86, med uttrycklig hänvisning till artiklarna 3 och 15.2 i Europakonventionen). Den är av central betydelse för rättssäkerheten.

30 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 89). Vid sidan om domar (nationella eller internationella, i synnerhet från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna), kan sådan information inhämtas från beslut, rapporter och andra handlingar från internationella organisationer, främst bland vilka nämns Europarådets kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, som förvaltar den motsvarande konventionen.

31 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 92).

32 Detta väckte därmed frågor om risken för att RO, i händelse av överlämnande, kan komma att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling under frihetsberövandet, och den utfärdande rättsliga myndigheten hade tillhandahållit information om hur den risken skulle hanteras. Jag uppfattar det som om den hänskjutande domstolen nöjer sig med denna information, eftersom den inte hänskjutit någon separat fråga gällande artikel 4 i konventionen, utan endast tar upp den i förbigående i frågan om Förenade kungarikets utträde ur EU.

33 Uppenbarligen, i enlighet med vad som påpekas i artikel 50.1 FEU, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser.

34 Se även Hillion, Chr., Withdrawal under Article 50 TEU: an integration-friendly process, 55 Common Market Law Review 2018, nr 2/3, s. 29–56, s. 53.

35 Avtalet ska framförhandlas i enlighet med 218.3 FEUF. En mängd rättsliga aspekter avseende den faktiska processen är fortfarande oklara, se t.ex. Łazowski, A., Be Careful What You Wish for: Procedural Parameters of EU Withdrawal, i C. Closa (red.), Secession from a Member State and Withdrawal from the European Union, Cambridge University Press, Cambridge, 2017, s. 234–256, s. 241 och Eeckhout, P., Frantziou, E., Brexit and Article 50 TEU: a constitutionalist reading, 54 Common Market Law Review, 2017, s. 695–734.

36 Det finns bara ett utkast till ett avtal från Europeiska kommissionens arbetsgrupp för förberedelser och genomförande av förhandlingarna med Förenade kungariket enligt artikel 50 FEU. Det skickades till EU-27-medlemsstaterna och till Europaparlamentets styrgrupp för Brexit och publicerades på arbetsgruppens webbplats den 19 mars 2018 för att framhäva […] de framsteg som gjorts under förhandlingsrundan den 16–18 mars 2018. Den finns tillgänglig på: https://ec.europa.eu/commission/sites/beta-political/files/draft_agreement_coloured.pdf. Det framgår tydligt att detta är ett arbetsdokument och en lägesrapport som har publicerats av öppenhetsskäl. Det är även underordnat villkoret att inget har avtalats förrän allt har avtalats. Båda dessa principer anges som kärnprinciper i punkt 2 av Riktlinjer med anledning av Förenade kungarikets anmälan i enlighet med artikel 50 i EU-fördraget (EUCO XT 20004/17), som antogs av Europeiska rådet den 29 april 2017 på grundval av artikel 50.2 FEU, som finns tillgänglig på: http://www.consilium.europa.eu/media/21763/29-euco-art50-guidelinesen.pdf.

37 Förmodligen förlitar sig RO i sin argumentering på artikel 1.3 i rambeslutet, precis som domstolen gjorde i sin dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).

38 Med den formulering RO har använt sig av.

39 Alltifrån själva medlemsstaten och dess ekonomiska aktörer och medborgare till unionen av de övriga medlemsstaterna med deras ekonomiska aktörer och medborgare, för att inte tala om tredjelandsmedborgare som åtnjuter rättigheter som härrör från EU-lagstiftningen, oavsett form.

40 Som strävar efter att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken (trettonde skälet i EU-fördraget), grundar sig i gemensamma värderingar (artikel 2 FEU) och som har en rad målsättningar (artikel 3 FEU – av vilka de fyra primära målen är skapandet av ett område där frihet, säkerhet och rättvisa råder, en inre marknad, en ekonomisk och monetär union och en gemensam yttre närvaro), vilka uppnås genom de olika politiska åtgärder som uppräknas i EU-fördraget.

41 Artikel 2 FEU.

42 Låt oss anta att verkställandet av den europeiska arresteringsordern avseende RO skulle ha ägt rum den 28 mars 2017. Om ingen anmälan om utträde skett skulle den hänskjutande domstolen ha verkställt den europeiska arresteringsordern. Vad det gäller den berörda personens situation efter överlämnandet skulle dock situationen inte vara annorlunda än i det aktuella fallet.

43 Även när det, som i det förevarande fallet, har skett oavsiktligt vad gäller Förenade kungariket.

44 Se, i detta sammanhang, dom av den 25 juli 2018, LM (Brister i rättssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 72).

45 Teoretiskt är den hänskjutande domstolens synsätt, vill jag påpeka.

46 Ett annat tredjeland, vågar jag mig på att specificera, eftersom RO har i åtanke perioden efter den 29 mars 2019.

47 Jag gör vare sig anspråk på att initialt ha myntat detta uttryck, och inte heller tillskriver jag det riktigt samma betydelse som det vanligtvis har, vilket kommer att framgå av detta avsnitt.

48 Och ändå, som fallet kan vara i inhemsk straffrättslig lagstiftning, kan myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten (i förevarande mål Förenade kungariket) enligt deras bedömning efter ett överlämnande bli tvungna att, i särskilda fall, tillämpa de bestämmelser (i enlighet med rambeslutet eller den nationella lagstiftningen) som är de mest gynnsamma för den person som överlämnas.

49 Det bör emellertid påpekas att i kraft av klausul 2.1 i European Union (Withdrawal) Act 2018, som vann kungligt bifall den 26 juni 2018, har EU-härledd nationell lagstiftning fortsatt samma verkan som före dagen för utträdet i inhemsk lagstiftning även på och efter dagen för utträdet (min kursivering). Texten i European Union (Withdrawal) Act 2018 finns tillgänglig på http://www.legislation.gov.uk/ukpga/2018/16/pdfs/ukpga_20180016_en.pdf.

50 Se artikel 53 FEU.

51 Uppenbarligen innebär inte detta att den rättsliga verkligheten när det gäller relationen efter Brexit, i vilken form det än är, mellan EU och Förenade kungariket inom det straffrättsliga området, som rambeslutet är en del av, inte kommer att vara komplex. Se, i anslutning till detta, Mitsilegas, V., Cross-border criminal cooperation after Brexit, i: M. Dougan (red.), The UK after Brexit. Legal and policy challenges, intersentia, Cambridge, Antwerp, Portland 2017, s. 203–221, s. 217.

52 Ömsesidigt förtroende anses allmänt – och med rätta – utgöra DNA:t hos området för frihet, säkerhet och rättvisa, se Labayle, H., Faut-il faire confiance à la confidence mutuelle, i K. Lenaerts (red.), Liber Amicorum Antonio Tizzano, De la Cour CECA à la Cour de l'Union: le long parcours de la justice européenne, G. Giappichelli Editore, Turin 2018, s. 472–485, s. 479.

53 Snarare tvärtom. I Förenade kungarikets anmälan om utträde av den 29 mars 2017 betonade premiärministern i sitt brev till Europeiska rådets ordförande att hon önskade en djupgående och speciell relation mellan Förenade kungariket och EU efter Förenade kungarikets utträde. Hon tillade att [v]i vill säkerställa att Europa fortsätter vara starkt och framgångsrikt och förmöget att sprida sina värderingar, vara världsledande och försvara sig mot säkerhetshot. Vi vill att Förenade kungariket, genom ett djupgående och speciellt partnerskap med Europeiska unionen, ska fullgöra sin roll i uppnåendet av de målen. Min kursivering. Hon betonade även specifikt att EU och Förenade kungariket bör fortsätta arbeta tillsammans för att främja och skydda våra europeiska värderingar. Världen behöver kanske nu mer än någonsin Europas liberala och demokratiska värderingar. Brevet med anmälan om utträdet finns tillgängligt på: https://assets.publishing.service.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data/file/604079/Prime_Ministers_letter_to_European_Council_President_Donald_Tusk.pdf. Man kan inte säga att Förenade kungarikets hållning i detta hänseende har ändrats sedan utträdesanmälan.

54 Dessutom var Förenade kungarikets företrädare noga med att påminna domstolen om att Förenade kungariket är en grundande medlem av Europeiska rådet och en av de första stater som ratificerade Europakonventionen. Jag ber att få tillägga att även om en av Förenade kungarikets tidigare inrikesministrar så nyligen som 2016 pläderade för att Förenade kungariket skulle utträda ur Europakonventionen (se https://www.bbc.co.uk/news/uk-politics-eu-referendum-36128318 och https://www.theguardian.com/politics/2016/apr/25/uk-must-leave-european-convention-on-human-rights-theresa-may-eu-referendum), verkar inte den nuvarande regeringens politik stödja en sådan position (se https://www.thetimes.co.uk/article/uk-would-not-leave-human-rights-court-if-conservatives-re-elected-3rpblw9zp).

55 Som framgår av det rättsliga ramverket ovan har detta införlivat bestämmelserna i rambeslutet i Förenade kungarikets lagstiftning.

56 Se klausul 2.1 i European Union (Withdrawal) Act 2018. Denna klausul ska självklart betraktas i sitt sammanhang och är underordnad den lagens alla övriga klausuler (i frågor som överhöghet, status och tolkning av bevarad EU-lagstiftning och genomförandet av utträdesavtalet, bara för att nämna några exempel).

57 Europeiska utlämningskonventionen. Texten finns tillgänglig på: https://www.coe.int/en/web/conventions/full-list/-/conventions/treaty/024.

58 Artikel 14 i Europeiska utlämningskonventionen.

59 Artikel 15 i Europeiska utlämningskonventionen. Detta syftar inte till att förneka att denna konvention kan vara avsevärt mindre effektiv än rambeslutet (se, med avseende på Europarådets konventioner i allmänhet, Davidson, R., Brexit and criminal justice: the future of the UK’s cooperation relationship with the EU, i Criminal Law Review 2017, s. 379–395, s. 385). Men detta är en inneboende del av utträdesprocessen, eftersom den konventionen i egenskap av folkrättsligt instrument självklart inte har samma verkan som en unionsrättsakt.

60 Se dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669), och dom av den 28 juni 2012, West ( C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404).

61 I unionsrätten avser överlämnande i enlighet med rambeslutet en situation mellan två medlemsstater, medan utlämning i allmänhet avser en situation mellan en medlemsstat och ett tredjeland. När emellertid tredjeländer är nära kopplade till EU, som i fallet med medlemsstater i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, använder man sig av begreppet överlämningsförfaranden. Se exempelvis Avtal mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge, EUT L 292, 2006, s. 2. Detta avtal har ännu inte trätt i kraft (se fotnot 79 nedan).

62 Dom av den 5 april 2016 ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).

63 Se dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkterna 56–58).

64 När det gäller möjliga scenarion avseende rättslig prövning inom området frihet, säkerhet och rättvisa efter Brexit, se Curtin, D., Brexit and the EU Area of Freedom, Security, i F. Fabbrini, The law and politics of Brexit, OUP, Oxford, 2017, s. 183–200, s. 186 och 187, och Weyembergh, A., Consequences of Brexit for European criminal law, New Journal of European Criminal Law, 2017, s. 284–299, s. 295–296. Vad gäller begäranden om förhandsavgörande från Förenade kungariket, se Knaier, R., Scholz, M., Rechtsschutz in Großbritannien under der EU nach dem Brexit, Europäsicher Wirtschafts- und Steuerrecht, 2018, s. 10–17, s. 15–16. Beträffande tvistlösning mellan EU och Förenade kungariket i allmänhet, se Fennelly, N., Brexit: legal consequences for the EU. Dispute-settling between the EU and the UK, 18 ERA Forum, 2018, s. 493–511.

65 Artiklarna 31 a och b samt 34.2 b.

66 Amsterdamfördragets rättssystem var tillämpligt mellan den 1 maj 1999 och den 31 januari 2003. För en fullständig översikt av detta rättssystem, se Peers, S., EU Justice and Home Affairs Law (Volume II: EU Criminal Law, Policing, and Civil Law), 4:e uppl., OUP, Oxford, 2016, s. 14–22.

67 Se den tidigare artikel 35.2 FEU: En medlemsstat skall ha möjlighet att genom en förklaring som avges vid tidpunkten för Amsterdamfördragets undertecknande eller när som helst därefter godta EU-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden enligt punkt 1. Se även den tidigare artikel 35.3 FEU, i enlighet med vilken en sådan förklaring måste specificera huruvida domstolar som utgör sista instans, eller samtliga domstolar, ska kunna hänskjuta frågor till domstolen.

68 Se a contrario-lista som tillhandahålls i EUT L 56, 2010, s. 14. Nitton medlemsstater hade under åren efter ikraftträdandet gjort en förklaring: tolv av de (femton Amsterdam-)medlemsstaterna vid den tidpunkten (samtliga utom Förenade kungariket, Irland och Danmark) och sju av de tolv medlemsstater som anslöt sig till unionen år 2004 respektive 2007 (samtliga utom Estland, Polen, Slovakien, Bulgarien och Malta). Se även, Grzelak, A., Aspekty prawne jurysdykcji Trybunału Sprawiedliwości WE do orzekania w trybie prejudycjalnym w III filarze UE (interpretacja art. 35 ust. 1–4 TUE), i J. Barcz, A. Gajda, A. Grzelak, T. Ostropolski (red.), Postępowanie prejudycjalne w Przestrzeni Wolności, Bezpieczeństwa i Sprawiedliwości Unii Europejskiej, LexisNexis, Warsaw 2007, s. 19–42, s. 29.

69 Eller under de första fem åren efter att det fördraget trädde i kraft, se punkt 76 i detta förslag till avgörande.

70 Den 1 december 2009.

71 Till följd av artikel 10.1 och 10.3 i protokoll (nr 36) om övergångsbestämmelser fortsatte domstolens behörighet till och med den 30 november 2014 att regleras av artikel 35 FEU. Se, mer detaljerat, Lenaerts, K. The contribution of the European Court of Justice to the area of freedom, security and justice, 59 International and Comparative Law Quarterly 2010, s. 255–301, s. 269–270. Beträffande Förenade kungariket regleras situationen av artikel 10.4 och 10.5 i protokoll (nr 36). Enligt den artikeln utnyttjade Förenade kungariket sin rätt att inte delta och meddelade genom skrivelse av den 24 juli 2013 rådets ordförande om att det inte godtog unionsinstitutionernas befogenheter rörande de unionsrättsakter på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete som antagits innan Lissabonfördraget trädde i kraft (se rådets handling 12750/13, Anmälan från Förenade kungariket enligt artikel 10.4 i protokoll (nr 36) till FEU och FEUF, 26 juli 2013). Förenade kungariket valde senare att trots allt delta i 35 av de åtgärder som det tidigare valt bort (se rådets handling 15398/14, Anmälan från Förenade kungariket enligt artikel 10.5 i protokoll (nr 36) till EU-fördragen, 27 november 2014, och rådets beslut 2014/857/EU av den 1 december 2014 om anmälan från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket som ingår i unionsakter på området för polissamarbete och straffrättsligt samarbete och om ändring av beslut 2000/365/EG och 2004/926/EG (EUT L 345, 2014, s. 1). Rambeslutet är en av de åtgärderna. Följaktligen har domstolen sedan den 1 december 2014 behörighet att pröva begäranden om förhandsavgörande om rambeslutet från Förenade kungariket. Om det tämligen komplexa förfarandet för att välja att delta eller inte delta i åtgärder, se Mitsilegas, V., European criminal law after Brexit, 28 Criminal Law Forum, 2017, s. 219–250, s. 224–226, och Ambos, K., Brexit und Europäisches Strafrecht, Juristenzeitung 14/2017, s. 707–713, s. 710.

72 Avseende den fullständiga konstitutionalisering som åstadkoms med Lissabonfördraget, se Mitsilegas, V., EU criminal law after Lisbon, Hart Publishing, Oxford och Portland, Oregon, 2016, s. 4–52.

73 Med vissa undantag, såsom artikel 86 FEUF om en europeisk åklagarmyndighet och artikel 87.3 FEUF om operativt polissamarbete.

74 Med undantag för begränsningen i artikel 276 FEUF, som dock inte är relevant i detta mål.

75 Detta gäller både primärrätt (exempelvis anslutningsfördrag) och sekundärrätt (kardinalexempel: införlivande av direktiv i enlighet med direktiv 288.2 FEUF).

76 Se, i den specifika Brexit-kontexten, Dougan, M., An airbag for the crash test dummies? EU-UK negotiations for a post-withdrawal status quo transitional regime under Article 50 TEU, 55 Common Market Law Review 2018, utgåva 2/3, s. 57–100, s. 83.

77 Avseende övergångsperioder inom EU-lagstiftningen, se Kalėda, S. L., Przejęcie prawa wspólnotowego przez nowe państwo członkowskie. Zagadnienia przejściowe oraz międzyczasowe, Prawo i Praktyka Gospodarcza, Warsaw, 2003, s. 237–240.

78 Se Müller-Graff, P.-Chr., Brexit – die unionsrechtliche Dimension, i M. Kramme, Chr. Baldus, M. Schmidt-Kessel (red.), Brexit und die juristischen Folgen, Nomos, Baden-Baden, 2017, s. 33–56, s. 33.

79 Det finns många tänkbara scenarion för detta, exempelvis ett specialavtal mellan EU och Förenade kungariket, som avtalet mellan EU och Republiken Island och Konungariket Norge, omnämnt i fotnot 61 ovan, vilket först godkändes för EU:s del genom rådets beslut av den 27 juni 2006 (EUT L 292, 2006, s. 1) och sedan genom rådets beslut av den 27 november 2014 (EUT L 343, 2014, s. 1) för Lissabonfördragets ikraftträdande, vilket krävde ytterligare ett godkännande. Så vitt jag vet har det avtalet emellertid ännu inte trätt i laga kraft. Det kan tilläggas att det avtalet i artikel 36 föreskriver ett mellanstatligt snarare än ett rättsligt tvistlösningsförfarande. Avseende andra möjliga scenarion, se House of Lords, Brexit: future UK-EU Security and Police Cooperation, Report, punkterna 124–140, publicerad den 16 december 2016, som finns tillgänglig på: https://publications.parliament.uk/pa/ld201617/ldselect/ldeucom/77/77.pdf.

80 Dessa ord ska uppfattas som ett bifall till den framlidne Lord Denning som bestämt hävdade i HP Bulmer Ltd & Anor v. J. Bollinger SA & Ors [1974] EWCA Civ 14 att när vi tar upp frågor med en europeisk beståndsdel är fördraget som ett inkommande tidvatten. Det flödar in i flodmynningarna och uppför floderna. Det kan inte hejdas. Tillgängligt på: http://www.bailii.org/cgi-bin/markup.cgi?doc=/ew/cases/EWCA/Civ/1974/14.htm.

81 Se Cour de cassation (brottmålsavdelningen), dom av den 2 maj 2018, Pourvoi No 18–82167, som finns tillgänglig på: https://www.legifrance.gouv.fr/affichJuriJudi.do?oldAction=rechExpJuriJudi&idTexte=JURITEXT000036900182&fastReqId=1561028715&fastPos=1.