Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 12 december 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUT L 248, 2015, s. 9).

3 Av begäran om förhandsavgörande framgår att den portugisiska behöriga myndigheten vid tiden för beviljandet av det aktuella stödet var Instituto de Financiamento e Apoio ao Desenvolvimento da Agricultura e da Pesca (Institutet för finansiering av och stöd till lantbrukets och fiskets utveckling). Om jag har förstått saken rätt, var detta föregångaren till IFAP.

4 EGT L 66, 2000, s. 20.

5 Artikel 1 i kommissionens beslut av den 25 november 1999.

6 Artiklarna 3 och 4 i kommissionens beslut av den 25 november 1999.

7 I den bestämmelsen, vars rubrik lyder Preskription, föreskrivs följande:1 – Skyldigheten att återbetala ett mottaget belopp preskriberas fem år efter mottagandet av beloppet. 2 – Preskriptionstiden enligt föregående punkt avbryts eller suspenderas vid uppkomst av allmänna preskriptionsavbrytande omständigheter eller omständigheter med suspensiv verkan.

8 Dom av Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen, Portugal) av den 12 oktober 2011. Enligt artikel 306.1 i civillagen ska den femåriga preskriptionstiden räknas från den dag då förpliktelsen blir exigibel, och preskription avbryts genom delgivning genom domstols försorg av en handling oavsett slag i vilken en avsikt att göra rättigheten gällande kommer till direkt eller indirekt uttryck.

9 Svar av den 30 juli 2019 på EU-domstolens begäran om klargörande av den 27 juni 2019.

10 I sin fråga har den hänskjutande domstolen hänvisat till unionsrättens principer – närmare bestämt effektivitetsprincipen och principen om statliga stöds oförenlighet med den [inre] marknaden (se punkt 29 i detta förslag till avgörande). När det gäller återkrav av stöd kommer effektivitetsprincipen till uttryck i artikel 16.3 i förordning 2015/1589, varför frågan ska förstås på detta sätt. Såvitt avser principen om statliga stöds oförenlighet med den inre marknaden påpekar jag att eftersom förordning 2015/1589 innehåller genomförandebestämmelser för artikel 108 FEUF, kan tolkningsfrågan enbart besvaras mot bakgrund av den förordningen.

11 Se punkt 16 i detta förslag till avgörande.

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar ( C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 114).

13 När EU-domstolen har att ta ställning till en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol, ska den nämligen utgå från den tolkning av nationell rätt som den hänskjutande domstolen har redovisat (dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl. ( C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 45)). Oaktat de invändningar som parterna i det nationella målet har framfört mot den tolkning av nationell rätt som den hänskjutande domstolen har valt, ska därför förevarande begäran om förhandsavgörande prövas utifrån den hänskjutande domstolens tolkning av nationell rätt (dom av den 21 juni 2016, New Valmar, C‑15/15, EU:C:2016:464, punkt 25).

14 Se punkt 22 i detta förslag till avgörande. Den portugisiska regeringen och IFAP delar denna uppfattning, medan Nelson Antunes da Cunha har bestritt den hänskjutande domstolens bedömning (se punkt 21 i detta förslag till avgörande).

15 För fullständighetens skull ska det påpekas att det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen hyser tvivel om denna preskriptionstids förenlighet med andra aspekter av unionsrätten men att det ämnet inte kommer att behandlas i detta förslag till avgörande, där jag endast kommer att ta ställning till den fjärde tolkningsfrågan.

16 Se punkterna 23 och 24 i detta förslag till avgörande. Den hänskjutande domstolen har i begäran om förhandsavgörande betonat att unionsrätten ålägger de nationella domstolarna en skyldighet att tolka nationell lagstiftning på ett sätt som stämmer överens med unionsrättens innehåll och räckvidd. Mot bakgrund av detta påpekande vill jag framhålla att det skulle kunna vara en relevant fråga huruvida det är möjligt att tolka nationell lagstiftning så, att även räntan på stödet träffas av den tjugoåriga preskriptionstiden enligt artikel 309 i civillagen, varvid den nationella lagstiftningen inte torde utgöra något hinder för återkrav av räntan på stödet; detta förefaller för övrigt vara den portugisiska regeringens ståndpunkt (se fotnot 17 i detta förslag till avgörande). Jag konstaterar emellertid att den frågeställningen i allt väsentligt rör tolkningen av nationell lagstiftning och således ankommer på de nationella domstolarna, varför jag inte kommer att behandla den i detta förslag till avgörande.

17 Av de handlingar som har ingetts till EU-domstolen framgår att både den portugisiska regeringen och IFAP har bestritt denna bedömning från den hänskjutande domstolens sida. Den portugisiska regeringen anser att det i nationell lagstiftning inte föreskrivs någon specifik preskriptionstid för återkrav av på olaglig väg erhållet statligt stöd utan att den tillämpliga preskriptionstiden är den allmänna nationella preskriptionstiden, det vill säga tjugo år. Enligt den portugisiska regeringen är samma preskriptionstid tillämplig även på dröjsmålsränta med anknytning till beloppet för den på otillbörlig väg erhållna fördelen, eftersom den räntan och det beloppet är oskiljaktigt knutna till varandra. IFAP har för sin del gjort gällande att dess möjlighet att gentemot Nelson Antunes da Cunha utöva den rätt som härrör från den aktuella fordran inte inträdde förrän vid slutet av det administrativa förfarande som hade inletts i syfte att återkräva stödet, varför räntefordran enligt IFAP:s uppfattning ännu inte är preskriberad.

18 Se punkterna 25 och 26 i detta förslag till avgörande. Med tanke på att den femåriga preskriptionstiden avbröts den 26 juli 2013, undrar jag emellertid om inte dagen för preskription av den aktuella räntan i själva verket var den 26 juli 2008 och inte, som den hänskjutande domstolen har angett, den 26 juni 2008.

19 Det första beloppet utbetalades ju den 12 juli 1994. Se punkt 13 i detta förslag till avgörande.

20 Enligt artikel 16.3 i förordning 2015/1589 ska ju de nationella myndigheterna verkställa ett återkrav av olagligt stöd omedelbart efter kommissionens beslut. Samma skyldighet framgår också av kommissionens beslut av den 25 november 1999: enligt artikel 4 i detta ska de portugisiska myndigheterna inom två månader från delgivningen av beslutet underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

21 Se dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo ( C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

22 Jag vill erinra om att den portugisiska regeringen anser att den tjugoåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 309 i civillagen är tillämplig både på stödets kapitalbelopp och på räntan på detta (se fotnot 17).

23 Av skäl 26 i förordning 2015/1589 framgår att denna preskriptionstid, efter vilken beslut om återkrav inte längre kan fattas, har införts av rättssäkerhetsskäl.

24 Stödet utbetalades nämligen mellan 1994 och 1996. Se punkt 13 i detta förslag till avgörande. Den bestämmelse som var i kraft vid tiden för antagandet av kommissionens beslut av den 25 november 1999 var artikel 15.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 734/2013 av den 22 juli 2013 (EUT L 204, 2013, s. 15) (nedan kallad förordning nr 659/1999). Den bestämmelsen upphävdes genom förordning 2015/1589 och motsvarar artikel 17.1 i denna.

25 Se, bland annat, dom av den 20 maj 2010, Scott och Kimberly Clark ( C‑210/09, EU:C:2010:294, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

26 Se, bland annat, dom av den 26 juni 2003, kommissionen/Spanien ( C‑404/00, EU:C:2003:373, punkt 51 och där angiven rättspraxis), och dom av den 20 maj 2010, Scott och Kimberly Clark ( C-210/09, EU:C:2010:294, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

27 Se, bland annat, dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar ( C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 140 och där angiven rättspraxis).

28 Se punkt 39 och fotnot 19 i detta förslag till avgörande.

29 Dom av den 5 mars 2019 ( C-349/17, EU:C:2019:172). Påpekas ska att den domen meddelades efter det att den hänskjutande domstolen i förevarande mål hade beslutat att vilandeförklara sitt mål och begära förhandsavgörande av EU-domstolen.

30 Se dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar ( C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 107). Såvitt avser artikel 15.1 i förordning nr 659/1999, se fotnot 24.

31 Dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar ( C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 114).

32 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 18 juli 2007, Lucchini ( C‑119/05, EU:C:2007:434, punkt 61).

33 Kommissionen påtalade vid förhandlingen att frågan huruvida en nationell preskriptionsbestämmelse kan hindra verkställigheten av ett kommissionsbeslut om återkrav av olagligt stöd inte sällan uppkommer i praktiken, eftersom medlemsstaterna ofta är senfärdiga när det gäller att verkställa kommissionens beslut på detta område.

34 Se dom av den 12 februari 2008, CELF och Ministre de la Culture et de la Communication ( C‑199/06, EU:C:2008:79, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

35 Se, bland annat, dom av den 20 september 1990, kommissionen/Tyskland ( C‑5/89, EU:C:1990:320, punkterna 13 och 14).

36 Se dom av den 12 februari 2008, CELF och Ministre de la Culture et de la Communication ( C‑199/06, EU:C:2008:79, punkt 43).

37 Se, bland annat, dom av den 20 september 1990, kommissionen/Tyskland ( C‑5/89, EU:C:1990:320, punkterna 13 och 14), och dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 25).

38 Se, bland annat, dom av den 28 juli 2011, Diputación Foral de Vizcaya m.fl./kommissionen ( C‑471/09 P - C‑473/09 P, ej publicerad, EU:C:2011:521, punkterna 63–66).

39 Dom av den 20 mars 1997 ( C‑24/95, EU:C:1997:163).

40 Dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkterna 24–26).

41 Dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163).

42 Dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 38).

43 Dom av den 20 mars 1997 ( C‑24/95, EU:C:1997:163).

44 Den nationella preklusionsregeln i målet Alcan Deutschland (dom av den 20 mars 1997, C‑24/95, EU:C:1997:163) uppställde en frist för myndigheterna när det gällde återkallelse av förvaltningsbeslut. Den fråga som var aktuell i det målet var således huruvida myndigheterna enligt unionsrätten var skyldiga att underlåta att tillämpa en sådan nationell preklusionsregel i syfte att kräva återbetalning av ett olagligt stöd i enlighet med ett lagakraftvunnet beslut av kommissionen. I den situation som är aktuell i förevarande mål är frågan i stället huruvida en mottagare av olagligt stöd kan åberopa en nationell preskriptionsregel mot ett krav från de nationella myndigheternas sida på återbetalning av olagligt stöd när fordran på en del av det belopp som återkrävs är preskriberat i kraft av nationell lagstiftning.

45 Dom av den 20 mars 1997 ( C‑24/95, EU:C:1997:163).

46 Dom av den 17 november 2011 ( C‑496/09, EU:C:2011:740, punkt 78).

47 Dom av den 20 mars 1997 ( C‑24/95, EU:C:1997:163).

48 Dom av den 17 november 2011, kommissionen/Italien ( C‑496/09, EU:C:2011:740, punkt 78).

49 Dom av den 20 mars 1997 ( C‑24/95, EU:C:1997:163).

50 Se punkt 67 och fotnot 38 i detta förslag till avgörande.

51 Dom av den 20 mars 1997 ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 33).

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 34).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 36).

54 Se, för ett liknande resonemang, punkt 67 och fotnot 38 i detta förslag till avgörande.

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 37).

56 Se, bland annat, dom av den 29 april 2004, Tyskland/kommissionen ( C‑277/00, EU:C:2004:238, punkterna 74 och 75 samt där angiven rättspraxis). Se, för ett liknande resonemang, även skäl 25 i förordning 2015/1589.

57 Se, bland annat, dom av den 12 februari 2008, CELF och Ministre de la Culture et de la Communication ( C‑199/06, EU:C:2008:79, punkt 54), och dom av den 3 september 2015, A2A ( C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 42).

58 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1996:433).

59 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1996:433, punkt 26).

60 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 37).

61 Se punkt 17 i detta förslag till avgörande.

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland ( C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 35).