Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 27 februari 2020
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34, och rättelse i EUT L 246, 2015, s. 11).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1, och rättelse i EUT L 187, 2009, s. 5).
4 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35, och rättelse i EUT L 102, 2018, s. 97).
5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (EUT L 257, 2014, s. 214).
6 Enligt artikel 114 i direktiv 2015/2366 ska hänvisningar till direktiv 2007/64 anses som hänvisningar till direktiv 2015/2366. Detta betyder att artikel 12.3 i direktiv 2014/92 från och med den 13 januari 2018 hänvisar till artikel 55.2, 55.4 och 55.6 i direktiv 2015/2366, som har ersatt artikel 45.2, 45.4 och 45.6 i direktiv 2007/64.
7 Artikel L. 312‑1‑2 i penning- och finanslagen, som citeras i punkt 14 i detta förslag till avgörande, innebär väsentligen att kopplingsförbehåll i den mening som avses i artikel 4 led 26 i direktiv 2014/17 är förbjudna medan paketförsäljning i den mening som avses i artikel 4 led 27 i det direktivet är tillåten. Se fotnot 15 i detta förslag till avgörande.
8 Svar av den 23 oktober 2019 på domstolens begäran om klarläggande av den 26 september 2019.
9 Den hänskjutande domstolen angav i sitt svar på EU-domstolens begäran om klarläggande (se fotnot 8 i detta förslag till avgörande) att förordning nr 2017–1090 av den 1 juni 2017 upphävdes genom artikel 206.XV i loi no 2019–486 du 22 mai 2019 relative à la croissance et à la transformation des entreprises (lag nr 2019–486 av den 22 maj 2019 om tillväxt och omvandling av näringslivet) men att det dekret som är i fråga i det nationella målet faktiskt har tillämpats, varför tolkningsfrågorna till EU-domstolen fortfarande är relevanta.
10 Artikel 1 i direktiv 2014/17.
11 Skäl 15 i direktiv 2014/17.
12 Begreppen kopplingsförbehåll (bindningsförfarande) och paketförsäljning (paketeringsförfarande) definieras i artikel 4 led 26 respektive 4.27 i direktiv 2014/17; definitionerna återges i punkt 8 i detta förslag till avgörande.
13 Vilken räckvidd som ska tillmätas den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet är visserligen en fråga om tolkning av nationell rätt som ankommer på den hänskjutande domstolen (se, bland annat, dom av den 26 september 2000, Mayeur ( C‑175/99, EU:C:2000:505, punkt 22), dom av den 1 juni 2006, innoventif ( C‑453/04, EU:C:2006:361, punkt 29), och dom av den 8 juli 2010, Sjöberg och Gerdin ( C‑447/08 och C‑448/08, EU:C:2010:415, punkt 54)), men jag måste medge att jag vid första anblicken, mot bakgrund av de handlingar som domstolen förfogar över, finner den franska regeringens ståndpunkt övertygande. I synnerhet framgår det av själva lydelsen av artikel L. 313‑25‑1 i konsumentlagen att kreditgivaren som villkor för ett krediterbjudande får kräva att kredittagaren ska låta sätta in sina löneinkomster eller liknande inkomster på ett betalkonto mot att kreditgivaren i gengäld ger kredittagaren en individuell förmån. Om kravet på att låta sätta in inkomsterna på ett visst konto, och således kravet på innehav av ett betalkonto, inte utgör något villkor för erhållandet av själva krediten utan endast för erhållandet av den individuella förmånen, är det som jag ser saken fråga om paketförsäljning i den mening som avses i artikel 4 led 27 i direktiv 2014/17. Då är det nämligen själva krediten som utgör kreditavtalet medan betalkontot utgör den andra finansiella produkt som avses i artikel 4 led 27 i direktiv 2014/17, och mot att kredittagaren låter sina inkomster sättas in på det kontot erbjuds denne kreditavtalet på andra villkor i den mening som indirekt åsyftas i den bestämmelsen, närmare bestämt i form av en individuell förmån.
14 Se fotnot 8 i detta förslag till avgörande.
15 I detta sammanhang vill jag för det första påpeka att det framgår av svaret på EU-domstolens begäran om klarläggande (se fotnot 8 i detta förslag till avgörande) att den hänskjutande domstolen hyser tvivel på denna punkt trots att det i det nationella regelverk som ligger till grund för den angripna på särskild befogenhet grundade förordningen – det vill säga artikel 67 i lag nr 2016‑1691 av den 9 december 2016 om transparens, bekämpning av korruption och modernisering av näringslivet – ställs krav på iakttagande av artikel L. 312‑1‑2 i penning- och finanslagen, vilken enligt Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) tillåter paketförsäljning i den mening som avses i artikel 4 led 27 i direktiv 2014/17 och förbjuder kopplingsförbehåll i den mening som avses i artikel 4 led 26 i det direktivet. Därvidlag konstaterar jag för det andra att den hänskjutande domstolens tvivel i fråga om räckvidden för den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet förefaller bero bland annat på att det är möjligt att kreditinstituten i praktiken villkorar erhållandet av en kredit med att avtalet måste innehålla en bestämmelse om att kredittagarens inkomster ska sättas in på ett visst konto och således att kredittagaren måste erhålla ett betalkonto, varvid det skulle röra sig om ett kopplingsförbehåll. I svaret på EU-domstolens begäran om klarläggande citerade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) – med hänvisning till en rapport från januari 2019 om sådana krav på insättning av inkomster som på begäran av ekonomi- och finansministern hade upprättats av ordföranden för Comité consultatif du secteur financier (den rådgivande kommittén för finanssektorn) – två berörda parter som hyser åsikter av det slaget: företrädarna för förmedlingsföretagen anser att i praktiken är motprestationen inte någon motprestation, för i de fall som vi hittills har observerat sätter man rubriken med inkomstinsättning på tabellen över standardräntesatser och lägger till en ny tabell med mycket oattraktiva villkor som får rubriken utan inkomstinsättning, eller också erbjuder man mycket sämre räntevillkor. Företrädarna för privatkunder hävdar för sin del att man behöver ofta öppna ett bankkonto och teckna sig för olika produkter (paket, bil- och hemförsäkring) för att kunna få bostadslån. Tilläggas ska att kreditinstituten däremot uppger att kunden alltid kan välja att inte låta sätta in sina inkomster och därmed att inte erhålla den individuella förmånen. Som jag ser saken, är det emellertid nödvändigt att göra åtskillnad mellan frågan huruvida kreditinstituten har åsidosatt den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet och frågan huruvida den lagstiftningen som sådan är förenlig med unionsrätten.
16 Jag noterar emellertid att kommissionen vid förhandlingen framhöll att skäl 24 i direktiv 2014/17 innehåller en räckviddsmässig precisering i förhållande till det tillåtande av paketförsäljning som föreskrivs i artikel 12.1 i direktiv 2014/17. I det skälet anges nämligen att man inte bör begränsa möjligheten att erbjuda produkter i paket, något som kan vara gynnsamt för konsumenterna, men att medlemsstaterna bör fortsätta att nära övervaka marknaderna för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag för att se till att paketförsäljningen inte snedvrider konsumenternas val och konkurrensen på marknaden. Således bör alltid hänsyn tas till konsumenternas intressen och till den fria konkurrensen när paketförsäljning tillåts, och lagstiftaren bör därvid förhindra situationer som strider mot konsumenternas intressen eller den fria konkurrensen.
17 Eftersom en sådan bedömning skulle medföra att tolkningsfrågan förlorade sin relevans, vill jag för fullständighetens skull betona att denna fråga oaktat detta kan upptas till sakprövning. Med tanke bland annat på att det inte kan uteslutas att den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet befinns tillåta kopplingsförbehåll, måste det nämligen anses att svaret på frågan är användbart för den hänskjutande domstolen vid avgörandet av det nationella målet och därmed också att frågan kan upptas till prövning i sak. Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkterna 11 och 12), dom av den 7 december 2010, VEBIC ( C‑439/08, EU:C:2010:739, punkterna 44–48), och dom av den 2 maj 2019, A‑Fonds ( C‑598/17, EU:C:2019:352, punkterna 34–40).
18 I linje med definitionen av kopplingsförbehåll i artikel 4 led 26 i direktiv 2014/17 betyder detta att konsumenten inte erbjuds kreditavtalet separat från betalkontot och således att skyldigheten att låta inkomsterna sättas in på det kontot är ett villkor för själva erhållandet av krediten.
19 Jag noterar att bestämmelsen i artikel 12 i direktiv 2014/17 inte fanns med i det förslag till direktiv som kommissionen lade fram (KOM (2011) 142 slutlig) utan infördes i samband med Europaparlamentets första behandling.
20 I första hand har ju den franska regeringen gjort gällande att vad den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet tillåter är paketförsäljning (se punkt 37 i detta förslag till avgörande).
21 Se punkt 21 i detta förslag till avgörande.
22 Härvidlag noterar jag också att det framgår av den rapport från januari 2019 om krav på insättning av inkomster som på begäran av ekonomi- och finansministern hade upprättats av ordföranden för den rådgivande kommittén för finanssektorn – en rapport som den hänskjutande domstolen hänvisade till i svaret på begäran om klarläggande – att krav på insättning av inkomster i synnerhet kan utgöra en användbar ytterligare säkerhet vid prövning av kreditansökan. Det är inte möjligt att med ledning av denna anmärkning dra några slutsatser om huruvida den aktuella lagstiftningen har något av de syften som nämns i artikel 12.2 a i direktiv 2014/17.
23 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 77).
24 Artikel 1.6 i direktiv 2014/92 jämförd med skäl 12 i samma direktiv.
25 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 4 juni 2009, SALIX Grundstücks-Vermietungsgesellschaft ( C‑102/08, EU:C:2009:345, punkterna 40–42 och där angiven rättspraxis). Jag vill betona att denna rättspraxis är tillämplig även vid införlivande av ett fakultativt undantag såsom artikel 12.3 i direktiv 2014/17. Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 21 oktober 2010, Accardo m.fl. ( C‑227/09, EU:C:2010:624, punkt 55).
26 Denna bedömning påverkas inte av att det enligt den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet krävs att det ska framgå av erbjudandet vilken den individuella förmånen är genom att det anges vilka villkor i fråga om räntesatser eller annat som erbjudandet har upprättats i förhållande till och som kreditgivaren skulle tillämpa om kredittagaren inte längre iakttog kravet på att låta sina inkomster sättas in på ett visst konto (artikel L. 313‑25 i konsumentlagen).
27 Se fotnot 23 i detta förslag till avgörande.
28 Se punkt 36 ovan.
29 I den mån en kredittagare förlorar en individuell förmån som han eller hon har erhållit inom ramen för ett kreditavtal, om kredittagaren före utlöpandet av en i kreditavtalet fastställd period avslutar ett konto som han eller hon har öppnat hos kreditgivaren för att hans eller hennes inkomster ska sättas in där såsom motprestation till denna individuella förmån är det enligt min mening nämligen fråga om paketförsäljning i den mening som avses i direktiv 2014/17 (se fotnot 13 ovan).
30 Härtill kommer att eftersom det framgår av mitt svar på den första tolkningsfrågan att den i det nationella målet aktuella lagstiftningen är förbjuden enligt direktiv 2014/17, i den mån det enligt den lagstiftningen är tillåtet med kopplingsförbehåll i den mening som avses i direktivet, saknas det skäl att även pröva huruvida nämnda lagstiftning är förenlig med de bestämmelser som avses med den andra tolkningsfrågan.
31 Enligt artikel 2.1 i direktiv 2007/64 är det direktivet tillämpligt på betaltjänster som tillhandahålls inom Europeiska unionen. Detta begrepp definieras i artikel 4.3 i direktivet som en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan, och i punkt 1 i bilagan nämns [t]jänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto.
32 Artikel 40 i direktiv 2007/64. Ett ramavtal definieras i artikel 4.12 i direktivet som ett avtal om betaltjänster som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto.
33 Se skäl 29 i direktiv 2007/64.
34 Se artikel 2.1 i direktiv 2015/2366, jämförd med artikel 4.3 i samma direktiv och bilagan till detta.
35 Se skäl 2 och artikel 1 i direktiv 2014/92.
36 Se fotnot 6 i detta förslag till avgörande.
37 Här vill jag erinra om att begreppet betalkonto, i den mening som avses i artikel L. 313‑25‑1 i konsumentlagen, även innefattar konton som kredittagarna använder för att utföra dagliga betalningstransaktioner. Skäl 12 i direktiv 2014/92, som har citerats i punkt 10 i detta förslag till avgörande, innebär i detta hänseende ett förtydligande av det direktivets tillämpningsområde såsom detta anges i artikel 1.6 i nämnda direktiv. Av detta förtydligande följer i allt väsentligt att direktivet är tillämpligt på betalkonton som uteslutande är avsedda för återbetalning av krediter mot säkerhet i fast egendom (bolånekonton), om dessa konton även används för dagliga betalningstransaktioner.