Förslag till avgörande av Generaladvokaten Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 29 oktober 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Anie representerar företag som i Italien driver en verksamhet som har till syfte att framställa varor och/eller tjänster inom sektorn elektroteknik och elektronik eller därtill knutna sektorer. Nedan i detta förslag till avgörande avses med begreppet sökandena i de nationella målen Anie samt alla de operatörer av solcellsanläggningar som är parter i målen vid den hänskjutande domstolen.

3 Det första direktivet på området främjande av användningen av energi från förnybara energikällor var Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (EGT L 283, 2001, s. 33). Detta direktiv upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 2009, s. 16).

4 Undertecknat i Lissabon den 17 december 1994 (EGT L 380, 1994, s. 24) och godkänt i Europeiska unionens namn genom EKSG, Euratom: rådets och kommissionens beslut 98/181/EG av den 23 september 1997 om Europeiska gemenskapernas ingående av energistadgefördraget och energistadgeprotokollet om energieffektivitet och därtill hörande miljöaspekter (EGT L 69, 1998, s. 1) (nedan kallad energistadgan). Det ska preciseras att energistadgan i båda målen nämns utan att någon av dess konkreta bestämmelser anges. Mot bakgrund av vad den hänskjutande domstolen har angett, förefaller den emellertid mer exakt önska få klarhet i huruvida den reform som den italienska lagstiftaren har genomfört är förenlig med artikel 10 i denna stadga. Jag kommer således i detta förslag till avgörande att avgränsa min tolkning av denna stadga till enbart denna bestämmelse.

5 Det ska erinras om att det i artikel 216.2 FEUF föreskrivs att avtal som ingås av unionen ska vara bindande för unionens institutioner och medlemsstaterna.

6 Decreto-legge n. 91 – Disposizioni urgenti per il settore agricolo, la tutela ambientale e l’efficientamento energetico dell’edilizia scolastica e universitaria, il rilancio e lo sviluppo delle imprese, il contenimento dei costi gravanti sulle tariffe elettriche, nonché per la definizione immediata di adempimenti derivanti dalla normativa europea (lagdekret nr 91 om brådskande bestämmelser för jordbrukssektorn, miljöskydd och energieffektivitet i skol- och universitetsbyggnader, återhämtning och utvecklig av företag, begränsning av kostnader som tynger elavgifterna samt om ett omedelbart fastställande av vilka formaliteter som följer av unionsbestämmelserna, av den 24 juni 2014, som, med ändringar, omvandlats till lag nr 116, av den 11 augusti 2014 (ordinarie tillägg nr 72 till GURI nr 193, av den 20 augusti 2014) (nedan kallat lagdekret nr 91/2014).

7 Decreto legislativo n. 387 – Attuazione della direttiva 2001/77/CE relativa alla promozione dell’energia elettrica prodotta da fonti energetiche rinnovabili nel mercato interno dell’elletricità (lagstiftningsdekret nr 387 om genomförande av direktiv 2001/77) av den 29 december 2003 (ordinarie tillägg till GURI nr 25 av den 31 januari 2004, s. 5, nedan kallat lagstiftningsdekret nr 387/2003).

8 Decreto legislativo n. 28 – Attuazione della direttiva 2009/28/CE sulla promozione dell’uso dell’energia da fonti rinnovabili, recante modifica e successiva abrogazione delle direttive 2001/77/CE e 2003/30/CE (lagstiftningsdekret nr 28 om införlivande av direktiv 2009/28, av den 3 mars 2011 (ordinarie tillägg till GURI nr 71, av den 28 mars 2011, nedan kallat lagstiftningsdekret nr 28/2011).

9 I artikel 24.2 d i lagstiftningsdekret nr 28/2011 föreskrevs, för solcellsanläggningar som tagits i bruk från den 31 december 2012, att incitamenten [skulle] ges genom privaträttsliga avtal som slutits mellan GSE och företaget med ansvar för anläggningarna på grundval av ett standardavtal som fastställts av el- och gasmyndigheten. Det ska tilläggas att den hänskjutande domstolen, i sina begäranden om förhandsavgörande, endast har nämnt de avtal som slutits mellan GSE och operatörerna och solcellsanläggningar som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse. Jag kommer således, i detta förslag till avgörande, att utgå från premissen att alla de omtvistade avtalen är privaträttsliga avtal, avseende anläggningar som börjat användas efter den 31 december 2012.

10 Enligt artikel 26.1 i lagdekret nr 91/2014, var syftet med denna reform att optimera hanteringen av tidsperioderna för insamling samt beviljande av bidrag och främja en ökad hållbarhet i politiken för stöd till förnybara energikällor.

11 Enligt deras fullständiga titel, rör det sig dels om ministerdekret av den 16 oktober 2014, Godkännande av GSE:s metoder för beviljande av stimulanstaxor för el som produceras av solcellsanläggningar vid genomförande av artikel 26.2 i [lagdekret nr 91/2014], dels om ministerdekret av den 17 oktober 2014, Metoder för omräkning av stimulanstaxor för el som produceras av solcellsanläggningar vid genomförande av artikel 26.3 b i [lagdekret nr 91/2014].

12 Dom av Corte costituzionale (konstitutionsdomstolen) nr 16, av den 24 januari 2017.

13 Det rör sig om målen C‑306/19, Milis Energy, C‑512/19, Go Sun och Malby Energy 4, samt C‑595/19, Fototre, vilka har förklarats vilande fram till dess att domstolen har meddelat dom i förevarande mål. Det ska påpekas att frågan om den aktuella reformens förenlighet med artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Paris den 20 mars 1952 (nedan kallad Europakonventionen) vidare har ställts till den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (se ansökningarna nr 20445/15, Salento Energy Srl mot Italien, och nr 59246/17, Nuovo Sole Slr mot Italien, som ingavs den 17 april 2015 respektive den 4 augusti 2017).

14 Som den italienska regeringen har påpekat, har flera av medlemsstaterna antagit instrument som har till syfte att sänka bidrag för användning av energi från förnybara energikällor som tidigare har införts på deras territorium. Exempelvis rör målet C‑366/19, BOSOLAR, som är pågående vid domstolen och har vilandeförklarats fram till dom meddelas i de förevarande förenade målen, en åtgärd som avser sänkning, i Bulgarien, av återköpspriset på el som produceras genom solcellsanläggningar.

15 Se dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Adusbef och Federconsumatori ( C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 82).

16 Se förklaringarna till stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 23).

17 Det ska i detta hänseende preciseras att praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, också enligt artikel 52.3 i stadgan, ska beaktas vid tolkningen av artikel 17 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen, C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 61, och dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätter till jord- och skogsbruksmark) C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl. ( C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 113 och där angiven rättspraxis), och dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Adusbef och Federconsumatori ( C‑686/18, EU:C:2020:567, punkterna 83 och 85).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Lidl ( C‑134/15, EU:C:2016:498, punkt 31), och dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Domstolen har i synnerhet redan funnit att näringsfriheten, mot bakgrund av lydelsen i artikel 16 i stadgan, kan bli föremål för myndighetsingrepp, som i det allmännas intresse begränsar utövandet av ekonomisk verksamhet (se dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 46, och dom av den 30 juni 2016, Lidl, C‑134/15, EU:C:2016:498, punkt 34).

20 För ordningens skull vill jag påpeka att näringsfriheten och rätten till egendom också är underställda de begränsningar som följer av själva lydelsen i de bestämmelser i stadgan i vilka denna frihet och denna rätt föreskrivs. Enligt artikel 16 i stadgan ska näringsfriheten endast erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis (min kursivering). Vidare begränsar den andra och tredje meningen i artikel 17.1 i stadgan omfattningen av den rätt som erkänns i första meningen i denna bestämmelse (se, i detta hänseende, Oliver, P., What Purpose Does Article 16 of the Charter Serve?, i Bernitz, U. m.fl. (redaktör), General Principles of EU Law and European Private Law, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2013, s. 293, och Jaeger, M., La protection du droit de propriété dans l’ordre juridique de l’Union européenne à la lumière de l’article 17 de la charte des droits fondamentaux, i De Rome à Lisbonne: les juridictions de l’Union européenne à la croisée des chemins – Mélanges en l’honneur de Paolo Mengozzi, Bruxelles, Bruylant, 2013, s. 167).

21 Det ska erinras om att skäl 8 i direktiv 2009/28 bland annat understryker behovet av att fastställa rambestämmelser med bindande mål [som] skulle ge näringslivet den långsiktiga stabilitet som krävs för att göra rationella, hållbara investeringar inom sektorn för energi från förnybara energikällor. I skäl 14 i detta direktiv föreskrivs att [d]et viktigaste syftet med bindande nationella mål är att skapa säkerhet för investerarna.

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2019, Agrenergy och Fusignano Due ( C‑180/18, C‑286/18 och C‑287/18, EU:C:2019:605, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

23 Enligt sökandena i de nationella målen innehåller avtalen om anläggningar som tagits i bruk efter den 31 december 2012 närmare bestämt i dess artikel 17.3 följande klausul: … GSE förbehåller sig rätten att ensidigt ändra klausulerna … som, till följd av en eventuell normativ och regulativ utveckling, står i strid med gällande referensram. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida en sådan klausul faktiskt finns i alla de omtvistade avtalen.

24 Till skillnad från vad sökandena i de nationella målen och intervenienterna gjort gällande, anser jag att artikel 26.2 och 26.3 i lagdekret nr 91/2014 inte har någon retroaktiv verkan i egentlig mening, eftersom den endast rör framtida betalningar och inte dem som redan har gjorts.

25 Se dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätter till jord- och skogsbruksmark) ( C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

26 C‑235/17, EU:C:2018:971, punkt 135.

27 Se Europadomstolens dom av den 22 juni 2004, Broniowski mot Polen, CE:ECHR:2004:0622JUD003144396, § 129. Jag nämner, som exempel, att ett bolag kan anses vara innehavare av ett förmögenhetsintresse som utgör en egendom i den mening som avses i artikel 1.1 i tilläggsprotokoll 1 till Europakonventionen, eftersom det innehar rätten att erhålla återbetalning av en skatt som felaktigt har betalats (Europadomstolen, den 9 mars 2006, Eko-Elda Avee mot Grekland, CE:ECHR:2006:0309JUD001016202, § 27).

28 Se Europadomstolen, den 14 februari 2012, Arras m.fl. mot Italien CE:ECHR:2012:0214JUD001797207, § 75. Jag hänvisar även till generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen ( C‑398/13 P, EU:C:2015:190, punkt 76), och till nämnda praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

29 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har funnit att en störning i den mening som avses i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen kan konstateras när beloppet för en social förmån sänks eller annulleras (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 28 april 2009, Rasmussen mot Polen, CE:ECHR:2009:0428JUD003888605, § 71, och Europadomstolen, den 7 juli 2011, Stummer mot Österrike, CE:ECHR:2011:0707JUD003745202, § 82). Det ska preciseras att detta sistnämnda avgörande citerades i domen av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 50), i vilken domstolen fann att en åtgärd för att skjuta upp betalning av pension när den berörda personen hade valt att parallellt fortsätta med en avlönad yrkesverksamhet vid en offentlig institution inskränkte rätten till egendom för dessa personer i den mening som avses i artikel 17 i stadgan.

30 Se Europadomstolen, den 18 maj 2010, Plalam s.p.a. mot Italien, CE:ECH:2010:0818:JUD001602102, § 38.

31 Enskilda kan bland annat vara innehavare av en egendom i den mening som avses i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, när de är innehavare av bygglov enligt säljavtal och de har en berättigad förväntning på att kunna utnyttja dessa rättigheter på de villkor som avtalats (se Europadomstolen, den 18 november 2010, Consorts Richet och Le Ber Frankrike, CE:ECHR:2010:1118JUD001899007, § 98.

32 Se Europadomstolen, den 9 december 1994, Raffineries grecques Stran och Stratis Andreadis mot Grekland, CE:ECHR:1994:1209JUD001342787, § 59, samt Europadomstolen, den 9 juni 2009, Nicola Silvestri mot Italien, CE:ECHR:2009:0609JUD001686102, § 70.

33 Dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen ( C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 61).

34 Domstolen har, exempelvis, tidigare i huvudsak funnit att årliga stödutbetalningar av en medlemsstat inte kunde anses vara slutliga eftersom de utbetalda stöden kunde komma att behöva betalas tillbaka av mottagaren om denna inte uppfyllde samtliga villkor för utbetalning (dom av den 26 maj 2016, Ezernieki, C‑273/15, EU:C:2016:364, punkterna 45 och 49).

35 Det rör sig om det uttryck som generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona använde i sitt förslag till avgörande i målet ArcelorMittal Rodange och Schifflange ( C‑321/15, EU:C:2016:516, punkt 97).

36 Se dom av den 10 september 2009, Plantanol ( C‑201/08, EU:C:2009:539, punkt 53 och där angiven rättspraxis), och dom av den 11 juli 2019, Agrenergy och Fusignano Due ( C‑180/18, C‑286/18 och C‑287/18, EU:C:2019:605, punkt 31). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har redan, vad gäller artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till Europakonventionen slagit fast att berättigade förhoppningar följde av den omständigheten att den berörda personen på ett rimligen motiverat sätt grundar sig på en rättsakt som har en stabil rättslig grund och en inverkan på rätten till egendom (se Europadomstolen, den 28 september 2004, Kopecký/Slovakien, CE:ECHR:2004:0928JUD004491298, § 47).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2019, Agrenergy och Fusignano Due ( C‑180/18, C‑286/18 och C‑287/18, EU:C:2019:605, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

38 Detta är för övrigt den slutsats som Corte costituzionale (konstitutionsdomstolen) i huvudsak kom fram till i dom nr 16 av den 24 januari 2017 (§ 9).

39 Dom av den 11 juli 2019 ( C‑180/18, C‑286/18 och C‑287/18, EU:C:2019:605, punkt 44).

40 Med femte energikontot avses decreto ministeriale – Attuazione dell’art. 25 del decreto legislativo del 3 marzo 2011, n. 28, recante incentivazione della produzione di energia elettrica da impianti solari fotovoltaici (meniteriellt dekret om genomförande av artikel 25 i lagstiftningsdekret nr 28, av den 3 mars 2011, om åtgärder för främjande av produktion av el från solcellsanläggningar), av den 5 juli 2012 (ordinarie tillägg till GURI nr 159, av den 10 juli 2012).

41 Som jag har preciserat i fotnot 23 i detta förslag till avgörande, ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera att alla de omtvistade avtalen faktiskt ger GSE en sådan rätt.

42 Dom av den 11 juli 2019 ( C‑180/18, C‑286/18 och C‑287/18, EU:C:2019:605, punkt 27).

43 Det ska erinras om att det i artikel 17.1 i stadgan görs en åtskillnad mellan två typer av inskränkningar av rätten till egendom, berövande av egendomen (andra meningen) och reglering av nyttjandet av egendomen (tredje meningen) (se, i detta hänseende, Wollenschläger, F., Artikel 17 – Right to Property i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights – A commentary, Hart Publishing, 2014, s. 476). Jag hänvisar även till mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Ungern (Nyttjanderätter till jord- och skogsbruksmark) ( C‑235/17, EU:C:2018:971, punkt 154), i vilket jag underströk förekomsten av två typer av begränsning, liksom den allmänna regeln ([v]ar och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom) i artikel 17.1 första meningen i stadgan.

44 Se, i detta hänseende, Europadomstolen, den 23 september 1982, Sporrong och Lönnroth mot Sverige, CE:ECHR:1982:0923JUD00715175, § 65, och Europadomstolen, den 19 december 1989, Mellacher m.fl. mot Österrike, CE:ECHR:1989:1219JUD001052283, § 44.

45 Se dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

46 Det ska i detta hänseende påpekas att Corte costituzionale (konstitutionsdomstolen) i dom nr 16, av den 24 januari 2017 (§ 8.3), i huvudsak angav att de avtal som slutits mellan operatörerna av solcellsanläggningar och GSE, mot bakgrund av den särskilda lagstiftningsram som de ingick i, inte kunde betraktas som vanliga avtal till förmån för dessa.

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien ( C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 49).

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien ( C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 50). Domstolen har, exempelvis, funnit att möjligheten för en nationell regleringsmyndighet att ålägga en operatör en skyldighet att årligen justera sina priser och att få dem kontrollerade regelbundet utgör en inskränkning av den rätt som garanteras i artikel 16 i stadgan (se dom av den 20 december 2017, Polkomtel, C‑277/16, EU:C:2017:989, punkt 51). Domstolen har vidare fastställt att ett märkningskrav som åläggs ett företag inom detaljhandeln kan begränsa dess näringsfrihet (se dom av den 30 juni 2016, Lidl, C‑134/15, EU:C:2016:498, punkt 29). Det ska påpekas att ett förbud riktat mot ett företag kan innebära en inblandning i utövandet av näringsidkarens näringsfrihet (se, bland annat, dom av den 17 december 2015, Neptune Distribution, C‑157/14, EU:C:2015:823, punkt 67).

49 I förevarande mål råder det, enligt min uppfattning, inga tvivel om att en eventuell begränsning av utövandet av de rättigheter och friheter som föreskrivs i artiklarna 16 och 17 i stadgan, om en sådan kan anses vara styrkt, ska anses vara föreskriven i lag och vara förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Det ska erinras om att det, liksom följer av föregående avsnitt, står operatörerna av solcellsanläggningar fritt att använda sina anläggningar och organisera sina verksamheter på det sätt de önskar och de har inte berövats de stimulanstaxor som redan har beviljats enligt de avtal som de slutit med GSE.

50 Jag hänvisar, när det gäller innehållet i de mål som eftersträvas med direktiv 2009/28, till punkt 34 i detta förslag till avgörande.

51 Det ska preciseras att Corte costituzionale (konstitutionsdomstolen) i dom nr 16, av den 24 januari 2017 (§ 8.4), i huvudsak har fastställt att dessa kompensationsåtgärder har till syfte att tillåta bibehållandet av de investeringar som operatörerna av solcellsanläggningarna gjort. Den domstolen har även understrukit den progressiva karaktären av den reform som gjorts genom lagdekret nr 91/2014, mot bakgrund av att de tre alternativ som föreskrivs i artikel 26.3 i detta dekret sträcker sig över en relativ lång period.

52 Enligt artikel 1.2 i energistadgefördraget ska med fördragsslutande part avses en stat eller regional organisation för ekonomisk integration, som gått med på att låta sig bindas av detta fördrag och som fördraget trätt i kraft för.

53 Det ska i detta hänseende preciseras att när det gäller organisationer för ekonomisk integration, såsom unionen, definieras begreppet område i artikel 1.10 i energistadgefördraget som de områden som tillhör organisatione[r]n[a]s medlemsstater.

54 Generaladvokaten Wathelet erinrade i sitt förslag till avgörande i målet Achmea ( C‑284/16, EU:C:2017:699, punkt 43) om att samtliga medlemsstater och unionen har ratificerat energistadgefördraget. Det ska emellertid preciseras att Republiken Italien, liksom sökandena i de nationella målen och intervenienterna har angett, inledde förfarandet för utträde ur energistadgefördraget den 31 december 2014 och att detta utträde trädde i kraft den 1 januari 2016. Denna medlemsstat är således nu endast bunden av detta fördrag genom dess artikel 47.3, i vilken föreskrivs att bestämmelserna i detta fördrag ska fortsätta att gälla, under en period av 20 år från det att en fördragsslutande parts frånträde trätt i kraft, för investeringar som gjorts i en sådan fördragsslutande parts område av andra fördragsslutande parters investerare … och genom artikel 216.2 FEUF, det vill säga genom att nämnda fördrag är en integrerad del av unionens rättsordning.

55 Det ska understrykas att det inte är nödvändigt att pröva denna fråga i förevarande mål, men jag vill påpeka att domstolen, i domen av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158), angav att artiklarna 267 och 344 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en sådan bestämmelse i ett internationellt avtal mellan medlemsstaterna, enligt vilken en investerare i den ena medlemsstaten, om det uppstår en tvist om investeringar i den andra medlemsstaten, får inleda ett förfarande mot sistnämnda medlemsstat vid en skiljedomstol, vars behörighet den medlemsstaten är skyldig att godta. Mot bakgrund av denna dom anser jag, eftersom det i artikel 26 i energistadgefördraget, som har rubriken Lösning av tvister mellan en investerare och en fördragsslutande part, föreskrivs en möjlighet för dessa tvister att avgöras av skiljedomare, att denna bestämmelse inte är tillämplig på tvister inom unionen. Enligt min uppfattning kan det till och med, mot bakgrund av de principer som domstolen erinrade om i den domen, bland annat avseende bibehållandet av den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom fördragen och principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, vara så att denna stadga är hel otillämpbar i sådana mål. Detta är för övrigt den slutsats som representanterna för medlemsstaternas regeringar förefaller ha kommit fram till i dokumentet med rubriken Förklaring av representanterna för medlemsstaternas regeringar, av den 15 januari 2019, avseende de rättsliga konsekvenserna av domen Achmea som meddelades av domstolen och skydd för investeringar inom Europeiska unionen (tillgänglig på kommissionens webbplats på följande adress: https://ec.europa.eu/info/sites/info/files/business_economy_euro/banking_and_finance/documents/190117-bilateral-investment-treaties_en.pdf), vars punkt 5 föreskriver att medlemsstaterna, mot bakgrund av nämnda dom, ska säga upp alla bilaterala investeringsavtal som slutits mellan dem.

56 Det ska erinras om att enligt artikel 1.7 a i) i energistadgefördraget ska med investerare avses en fysisk person, som har medborgarskap eller är fast bosatt i landet i enlighet med gällande lag. Det har i förevarande mål inte bestritts att de samtliga företag som är parter i målen vid den hänskjutande domstolen är italienska.

57 Det bör för fullständighetens skull preciseras att det vidare, enligt min uppfattning, tydligt framgår av Kanadas och Förenta staternas förklaringar till artikel 10 i energistadgefördraget att begreppet investerare från annan fördragsslutande part enbart avser för denna fördragsslutande part utländska investerare och inte deras nationella motsvarigheter.

58 Allmänt förefaller det i förlikningspraxis avseende tolkningen av artikel 10 i energistadgefördraget ha gjorts en restriktiv tolkning av skyldigheten att skydda investerares berättigade förväntningar (se Montanaro, F., Les politiques en matière d’énergie photovoltaïque en Europe, au carrefour entre le droit de l’Union européenne et le Traité sur la Charte de l’énergie, Revue belge de droit international, volym1, Bruxelles, Bruylant, 2016, s. 416).

59 Det ska påpekas att generaladvokaten Jääskinen i sitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Slovakien ( C‑264/09, EU:C:2011:150, punkt 63) i huvudsak angav att beträffande åtnjutandet av skydd för investeringar gav den allmänna skyddsnivån för skyddet av grundläggande rättigheter som följer av EU-rätten investerarna ett skydd, avseende utnyttjande av och skydd för investeringar, som medförde att de skyldigheter som följer av artiklarna 10.1 i energistadgefördraget var uppfyllda. Det ska för fullständighetens skull tilläggas att förlikningsdomstolen (International Centre for Settlement of Investment Disputes, Washington, D.C.), i målet Electrabel SA/Ungern (CIRDI, mål nr ARB/07/19, den 30 november 2012, §§ 7.77–78), konstaterade att denna bestämmelse inte hindrade de fördragsslutande parterna att ändra sin lagstiftningsram med förbehåll för vissa villkor (While the investor is promised protection against unfair changes, it is well established that the host State is entitled to maintain a reasonable degree of regulatory flexibility to respond to changing circumstances in the public interest. Consequently, the requirement of fairness must not be understood as the immutability of the legal framework, but as implying that subsequent changes should be made fairly, consistently and predictably, taking into account the circumstances of the investment … Fairness and consistency must be assessed against the background of information that the investor knew and should reasonably have known at the time of the investment and of the conduct of the host State (min kursivering). Den domstolen underströk att unionsrätten, i en lagvalssituation, hade företräde framför energistadgefördraget (§ 4.189).