Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 28 maj 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets beslut om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, 2010, s. 39).

3 Förordning om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 (EUT L 281, 2010, s. 1).

4 Rådets beslut den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 281, 2010, s. 81).

5 Genom rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 319, 2011, s. 71) ändrades inte denna förteckning såvitt avsåg klagandebolaget.

6 Rådets beslut om ändring av beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 306, 2013, s. 18).

7 Rådets genomförandeförordning om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 306, 2013. s. 3).

8 Ordföranden på tribunalens första avdelning beslutade den 7 oktober 2016 att vilandeförklara målet, i enlighet med artikel 69 b i tribunalens rättegångsregler, till dess att domstolen slutligt avgjort mål C‑45/15 P, Safa Nicu Sepahan/rådet. Genom dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet ( C‑45/15 P, EU:C:2017:402), ogillade domstolen Safa Nicu Sepahans och rådets överklaganden. Som en åtgärd för processledning av den 27 februari 2018 anmodades parterna att underrätta tribunalen om vilka konsekvenser den domen får för förevarande mål. Kommissionen besvarade frågan den 13 mars 2018, och rådet och klagandebolaget besvarade frågan den 15 mars 2018.

9 Se dom av den 12 november 2015, Elitaliana/Eulex Kosovo ( C‑439/13 P, EU:C:2015:753, punkterna 36–38), och dom av den 26 februari 2015, Planet/kommissionen ( C‑564/13 P, EU:C:2015:124, punkt 20).

10 Se, exempelvis, dom av den 21 april 2016, rådet/Bank Saderat Iran ( C‑200/13 P, EU:C:2016:284, punkt 119).

11 Dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet ( C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 56).

12 Se, exempelvis, skäl 3 i förordning nr 423/2007 och skäl 4 i förordning nr 961/2010, vilka är i fråga i förevarande mål.

13 I artikel 215.2 FEUF anges att om så föreskrivs i ett beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i FEU, får rådet besluta om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater.

14 Tribunalen hade tidigare undvikit att ta ställning i denna fråga: se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 11 juni 2014, Syria International Islamic Bank/rådet ( T-293/12, ej publicerad, EU:T:2014:439, punkterna 70 och 83), och dom av den 24 september 2014, Kadhaf Al Dam/rådet ( T-348/13, ej publicerad, EU:T:2014:806, punkt 115).

15 Dom av den 13 december 2018, Iran Insurance/rådet ( T-558/15, EU:T:2018:945, punkterna 53 och 55), och dom av den 13 december 2018, Post Bank Iran/rådet ( T‑559/15, EU:T:2018:948, punkterna 23–55).

16 Dom av den 18 februari 2016, Jannatian/rådet ( T-328/14, ej publicerad, EU:T:2016:86, punkt 30).

17 Dom av den 18 februari 2016, Jannatian/rådet ( T-328/14, ej publicerad, EU:T:2016:86, punkt 31).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, Sison/rådet ( T-47/03, ej publicerad, EU:T:2007:207, punkterna 232–251), och dom av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet ( T-384/11, EU:T:2014:986, punkterna 45–149), vilken fastställdes efter överklagande genom dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet ( C‑45/15 P, EU:C:2017:402).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, Iran Insurance/rådet ( T-558/15, EU:T:2018:945), punkt 57, och dom av den 13 december 2018, Post Bank Iran/rådet ( T-559/15, EU:T:2018:948), punkt 57.

20 Dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl. ( C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 39). För en förklaring av ursprunget till dessa bestämmelser, se ställningstagande av generaladvokaten Kokott i yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen), EU:C:2014:2475, punkt 90.

21 Se, allmänt, Butler G., Constitutional Law of the EU’s Common Foreign and Security Policy, Hart Publishing, Oxford, 2019, s. 202–213.

22 C‑455/14 P, EU:C:2016:212, punkt 2.

23 Dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl. ( C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkterna 54 och 59).

24 Se dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl. ( C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 40).

25 Dom av den 12 november 2015, Elitaliana/Eulex Kosovo ( C‑439/13 P, EU:C:2015:753, punkt 49).

26 Se dom av den 14 juni 2016, parlamentet/rådet ( C‑263/14, EU:C:2016:435, punkt 42), och dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet ( C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkt 42).

27 Dom av den 28 mars 2017, ( C‑72/15, EU:C:2017:236).

28 Under förutsättning att beslutet, i det sistnämnda fallet, inte är riktat till den berörda personen; i det fallet skulle den rättspraxis som följer av domen TWD vara tillämplig. Se dom av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf ( C‑188/92, EU:C:1994:90, punkt 18).

29 Dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236) punkterna 66, 68, 76 och 81).

30 Dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen ( C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 83).

31 Dom av den 28 april 1971, ( 4/69, EU:C:1971:40, punkt 6).

32 Min kursivering.

33 Dom av den 24 oktober 2000, Fresh Marine/kommissionen ( T-178/98, EU:T:2000:240, punkt 45).

34 Se, exempelvis, dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet ( C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkterna 29–32, 61 och 62 och där angiven rättspraxis).

35 Dom av den 28 mars 2017, ( C‑72/15, EU:C:2017:236).

36 Dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl. ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428).

37 Punkt 70 i domen Rosneft kan ge intryck av att domstolen avsåg att utesluta en talan som inte syftar till en sådan kontroll av lagenligheten. Den punkten ska dock ses mot bakgrund av det särskilda sammanhanget i det målet, som avsåg huruvida domstolen var behörig att lämna ett förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, och ska inte betraktas som en regel med allmän giltighet. Eftersom domstolen tidigare hade slagit fast att en talan om ogiltigförklaring och en begäran om förhandsavgörande avseende giltigheten både avsåg en sådan kontroll av lagenligheten, bör denna punkt tolkas som att den endast syftar till att framhålla att hänvisningen i artikel 275 FEUF, till artikel 263 FEUF, ska anses omfatta i synnerhet varje förfarande som syftar till en sådan kontroll av lagenligheten såvitt avser en sådan akt som det hänvisas till i artikel 263 FEUF.

38 Se, analogt, dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen ( C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 120).

39 Så är fallet i en situation med normbunden behörighet eller när felet inte kan ha påverkat innehållet i beslutet. Se, exempelvis, dom av den 8 maj 2014, Bolloré/kommissionen ( C‑414/12 P, ej publicerad, EU:C:2014:301, punkt 84).

40 Dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl. ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 40).

41 Dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 41).

42 Se, exempelvis, dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 42).

43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet ( C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 42).

44 Ibidem, punkt 43.

45 Punkterna 42 och 43 i den överklagade domen.

46 Dom av den 15 september 1982, Kind/EEG ( 106/81, EU:C:1982:291, punkt 14), och dom av den 6 juni 1990, AERPO m.fl./kommissionen ( C‑119/88, EU:C:1990:231, punkt 20).

47 Dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet ( C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 103).

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen ( C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkterna 80–83).

49 Se, exempelvis, dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba ( C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 50).

50 På franska une formalité substantielle.

51 Se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 116–118), och dom av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat ( C‑176/13 P, EU:C:2016:96, punkt 76).

52 Avsaknaden av motivering kan visserligen orsaka skada som hänger samman med den osäkerhet som den som beslutet är riktat till kan ha drabbats av till följd av detta, men denna skada är av ideell karaktär. När en person påstår sig ha lidit skada till följd av de rättsverkningar som ett beslut medför, är denna skada visserligen ekonomisk, men den kan endast följa av att beslutet inte är välgrundat.

53 Se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 100).

54 Även om vissa domar tycks koppla denna rättspraxis till det första villkoret, nämligen att det ska föreligga en överträdelse av en rättsregel, tycks domstolen i den första dom i vilken den kom fram till denna slutsats snarare ha hänfört den till att denna typ av rättstridighet inte kan ge upphov till en skada av detta slag, vilket snarare avser att det saknas ett orsakssamband. Se, i detta avseende, dom av den 15 september 1982, Kind/EEG ( 106/81, EU:C:1982:291, punkterna 14 och 34).

55 Se, analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 132). Den som ett beslut som saknar motivering är riktat till ska varken drabbas av följderna av den berörda institutionens försumlighet, eller av tribunalens val att ogiltigförklara ett beslut utan att den, av processekonomiska skäl, prövat samtliga grunder som sökanden har åberopat. Det ska dessutom påpekas att när ett beslut ogiltigförklaras i en dom på grund av åsidosättande av motiveringsskyldigheten, kan sökanden inte överklaga den domen med motiveringen att tribunalen felaktigt kvalificerade det konstaterade felet som ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

56 Det skulle kunna anses att när ett beslut ogiltigförklaras är det i princip för tidigt att ta ställning till Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, eftersom det ankommer på den institution som har antagit beslutet att besluta hur domen ska genomföras. Det är först efter vidtagandet av åtgärderna för att genomföra denna dom som omfattningen av den skada som blivit föremål för ersättningsanspråk kan fastställas, eftersom vidtagandet av vissa av dessa åtgärder kan ha avhjälpt de negativa följderna av beslutet. Se, exempelvis, dom av den 14 december 2018, FV/rådet ( T-750/16, EU:T:2018:972, punkterna 176 och 177). I förevarande mål antog rådet, vid genomförandet av domen om ogiltigförklaring, inte ett nytt korrekt motiverat beslut med retroaktiv verkan, utan beslutade att anta ett beslut enbart för framtiden. Rådet gjorde visserligen detta utan att kompensera den nackdel som klagandebolaget drabbades av till följd av de tidigare verkningarna av de ogiltigförklarade åtgärderna. Se, med avseende på skyldigheten att avhjälpa tidigare effekter av en upphävd dom, dom av den 14 maj 1998, rådet/De Nil och Impens ( C‑259/96 P, EU:C:1998:224, punkt 16). Klagandebolaget gjorde i förevarande mål ändå inte gällande att rådet hade åsidosatt sin skyldighet enligt artikel 266 FEUF att vidta nödvändiga åtgärder för att följa domen varigenom beslutet ogiltigförklarades.

57 Dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas ( C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 49).

58 Se, dom av den 2 december 1971, Zuckerfabrik Schöppenstedt/rådet ( 5/71, EU:C:1971:116, punkt 3). Den slutsatsen påverkas inte av den lösning som domstolen kom fram till i punkt 46 i domen av den 10 september 2019, HTTS/rådet ( C‑123/18 P, EU:C:2019:694). Den avser nämligen möjligheten för rådet att åberopa omständigheter som inträffat efter ett beslut för att motivera detta beslut retroaktivt, och inte frågan huruvida rådet, inom ramen för en skadeståndstalan, fortfarande kan ange skäl som motiverar antagandet av ett beslut.

59 Det kan i förbigående naturligtvis tilläggas att den omständigheten att dessa skäl har åberopats för sent ska under dessa omständigheter beaktas när det gäller eventuella beslut om rättegångskostnader som kan komma att fattas. Klagandebolaget skulle även behöva tillåtas att anpassa sina argument i enlighet med den förklaring som hittills har lämnats.

60 Se punkt 70 i domen om ogiltigförklaring.

61 Se, exempelvis, beslut av den 21 januari 2016, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑103/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:51, punkt 33).

62 Denna underrubrik hade följande lydelse: B. Denna rättstridighet medför skadeståndsansvar för unionen.

63 Som jag tidigare har nämnt är nämligen åsidosättandet av motiveringsskyldigheten och underlåtenheten att fullgöra skyldigheten att inhämta uppgifter eller bevisning till stöd för de restriktiva åtgärderna två helt olika saker. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas ( C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 48), och dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70), där uttrycket dels och dels används för att göra åtskillnad mellan varje skyldighet. Ett åsidosättande av den förstnämnda skyldigheten är ett fel som avser vad som kan kallas den formella lagenligheten, medan ett åsidosättande av den andra skyldigheten påverkar det aktuella beslutets materiella lagenlighet.