Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 24 september 2020

1 Originalspråk: engelska

2 EGT L 190, 2002, s. 1, i ändrad lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

3 21 medlemsstater i Europeiska unionen har bifogat en förklaring till Europarådets utlämningskonvention av den 13 december 1957 (European Treaty Series – nr 24) som förklarar att de inte utlämnar landets egna medborgare och/eller definierar innebörden av begreppet medborgare för detta ändamål inom ramen för Europeiska utlämningskonventionen, ibland med begränsningar eller utvidgningar. Exempelvis har Danmark, Finland och Sverige utvidgat undantaget till att omfatta medborgare i dessa länder och medborgare i Norge och Island samt personer med hemvist i något av dessa länder. Polen och Rumänien har däremot utvidgat undantaget till att omfatta personer som beviljats asyl i deras länder. Förklaringar och reservationer finns tillgängliga online på Europarådets webbplats, https://www.coe.int/en/web/conventions/search-on-treaties/-/conventions/treaty/024/declarations?p_auth=nQgwv713 (senast konsulterad den 11 september 2020). Detta visar på företräde för undantaget avseende medborgarskap. För information om den tyska förklaringen, se punkt 11 i detta förslag till avgörande.

4 Medborgarskapsundantaget. Notera kommentarerna i Deen-Ryacsmány Z. och Judge Blekxtoon R., The Decline of the Nationality Exception in European Extradition, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, volym 13(3), Brill Nijhof, sidorna 317–364, i vilken författarna på sidan 322 har påpekat att Historiken avseende icke-utlämning av medborgare inom Europa går åtminstone tillbaka till 1800- och 1900-talet. Civilrättens dominerande ställning fick till följd att medborgarskapsundantaget blev en erkänd regel som fastställdes genom konstitutionella bestämmelser, nationella stadgar och utlämningsavtal. Även fördrag som ingicks med Common law-stater – som inte hindrade utlämning av deras medborgare – påverkade normalt sett inte parternas frihet att inte utlämna sina medborgare.

5 Som generaladvokaten Bot redan har påpekat i sitt förslag till avgörande i målet Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:330, fotnot 25), är det uttrycket skyldighet att lagföra som oftast används i detta sammanhang. Det rör sig emellertid endast om en skyldighet att överlämna ärendet till de behöriga myndigheterna för väckande av åtal. Den innebär inte en faktisk skyldighet att väcka åtal. Huruvida lagföring ska ske beror på bevisningen. Se allmänt The obligation to extradite or prosecute (aut dedere aut judicare), Final Report of the International Law Commission 2014, punkt 21).

6 Se, exempelvis, Permanenta internationella domstolens avgörande av den 7 september 1927, The Case of the SS Lotus, Frankrike/Turkiet, Serie A. nr. 10.

7 Dom av den 6 september 2016 ( C‑182/15, EU:C:2016:630) (nedan kallad domen Petruhhin).

8 Punkt 39 i domen Petruhhin.

9 Punkt 50 i domen Petruhhin.

10 Konventionen trädde i kraft i Tyskland den 1 januari 1977 och i Ukraina den 9 juni 1998. Europeiska utlämningskonventionen 1957 är även i kraft i Rumänien sedan den 9 december 1997.

11 European Treaty Series nr 98, som gäller i förbundsrepubliken Tyskland sedan den 6 juni 1991, i Rumänien sedan den 9 december 1997 och i Ukraina sedan den 9 juni 1998. Det fjärde tilläggsprotokollet till Europeiska utlämningskonventionen, Council of Europe Treaty Series nr 212 som innehåller ytterligare ändringar i artikel 12 i Europeiska utlämningskonventionen 1957 är inte tillämplig här, eftersom det inte hittills har ratificerats av Förbundsrepubliken Tyskland och därför inte är tillämpligt mellan Tyskland och Ukraina.

12 Enligt artikel 5 i andra tilläggsprotokollet till Europeiska utlämningskonventionen av den 17 mars 1978, European Treaty Series nr 98.

13 Förklaring i en Note Verbale från Tysklands ständiga representation, av den 8 november 2010, registrerad vid generalsekretariatet för Europarådets fördragskontor den 9 november 2010.

14 BGBl. 1949, s. 1, i ändrad lydelse enligt Gesetz zur Änderung des Grundgesetzes (Artikel 16) (lag om ändring i grundlagen (artikel 16)) av den 29 november 2000, BGBl. I 2000, s. 1633.

15 I den version som offentliggjordes den 13 november 1998 (BGBl. I, s. 3322), i ändrad lydelse enligt 62 § i lagen av den 20 november 2019 (BGBl. I, s. 1626).

16 Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål i den version som offentliggjordes den 27 juni 1994, BGBl. I S. 1537, i ändrad lydelse (nedan kallad IRG).

17 I 15 § 2 IRG föreskrivs att ingen order får utfärdas för den individ som är föremål för frihetsberövande under utlämningen när utlämningen vid första påseendet förefaller vara olaglig.

18 I 112 § 1 Strafprozeßordnung (straffprocesslagen) föreskrivs att utfärdandet av en arresteringsorder kräver starka misstankar som endast kan fastställas på grundval av en granskning av den tillgängliga bevisningen. Som framgår ovan förfogar den anmodade staten normalt sett inte över akten för att kunna göra detta.

19 Dom av den 10 april 2018 ( C‑191/16, EU:C:2018:222).

20 Dom av den 13 november 2018 ( C‑247/17, EU:C:2018:898).

21 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:330).

22 Innehav av ett permanent uppehållstillstånd utgjorde enligt lettisk lag en ytterligare grund för lagföring på lettiskt territorium för gärningar som begåtts på en annan stats territorium. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:330, punkt 65).

23 Se punkterna 49–70 i förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:330).

24 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:330, punkterna 68 och 69).

25 Punkt 33 i domen Petruhhin.

26 Punkt 37 i domen Petruhhin. Se även dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkterna 46 och 47 samt där angiven rättspraxis).

27 Punkterna 42 och 47 i domen Petruhhin.

28 Punkt 50 i domen Petruhhin.

29 Punkt 50 i domen Petruhhin.

30 Detta innebär att hemvistmedlemsstaternas domstolar enligt deras nationella lagstiftning har behörighet att åtala denna person för de brott som begåtts utanför denna stats territorium.

31 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:330, punkt 51).

32 Dom av Permanenta Internationella domstolen av den 7 september 1927, The Case of the SS Lotus, Frankrike/Turkiet, Serie A. nr 10.

33 Se O’Connell, D., International Law, andra upplagan, volym 2, Stevens, 1979, s 602, Crawford, J., Brownlie’s Principles of Public International Law, åttonde upplagan, Oxford University Press, 2012, s. 457, Ipsen, K., Völkerrecht, sjätte upplagan, punkterna 71–74. Se även Combacau, J. och Sur, S., Droit international public, trettonde upplagan, s. 390, som anger att utövandet av extraterritoriella normativa befogenheter, om det varken finns ett territoriellt samband eller ett medborgarskapssamband, är högst subsidiärt och begränsat till väldigt få fall. Utövandet av denna föreskrivna behörighetsprincip illustreras väl av artikel 4.3 i den lettiska strafflag som var aktuell i målet Petruhhin vilken tillät åtal av utländska medborgare för allvarliga eller mycket allvarliga brott som begåtts utanför Lettland och som riktats mot Republiken Lettlands eller dess invånares intressen. Se punkt 67 i förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:330).

34 Dom av Permanenta Internationella domstolen av den 7 september 1927, The Case of the SS Lotus, Frankrike/Turkiet, Serie A. nr 10.

35 Se, exempelvis, Ryngaert, C., Jurisdiction in International Law, andra upplagan, Oxford University Press, 2015, sidorna 30–48, Beaulac, S., The Lotus Case in Context i Allen, S., m.fl., Oxford Handbook of Jurisdiction in International Law, Oxford University Press, 2019, sidorna 40–58.

36 Internationella domstolens dom av den 14 februari 2002, Arresteringsorder av den 11 april 2000 (Demokratiska republiken Kongo/Belgien) [2002] ICJ Reports 2002, punkt 16 i ordföranden Guillaumes separata yttrande.

37 Se, för ett liknande resonemang, punkt 39 i domen Petruhhin.

38 Punkterna 68 och 69 i förslaget till avgörande ( C‑182/15, EU:C:2016:330).

39 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:330, punkt 68).

40 Punkt 50 i domen Petruhhin.

41 Dom av den 13 november 2018 ( C‑247/17, EU:C:2018:898).

42 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:616).

43 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:616, punkt 55).

44 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:616, punkt 56).

45 Punkt 50 i domen Petruhhin.

46 Dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 31).

47 Dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 36).

48 European Treaty Series nr. 112 (nedan kallad konventionen om överförande av dömda personer).

49 Dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898, punkterna 47 och 48).

50 Dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898).

51 Dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898).

52 Det vill säga genom att (om så är fallet) anse att Denis Raugevicius var varaktigt bosatt i Finland och därför hade rätt att bli behandlad som om han varit finländsk medborgare.

53 Punkt 50 i domen Petruhhin.

54 Kommissionen har påpekat att dessa begärdes med kort varsel och endast på tjänstemannanivå, vilket innebär att medlemsstaterna när som helst kan komplettera och/eller lämna mer detaljer avseende deras svar.

55 Längre tidsperioder kommer att vara mindre problematiskt om den person beträffande vilken utlämning begärs redan är frihetsberövad för ett annat brott än det han är tilltalad för.

56 Även om detta inte är en avgörande faktor på grund av unionsrättens suveränitet avseende de internationella avtal i vilka Europeiska unionen själv inte är part. Se även nedan, punkt 107, i detta förslag till avgörande.

57 Dom av den 20 mars 1997, Hayes ( C‑323/95, EU:C:1997:169, punkt 13) samt punkt 27 i domen Petruhhin och där angiven rättspraxis.

58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland ( C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139, punkt 57).

59 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 februari 1989, Cowan ( 186/87, EU:C:1989:47, punkt 19), dom av den 24 november 1998, Bickel och Franz ( C‑274/96, EU:C:1998:563, punkt 17), och dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkterna 53 och 54).

60 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkterna 22–24) och av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi ( C‑22/18, EU:C:2019:497, punkt 28) samt där angiven rättspraxis. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, I.N. ( C‑897/19 PPU, EU:C:2020:262, punkt 40).

61 Dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

62 Dom av den 9 november 2000, Yiadom ( C‑357/98, EU:C:2000:604, punkt 24 och där angiven rättspraxis) och, beträffande den första delen av detta uttalande, dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 31).

63 Dom av den 5 maj 2011 ( C‑434/09, EU:C:2011:277).

64 Dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 49).

65 Dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 46).

66 Dom av den 12 juli 2005, Schempp ( C‑403/03, EU:C:2005:446, punkt 25).

67 Dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 19).

68 Dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 27).

69 Dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 29). Se även dom av den 7 juli 1992, Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:295, punkt 19).

70 Dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277).

71 Dom av den 14 november 2017 ( C‑165/16, EU:C:2017:862).

72 Se, för ett liknande resonemang, punkt 42 i domen Petruhhin.

73 Eftersom den person beträffande vilken utlämning har begärts är medborgare i ursprungsmedlemsstaten, skulle endast en omvänd diskriminering kunna medföra att hans situation omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 18 och 21 FEUF. Domstolen angav i sin dom av den 11 juli 2002, D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 30) att det [är] oförenligt med rätten till fri rörlighet när en person i den medlemsstat där han är medborgare behandlas på ett mindre förmånligt sätt än vad som skulle ha varit fallet om han inte hade använt sig av de rättigheter i fråga om fri rörlighet som han har enligt fördraget. Dessa mål rör medborgare som återvänder till sitt hemland efter att ha utnyttjat sin fria rörlighet och blivit behandlade annorlunda än medborgare som har stannat i sitt hemland. Detta är inte fallet med BY. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296, punkt 23).

74 Latvijas Vēstnesis, 11.05.2005, Nr 74 (3232). Tillgänglig på https://likumi.lv/ta/en/en/id/107820 (senast konsulterad den 11 september 2020). Enligt kommissionens skriftliga svar på en fråga från domstolen har även Republiken Österrike ändrat sin lagstiftning på ett liknande sätt genom att lägga till en ny underpunkt (1a) till 31 § Bundesgesetz über die Auslieferung und die Rechtshilfe in Strafsachen (lagen om utlämning och ömsesidig hjälp), offentliggjord i BGBl. I. nr. 20/2020, som trädde i kraft den 1 juni 2020.

75 Dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 56).

76 Punkt 50 i domen Petruhhin.

77 Dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 56).

78 Dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222).

79 Punkt 50 i domen Petruhhin.

80 Dom av den 10 april 2018 ( C‑191/16, EU:C:2018:222).

81 Dom av den 28 juni 2018, Crespo Rey ( C‑2/17, EU:C:2018:511, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

82 Dom av den 24 oktober 2013, Stoilov i Ko ( C‑180/12, EU:C:2013:693, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

83 Bundesgerichtshof, beslut av den 23 april 2019 (4StR 41/19), tillgängligt på Federala högsta domstolens webbplats: https://juris.bundesgerichtshof.de/cgi-bin/rechtsprechung/document.py?Gericht=bgh&Art=en&sid=09ff6a4c826bba36ff9531132f1210e7&nr=96151&pos=0&anz=1 (senast konsulterad den 11 september 2020).

84 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2017:878, punkt 48) och dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 49), i vilka hänvisas till samma tolkning av denna bestämmelse.

85 Dom av den 13 juni 2013, Kostov ( C‑62/12, EU:C:2013:391, punkterna 24 och 25 samt där angiven rättspraxis).

86 BY:s ombud har gjort gällande att denna bestämmelse är tillämplig i målet.

87 Punkt 39 i domen Petruhhin.

88 Dom av den 10 april 2018 ( C‑191/16, EU:C:2018:222).

89 Förslag till avgörande av Generaladvokaten Bot i målet Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2017:878, punkt 48).

90 Dom av den 10 april 2018, Pisciotti ( C‑191/16, EU:C:2018:222, punkt 50).