Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 18 juni 2020
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
3 BGBl. I, 70/2002.
4 Se även, för ett liknande resonemang, Faber, W., National Report on the Transfer of Movables in Austria, under ledning av Faber, W., Lurger, B., National Reports on the Transfer of Movables in Europe: volume 1, Austria, Estonia, Italy, Slovenia, Sellier. European Law Publishers, Munich, 2008, s. 17.
5 Se även Stabentheiner, J., Vonkilch, A., Kersting, J., under ledning av Van Der Merwe, C., European Condominium Law, Cambridge University Press, Cambridge, 2015, s. 133.
6 Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt konvention av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen (EGT L 304, 1978, s. 1 och – i ändrad lydelse – s. 77), enligt konvention av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde till konventionen (EGT L 388, 1982, s. 1) och enligt konvention av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde till konventionen (EGT L 285, 1989, s. 1), (nedan kallad Brysselkonventionen).
7 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
8 Se dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 26). Det ska för fullständighetens skull påpekas att två ändringar har gjorts i formuleringen av den inledande meningen i artikel 24 i förordning nr 1215/2012 jämfört med den i artikel 22 i förordning nr 44/2001. Den första gäller tillägget av preciseringen att artikel 24 i förordning nr 1215/2012 endast rör domstolar i en medlemsstat. Denna precisering påverkar inte betydelsen av denna bestämmelse när det gäller utövandet av behörigheten för att pröva mål avseende fastigheter som, liksom den i målet aktuella, är belägna inom medlemsstaternas territorium. Den andra ändringen rör tillägget av orden var parterna har (oberoende av var parterna har hemvist) [Översättarens anmärkning: Detta tillägg gäller inte den svenska språkversionen, då parternas hemvist fanns med redan i förordning 44/2001]. Min kursivering. Se, beträffande den andra ändringen, Hess, B., The Brussels I Regulation: Recent case law of the Court of Justice and the Commission’s proposed recast, Common Market Law Review, 2012, vol. 49, s. 1105–1106.
9 Se, nyligen, dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 97 och där angiven rättspraxis), och beslut av den 15 maj 2019, MC ( C‑827/18, ej publicerat, EU:C:2019:416, punkt 23).
10 Se, nyligen, dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 100). Enligt punkt 166 i Schlosser-rapporten om Konvention om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention (EGT C 59, 1979, s. 71), är den rättsliga följd som utmärker en sakrätt som medför effekter som är allmängiltiga (erga omnes) möjligheten för innehavaren av denna rätt att kunna kräva den egendom som denna rätt avser av varje person som inte innehar någon överordnad sakrätt.
11 Dom av den 17 december 2015 ( C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 29).
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2006, ČEZ ( C‑343/04, EU:C:2006:330, punkt 32).
13 Se, nyligen, dom av den 10 juli 2019, Reitbauer m.fl. ( C‑722/17, EU:C:2019:577, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
14 Se dom av den 3 april 2014, Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 42), och dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 40).
15 Se dom av den 17 maj 1994, Webb ( C‑294/92, EU:C:1994:193, punkt 15), och beslut av den 5 april 2001, Gaillard ( C‑518/99, EU:C:2001:209, punkt 18).
16 Dom av den 18 maj 2006, ČEZ ( C‑343/04, EU:C:2006:330, punkt 34).
17 Dom av den 18 maj 2006 ( C‑343/04, EU:C:2006:330).
18 Dom av den 3 april 2014, Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 45).
19 Dom av den 3 april 2014 ( C‑438/12, EU:C:2014:212).
20 Dom av den 8 maj 2019 ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 29).
21 Beslut av den 19 november 2019, INA m.fl. ( C‑200/19, ej publicerat, EU:C:2019:985, punkt 29).
22 Dom av den 8 maj 2019 ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 29) och domstolens beslut av den 19 november 2019, INA m.fl. ( C‑200/19, ej publicerat, EU:C:2019:985, punkt 29).
23 Dom av den 8 maj 2019 ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 29).
24 Beslut av den 19 november 2019, INA m.fl. (C‑200/19, ej publicerat, EU:C:2019:985, punkt 29).
25 Se, e contrario, dom av den 17 maj 1994, Webb ( C‑294/92, EU:C:1994:193, punkt 15), och dom av den 9 juni 1994, Lieber ( C‑292/93, EU:C:1994:241, punkt 15) och beslut av den 5 april 2001, Gaillard ( C‑518/99, EU:C:2001:209, punkt 18).
26 Dom av den 16 november 2016 ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 40).
27 Dom av den 16 november 2016, Schmidt, ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkterna 34 och 43, första strecksatsen).
28 Dom av den 14 februari 2019 ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 102).
29 Dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 101).
30 Se, för ett liknande resonemang, nyligen, beslut av den 15 maj 2019, MC ( C‑827/18, ej publicerat, EU:C:2019:416, punkt 20).
31 Se även, allmänt, när det gäller de bestämmelser om exklusiv behörighet som föreskrivs i artikel 16 i Brysselkonventionen, dom av den 13 juli 2000, Group Josi ( C‑412/98, EU:C:2000:399, punkt 46).
32 Dom av den 10 januari 1990 ( C‑115/88, EU:C:1990:3, punkt 9). Domstolen har tidigare gjort en analog tolkning beträffande talan avseende nyttjanderätt till fast egendom i dom av den 14 december 1977, Sanders ( 73/77, EU:C:1977:208, punkterna 11 och 12).
33 Se dom av den 10 januari 1990, Reichert och Kockler ( C‑115/88, EU:C:1990:3, punkt 10), dom av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 31), och dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 29).
34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 30), och dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 37).
35 Se, nyligen, när det gäller behörighet på avtalsområdet, dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punk 36), och när det gäller behörighet vid skadestånd utanför avtalsförhållanden, dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan ( C‑194/16, EU:C:2017:766, punkterna 26–27).
36 Dom av den 18 maj 2006 ( C‑343/04, EU:C:2006:330).
37 Se dom av den 18 maj 2006, ČEZ ( C‑343/04, EU:C:2006:330, punkt 38).
38 Även om det i vissa fall inte kan göras någon distinktion mellan begreppen Handlungsort och Erfolgsort (se mitt förslag till avgörande i målet Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:161, punkt 38), avser den behörighetsbestämmelse som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 talan i mål som i princip tillåter en distinktion mellan dessa båda begrepp.
39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99, punkt 29). Det är emellertid inte uppenbart att denna tolkning kan överföras på artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012. Se dom av den 27 november 2014 av High Court of Justice (England and Wales) (Överdomstolen (England och Wales), Förenade kungariket) i målet Canon Offshore Ltd/GDF Suez E&P Nederland BV [2014] EWHC 3810 (Comm), punkt 49 och följande punkter. Se vidare, beträffande utvecklingen av rättspraxis avseende artikel 7 led 1 b i denna förordning och att många domstolar blir behöriga enligt denna bestämmelse, Beaumont, P., Yüksel, B., Cross-Border Civil and Commercial Disputes Before the Court of Justice of the European Union, under ledning av Beaumont, P., Danov, M., Trimmings, K., Yüksel, B., Cross-border Litigation in Europe, Hart Publishing, Oxford – Portland, 2017, s. 514 och följande sidor.
40 Se dom av den 17 december 2015, Komu m.fl. ( C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 24).
41 Dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkterna 48 och 50).
42 Se även, för ett liknande resonemang, Lehmann, M., The Brussels I Regulation Recast, Dickinson, A., Lein, E. (eds.), Oxford University Press, Oxford, 2015, s. 259, punkt 8.10.
43 För fullständighetens skull ska det preciseras att artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012 även omfattar nyttjanderätt till fast egendom. Dessa är visserligen inte jämförbara med sakrätter i fast egendom och de syften som ligger till grund för den exklusiva karaktären av behörigheten avseende nyttjanderätt till fast egendom kan särskiljas från behörigheten på området sakrätter till fast egendom. Enligt min tolkning av rättspraxis grundar sig emellertid skälet till varför även nyttjanderätter till fast egendom omfattas av en bestämmelse om exklusiv behörighet på ekonomiska, sociala och politiska överväganden i den mån dessa motiverar den tvingande karaktären av lagstiftningen om kontroll av hyresnivån och skyddet för hyresgäster och jordbrukares rättigheter. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 1992, Hacker ( C‑280/90, EU:C:1992:92, punkt 8), dom av den 6 juli 1988, Scherrens ( 158/87, EU:C:1988:370, punkt 9), och beslut av den 15 maj 2019, MC ( C‑827/18, ej publicerat, EU:C:2019:416, punkt 27).
44 Rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1).
45 Se, för ett liknande resonemang, Lehmann, M., a.a., s. 259, punkt 8.11.
46 Se, för ett liknande resonemang, Van Calster, G., European Private International Law, Hart Publishing, Oxford/Portland, 2016, s. 73.
47 Dom av den 9 juni 1994 ( C‑292/93, EU:C:1994:241, punkt 15).
48 Dom av den 9 juni 1994, Lieber ( C‑292/93, EU:C:1994:241, punkt 21).
49 Det förefaller uppenbart att målet vid den nationella domstolen inte på något sätt avser försäljning av varor. Detta mål avser inte heller tjänster, vilka enligt fast rättspraxis innebär att den som utför tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning (se dom av den 8 maj 2019, Kerr, C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Ersättningsmomentet saknas i förevarande mål.
50 Dom av den 6 oktober 1976 ( 12/76, EU:C:1976:133).
51 Se, beträffande artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001, vars lydelse överensstämmer med lydelsen i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012, dom av den 23 april 2009, Falco Privatstiftung och Rabitsch ( C‑533/07, EU:C:2009:257, punkterna 46–57).
52 Se, nyligen, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia ( C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 41).
53 Dom av den 17 juni 1992, Handte ( C‑26/91, EU:C:1992:268, punkt 15).
54 Se dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 29). Se även beslut av den 19 november 2019, INA m.fl. ( C‑200/19, ej publicerat, EU:C:2019:985, punkt 29).
55 Dom av den 19 februari 2002 ( C‑256/00, EU:C:2002:99).
56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1976, De Bloos ( 14/76, EU:C:1976:134, punkt 13), och dom av den 23 april 2009, Falco Privatstiftung och Rabitsch ( C‑533/07, EU:C:2009:257, punkt 47).
57 Dom av den 19 februari 2002 ( C‑256/00, EU:C:2002:99).
58 Dom av den 6 oktober 1976 ( 12/76, EU:C:1976:133).
59 Dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99, punkterna 16–20).
60 Dom av den 6 oktober 1976 ( 12/76, EU:C:1976:133).
61 Ett flertal argument får mig nämligen att anse att den tillämpliga lagen bör erkänna relevansen av den plats där den egendom vars användning inte får ändras är belägen. Denna lösning skulle för övrigt vara motiverad med hänsyn till den nära anknytningen mellan tvisten och den behöriga domstolen liksom med hänsyn till målet att undvika en alltför omfattande användning av domstolarna där parterna har sin hemvist (forum actoris). Mot bakgrund av karaktären av hänvisningen till en materiell rättighet, på vilken artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 grundar sig, kan det inte uteslutas att den tillämpliga lagen skulle avgöra uppfyllelseorten för den omtvistade avtalsförpliktelsen med hänvisning till en gäldenärs eller en borgenärs hemvist. Se, för ett liknande resonemang, Mankowski, P., Article 7, under ledning av Magnus, U., Mankowski, P., Brussels I bis Regulation, Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 253, punkt 208.