Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 3 juni 2021

1 Originalspråk: franska.

2 T‑308/18, EU:T:2019:557 (nedan kallad den överklagade domen).

3 EUT L 79, 2018, s. 26.

4 EUT L 79, 2018, s. 7.

5 EUT L 194, 2018, s. 144.

6 EUT L 194, 2018, s. 23.

7 EUT L 325, 2009, s. 35.

8 Rådets gemensamma ståndpunkt av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93).

9 Denna förteckning har upprättats genom rådets beslut 927/2001/EG av den 27 december 2001 om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, 2001, s. 83) och har regelbundet uppdaterats genom rådets senare akter, bland annat de omtvistade rättsakterna.

10 Se den överklagade domen, punkterna 10 och 26.

11 Denna förteckning återfinns i identisk lydelse i bilagorna till de fyra omtvistade rättsakterna.

12 Se skäl 5 i beslut 2018/475 och förordning 2018/468 samt samma skäl i beslut 2018/1084 och förordning 2018/1071.

13 Se skäl 2 i förordning 2018/468 och förordning 2018/1071.

14 Se skäl 3 i förordning 2018/468 och förordning 2018/1071.

15 Se skäl 4 i förordning 2018/468 och förordning 2018/1071.

16 Bilaga A till redogörelserna för skälen.

17 Bilaga B till redogörelserna för skälen.

18 Se den överklagade domen, punkterna 76 och 77.

19 Se den överklagade domen, punkterna 78–261.

20 Se den överklagade domen, punkterna 266–269.

21 C‑137/92 P, EU:C:1994:247 (nedan kallad domen i målet kommissionen/BASF m.fl.).

22 Se den överklagade domen, punkterna 270–305.

23 Rådet meddelar dessa rättsakter antingen direkt, när det känner till adressen till de berörda personerna och enheterna, eller, i motsatt fall, genom offentliggörande av ett meddelande i C‑serien av Europeiska unionens officiella tidning. Av punkterna 11 och 27 i den överklagade domen framgår att rådet i förevarande fall genom skrivelser av den 22 mars och den 31 juli 2018 till Hamas advokat översände redogörelserna för skälen till att Hamas skulle kvarstå på den omtvistade förteckningen.

24 Se den överklagade domen, punkt 278.

25 Se den överklagade domen, punkterna 270–305.

26 Se den överklagade domen, punkterna 270 och 271.

27 Se den överklagade domen, punkterna 272–277.

28 Se den överklagade domen, punkterna 281 och 282.

29 Se den överklagade domen, punkterna 285–288.

30 Se den överklagade domen, punkterna 289–297.

31 Se den överklagade domen, punkterna 298–302.

32 Se den överklagade domen, punkterna 303 och 304.

33 Rådet har hänvisat till dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet ( T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 147).

34 Se den överklagade domen, punkterna 262 och 263.

35 EGT L 308, 2000, s. 26.

36 Min kursivering.

37 EUT L 302, 2019, s. 1.

38 Se dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet ( C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

39 Se dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet ( C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 57).

40 Se dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet ( T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 147).

41 Det ska påpekas att rådet, enligt sin praxis, offentliggör de individuella skälen till upptagande i förteckningen endast i den mån detta är nödvändigt för att visa att upptagandet av en person i förteckningen överensstämmer med de allmänna kriterier för upptagande som anges i de rättsakter i vilka de restriktiva åtgärderna åläggs, samtidigt som det meddelar de närmare uppgifterna om upptagandet uteslutande till den berörda personen. Se, exempelvis, rådets beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 (EUT L 66, 2014, s. 26) och förordning (EU) nr 208/2014 av samma datum (EUT L 66, 2014, s. 1) om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina, i deras ändrade lydelse och förlängda till dagens datum. I bilagorna till dessa akter anger rådet kortfattat skälet till att var och en av de personer som omfattas av åtgärderna har tagits upp i förteckningen (bland annat att det pågår ett straffrättsligt förfarande avseende förskingring) och meddelar senare endast den berörda personen, på dennes begäran, de närmare skälen till att personen i fråga tagits upp i förteckningen (bland annat föremålet för det straffrättsliga förfarandet mot personen i fråga). Se, bland annat, dom av den 15 september 2016, Yanukovych/rådet ( T‑346/14, EU:T:2016:497, punkterna 8–12), fastställd efter överklagande genom dom av den 19 oktober 2017, Yanukovych/rådet ( C‑598/16 P, ej publicerad, EU:C:2017:786).

42 Se Clausen F., Les moyens d’ordre public devant la Cour de justice de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2018, s. 222.

43 Se den överklagade domen, punkterna 272–277.

44 Se domen kommissionen/BASF m.fl., punkterna 75 och 76.

45 Enligt domstolens fasta praxis presumeras de rättsakter som antas av unionens institutioner, organ och byråer vara giltiga, vilket innebär att de har rättsverkan så länge de inte har återkallats eller förklarats vara ogiltiga inom ramen för en talan om ogiltigförklaring eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller invändning om rättsstridighet (dom av den 14 juni 2012, CIVAD, C‑533/10, EU:C:2012:347, punkt 39 och där angiven praxis). I ett mål där sökanden med hänvisning till domen i målet kommissionen/BASF m.fl. ifrågasatte huruvida antagandet och bestyrkandet av beslutet i fråga hade skett på ett korrekt sätt och huruvida den kopia som delgivits överensstämde med originalet, underkände tribunalen dessa argument med motiveringen att sökanden inte hade åberopat något bevis eller någon exakt omständighet som kunde motivera ett undanröjande av den presumtion om giltighet som gemenskapens rättsakter omfattas av, varken vad gällde antagandet och bestyrkandet av det omtvistade beslutet eller vad gällde överensstämmelsen mellan den kopia som översänts till sökanden och originaltexten till beslutet (se dom av den 7 juli 1994, Dunlop Slazenger/kommissionen, T‑43/92, EU:T:1994:79, punkt 24).

46 Se den överklagade domen, punkt 301.

47 Se punkterna 42–46 ovan.

48 Se skäl 2 i förordning 2018/468 och förordning 2018/1071.

49 I rättspraxis har ett liknande synsätt antagits vad gäller artikel 16 första stycket i kommissionens arbetsordning av den 17 februari 1993 (EGT L 230, 1993, s. 16), i vilken det, liksom i den nu gällande arbetsordningen, föreskrevs att antagna rättsakter skulle bifogas protokollet från det sammanträde där de hade antagits samt bestyrkas genom ordförandens och generalsekreterarens underskrifter på protokollets första sida. Enligt denna rättspraxis utgör föreskrifterna om bestyrkande i denna bestämmelse i sig en tillräcklig garanti för att det i händelse av att texten ifrågasätts ska vara möjligt att kontrollera att de delgivna eller offentliggjorda texterna fullständigt överensstämmer med den text som kommissionsledamöternas kollegium antagit samt med upphovsmannens vilja. Genom att texten bifogas protokollet och den första sidan i protokollet bär ordförandens och generalsekreterarens underskrifter, finns det ett samband mellan protokollet och de handlingar det innefattar vilket gör det möjligt att fastställa det exakta innehållet i kollegiets beslut och dess exakta form. En institution ska i det avseendet presumeras ha handlat i enlighet med tillämpliga bestämmelser, så länge unionsdomstolarna inte har konstaterat att dess handlande inte är förenligt med dessa normer (se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 1999, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, EU:T:1999:80, punkterna 302–304, fastställd på denna punkt genom dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582).

50 Jag frågar mig för övrigt om rådets åsidosättande av skyldigheten att bestyrka de omtvistade rättsakterna borde ha föranlett en ogiltigförklaring av dem under sådana omständigheter som i förevarande fall. Domstolen har visserligen fastslagit att bestyrkandet av rättsakter (bland annat det bestyrkande som avses kommissionens arbetsordning) utgör en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263.1 FEUF och att ett åsidosättande av den kan ge anledning till en talan om ogiltigförklaring (se domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 76) samt att själva underlåtenheten att bestyrka en rättsakt utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, utan att det är nödvändigt att därutöver fastställa att rättsakten är behäftad med andra felaktigheter eller att avsaknaden av bestyrkande har medfört skada för den som har åberopat felaktigheten (se dom av den 6 april 2000, kommissionen/ICI, C‑286/95 P, EU:C:2000:188, punkt 42, och dom av den 6 april 2000, kommissionen/Solvay, C‑287/95 P och C‑288/95 P, EU:C:2000:189, punkt 46). De mål som gav upphov till dessa domar kännetecknades emellertid av den omständigheten att det åtminstone förelåg en risk för att texten till den rättsakt som delgivits dem som den riktades till inte var identisk med den som antagits av den berörda institutionen (se dom av den 6 april 2000, kommissionen/ICI, C‑286/95 P, EU:C:2000:188, punkterna 61 och 62, och dom av den 6 april 2000, kommissionen/Solvay, C‑287/95 P och C‑288/95 P, EU:C:2000:189, punkterna 66 och 67). Denna risk förverkligades för övrigt i det mål som gav upphov till domen i målet kommissionen/BASF m.fl., där först tribunalen och därefter domstolen konstaterade att det förelåg skillnader dels mellan vissa språkversioner av det beslut som antagits av kommissionsledamöternas kollegium, dels mellan texten till det antagna beslutet och texten till det beslut som offentliggjorts i EGT (se domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 8). I alla dessa mål påverkades oundvikligen rättssäkerhetsprincipen på grund av att det förelåg tvivel om det berörda beslutets autenticitet (se, för ett liknande resonemang, domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 75). De formaliteter vilkas åsidosättande ger upphov till en grund avseende åsidosättande av väsentliga formföreskrifter är för övrigt med nödvändighet sådana som är avsedda att skydda enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1991, Nakajima/rådet, C‑69/89, EU:C:1991:186, punkt 50). Även om det inte råder något tvivel om att en avsaknad av bestyrkande av en rättsakt i de flesta fall kan påverka rättssäkerhetsprincipen, eftersom det försätter enskilda personer i en situation med osäkerhet vad gäller överensstämmelsen mellan de texter som riktas till dem eller som rör dem och upphovsmannens vilja, frågar jag mig dock om detta konstaterande inte borde nyanseras i sådana situationer som den förevarande, där autenticiteten hos redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna – i motsats till i de ovan nämnda fallen – inte ens har bestritts. I en sådan situation förefaller det mig paradoxalt att en grund som avser avsaknaden av bestyrkande av en rättsakt (det vill säga en grund avseende det förfarande som gör att akten kan tillskrivas den institution som den härrör ifrån) ska bifallas, när denna rättsakts autenticitet (det vill säga den omständigheten att den härrör från denna institution) inte har ifrågasatts av vare sig parterna eller unionsdomstolen. Ett mer nyanserat synsätt på denna fråga förefaller för övrigt vara förenligt med det synsätt som tillämpats av domstolarna i vissa medlemsstater: här kan som exempel nämnas den dom som meddelades av Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland) den 28 februari 2003 (nr 530/2003, EL:COS:2003:0228A530.99E4028, punkt 4) och den rättspraxis som följer av den dom som Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) meddelade i målet Danthony (beslut av den 23 december 2011, Claude Danthony m.fl., nr 335033, FR:CEASS:2011:335033.20111223), vilka talar för synsättet att ett formfel kan medföra att det beslut som fattats är rättsstridigt endast om det kan påverka innebörden i detta beslut eller har berövat de berörda en garanti, men inte när detta formfel åberopas för att ifrågasätta en bedömning av de faktiska omständigheterna som inte har bestritts av de berörda parterna.

51 Se den överklagade domen, punkterna 281–283, där det hänvisas till domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 67, och dom av den 18 januari 2005, Confédération Nationale du Crédit Mutuel/kommissionen ( T‑93/02, EU:T:2005:11, punkt 124).

52 I domen i målet kommissionen/BASF m.fl. kritiserade domstolen kommissionen för ett stort antal åsidosättanden av väsentliga formföreskrifter, och konstaterade, för det första, att den tyska språkversionen av det beslut som hade antagits av kommissionsledamöternas kollegium inte överensstämde med övriga språkversioner och inte heller med den offentliggjorda versionen, för det andra att i de beslut som offentliggjorts i EGT hade ett stycke som inte förkom i de beslut som hade antagits av kommissionsledamöternas kollegium lagts till, för det tredje att i den version av rättsakterna som delgavs de berörda enheterna hade artikeldelen ändrats jämfört med texten i de versioner av beslutet som hade ingetts till kollegiet (se domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 8) och för det fjärde att kommissionsledamöternas kollegium endast hade antagit det omtvistade beslutet i tysk, engelsk och fransk språkversion (se domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 10).

53 Se den överklagade domen, punkterna 304 och 305.

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 44).

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 49), och dom av den 15 maj 2019, CJ/ECDC ( C‑170/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:410, punkt 49 och där angiven praxis).

56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2019, CJ/ECDC ( C‑170/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:410, punkt 49 och där angiven praxis).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2021, kommissionen/Fútbol Club Barcelona ( C‑362/19 P, EU:C:2021:169, punkterna 108–110), och den rättspraxis som anges i punkt 84 ovan.