Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 14 januari 2021
1 Originalspråk: spanska.
2 Europaparlamentets och rådet förordning (EU) av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
3 Se, bland de senaste, dom av den 27 februari 2020, BALTA ( C‑803/18, EU:C:2020:123), dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50); och dom av den 21 januari 2016, SOVAG ( C‑521/14, EU:C:2016:41).
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 2009, s. 1; nedan kallat Solvens II‑direktivet).
5 I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU‑fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som varken är bindande för eller tillämplig på Danmark. Danmark meddelade emellertid kommissionen att landet hade för avsikt att tillämpa innehållet i förordningen genom skrivelse av den 20 december 2012 (EUT L 79, 2013, s. 4).
6 Enligt en fullmakt från den 31 maj 2016 som hade utställts för Crawford Polska av behöriga ledamöter i Gefions styrelse.
7 Polins fungerar som försäkringsagentur, i enlighet med de polska bestämmelser som införlivar Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (omarbetning) (EUT L 26, 2016, s. 19).
8 Konvention i Bryssel av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30).
9 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
10 Domsluten i vissa domar beror uppenbart på omständigheterna i det enskilda fallet: se dom av den 18 mars 1981, Blanckaert & Willems ( 139/80, EU:C:1981:70) (nedan kallad domen Blanckaert & Willems) och dom av den 9 december 1987, SAR Schotte ( 218/86, EU:C:1987:536) (nedan kallad domen SAR Schotte). Detta har inte hindrat domstolen från att utveckla allmänna kriterier som betonar dels förhållandet mellan den utländska och den lokala enheten och hur det uppfattas av tredje parter och dels närheten mellan tvisteföremålet och domstolen (se punkt 38 och följande punkter i detta förslag till avgörande).
11 Dessa krav är inte uppfyllda vid tvister där käranden är en näringsidkare inom det området: dom av den 31 januari 2018, Hofsoe ( C‑106/17, EU:C:2018:50).
12 Enligt artiklarna 17.1 och 20.1 i förordningen ska artikel 7.5 även tillämpas på konsumenttvister respektive tvister om anställningsavtal.
13 Detta bekräftas av dom av den 19 juli 2012, Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:491), med avseende på artikel 18 i förordning nr 44/2001 (nu artikel 20 i förordningen).
14 Dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533, punkterna 26 och 62) (nedan kallad domen flyLAL-Lithuanian Airlines).
15 Dom av den 22 november 1978, Somafer ( 33/78, EU:C:1978:205, punkt 8) (nedan kallad domen Somafer).
16 Se Jenard-rapporten om 1968 års konvention (EGT C 59, 1979, s. 22) och skäl 16 i förordningen. I det skälet anges att alternativa behörighetsgrunder bör tillämpas i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Där betonas vidare att detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse.
17 Den stat där filialen, agenturen eller etableringen finns.
18 Detta erinrade generaladvokat Bobek om i sitt förslag till avgörande i målet flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:136, punkt 134).
19 När det gäller artikel 7.5 i förordningen gör domstolen ingen åtskillnad mellan dessa tre begrepp: dom av den 6 oktober 1976, De Bloos ( 14/76, EU:C:1976:134, punkt 21).
20 Domarna Somafer, punkterna 11 och 12; Blanckaert & Willems, punkt 11; flyLAL-Lithuanian Airlines, punkt 59; och beslut av den 19 november 2019, INA m.fl. ( C‑200/19, ej publicerat, EU:C:2019:985, punkt 35).
21 Domarna Somafer, punkt 12; SAR Schotte, punkt 10, och dom av den 6 april 1995, Lloyd’s Register of Shipping ( C‑439/93, EU:C:1995:104, punkt 18).
22 Domen SAR Schotte, punkt 16: Den nära anknytningen mellan tvisten och domstolen som ska avgöra den, ska inte bara bedömas på grundval av rättsförhållandena mellan juridiska personer som är etablerade i olika konventionsstater, utan även på grundval av hur dessa två företag uppträder i sina affärsförbindelser och hur de uppfattas av utomstående.
23 Dom av den 6 april 1995, Lloyd’s Register of Shipping ( C‑439/93, EU:C:1995:104, punkt 19). En filial, agentur eller liknande är … en enhet som kan vara den huvudsakliga, till och med ende, samtalspartnern, vid avtalsförhandlingar med en utomstående.
24 Domen Blanckaert & Willems, punkterna 12 och 13.
25 Domen SAR Schotte, punkt 17. Jag anser inte att det finns en motsättning mellan den domen och domen Blanckaert & Willens, utan att de utgör två konkreta tillämpningar av samma regel. I det mål som avgjordes genom den sistnämnda domen, stod handelsagenten inte i något beroendeförhållande till det andra företaget i den inre sfären, och inte heller framstod det så i den yttre sfären, till skillnad från vad som var fallet i domen SAR Schotte.
26 Domen Somafer, punkterna 11 och 13, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 48), domen flyLAL-Lithuanian Airlines, punkt 59, eller beslut av den 19 november 2019, INA m.fl. ( C‑200/19, ej publicerat, EU:C:2019:985, punkt 35).
27 Dom av den 11 april 2019, Ryanair ( C‑464/18, EU:C:2019:311, punkterna 34 och 35).
28 Det råder ingen tvist om huruvida CNP:s talan mot Gefion ska anses avse skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i förordningen.
29 Domen flyLAL-Lithuanian Airlines, punkt 63.
30 Punkt 24 i beslutet att begära förhandsavgörande. Som bevis på dessa svårigheter hänvisar Sąd Rejonowy w Białymstoku (Regionala domstolen i Białystok)till en begäran om förhandsavgörande i ett annat mål, där talan också väckts mot Gefion, vilken gav upphov till dom av den 27 februari 2020, Corporis ( C‑25/19, EU:C:2020:126) (nedan kallad domen Corporis).
31 Jag medger att en sådan uppdelning av försäkringsverksamheten som Gefion tycks göra skulle kunna ha betydelse för bestämmelsens tillämplighet, till exempel på grund av att det gör det svårare för allmänheten att uppfatta att ett lokalt företag är en förlängning av moderföretaget. Artikel 7.5 i förordningen ska emellertid tolkas strikt och det följer dessutom av dess lydelse att de omständigheter som avgör om den är tillämplig bara ska vara de som rör den konkreta tvisten. I överensstämmelse med skälet till att den finns (att det föreligger en nära anknytning mellan tvisteföremålet och domstolen), godtas med andra ord inte att svaranden har vilken närvaro som helst i en medlemsstat, utan det ska vara i form av en enhet som medverkar i den verksamhet som föranlett tvisten.
32 Enligt kommissionen, som också utgår från att så är fallet, syftar den hänskjutande domstolen på detta företag i sin fråga. Jag anser att det är sannolikt, bland annat mot bakgrund av punkterna 26 och 28 i beslutet att begära förhandsavgörande.
33 Gefions skriftliga yttrande, punkterna 20 och 21. I detta sammanhang redogör Gefion för sina egna synpunkter på artikel 152 i Solvens II‑direktivet och föreslår att en enhet av sådan karaktär, i enlighet med den bestämmelsen aldrig är att betrakta som en filial, agentur eller annan etablering i den mening som avses i artikel 7.5 i förordningen. Jag ska återkomma till dessa frågor senare.
34 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 26, och kommissionens yttrande, punkterna 56, 58 och 60. I detta sammanhang nämner den hänskjutande domstolen och kommissionen artikel 145 i Solvens II‑direktivet som jag också ska behandla senare.
35 Punkt 5 i beslutet att begära förhandsavgörande.
36 Jag använder formuleringen förefaller det, eftersom kommissionen i själva verket inte uttryckligen påstår att det finns ett automatiskt samband mellan de två bestämmelserna.
37 Enligt denna bestämmelse ska ett försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium underrätta hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter därom, samt lämna viss information. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs att [e]tt företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium ska betraktas som en filial, även om närvaron inte har formen av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av företagets egen personal eller av någon som är fristående från företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på samma sätt som en agentur.
38 Punkt 61 i kommissionens yttrande.
39 Gefions skriftliga yttrande, punkt 21. Gefion har gjort gällande att dess verksamhet i Polen bedrivs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, att Gefion har uppfyllt kraven i Solvens II‑direktivet och att de danska och polska tillsynsmyndigheterna inte har invänt mot detta. Detta argument räcker, enligt Gefion, för att slå fast att artikel 7.5 i förordningen inte är tillämplig.
40 Punkt 28 in fine i beslutet att begära förhandsavgörande.
41 Enligt skäl 11 i Solvens II‑direktivet leder det till en harmonisering som är nödvändig och tillräcklig för att uppnå ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och tillsynssystem, och därigenom en enda auktorisation som är giltig inom hela gemenskapen och som medger att tillsynen över ett företag utövas av hemmedlemsstaten.
42 Dessa uppgifter innefattar bland annat tilltänkt affärsverksamhet, etableringens organisationsstruktur och namn på en person som har tillräckliga befogenheter att ingå rättshandlingar som binder försäkringsföretaget i förhållande till tredje part.
43 Till myndigheterna i värdmedlemsstaten och till det berörda företaget. De ska även intyga att företaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.
44 I artikel 148.1 i Solvens II‑direktivet föreskrivs att tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten i det fallet ska överlämna viss information till tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat inom vars territorium företaget avser att bedriva verksamhet.
45 Artikel 151 i Solvens II‑direktivet. Se domen Corporis, punkt 35.
46 Se, för ett liknande resonemang, domen Corporis, punkt 37: denna bestämmelse [artikel 152.1 första stycket i Solvens II‑direktivet] … preciserar [inte] den exakta omfattningen av den behörighet som i detta avseende tillkommer försäkringsföretagets representant.
47 Enligt artikel 152.2 får [v]ärdmedlemsstaten … inte kräva att representanten för det skadeförsäkringsföretag som utsett denne vidtar några andra åtgärder än dem som anges i punkt 1.
48 Frågan huruvida begreppen filial i artikel 7.5 i förordningen och i Solvens II‑direktivet automatiskt ska anses likvärdiga, har inte tagits upp i förevarande mål. Även om svaret rent intuitivt förefaller vara jakande, vill jag erinra om att begreppet filial används med olika betydelser i direktivet: dels i en allmän betydelse i artikel 13.11 under rubriken Definitioner, dels i en särskild betydelse i artikel 162.2 i kapitel IX i avdelning I och dels i artikel 268.1 b i avdelning IV. Det faller utanför ramen för detta förslag till avgörande att bedöma huruvida alla dessa per definition uppfyller kraven i förordningen.
49 Likställandet mellan en filial och en stadigvarande närvaro har sitt ursprung i dom av den 4 december 1986, kommissionen/Tyskland ( 205/84, EU:C:1986:463). Det stadfästes senare av lagstiftaren genom artikel 3 i rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1998 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (EGT L 172, 1988, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 175).
50 Dom av den 26 oktober 2010, Schmelz ( C‑97/09, EU:C:2010:632, punkt 38).
51 I Tolkningsmeddelande rörande friheten att tillhandahålla tjänster och det allmänna bästa inom försäkringsbranschen (EGT C 43, 2000, s. 5), s. 9–12, gör kommissionen gällande att båda villkoren ska vara uppfyllda.
52 Punkterna 38–52 i detta förslag till avgörande.
53 Eftersom utövandet av denna frihet inte utesluter att den som tillhandahåller tjänsten har viss stadigvarande infrastruktur i värdstaten (dom av den 30 november 1995, Gebhard, C‑55/94, EU:C:1995:411), utesluter jag inte att en viss aktör kan framträda på det sätt som krävs för att bestämmelsen ska vara tillämplig. I det fallet kan en utomstående väcka talan mot försäkringsbolaget vid domstol i den ort där infrastrukturen finns, i tvister på grund av verksamhet som hänger samman med utnyttjandet av denna infrastruktur.
54 Om försäkringsföretaget inte har utsett någon representant.
55 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11). I artikel 152 i Solvens II‑direktivet nämns fortfarande ordagrant artikel 4 i direktiv 2000/26/EG, vilken det numera återknyts till i artikel 21 i direktiv 2009/103, med undantag av punkt 7.
56 Dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkterna 21 och 23), och dom av den 15 december 2016, Vieira de Azevedo m.fl. ( C‑558/15, EU:C:2016:957, punkt 33), beträffande den representant som regleras i artikel 21 i direktiv 2009/103 (då artikel 4 i direktiv 2000/26), samt domen Corporis, beträffande den representant som artikel 152 i Solvens II‑direktivet handlar om.
57 Det innefattar en rätt att ta emot en ansökan om stämning mot det försäkringsbolag som finns i en annan medlemsstat, i vilken det yrkas ersättning för en trafikolycka, vilket prövades i domen Corporis.
58 Dom av den 15 december 2016, Vieira de Azevedo m.fl. ( C‑558/15, EU:C:2016:957, punkterna 25 och 26).
59 Se skäl 16 i förordningen.
60 Vid ett anspråk som det i förevarande mål, vilket framställs som att det är av utomobligatorisk karaktär.