Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 2 september 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (EGT L 345, 2002, s. 1).

3 Skäl 2 i livförsäkringsdirektivet.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 2005, s. 22).

5 Artikel 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

6 Denna lag upphävdes den 1 januari 2016 genom Ustawa o działalności ubezpieczeniowej i reasekuracyjnej (lagen om försäkringsverksamhet och återförsäkring) av den 11 september 2015 (Dz. U. 2015, punkt 1844).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (solvens II-direktivet) (EUT L 335, 2009, s. 1).

8 Se dom av den 4 december 1986, kommissionen/Tyskland ( 205/84, EU:C:1986:463, punkt 33), där domstolen förklarade att det inom branschen för livförsäkringsprodukter kan förekomma tvingande hänsyn kopplade till allmänintresset som kan berättiga inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster.

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 29).

10 Rapport från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiskaekonomiska och sociala kommittén, Första rapporten om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004, COM(2013) 139 final, s. 25.

11 Se, exempelvis, dom av den 13 december 2001, Heininger ( C‑481/99, EU:C:2001:684, punkt 47), dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 30), dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 50), och dom av den 29 april 2015, Nationale-Nederlanden Levensverzekering Mij ( C‑51/13, EU:C:2015:286, punkt 21).

12 Dom av den 1 mars 2012, González Alonso ( C‑166/11, EU:C:2012:119, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

13 Dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkterna 29 och 30). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 50).

14 Som Europeiska kommissionen korrekt påpekar gäller ifrågavarande produkter inte avtal om grupplivförsäkring där ett medlemskap är obligatoriskt, sådana som avtal som ingås i samband med ett anställningsavtal. Dessa slag av avtal omfattas inte av artikel 3 I livförsäkringsdirektivet.

15 Ibidem, artikel 311, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/58/EU av den 11 december 2013 om ändring av direktiv 2009/138/EG (Solvens II) vad gäller datumet för dess införlivande och datumet för dess tillämpning och datumet för upphävande av vissa direktiv (Solvens I) (EUT L 341, 2013, s. 1).

16 Se artiklarna 2.1 a i direktiven 2004/39 och 2014/65 samt skäl 27 I det sistnämnda.

17 Se artikel 94 och följande artiklar I direktiv 2014/65.

18 Eftadomstolens dom av den 10 maj 2016 i målet Franz-Josef Hagedorn mot Vienna-Life Lebensversicherung AG och Rainer Armbruster mot Swiss Life (Liechtenstein) AG (de förenade målen E-15/15 och E-16/15, punkt 52).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2002, Axa Royale Belge ( C‑386/00, EU:C:2002:136, punkt 20), och dom av den 29 april 2015, Nationale-Nederlanden Levensverzekering Mij ( C‑51/13, EU:C:2015:286, punkt 19).

20 Därmed behöver man enligt min åsikt inte nå den nivå av vidgad tolkning som domstolen i praktiken tidigare varit beredd att tillämpa i syfte att fylla de luckor i det faktiska konsumentskyddet som berodde på problematiska eller bristfälliga formuleringar i lagstiftningen eller på dess utformning – se, som en illustration, dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl. (de förenade målen C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkterna 49–54).

21 Se även skäl 7 och artikel 36.4 i livförsäkringsdirektivet.

22 Dom av den 1 mars 2012, González Alonso ( C‑166/11, EU:C:2012:119, punkt 25 och där angiven rättspraxis), och dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 49). Se, analogt, även dom av den 19 december 2013, Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:862, punkt 34).

23 Eftadomstolens dom av den 10 maj 2016 i målet Franz-Josef Hagedorn mot Vienna-Life Lebensversicherung AG och Rainer Armbruster mot Swiss Life (Liechtenstein) AG (de förenade målen E-15/15 och E-16/15, punkt 61).

24 Dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 50), där hänvisning görs till dom av den 25 februari 1999, CPP ( C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 17) och dom av den 26 mars 2015, Litaksa ( C‑556/13, EU:C:2015:202, punkt 28).

25 Ibidem., punkt 50, där hänvisning görs till dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, kunsthaus muerz ( C‑20/19, EU:C:2020:273, punkterna 35–36 och 41).

27 Ibidem, punkt 39. Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkterna 28 och 29), och dom av den 13 december 2001, Heininger ( C‑481/99, EU:C:2001:684, punkterna 45 och 47).

28 Om det enligt nationell lagstiftning förhöll sig så skulle jag anse att de flesta (för att inte saga alla) frågor som ställts av den hänskjutande domstolen i förevarande förvarande var överflödiga. Kärandena skulle helt enkelt kunna väcka talan om återbetalning av obehörig vinst från försäkringstagarens sida, eftersom denna part skulle ha fått sina pengar utan rättsligt berättigande.

29 Se skälen 44–47 och artiklarna 35, 38.1, 38.2 och 38. 5 i livförsäkringsdirektivet.

30 Se, exempelvis, skälen 2 och 39 samt artiklarna 14.5 och 53.6 i livförsäkringsdirektivet. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Nationale-Nederlanden Levensverzekering Mij ( C‑51/13, EU:C:2014:1921, punkt 37).

31 Se dom av den 2 april 2020, kunsthaus muerz ( C‑20/19, EU:C:2020:273, punkterna 35–36 och 41).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, kunsthaus muerz ( C‑20/19, EU:C:2020:273, punkterna 35–36 och 41).

33 Min kursivering.

34 Se, analogt, dom av den 5 mars 2002, Axa Royale Belge ( C‑386/00, EU:C:2002:136, punkt 24) i fråga om artikel 31.3, bilaga II och skäl 23 i rådet direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (EGT L 360, 1992, s. 1, svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180).

35 Se bland annat dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 14), dom av den 23 november 2016, Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting ( C‑442/14, EU:C:2016:890, punkt 84), och dom av den 25 februari 2021, Bartosch Airport Supply Services ( C‑772/19, EU:C:2021:141, punkt 26).

36 Dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance ( C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 46), och dom av den 25 juni 2020, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände ( C‑380/19, EU:C:2020:498, punkterna 33–35).

37 Min kursivering.

38 Se, exempelvis, artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16) samt artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral ( 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 23), och dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia ( C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

40 Se fotnot 38 ovan.

41 Dom av den 25 juni 2020, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände ( C‑380/19, EU:C:2020:498, punkt 34), som tolkar artikel 6(1) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

42 Se skäl 10 och artikel 3.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

43 Se de följder som anges i artikel 35.1 i livförsäkringsdirektivet. Se, analogt, även dom av den 7 juli 2016, Citroën Commerce ( C‑476/14, EU:C:2016:527, punkt 44).

44 Dom av den 29 april 2015, Nationale-Nederlanden Levensverzekering Mij ( C‑51/13, EU:C:2015:286, punkt 36). Se även, för ett liknande resonemang, även Eftadomstolens dom av den 13 juni 2013 i målet Beatrix Koch, Dipl. Kfm. Lothar Hummel och Stefan Müller/Swiss Life (Liechtenstein) AG (mål E-11/12, punkt 73).

45 Ovan, punkterna 54–103 i förevarande förslag till avgörande.

46 Se, analogt, dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia (de förenade målen C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkterna 61 och 68–69).

47 Se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet Ministerstwo Sprawiedliwości ( C‑55/20, EU:C:2021:500, punkterna 77–81).

48 Se, analogt, dom av den 16 juli 2015, Abcur ( C‑544/13 och C‑545/13, EU:C:2015:481, punkt 78).

49 Dom av den 25 juli 2018, Dyson ( C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 28 och där angiven rättspraxis). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Trento Sviluppo och Centrale Adriatica ( C‑281/12, EU:C:2013:859, punkt 31).

50 Artikel 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

51 I fråga om vid tolkning av termen, se dom av den 25 juli 2018, Dyson ( C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

52 Se skäl 11 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

53 Genomsnittskonsumenten är en person som litar till sitt eget omdöme utan att begära in något expertutlåtande eller beställa någon annan fackmannamässig undersökning – se, exempelvis, dom av den 4 juni 2015, Teekanne ( C‑195/14, EU:C:2015:361, punkt 36 och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 januari 2016, Viiniverla ( C‑75/15, EU:C:2016:35, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Trento Sviluppo och Centrale Adriatica ( C‑281/12, EU:C:2013:859, punkt 27 och där angiven rättspraxis), och dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart, ( C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 44).

55 Se artikel 13 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

56 Oberoende av om väsentlig information verkligen har samma omfattning som i del A I bilaga III till livförsäkringsdirektivet.

57 Samma referenspunkter är uppenbarligen tillämpliga på mål C‑213/20 om den hänskjutande domstolen avser att använda den bedömningen i förevarande nationella mål.

58 Se fotnot 53 ovan.