Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 8 juli 2021

1 Originalspråk: spanska.

2 Fördraget om Europeiska unionen (EGT C 191, 1992, s. 1); i synnerhet artikel K.3 jämförd med artikel K.1.

3 Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (konsoliderad Amsterdam-version) (EGT C 340, 1997, s. 173); i synnerhet artikel 61.

4 Konventionen av den 28 maj 1998 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 221, 1998, s. 1) (nedan kallad 1998 års konvention).

5 Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 150, 2000, s. 19).

6 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

7 Beträffande dess giltighet, se punkt 27 i detta förslag till avgörande.

8 Till exempel när en av makarna har dubbelt medborgarskap. Dom av den 16 juli 2009, Hadadi ( C‑168/08, EU:C:2009:474) (nedan kallad domen Hadadi).

9 Beträffande arv, dom av den 16 juli 2020, E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569) (nedan kallad domen E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv)).

10 En sociologisk undersökning skulle sannolikt visa att antalet fall där en person (eller båda makarna) befinner sig i en sådan situation nu har ökat.

11 Förklarande rapport om konvention, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (EGT C 221, 1998, s. 27) (nedan kallad Borrásrapporten). Den godkändes av rådet den 28 maj 1998.

12 Rådets förordning (EG) nr 1347/2019 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (omarbetning) (EUT L 178, 2019, s. 1). Med förbehåll för övergångsbestämmelserna i artikel 100, upphävs genom denna förordning den nu gällande förordningen från och med den 1 augusti 2022: se artikel 104.

13 Se skäl 6 i förordning nr 1347/2000 och skäl 3 i förordning nr 2201/2003. I punkt 26 i dom av den 29 november 2007, Sundelind Lopez ( C‑68/07, EU:C:2007:740) (nedan kallad domen Sundelind Lopez) hänvisas till skälen i den förordningen för tolkningen av den nu gällande artikel 3. Generaladvokaterna hänvisar i sina förslag till avgöranden ofta till Borrásrapporten som stöd för tolkningen av den nu gällande förordningen: se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Purrucker ( C‑256/09, EU:C:2010:296, punkterna 13, 84, 85 och 86), av generaladvokaten Kokott i målet Hadadi ( C‑168/08, EU:C:2009:152, punkterna 37, 57 och 58), av generaladvokaten Bot i målet Liberato ( C‑386/17, EU:C:2018:670, punkterna 55 och 69), och av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet UD ( C‑393/18 PPU, EU:C:2018:749, punkt 28).

14 Dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 33): … förordning nr 2201/2003, såsom även framgår av skäl 1 i nämnda förordning, bidrar till att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras.

15 Skäl 4 i förordning nr 1347/2000.

16 Exempelvis konventionen i Haag av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga, konventionen i Haag av den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader, konventionen i Haag av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn och Europarådskonventionen i Luxemburg av den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn.

17 Traditionella kriterier som medborgarskap eller domicil, som tidigare föredrogs som ett uttryck för anknytningen mellan individen och ett rättssystem, överges eller får underordnad betydelse.

18 Se, exempelvis, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1), där ordet bosättning används. I artikel 1 j i den förordningen klargörs att det avser den ort där en person är stadigvarande bosatt. I dom av den 5 juni 2014, I ( C‑255/13, EU:C:2014:1291) görs åtskillnad mellan bosättning och vistelse i det sammanhanget.

19 Exempelvis Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, undertecknad den 11 maj 2011 i Istanbul (artikel 44).

20 Denna avsaknad beror på att det finns en vilja att inte påverka andra bestämmelser där detta begrepp används, enligt Lagarde, P., Informe explicativo al Convenio relativo a la competencia, la ley aplicable, el reconocimiento, la ejecución y la cooperación en materia de responsabilidad parental y de medidas de protección de los niños, hecho en La Haya el 19 de octubre de 1996, i Actes et documents de la Dix-huitième session de la Conférence de La Haye de droit international privé, 1996, volym II, s. 552, punkt 40.

21 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Kokott i målet A ( C‑523/07, EU:C:2009:39, punkt 15), med avseende på begreppet hemvist i artikel 8 i förordning nr 2201/2003.

22 En sådan bedömning ad casum ska logiskt sett göras av de nationella domstolarna. Eftersom den är specifik kan de uppgifter som lämnas i ett mål … endast med försiktighet överföras till ett annat. Dom av den 28 juni 2018, HR ( C‑512/17, EU:C:2018:513, punkt 54) (nedan kallad domen HR).

23 Ibidem, punkt 40: I [förordning nr 2201/2003] saknas en definition av begreppet hemvist … eller en hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning i detta avseende, varför domstolen upprepade gånger slagit fast att det rör sig om ett självständigt begrepp i unionsrätten, som ska tolkas mot bakgrund av bestämmelsernas sammanhang och de mål som eftersträvas med förordning nr 2201/2003. Även när det gäller konventioner föredras en självständig tolkning: se punkt 35 och fotnot 20 i detta förslag till avgörande.

24 Jag instämmer således inte i Frankrikes uppfattning att själva begreppet hemvist i denna och andra förordningar (bland annat Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107)), ska vara gemensamt.

25 Relevanta bestämmelser är de som hänvisar till hemvisten som behörighetskriterium samt artikel 11 i förordning nr 2201/2003, med avseende på olovliga bortföranden. Se domen HR, för det förstnämnda, och dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436) (nedan kallad domen OL), för det sistnämnda.

26 Skäl 12 i förordning nr 2201/2003; dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 35) (nedan kallad domen A), domen OL, punkt 66, domen HR, punkt 59, med flera. Denna faktor är av naturliga skäl inte aktuell när det gäller vuxnas hemvist.

27 Bland annat domen A, punkt 37 och följande punkter, dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 47 och följande punkter), samt domen OL, punkt 42 och följande punkter.

28 Domen A, punkt 36.

29 Den avlidnes sista hemvist är det allmänna anknytningskriteriet för att fastställa internationell behörighet och tillämplig lag.

30 Skäl 23 och 24. Se även mitt förslag till avgörande i målet E. E. ( C‑80/19, EU:C:2020:230, punkt 45 och följande punkter), och domen E. E. (Domstols behörighet och den lag som är tillämplig på arv), punkterna 38–40.

31 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19).

32 Skäl 28 i förordning 2015/848, samt dom av den 16 juli 2020, Novo Banco ( C‑253/19, EU:C:2020:585, punkt 21).

33 Motsvarigheten i 1998 års konvention var artikel 2.1 a sjätte strecksatsen.

34 Borrásrapporten, punkt 32.

35 Se föregående fotnot. Denna definition avser mål om personalfrågor och social trygghet.

36 Se föregående fotnot.

37 Punkterna 38 och 39 i detta förslag till avgörande.

38 I artikel 6 föreskrivs att de regler om domstols behörighet som gäller enligt lagarna i varje medlemsstat inte får användas i tvister där svaranden har hemvist i en av dessa eller är medborgare i den staten (eller, när det gäller Irland, har domicil inom dess territorium). I domen Sundelind Lopez slog domstolen fast att reglerna om behörighet i övriga fall får användas mot en person som inte har hemvist eller medborgarskap i en medlemsstat, om det inte finns någon medlemsstat som är behörig enligt förordningen.

39 Min kursivering.

40 Domen Hadadi, punkt 48. Det finns ingen formell rangordning mellan behörighetsreglerna, även om vissa anser att en sådan borde införas i samband med omarbetningen av förordningen (till exempel Groupe européen de droit international privé, vid dess möte i Antwerpen i september 2018: https://www.gedip-egpil.eu/documents/Anvers %202018/DivorceCompletV5.7.2.19.pdf). Den nya artikel 3 har kvar samma behörighetsregler och de ligger alla på samma nivå. En annan fråga är i vilken mån dessa regler godtas. I punkterna 30 och 32 i Borrásrapporten betonas att vissa av de kriterier som införts hade brett stöd i medlemsstaterna, medan andra krävde politiska kompromisser. De sistnämnda finns nu i den femte och sjätte strecksatsen i artikel 3.1 a.

41 I det sistnämnda fallet måste en av makarna fortfarande vara bosatt i den staten. Det anges inte vid vilken tidpunkt denna omständighet ska slås fast. Den femte och sjätte strecksatsen nämner den tidpunkt då ansökan gjordes och det förefaller rimligt att uppfatta det på samma sätt för de övriga behörighetsreglerna.

42 Borrásrapporten, punkterna 27, 28 och 30. I förordning nr 1347/2000 nämndes i skäl 12 att det måste finnas en verklig anknytning mellan en part och den medlemsstat som utövar behörigheten, utan att det görs någon åtskillnad mellan tvister rörande kris i äktenskapet och tvister rörande föräldraansvar.

43 Domen Sundelind Lopez, punkt 26, domen Hadadi, punkt 48, och dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkterna 49 och 50).

44 Fotnot 40 i detta förslag till avgörande.

45 Punkt 51 i detta förslag till avgörande.

46 Tillägget av dessa villkor brukar förklaras så att de utgör ett uttryck för viljan att begränsa det forum actoris som föreskrivs i de två sista strecksatserna i artikel 3.1 a. Även om denna förklaring stämmer, innebär det inte att villkoren inte får följder för begreppet hemvist.

47 Om det inte finns någon avsikt att ge upp den tidigare hemvisten, fortsätter den att vara samma som förut.

48 Domen HR, punkt 46 och där angiven rättspraxis.

49 Se, för ett liknande resonemang rörande arvlåtarens hemvist, domen E. E. (Behörig domstol och den lag som är tillämplig på arv), punkt 38, och mitt förslag till avgörande i samma mål (C‑80/19, EU:C:2020:230, punkt 49 och följande punkter). Beträffande barns hemvist, se bland annat domen A, punkt 39.

50 Här skulle till exempel kunna tilläggas folkbokföringen eller, om den vuxne lever tillsammans med barn i skolålder, inskrivning på förskolor eller skolor: se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet A ( C‑523/07, EU:C:2009:39, punkt 44).

51 Domen i målet A, punkt 40, dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 53–56), dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 52), och domen i målet HR, punkterna 44–47.

52 Min kursivering.

53 Jag har hämtat uttrycket bosatt på flera ställen, till skillnad från hemvist, från förslaget till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:738, punkt 71).

54 Punkterna 57 och 58 i detta förslag till avgörande.

55 De villkor som hemvist som behörighetskriterium underkastas, medför att vissa behörighetsbestämmelser är ömsesidigt uteslutande och att andra kan överlappa varandra. Det är inte ovanligt att flera av kriterierna pekar ut en och samma medlemsstat.

56 Enligt kommissionen (punkt 14 i dess skriftliga yttrande i stället för muntlig förhandling), skulle ett godtagande av att en person har hemvist på två platser i den mening som avses med artikel 3 i förordning 2201/2003 supprime un aléa et augmente la sécurité juridique, en apportant à l’époux qui partage sa vie entre deux États, l’assurance qu’il peut saisir les juridictions de l’un de ces États sans risquer une décision d’incompétence, et les coûts associés à une telle procédure. Jag anser inte att detta argument är övertygande. Svårigheten med att fastställa hemvist försvinner inte för att man godtar att personen kan ha hemvist på flera platser. Tvärtom skulle det skapa ytterligare frågetecken, som den domstol som ska pröva tvisten måste ta ställning till. Om ytterligare en domstol skulle läggas till i artikel 3 i förordningen, skulle det öka osäkerheten om var en talan kan väckas mot en, även för den make som har hemvist på mer än en plats.

57 Med avseende på äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap bör denna förordning endast tillämpas på äktenskapets upplösning och bör inte avse sådana frågor som orsakerna till äktenskapsskillnaden, förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet eller andra frågor som har samband med dessa.

58 I rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 2010, s. 10).

59 Artikel 3 c i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1)

60 Artikel 5 i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).

61 Det är inte orimligt att anta att om flera hemvister för att fastställa behörighet godtas på detta indirekta sätt, bör det även godtas då kriteriet hemvist’ som ingår i samma instrument tillämpas på käromål som inte är accessoriska utan självständiga.

62 Skäl 9. Målet är även att förhindra situationer där en av makarna ansöker om äktenskapsskillnad före den andra för att försäkra sig om att saken prövas enligt en lagstiftning som vederbörande anser mer gynnsam när det gäller att skydda sina intressen. Denna omsorg gäller inte artikel 3 i förordning nr 2201/2003 som föreskriver alternativa behörighetsgrunder. Den ska emellertid i möjligaste mån tolkas så att den inte äventyrar de mål som eftersträvas med den andra förordningen.

63 Till skillnad från vad som är fallet inom andra områden, är överensstämmelsen mellan den internationella behörigheten och den tillämpliga lagen inte något som prioriteras inom detta område. De behöver till att börja med inte överensstämma när parterna väljer tillämplig lag i enlighet med artikel 5.1 a, b och c i förordningen. Det bör dessutom erinras om att detta instrument, som är ett resultat av ett stärkt samarbete, inte är tillämpligt i alla medlemsstater.

64 En sådan kombination skulle kunna uppkomma i förevarande mål, om den franska domstolen skulle förklara sig vara behörig enligt artikel 3.1 a sjätte strecksatsen i förordning nr 2201/2003, efter att ha godtagit att IB även har hemvist på Irland. Om parterna inte på giltigt vis har valt någon annan lag, ska i det fallet irländsk rätt tillämpas, i materiellt hänseende, enligt artikel 8 a i förordning nr 1259/2010.

65 Till denna dom hänvisar FA i punkt 71 och följande punkter i sitt skriftliga yttrande, Portugals regering i punkt 36 och följande punkter i dess skriftliga yttrande, kommissionen i punkterna 13 och 32 i dess skriftliga yttrande samt IB i punkt 31 i sitt skriftliga yttrande som ersätter den muntliga förhandlingen.

66 Domen Hadadi, punkt 51 och följande punkter.

67 Som kärande har den make som har dubbelt medborgarskap inte tillgång till någon ytterligare domstol av detta skäl, men det finns heller inte någon ytterligare domstol vid vilken talan kan väckas mot denne.

68 En make som har flera hemvister kan gynnas när han eller hon är kärande (till följd av artikel 3.1 a femte och sjätte strecksatsen) eller missgynnas när han eller hon är svarande, till följd av punkt 1 a tredje strecksatsen i samma artikel.

69 Domen Hadadi, punkt 51.

70 Ibidem, punkt 55.

71 Sannolikheten för att två situationer i samma mån uppvisar de karaktäristiska dragen för hemvist är liten. För att följa förordning nr 2201/2003 måste de nationella domstolarna anstränga sig för att fastställa en hemvist, så som jag har påpekat i punkt 71 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

72 Punkterna 33 och 34 i dess skriftliga yttrande.

73 Mot bakgrund av de uppgifter som föreligger i målet, anser jag att IB skulle kunna ansöka om äktenskapsskillnad i Irland, där makarna senast hade gemensam hemvist och en av dem fortfarande är bosatt och där svaranden har hemvist.

74 Till skillnad från vad Irland har gjort gällande (punkt 10 i dess skriftliga yttrande som ersätter den muntliga förhandlingen), föreskriver inte alla medlemsstater behörighetsgrunder i övriga fall. Även om de gör det är det heller inte säkert att det går att tillämpa dem i ett enskilt fall, på grund av begränsningen i artikel 6 i förordning nr 2201/2003.