Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 23 september 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 167, 2001, s. 10.

3 För en beskrivning av molntjänster, se förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet VCAST ( C‑265/16, EU:C:2017:649, punkterna 1–3). Kärninnehållet i begreppet molntjänster definierades av US National Institute of Standards and Technology (NIST) i september 2011 som en modell för att möjliggöra omfattande, praktisk nätverksåtkomst på begäran till en gemensam pool med konfigurerbara dataresurser (t.ex. nätverk, servrar, lagring, applikationer och tjänster) som snabbt kan tillhandahållas och frigöras med minimala hanteringsinsatser eller minimal interaktion med tjänsteleverantören … Tillgänglig på: https://nvlpubs.nist.gov/nistpubs/Legacy/SP/nistspecialpublication800–145.pdf. De som stod bakom den definitionen påpekade att molnbaserade datortjänster är ett paradigm som är under utveckling. Det tycks inte finnas någon allmänt accepterad rättslig definition av begreppet molnbaserade datortjänster. Detta beror utan tvekan på att den tekniken och de tjänster som är förknippade med den är allmänt utbredda och utvecklas snabbt. Jag anser emellertid att begreppet molnbaserad lagring på ett välfunnet sätt har beskrivits av Michael Muchmore och Jill Duffy i deras artikel The Best Cloud Storage and File-Sharing Services for 2021, som att det handlar om att lagra sina filer någon annanstans än på den egna datorns hårddisk, vanligtvis på leverantörens servrar. Som en teknikexpert formulerade det: ”Det finns inget moln. Det är bara någon annans dator. Att ha data i molnet ger möjlighet att komma åt de filerna via internet.’ Tillgänglig på https://www.pcmag.com/picks/the-best-cloud-storage-and-file-sharing-services.

4 Om inte något av de andra undantagen eller inskränkningarna som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2001/29 är tillämpligt.

5 Tidigare användes fysiska tomma lagringsmedier som kassettband eller videoband, därefter CD- och DVD-skivor och på senare tid USB-minnen. Apparater som datorer, smarttelefoner och externa hårddiskar används också i dag vid sidan om molnbaserade lagringstjänster.

6 9 april 1936 (BGBI. Nr. 111/1936).

7 16 augusti 2018 (BGBI. Nr. 63/2018). I sin begäran om förhandsavgörande angav den hänskjutande domstolen att i Urheberrechtsgesetznovelle (ändring av upphovsrättslagen) 1980, BGBl. Nr. 321/1980, föreskrev den österrikiska lagstiftaren en rätt till skälig ersättning från alla som i Österrike yrkesmässigt saluför vissa lagringsmedier för mångfaldigande och lagring. Bestämmelsen har sedan dess anpassats till de ändrade förhållandena och till de unionsrättsliga bestämmelserna genom Urheberrechts-Novelle (ändring av upphovsrättslagstiftningen) (nedan kallad Urh-Nov) 2015, BGBl I Nr. 99/2015, genom vilken framför allt hårddiskar i datorer har inkluderats i alla typer av lagringsmedier inom det regleringsområdet.

8 Innan det lades fram som ett lagförslag i det österrikiska parlamentet.

9 Jag vill redan här klargöra att jag anser att lagring av upphovsrättsligt skyddat innehåll i molnet utgör ett mångfaldigande av det innehållet. Den danska regeringen avgav att molnbaserad lagring sker genom att en användare från ett lagringsmedium med internetanslutning och ett inbyggt minne, som en smarttelefon eller en dator, skickar det innehåll som denne har valt ut för att lagras på molntjänstens server. När användaren gör detta gör han eller hon samtidigt ett digitalt mångfaldigande av det utvalda innehållet, eftersom innehållet nu lagras både på användarens lagringsmedium och på molntjänstens server. Därefter kan användaren antingen behålla innehållet på sitt eget lagringsmedium eller radera det, till exempel för att frigöra lagringsutrymme på det egna lagringsmediet, så att innehållet bara finns i molntjänsten. Användaren kan sedan få tillgång till innehållet på molntjänstens server från vilken enhet som helst som kan anslutas till molntjänsten, vilket vanligtvis är något av användarens egna lagringsmedier och mycket ofta, med största sannolikhet, det lagringsmedium som användaren ursprungligen använde för att åstadkomma lagringen i molnet. Min kursivering.

10 I sin dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl.( C‑435/12, EU:C:2014:254, punkt 21), erinrade domstolen om att medlemsstaterna enligt artikel 2 i direktiv 2001/29 ska föreskriva en ensamrätt för upphovsmän att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis av deras verk, samtidigt som medlemsstaterna enligt artikel 5.2 i direktivet får föreskriva undantag eller inskränkningar från denna rätt.

11 Dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi ( C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

12 Se även artikel 5.5 i direktiv 2001/29.

13 Principen om teknikneutralitet kräver att tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2001/29 inte begränsar innovation och teknisk utveckling. Se analogt, dom av den 15 april 2021, Eutelsat ( C‑515/19, EU:C:2021:273, punkt 48).

14 Juridiska personer kan inte omfattas av detta undantag och de har inte rätt att framställa privata kopior utan föregående tillstånd från dem som innehar rättigheterna till de berörda verken eller alstren. Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att det inte är förenligt med artikel 5.2 i direktiv 2001/29 att tillämpa avgiften för privatkopiering på bland annat utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande när dessa förvärvas av andra personer än fysiska personer och det är uppenbart att de ska användas för andra syften än privatkopiering. Dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl. ( C‑470/14, EU:C:2016:418, punkterna 30 och 31). I sin dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. ( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 37), slog domstolen emellertid fast att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som innebär att en avgift för privatkopiering utan åtskillnad tillämpas på dem som i första led yrkesmässigt och mot betalning saluför inspelningsmedier som kan användas för mångfaldigande samtidigt som det i samma lagstiftning föreskrivs en rätt till återbetalning av avgifter för det fall slutanvändningen av nämnda medier inte är sådan som den som avses i bestämmelsen, när, med beaktande av varje rättssystems särdrag och de gränser som fastställts i direktiv 2001/29, det finns praktiska svårigheter som motiverar ett sådant system för finansiering av den rimliga kompensationen och rätten till återbetalning med framgång kan göras gällande och inte gör det orimligt svårt att ersätta nämnda avgift.

15 Dom av den 21 oktober 2010, Padawan ( C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 30) (nedan kallad domen Padawan).

16 Dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi ( C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

17 Dom av den 21 oktober 2010, Padawan ( C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 45).

18 Se, för ett liknande resonemang, domen VCAST, punkterna 32–34 och där angiven rättspraxis. Se även analogt dom av den 10 november 2016, Vereniging Openbare Bibliotheken ( C‑174/15, EU:C:2016:856, punkt 70).

19 Min kursivering.

20 Det kan konstateras att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar. Enligt fast rättspraxis följer det av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen. Se analogt, domen Padawan, punkterna 31–33, rörande begreppet rimlig kompensation i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. Jag anser därför att begreppet mångfaldigande på alla typer av medier ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen.

21 Jämför dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers ( C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 37). I det målet fann domstolen att det inte enbart utifrån ordalydelsen i bland annat artikel 4 i direktiv 2001/29 eller någon annan bestämmelse i det direktivet, går att fastställa huruvida ett tillhandahållande av en e-bok för permanent bruk via en nedladdningslänk ska anses utgöra en överföring till allmänheten enligt artikel 3 i det direktivet – och närmare bestämt ett tillgängliggörande av ett verk för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till detta verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer – eller en form av spridning i den mening som avses i artikel 4 i det direktivet. Efter att bland annat ha beaktat de mål som eftersträvas med artiklarna 3 och 4 i direktiv 2001/29, Wipos fördrag om upphovsrätt (nedan kallat fördraget om upphovsrätt) som antogs i Genève den 20 december 1996 och som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, 2000, s. 6) och trädde i kraft, vad gäller Europeiska unionen, den 14 mars 2010 (EUT L 32, 2010, s. 1), samt förarbetena till direktiv 2001/29, fann domstolen att tillhandahållandet av en e-bok omfattas av begreppet överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i det direktivet.

22 Undantaget i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska visserligen tolkas restriktivt, men innehållet i den bestämmelsen återspeglar likväl i stort sett den motsvarande brett definierade och teknikneutrala ensamrätten till mångfaldigande i artikel 2 i direktiv 2001/29. Enligt den bestämmelsen ska medlemsstaterna föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form. Se även artikel 9.1 i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Parisakten av den 24 juli 1971) i dess ändrade lydelse av den 28 september 1979.

23 I sin dom av den 27 juni 2013, VG Wort m.fl. ( C‑457/11–C‑460/11, EU:C:2013:426, punkt 67), slog domstolen fast att sådana medier som används vid mångfaldigande och som inte är analoga, det vill säga bland annat digitala medier, inte anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5.2 a i direktiv 2001/29. Ett medium ska nämligen ha en fysisk form som kan varseblivas av de mänskliga sinnena för att det ska kunna anses vara ett medium för mångfaldigande som liknar papper. Jämför dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi ( C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 25), där domstolen fann att om utrustningen, apparaterna och medierna för digitalt mångfaldigande ställs till de fysiska personernas förfogande i egenskap av privatanvändare, räcker det faktum att det med utrustningen, apparaterna och medierna går att framställa kopior för att motivera tillämpningen av privatkopieringsersättningen.

24 Formuleringen något mer immateriellt medium är förvisso avsiktligt oklar. Även vid molntjänster och moln- eller internetbaserad lagring, lagras uppgifterna i fråga – vilka kan ha upphovsrättsskyddat innehåll men inte behöver ha det – i sista hand i ett digitalt format av den som tillhandahåller molntjänsten på fysiska medier som servrar.

25 Min kursivering. I sin dom av den 27 juni 2013, VG Wort m.fl. ( C‑457/11–C‑460/11, EU:C:2013:426, punkterna 65 och 66), slog domstolen fast att det följer av lydelsen i artikel 5.2 a i direktiv 2001/29, vilken uttryckligen avser papper, att medier som inte har egenskaper som är jämförbara och likvärdiga med papprets egenskaper inte omfattas av tillämpningsområdet för denna undantagsbestämmelse. Om så inte vore fallet, skulle nämligen detta undantags ändamålsenliga verkan inte kunna säkerställas, bland annat med beaktande av undantaget i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 som avser mångfaldigande på alla typer av medier. I sitt förslag till avgörande i de förenade målen VG Wort ( C‑457/11–C‑460/11, EU:C:2013:34, punkt 39), anmärkte generaladvokat Sharpston att definitionen i artikel 5.2 a endast tillåter undantag eller inskränkningar avseende metoden för mångfaldigandet och det medium som används, medan artikel 5.2 b endast hänvisar till vem som utför mångfaldigandet och i vilket syfte det ske. För en bedömning av skillnaden mellan tillämpningsområdet för artikel 5.2 a och för artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, se även förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Hewlett-Packard Belgium ( C‑572/13, EU:C:2015:389, punkterna 35–54). Se även dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium ( C‑572/13, EU:C:2015:750, punkterna 28–43) rörande de överlappande tillämpningsområdena för artikel 5.2 a respektive 5.2 b i direktiv 2001/29.

26 Se skäl 5 i direktiv 2001/29.

27 I skäl 31 i direktiv 2001/29 anges uttryckligen att de befintliga undantag och inskränkningar från rättigheterna som fastställts av medlemsstaterna måste bli föremål för en ny bedömning där hänsyn tas till den nya elektroniska miljön. Domstolen slog i sin dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl.( C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkterna 161–164) med avseende på det obligatoriska undantag från rätten till mångfaldigande som föreskrivs i artikel 5.1 i direktiv 2001/29, att tolkningen av villkoren i den bestämmelsen måste göras på ett sådant sätt att det införda undantagets ändamålsenliga verkan säkerställs och att dess syfte följs, såsom framgår av bland annat skäl 31 i det direktivet. Domstolen fann vidare att [i] enlighet med sitt syfte bör detta undantag således möjliggöra och säkerställa nya teknologiers utveckling och funktion, samt upprätthålla en skälig avvägning mellan å ena sidan rättigheter och intressen hos rättighetsinnehavarna och å andra sidan rättigheter och intressen hos användarna av skyddade alster som önskar dra nytta av dessa nya teknologier. Se även dom av den 5 juni 2014, Public Relations Consultants Association ( C‑360/13, EU:C:2014:1195, punkt 24). Jag ser inget skäl att frångå det synsättet i förevarande mål trots att undantaget i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 är fakultativt och att dess tillämpningsområde ska tolkas restriktivt.

28 Se punkt 35 i domen VCAST och där angiven rättspraxis.

29 I sin dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi ( C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 86) påpekade domstolen att ordalydelsen i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 inte ger någon som helst precisering av beskaffenheten av den anordning varigenom, eller med vars hjälp, privatkopieringen äger rum. I synnerhet nämns inget om med vilken rätt, i juridiskt hänseende, den fysiska person som utför mångfaldigandet för privat bruk innehar den anordning som vederbörande använder. Denna kan exempelvis innehas med äganderätt. Domstolen slog vidare i punkt 91 i den domen fast att direktiv 2001/29 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver rimlig kompensation för mångfaldigande av skyddade verk som utförs av en fysisk person genom, eller med hjälp av, en anordning som tillhör en utomstående.

30 I punkt 15 i domen VCAST angav domstolen att rent praktiskt sker [detta] genom att användaren väljer ut den sändning som ska spelas in på VCAST:s webbplats som innehåller alla program på de tv-kanaler som ingår i den tjänst som nämnda företag tillhandahåller. Användaren kan antingen ange ett visst program eller ett visst tidsintervall. Därefter fångar VCAST:s system upp tv-signalen med hjälp av sina egna antenner och spelar in det program som valts på den lagringsplats i molnet som användaren anvisat. Nämnda lagringsplats har användaren dessförinnan köpt av en annan leverantör. Min kursivering.

31 Den franska regeringen påpekade att en privatperson kan spela in sitt lagligen förvärvade musik- eller videobibliotek i molnet och lätt få tillgång till dem, utan att behöva använda verkens fysiska medium.

32 I sitt förslag till avgörande i målet VCAST ( C‑265/16, EU:C:2017:649, punkterna 23–28), fann generaladvokat Szpunar att det inte finns något som tyder på att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 utgör hinder för att ett mångfaldigande inom ramen för det undantag som föreskrivs i den artikeln utförs på en lagringsplats i molnet. Generaladvokat Szpunar konstaterade att mångfaldigande och lagring i molnet kräver ett aktivt ingripande från tredje man. Han ansåg emellertid inte att denna form av mångfaldigande ska uteslutas från tillämpningsområdet för undantaget för privatkopiering i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 enbart av det skälet att tredje mans ingripande går utöver att enbart tillhandahålla medier och utrustning. Så länge som det är användaren som tar initiativ till mångfaldigandet, och som definierar vad som ska mångfaldigas och hur mångfaldigandet ska gå till, finns det enligt generaladvokat Szpunar ingen avgörande skillnad mellan en sådan handling och det mångfaldigande som utförs av samma användare med hjälp av utrustning som denne har direkt kontroll över.

33 Under förutsättning att de har fått tillgång det upphovsrättsligt skyddade innehållet på laglig väg.

34 Dom av den 29 november 2017, VCAST ( C‑265/16, EU:C:2017:913, punkt 39).

35 I sin dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi ( C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 82), bekräftade domstolen att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 fastställer ett undantag från en rättsinnehavares ensamrätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande av det aktuella verket. Detta förutsätter att föremålet för det mångfaldigande som avses i bestämmelsen är ett skyddat verk, som inte är förfalskat eller piratkopierat.

36 Se skäl 32 i direktiv 2001/29, där det bland annat anges att [v]issa undantag och inskränkningar [endast] gäller … mångfaldiganderätten, när så är lämpligt. Undantaget för privatkopiering i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 är tillämpligt på mångfaldigande av verk, upptagningar av framföranden, fonogram, upptagningar av filmer och upptagningar av utsändningar.

37 VCAST gav sina användare tillgång till ett system på internet som gjorde det möjligt att spela in och lagra sändningar från italienska markbundna tv-kanaler. Användaren valde ett visst program eller ett visst tidsintervall på VCAST:s webbplats. Därefter fångade VCAST:s system upp tv-signalen med hjälp av sina egna antenner och spelade in det program som valts på den lagringsplats i molnet som användaren anvisat. Nämnda lagringsplats hade användaren dessförinnan köpt av en annan leverantör. Förevarande mål är således nytt, eftersom VCAST till skillnad från Strato inte självt tillhandahöll lagring av data.

38 Den franska regeringen hänvisade till dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. ( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 64 och 65), vilken handlade om möjligheten för en person som tidigare har betalat den avgiften i en medlemsstat som saknar territoriell behörighet att ansöka om återbetalning av den i enlighet med den medlemsstatens nationella rätt.

39 Domen Padawan, punkt 44.

40 Domen Padawan, punkt 45.

41 Domen Padawan, punkterna 46–48.

42 Domen Padawan, punkt 49. Strävan efter en skälig avvägning i samband med upphovsrätt kan även aktualisera behovet av att förena de immateriella rättigheter som garanteras i artikel 17.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), den yttrandefrihet och informationsfrihet som garanteras genom artikel 11 i stadgan och allmänintresset. Se dom av den 9 mars 2021, VG Bild-Kunst ( C‑392/19, EU:C:2021:181, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Se även för en allmän diskussion om karaktären och komplexiteten hos de undantag och inskränkningar som föreskrivs i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29, dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW ( C‑469/17, EU:C:2019:623, punkterna 34–54). Vidare påpekade domstolen att undantagen i artikel 5 i direktiv 2001/29 ska tillämpas med iakttagande av principen om likabehandling, som utgör en allmän princip i unionsrätten och vilken stadfästs i artikel 20 i stadgan, och som enligt domstolens fasta praxis innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl. ( C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 44).

43 Domen Padawan, punkterna 55 och 56.

44 Dom av den 9 juni 2016, EGEDA m.fl. ( C‑470/14, EU:C:2016:418, punkt 21).

45 Omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över vid införlivandet av något av undantagen eller inskränkningarna i artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 ska bedömas från fall till fall, beroende på bland annat bestämmelsens lydelse. Den harmoniseringsgrad som unionslagstiftaren förutsett för undantagen och inskränkningarna är nämligen beroende av deras betydelse för en väl fungerande inre marknad, såsom det erinras om i skäl 31 i direktiv 2001/29. Dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW ( C‑469/17, EU:C:2019:623, punkt 40).

46 Under förutsättning att kostnaden för kompensationen slutligen hamnar på privatanvändarna. Mot bakgrund av de praktiska svårigheterna med att kassera in den rimliga kompensationen från privatanvändarna, har domstolen funnit att medlemsstaterna har rätt att finansiera den rimliga kompensationen genom en avgift som tas ut av de personer som ställer utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande till privatpersoners förfogande. Eftersom privatkopieringsavgiften kan övervältras på privatanvändarna genom att den inkluderas i priset för att tillhandahålla nämnda utrustning, apparater och medier för mångfaldigande eller i priset för den tillhandahållna mångfaldigandetjänsten, är systemet acceptabelt eftersom kostnaden för avgiften slutligen hamnar på privatanvändaren. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 utgör däremot hinder för ett system för rimlig kompensation för privatkopiering som finansieras via statsbudgeten, vilket betyder att det inte är möjligt att garantera att det är användarna av de privata kopiorna som i slutändan får bära kostnaden för den rimliga kompensationen. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, 2016, EGEDA m.fl. ( C‑470/14, EU:C:2016:418, punkterna 33–42).

47 Domen Padawan, punkt 37.

48 Se dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. ( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 40) och dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl. ( C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 26).

49 Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 innebär att en medlemsstat som har infört ett undantag för privatkopiering i sin nationella rätt även har en skyldighet att uppnå ett visst resultat på så sätt att medlemsstaten inom ramen för sin behörighet ska säkerställa en effektiv uppbörd av den rimliga kompensation som ska ersätta innehavarna av ensamrätten till mångfaldigande för deras skada, särskilt när den uppstått i den berörda medlemsstaten. Det kan presumeras att skadan som rättsinnehavaren lider till följd av privatkopieringen uppkommer i den medlemsstat där slutanvändarna är bosatta. Dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl.( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 57 och 58 och där angiven rättspraxis.

50 Det bör erinras om att undantaget för privatkopiering bara är tillämpligt när mångfaldigandet för privat bruk görs från en laglig källa. I sin dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl. ( C‑435/12, EU:C:2014:254) fann domstolen att ett system för avgifter för privatkopiering som inte skiljer mellan lagliga och olagliga källor vid mångfaldigande för privat bruk, inte upprätthåller en skälig avvägning mellan rättsinnehavarna och användarna.

51 Sådana situationer är inte förenliga med kravet på en skälig avvägning i skäl 31 i direktiv 2001/29. Dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium ( C‑572/13, EU:C:2015:750, punkt 86) och av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl.( C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 51).

52 Dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. ( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 41–45 och där angiven rättspraxis).

53 Se även dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl. ( C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 35). Teoretisk sett kan den omständigheten att en sådan avgift betalas därför inte ersätta en individuell bedömning av den skada som rättsinnehavaren orsakas i varje enskilt fall.

54 Dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium ( C‑572/13, EU:C:2015:750, punkterna 70 och 71).

55 I sitt förslag till avgörande i målet Copydan Båndkopi ( C‑463/12, EU:C:2014:2001, punkterna 60 och 61) påpekade generaladvokat Cruz Villalón att det i skäl 35 i direktiv 2001/29 anges att [i] de fall när rättsinnehavarna redan har erhållit betalning i någon annan form, t.ex. som en del av en licensavgift, behöver det inte krävas någon särskild eller separat betalning. Han ansåg att det skulle kunna utläsas av detta skäl att direktiv 2001/29 överlåter åt medlemsstaterna att besluta huruvida det är lämpligt att förhindra all överkompensation, det vill säga se till att användarna inte hamnar i situationen att de är tvungna att två gånger betala den avgift för privatkopiering som är avsedd att finansiera den rimliga kompensationen, en första gång i samband med det lagliga förvärvet i handeln av filer som innehåller verk och en andra gång i samband med förvärvet av medier för mångfaldigande, såsom tycks kunna vara fallet i det nationella målet.

56 Vidare måste den vägledning som finns i domen Padawan under alla förhållanden tolkas mot bakgrund av den teknik och de brukarvanor som fanns år 2010 när den domen meddelades, även om domstolen successivt har utvecklat avgörandet i den domen i senare mål.

57 Det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna åtnjuter när det gäller att genomföra undantagen och inskränkningarna artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 är således omfattande, men de får inte göra det på ett sätt som äventyrar direktivets syften, nämligen att skapa en hög skyddsnivå för upphovsmän och säkerställa att den inre marknaden fungerar väl. Dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW ( C‑469/17, EU:C:2019:623, punkt 50 och där angiven rättspraxis. Dessutom har domstolen påpekat att det framgår av skäl 44 i direktiv 2001/29 att unionslagstiftarens förutsett att räckvidden för vissa undantag eller inskränkningar kan behöva begränsas ytterligare, då det gäller vissa nya användningar av upphovsrättsligt skyddade verk och andra alster. Se dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl. ( C‑435/12, EU:C:2014:254, punkt 27).

58 Detta begrepp har inte heller definierats.

59 Detta begrepp har inte heller definierats.

60 Och för ändamål som varken direkt eller indirekt är kommersiella.

61 Förekomsten av sådana avgifter tycks variera avsevärt mellan olika medlemsstater, eftersom det är möjligt att en viss apparat (som en persondator eller en smarttelefon) kan vara föremål för en avgift i en medlemsstat och i en annan inte. Detta kan även gälla storleken på denna avgift, vilken kan skilja sig mellan olika medlemsstater. Se, beträffande detta, Private Copying Global Study 2020. Tillgänglig på https://www.irma.asso.fr/IMG/pdf/sg20–1067_private_copying_global_study_2020_2020–11–23_en.pdf. Det framgår till exempel av den studien att Irland har ett undantag för privatkopiering enligt artikel 101 i 2000 års lag om upphovsrätt och näraliggande rättigheter (Copyright and Related Rights Act, 2000), men att det inte föreskrivs någon privatkopieringsavgift.

62 Se sidorna 286–296 i studien.

63 Se sidorna 286–296 i studien.

64 Strato bifogade också till sitt yttrande en förteckning över Austro-Mechanas taxor för lagringsmedier som saluförts från och med den 1 januari 2018. Se bilaga 12.

65 Strato konstaterar att ingen medlemsstat för närvarande föreskriver någon privatkopieringsavgift för molnbaserade tjänster. Den franska regeringen uppgav vid förhandlingen den 7 juli 2021 att Frankrike föreskriver en avgift för nätverksbaserade personliga videobandspelartjänster.

66 Åtminstone i Österrike, men jag misstänker att det gäller alla medlemsstater.

67 Jag har vissa problem med sådana presumtioner med tanke på att framväxten av nättjänster som licensbelägger upphovsrättsligt skyddat innehåll som böcker, musik och filmer, avsevärt kan komma att minska privatpersoners användning av upphovsrättsligt skyddat material i strid med artikel 2 i direktiv 2001/29. Jag anser att när avgifter fastställs måste detta fenomen beaktas, liksom den omständigheten att apparater och medier i allt högre grad kan komma att användas för att lagra innehåll som helt enkelt inte utgör intrång i rätten till mångfaldigande, exempelvis privata fotografier som ägaren till en apparat har tagit.

68 Vad beträffar den sistnämnda punkten är den omständigheten att Strato gör gällande att företaget har betalat avgifter för sina servrar i Tyskland i stort sett irrelevant i förevarande mål. Om några avgifter tas ut för tillhandahållande av molnbaserade tjänster som tillhandahålls fysiska personer som bor i Österrike, så tas de ut i Österrike. I enlighet med dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. ( C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 37), kan det emellertid förhålla sig så att Strato får ansöka om återbetalning av (en del av) de avgifter som företaget har betalat i Tyskland.