Domstolens dom (första avdelningen) den 1 augusti 2022

I mål C‑352/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Kúria (Högsta domstolen, Ungern) genom beslut av den 2 juli 2020, som inkom till domstolen den 31 juli 2020, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på första avdelningen, domstolens vice ordförande L. Bay Larsen, samt domarna I. Ziemele (referent) och P. G. Xuereb, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 oktober 2021,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: HOLD Alapkezelő Befektetési Alapkezelő Zrt., genom Á. P. Baráti, T. Fehér, P. Jalsovszky och B. D. Zsibrita, ügyvédek, Magyar Nemzeti Bank, genom T. Kende och P. Sonnevend, ügyvédek, samt G. Subai, juridisk rådgivare, Ungerns regering, genom M. Z. Fehér och G. Koós, båda i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, inledningsvis genom L. Havas, J. Rius Riu och H. Tserepa-Lacombe, därefter genom V. Bottka, J. Rius Riu och H. Tserepa-Lacombe, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, genom G. Filippa, i egenskap av ombud,

och efter att den 16 december 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2009/65

Direktiv 2014/91

Direktiv 2011/61

Delegerad förordning (EU) 2017/565

Rekommendation 2009/384/EG

Esmas riktlinjer

Ungersk rätt

Lagen om kollektiva investeringar

Ungerns nationalbanks rekommendationer

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Förfarandet vid EU-domstolen

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 14–14b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 2009, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/91/EU av den 23 juli 2014 (EUT L 257, 2014, s. 186) (nedan kallat direktiv 2009/65), av artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 2011, s. 1) och av punkterna 1 och 2 i bilaga II till direktiv 2011/61 samt av artikel 2.5 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet (EUT L 87, 2017, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan HOLD Alapkezelő Befektetési Alapkezelő Zrt. (nedan kallat HOLD eller bolaget) och Magyar Nemzeti Bank (Ungerns nationalbank) angående bankens beslut att påföra HOLD sanktioner med anledning av bolagets ersättningspolicyer.

3 I artikel 2.1 b i direktiv 2009/65 föreskrivs att i detta direktiv avses med förvaltningsbolag ett bolag vars normala verksamhet består i att förvalta fondföretag i form av värdepappersfonder eller investeringsbolag (fondföretags kollektiva portföljförvaltning).

4 I artikel 6.3 och 6.4 i direktiv 2009/65 föreskrivs följande:

5 I artikel 14.1 i direktiv 2009/65 föreskrivs följande:

6 I artikel 14a i direktiv 2009/65 föreskrivs följande:

7 I artikel 14b i direktiv 2009/65 föreskrivs följande:

8 Skälen 5, 7 och 10 i direktiv 2014/91 har följande lydelse:

9 Skälen 26 och 28 i direktiv 2011/61 har följande lydelse:

10 Enligt artikel 1 i direktiv 2011/61 fastställs i direktivet bestämmelser för auktorisation, löpande verksamhet och transparens när det gäller förvaltare av alternativa investeringsfonder som förvaltar och/eller marknadsför alternativa investeringsfonder (nedan kallade AIF-fonder) i Europeiska unionen.

11 I artikel 4.1 b i direktiv 2011/61 anges att i direktivet avses med AIF-förvaltare juridiska personer vars normala verksamhet består i förvaltning av en eller flera AIF-fonder.

12 I artikel 6.4 och 6.6 i direktiv 2011/61 föreskrivs följande:

13 I artikel 13 i direktiv 2011/61 föreskrivs följande:

14 Bilaga II till direktiv 2011/61 har rubriken Ersättningspolicy, och där föreskrivs följande:

15 I artikel 1.1 i delegerad förordning 2017/565 föreskrivs följande:

16 Artikel 2 i delegerad förordning 2017/565 ingår i förordningens kapitel I, som har rubriken Syfte och tillämpningsområde, och där föreskrivs följande i led 5:

17 Skälen 1–3 i rekommendation 2009/384 har följande lydelse:

18 De dokument från Esma som har rubriken Riktlinjer om en sund ersättningspolicy enligt [direktiv 2011/61] (ESMA/2013/232) av den 3 juli 2013 (nedan kallade riktlinjerna för AIF-förvaltare) och Riktlinjer om en sund ersättningspolicy enligt [direktiv 2009/65] (ESMA/2016/575) av den 14 oktober 2016 (nedan kallade riktlinjerna för fondföretag) gäller för förvaltare av alternativa investeringsfonder (nedan kallade AIF-förvaltare) respektive för förvaltningsbolag i den mening som avses i artikel 2.1 b i direktiv 2009/65 samt för behöriga myndigheter.

19 Punkterna 10 och 17 i riktlinjerna för AIF-förvaltare har följande lydelse:

20 Punkterna 11 och 15 i riktlinjerna för fondföretag har följande lydelse:

21 Direktiven 2009/65 och 2011/61 har införlivats med den ungerska rättsordningen genom a kollektív befektetési formákról és kezelőikről, valamint egyes pénzügyi törvények módosításáról szóló 2014. évi XVI. törvény (2014 års lag nr XVI om kollektiva investeringar och om ändring av vissa lagar om finansiella transaktioner) (nedan kallad lagen om kollektiva investeringar). I § 26/A i lagen om kollektiva investeringar föreskrivs följande:

22 I § 33 i samma lag föreskrivs följande:

23 Bilaga 13 till lagen om kollektiva investeringar, som rör ersättningspolicy, har i allt väsentligt samma lydelse som artikel 14b i direktiv 2009/65 och bilaga II till direktiv 2011/61.

24 I punkt 11 i javadalmazási politika alkalmazásáról szóló 3/2017. (II. 9.) MNB ajánlás (Ungerns nationalbanks rekommendation nr 3 av den 9 februari 2017 om genomförande av ersättningspolicy) anges följande:

25 I punkt 8 i az alternatív befektetési alapkezelők által alkalmazandó javadalmazási politikáról szóló 4/2018. (I. 16.) MNB ajánlás (Ungerns nationalbanks rekommendation nr 4 av den 16 januari 2018 om den ersättningspolicy som ska genomföras av förvaltare av alternativa investeringsfonder) anges följande:

26 HOLD, som är klagande i det nationella målet, är ett bolag som har auktoriserats av Ungerns nationalbank och vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och alternativa investeringsfonder.

27 HOLD tillämpar sedan den 20 mars 2014 en ersättningspolicy för vissa kategorier av bolagets personal. Bland de anställda som omfattas av ersättningspolicyn ingår anställda med ställning som verkställande direktör, investeringschef respektive portföljförvaltare som äger andelar i HOLD i form av stamaktier och preferensaktier. Två av dessa anställda är dessutom ensamma aktieägare i två aktiebolag som äger aktier som har emitterats av HOLD. Under räkenskapsåren 2015–2018 lämnade HOLD utdelning på preferensaktierna och på stamaktierna till de berörda anställda och bolagen.

28 Genom beslut av den 11 april 2019 ålade Ungerns nationalbank, i sin egenskap av tillsynsmyndighet, bland annat HOLD att införa en ersättningspolicy och ersättningspraxis som uppfyllde kraven i lagen om kollektiva investeringar. Banken fann att den utdelning som lämnades direkt och indirekt till de berörda anställda var av sådant slag att den kunde få till följd att dessa personer hade ett intresse av att HOLD gjorde kortfristiga vinster och därmed fick incitament att ta risker som inte var förenliga med riskprofilen för de investeringsfonder som bolaget förvaltade, och inte heller med bolagets förvaltningsregler eller fondandelsägarnas intressen. Detta innebar enligt Ungerns nationalbank att det sätt som utdelningen betalades ut på, skulle anses utgöra ett sätt att kringgå bestämmelserna om uppskjuten utbetalning av resultatbaserad ersättning. Den påförde därför HOLD böter.

29 HOLD överklagade detta beslut till Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern) och anförde till stöd för överklagandet följande. Utdelningen utgör inte en rörlig ersättning och den omfattas inte av tillämpningsområdet för HOLD:s ersättningspolicy. Den rörliga delen av ersättningen är ett vederlag som betalas ut till anställda för utförda professionella tjänster på grundval av resultatkriterier, medan utdelningen omfattas av aktieägarnas rätt till egendom, och detta oberoende av vilken verksamhet som aktieägarna utför för bolaget samt oberoende av deras anställning och individuella resultat. De berörda anställda har i egenskap av majoritetsaktieägare intresse av att långsiktigt upprätthålla HOLD:s verksamhet, vilket är motsatsen till vad Ungerns nationalbank har påstått, nämligen att utbetalningen av utdelningen kan ge dem incitament att uppnå kortsiktiga vinster.

30 Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) ogillade överklagandet och anförde i domskälen följande. Utdelningen som betalas ut till de berörda anställda kan likställas med ersättning, även om den formellt sett inte utgör ett vederlag för utförda tjänster. Utdelningen uppgår till betydligt högre belopp än de fasta och rörliga ersättningarna, och detta skapar ett intresse hos de berörda anställda av att uppnå kortsiktiga vinster i investeringsfonderna, vilket i sin tur ger incitament till risktagande som är oförenligt med investerarnas intressen och utgör ett utbetalningssätt som gör det möjligt att kringgå bestämmelserna om ersättningspolicy.

31 HOLD borde således ha skjutit upp utbetalningen av minst 40 procent av den utdelning som lämnats på de omtvistade preferensaktierna, genom att justera utbetalningen till de förvaltade investeringsfondernas livscykel och till återbetalningen av fondandelar samt genom att fördela utbetalningen över minst tre år. Vidare måste ersättningspolicyn anses vara tillämplig även på utdelning som lämnas till bolag som kontrolleras av de berörda anställda, eftersom denna utbetalning också ligger i deras förmögenhetsintresse.

32 HOLD överklagade nämnda dom till den hänskjutande domstolen, Kúria (Högsta domstolen, Ungern), som i sin begäran om förhandsavgörande har angett att den bland annat har att avgöra huruvida den utdelning som direkt och indirekt lämnas till de berörda anställda omfattas av begreppet ersättningspolicy, i den mening som avses i bilaga 13 till lagen om kollektiva investeringar. Nämnda domstol har vidare anfört att de berörda anställdas dubbla ställning, både som aktieägare och som anställda med ansvar för HOLD:s finansiella effektivitet och genomförandet av bolagets ersättningspolicy, är en omständighet av avgörande betydelse och ger upphov till frågan huruvida det, för att bedöma huruvida de principer som styr ersättningspolicyn har iakttagits, måste göras en helhetsbedömning av de belopp som betalas ut till nämnda anställda inom ramen för deras anställningsförhållande och de belopp som betalas ut direkt eller indirekt till dem i deras egenskap av aktieägare.

33 Det är mot denna bakgrund som Kúria (Högsta domstolen) ansett det nödvändigt att erhålla en tolkning av artiklarna 14–14b i direktiv 2009/65, av skäl 28 och artikel 13.1 i direktiv 2011/61 samt punkterna 1 och 2 i bilaga II till det direktivet, och av artikel 2 led 5 i delegerad förordning 2017/565. Den har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

34 Genom skrivelse från domstolens kansli av den 9 september 2021 uppmanades Esma, i enlighet med artikel 24 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, att delta i förhandlingen för att besvara de skriftliga frågor som domstolen ställt. Som svar på denna skrivelse inkom Esma med ett skriftligt yttrande, vilket förhandlingsdeltagarna gavs tillfälle att yttra sig över.

35 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolens fråga bland annat avser artikel 2 led 5 i delegerad förordning 2017/565. I det avseendet framgår det av artikel 1.1 i nämnda förordning, jämförd med artikel 6.4 i direktiv 2009/65 och artikel 6.6 i direktiv 2011/61, att förordningen endast är tillämplig på förvaltningsbolag för fondföretag och AIF-förvaltare i den mån dessa är auktoriserade att tillhandahålla de tjänster som anges i artikel 6.3 i direktiv 2009/65 respektive i artikel 6.4 i direktiv 2011/61.

36 Det framgår dock inte av handlingarna i målet att HOLD är auktoriserat att tillhandahålla sådana tjänster. Eftersom delegerad förordning 2017/565 saknar samband med saken i det nationella målet, saknas det anledning att tolka artikel 2 led 5 i förordningen.

37 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 14–14b i direktiv 2009/65 och artikel 13.1 i direktiv 2011/61 samt punkterna 1 och 2 i bilaga II till direktiv 2011/61 ska tolkas på så sätt att bestämmelserna om ersättningspolicy och ersättningspraxis är tillämpliga på utdelning som ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder direkt eller indirekt betalar ut till vissa av sina anställda med ställning som verkställande direktör, investeringschef eller portföljförvaltare på grundval av deras egendomsrätt till aktier i nämnda bolag.

38 EU-domstolen gör följande bedömning. Av artikel 14a.1–3 i direktiv 2009/65 och artikel 13.1 i direktiv 2011/61 framgår att medlemsstaterna ska kräva att förvaltningsbolag och AIF-förvaltare upprättar och tillämpar en ersättningspolicy och ersättningspraxis som är förenlig med och främjar en sund och effektiv riskhantering och inte uppmuntrar till risktagande som är oförenligt med riskprofilerna, fondbestämmelserna eller bolagsordningarna för de fondföretag och alternativa investeringsfonder som de förvaltar.

39 När det gäller den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda ersättningspolicy och ersättningspraxis, föreskrivs det i artikel 14a.3 i direktiv 2009/65 och artikel 13.1 i direktiv 2011/61 att den ska gälla för de kategorier av anställda, inklusive den verkställande ledningen, risktagare och kontrollfunktioner samt anställda vars totala ersättning är så hög att de hamnar i samma ersättningsklass som den verkställande ledningen och risktagare, som i tjänsten utövar ett väsentligt inflytande på riskprofilen för förvaltningsbolagen och förvaltarna eller de fondföretag och alternativa investeringsfonder som dessa förvaltar.

40 Enligt den hänskjutande domstolen råder det inget tvivel om att de berörda anställda, vad beträffar det nationella målet, ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för ersättningspolicy och ersättningspraxis, såsom den definieras i artikel 14a.3 i direktiv 2009/65 och artikel 13.1 i direktiv 2011/61. Den anser däremot att det råder osäkerhet kring det materiella tillämpningsområdet för ersättningspolicy och ersättningspraxis, och i synnerhet kring frågan huruvida det, för att bedöma efterlevnaden av bestämmelserna om ersättningspolicy och ersättningspraxis, ska tas hänsyn till de belopp som bolaget, vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder, betalar ut till nämnda anställda, direkt eller indirekt, i form av utdelning på grundval av deras egendomsrätt till aktier i bolaget.

41 I det avseendet ska det, vad beträffar tolkningen av begreppet ersättning vid tillämpning av direktiven 2009/65 och 2011/61, erinras om att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen (dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

42 Vidare gäller att tolkningen av en unionsbestämmelse kräver att inte bara dess ordalydelse beaktas, utan också dess sammanhang samt de mål och syften som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i (dom av den 15 mars 2022, Autorité des marchés financiers, C‑302/20, EU:C:2022:190, punkt 63).

43 I direktiv 2009/65 och direktiv 2011/61 föreskrivs visserligen att medlemsstaterna ska kräva att förvaltningsbolag för fondföretag och AIF-förvaltare upprättar och tillämpar en ersättningspolicy och ersättningspraxis, men de innehåller inte någon hänvisning till nationell rätt när det gäller omfattningen av begreppet ersättning.

44 Vad beträffar ordalydelsen i artikel 14a.1 i direktiv 2009/65 respektive i artikel 13.1 i direktiv 2011/61, kan det konstateras att den inte innehåller någon definition av begreppet ersättning. Den normala betydelsen av detta begrepp är emellertid en prestation i pengar eller in natura som vederlag för ett arbete eller en tjänst.

45 I artikel 14a.2 i direktiv 2009/65 föreskrivs att ersättningspolicy och ersättningspraxis ska inbegripa fasta och rörliga delar av löner och diskretionära pensionsförmåner. Det följer även av punkt 1 i bilaga II till direktiv 2011/61 att policyn för den totala ersättningen inbegriper löner och diskretionära pensionsförmåner.

46 Angivandet av dessa två kategorier i ordalydelsen i dessa bestämmelser utesluter dock inte att ersättningspolicy och ersättningspraxis tillämpas på andra former av betalningar än löner och diskretionära pensionsförmåner.

47 EU-domstolen övergår därefter till att pröva det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår. I det avseendet ska det påpekas att det framgår av artikel 14b.3 i direktiv 2009/65 och av punkt 2 i bilaga II till direktiv 2011/61 att principerna om ersättningspolicy ska gälla för alla typer av förmåner respektive alla typer av ersättning som förvaltningsbolag för fondföretag eller AIF-förvaltare betalar ut, och för alla belopp som fondföretag eller en alternativ investeringsfond själv betalar ut direkt, inklusive prestationsbaserade avgifter (så kallade performance fees), och för alla överföringar av andelar eller aktier i den alternativa investeringsfonden till förmån för de personalkategorier som ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för ersättningspolicyn.

48 Ersättningspolicyn ska således tillämpas på alla betalningar eller andra förmåner som betalas ut som vederlag för professionella tjänster som utförs av anställda i ett förvaltningsbolag för fondföretag eller i en AIF-förvaltare som ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för ersättningspolicyn.

49 Utdelning av det slag som är aktuellt i det nationella målet betalas visserligen inte ut som sådant vederlag, utan på grundval av en egendomsrätt till aktier i ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder.

50 Det framgår emellertid av artikel 14b.1 r i direktiv 2009/65 och punkt 1 r i bilaga II till direktiv 2011/61 att rörlig ersättning inte ska betalas genom instrument eller metoder som gör det enklare att kringgå kraven i dessa direktiv.

51 Av detta följer att bestämmelserna i direktiven 2009/65 och 2011/61 om ersättningspolicy och ersättningspraxis ska tillämpas på aktieutdelningar som, även om de inte utgör vederlag för professionella tjänster, ändå kan ge berörda anställda i ett förvaltningsbolag för fondföretag eller i en AIF-förvaltare incitament till risktagande som strider mot riskprofilerna, fondbestämmelserna eller bolagsordningarna för de fondföretag och alternativa investeringsfonder som de förvaltar, eller som kan skada fondföretagens eller de alternativa investeringsfondernas intressen eller investerarnas intressen samt göra det enklare att kringgå de krav som följer av nämnda bestämmelser.

52 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 34 och 41 i sitt förslag till avgörande är en sådan tolkning påkallad mot bakgrund av målen med dessa direktiv, vilka är att skydda investerarna, särskilt när deras intressen kan komma i konflikt med fondförvaltarnas intressen, vad gäller såväl risken som investeringsbeslutens hållbarhet, samt att garantera stabiliteten i det finansiella systemet.

53 Det kan vidare konstateras att det framgår av skälen 1–3 i rekommendation 2009/384 att olämplig ersättningspraxis inom finanstjänstesektorn, som tenderade att belöna kortsiktiga vinster och stimulerade personalen att ta överdrivna risker som gav högre inkomster på kort sikt men utsatte finansföretagen för potentiellt större förluster på lång sikt, har lett till överdrivna risktaganden och därigenom bidragit till betydande förluster i större finansföretag. Enligt skäl 5 i direktiv 2014/91 och skäl 26 i direktiv 2011/61 ska rekommendation 2009/384 beaktas vid genomförandet av den ersättningspolicy och ersättningspraxis som fastställs i direktiven 2009/65 och 2011/61.

54 Såsom angetts i punkt 38 ovan syftar den ersättningspolicy och ersättningspraxis som regleras i direktiven 2009/65 och 2011/61 i detta sammanhang till att främja en sund och effektiv riskhantering samt till att inte uppmuntra till risktagande som är oförenligt med fondföretagens eller de alternativa investeringsfondernas riskprofiler, fondbestämmelser eller bolagsordningar.

55 För att genomföra dessa mål föreskrivs i direktiven 2009/65 och 2011/61 – närmare bestämt i artikel 14b.1 m i det förstnämnda direktivet och i punkt 1 m i bilaga II till sistnämnda direktivet – att ersättningspolicyn ska omfatta mekanismer som syftar till att få incitamenten att sammanfalla med intressena för förvaltningsbolaget respektive för de fondföretag som det förvaltar, eller intressena för AIF-förvaltaren respektive för de alternativa investeringsfonder som den förvaltar, samt med intressena för dem som investerat i dessa fondföretag eller alternativa investeringsfonder.

56 Därvid kan det för det första konstateras att det i artikel 14b.1 j i direktiv 2009/65 och i punkt 1 j i bilaga II till direktiv 2011/61 föreskrivs att fasta och rörliga delar av den totala ersättningen ska vara lämpligt avvägda och att fasta delar ska stå för en tillräckligt stor del av den totala ersättningen, varvid det dock inte fastställs exakt vilket förhållande som ska råda mellan dessa delar. Syftet med detta är att inte gynna en rörlig ersättningsmetod som skulle kunna ge incitament till kortsiktiga prestationer.

57 Vidare föreskrivs i artikel 14b.1 m i direktiv 2009/65 och i punkt 1 m i bilaga II till direktiv 2011/61 att en andel som motsvarar minst 50 procent av den rörliga delen av ersättningen i princip ska utgöras av andelar i det berörda fondföretaget eller i den berörda alternativa investeringsfonden, vilka för övrigt ska omfattas av en lämplig kvarhållandepolicy.

58 Slutligen föreskrivs i artikel 14b.1 n och o i direktiv 2009/65 och i punkt 1 n och o i bilaga II till direktiv 2011/61 dels att minst 40 procent av den rörliga delen av ersättningen ska skjutas upp under en [lämplig tidsperiod] på minst tre år, dels att den rörliga ersättningen, inbegripet den uppskjutna delen, endast ska betalas ut eller erhållas om den är hållbar i enlighet med förvaltningsbolagets eller AIF-förvaltarens finansiella ställning som helhet och om den är motiverad av affärsenhetens, fondföretagets, den alternativa investeringsfondens och den berörda individens resultat.

59 I det avseendet kan det i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 62 och 63 i sitt förslag till avgörande konstateras att nämnda bestämmelser syftar till att närma de anställdas intressen till investerarnas intressen och att se till att de anställda också påverkas av eventuella förluster i fondföretag och alternativa investeringsfonder och att de inte enbart får del av vinsten. Dessa bestämmelser syftar dessutom till att säkerställa att en kortsiktig värdeökning som försvinner igen under den innehavsperiod som rekommenderas till investerarna i fondföretaget, eller den berörda alternativa investeringsfondens livscykel och inlösenspolicyperiod, inte i ett för tidigt skede, och således på ett omotiverat sätt, gynnar anställda i ett förvaltningsbolag för fondföretag eller i en AIF-förvaltare.

60 För att säkerställa såväl förverkligandet av målen med direktiven 2009/65 och 2011/61 som dessa direktivs ändamålsenliga verkan ska de bestämmelser i direktiven som reglerar ersättningspolicy och ersättningspraxis tillämpas på alla betalningar eller förmåner som ett förvaltningsbolag för fondföretag eller en AIF-förvaltare betalar ut till anställda som ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för dessa bestämmelser, om sådana betalningar eller fördelar, även om de inte utgör ersättning som betalas ut som vederlag för utförda professionella tjänster, ändå kan uppmuntra de anställda till risktagande av det slag som beskrivs i punkt 51 ovan och därmed kan göra det enklare att kringgå de krav som följer av nämnda bestämmelser.

61 En sådan tolkning stöds dessutom av punkt 17 i riktlinjerna för AIF-förvaltare och av punkt 15 i riktlinjerna för fondföretag, enligt vilka vinstutdelning eller annan värdeöverföring till partner som äger andelar eller aktier i en AIF-förvaltare eller i ett förvaltningsbolag för fondföretag inte omfattas av riktlinjerna, såvida inte det faktiska resultatet av utbetalningen av sådan utdelning leder till att gällande ersättningsbestämmelser kringgås, varvid det är irrelevant huruvida bestämmelserna kringgås avsiktligen.

62 Härav följer att om anställda i ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder, vilka ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för de bestämmelser i direktiven 2009/65 och 2011/61 som rör ersättning, direkt eller indirekt erhåller utdelning från detta bolag, ska det kontrolleras huruvida bolagets utdelningspolicy är av det slag som avses i punkt 60 ovan.

63 När det gäller utdelning som ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder lämnar till anställda som äger aktier i bolaget som dessa anställda har förvärvat som en investering och inte erhållit som vederlag för utförda professionella tjänster, delar EU-domstolen generaladvokatens bedömning i punkterna 48 och 49 i förslaget till avgörande, nämligen att enbart den omständigheten att bolagets vinst påverkas av vinsten i de fondföretag och alternativa investeringsfonder som det förvaltar inte i sig räcker för att det ska anses att de anställda därigenom skulle vara benägna att fatta beslut som skulle kunna undergräva en sund och balanserad förvaltning av investeringsfonderna samt skada intressena för dem som har investerat i fonderna.

64 Det som däremot måste prövas är huruvida sambandet mellan vinsten för fondföretagen och de alternativa investeringsfonderna, vinsten för bolaget vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder och de belopp som bolaget betalar ut som utdelning till sina anställda på aktier som dessa äger i bolaget är av sådant slag att det innebär att de anställda har ett intresse av att fondföretagen och de alternativa investeringsfonderna, på kort sikt, genererar största möjliga vinst.

65 Så skulle bland annat kunna vara fallet om det finns en mekanism som innebär att fondföretaget eller den alternativa investeringsfonden betalar en resultatprovision till bolaget vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder så snart ett avkastningsmål har uppnåtts under en viss referensperiod och att bolaget betalar ut provisionen, helt eller delvis, i form av utdelning till berörda anställda eller till bolag som kontrolleras av dessa, oberoende av vilket resultat fondföretaget eller den alternativa investeringsfonden gör efter denna period, och, i synnerhet, oberoende av förluster som fondföretaget eller den alternativa investeringsfonden gjort. En sådan mekanism skulle nämligen kunna komma att ge nämnda anställda incitament till att fatta beslut av det slag som avses i punkt 63 ovan.

66 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, vad beträffar det nationella målet, bedöma huruvida det föreligger ett samband som är av det slag som avses i punkt 64 ovan och att kontrollera – bland annat mot bakgrund av detta eventuella samband, men även med hänsyn till följande faktorer: i) storleken på de berörda anställdas andelsinnehav, i form av direkt ägande eller via bolag som kontrolleras av dem, i bolaget vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder, ii) vilka rösträtter som är knutna till dessa andelar, iii) vilken typ av aktier nämnda anställda äger i bolaget, iv) bolagets policy och beslutsprocess i fråga om vinstfördelning och v) den eventuellt låga nivån, i förhållande till utförda professionella tjänster, på den fasta ersättning som bolaget betalar ut till berörda anställda – huruvida nämnda anställda därigenom ges incitament till ett överdrivet risktagande av det slag som beskrivs i punkt 51 ovan, vilket då skulle kunna göra det enklare att kringgå kraven i direktiven 2009/65 och 2011/61 i fråga om ersättningspolicy och ersättningspraxis.

67 Om det mot bakgrund av de faktorer som anges i föregående punkt visar sig att den policy som gäller i ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder för utbetalning av utdelning till anställda i bolaget som ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna om ersättning i direktiven 2009/65 och 2011/61 ger ett sådant incitament, ska de styrande principerna för ersättningspolicy och ersättningspraxis, särskilt dem som anges i punkterna 56–58 ovan, tillämpas på sådana utbetalningar, varvid dessa principer, i enlighet med skäl 7 i direktiv 2014/91, kan tillämpas på utbetalningar från ett fondföretag till dess förvaltningsbolag.

68 HOLD har med åberopande av skäl 10 i direktiv 2014/91 och skäl 28 i direktiv 2011/61 gjort gällande att den nyss angivna tolkningen strider mot aktieägarnas rätt till egendom enligt artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

69 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. I artikel 51.1 i stadgan anges att bestämmelserna i denna riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Detta innebär för det första att tolkningen av direktiven 2009/65 och 2011/61 måste vara förenlig med stadgan. För det andra innebär detta att stadgan är tillämplig i det nationella målet, eftersom de nationella myndigheternas kontroll av att ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och alternativa investeringsfonder följer de principer som anges i den nationella lagstiftning som införlivar nämnda direktiv, vilka reglerar ersättningspolicy och ersättningspraxis, utgör en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51 i stadgan.

70 I det avseendet ska det påpekas att det i artikel 17.1 i stadgan anges att var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen.

71 Härtill kommer att det enligt artikel 52.1 i stadgan är tillåtet att begränsa utövandet av de rättigheter och friheter som stadgas i densamma, såsom rätten till egendom, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag, att de är förenliga med det centrala innehållet i dessa rättigheter och friheter och, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast görs om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller tillgodoser behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

72 EU-domstolen ska inledningsvis pröva frågan huruvida artikel 17.1 i stadgan är tillämplig på aktieinnehav och på rätten till utdelning på aktier. I det avseendet ska det påpekas att det skydd som följer av denna bestämmelse avser rättigheter som har ett förmögenhetsvärde som, enligt den berörda rättsordningen, ger en etablerad rättslig ställning som innebär att rättighetsinnehavaren kan utöva dessa rättigheter självständigt och för egen vinning (dom av den 5 maj 2022, BPC Lux 2 m.fl., C‑83/20, EU:C:2022:346, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

73 Aktier i ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder, såsom de aktier som är aktuella i det nationella målet, har ett förmögenhetsvärde och ger innehavaren en etablerad rättslig ställning som innebär att de rättigheter som följer därav kan utövas självständigt. Sådana aktier omfattas således av tillämpningsområdet för artikel 17.1 i stadgan.

74 Därefter ska det påpekas att den tolkning av direktiven 2009/65 och 2011/61 som följer av punkterna 41–67 ovan inte påverkar de berörda anställdas egendomsrätt till aktierna i det bolag som de arbetar för och vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder. Nämnda tolkning innebär således inte ett egendomsberövande, i den mening som avses i artikel 17.1 andra meningen i stadgan.

75 EU-domstolen finner likväl att en mot denna tolkning svarande tillämpning av de principer som anges i punkt 67 ovan på aktieutdelning utgör reglering av nyttjandet av egendom, i den mening som avses i artikel 17.1 tredje meningen i stadgan. Denna reglering kan undergräva utövandet av egendomsrätten och särskilt möjligheten för de berörda anställda aktieägarna att dra nytta av denna egendom, bland annat med beaktande av de bestämmelser om kvarhållande och uppskjuten betalning som nämns i punkterna 57 och 58 ovan.

76 I det avseendet framgår det av artikel 17.1 tredje meningen jämförd med artikel 52.1 i stadgan att nyttjandet av egendom får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen och med iakttagande av de villkor som anges i sistnämnda bestämmelse (se punkt 71 ovan).

77 Vad beträffar det nu aktuella fallet gör EU-domstolen följande bedömning. De begränsningar av aktieägarnas rättigheter som skulle bli resultatet av att de styrande principerna för ersättningspolicy och ersättningspraxis tillämpas på utbetalning av utdelning från ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder till vissa av bolagets anställda följer av direktiven 2009/65 och 2011/61 samt av den nationella lagstiftning genom vilken dessa har införlivats. Begränsningarna är således föreskrivna i lag i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.

78 Eftersom tillämpningen av de bestämmelser om kvarhållande och uppskjuten betalning som nämns i punkterna 57 och 58 ovan inte leder till egendomsberövande, utan utgör reglering av nyttjandet av egendom, såsom påpekats i punkterna 74 och 75 ovan, kan tillämpningen inte anses påverka själva kärnan i rätten till egendom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2022, BPC Lux 2 m.fl., C‑83/20, EU:C:2022:346, punkt 53).

79 Såsom anförts ovan i punkt 52 är målen med bestämmelserna i direktiven 2009/65 och 2011/61 om ersättningspolicy och ersättningspraxis, och särskilt reglerna om kvarhållande och uppskjuten betalning, att skydda investerarna och att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet. Överdrivet risktagande, som dessa bestämmelser syftar till att avskräcka från, kan nämligen inte bara skada ett fondföretags eller en alternativ investeringsfonds intressen, utan även leda till systemproblem inom finanssektorn.

80 I det avseendet följer det av domstolens praxis att skyddet för investerare utgör ett mål av allmänt samhällsintresse som unionen eftersträvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2022, Banco Santander (Resolution av Banco Popular), C‑410/20, EU:C:2022:351, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller målet att säkerställa stabiliteten i bank- och finanssystemet samt målet att undvika en systemrisk (dom av den 16 juli 2020, Adusbef m.fl., C‑686/18, EU:C:2020:567, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

81 Av detta följer att de begränsningar i aktieägarnas utövande av sina rättigheter som skulle bli resultatet av att de styrande principerna för ersättningspolicy och ersättningspraxis tillämpas på utbetalning av utdelning från ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder till vissa av bolagets anställda faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, i den mening som avses i artikel 17.1 tredje meningen och artikel 52.1 i stadgan.

82 EU-domstolen konstaterar slutligen följande. I den mån en sådan tillämpning är begränsad till situationer där policyn för utbetalning av aktieutdelning till anställda som ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna om ersättningspolicy och ersättningspraxis i direktiven 2009/65 och 2011/61 är ägnad att ge nämnda anställda incitament till överdrivet risktagande, som kan skada de berörda fondföretagens eller alternativa investeringsfondernas intressen och investerarnas intressen, och därmed kan göra det enklare att kringgå de krav som följer av nämnda bestämmelser, får dessa begränsningar anses stå i proportion till de mål som eftersträvas med nämnda bestämmelser.

83 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 14–14b i direktiv 2009/65 samt f ska tolkas på så sätt att bestämmelserna om ersättningspolicy och ersättningspraxis är tillämpliga på utdelning som ett bolag vars normala verksamhet består i förvaltning av fondföretag och av alternativa investeringsfonder direkt eller indirekt betalar ut till vissa av sina anställda med ställning som verkställande direktör, investeringschef eller portföljförvaltare på grundval av deras egendomsrätt till aktier i nämnda bolag, om policyn för utbetalning av sådan utdelning är ägnad att ge nämnda anställda incitament till risktagande som kan skada intressena för de fondföretag eller alternativa investeringsfonder som bolaget förvaltar och investerarnas intressen, och därmed kan göra det enklare att kringgå de krav som följer av nämnda bestämmelser.

84 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: ungerska.