Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 7 april 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 Se Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), Årsrapport om asylsituationen i Europeiska unionen, 2015, s. 109.

3 Se https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/-/ddn-20210423–1.

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III-förordningen).

5 Se, bland annat, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( 63/15, EU:C:2016:409), dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. ( C‑661/17, EU:C:2019:53), och dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218).

6 Enligt artikel 2 i och j i Dublin III-förordningen definieras underårig i denna förordning som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person under 18 år, medan ensamkommande barn definieras som underårig som anländer till medlemsstaternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som … ansvarar för honom eller henne, så länge han eller hon inte faktiskt tas om hand av en sådan vuxen.

7 Enligt artikel 2 h i Dublin III-förordningen definieras släkting som Sökandens vuxna faster/moster eller farbror/morbror eller mor- eller farförälder, som befinner sig på en medlemsstats territorium ….

8 Kommissionens förordning av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3), ändrad genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 (EUT L 39, 2014, s. 1).

9 I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen vidare angett att den grekiska myndigheten den 2 juli 2020 på nytt anmodade migrationsministern att överta klaganden. Migrationsministern avslog denna framställan den 9 juli 2020. Detta avslagsbeslut ingår inte i överklagandet vid den hänskjutande domstolen.

10 Såsom jag har angett ovan i punkt 20 är såväl klaganden som S parter i målet vid den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen har emellertid i sin begäran om förhandsavgörande endast redovisat klagandens argument.

11 Dom av den 7 juni 2016 ( C‑63/15, EU:C:2016:409).

12 Dom av den 7 juni 2016 ( C‑155/15, EU:C:2016:410).

13 Migrationsministern har påpekat att medan asylsökande saknar rätt till ett rättsmedel utom i de fall som uttryckligen omfattas av artikel 27.1 i Dublin III-förordningen, har myndigheten i den anmodande medlemsstaten, när dess motsvarighet i den anmodade medlemsstaten avslår en framställan om övertagande av en asylsökande, alltid rätt att begära att denna framställan prövas på nytt (i enlighet med artikel 5.2 i tillämpningsförordningen), eller att inleda det förlikningsförfarande som beskrivs i artikel 37.2 i Dublin III-förordningen.

14 Se artiklarna 21.1 och 22.1 i Dublin III-förordningen (som återges i punkterna 10 och 11 ovan).

15 Se skäl 16 i Dublin III-förordningen.

16 Jag vill betona att det endast är tidpunkten för inlämnande av ansökan om internationellt skydd som är relevant för bedömningen av huruvida sökanden är underårig (se, analogt, dom av den 12 april 2018, A och S, C‑550/16, EU:C:2018:248, punkterna 39–64). Följaktligen saknar det betydelse att klaganden i det nationella målet nu, efter att ha lämnat in sin ansökan om internationellt skydd i Grekland, har uppnått 18 års ålder.

17 I artikel 26.1 i Dublin III-förordningen anges att [o]m den anmodade medlemsstaten samtycker till att överta eller återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten meddela den berörda personen beslutet att överföra honom eller henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall, om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd (min kursivering). I artikel 29.1 anges att överföringen av den berörda personen ska verkställas senast inom sex månader efter det att framställan … om övertagande eller återtagande … godtogs (min kursivering).

18 Se, i detta avseende, även skäl 19 i Dublin III-förordningen, där det förklaras att det rättsmedel som föreskrivs i artikel 27.1 i förordningen bör omfatta prövning … av den rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till vilken den sökande överförs (min kursivering).

19 I artiklarna 23 och 24 i Dublin III-förordningen beskrivs det förfarande som är tillämpligt vid en framställan om återtagande (som endast kan göras i fall som omfattas av artikel 18.1 b–d i Dublin III-förordningen). Förevarande mål gäller en framställan om övertagande och inte en framställan om återtagande.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, Hassan ( C‑647/16, EU:C:2018:368, punkt 60), och dom av den 4 oktober 2018, Fathi ( C‑56/17, EU:C:2018:803, punkt 54).

21 Se, särskilt, dom av den 7 juli 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 53).

22 Såsom klargörs i skäl 19 i Dublin III-förordningen beror detta på att artikel 27.1 däri infördes för att säkerställa full respekt för artikel 47 i stadgan.

23 En sådan tolkning skulle med andra ord vara contra legem och därmed oacceptabel. Se, analogt, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkterna 24 och 25 och där angiven rättspraxis).

24 Se artikel 28.5 i Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (COM(2016) 270 final).

25 EUT C 143, 2021, s. 4.

26 Jag noterar att kommissionens senaste förslag inte innehåller någon motsvarande bestämmelse (se artikel 33 i Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om asyl- och migrationshantering och om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och förslaget till förordning (EU) XXX/XXX [Asyl- och migrationsfonden] (COM(2020) 610 final)).

27 Angående den allmänna principen om ett effektivt domstolsskydd, se dom av den 15 maj 1986, Johnston ( 222/84, EU:C:1986:206, punkt 18). Av senare datum, i samband med artikel 47 i stadgan, se bland annat dom av den 13 mars 2007, Unibet ( C‑432/05, EU:C:2007:163, punkt 37), och dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 45).

28 Enligt artikel 52.3 i stadgan har den förstnämnda rättigheten därför samma innebörd och räckvidd som den sistnämnda, även om unionsrätten kan tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

29 Se dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att väcka talan mot en begäran om upplysningar på skatteområdet) ( C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

30 Ibidem, punkt 55.

31 Se artikel 51.1 i stadgan, såsom den tolkats i synnerhet i dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkterna 17–23).

32 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659, punkt 76). Det sistnämnda kravet har dock getts en relativt bred tolkning i EU-domstolens praxis. EU-domstolen har exempelvis slagit fast att en person kan åberopa den allmänna principen om skydd mot godtyckliga eller oproportionella ingripanden av det allmänna i den personens privata sfär (se, bland annat, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att väcka talan mot en begäran om upplysningar på skatteområdet), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkterna 57 och 58), eller den frihet att tillhandahålla tjänster och den etableringsfrihet som följer av artiklarna 56 och 49 FEUF (se dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl., C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 58).

33 Det står således klart att dessa myndigheter tillämpar unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

34 Även om artikel 27.1 i Dublin III-förordningen inte tillhandahåller ett sådant rättsmedel (se min bedömning av den första frågan).

35 Med undantag för det kriterium som föreskrivs i artikel 8.1 i Dublin III-förordningen avseende närvaron av en familjemedlem i en annan medlemsstat.

36 Min kursivering. Dessa skyldigheter ska ställas mot den valmöjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 17.1 i Dublin III-förordningen att frångå ansvarskriterierna, särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl, för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående och pröva en ansökan om internationellt skydd som den staten har mottagit eller som lämnats in i en annan medlemsstat (se skäl 17 i förordningen).

37 Se skäl 39 i Dublin III-förordningen, som särskilt hänvisar till de grundläggande rättigheter som erkänns i artiklarna 1, 4, 7, 18, 24 och 47 i stadgan.

38 Förutom den rätt till ett effektivt rättsmedel som under vissa omständigheter erkänns i artikel 27.1 innehåller Dublin III-förordningen bestämmelser om rätten att få tillgång till asylförfarandet (artikel 3), rätten till information (artikel 4), rätten att bli hörd (artikel 5), förvar (artikel 28) och lagring av personuppgifter (artikel 38).

39 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( 63/15, EU:C:2016:409), dom av den 7 juni 2016, Karim ( C‑155/17, EU:C:2016:410), och dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805).

40 Se, i detta avseende, skälen 9, 13, 14, 16 och 19 i Dublin III-förordningen.

41 Skäl 16 i Dublin III‑förordningen (min kursivering).

42 Se skälen 13 och 14 i denna förordning.

43 I enlighet med artikel 52.3 i stadgan.

44 Se, i detta avseende, Europadomstolens dom av den 13 juni 1979, Marckx mot Belgien (CE:ECHR:1979:0613JUD000683374, § 45). Europadomstolen har också bekräftat att begreppet familjeliv inte är begränsat till relationen mellan familjemedlemmar såsom detta begrepp tidigare definierades i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1) (se Europadomstolens dom av den 7 maj 2013, L.H. och V.S. mot Belgien, CE:ECHR:2013:0507DEC006742910, § 73).

45 Se, analogt, dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – Underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 34).

46 Enligt denna bestämmelse ska medlemsstaterna vid bedömningen av barnets bästa särskilt ta vederbörlig hänsyn till bland annat möjligheterna till familjeåterförening.

47 I denna bestämmelse anges att vid tillämpning av artikel 8 ska den medlemsstat där det ensamkommande barnet lämnade in ansökan om internationellt skydd så snart som möjligt vidta lämpliga åtgärder för att identifiera de familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensamkommande barnet som befinner sig på medlemsstaternas territorium, samtidigt som man värnar om barnets bästa.

48 Se dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. ( C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 89).

49 Europadomstolen har slagit fast att underåriga, med hänsyn till deras särskilda behov och extrema sårbarhet, förtjänar mer skydd än andra asylsökande. Offentliga myndigheter är skyldiga att skydda dem och vidta lämpliga åtgärder som en del av sina positiva skyldigheter enligt artikel 3 i Europakonventionen. Se särskilt Europadomstolens dom av den 19 januari 2012, Popov mot Frankrike (CE:ECHR:2012:0119JUD003947207, § 91) och Europadomstolens dom av den 4 november 2014, Tarakhel mot Schweiz (CE:ECHR:2014:1104JUD002921712, §§ 118 och 119).

50 Se skäl 13 i Dublin III-förordningen. Se, på liknande sätt, Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) (nedan kallat direktivet om mottagningsvillkor). Enligt detta direktiv, som är tillämpligt på personer som ansöker om internationellt skydd även under Dublinförfarandet (se skäl 11 i Dublin III-förordningen och artikel 3 i direktivet), ska medlemsstaterna beakta den speciella situationen för utsatta personer, såsom underåriga och ensamkommande barn (artikel 21), i synnerhet genom att säkerställa en levnadsstandard som är lämplig för de underårigas fysiska, psykologiska, andliga, moraliska och sociala utveckling (artikel 23).

51 I synnerhet ska ensamkommande barn enligt artikel 24.2 i mottagningsdirektivet i princip enbart placeras hos en fosterfamilj, i förläggningar som utformats särskilt för underåriga, eller i annan typ av inkvartering som är lämplig för underåriga, om han eller hon inte har någon vuxen släkting.

52 Se skäl 13 i Dublin III-förordningen.

53 När ett ensamkommande barn har en familjemedlem i en annan medlemsstat föreskrivs i artikel 8.1 i Dublin III-förordningen att dessa personer i regel ska sammanföras. På motsvarande sätt anges i artikel 23.5 i direktivet om mottagningsvillkor särskilt att sökande som är underåriga ska inkvarteras med sina föräldrar eller med den vuxne som ansvarar för dem, förutsatt att detta är till deras bästa.

54 På samma sätt följer det av artikel 24.2 i direktivet om mottagningsvillkor att när ett asylsökande ensamkommande barn har en vuxen släkting i samma medlemsstat ska han eller hon placeras hos denna släkting, förutsatt att detta är till barnets bästa.

55 Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12) (nedan kallat direktivet om familjeåterförening).

56 Se artikel 33 (Rätt till fri rörlighet inom medlemsstaten) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning) (EUT L 337, 2011, s. 9) (nedan kallat skyddsgrundsdirektivet).

57 Se artikel 10.3 a i direktivet om familjeåterförening.

58 Det förefaller dessutom osannolikt att klagandens farbror/morbror (som lagligen vistas i Nederländerna) skulle kunna åberopa bestämmelserna i direktivet om familjeåterförening som grund för att få klaganden (hans brorson/systerson) att komma och bo hos honom. Enligt detta direktiv har tredjelandsmedborgare endast rätt att i den medlemsstat där de lagligen vistas återförenas med sin make/maka, sina underåriga barn och underåriga barn till maken/makan. Medlemsstaterna får också (men behöver inte) tillåta återförening med en ogift partner, myndiga beroende barn eller beroende äldre släktingar.

59 Se artikel 31.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60). Den sammanlagda perioden kan till och med vara upp till 21 månader (se artikel 31.5 i detta direktiv). Medlemsstaterna kan förstås ge företräde för behandling av ansökningar som getts in av ett ensamkommande barn (se artikel 31.7 andra stycket i samma direktiv), men de är inte skyldiga att göra så.

60 I detta avseende delar jag inte den grekiska regeringens uppfattning att Dublinförfarandet endast är ett mellanliggande förfarande och bara ett av stegen i den övergripande process som asylsökande genomgår från det att de ansöker om internationellt skydd till dess att deras asylansökan avgörs. Som jag ser det kan konsekvenserna av detta förfarande verkligen vara mycket påtagliga för ensamkommande barn, speciellt om de är mycket unga.

61 Se, analogt, Europadomstolens dom av den 19 januari 2012, Popov mot Frankrike (CE:ECHR:2012:0119JUD003947207, § 100). Detta gäller i ännu högre grad om den medlemsstat där det ensamkommande barnet fysiskt vistas har ställts inför ett särskilt stort antal ansökningar om internationellt skydd och finner det svårt att ge honom eller henne all den omsorg som hans eller hennes bästa kräver.

62 Såsom klargörs i artikel 6.3 i Dublin III-förordningen ska de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, vid bedömningen av barnets bästa, ta vederbörlig hänsyn till en rad faktorer, av vilka den underåriges egna synpunkter (beroende på hans eller hennes ålder och mognad) endast är en.

63 Se, särskilt, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 64–69 och 108).

64 Europadomstolen har erkänt att i immigrationsfrågor är barnets extrema sårbarhet … den avgörande faktorn som har företräde framför [andra] överväganden (se Europadomstolens dom av den 19 januari 2012, Popov mot Frankrike, CE:ECHR:2012:0119JUD003947207, § 91).

65 Se dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. ( C‑661/17, EU:C:2019:53).

66 Under alla omständigheter kan denna bestämmelse endast åberopas av den medlemsstat där en asylsökande har lämnat in en ansökan om internationellt skydd. Den har därför inget egentligt samband med frågan huruvida en asylsökande kan ha tillgång till ett rättsmedel mot ett beslut av den anmodade medlemsstaten (där ingen asylansökan har lämnats in och registrerats).

67 Artikel 3.2 i tillämpningsförordningen (min kursivering). Se även artikel 22.1 i Dublin III-förordningen.

68 I synnerhet vad gäller förekomsten av erkända familjeband mellan det ensamkommande barnet och hans eller hennes påstådda släkting, den ifrågavarande släktingens närvaro på medlemsstatens territorium, släktingens förmåga att ta hand om barnet och huruvida en återförening skulle vara till barnets bästa.

69 Se, exempelvis, artikel 6.3 i Dublin III-förordningen, där alla relevanta faktorer som ska beaktas vid bedömningen av ett ensamkommande barns bästa anges i detalj, eller artikel 3.2 och artikel 5.1 i tillämpningsförordningen, där det föreskrivs att det är först om den anmodade medlemsstaten efter kontroll anser att åberopade bevis och indicier inte kan ligga till grund för att fastslå dess ansvar som den medlemsstaten kan avslå en framställan om övertagande. Se även artikel 12 i genomförandeförordningen.

70 Exempelvis bestämmelserna om den tidsfrist inom vilken en medlemsstat ska lämna svar på en framställan om övertagande (i artikel 22.1 i Dublin III-förordningen eller artikel 5.2 i tillämpningsförordningen).

71 Se bestämmelserna i bland annat bilaga II, förteckning A.I.1, i tillämpningsförordningen, i vilken anges de olika bevismedel som kan åberopas för att styrka förekomsten av en familjemedlem, släkting eller närstående till en underårig sökande utan medföljande vuxen.

72 Se, i detta avseende, den allmänna unionsrättsliga principen om god förvaltningssed, som nämns särskilt i dom av den 8 maj 2014, N ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 50).

73 Det är uppenbart för mig, liksom för den hänskjutande domstolen (se ovan punkt 26), att det förlikningsförfarande som föreskrivs i artikel 37.2 i Dublin III-förordningen inte är ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i stadgan. Även om detta förfarande onekligen är viktigt för både medlemsstaterna och de berörda sökandena (se skäl 37 i förordningen), vill jag påpeka i) att detta förfarande endast kan initieras av medlemsstaterna och inte är tillgängligt för (och inte heller på något sätt berör) sökandena, och ii) att det inte äger rum inför en opartisk domstol som kan sanktionera felaktig rättstillämpning. Det är enbart en dialog mellan olika förvaltningar.

74 Se, analogt, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 290).

75 Se fotnot 95 nedan.

76 EU-domstolen har ännu inte behandlat denna fråga, eftersom den i sin dom av den 4 oktober 2018, Fathi ( C‑56/17, EU:C:2018:803, punkt 54), endast noterade att Dublin III-förordningen inte innehåller … några sådana särskilda förfarandegarantier när … den medlemsstat som ska avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig drar slutsatsen att det inte finns något behov av att överföra en sökande till en annan medlemsstat (det vill säga när inget beslut om överföring i den mening som avses i artikel 27.1 i denna förordning ska fattas).

77 Se ovan avsnitt A.

78 Så mycket framgår tydligt av skäl 19 i Dublin III-förordningen, där det anges att artikel 27.1 i denna förordning antogs [f]ör att garantera ett effektivt skydd av den berörda individens rättigheter.

79 Se dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

80 I samband med tillämpningen av Dublin III-förordningen utgör tidsfrister nämligen mer än bara en uppsättning förfarandegarantier. Om en medlemsstat underlåter att beakta de tillämpliga tidsfristerna kan ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd i slutänden övergå till den medlemsstaten, i stället för att falla på den medlemsstat som annars fastställs i det instrumentet (se, i detta avseende, exempelvis artikel 21.1 tredje stycket och artikel 22.7 i Dublin III-förordningen).

81 Se skäl 5 i Dublin III-förordningen.

82 Se, i detta avseende, skäl 21 i Dublin III-förordningen.

83 Se dom av den 25 oktober 2017 ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 44).

84 Jag noterar att Dublin III-förordningen, i dess aktuella lydelse, inte i något fall tillåter fördröjningar vid fastställandet av ansvarig medlemsstat i situationer där den anmodande medlemsstaten beslutar att inleda ett förlikningsförfarande i enlighet med artikel 37 i Dublin III-förordningen. Till skillnad från det fall där den asylsökande väcker talan vid domstol har den asylsökande absolut ingenting att säga till om i detta förfarande.

85 Se dom av den 7 juli 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 56).

86 Ibidem, punkt 57.

87 Det stämmer att EU-domstolen i sin dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. ( C‑661/17, EU:C:2019:53), vägrade att erkänna att det fanns ett rättsmedel mot en medlemsstats beslut att inte utnyttja bestämmelsen om diskretionär bedömning i artikel 17.1 i Dublin III-förordningen (ibidem, punkt 79), särskilt med motiveringen att det var lämpligt att inte införa ett flertal olika rättsmedel för att uppnå målet att behandla ansökningar snabbt (ibidem, punkt 76). EU-domstolen framhöll emellertid också att ett sådant beslut i så fall, med tillämpning av artikel 27.1 i nämnda förordning, kan bestridas i samband med ett överklagande av det beslut om överföring som i slutänden ska fattas (ibidem, punkterna 78 och 79). Jag tvivlar därför på att EU-domstolen i den domen menade att det alltid skulle vara olämpligt att erbjuda ett rättsmedel, inklusive i de situationer där det – såsom är fallet här (se ovan punkt 70) – annars skulle saknas möjlighet att inför domstol bestrida de beslut som fattats i något skede av Dublinförfarandet.

88 Se, analogt, dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 44).

89 Det vill säga inom den tvåmånadersperiod som föreskrivs i artikel 22 i Dublin III-förordningen.

90 Dessa skyldigheter innefattar att se till att ensamkommande barn har en företrädare som företräder och/eller bistår dem i samband med alla förfaranden som föreskrivs i denna förordning, att ge denna företrädare tillgång till den underåriges akt och att involvera denna företrädare i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat så långt det är möjligt (se, i detta avseende, artikel 12.3 i tillämpningsförordningen).

91 Se ovan punkt 66.

92 Se skäl 5 i Dublin III-förordningen.

93 Se kapitel VII, med rubriken Administrativt samarbete, i Dublin III-förordningen.

94 Se skälen 7–9 i Dublin III-förordningen.

95 Se skäl 22 i Dublin III-förordningen. Se även den Heijer, M., Remedies in the Dublin Regulation: Ghezelbash and Karim, Common Market Law Review, volym 54, 2017, s. 869.

96 Enligt denna bestämmelse kan förlikningsförfarandet inledas på begäran av en enda medlemsstat. Det är dock uppenbart att ledamöterna i den kommitté som utses för att lösa tvisten och som företräder medlemsstater som inte är inblandade i saken, inte är underkastade samma ordningsregler som en opartisk domare skulle vara om den asylsökande själv hade tillgång till ett rättsmedel.

97 Jag håller helt med kommissionen och den grekiska regeringen om att reglerna om administrativt samarbete innehåller ett antal skyddsmekanismer som syftar till att säkerställa att asylsökandes rättigheter skyddas. Jag anser dock inte att dessa skyddsmekanismer utesluter att ett effektivt rättsmedel parallellt ska göras tillgängligt för ett ensamkommande barn såsom klaganden.

98 Det stämmer att rättsmedlet vid en framställan om återtagande har en mer begränsad räckvidd än rättsmedlet vid en framställan om övertagande, eftersom en framställan om återtagande endast kan göras i situationer som uttryckligen omfattas av artikel 18 b–d i Dublin III-förordningen och eftersom de nationella domstolarna inte kommer att kontrollera huruvida ansvarskriterierna i kapitel III i Dublin III-förordningen har tillämpats på ett korrekt sätt av den medlemsstat i vilken den första ansökan om internationellt skydd lämnades in (se, i detta avseende, dom av den 2 april 2019, H. och R., C‑582/17 och C‑583/17, EU:C:2019:280, punkt 68). Enligt min mening ändrar detta dock inte på det faktum att ett olydigt ensamkommande barn (som illegalt tar sig från medlemsstat A till medlemsstat B och ansöker om internationellt skydd i båda dessa medlemsstater) trots allt får sin dag i domstol i medlemsstat B, medan ett lydigt barn (som, i likhet med klaganden, stannar i medlemsstat A) inte får det.

99 Dom av den 24 november 2020 ( C‑225/19 och C‑226/19, EU:C:2020:951, punkt 52). EU-domstolen slog fast att en sökande som nekas visering på grund av en invändning som en medlemsstat har framställt med hänvisning till ett av skälen för avslag bör ges möjlighet att överklaga detta specifika skäl i den medlemsstaten. Se även, för ytterligare ett exempel, dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 44), där EU-domstolen fann att både artikel 27.1 i Dublin III-förordningen (jämförd med skäl 19 i samma förordning) och artikel 47 första stycket i stadgan krävde att en asylsökande vars överföring till en annan medlemsstat, i strid med artikel 29.1 i nämnda förordning, skedde efter det att den där angivna tidsfristen på sex månader hade löpt ut måste ha tillgång till ett effektivt och snabbt rättsmedel.

100 Se, bland annat, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( 63/15, EU:C:2016:409), dom av den 7 juni 2016, Karim ( C‑155/15, EU:C:2016:410), och dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805).

101 Dom av den 23 januari 2019 ( C‑661/17, EU:C:2019:53, punkterna 76–79).

102 Enligt min mening skulle den tolkning som föreslås i detta förslag till avgörande även kunna tillämpas analogt på en situation där ett ensamkommande barn önskar bli överfört på den grunden att vederbörande har en familjemedlem (artikel 8.1 i Dublin III-förordningen) i en annan medlemsstat.

103 Se dom av den 13 november 2018, X och X ( C‑47/17 och C‑48/17, EU:C:2018:900, särskilt domslutet).

104 Enligt artikel 22.1 i Dublin III-förordningen ska detta ske inom två månader från det att framställan om övertagande mottogs.

105 I förevarande mål anser jag att migrationsministerns avslag på framställan om övertagande av klaganden blev slutgiltigt just vid denna tidpunkt.

106 Se ovan punkterna 71 respektive 82.

107 Se dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

108 Ibidem, punkt 28 och där angiven rättspraxis.

109 Se, analogt, dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 31).

110 Se avsnitt B.1 i detta förslag till avgörande.

111 Se dom av den 24 november 2020, Minister van Buitenlandse Zaken ( C‑225/19 och C‑226/19, EU:C:2020:951, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

112 Se ovan punkt 85.

113 Se ovan punkt 86.

114 Se, bland annat, skäl 13 i Dublin III-förordningen.

115 Jag anser att den nederländska myndigheten har gjort just detta här, eftersom den grekiska myndigheten har beslutat att avstå från att pröva klagandens ansökan om internationellt skydd så länge det nationella målet pågår (se ovan punkt 24).

116 Se ovan punkt 83.