Förslag till avgörande av generaladvokat anthony Collins föredraget den 20 januari 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 Respektive begäran om förhandsavgörande avsåg tolkningen av artikel 2, artikel 4.3, artikel 9 och artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 67.1 och artikel 267 FEUF, artikel 47 i stadgan och kommissionens beslut 2006/928/EG av den 13 december 2006 om inrättande av en mekanism för samarbete och kontroll av Rumäniens framsteg vid uppfyllandet av de särskilda riktmärkena för reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption (EUT L 354, 2006, s. 56).

3 Se punkt 5 i domslutet i denna dom.

4 Beslut nr 390 av den 8 juni 2021 rörande en invändning om författningsstridighet enligt artiklarna 881–889 i lag nr 304/2004 om rättsväsendets organisation och enligt brådskande regeringsdekret nr 90/2018 om vissa åtgärder avseende funktionen hos avdelningen för utredning av överträdelser begångna inom rättsväsendet (Secţia pentru investigarea infracţiunilor din justiţie), publicerad i Rumäniens officiella tidning nr 612 av den 22 juni 2021 (nedan kallat beslut nr 390/2021).

5 Rumäniens officiella tidning, del I, nr 826 av den 13 september 2005.

6 Se beslut nr 390/2021, punkt 81.

7 Se beslut nr 390/2021, punkt 83.

8 Se beslut nr 390/2021, punkt 85.

9 Beslut meddelat av domstolens ordförande av den 19 oktober 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, ej publicerat, EU:C:2018:851, punkt 10 och där angiven rättspraxis).

10 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 43–45 och där angiven rättspraxis).

11 Se domen Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., punkt 133 och där angiven rättspraxis.

12 EU-domstolen konstaterade för det första att de nationella målen i sak inte hade någon anknytning till unionsrätten, särskilt inte till artikel 19.1 andra stycket FEU, som tolkningsfrågorna avsåg. De hänskjutande domstolarna var således inte tvungna att tillämpa unionsrätten, eller nämnda bestämmelse, för att kunna avgöra de aktuella målen i sak. EU-domstolen fastställde, för det andra, att de frågor som ställts inte avsåg tolkningen av processuella bestämmelser i unionsrätten som den hänskjutande domstolen var skyldig att tillämpa för att kunna döma i saken. För det tredje föreföll ett svar från EU-domstolen på dessa frågor inte heller kunna tillhandahålla de hänskjutande domstolarna en tolkning av unionsrätten som gjorde det möjligt för dem att avgöra processuella frågor i nationell rätt innan de kunde avgöra de aktuella målen i sak. Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 49–53).

13 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 54). Trots att EU-domstolen fann att tolkningsfrågorna i de mål som låg till grund för denna dom inte kunde tas upp till prövning, konstaterade den att nationella bestämmelser av vilka det följer att de nationella domstolarna kan bli föremål för disciplinära förfaranden på grund av att de har hänskjutit en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen inte kan tillåtas. Enbart möjligheten att, i förekommande fall, kunna bli föremål för ett disciplinärt förfarande på grund av en sådan begäran kan nämligen inverka menligt på de berörda nationella domstolarnas faktiska utövande av möjligheten att hänskjuta en fråga till domstolen och de nationella domstolarnas uppgift att tillämpa unionsrätten. Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 58). EU-domstolen påpekade vidare att den nationella åtgärden eller praxisen under sådana omständigheter kunde utgöra grund för en talan om fördragsbrott. Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 47).

14 Se den föreslagna ansatsen i förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet IG m.fl. ( C‑379/19, EU:C:2021:174, punkt 40).

15 Se, analogt, dom av den 20 april 2021, Repubblika ( C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 33).

16 Generaladvokat Bobek ansåg i sitt förslag till avgörande i målet IG m.fl. ( C‑379/19, EU:C:2021:174, punkt 40) att frågor som avser disciplinansvar för nationella domare som har framställt en begäran om förhandsavgörande är nödvändiga för avgörande av de mål de har att avgöra då sådant disciplinansvar kan inträda, eftersom ytterst få frågor annars skulle komma att ställas. Se, analogt, dom av den 5 juli 2016, Ognyanov ( C‑614/14, EU:C:2016:514, punkt 25). Däremot ansåg generaladvokat Pikamäe i sitt förslag till avgörande i målet IS (Rättsstridighet av begäran om förhandsavgörande) ( C‑564/19, EU:C:2021:292, punkt 97) att en begäran om förhandsavgörande som rör huruvida artikel 19.1 FEU, artikel 47 i stadgan och artikel 267 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det är möjligt att inleda ett disciplinärt förfarande mot en domare på grund av att domaren har skickat en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen inte kan tas upp till sakprövning, när det nationella målet inte rör inledandet av ett disciplinärt förfarande mot domaren vid den hänskjutande domstolen, domarnas rättsliga ställning eller bestämmelser om disciplinåtgärder mot domare. I detta mål hade dessutom beslutet att inleda det disciplinära förfarandet återkallats och avslutats. Generaladvokat Pikamäe medgav också att det var tänkbart att frågan om det disciplinära förfarandet kunde tas upp till sakprövning om den var så nära förbunden med, för att inte säga oskiljaktig från, en annan, tillåtlig, fråga att de kunde betraktas som en odelbar helhet. Förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet IS (Rättsstridighet av begäran om förhandsavgörande) ( C‑564/19, EU:C:2021:292, punkt 98).

17 Se även dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl. ( C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 140). I mål C‑379/19, som uppkom i inom ramen för ett brottmålsförfarande avseende bland annat korruptionsbrott försökte de tilltalade utesluta bevis i enlighet med domarna i ett antal domar från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen). Den hänskjutande domstolen hyste tvivel om huruvida dessa avgöranden – som, om de inte efterlevs, kan göra de domare som deltar i beslutet föremål för disciplinära åtgärder enligt artikel 99(ș) i lag nr 303/2004 – var förenliga med kravet på dessa domstolars oavhängighet. Den hänskjutande domstolen beslutade att ställa frågor till domstolen om tolkningen av bland annat artikel 19.1 andra stycket FEU. Domstolen ansåg att dessa frågor kunde tas upp till sakprövning

18 Dom av den 11 december 2018, Weiss m.fl. ( C‑493/17, EU:C:2018:1000, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

19 Se domen Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., punkt 223.

20 Enligt principen om unionsrättens företräde får den omständigheten att en medlemsstat åberopar nationella bestämmelser, oavsett om det är fråga om konstitutionella sådana, inte undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet. Enligt fast rättspraxis har principen om unionsrättens företräde verkningar gentemot samtliga organ i en medlemsstat, och nationella bestämmelser, inbegripet konstitutionella sådana, kan inte utgöra hinder för detta. Dom av den 8 september 2010, Winner Wetten ( C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 61), och dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 157). Se även domen Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., punkt 243 och följande punkter, särskilt punkt 251 och där angiven rättspraxis.

21 EU-domstolen konstaterade att artikel 19.1 andra stycket FEU ålägger medlemsstaterna en klar, precis och ovillkorlig skyldighet att uppnå ett resultat vad gäller den oavhängighet som ska känneteckna de domstolar som har att tolka och tillämpa unionsrätten. Domen Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., punkt 250 och där angiven rättspraxis.

22 Domen Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., punkt 242–252.

23 Grundat på artikel 2 och artikel 19.1 andra stycket FEU samt beslut 2006/928.

24 Dom av den 14 september 2017, Trustees of the BT Pension Scheme ( C‑628/15, EU:C:2017:687, punkt 54).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:1978:49, punkt 22). För en senare upprepning av denna regel, se beslut av domstolens vice ordförande av den 14 juli 2021, kommissionen/Polen ( C‑204/21 R, EU:C:2021:593, punkt 173).

26 Se, analogt, dom av den 5 oktober 2010, Elchinov ( C‑173/09, EU:C:2010:581, punkt 30).

27 Se, analogt, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 166) och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) ( C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 79). I punkt 173 i yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454) erinrade EU-domstolen om att det enligt principen om lojalt samarbete – som anges i artikel 4.3 första stycket FEU – bland annat, åligger medlemsstaterna att inom sina respektive territorier svara för att unionsrätten tillämpas och följs. Enligt artikel 4.3 andra stycket FEU ska medlemsstaterna därutöver vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter.

28 I vilket, exempelvis, ingår ett republikanskt statsskick (dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein, C-208/09, EU:C:2010:806, punkt 92), befogenhetsfördelningen inom en medlemsstat samt intern omorganisation av denna befogenhetsfördelning (dom av den 21 december 2016, Remondis, C‑51/15, EU:C:2016:985, punkterna 40 och 41), och dom av den 18 juni 2020, Porin kaupunki, C‑328/19, EU:C:2020:483, punkt 46).

29 Dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 43).

30 Även om Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) specifikt hänvisar till konstitutionell identitet, anser jag att begreppet nationell identitet i artikel 4.2 FEU är ett övergripande begrepp som kan inbegripa såväl samhällelig/kulturell som politisk/konstitutionell identitet. En medlemsstat kan dock inte åberopa den nationella identiteten enligt artikel 4.2 FEU som grund för att avvika från de grundläggande värdena i artikel 2 FEU, däribland rättsstatsprincipen. Skyddet för den nationella identiteten kan därför inte motivera att dessa värden åsidosätts. Den nationella identiteten, i form av konstitutionell identitet, kan heller inte anses utgöra ett absolut undantag eller förbehåll från principen om unionsrättens företräde.

31 Se, analogt, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkterna 44 och 46).

32 Enligt fast rättspraxis, såsom framgår av artikel 49 FEU, enligt vilken varje europeisk stat får ansöka om att bli medlem av unionen, är unionen en sammanslutning av stater som fritt och frivilligt har anslutit sig till samt respekterar och förbinder sig att främja de gemensamma värden som avses i artikel 2 FEU, och unionsrätten bygger således på den grundläggande premissen att varje medlemsstat delar samma värden med alla andra medlemsstater och erkänner att de andra medlemsstaterna delar dessa värden med den. Dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

33 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet V.М.А. ( C‑490/20, EU:C:2021:296, punkt 73). Se, också analogt, dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 47).

34 Det faktum att Europeiska gemenskapen/unionen bygger på rättsstaten omnämndes i EU-domstolens praxis för första gången i dom av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet ( 294/83, EU:C:1986:166, punkt 23).

35 För en systematisk och aktuell genomgång av EU-domstolens senaste praxis, se Laurent Pech och Dimitry Kochenov, Respect for the Rule of Law in the Case Law of the European Court of Justice, A Casebook Overview of Key Judgments since the Portuguese Judges Case, SIEPS 2021:3.

36 Dom av den 9 juli 2020, Land Hessen ( C‑272/19, EU:C:2020:535, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

37 Domen Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., punkterna 194 och 195 och där angiven rättspraxis.

38 Vad gäller det materiella tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU, avser denna bestämmelse de områden som omfattas av unionsrätten, oberoende av den situation i vilken medlemsstaterna tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Artikel 19.1 andra stycket FEU är således bland annat tillämplig på varje nationell domstol som kan komma att pröva frågor om tillämpning och tolkning av unionsrätten på de områden som omfattas av unionsrätten (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 33 och 34 och där angiven rättspraxis). Tillämpningsområdet för artikel 47 i stadgan, när det gäller medlemsstaternas åtgärder, definieras i artikel 51.1 däri, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl. ( C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 55).

39 Dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 167 och där angiven rättspraxis).

40 Dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 168 och där angiven rättspraxis). Principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda rättssubjekt har enligt unionsrätten, vilket är en princip som det hänvisas till i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör en allmän princip i unionsrätten. Denna princip följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och kommer till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och den har numera även stadfästs i artikel 47 i stadgan. Dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) ( C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 110) och dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 219).

41 Dom av den 20 april 2021, Repubblika ( C‑896/19, EU:C:2021:311, punkterna 39–45).

42 Enligt vilken det krävs att medlemsstaterna tillämpar unionsrätten för att stadgan ska vara tillämplig.

43 Se, analogt, dom av den 20 april 2021, Repubblika ( C‑896/19, EU:C:2021:311, punkterna 42–45). Medan artikel 47 i stadgan bidrar till iakttagandet av rätten till ett effektivt domstolsskydd för enskilda som i ett visst fall gör gällande en rättighet som tillkommer dem enligt unionsrätten, syftar artikel 19.1 andra stycket FEU till att garantera att det system med möjligheter till överklagande som varje medlemsstat ska ha inrättat verkligen säkerställer ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten. Dom av den 20 april 2021, Repubblika ( C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 52).

44 Senare rättspraxis tycks visa att skyddet av domstolarnas oberoende inte utesluter möjligheten att en domare, i vissa exceptionella undantagsfall, kan blir föremål för disciplinära förfaranden till följd av sina rättsliga beslut: dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl. ( C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkterna 238–240 och där angiven rättspraxis). I den domen fann domstolen att verkan av artikel 99(ș) i lag nr 303/2004, som innebär att ordinarie nationella domare kan blir föremål för disciplinära förfaranden för underlåtenhet att följa beslut från Curtea Constituțională (författningsdomstolen), inte är begränsade till sådana exceptionella undantagsfall. Domstolen fann således att artikel 2, artikel 19.1 andra stycket FEU och beslut 2006/928 utgör hinder för bestämmelser i nationell rätt såsom artikel 99(ș) i lag nr 303/2004 i den mån det föreskrivs att en ordinarie domares underlåtenhet att följa beslut från en nationell författningsdomstol alltid leder till disciplinära förfaranden. Dom den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl. ( C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkterna 241 och 242). Domstolen slog även fast att EU-rättens företräde utesluter att nationella domare åläggs disciplinära sanktioner när de, vid utövandet av sina ordinarie domstolsfunktioner, efter att ha mottagit ett svar på en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF finner att rättspraxis från dess nationella författningsdomstol strider mot EU-lagstiftningen och underlåter att tillämpa den. Dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl. ( C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 260).

45 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

46 Dom av den 21 januari 2021, Whiteland Import Export ( C‑308/19, EU:C:2021:47, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

47 Jag vill understryka att imperativet ska används i formuleringen av artikel 19.1 andra stycket FEU.

48 Dom av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 36). Beträffande sambandet mellan artikel 4.3 FEU och artikel 19.1 andra stycket FEU, se dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C 64/16, EU:C:2018:117, punkterna 34 och 35).

49 Dom av den 21 januari 2021, Whiteland Import Export ( C‑308/19, EU:C:2021:47, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

50 Dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 50).

51 Artikel 19.1 i EU-fördraget återspeglar också autonomin i unionens rättsordning. Se dom av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158, punkterna 33–36 och där angiven rättspraxis).

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet) ( C‑192/18, EU:C:2019:924, punkterna 104 och 105 och där angiven rättspraxis).

53 Dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkterna 71 och 72).

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2010, Winner Wetten ( C‑409/06, EU:C:2010:503, punkterna 56 och 57).