Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 25 maj 2023

1 Originalspråk: italienska.

2 Direktiv 2001/23/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16).

3 Gaceta de Madrid nr 149 av den 29 maj 1862, s. 1.

4 Denna skulle vara rättsstridig enligt artikel 4 i direktiv 2001/23.

5 Vars omorganisation eller överlåtelsen av funktioner till en annan enhet inte utgör en företagsöverlåtelse i den mening som avses i artikel 1.1 c i direktiv 2001/23.

6 Och därmed huruvida kraven i artikel 1.1 b är uppfyllda, det vill säga att det rör sig om en ekonomisk enhet, att det sker en överlåtelse och att företagsidentiteten behålls efter överlåtelsen.

7 Konungariket Spaniens skriftliga yttrande, punkt 45.

8 I artikel 126 i notarieförordningen anges att var och en som önskar utnyttja notarietjänster har rätt att välja vilken notarie som ska tillhandahålla dem, citat använt av Konungariket Spanien i punkt 69 i sitt skriftliga yttrande.

9 Förhandlingsprotokollet, s. 3.

10 Förhandlingsprotokollet, s. 4. Det är ett av skälen till att klienterna tenderar att förbli trogna mot byrån, även om notarien byts ut, tillsammans med andra skäl som dels är geografiska, dels rör deras vanemässiga band med de anställda. I förevarande fall kan det konstateras att kundkretsen har förblivit oförändrad trots de olika byten av notarier som har skett under åren.

11 Förhandlingsprotokollet, s. 5.

12 Förhandlingsprotokollet, s. 12.

13 Såsom följer av skäl 3.

14 Enligt artikel 3 i direktiv 2001/23.

15 Enligt artikel 4.1 i direktiv 2001/23. Arbetsgivaren är inte förhindrad att göra uppsägningar av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl.

16 Det är ostridigt att sådana privata arbetsgivare omfattas av den privata arbetsrätten och av kollektivavtal.

17 Punkt 36 i det skriftliga yttrandet.

18 Punkt 39 i det skriftliga yttrandet.

19 Jag delar den bedömning som generaladvokaten Cruz Villalón gjorde i sitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Belgien ( C‑47/08, EU:C:2010:513, punkt 56). I sin sammanfattning av belgisk, tysk, grekisk, fransk, luxemburgsk och österrikisk rätt om notarieyrket (punkterna 12–55) konstaterar generaladvokaten att i var och en av de [medlemsstater] mot vilka talan [om fördragsbrott] har väckts [finns det en tydlig indikation på att det] existerar en speciell och hybrid notari[e]roll, halvvägs mellan den offentliga [funktionen] och den fria yrkesutövningen [som medför] rättigheter och skyldigheter som innebär att notari[en] bedriver en ekonomisk verksamhet sui generis.

20 Se dom av den 12 juli 2012, Compass-Datenbank ( C‑138/11, EU:C:2012:449, punkt 36 och där angiven rättspraxis), och dom av den 6 maj 2021, Analisi G. Caracciolo ( C‑142/20, EU:C:2021:368, punkt 56).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, Compass-Datenbank ( C‑138/11, EU:C:2012:449, punkterna 37 och 38 samt där angiven rättspraxis), dom av den 7 november 2019, Aanbestedingskalender m.fl./kommissionen ( C‑687/17 P, ej publicerad, EU:C:2019:932, punkt 18), och dom av den 24 mars 2022, GVN/kommissionen ( C‑666/20 P, ej publicerad, EU:C:2022:225, punkt 71).

22 Särskilt med hänvisning till den etableringsfrihet som fastställs i artiklarna 49 och 51 FEUF. I de målen hade Europeiska kommissionen väckt talan om fördragsbrott mot medlemsstater som hade infört ett nationalitetskrav för tillträde till notarieyrket, eftersom de hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 43 EG (numera artikel 49 FEUF). Den 24 maj 2011 meddelades sju domar avseende Konungariket Belgien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Portugal, Republiken Österrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Grekland: kommissionen/Belgien (C‑47/08, EU:C:2011:334), kommissionen/Frankrike ( C‑50/08, EU:C:2011:335), kommissionen/Luxemburg ( C‑51/08, EU:C:2011:336), kommissionen/Portugal ( C‑52/08, EU:C:2011:337), kommissionen/Österrike ( C‑53/08, EU:C:2011:338), kommissionen/Tyskland ( C‑54/08, EU:C:2011:339), och kommissionen/Grekland ( C‑61/08, EU:C:2011:340). De efterföljande domarna, det vill säga dom av den 1 december 2011, kommissionen/Nederländerna ( C‑157/09, ej publicerad, EU:C:2011:794), dom av den 10 september 2015, kommissionen/Lettland ( C‑151/14, EU:C:2015:577), dom av den 1 februari 2017, kommissionen/Ungern ( C‑392/15, EU:C:2017:73), och dom av den 15 mars 2018, kommissionen/Tjeckien ( C‑575/16, EU:C:2018:186), avser Konungariket Nederländerna, Republiken Lettland, Ungern och Republiken Tjeckien.

23 Se dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Belgien ( C‑47/08, EU:C:2011:334, punkt 123), och dom av den 15 mars 2018, kommissionen/Tjeckien ( C‑575/16, ej publicerad, EU:C:2018:186, punkterna 107 och 108 samt där angiven rättspraxis). Regleringen av notarieyrket i den belgiska rättsordningen förefaller likna den i den spanska rättsordningen.

24 Se dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Belgien ( C‑47/08, EU:C:2011:334, punkterna 105–111).

25 Se punkt 48 i kommissionens yttranden där det tas för givet att de båda begreppen överlappar varandra, med hänvisning till domstolens praxis om utövande av offentlig makt i samband med etableringsfriheten.

26 Artikel 126 i lagen om notarier.

27 Förhandlingsprotokollet, s. 3: De är ensamt ansvariga för de handlingar som de utför inom ramen för sin yrkesverksamhet ur ett civilrättsligt och straffrättsligt perspektiv och, till skillnad från offentligt anställda i strikt bemärkelse, är staten inte ansvarig för de fel som de kan begå i sin tjänsteutövning. Det är notarierna som måste teckna en ansvarsförsäkring för att vara skyddade i händelse av skadeståndsskyldighet … De kan välja mellan samtliga företagsformer precis som alla andra företagare i Spanien – företag under samäganderätt (comunidad de bienes), enkelt bolag eller aktiebolag. Detta är ett påstående från klaganden i det nationella målet som inte särskilt har bestridits av de andra parterna i målet.

28 Se dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Belgien ( C‑47/08, EU:C:2011:334, punkterna 117 och 118), och punkt 49 i kommissionens skriftliga yttrande.

29 Se dom av den 1 juli 2008, MOTOE ( C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 26, vilken det hänvisas till i punkt 44 i domen av den 6 september 2011, Scattolon, C‑108/10, EU:C:2011:542), dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Belgien ( C‑47/08, EU:C:2011:334, punkt 90), och dom av den 15 mars 2018, kommissionen/Tjeckien ( C‑575/16, ej publicerad, EU:C:2018:186, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

30 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 49 och där angiven rättspraxis.

31 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 49 och där angiven rättspraxis.

32 När det gäller artikel 101 FEUF, se, särskilt, dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl., C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 46 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais Contas ( C‑1/12, EU:C:2013:127, punkt 35).

33 Dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. ( C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 47 och där angiven rättspraxis), och dom av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais de Contas ( C‑1/12, EU:C:2013:127, punkt 36).

34 Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 45.

35 Se dom av den 6 september 2011, Scattolon ( C‑108/10, EU:C:2011:542, punkt 43 och där angiven rättspraxis), och dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo ( C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 34).

36 När det gäller tolkningen av artikel 1.1 i direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, 1977, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91), som utan ändringar återges i direktiv 2001/23, se dom av den 10 december 1998, Hidalgo m.fl. ( C‑173/96 och C‑247/96, EU:C:1998:595, punkterna 21 och 22), och dom av den 14 september 2000, Collino och Chiappero ( C‑343/98, EU:C:2000:441, punkt 34 och där angiven rättspraxis), och, vad förevarande direktiv beträffar, dom av den 29 juli 2010, UGT-FSP ( C‑151/09, EU:C:2010:452, punkt 24, om ett återtagande som skedde genom ett dekret), och dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo ( C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 38).

37 Även i doktrinen har det påpekats att begreppet företagsöverlåtelse, till följd av domstolens tolkning, har utvidgats avsevärt och går utöver den snäva hänvisning som görs i direktivet till enbart lagenlig överlåtelse, F. Carinci, A. Pizzoferrato, Il diritto del lavoro dell’Unione europea, Turin, 2021, s. 292.

38 F. Carinci, A. Pizzoferrato, Il diritto del lavoro dell’Unione europea, s. 294.

39 Det ska till exempel erinras om domen av den 19 oktober 2017, Securitas ( C‑200/16, EU:C:2017:780, punkterna 23 och 24), där det slås fast att den omständigheten att det inte finns något avtalsförhållande mellan de båda företag som successivt har ansvarat för övervakning och bevakning av hamnanläggningar saknar betydelse för huruvida direktiv 2001/23 är tillämpligt. Detsamma gäller domen av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo ( C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 39), där det slogs fast att det förhållandet att en övergång är följden av att ett kommunalt företag har upplösts enligt ett beslut av kommunens verkställande organ inte i sig utgör hinder mot att det föreligger en övergång.

40 Se dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo ( C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 39), men även, vad det föregående direktivet beträffar, dom av den 2 december 1999, Allen m.fl. ( C‑234/98, EU:C:1999:594, punkt 17).

41 R. Romei, La Direttiva europea sul trasferimento di imprese. Profili generali, i R. Cosio, F. Curcuruto, V. Di Cerbo och G. Mammone, Il diritto del lavoro dell’Unione europea, Giuffrè, 2023, s. 775. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2003, Abler ( C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 33). Egendomen måste inte överföras som egendom, utan det räcker att den ställs till förvärvarens förfogande. Se dom av den 15 december 2005, Güney-Görres och Demir ( C‑232/04 och C‑233/04, EU:C:2005:778).

42 R. Romei, La Direttiva europea, s. 775. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2003, Abler ( C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 34).

43 R. Romei, La Direttiva europea, s. 777.

44 Se, exempelvis, dom av den 8 maj 2019, Dodič ( C‑194/18, EU:C:2019:385, punkt 33).

45 Se dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo ( C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 44).

46 Se dom av den 6 september 2011, Scattolon ( C‑108/10, EU:C:2011:542, punkt 51).

47 R. Romei, La Direttiva europea, s. 779.

48 R. Romei, La Direttiva europea, s. 780.

49 Se, exempelvis, dom av den 8 maj 2019, Dodič ( C‑194/18, EU:C:2019:385, punkterna 34 och 35).