Förslag till avgörande av generaladvokat Anthony Collins föredraget den 27 april 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 24, 2004, s. 1.

3 Benämnt transaktionsavtalet i det omtvistade beslutet (som beskrivs nedan i punkt 4).

4 Se skälen 58–66 i det omtvistade beslutet för närmare uppgifter.

5 Artiklarna 1–4 i det omtvistade beslutet.

6 Skälen 479–491 i det omtvistade beslutet.

7 Dom av den 22 september 2021, Altice Europe/kommissionen ( T‑425/18, EU:T:2021:607) (nedan kallad den överklagade domen).

8 EGT L 395, 1989, s. 1.

9 I förordning nr 139/2004 föreskrivs olika undantag från anmälningsskyldigheten och genomgörandeförbudet som saknar relevans för förevarande överklagande.

10 Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler (EGT L 319, 1974, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 48).

11 Ibidem.

12 Punkt 595 i det omtvistade beslutet.

13 Därmed inte sagt att avtalsvillkoren inte kan beaktas när de är relevanta för bedömningen av huruvida genomförandet har ägt rum.

14 Dom av den 4 mars 2020, Marine Harvest/kommissionen ( C‑10/18 P, EU:C:2020:149, punkt 106).

15 Se, exempelvis, skäl 490 i det omtvistade beslutet, där kommissionen stödjer sig på bevisning som lagts fram inom ramen för tillämpningen av artikel 7.1 i förordning nr 139/2004 för att bedöma huruvida skyldigheten i artikel 4.1 i förordning nr 139/2004 har åsidosatts.

16 Dom av den 4 mars 2020, Marine Harvest/kommissionen ( C‑10/18 P, EU:C:2020:149, punkterna 103 och 104). Altice har påpekat att skyldigheterna i artikel 4.1 och artikel 7.1 i förordning nr 139/2004 har till syfte att säkerställa en effektiv kontroll av koncentrationer. Såsom rådet har framhållit är det mer rättvisande att beskriva detta som det övergripande syftet med förordning nr 139/2004. Altices synsätt är inte till hjälp vid en ingående bedömning av huruvida skyldigheterna i artikel 4.1 och artikel 7.1 har självständiga syften.

17 Dom av den 4 mars 2020, Marine Harvest/kommissionen ( C‑10/18 P, EU:C:2020:149, punkterna 101, 102 och 109).

18 Se det tjugoförsta och det tjugosjätte skälet i förordning 4064/89, dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young ( C‑633/16, EU:C:2018:371, punkterna 41 och 42 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Ernst & Young), och dom av den 4 mars 2020, Marine Harvest/kommissionen ( C‑10/18 P, EU:C:2020:149, punkt 109).

19 Punkt 51 i den överklagade domen.

20 Punkterna 51–67 i den överklagade domen, som behandlar invändningen om rättsstridighet.

21 Som jag förstår det bestrider Altice inte punkterna 326–330 i den överklagade domen, där tillämpningen av den tyska principen om avräkning (Anrechnungsprinzip) behandlas.

22 EU-domstolen har funnit att principen ne bis in idem inte är tillämplig när påföljderna för åsidosättande av artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004 har ålagts av samma myndighet i ett och samma beslut, såsom var fallet i det målet (dom av den 4 mars 2020, Marine Harvest/kommissionen, C‑10/18 P, EU:C:2020:149, punkt 78). När Altice ombads att kommentera denna dom, meddelade Altice tribunalen att företaget inte längre åberopade åsidosättande av principen ne bis in idem som grund för sitt överklagande.

23 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens grönbok om tillnärmning, ömsesidigt erkännande och verkställighet av straffrättsliga påföljder i Europeiska unionen (KOM/2004/0334 slutlig), avsnitt 3.1.1.7.

24 Punkterna 69–89, 96, 132 och 144 i den överklagade domen.

25 Punkt 87 i den överklagade domen.

26 EUT C 56, 2005, s. 24.

27 Punkterna 102–105, 117, 120, 121, 130 och 131 i den överklagade domen.

28 Dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ ( C‑831/18 PPU, EU:C:2020:481, punkterna 52 och 53 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att kommissionen hade kunnat dra samma slutsats beträffande åsidosättandet av förordning nr 139/2004 utan att stödja sig på Altices möjlighet att utöva ett avgörande inflytande är en annan sak.

29 Domen i målet Ernst & Young, punkterna 43 och 44.

30 Domen i målet Ernst & Young, punkterna 45–47 och 52.

31 EUT C 95, 2008, s. 1 (nedan kallat tillkännagivandet om behörighet), punkterna 18–21 och 61.

32 Punkterna 77 och 84, sista meningen, i den överklagade domen.

33 Punkt 87 i den överklagade domen.

34 Min understrykning.

35 Dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen ( C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis).

36 Domen i målet Ernst & Young, punkt 52.

37 Se, exempelvis, dom av den 23 november 2021, rådet/Hamas ( C‑833/19 P, EU:C:2021:950, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

38 Denna iakttagelse gäller i lika mån för den sjätte grundens andra del.

39 Dom av den 18 januari 2017, Toshiba/kommissionen ( C‑623/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:21, punkterna 67 och 71 och där angiven rättspraxis).

40 Punkterna 123–125 i den överklagade domen.

41 Ärende COMP/M.3858 – Lehman Brothers/SCG/Starwood/Le Meridien av den 20 juli 2005, punkterna 7–10. Det andra beslutet om företagskoncentrationer som nämns i fotnot 22 i tillkännagivandet om behörighet (ärende IV/M.126 – Accor/Wagons-Lits av den 28 april 1992) är inte tillräckligt detaljerat för att det ska gå att dra några användbara slutsatser av det i samband med förevarande överklagande.

42 Dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen ( C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis).

43 EGT L 1, 2003, s. 1.

44 Dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen ( C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis).

45 Min understrykning. Se även skälen 477–478 i det omtvistade beslutet.

46 Punkt 226 i den överklagade domen.

47 Punkt 235 i den överklagade domen.

48 Skälen 49 och 50 i det omtvistade beslutet.

49 Se artikel 21.1 i förordning nr 139/2004.

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2013, Schenker & Co. m.fl. ( C‑681/11, EU:C:2013:404, punkt 37 och där angiven rättspraxis), och dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen ( C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 156 och där angiven rättspraxis).

51 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, AstraZeneca/kommissionen ( C‑457/10 P, EU:C:2012:770, punkt 164), och dom av den 22 oktober 2015, AC-Treuhand/kommissionen ( C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 43).

52 Punkterna 286–289 i det överklagade beslutet och skäl 582 i det omtvistade beslutet.

53 Detta överensstämmer med synsättet i punkterna 364–368 i den överklagade domen.

54 Dom av den 9 november 2017, TV2/Danmark/kommissionen ( C‑649/15 P, EU:C:2017:835, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

55 Dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen ( C‑247/14, EU:C:2016:149, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

56 Se, analogt, dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen ( C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 181 och där angiven rättspraxis), och dom av den 22 oktober 2015, AC-Treuhand/kommissionen ( C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkterna 68 och 69 och där angiven rättspraxis).

57 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Wahl i målet Ernst & Young (C‑633/16, EU:C:2018:23, punkterna 44 och 45). Kommissionen ålade symboliska bötesbelopp i kommissionens beslut av den 18 februari 1998 i ärende nr IV/M.920, Samsung/AST, och i kommissionens beslut av den 10 februari 1999 i ärende nr IV/M.969, A.P. Møller. I kommissionens beslut av den 10 juni 2009 i ärende nr COMP/M.4994, Electrabel/Compagnie Nationale du Rhône, och i kommissionens beslut av den 30 september 2013 i ärende nr COMP/M.6850, Marine Harvest/Morpol, ålade kommissionen böter på sammanlagt 20 miljoner euro.

58 Båda dessa omständigheter står i kontrast med situationen när det gäller överträdelser av artikel 101 FEUF.

59 Enligt information på Altice webbplats hade målföretaget ett företagsvärde på 7,4 miljarder euro på kontant- och skuldfri basis. Det kontanta vederlaget uppgick till 5,6 miljarder euro. Transaktionsavgifterna uppgick till 122 miljoner euro.

60 Den ordning för beviljande av immunitet mot eller nedsättning av böter som föreskrivs i artikel 101 FEUF för visselblåsare och företag som samarbetar med kommissionen, och som kommissionen behöver för att få kännedom om eventuella överträdelser av denna bestämmelse, skulle inte fungera i samband med fusioner.

61 För en motsatt uppfattning, se, exempelvis, Memeti, N., Monetary Fines in EU Mergers: In Need for More Regulation, Market and Competition Law Review, april 2019, volym III, nr 1, s. 209–233.

62 Dom av den 4 mars 2020, Marine Harvest/kommissionen ( C‑10/18 P, EU:C:2020:149, punkt 115).

63 Dom av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie ( C‑617/17, EU:C:2019:283, punkterna 38 och 39).

64 Se punkterna 14–27 ovan, särskilt punkt 20, och dom av den 4 mars 2020, Marine Harvest/kommissionen ( C‑10/18 P, EU:C:2020:149, punkt 116).

65 Se, analogt, dom av den 7 juni 2007, Britannia Alloys & Chemicals/kommissionen ( C‑76/06, EU:C:2007:326, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

66 Se punkt 86 ovan.

67 Punkterna 350, 354, 355 och 363 i den överklagade domen.

68 Se punkt 47 ovan.