Domstolens Dom (fjärde avdelningen) den 4 mars 2020

I mål C‑10/18 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 5 januari 2018,

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Vilaras samt domarna S. Rodin, D. Sváby, K. Jürimäe (referent) och N. Piçarra, generaladvokat: E. Tanchev, justitiesekreterare: handläggaren M. Longar,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 maj 2019,

och efter att den 26 september 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden i målet om överklagande

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Den första delgrunden

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den nya grund som åberopades vid förhandlingen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Mowi ASA, tidigare Marine Harvest ASA, har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 26 oktober 2017, Marine Harvest/kommissionen ( T‑704/14, EU:T:2017:753) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2014) 5089 final av den 23 juli 2014 genom vilket böter ålades för genomförandet av en koncentration i strid med artikel 4.1 och artikel 7.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (ärende M.7184 – Marine Harvest/Morpol (proc. artikel 14.2) (nedan kallat det omtvistade beslutet) och i andra hand upphävande eller nedsättning av de böter som ålagts klaganden.

2 I skälen 5, 6, 8, 20 och 34 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (EUT L 24, 2004, s. 1) anges följande:

3 Artikel 1 i förordningen har rubriken Tillämpningsområde. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

4 Artikel 3 i förordningen har rubriken Definition av en koncentration. I artikel 3.1 och 3.2 anges följande:

5 Artikel 4 i förordningen har rubriken Förhandsanmälan av koncentrationer och hänskjutande före anmälan på begäran av de anmälande parterna. I artikel 4.1 föreskrivs följande:

6 Artikel 7 i förordning 139/2004 har rubriken Uppskjutande av genomförandet av koncentrationer. I artikel 7.1 och 7.2 anges följande:

7 I artikel 14.2–14.4 i samma förordning anges följande:

8 I punkterna 1–37 i den överklagade domen redogörs för bakgrunden till tvisten enligt följande:

9 Klaganden väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 oktober 2014, talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och, i andra hand, om upphävande eller nedsättning av de böter som kommissionen hade ålagt.

10 Till stöd för sin talan åberopade klaganden fem grunder. Endast den första och den tredje grunden är relevanta för förevarande överklagande. Den första grunden avser en uppenbart felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna såvitt kommissionen i det omtvistade beslutet fann att artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 inte var tillämplig. Den tredje grunden bygger på ett åsidosättande av principen ne bis in idem.

11 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet.

12 Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

13 Kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas och att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

14 Till stöd för överklagandet åberopar klaganden två grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning genom att tribunalen åsidosatte artikel 7.2 i förordning nr 139/2004. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning genom att tribunalen åsidosatte principen ne bis in idem, avräkningsprincipen och principen om sammanträffande av överträdelser.

15 Vid förhandlingen vid domstolen åberopade klaganden en ny grund, nämligen att artikel 14.2 a i förordning nr 139/2004 är rättsstridig.

16 Den första grunden för överklagandet består av fem delgrunder.

17 Inom ramen för den första delen av denna grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 70, 150, 151 och 230 i den överklagade domen gjorde en felaktig tolkning av begreppet en enda koncentration i den mening som avses i skäl 20 i förordning nr 139/2004.

18 Genom att i punkterna 70 och 230 i den överklagade domen slå fast att det inte var nödvändigt att pröva klagandens argument i frågan huruvida december 2012-förvärvet och det offentliga budet är rättsligt eller faktiskt förenade genom villkor, menar klaganden att tribunalen åsidosatte det relevanta kriteriet för att fastställa huruvida flera transaktioner kan behandlas som en enda företagskoncentration, vilket består i att dessa transaktioner är förenade genom villkor och inte i vid vilken tidpunkt då den transaktion genom vilken kontrollen förvärvas äger rum.

19 I detta avseende har klaganden för det första hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, bland annat i punkterna 150 och 151 i den överklagade domen, när den fann att skäl 20 i förordning nr 139/2004 inte utgör en lämplig grund för att tolka begreppet en enda koncentration. Enligt klaganden ger detta skäl tydligt uttryck för lagstiftarens avsikt att som en enda koncentration behandla alla transaktioner som har nära anknytning till varandra genom att de är förenade genom villkor.

20 Tribunalens konstaterande i punkt 150 i den överklagade domen att nämnda skäl 20 endast är en enda, mycket kort mening och att det inte utgör en rättsligt bindande rättsregel, gör det inte möjligt för tribunalen att vederlägga klagandens tolkning av begreppet en enda koncentration. Klagandebolaget anser nämligen att tribunalen underlät att beakta den omständigheten att innehållet i nämnda skäl återfinns i en tvingande rättsregel, nämligen artikel 7.2 i förordning nr 139/2004, i vilken det hänvisas till offentliga bud och till en rad värdepapperstransaktioner. Tribunalen underkände för övrigt denna tolkning genom att i punkterna 106–109 i den överklagade domen stödja sig på kommissionens konsoliderade tillkännagivande om behörighet beträffande rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT C 95, 2008, s. 1), vilket enligt domstolens praxis utgör en samling icke bindande riktlinjer. Dessutom menar klaganden att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av nämnda skäl 20 när den i punkt 151 i den överklagade domen slog fast att om samma tolkning godtogs skulle alla transaktioner som är förenade genom villkor behandlas som en enda koncentration, trots att de inte har gett upphov till något förvärv av kontroll.

21 För det andra anser klagandebolaget att december 2012-förvärvet och det aktuella offentliga budet var förenade genom villkor och följaktligen utgjorde en enda koncentration.

22 Klaganden har hävdat att villkoret som förenar detta offentliga bud och december 2012-förvärvet i förevarande fall föreskrivs i den norska lagen om handel med värdepapper, vilket utgör högsta möjliga nivå av förening genom villkor. Detta villkor följer närmare bestämt av norsk rätt, genom vilken Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden (EUT L 142, 2004, s. 12) genomförs. Tribunalen har inte ifrågasatt denna omständighet.

23 Att det offentliga budet och december 2012-förvärvet är förenade genom villkor bekräftas vidare även av det konsoliderade tillkännagivande om behörighet som avses i punkt 20 ovan, enligt vilket två eller flera transaktioner kan vara rättsligt eller faktiskt förenade. I förevarande fall är december 2012-förvärvet och det aktuella offentliga budet rättsligt förenade genom ömsesidiga villkor, eftersom det offentliga budet blev obligatoriskt genom genomförandet av december 2012-förvärvet och villkorat av detta. På samma sätt är dessa två transaktioner rent faktiskt knutna till varandra, eftersom det av punkt 43 i tillkännagivandet framgår att var och en av transaktionerna är ekonomiskt beroende av att [den andra] transaktionen genomförs. Dessa två transaktioner planerades och avtalades samtidigt och genomfördes för att uppnå samma ekonomiska mål, nämligen att förvärva samtliga utestående aktier i Morpol.

24 Genom den första grundens andra del har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av syftet med undantaget i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004.

25 Klaganden har för det första hävdat att tribunalens formalistiska synsätt är olämpligt vid tolkningen av syftet med undantaget. Det krävs nämligen en analys av det politiska syftet med undantaget. Enligt klaganden intog tribunalen ett restriktivt synsätt när den i punkterna 174–189 i den överklagade domen underkände relevansen av grönboken om översynen av rådets förordning (EEG) nr 404/89 (COM(2001) 745 final) (nedan kallad grönboken), i vilken det uppmanades att tillämpningsområdet för nämnda undantag skulle utvidgas för att underlätta förvärv. Dessutom grundade sig punkt 189 i den överklagade domen på en formalistisk åtskillnad mellan transaktionsstrukturerna och avfärdade felaktigt tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 på en transaktionsstruktur, när kontrollen kan ha förvärvats innan ett offentligt bud lämnas.

26 För det andra är enligt klaganden det politiska syftet med det undantag som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 att underlätta offentliga bud och tysta övertaganden, under förutsättning att stränga villkor iakttas som syftar till att undvika förändringar i marknadsstrukturen innan kommissionen fattar ett beslut om den anmälda koncentrationen. Köparen kan således i princip förvärva aktier i målföretaget, men kan inte rent faktiskt använda dem innan kommissionen godkänner koncentrationen, vilket inte hindrar denna institution från att utöva sina befogenheter att kontrollera koncentrationer.

27 Det är inte motiverat att vägra att tillämpa det undantag som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 på en särskild transaktionsstruktur när kontrollen kan ha förvärvats innan ett offentligt bud lämnades. I punkt 134 i grönboken medgav kommissionen att förvärv av ett börsnoterat bolag borde omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004, eftersom det [i] sådana situationer normalt är både opraktiskt och artificiellt att anse att koncentrationen uppstår via just den aktie eller aktiepost som ger förvärvaren (de facto) kontroll över målföretaget. Om detta påstående avser tysta övertaganden, gäller det även för offentliga bud.

28 Genom att slå fast att denna bestämmelse inte var tillämplig på en transaktionsstruktur där kontrollen kunde ha förvärvats innan ett offentligt bud lämnades, gjorde tribunalen således en formalistisk åtskillnad mellan olika transaktionsstrukturer, vilket ger upphov till osäkerhet beträffande de transaktioner som omfattas av undantaget och utsätter förvärvarna för betydande praktiska och finansiella risker.

29 Klaganden har för det tredje hänvisat till kommissionens beslut av den 20 januari 2005 (ärende Orkla/Elkem – COMP/M.3709), vilket avsåg en situation som liknar den som är aktuell i förevarande mål. I det beslutet medgav kommissionen bland annat att en förvärvare av ett innehav som ger upphov till ett obligatoriskt offentligt bud utsätter sig för allvarliga ekonomiska risker i väntan på kommissionens godkännande av detta förvärv.

30 Klaganden har för det fjärde gjort gällande att en tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 139/2004, som innebär att den är tillämplig på alla offentliga bud, skulle göra det lättare att uppnå syftena med kontrollen av koncentrationer genom att göra det möjligt för kommissionen att beakta den slutliga andelen av de förvärvade aktierna och de olika verkningarna av den aktuella transaktionen.

31 För det femte har klaganden hävdat att den i förevarande fall har följt artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 genom att den anmälde koncentrationen utan dröjsmål, det vill säga tre dagar efter det att december 2012-förvärvet avslutats, och genom att den avstod från att utöva den rösträtt som följer av de förvärvade aktierna, vilket tribunalen inte har ifrågasatt.

32 Kommissionen har bestritt klagandens argument och anser att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.

33 Klaganden har genom den första grunden, vars båda delar ska prövas tillsammans, i huvudsak ifrågasatt tribunalens tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 139/2004, vilken ledde till att tribunalen underkände klagandens första grund för ogiltigförklaring.

34 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 föreskrivs att under förutsättning att villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda ska punkt 1 i den bestämmelsen inte utgöra hinder för genomförandet av ett offentligt bud eller av en rad transaktioner med värdepapper, genom vilket kontroll i den mening som avses i artikel 3 förvärvas från flera säljare.

35 Domstolen konstaterar att tribunalen i punkterna 68–83 i den överklagade domen prövade huruvida artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 var tillämplig på den aktuella situationen i förevarande fall, enbart med beaktande av december 2012-förvärvet.

36 Tribunalen påpekade för det första, i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen, att kommissionen konstaterade att klagandebolaget hade åsidosatt artiklarna 7.1 och 4.1 i förordning nr 139/2004 redan genom december 2012-förvärvet, det vill säga den transaktion genom vilken klagandebolaget förvärvade kontroll över Morpol. Eftersom transaktionen ägde rum före det aktuella offentliga budet, drog tribunalen slutsatsen att artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 saknade relevans i den mån denna bestämmelse avsåg offentliga bud.

37 Vidare fann tribunalen att artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 inte var tillämplig, eftersom denna bestämmelse avser genomförandet av transaktioner genom vilka kontroll, i den mening som avses i artikel 3 i förordningen, förvärvas via flera säljare genom en rad värdepapperstransaktioner. Såsom framgår av punkterna 75 och 79–81 i den överklagade domen, ansåg tribunalen att klagandebolaget hade förvärvat kontroll över Morpol via en enda säljare genom en enda värdepapperstransaktion, nämligen december 2012-förvärvet. Det aktuella offentliga budet lämnades enligt tribunalen vid en tidpunkt då klagandebolaget redan hade ensam kontroll i faktisk mening över Morpol, till följd av december 2012-förvärvet.

38 Klagandebolaget gjorde vid tribunalen emellertid gällande att december 2012-förvärvet och det aktuella offentliga budet, på grund av sambandet dem emellan, utgjorde olika etapper i en enda koncentration, varför artikel 7.1 i förordning nr 139/2004 enligt artikel 7.2 i samma förordning inte var tillämplig på denna koncentration.

39 I punkterna 85–229 i den överklagade domen prövade tribunalen klagandens argument till stöd för detta synsätt och underkände dem. Tribunalen angav härvidlag att begreppet en enda koncentration inte är ämnat att tillämpas i ett fall där fullständig kontroll i faktisk mening över det enda målföretaget förvärvas från en enda säljare enbart genom en enda privat transaktion, även om denna åtföljs av ett obligatoriskt offentligt bud.

40 Inom ramen för den första grunden för överklagande har klaganden i huvudsak gjort gällande att en sådan tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 är felaktig, eftersom denna bestämmelse, mot bakgrund av skäl 20 i förordningen, ska ges en vid tolkning, vilket innebär att nämnda bestämmelse var tillämplig på december 2012-förvärvet och det aktuella offentliga budet, eftersom dessa två transaktioner utgjorde etapperna i en enda koncentration.

41 Klaganden anser för det första att tribunalen, vid sin tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 139/2004, gjorde en felaktig tolkning av begreppet en enda koncentration, såsom det framgår av skäl 20 i förordning nr 139/2004, vilket enligt klaganden utgör den korrekta rättsliga grunden för denna tolkning.

42 I likhet med vad tribunalen med rätta angav i punkt 91 i den överklagade domen, konstaterar domstolen att begreppet en enda koncentration endast förekommer i skäl 20 i förordning nr 139/2004 och inte i artiklarna i denna förordning.

43 I punkt 150 i den överklagade domen fann tribunalen att detta skäl emellertid inte innehöll någon uttömmande definition av de villkor under vilka två transaktioner utgör en enda koncentration. Tribunalen grundade sig härvid på den specifika karaktären av nämnda skäl, vilket, även om det kan göra det möjligt att klargöra tolkningen av en rättsregel, inte kan utgöra en sådan regel, eftersom det inte är rättsligt bindande i sig.

44 Även om skäl 20 i förordning nr 139/2004, såsom klagandebolaget har medgett genom sina argument, kan användas vid tolkningen av bestämmelserna i denna förordning, kan klaganden inte enbart utifrån ordalydelsen i detta skäl sluta sig till en tolkning av begreppet en enda koncentration som inte är förenlig med dessa bestämmelser. Domstolen har för övrigt vid flera tillfällen angett att skälen i en unionsrättsakt inte är juridiskt bindande och således inte med framgång kan åberopas vare sig till stöd för undantag från bestämmelserna i den berörda rättsakten eller för att tolka dessa bestämmelser på ett sätt som uppenbart strider mot deras lydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA, C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 76, och dom av den 2 april 2009, Tyson Parketthandel, C‑134/08, EU:C:2009:229, punkt 16).

45 Klaganden kan således inte stödja sig på en extensiv tolkning av skäl 20 i förordning nr 139/2004 för att utvidga räckvidden av artikel 7.2 i förordning nr 139/2004.

46 Såsom tribunalen påpekade i punkt 71 i den överklagade domen är det enligt artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 under vissa omständigheter tillåtet att genomföra ett offentligt bud innan det anmäls till och har godkänts av kommissionen, även om transaktionen utgör en koncentration med gemenskapsdimension i den mening som avses i artikel 3 i förordningen.

47 I artikel 7.1 i förordningen, enligt vilken genomförandet av en koncentration förbjuds, begränsas detta förbud till att endast avse sådana koncentrationer som definieras i artikel 3 i samma förordning (dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young, C‑633/16, EU:C:2018:371, punkt 43).

48 Eftersom artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 utgör ett undantag från nämnda förbud, ska begreppet koncentration i artikel 3 beaktas vid fastställandet av bestämmelsens räckvidd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young, C‑633/16, EU:C:2018:371, punkt 44).

49 Enligt artikel 3 i förordning nr 139/2004 ska en koncentration anses uppstå om kontrollen över företag varaktigt ändras till följd av att två eller flera tidigare självständiga företag eller delar av företag slås samman, eller om en eller flera personer som redan kontrollerar minst ett företag eller ett eller flera företag direkt eller indirekt förvärvar kontroll helt eller delvis över ett eller flera andra företag. Kontroll uppnås genom rättigheter, avtal eller andra medel som ger möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på ett företag (dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young, C‑633/16, EU:C:2018:371, punkt 45).

50 Härav följer att en koncentration ska anses ha genomförts så snart parterna i koncentrationen utfört transaktioner som bidrar till att varaktigt förändra kontrollen över målföretaget (dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young, C‑633/16, EU:C:2018:371, punkt 46).

51 I skäl 20 i förordning nr 139/2004 anges visserligen att transaktioner som har nära anknytning till varandra genom att de är förenade genom villkor eller genomförs under tämligen kort tid i form av en rad transaktioner med värdepapper betraktas som en enda koncentration. Endast transaktioner som är nödvändiga för att förändra kontrollen kan emellertid omfattas av artikel 7 i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young, C‑633/16, EU:C:2018:371, punkterna 48 och 49).

52 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 70 i den överklagade domen slog fast att artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 saknar relevans i en situation där kontrollen erhålls inom ramen för en första privat transaktion, trots att denna åtföljs av ett offentligt bud, då detta bud inte är nödvändigt för att åstadkomma en förändring av kontrollen över ett företag som berörs av den aktuella koncentrationen.

53 Av detta följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den underkände klagandens argument att det i förevarande fall var fråga om en enda koncentration, eftersom dessa, såsom tribunalen påpekade i punkt 151 i den överklagade domen, skulle medföra att transaktioner som, även om de är accessoriska till koncentrationen, inte har något direkt funktionellt samband med genomförandet av koncentrationen omfattas av begreppet en enda koncentration och följaktligen av tillämpningsområdet för artikel 7 i förordning nr 139/2004.

54 Klaganden kan således inte med framgång hävda att en transaktion som inte är nödvändig för att ändra kontrollen över ett företag, såsom ett offentligt bud som lämnats efter förvärvet av kontroll över målföretaget, omfattas av begreppet koncentration i artiklarna 3 och 7 i förordning nr 139/2004.

55 Klagandens argument avseende en felaktig tolkning av begreppet en enda koncentration kan följaktligen inte godtas.

56 Klaganden har för det andra hävdat att tribunalens tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 strider mot syftet med denna bestämmelse. Klaganden har i detta avseende gjort gällande att denna bestämmelse syftar till att göra det lättare att lämna offentliga bud och göra tysta övertaganden, vilket innebär att artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 är tillämplig på sådana transaktionsstrukturer där kontroll kan ha förvärvats innan ett offentligt bud lämnas.

57 Domstolen konstaterar att klaganden har medgett att dess vida tolkning av begreppet en enda koncentration leder till att artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 ges en vidare räckvidd än den som följer av bestämmelsens lydelse.

58 I punkterna 200 och 201 i den överklagade domen påpekade tribunalen med rätta, och såsom klaganden har medgett, att artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 innehåller ett undantag från artikel 7.1 i samma förordning, vilket ska tolkas restriktivt.

59 Såsom har påpekats i punkt 57 i förevarande dom och såsom tribunalen framhöll i punkterna 202–204 i den överklagade domen, innebär den tolkning som klaganden har åberopat att tillämpningsområdet för det undantag som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 utvidgas.

60 Under dessa omständigheter kan domstolen inte godta klagandens argument att en sådan tolkning är motiverad med hänsyn till unionsrättens mål på det berörda området, såsom dessa följer av direktiv 2004/25 eller grönboken.

61 Klagandens argument att tolkningen av artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 gör det möjligt att underlätta bedömningen i sak av koncentrationen kan inte heller godtas. Ett sådant argument, som avser prövningen av koncentrationens förenlighet med den inre marknaden, saknar nämligen relevans för den fråga som dessförinnan ska prövas, nämligen huruvida denna koncentration kunde undantas från kravet på anmälan till kommissionen i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 139/2004.

62 Klagandens argument avseende ett åsidosättande av syftet med artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 kan således inte godtas.

63 För det tredje följer det av punkterna 52 och 55 i förevarande dom att klagandens argument att december 2012-förvärvet och det aktuella offentliga budet var förenade genom villkor, och vidare att klaganden uppfyllde villkoren i artikel 7.2 i den förordningen, inte kan godtas.

64 Eftersom begreppet en enda koncentration inte är avsett att tillämpas i ett fall där faktisk ensam kontroll förvärvas från en enda säljare genom en enda transaktion, saknar, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkterna 229 och 230 i den överklagade domen, frågan huruvida det föreligger rättsliga eller faktiska villkor som förenar december 2012-förvärvet och det aktuella offentliga budet relevans. Samma slutsats gör sig i än högre grad gällande när det gäller frågan huruvida klaganden har iakttagit villkoren i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004.

65 Mot bakgrund av ovanstående kan överklagandet inte bifallas på den första grunden.

66 Klaganden har som andra grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen ne bis in idem, avräkningsprincipen och principen om sammanträffande av överträdelser, genom att, bland annat i punkterna 306, 319, 339–344 och 362 i den överklagade domen, slå fast att kommissionen hade rätt att ålägga klaganden olika bötesbelopp, nämligen ett bötesbelopp för åsidosättande av artikel 4.1 i förordning nr 139/2004, och ett annat bötesbelopp för åsidosättandet av skyldigheten att skjuta upp genomförandet av koncentrationer i artikel 7.1 i den förordningen.

67 Den andra grunden är indelad i två delar.

68 Genom den andra grundens första del har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i förevarande fall inte tillämpa principen ne bis in idem eller, i andra hand, avräkningsprincipen.

69 Denna felaktiga rättstillämpning framgår särskilt av punkt 344 i den överklagade domen, i vilken tribunalen slog fast att de två separata bötesbelopp som klaganden ålagts för ett och samma beteende inte stred mot principen ne bis in idem. Denna princip, såsom den framgår av domstolens rättspraxis, innehåller både ett förbud mot dubbel lagföring och ett förbud mot dubbla påföljder, i den meningen att en person inte får straffas två gånger för samma brott.

70 Genom att i punkt 319 i den överklagade domen som det relevanta kriteriet ange att de två bötesbelopp som ålagts klaganden ålades av samma myndighet i ett och samma beslut, gjorde tribunalen en formalistisk och artificiell tolkning av principen ne bis in idem, trots att principen avser dubbel bestraffning, oberoende av om påföljderna ålades i ett och samma förfarande eller i olika förfaranden.

71 Enligt denna princip är det förbjudet att ålägga flera påföljder för samma rättsstridiga beteende, under förutsättning att ett tredubbelt krav är uppfyllt, nämligen att de faktiska omständigheterna är identiska, att det är fråga om en och samma regelöverträdare och att det skyddade rättsliga intresset är detsamma, vilket är fallet i förevarande mål. När det gäller kriteriet att de faktiska omständigheterna ska vara identiska och att det är fråga om en och samma regelöverträdare, medgav tribunalen i punkt 305 i den överklagade domen att de två separata bötesbeloppen ålades på grund av den enda handling som klaganden hade begått, det vill säga december 2012-förvärvet. När det gäller att det skyddade rättsliga intresset ska vara detsamma har både artikel 4.1 och artikel 7.1 i förordning nr 139/2004 till syfte att skydda samma rättsliga intresse, nämligen att se till att det inte orsakas någon bestående och irreparabel skada på den effektiva konkurrensen till följd av ett tidigt genomförande av företagskoncentrationer.

72 För det andra är punkt 344 i den överklagade domen enligt klaganden inte förenlig med domstolens och tribunalens praxis, av vilken det framgår att principen ne bis in idem är tillämplig i ett och samma beslut eller ett enda förfarande. Klaganden har i detta avseende hänvisat till dom av den 18 december 2008, Coop de France bétail et viande m.fl./kommissionen ( C‑101/07 P och C‑110/07 P, EU:C:2008:741), och dom av den 21 juli 2011, Beneo-Orafti ( C‑150/10, EU:C:2011:507), samt tribunalens dom av den 5 oktober 2011, Transcatab/kommissionen ( T‑39/06, EU:T:2011:562). Tribunalens hänvisningar i punkterna 333–338 i den överklagade domen till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna saknar dessutom relevans, eftersom det i unionsrätten föreskrivs ett mer omfattande skydd mot dubbla påföljder, såsom framgår av domstolens och tribunalens praxis.

73 Alternativt har klaganden gjort gällande att tribunalen felaktigt underlät att tillämpa avräkningsprincipen (Anrechnungsprinzip), enligt vilken det krävs att den första påföljd som ålagts beaktas vid fastställandet av den andra påföljden och att den är tillämplig i alla situationer där principen ne bis in idem inte är fullt tillämplig. Enligt klaganden beaktade varken kommissionen, i punkterna 206 och 207 i det omtvistade beslutet, eller tribunalen, i punkterna 339–344 i den överklagade domen, det första bötesbeloppet när de ålade det andra.

74 Kommissionen anser att klagandens argument saknar grund i den del de avser tribunalens påstådda åsidosättande av principen ne bis in idem. Vad vidare gäller det påstådda åsidosättandet av avräkningsprincipen anser kommissionen att dessa argument ska avvisas, eftersom klaganden inte har utvecklat sina argument på ett korrekt sätt eller angett det specifika fel som tribunalen påstås ha begått i detta avseende.

75 Genom den andra grundens första del har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 344 i den överklagade domen slog fast att principen ne bis in idem och avräkningsprincipen inte är tillämpliga i en situation där flera påföljder åläggs i ett och samma beslut, även om dessa påföljder åläggs för samma faktiska omständigheter.

76 Vad för det första beträffar principen ne bis in idem har domstolen slagit fast att denna princip ska iakttas i bötesförfaranden som omfattas av konkurrensrätten. Denna princip innebär ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att ett förfarande på nytt inleds mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende som företaget redan har ålagts böter för eller som företaget har förklarats inte vara ansvarigt för genom ett tidigare beslut mot vilket det inte längre kan väckas talan. Syftet med principen ne bis in idem är således att förhindra att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att ett förfarande enligt konkurrensreglerna på nytt inleds, vilket förutsätter att företaget dömts eller frikänts genom ett tidigare beslut mot vilket det inte längre kan väckas talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie, C‑617/17, EU:C:2019:283, punkterna 28 och 29 och där angiven rättspraxis).

77 Denna tolkning av principen ne bis in idem stöds av ordalydelsen i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och av syftet med denna princip, eftersom denna artikel specifikt avser en upprepning av ett förfarande som avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut rörande samma materiella omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie, C‑617/17, EU:C:2019:283, punkterna 30 och 32).

78 Härav följer, i motsats till vad klaganden har hävdat, att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 319 i den överklagade domen slog fast att principen ne bis in idem inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom påföljderna för åsidosättande av artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004 har ålagts av samma myndighet i ett och samma beslut, nämligen det omtvistade beslutet.

79 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 106 i sitt förslag till avgörande påverkas denna slutsats inte av det argument som klaganden anförde vid förhandlingen, nämligen att den situation som gav upphov till domen av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na ZZycie ( C‑617/17, EU:C:2019:283), skiljer sig från den situation som är i fråga i förevarande mål, eftersom det i det målet var fråga om åläggande, i samma beslut, av böter med anledning av ett åsidosättande av nationella konkurrensregler och böter med anledning av ett åsidosättande av de unionsrättsliga konkurrensreglerna.

80 Det skydd som principen ne bis in idem syftar till att ge mot upprepad lagföring som kan leda till straff, saknar nämligen föremål i en situation där artikel 14.2 a och b i förordning nr 139/2004 tillämpas i ett och samma beslut för att beivra ett åsidosättande av artiklarna 4.1 och 7.1 i denna förordning (se, analogt, dom av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie, C‑617/17, EU:C:2019:283, punkt 34).

81 Vidare underkänner domstolen de argument som klaganden har hämtat från den praxis från domstolen och tribunalen som nämns i punkt 72 i förevarande dom.

82 I detta avseende räcker det att påpeka att tribunalen, i punkterna 322–328 i den överklagade domen, analyserade denna rättspraxis och med rätta slog fast att varken domstolen eller tribunalen har uttalat sig i frågan huruvida principen ne bis in idem är tillämplig i en situation där flera påföljder åläggs i ett och samma beslut. Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 110 och 111 i sitt förslag till avgörande kan denna rättspraxis inte anses visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av principen ne bis in idem.

83 Vad för det andra gäller det argument som klaganden har anfört i andra hand, enligt vilket tribunalen felaktigt underlät att tillämpa avräkningsprincipen, konstaterar domstolen att även om det visserligen framgår av överklagandet att klaganden genom detta argument avser att bestrida punkterna 339–344 i den överklagade domen, har klaganden emellertid inte anfört någon konkret omständighet som kan visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bland annat i nämnda punkter slog fast att avräkningsprincipen, under förutsättning att den principen är sådan att den kan åberopas i förevarande fall, inte är tillämplig i en situation där flera påföljder åläggs i ett och samma beslut, även om dessa påföljder åläggs för samma faktiska omständigheter.

84 Eftersom detta antagande inte har bestritts av klaganden, konstaterar domstolen att de argument som syftar till att göra gällande att denna princip krävde att tribunalen skulle konstatera att kommissionen borde ha beaktat den första påföljd som ålagts klaganden vid fastställandet av den andra påföljden är verkningslösa.

85 Det ska dessutom påpekas att klaganden, som svar på en fråga från domstolen på denna punkt vid förhandlingen, preciserade att den genom att bland annat hänvisa till avräkningsprincipen avsåg att åberopa att dessa påföljder var oproportionerliga. Detta argument kan emellertid inte tas upp till sakprövning, eftersom klaganden inte har riktat någon anmärkning mot punkterna 579–631 i den överklagade domen, i vilka tribunalen specifikt bedömde det bötesbelopp som ålagts klaganden mot bakgrund av proportionalitetsprincipen.

86 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

87 Genom den andra grundens andra del har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 362 i den överklagade domen fann att det påstådda åsidosättandet av anmälningsskyldigheten i artikel 4.1 i förordning nr 139/2004 inte utgjorde den mest specifika överträdelsen och således inte omfattade den mer allmänna överträdelsen av artikel 7.1 i förordningen. Enligt klaganden åsidosatte tribunalen därigenom principen om sammanträffande av överträdelser.

88 Klaganden har för det första gjort gällande att denna princip är erkänd i internationell rätt och i medlemsstaternas rättsordningar. Av principen följer enligt klaganden att när en handling förefaller omfattas av två lagbestämmelser, utesluter den primärt tillämpliga bestämmelsen tillämpningen av övriga bestämmelser med hänvisning till subsidiaritets-, konsumtions- eller specialitetsprincipen. Vissa medlemsstater förbjuder även dubbla påföljder när dessa syftar till att beivra en allvarligare och en ringa överträdelse, som omfattas av den förstnämnda. Klaganden har dessutom understrukit att det enligt fast praxis från internationella domstolar är förbjudet att ålägga en person dubbla påföljder när en överträdelse av en bestämmelse innebär en överträdelse av en annan bestämmelse.

89 Klaganden har för det andra hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 302, 352 och 361 i den överklagade domen genom att göra en teknokratisk åtskillnad mellan de omständigheter som definierar anmälningsskyldigheten och dem som definierar skyldigheten att skjuta upp genomförandet av koncentrationen. Tribunalen ansåg enligt klaganden att åsidosättandet av den första av dessa skyldigheter utgjorde en omedelbar överträdelse, medan åsidosättandet av den andra skyldigheten utgjorde en fortlöpande överträdelse. Denna åtskillnad saknar emellertid relevans för bedömningen av huruvida de två överträdelserna är samtidiga, eftersom de hänför sig till samma beteende, nämligen genomförandet av en koncentration, men vid olika tidpunkter, det vill säga före anmälan respektive godkännandet. Klaganden anser att denna åtskillnad i vart fall inte motiverar att kumulativa påföljder åläggs för samma beteende.

90 För det tredje har klaganden i sitt överklagande gjort gällande att det påstådda åsidosättandet av artikel 4.1 i förordning nr 139/2004 utgör den mer specifika överträdelsen och omfattar det påstådda åsidosättandet av artikel 7.1 i denna förordning.

91 Klaganden anser att kommissionens befogenhet att ålägga böter måste motsvara de olika situationer som avses i bestämmelserna i förordning nr 139/2004. Artikel 7.1 i denna förordning och kommissionens befogenhet att ålägga påföljder för överträdelser av denna artikel enligt artikel 14.2 b i nämnda förordning avser således en situation där en koncentration har anmälts men genomförts innan den godkänts. Om någon anmälan inte har gjorts, ska genomförandet av en koncentration före anmälan, och följaktligen med nödvändighet innan den har godkänts, utgöra den mest specifika och lämpliga överträdelsen, vilket medför att böter åläggs i enlighet med artikel 14.2 a i samma förordning.

92 Vid förhandlingen vid domstolen preciserade klaganden emellertid att den tvärtom ansåg att artikel 7.1 i förordning nr 139/2004, i den del den hänvisar både till anmälningsskyldigheten och till skyldigheten att skjuta upp genomförandet, omfattar artikel 4.1 i denna förordning.

93 Enligt klaganden kan ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten endast konstateras om skyldigheten att skjuta upp genomförandet har åsidosatts. I detta avseende konstaterade tribunalen i punkt 306 i den överklagade domen att den aktuella rättsliga ramen är ovanlig, såtillvida att det finns två artiklar i förordning nr 139/2004, vilkas åsidosättande medför böter på samma straffskala, men i fråga om vilka den första med nödvändighet medför ett åsidosättande av den andra. Klaganden har dessutom analogt hänvisat till domen av den 24 mars 2011, IBP och International Building Products France/kommissionen ( T‑384/06, EU:T:2011:113, punkt 109), i vilken tribunalen, i fråga om åläggande av böter på grund av att det aktuella företaget hade hindrat utredningen eller hade lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter som svar på begäran om upplysningar, slog fast att om en av dessa två omständigheter beaktas innebär detta att den andra inte kan beaktas parallellt vad avser samma beteende.

94 I motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 356 och 357 i den överklagade domen finns det enligt klaganden således ingen risk för att man når det absurda resultat som beskrivs i punkt 356, för det fall, såsom klaganden har gjort gällande, åsidosättandet av anmälningsskyldigheten i artikel 4.1 i förordning nr 139/2004 omfattas av den mer allmänna överträdelsen som föreskrivs i artikel 7.1 i denna förordning.

95 Klaganden anser att tribunalens tolkning av de aktuella bestämmelserna är förenlig med rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, 1989, s. 1), vilken har ersatts av förordning nr 139/2004 och enligt vilken koncentrationen skulle anmälas inom en föreskriven tidsfrist. Denna tolkning är emellertid meningslös inom ramen för förordning nr 139/2004, enligt vilken det endast föreligger en skyldighet att anmäla transaktionen innan den genomförs, vilket innebär att det inte längre är motiverat att ålägga kumulativa påföljder på grund av åsidosättande av artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004.

96 Kommissionen har bestritt klagandens argument och anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

97 Genom den andra delgrunden har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen om sammanträffande av överträdelser genom att, bland annat i punkt 362 i den överklagade domen, slå fast att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den vidtog sanktionsåtgärder mot klaganden för åsidosättande av såväl artikel 4.1 som artikel 7.1 i förordning nr 139/2004.

98 Det ska påpekas att tribunalen, såsom framgår av punkterna 348 och 349 i den överklagade domen, samtidigt som den konstaterade att det i unionens konkurrensrätt inte finns några särskilda regler om sammanträffande av överträdelser, inte desto mindre prövade klagandens argument som hänförde sig till principer i internationell rätt och medlemsstaternas rättsordningar. Tribunalen prövade således huruvida förordning nr 139/2004, såsom klaganden har gjort gällande, innehöll en primärt tillämplig bestämmelse som uteslöt tillämpningen av övriga bestämmelser i denna förordning.

99 För det första bekräftade tribunalen, i punkt 350 i den överklagade domen, kommissionens konstaterande att unionslagstiftaren inte har definierat en överträdelse som allvarligare än den andra, eftersom samma högsta bötesbelopp föreskrivs för överträdelser av artikel 4.1 och artikel 7.1 i förordning nr 139/2004, i enlighet med artikel 14.2 a och b i denna förordning.

100 Tribunalen gjorde sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning genom att göra ett sådant konstaterande.

101 I punkterna 294 och 295 i den överklagade domen påpekade tribunalen med rätta, i sina inledande synpunkter avseende förhållandet mellan artikel 4.1 och artikel 7.1 i förordning nr 139/2004, att även om det finns ett samband mellan dessa bestämmelser, genom att ett åsidosättande av artikel 4.1 i förordningen automatiskt medför ett åsidosättande av artikel 7.1 i förordningen, är det motsatta inte riktigt.

102 I en situation där ett företag anmäler en koncentration innan den genomförs i enlighet med artikel 4.1 i förordning nr 139/2004, är det således fortfarande möjligt att företaget åsidosätter artikel 7.1 i denna förordning om det genomför koncentrationen innan kommissionen har förklarat att den är förenlig med den inre marknaden.

103 Härav följer att artikel 4.1 och artikel 7.1 i förordning nr 139/2004 har självständiga syften inom ramen för principen om prövning vid en enda instans (one-stop-shop) som avses i skäl 8 i förordningen.

104 Såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 302 i den överklagade domen föreskrivs dels i artikel 4.1 i denna förordning en skyldighet att vidta åtgärder som består i en skyldighet att anmäla koncentrationen innan den genomförs, dels i artikel 7.1 i nämnda förordning en skyldighet att inte vidta åtgärder, det vill säga att avstå från att genomföra koncentrationen innan den anmäls och godkänts.

105 I artikel 14.2 a och b i förordning nr 139/2004 föreskrivs separata böter för åsidosättande av var och en av dessa skyldigheter.

106 Även om det, såsom klaganden har gjort gällande, inom ramen för förordning nr 139/2004 faktiskt inte är möjligt att det föreligger ett åsidosättande av artikel 4.1 i förordningen oberoende av om artikel 7.1 i samma förordning åsidosätts, kvarstår det faktum att det i denna förordning, såsom tribunalen korrekt slog fast i punkterna 296 och 297 i den överklagade domen, föreskrivs en möjlighet, i enlighet med artikel 14.2 a och b i förordningen, att ålägga separata böter för var och en av dessa åsidosättanden, i en situation där de båda åsidosättandena har genomförts samtidigt, genom att en koncentration genomförts innan den anmälts till kommissionen.

107 Klagandens tolkning, enligt vilken kommissionen i en sådan situation endast kan vidta sanktionsåtgärder med avseende på ett åsidosättande av artikel 7.1 i förordning nr 139/2004, eftersom denna bestämmelse omfattar artikel 4.1 i förordningen, kan inte godtas.

108 En sådan tolkning strider nämligen mot målet med förordning nr 139/2004, vilket såsom framgår av skäl 34 i den förordningen är att säkerställa en effektiv kontroll av koncentrationer med en gemenskapsdimension genom att kräva att företag är skyldiga att förhandsanmäla koncentrationer och att dessa inte får genomföras förrän ett slutligt beslut har antagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young, C‑633/16, EU:C:2018:371, punkt 42).

109 Genom att beröva kommissionen möjligheten att, genom de böter som den ålägger, skilja mellan de situationer som avses i punkterna 102 och 106 i förevarande dom, det vill säga en situation där företaget iakttar anmälningsskyldigheten men åsidosätter skyldigheten att skjuta upp genomförandet, och den situationen att detta företag åsidosätter dessa båda skyldigheter, gör nämnda tolkning det inte möjligt att uppnå detta mål, eftersom ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten aldrig kan bli föremål för en särskild sanktionsåtgärd.

110 En sådan tolkning skulle dessutom innebära att artikel 14.2 a i förordning nr 139/2004 förlorar all ändamålsenlig verkan, eftersom det, såsom klaganden själv har medgett, inte föreligger någon annan situation än den som tribunalen avsåg i den överklagade domen, där denna bestämmelse skulle kunna tillämpas. I den mån som klagandens tolkning i detta avseende skulle innebära att giltigheten av samma bestämmelse ifrågasattes, framhåller domstolen, såsom tribunalen påpekade i punkt 306 i den överklagade domen, utan att detta har bestritts av klaganden, att klaganden vid tribunalen inte framförde någon invändning om rättsstridighet med avseende på artikel 14.2 a i förordningen.

111 Tribunalen hade således fog för att anse att kommissionen kunde ålägga två separata böter med stöd av artikel 4.1 respektive artikel 7.1 i nämnda förordning.

112 För det andra prövade och underkände tribunalen, i punkterna 351–358 i den överklagade domen, klagandens argument att överträdelsen av artikel 4.1 i förordning nr 139/2004 utgör den mest specifika överträdelsen, som omfattar åsidosättandet av artikel 7.1 i denna förordning.

113 Tribunalen grundade sig härvidlag huvudsakligen på konstaterandet i punkt 352 i den överklagade domen att en överträdelse av artikel 4.1 i förordning nr 139/2004 är en omedelbar överträdelse, medan en överträdelse av artikel 7.1 i förordningen är en fortlöpande överträdelse som inleds vid den tidpunkt då överträdelsen av artikel 4.1 i nämnda förordning begås.

114 I punkterna 353–356 i den överklagade domen drog tribunalen slutsatsen att med hänsyn till de olika preskriptionstider som är tillämpliga när dessa två typer av överträdelser ska beivras, skulle den tolkning som klaganden förespråkar få till följd att ett företag som åsidosätter såväl anmälningsskyldigheten som skyldigheten att skjuta upp genomförandet gynnas i förhållande till ett företag som endast åsidosätter skyldigheten att skjuta upp genomförandet.

115 Av detta följer, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, att den åtskillnad som tribunalen gjorde mellan åsidosättandet av artikel 4.1 i förordning nr 139/2004, som utgör en omedelbar överträdelse, och åsidosättandet av artikel 7.1 i denna förordning, som är en fortlöpande överträdelse, är relevant för bedömningen av huruvida den ena av dessa två överträdelser ska anses vara mer specifik och följaktligen huruvida den ena kan omfatta den andra.

116 Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 100–111 i förevarande dom är klagandens argument att samma åtskillnad inte skulle göra det möjligt för kommissionen att ålägga kumulativa påföljder under alla omständigheter ogrundat.

117 För det tredje kan klaganden inte heller vinna framgång med argumentet att tribunalen skulle ha åsidosatt principen om sammanträffande av överträdelser, såsom den följer av internationell rätt och medlemsstaternas rättsordningar.

118 Även om det antas att denna princip är relevant i förevarande fall, såsom tribunalen med rätta slog fast i punkterna 372 och 373 i den överklagade domen, kan detta argument inte godtas, eftersom det i förordning nr 139/2004 inte finns någon bestämmelse som är en primärt tillämplig bestämmelse, såsom framgår av punkterna 100–111 i förevarande dom.

119 Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

120 Överklagandet ogillas, då det inte kan vinna bifall på någon av den andra grundens delgrunder.

121 Genom en ny grund, som åberopades vid förhandlingen, har klaganden med hänvisning till artikel 277 FEUF gjort gällande att artikel 14.2 a i förordning nr 139/2004 är rättsstridig.

122 Klaganden har i detta avseende gjort gällande att artikel 14.2 b i förordning nr 139/2004 utgör den rättsliga grund som gör det möjligt att ålägga påföljder för åsidosättande av både artikel 4.1 och artikel 7.1 i denna förordning, vilket innebär att det inte finns någon anledning att tillämpa artikel 14.2 a i förordning nr 139/2004.

123 Kommissionen anser att grunden inte kan prövas.

124 Genom sin nya grund, som åberopades vid förhandlingen, har klaganden gjort gällande att artikel 14.2 a i förordning nr 139/2004 är rättsstridig.

125 Såsom redan har påpekats i punkt 110 i förevarande dom, framgår det av punkt 306 i den överklagade domen att klaganden vid tribunalen inte framställde någon invändning om rättsstridighet avseende denna bestämmelse.

126 Av domstolens praxis följer att om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande således endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har åberopats i den lägre instansen (dom av den 19 april 2012, Tomra Systems m.fl./kommissionen, C‑549/10 P, EU:C:2012:221, punkt 99, och dom av den 3 juli 2014, Electrabel/kommissionen, C‑84/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2040, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

127 Den av klaganden åberopade nya grunden kan således inte prövas.

128 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de grunder som klaganden har åberopat till stöd för sitt överklagande, ska överklagandet ogillas.

129 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: engelska.