Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 26 september 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 26 oktober 2017, Marine Harvest/kommissionen ( T-704/14, EU:T:2017:753) (nedan kallad den överklagade domen).

3 Beslut om åläggande av böter för genomförandet av en koncentration i strid med artiklarna 4.1 och 7.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (ärende M.7184 – Marine Harvest/Morpol) (C(2014) 5089 final).

4 Beslut i enlighet med artikel 6.1 b och 6.2 i förordning nr 139/2004 (ärende M.6850 – Marine Harvest/Morpol) (C(2013) 6449 final).

5 Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (EUT L 24, 2004, s. 1).

6 Morpol var noterat på Oslobörsen (Norge) innan det förvärvades av Marine Harvest. Marine Harvest är också noterat på Oslobörsen.

7 Som finns i bilaga I till kommissionens förordning (EG) nr 802/2004 av den 7 april 2004 om tillämpning av förordning nr 139/2004 (EUT L 133, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 172, 2004, s. 9).

8 Se skälen 7–9 i tillståndsbeslutet.

9 Se skälen 85–88 i det omtvistade beslutet.

10 Se skälen 100–119 i det omtvistade beslutet.

11 De fem grunder som åberopades vid tribunalen avsåg följande: en uppenbart felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna såvitt kommissionen i det omtvistade beslutet fann att artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 inte var tillämplig (den första grunden), en uppenbart felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, såvitt det i det omtvistade beslutet påstods att sökandebolaget hade handlat oaktsamt (den andra grunden), åsidosättande av principen ne bis in idem (den tredje grunden), en uppenbart felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, såvitt sökandebolaget ålades böter (den fjärde grunden), och en uppenbart felaktig rättstillämpning och en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna samt utebliven motivering vad gäller fastställandet av bötesnivåerna (den femte grunden). Eftersom Marine Harvest vid domstolen endast har ifrågasatt tribunalens bedömning av den första och den tredje grunden som åberopades vid tribunalen, kommer jag endast att sammanfatta tribunalens bedömning av dessa två grunder.

12 EUT C 95, 2008, s. 1.

13 Dom av den 23 februari 2006, Cementbouw Handel & Industrie/kommissionen ( T‑282/02, EU:T:2006:64, punkt 104).

14 För fullständighetens skull (eftersom detta inte har åberopats av Marine Harvest), vill jag påpeka att från och med den 12 november 2013 var Marine Harvest ensam aktieägare i Morpol (se punkt 11 ovan).

15 Även om, såsom förklarades i det omtvistade beslutet, Marine Harvests förvärv av en ägarandel på 48,5 procent i Morpol inte gav Marine Harvest rättslig kontroll över nämnda företag, gav förvärvet faktisk kontroll. Skälet till detta var, för det första, att resten av aktieägandet var mycket spritt och, för det andra, att en enkel majoritet av aktier och röster vid Morpols bolagsstämma räckte för att anta ett förslag, såsom att utse styrelsen eller godkänna utdelningar, och mot bakgrund av närvarotalet vid ordinarie och extraordinarie bolagsstämmor, företrädde M. (vars aktieinnehav Marine Harvest förvärvade genom december 2012-förvärvet) alltid en mycket stor majoritet av röstetalet vid dessa bolagsstämmor (se skälen 48–84 i det omtvistade beslutet).

16 Jag ska inte uppehålla mig vid den andra situationen som nämns i skäl 20 i förordning nr 139/2004 (en rad transaktioner med värdepapper som genomförs under tämligen kort tid) med hänsyn till, för det första, att Marine Harvest uteslutande har åberopat den första situationen som nämns i detta skäl (transaktioner som är förenade genom villkor) och, för det andra, att tribunalen inte bedömde den andra situationen (se punkterna 97, 98 och 149 i den överklagade domen).

17 Dom av den 23 februari 2006 ( T‑282/02, EU:T:2006:64, punkt 109) (min kursivering).

18 Förslag av den 11 december 2002 till rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (nedan kallat kommissionens förslag) (EGT C 20, 2003, s. 4).

19 Rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, 1989, s. 1). Förordning nr 4064/89 upphävdes och ersattes av förordning nr 139/2004.

20 Min kursivering. Det bör påpekas att även om orden provided that the transactions taken as a whole satisfy the requirements of paragraph 1 (under förutsättning att transaktionerna som helhet uppfyller kraven i punkt 1) används i den engelska språkversionen av artikel 3.4 i kommissionens förslag, finns de inte med i den franska språkversionen av bestämmelsen. De finns dock med i den tyska, den spanska, den italienska och den portugisiska språkversionen. Felet i den franska språkversionen tycks ha rättats till av rådet (jämför den engelska och den franska språkversionen av rådets dokument nr 13892/03 av den 24 oktober 2003).

21 Såsom framgår av ett arbetsdokument från kommissionen som lades fram för Ständiga representanternas kommitté (Coreper) under det förberedande arbetet med förordning nr 139/2004, vilket kommissionen har ingett till domstolen. Det framgår av detta dokument att kommissionen uppmärksammade rådet på det faktum att om artikel 3.4 i kommissionens förslag inte antogs, skulle den behöva bedöma flera transaktioner på det sätt som den tidigare hade gjort, det vill säga på grundval av begreppet en enda koncentration. Detta ledde till en kompromiss med Coreper, varigenom artikel 3.4 i kommissionens förslag inte behölls, utan en mening lades till i skäl 23 i förordning nr 4064/89, numera skäl 20 i förordning nr 139/204. Detta är den mening som har citerats ovan i punkt 48.

22 Min kursivering. I samma punkt anges vidare att transaktionerna har ett rättsligt samband med varandra om själva avtalen är ömsesidigt villkorade av varandra, och att transaktionerna har ett faktiskt samband med varandra om en ekonomisk bedömning visar att var och en av transaktionerna nödvändigtvis är beroende av att de andra transaktionerna genomförs (min kursivering).

23 Dom av den 23 februari 2006 ( T‑282/02, EU:T:2006:64).

24 I sådant fall skulle inte frågan uppkomma huruvida undantaget från skyldigheten att bevara status quo i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 är tillämpligt på december 2012-förvärvet, och det skulle inte vara nödvändigt att pröva den första grundens andra del.

25 Dom av den 31 maj 2018 ( C‑633/16, EU:C:2018:371, punkt 52).

26 Dom av den 12 december 2012, Electrabel/kommissionen ( T-332/09, EU:T:2012:672, punkt 246).

27 Jag noterar att Marine Harvest endast har åberopat den första situationen som avses i artikel 7.2 i förordning nr 139/2004 (offentliga bud). För fullständighetens skull kommer jag dock även att undersöka den andra situationen som avses i denna bestämmelse (en rad transaktioner med värdepapper) eftersom, för det första, Marine Harvests argument som grundar sig på syftet med denna bestämmelse egentligen avser den andra situationen och, för det andra, tribunalen bedömde den andra situationen (se punkterna 73–82 och 176 i den överklagade domen).

28 Det bör påpekas att artikel 7.3 i förordning nr 4064/89 (nu artikel 7.2 i förordning nr 139/2004) undantog endast offentliga bud från skyldigheten att bevara status quo. Detta undantag utvidgades till att omfatta en rad transaktioner med värdepapper genom förordning nr 139/2004.

29 Det följer av punkt 188 i grönboken att tillämpningen av skyldigheten att bevara status quo på smygövertaganden kan anses vara opraktisk, och av punkt 76 i sammanfattningen av de svar som inkom på grönboken framgår att det är svårt att avgöra när anmälningsskyldigheten uppstår vid ett smygövertagande (med andra ord hur stor ägarandel som utgör brytpunkten för att förvärvet ska anses ge kontroll över målföretaget). Av dessa skäl utvidgade förordning nr 139/2004 tillämpningsområdet för undantaget från skyldigheten att bevara status quo till att omfatta en rad transaktioner med värdepapper. Se Grönbok om översynen av rådets förordning (EEG) nr 4064/89, framlagd av kommissionen den 11 december 2001 (nedan kallad grönboken) (KOM(2001) 745 slutlig), och sammanfattningen av de svar som inkom på grönboken, vilka finns tillgängliga på webbplatsen för kommissionens generaldirektorat för konkurrens.

30 Det bör påpekas att kommissionen inte har gjort gällande vid domstolen att överklagandet inte kan prövas såvitt avser grunden om att principen ne bis in idem åsidosattes eller såvitt avser grunden om att de principer som reglerar sammanträffande av överträdelser åsidosattes.

31 Det vill säga förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Kraaijenbrink ( C‑367/05, EU:C:2006:760, punkterna 56, 58 och 61), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Beneo-Orafti ( C‑150/10, EU:C:2011:164, fotnot 43).

32 Det ska erinras om att den anmärkning som avser åsidosättande av avräkningsprincipen har åberopats i andra hand, det vill säga om domstolen anser att det inte har skett något åsidosättande av principen ne bis in idem.

33 Dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen ( C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 59), dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl. ( C‑17/10, EU:C:2012:72, punkt 94), och dom av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie ( C‑617/17, EU:C:2019:283, punkt 28).

34 Dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 338), och dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl. ( C‑17/10, EU:C:2012:72, punkt 97). För fullständighetens skull bör det påpekas att det har ifrågasatts huruvida det tredje villkor som har nämnts i punkt 95 ovan, nämligen att det skyddade rättsliga intresset ska vara detsamma, är relevant. Enligt rättspraxis har unionens konkurrensregler och nationella konkurrensregler olika syften (se dom av den 13 februari 1969, Wilhelm m.fl., 14/68, EU:C:1969:4, punkt 11) och de skyddar därför olika rättsliga intressen. Härav följer att principen ne bis in idem inte utgör hinder för att olika bötesbelopp åläggs ett och samma företag för åsidosättande av dels unionens konkurrensregler, dels nationella konkurrensregler. Relevansen av villkoret att det skyddade rättsliga intresset ska vara detsamma har dock ifrågasatts eftersom detta villkor, för det första, inte tillämpas på andra unionsrättsliga områden än konkurrensrätten (se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Toshiba Corporation m.fl., C‑17/10, EU:C:2011:552, punkt 116, och förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Menci, C‑524/15, EU:C:2017:667, punkt 27), och det, för det andra, är oförenligt med den ökade överensstämmelsen mellan unionens konkurrensregler och nationella konkurrensregler och med den decentralisering av tillämpningen av unionens konkurrensregler som har skett genom rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) (se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Toshiba Corporation m.fl., C‑17/10, EU:C:2011:552, punkterna 121–123, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie, C‑617/17, EU:C:2018:976, punkt 48, och Veenbrink, M. Bringing Back Unity: Modernizing the Application of the Non Bis in Idem Principle, World Competition, 2019, volym 42, häfte 1, s. 67–86). Den frågan uppkommer dock inte i förevarande mål, av de skäl som anges i punkt 101 nedan.

35 Se artikel 4.2 andra meningen i förordning nr 139/2004.

36 Se dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young ( C‑633/16, EU:C:2018:371, punkterna 41 och 42).

37 Dom av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie ( C‑617/17, EU:C:2019:283, punkt 35).

38 Sökandena, vilka det första beslutet riktade sig till, hävdade att det andra förfarandet kunde medföra inte bara böter för de japanska leverantörerna, utan även nya böter för sökandena.

39 Dom av den 27 februari 2014, LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen ( T-128/11, EU:T:2014:88, punkt 242).

40 Dom av den 15 oktober 2002 ( C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 62). Se även dom av den 1 juli 2009, ThyssenKrupp Stainless/kommissionen ( T-24/07, EU:T:2009:236, punkterna 190 och 191). Principen ne bis in idem skulle dock antagligen utgöra hinder för att på nytt inleda ett förfarande om kommissionens beslut ogiltigförklarades på materiella grunder, eftersom det skulle vara liktydigt med ett frikännande (dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 24, och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:317, punkt 27).

41 Dom av den 18 december 2008, Coop de France Bétail et Viande m.fl./kommissionen ( C‑101/07 P och C‑110/07 P, EU:C:2008:741), dom av den 21 juli 2011, Beneo-Orafti ( C‑150/10, EU:C:2011:507), och dom av den 5 oktober 2011, Transcatab/kommissionen ( T-39/06, EU:T:2011:562).

42 Dom av den 21 juli 2011, Beneo-Orafti ( C‑150/10, EU:C:2011:507, punkterna 70 och 74).

43 Dom av den 18 december 2008, Coop de France Bétail et Viande m.fl./kommissionen ( C‑101/07 P och C‑110/07 P, EU:C:2008:741, punkterna 128 och 130), och dom av den 13 december 2006, FNCBV/kommissionen ( T-217/03 och T-245/03, EU:T:2006:391, punkterna 342 och 344).

44 Dom av den 5 oktober 2011, Transcatab/kommissionen ( T-39/06, EU:T:2011:562, punkterna 254–259). Överklagandet av den domen ogillades (beslut av den 13 december 2012, Transcatab/kommissionen, C‑654/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:806).

45 Dom av den 13 februari 1969, Wilhelm m.fl., 14/68 ( EU:C:1969:4, punkt 11), dom av den 6 april 1995, Sotralentz/kommissionen ( T-149/89, EU:T:1995:69, punkt 29), och dom av den 27 september 2006, Jungbunzlauer/kommissionen ( T-43/02, EU:T:2006:270, punkt 290).

46 Se fotnot 34.

47 Dom av den 29 juni 2006, Showa Denko/kommissionen ( C‑289/04 P, EU:C:2006:431, punkterna 57–60), dom av den 29 juni 2006, SGL Carbon/kommissionen ( C‑308/04 P, EU:C:2006:433, punkterna 33–36), dom av den 10 maj 2007, SGL Carbon/kommissionen ( C‑328/05 P, EU:C:2007:277, punkterna 31–34), och dom av den 9 juli 2015, InnoLux/kommissionen ( C‑231/14 P, EU:C:2015:451, punkt 75).

48 Dom av den 29 juni 2006, Showa Denko/kommissionen ( C‑289/04 P, EU:C:2006:431, punkterna 50–56), dom av den 29 juni 2006, SGL Carbon/kommissionen ( C‑308/04 P, EU:C:2006:433, punkterna 28–32), dom av den 10 maj 2007, SGL Carbon/kommissionen ( C‑328/05 P, EU:C:2007:277, punkterna 24–30), och dom av den 9 juli 2015, InnoLux/kommissionen ( C‑231/14 P, EU:C:2015:451, punkt 75).

49 C‑367/05, EU:C:2006:760, punkt 58.

50 Dom av den 18 juli 2007, Kraaijenbrink ( C‑367/05, EU:C:2007:444).

51 Se skälen 8 och 11 samt artikel 21.2 och 21.3 i förordning nr 139/2004. Kommissionen har exklusiv behörighet att pröva koncentrationer med en unionsdimension, det vill säga som uppnår de tröskelvärden vad gäller omsättning som föreskrivs i artikel 1.2 och 1.3 i förordningen (såvida inte kommissionen beslutar att hänskjuta en koncentration till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat enligt artikel 4.4 eller artikel 9 i förordning nr 139/2004).

52 I förevarande fall unionens rättssystem, och närmare bestämt artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004.

53 Se Brögelmann, Methodik der Strafzumessung, Juristische Schulung, 2002, s. 903 (se s. 905).

54 När till exempel ett och samma agerande omfattas av 212 § i Strafgesetzbuch (tyska strafflagen), som förbjuder mord, och 223 § i samma lag, som förbjuder vållande till kroppsskada, är det endast den förstnämnda bestämmelsen som är tillämplig. Se Schönke/Schröder Strafgesetzbuch, 30:e upplagan, 2019, Vorbemerkungen zu den §§ 52 ff.

55 Se Rassat, M.-L., Droit pénal général, Ellipses, 4:e upplagan, 2017, punkt 242.

56 Se dom meddelad av Cour de cassation, chambre criminelle (Högsta domstolen, brottmålsavdelningen), den 6 januari 1999 (nr 98–80.730).

57 En person kan till exempel inte anses ha gjort sig skyldig till dels tvätt av pengar som härrör från vinning av bedrägeribrott som begåtts av personens kompanjon, dels häleri. Den omständigheten att de medel som erhållits genom bedrägeri betalades in på personens bankkonto, vilket utgör brottet häleri, var nämligen endast ett förberedande steg till att med hjälp av dessa medel köpa en fastighet, vilket utgör brottet tvätt av pengar som härrör från vinning av bedrägeribrott. Den personen ansågs därför endast vara skyldig till penningtvätt (se dom meddelad av Cour de cassation, chambre criminelle (Högsta domstolen, brottmålsavdelningen) den 26 oktober 2016, nr 15–84.552).

58 Se Dreyer, E., Droit pénal général, LexisNexis, 4:e upplagan, 2016, punkterna 632 och 633.

59 När till exempel samma personer kapar ett flygplan och tar piloten, besättningen och passagerarna i flygplanet som gisslan, kan de anses vara skyldiga till två brott, nämligen flygplanskapning och människorov. Dessa brott skyddar olika intressen, nämligen fri rörlighet i luftrummet respektive skyddet för människors och brottsoffers liv (se dom meddelad av Cour de cassation, chambre criminelle (Högsta domstolen, brottmålsavdelningen), den 27 november 2003, nr 83–93.975).

60 Alla fängelsestraff är av samma art. Likaså är alla böter av samma art.

61 Se Pradel, J., Droit pénal général, Éditions Cujas, 20:e upplagan, 2014, punkt 342.4.

62 Se dom meddelad av Cour de cassation, chambre criminelle (Högsta domstolen, brottmålsavdelningen), den 9 december 2014 (nr 13–85.937). I den domen slog nämnda domstol fast, för det första, att ett och samma agerande utgjorde en överträdelse av dels förbudet mot vållande till annans död, dels föreskrifter om arbetarskydd. För det andra fann nämnda domstol att olika påföljder av samma art kan åläggas för dessa brott, förutsatt att deras totalbelopp, såsom i förevarande fall, inte överskrider den högsta maximinivån enligt lag.

63 Jag vill framhålla att mitt förslag är strikt begränsat till åsidosättandet av artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004 genom ett och samma agerande. Det påverkar inte på något sätt möjligheten för kommissionen att ålägga samma företag mer än ett bötesbelopp när den konstaterar att detta företag har gjort sig skyldigt till flera överträdelser av artikel 101 FEUF. Situationen i förevarande mål är en sådan där ett och samma agerande strider mot flera bestämmelser i unionens konkurrensrätt, nämligen artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004. Frågan är därför huruvida dessa bestämmelser definierar samma överträdelse, eller huruvida den ena bestämmelsen inbegriper den andra, i vilket fall båda bestämmelserna inte ska tillämpas på ett och samma agerande. När kommissionen ålägger samma företag mer än ett bötesbelopp på grundval av artikel 101 FEUF, beror detta däremot på att företaget, genom olika ageranden, mer än en gång åsidosatte en och samma bestämmelse i unionens konkurrensrätt, nämligen förbudet mot avtal och samordnade förfaranden som föreskrivs i artikel 101 FEUF. Frågan i ett sådant fall är huruvida det verkligen har skett flera överträdelser av artikel 101 FEUF, i vilket fall flera bötesbelopp kan åläggas, eller huruvida de aktuella rättsstridiga åtgärderna utgör en och samma överträdelse av artikel 101 FEUF, i vilket fall endast ett bötesbelopp kan åläggas. Det är en helt annan fråga än den som är av intresse här.

64 Enligt denna bestämmelse får böterna inte överstiga 10 procent av de berörda företagens sammanlagda omsättning.

65 Vilket jag antar skulle innebära att frågan om förenligheten med proportionalitetsprincipen (om den skulle uppkomma i ett framtida mål) måste bedömas med avseende på det totala bötesbeloppet, och inte med avseende på varje enskilt bötesbelopp.

66 Se fotnot 5 i det omtvistade beslutet.

67 Den situationen kan uppstå särskilt när parterna anser att deras transaktion inte utgör en koncentration enligt förordning nr 139/2004 (exempelvis på grund av att de har förvärvat en minoritetsandel som de anser är otillräcklig för att ge kontroll över målföretaget), eller att koncentrationen inte har en unionsdimension.

68 Rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997 om ändring av förordning (EEG) nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 180, 1997, s. 1).

69 Se punkt 182 i grönboken, som nämnts ovan i fotnot 29.

70 Se Levy, N., och Cook, C., European Merger Control Law: A Guide to the Merger Regulation, LexisNexis, 2003, punkt 17.03[3].

71 Kommissionen ålade vid fem tillfällen böter för att en koncentration genomfördes innan den hade anmälts och förklarats förenlig: 1) kommissionens beslut av den 18 februari 1998 om åläggande av böter för underlåtenhet att anmäla och genomförande av en koncentration i strid med artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 4064/89 (ärende IV/M.920 – Samsung/AST), 2) kommissionens beslut av den 10 februari 1999 om åläggande av böter för underlåtenhet att anmäla och genomförande av tre koncentrationer i strid med artiklarna 4 och 7.1 i förordning nr 4064/89 (ärende IV/M.969 – A.P.Møller), 3) kommissionens beslut av den 10 juni 2009 om åläggande av böter för genomförande av en koncentration i strid med artikel 7.1 i förordning nr 4064/89 (ärende COMP/M.4994 – Electrabel/Compagnie Nationale du Rhône), 4) kommissionens beslut av den 24 april 2018 om åläggande av böter för genomförande av en koncentration i strid med artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004 (ärende M.7993 – Altice/PT Portugal), och 5) det omtvistade beslutet. Fyra av dessa beslut avser åsidosättande av artikel 4.1 i förening med artikel 7.1 i förordning nr 4064/89 eller nr 139/2004; ett av besluten avser åsidosättande av enbart artikel 7.1 i förordning nr 4064/89 (beslutet i ärende M.4994 – Electrabel/Compagnie Nationale du Rhône); inget av besluten avser åsidosättande av enbart artikel 4.1 i förordning nr 4064/89 eller nr 139/2004. Det bör påpekas att ett sjätte beslut antogs den 27 juni 2019, i vilket kommissionen ålade Canon böter på 28 miljoner euro för att delvis ha genomfört sitt förvärv av Toshiba Medical Systems Corporation. Det förefaller som om dessa böter beivrar åsidosättandet av artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 139/2004, med hänsyn till att det i kommissionens pressmeddelande anges att Canon åsidosatte både anmälningsskyldigheten och skyldigheten att bevara status quo (se kommissionens pressmeddelande av den 27 juni 2019, IP/19/3429 – beslutet har ännu inte publicerats).

72 Den situationen kan i synnerhet uppstå när parterna inte känner till vad som utgör genomförande enligt förordning nr 139/2004, eller när de felaktigt anser att undantaget i artikel 7.2 i förordningen är tillämpligt.

73 Dom av den 31 maj 2018, Ernst & Young ( C‑633/16, EU:C:2018:371, punkt 52).

74 Det ska påpekas att punkterna 363–371 i den överklagade domen behandlar frågan huruvida de principer som reglerar sammanträffande av överträdelser, generellt (se punkt 371) och enligt rättspraxis från internationella domstolar, utgör hinder för att ett och samma agerande kan utgöra olika åsidosättanden. Den avgörande frågan är dock huruvida de principer som reglerar sammanträffande av överträdelser, vid tillämpningen av förordning nr 139/2004, utgör hinder för att ett och samma agerande kan utgöra olika åsidosättanden.

75 Det bör påpekas att Marine Harvest, i sitt överklagande till domstolen, gjorde gällande att åsidosättandet av artikel 4.1 i förordning nr 139/2004 har företräde framför åsidosättandet av artikel 7.1 i nämnda förordning, medan bolaget intog motsatt ståndpunkt vid förhandlingen och hävdade att den sistnämnda överträdelsen har en mer omfattande räckvidd och därför inbegriper den förstnämnda överträdelsen, vilken endast utgör ett tomt skal.

76 Jag vill i det avseendet påpeka att tribunalen själv inte tycks vara övertygad om att den omständigheten att det inte existerar någon primärt tillämplig bestämmelse följer av enbart konstaterandet att åsidosättandet av artikel 4.1 i förordning nr 139/2004 inte har företräde framför åsidosättandet av artikel 7.1 i förordningen. Om så vore fallet, skulle det nämligen inte ha varit nödvändigt för tribunalen att även åberopa den omständigheten att åsidosättandet av båda bestämmelserna omfattas av samma högsta tillåtna procenttal.

77 Se beslut av den 20 januari 2009, Sack/kommissionen ( C‑38/08 P, EU:C:2009:21, punkterna 21–24).