ext/celex/62021CJ0521

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 24 mars 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Rättsstaten – Effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten – Domares oavhängighet – Artikel 19.1 andra stycket FEU – Artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Nationell lagstiftning och nationell rättspraxis som förbjuder de nationella domstolarna att ifrågasätta domstolars och konstitutionella organs legitimitet eller att fastställa eller bedöma lagenligheten av tillsättningen av domare eller fullgörandet av deras rättskipande uppgifter – Skyldighet för den domstol som har att pröva en jävsinvändning gentemot en annan domare att kontrollera att rekvisitet ’domstol som har inrättats enligt lag’ är uppfyllt – Tillsättning av domare vid allmän domstol i Polen – Bristande oavhängighet vad gäller Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) – De som sökt den aktuella domartjänsten saknar effektiva rättsmedel – Domare som inte kan anses vara en ’oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag’ – Möjlighet att skilja en domare från den dömande sammansättningen ”

I mål C‑521/21,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy Poznań – Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań – Stare Miasto, Polen) genom beslut av den 23 juli 2021, som inkom till domstolen den 23 augusti 2021, i målet

MJ

mot

AA,

ytterligare deltagare i rättegången:

Rzecznik Praw Obywatelskich,

Prokurator Prokuratury Okręgowej w Poznaniu,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, I. Jarukaitis (referent), M.L. Arastey Sahún, I. Ziemele, J. Passer, O. Spineanu-Matei och M. Condinanzi samt domarna A. Kumin, D. Gratsias, M. Gavalec, Z. Csehi, B. Smulders, och R. Frendo,

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 januari 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– MJ, som företräder sig själv,

– Rzecznik Praw Obywatelskich, genom J. Roszkiewicz och M. Taborowski,

– Prokurator Prokuratury Okręgowej w Poznaniu, genom M. Smętkowski,

– Polens regering, genom B. Majczyna, B. Grabowska-Moroz och M. Rzotkiewicz, samtliga i egenskap av ombud,

– Belgiens regering, genom M. Jacobs, C. Pochet, L. Van den Broeck och M. Van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud,

– Danmarks regering, genom V. Pasternak Jørgensen och M. Søndahl Wolff, båda i egenskap av ombud,

– Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

– Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud,

– Sveriges regering, genom A. Runeskjöld och H. Shev, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann och P.J.O. Van Nuffel, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 29 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 6.1–6.3 och 19.1 FEU, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan MJ och AA, som båda är näringsidkare, angående en fordran som uppkommit till följd av ett tjänsteavtal.

Tillämpliga bestämmelser

Konstitutionen

3 I artikel 179 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution, nedan kallad konstitutionen) föreskrivs följande:

”Domare utses av Republiken Polens president, på förslag av Krajowa Rada Sądownictwa [(Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS)] för en obegränsad ämbetstid.”

4 Artikel 186.1 i konstitutionen har följande lydelse:

”[KRS] är det organ som värnar om domstolars och domares oavhängighet.”

5 Artikel 187 i konstitutionen har följande lydelse:

”1. [KRS] ska bestå av följande ledamöter:

1) förste ordföranden för [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen)], justitieministern, ordföranden för [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen)] och en person som utses av Republiken Polens president

2) femton ledamöter som väljs bland domarna vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], vid de allmänna domstolarna, vid förvaltningsdomstolarna och vid militärdomstolarna

3) fyra ledamöter som väljs av [sejmen (en av kamrarna vid polska nationalförsamlingen)] bland ledamöterna och två ledamöter som väljs av senaten bland senatorerna.

…

3. Ämbetstiden för de valda ledamöterna i [KRS] är fyra år.

4. Föreskrifter, verksamhetsområde och arbetssätt för [KRS], liksom regler för hur rådets ledamöter väljs, föreskrivs i lag.”

Lagen om KRS

6 Artikel 9 a i ustawa o Krajowej Radzie Sądownictwa (lagen om Nationella domstolsrådet) av den 12 maj 2011 (Dz. U. nr 126, position 714), i dess lydelse enligt ustawa o zmianie ustawy o Krajowej Radzie Sądownictwa oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet och vissa andra lagar) av den 8 december 2017 (Dz. U., 2018, position 3) (nedan kallad lagen om KRS), har följande lydelse:

”§ 1. Sejmen ska bland domarna vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], vid de allmänna domstolarna, vid förvaltningsdomstolarna och vid militärdomstolarna utse femton ledamöter till [KRS] för en sammanlagd ämbetsperiod om fyra år.

§ 2. När sejmen genomför det val som avses i § 1 ska den, så långt möjligt, beakta behovet av att domare från domstolar av olika slag och instanser är representerade i [KRS].

3 §. Den allmänna ämbetsperioden för de nya ledamöter i [KRS] som utsetts bland domarna ska inledas dagen efter den dag då de valdes. Avgående ledamöter i [KRS] ska fullgöra sina tjänsteuppgifter till och med den dag då de nya [KRS-]ledamöternas allmänna ämbetsperiod inleds.”

7 Artikel 44 i lagen om KRS har följande lydelse:

”§ 1. Den som deltar i förfarandet kan överklaga till [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] under åberopande av att [KRS] resolution är rättsstridig, om inte annat föreskrivs i särskilda bestämmelser. …

§ 1a. I enskilda ärenden som rör tillsättning av en domartjänst vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] kan beslut överklagas till [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen)]. I dessa fall är det inte möjligt att överklaga till [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)]. Ett överklagande till [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen)] får inte grundas på ett påstående om felaktig bedömning av hur kandidaterna uppfyllde de kriterier som beaktades vid beslutet att presentera förslaget till tillsättning av domartjänster vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)].

§ 1b. Om inte alla som deltog i förfarandet har överklagat den resolution som avses i artikel 37 § 1 ska KRS-resolutionen, i enskilda fall som rör tillsättning av domartjänster vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], vinna laga kraft i den del som avser beslutet att lägga fram förslaget till tillsättning av domartjänster vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] och i den del som avser beslutet att inte lägga fram ett förslag till tillsättning av domartjänster vid samma domstol, såvitt avser den som deltagit i förfarandet och som inte gett in något överklagande.

§ 2. Överklagande ska ges in till Przewodniczący (ordföranden för KRS)] inom två veckor från det att vederbörande delgetts [KRS] resolution jämte motivering. …”

Lagen om Högsta domstolen

8 Genom ustawa o Sądzie Najwyższym (lagen om Högsta domstolen) av den 8 december 2017 (Dz. U., 2018, position 5) inrättades vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) bland annat Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych (avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, Polen).

9 I artikel 26 i lagen om Högsta domstolen, i ändrad lydelse enligt ustawa o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych, ustawy o Sądzie Najwyższym oraz niektórych innych ustaw (lagen om ändring av lagen om allmänna domstolar, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar) av den 20 december 2019 (Dz. U., 2020, position 190) föreskrivs följande i 2 § och 3 §:

”§ 2. [Avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter] är behörig att pröva yrkanden eller förklaringar om att en domare är jävig eller om utpekandet av den domstol vid vilken ett förfarande ska genomföras, innehållande invändningar avseende en domstols eller en domares bristande oavhängighet. Den domstol vid vilken målet anhängiggörs ska omedelbart skicka en begäran till ordföranden på [avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter] så att målet handläggs i enlighet med de regler som fastställts i särskilda bestämmelser. Att en begäran inges till ordföranden för [avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter] innebär inte att det pågående förfarandet vilandeförklaras.

§ 3. Begäran som avses i § 2 ska inte prövas om den avser fastställande och bedömning av lagenligheten av tillsättningen av en domare eller dennes behörighet att fullgöra rättskipande uppgifter.”

Civilprocesslagen

10 I artikel 47 i ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (lagen om införande av civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U., nr 43, position 296), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen), föreskrivs följande:

”1. I första instans ska domstolen pröva mål med ensamdomare, om inte annat föreskrivs i en särskild bestämmelse.

…

2. Beslut utan förhandling ska avkunnas av en ensamdomare.

…”

11 Artikel 48 i civilprocesslagen har följande lydelse:

”1. En domare är jävig enligt lag

1) i mål i vilka vederbörande är part eller i vilka han eller hon har ett sådant rättsförhållande med någon av parterna att utgången i målet skulle påverka hans eller hennes rättigheter eller skyldigheter

…

5) i mål där vederbörande har deltagit i en lägre instans vid antagandet av det angripna avgörandet, liksom i mål som rör giltigheten av en rättsakt som han eller hon har granskat eller utarbetat samt i mål där han eller hon har agerat i egenskap av prokurator (åklagare, Polen)

…”

12 Artikel 49 i denna lag har följande lydelse:

”Oberoende av de skäl som anges i artikel 48 ska domstol på begäran av domaren eller en part förklara en domare jävig om det föreligger en omständighet som kan ge upphov till rimligt tvivel om domarens opartiskhet i det berörda målet.”

13 I artikel 50 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”1. Parterna ska skriftligen eller genom muntlig förklaring till den domstol vid vilken målet är anhängigt begära att en domare ska förklaras jävig, med angivande av skälen för jävsinvändningen.

2. Den part som har deltagit i förhandlingen ska dessutom göra det sannolikt att den omständighet som ligger till grund för jävsinvändningen har inträffat, eller kommit till dennes kännedom, först senare.

3. Fram till dess att en jävsinvändning gentemot en domare har prövats gäller följande:

1) Den domare som avses i jävsinvändningen får fortsätta att handlägga målet.

2) Domaren får inte meddela något avgörande eller vidta någon åtgärd som avslutar målets handläggning.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

14 I det nationella målet är det två näringsidkare som tvistar angående en fordran som uppkommit till följd av ett tjänsteavtal.

15 Avtalet är att anse som en handelstransaktion, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av försenade betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1). Käranden har i det nationella målet bland annat yrkat att svaranden ska förpliktas att till käranden utge ersättning för uppkomna indrivningskostnader, i enlighet med vad som föreskrivs i direktivets artikel 6.1 och i artikel 10 § 1 i ustawa o przeciwdziałaniu nadmiernym opóźnieniom w transakcjach handlowych (lag om förebyggande av orimliga förseningar vid handelstransaktioner) av den 8 mars 2013 (Dz. U., 2013, position 403). Direktiv 2011/7 införlivades med den polska rättsordningen genom nämnda lag.

16 Genom skrivelse av den 21 maj 2021 begärde svaranden att domaren S.C. – som var den domare som hade i uppgift att ombesörja handläggningen av målet – skulle förklaras jävig. Svaranden gjorde gällande att domaren inte hade tillsatts som domare på ett giltigt sätt. Det var nämligen KRS, i dess nya sammansättning, som hade antagit resolutionen om tillsättningen av S.C. som domare, och enligt Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) framstår det som oklart huruvida KRS kan anses vara ett organ som är förenligt med konstitutionen.

17 S.C. uppgav att det inte fanns något som kunde vederlägga hennes opartiskhet och att det därför inte fanns någon anledning att skilja henne från målet.

18 Sąd Rejonowy Poznań – Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań – Stare Miasto, Polen) fick till uppgift att pröva jävsinvändningen mot S.C. Jävsinvändningen i det nationella målet handläggs av en ensamdomare vid nämnda domstol, som även är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen.

19 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vissa aspekter av tillsättningen av nämnda domare. Den hänskjutande domstolen har närmare bestämt angett att domaren S.C. utnämndes av Republiken Polens president till domare vid Sąd Rejonowy Poznań – Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań – Stare Miasto) på förslag av KRS, i dess nya sammansättning.

20 Den hänskjutande domstolen har, i detta hänseende, preciserat att tre ansökningar hade getts in såvitt avser denna tjänst, däribland av S.C., som tjänstgjort som första domarassistent vid Sąd Okręgowy w Poznaniu (Regiondomstolen i Poznań, Polen) sedan år 2016. Den hänskjutande domstolen har preciserat att kollegiet vid Sąd Okręgowy w Poznaniu (Regiondomstolen i Poznań), liksom församlingen av företrädare för domare och åklagare vid distriktsdomstolarna, i domsagan för Sąd Okręgowy w Poznaniu (Regiondomstolen i Poznań), den 21 respektive den 24 september 2018 hade tillstyrkt S.C.:s ansökan.

21 Genom resolution nr 611/2018 av den 4 december 2018 valde KRS, bland de tre ansökningarna, ut S.C. och föreslog för Republiken Polens president att hon skulle tillsättas som domare. De båda sökanden som inte hade valts ut överklagade inte denna resolution enligt artikel 44 § 1 i lagen om KRS. Den 14 mars 2019 beslutade Republiken Polens president att utse S.C. till domartjänsten.

22 Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart huruvida förfarandet för tillsättningen av domare S.C. är förenligt med unionsrätten, bland annat med hänsyn till sammansättningen i KRS och dess roll i förfarandet samt till att de som deltog i förfarandet inte hade något effektivt rättsmedel mot tillsättningsbeslutet. Den hänskjutande domstolens farhågor i denna del härleds även ur rättspraxis från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen, Polen). Enligt denna rättspraxis kan en jävsinvändning mot en domare, grundad på oegentligheter då denne tillsattes som domare, inte tas upp till sakprövning. Vidare härleds den hänskjutande domstolens farhågor ur nationella bestämmelser som föreskriver att det endast är avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som är behörig att pröva lagenligheten av domartillsättningsbeslut. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang även hänvisat till Trybunał Konstytucyjnys (Konstitutionsdomstolen) dom av den 14 juli 2021 i mål P 7/20. I den domen uttalades att artikel 4.3 andra meningen FEU, jämförd med artikel 279 FEUF, är oförenlig med den polska rättsordningen, i det att dessa bestämmelser gör det möjligt för EU-domstolen att medelst interimistiska åtgärder ålägga Republiken Polen ”skyldigheter utan behörighet därtill ( ultra vires) ” avseende de polska domstolarnas organisation och behörighet samt avseende det förfarande som tillämpas där.

23 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första angett att KRS, enligt konstitutionen, är ett organ som är väsentligt för domstolsväsendets autonomi. KRS har till uppgift att värna om domarnas och domstolarnas oavhängighet. KRS sammansättning och funktion måste således uppfylla de krav som föreskrivs i konstitutionen, så att de förslag till domartillsättning som KRS lägger fram för Republiken Polens president verkligen kommer från ett oavhängigt och för domstolsväsendet representativt organ. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att KRS, i dess nya sammansättning som följer av lagen om KRS, har inrättats i strid med grundläggande polska konstitutionella principer och i strid med unionsrättsliga rättsstatliga värdeprinciper. Att sejmen, och inte domarna, utser de femton domarledamöterna i KRS har lett till att domstolsväsendet inte längre är oavhängigt och till att KRS på ett uppenbart sätt är avhängigt den lagstiftande och den verkställande makten. Detta är något som uttryckligen bekräftats av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och av EU-domstolen. Alla dessa domstolar har uttalat att KRS, i dess nya sammansättning, inte kan anses tillgodose de garantier för oavhängighet och opartiskhet som påkallas bland annat enligt unionsrätten.

24 För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att det är avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som är behörig att pröva överklaganden av KRS resolutioner om domartillsättningsförslag. Denna avdelning består uteslutande av personer som utsetts efter ett utnämningsförfarande som genomförts av KRS i dess nya sammansättning. Under dessa omständigheter kan denna avdelning inte anses tillgodose de garantier för oavhängighet som krävs för att kunna vara en ”domstol som har inrättats enligt lag”. Det finns inte någon annan reell möjlighet att bestrida förfarandets lagenlighet; då det dessutom inte finns några effektiva rättsmedel så kan detta på ett systematiskt sätt föranleda berättigade farhågor om att de som tillsätts som domare efter nämnda förfarande inte är oavhängiga eller opartiska.

25 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy Poznań – Stare Miasto w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań – Stare Miasto) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artiklarna 2 och 19.1 FEU samt artikel 6.1–6.3 FEU, jämförda med artikel 47 i [stadgan], [tolkas så], att en domstol inte kan anses vara en domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i unionsrätten, när dess sammansättning innehåller en person som utnämnts till domare i den domstolen genom ett förfarande där

a) valet av den person som ska nomineras till domare av Republiken Polens president har gjorts av det nuvarande [KRS], som valts i strid med polska konstitutionen och polsk lagstiftning och inte är ett oavhängigt organ som i sin tjänst har företrädare för rättsväsendet som utsetts oberoende av den verkställande och lagstiftande makten, varför något giltigt förslag till utnämning till domarämbetet enligt nationell rätt således inte har gjorts, och

b) deltagarna i domarproven saknar rättsmedel vid [domstol] i den mening som avses i artiklarna 2 och 19.1 FEU, samt artikel 6.1–6.3 FEU, jämförd med artikel 47 i [stadgan]?

2) Ska artiklarna 2 och 19.1 FEU, jämförda med artikel 47 i stadgan, [tolkas så], att när en person som utnämnts under de förhållanden som anges [i fråga 1] ingår i den dömande sammansättningen,

a) utgör dessa artiklar hinder för att tillämpa bestämmelser i nationell rätt enligt vilka prövningen av en sådan persons utnämning till domare uteslutande ankommer på [avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter] som enbart består av personer som utnämnts till domare under de förhållanden som beskrivs ovan [i fråga 1], och där det samtidigt föreskrivs att invändningar mot domarutnämningar ska lämnas utan avseende, med beaktande av det institutionella och strukturella sammanhanget,

b) innebär de, för att säkerställa unionsrätten ändamålsenliga verkan, att nationella bestämmelser ska tolkas så, att domstolarna har möjlighet att ex officio utesluta en sådan person från prövningen av målet enligt reglerna om jäv (analogt tillämpade) gentemot domare som är olämpliga för att döma i målet ( iudex inhabilis ),

c) innebär de att en nationell domstol, för att säkerställa unionsrättens tillämpning och ändamålsenliga verkan, ska avstå från att tillämpa en dom från den nationella konstitutionsdomstolen, i den mån det i denna dom fastställs att det strider mot nationell rätt att pröva en jävsinvändning beträffande en domare med motiveringen att utnämningen av domaren inte uppfyller [unionsrättens] krav på en oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 FEU, jämförd med artikel 47 i [stadgan], och

d) innebär de att en nationell domstol, för att säkerställa unionsrättens tillämpning och ändamålsenliga verkan, ska avstå från att tillämpa en dom från den nationella konstitutionsdomstolen, om denna dom utgör hinder för verkställandet av ett avgörande från EU-domstolen om interimistiska åtgärder, enligt vilka det förordnas om uppskov med tillämpningen av nationella bestämmelser som hindrar de nationella domstolarna från att pröva huruvida unionens krav i fråga om en oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag i den mening som avses i artikel 19.1 FEU, jämförd med artikel 47 i [stadgan] är uppfyllda?”

Förfarandet vid domstolen

26 Domstolens ordförande beslutade den 23 mars 2022 att vilandeförklara målet i avvaktan på det slutliga avgörandet i de förenade målen C‑181/21 och C‑269/21 och den 11 januari 2024 att återuppta handläggningen av detsamma.

EU-domstolens behörighet

27 Prokuratura Okręgowa w Poznaniu (Regionala åklagarmyndigheten i Poznań, Polen) har gjort gällande att EU-domstolen saknar behörighet att pröva begäran om förhandsavgörande. Tolkningsfrågorna avser domstolsväsendets organisation, vilket är ett område där unionen saknar behörighet.

28 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt fast rättspraxis är det visserligen medlemsstaterna som har befogenhet att organisera domstolsväsendet i respektive land. Medlemsstaterna är dock skyldiga att därvid iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten när de utövar denna befogenhet. Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser som reglerar ärenden då beslut ska fattas om tillsättning av domartjänster jämte, i förekommande fall, bestämmelser om domstolsprövning vid sådana tillsättningsförfaranden (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 75 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen – Tillsättning), C‑508/19, EU:C:2022:201, punkt 56, och dom av den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 42).

29 Den invändning som framställts av Regionala åklagarmyndigheten i Poznań avser dessutom i huvudsak själva räckvidden av de unionsbestämmelser som nämns i tolkningsfrågorna och följaktligen tolkningen av dessa bestämmelser. Det är uppenbart att EU-domstolen, med stöd av artikel 267 FEUF, är behörig att göra en sådan tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

30 EU-domstolen är således behörig att pröva begäran om förhandsavgörande.

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

31 Regionala åklagarmyndigheten i Poznań har för det första gjort gällande att tolkningsfrågorna är hypotetiska. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte anfört någon särskild omständighet som skulle ge vid handen att domare S.C. inte är oavhängig eller att hon inte tillsatts i laga ordning.

32 EU-domstolen finner i detta hänseende att tolkningsfrågorna har ställts för att den hänskjutande domstolen ska kunna bedöma huruvida de nationella domartillsättningsreglerna (särskilt tillsättningen av den domare som nu är i fråga) är förenliga med bland annat artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan. Vidare har den hänskjutande domstolen ställt tolkningsfrågorna för att få klarhet i huruvida dessa bestämmelser utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, liksom för rättspraxis från Konstitutionsdomstolen i denna medlemsstat, som innebär att lagenlighetsprövningen av en domartillsättning inom ramen för ett jävsförfarande, grundat på hur det gick till när domaren tillsattes, endast tillkommer ett organ som, i likhet med avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, inte uppfyller kraven i artikel 19.1 andra stycket FEU.

33 EU-domstolen konstaterar att de argument som framförts av Regionala åklagarmyndigheten i Poznań, avseende de oavhängighetsgarantier som domare S.C. kan tillgodose, i huvudsak avser räckvidden och därmed tolkningen av de unionsbestämmelser som tolkningsfrågorna avser, samt de verkningar som dessa bestämmelser kan ha. Dylika argument avser prövningen i sak av tolkningsfrågorna, och dessa argument kan därför inte i sig föranleda EU-domstolen att avvisa tolkningsfrågorna (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

34 Tolkningsfrågorna kan således inte anses vara hypotetiska.

35 För det andra har Regionala åklagarmyndigheten i Poznań gjort gällande att den hänskjutande domstolen inte har iakttagit vad som anges i artikel 94 c i EU-domstolens rättegångsregler, nämligen att den hänskjutande domstolen ska lämna en redogörelse för de skäl som fått den att undra över tolkningen av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

36 EU-domstolen konstaterar i denna del att begäran om förhandsavgörande innehåller alla de uppgifter som erfordras enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna; i nämnda begäran redogör den hänskjutande domstolen bland annat för de nationella bestämmelser som är tillämpliga i det nationella målet, de skäl som fått den hänskjutande domstolen att fråga EU-domstolen om tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelser som avses i tolkningsfrågorna samt det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och de nationella bestämmelserna. Därmed har EU-domstolen tillgång till alla de uppgifter som behövs för att den ska kunna besvara tolkningsfrågorna.

37 Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till sakprövning.

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

38 Det framgår av skälen i beslutet om hänskjutande att frågorna i huvudsak avser tolkningen av principen om domstolarnas oavhängighet och opartiskhet, vilken följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan. Vidare framgår det av beslutet om hänskjutande att det mål vari jävsinvändningen framställts (se punkt 15 ovan) bland annat avser den polska lagstiftning som införlivar direktiv 2011/7 med den polska rättsordningen. Det nationella målet omfattas således inte bara av tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU, utan även av tillämpningsområdet för artikel 47 i stadgan.

39 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågorna prövas enbart utifrån artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, och det saknas därvid anledning att även tolka artikel 6.1–6.3 FEU. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte uppgett varför den ställt frågor till EU-domstolen om tolkningen av sistnämnda bestämmelse.

Den andra frågan

40 EU-domstolen kommer att pröva den andra tolkningsfrågan först. Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, liksom för rättspraxis från Konstitutionsdomstolen i denna medlemsstat, som innebär att prövningen av en jävsinvändning – i ett jävsförfarande grundat på hur det gick till då den domare som avses i jävsinvändningen tillsattes – omfattas av den exklusiva behörigheten för ett sådant organ såsom avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter och att det är uteslutet att detta organ prövar lagenligheten av beslutet att tillsätta denna domare. För det fall denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den nationella domstol som har att pröva denna jävsinvändning – för att bevara den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser – är skyldig att analogivis tillämpa allmänna nationella bestämmelser om jäv avseende en domare som inte kan döma i saken.

41 EU-domstolen påpekar inledningsvis följande (se även punkt 28 ovan). Även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna – bland annat de nationella domstolarnas inrättande, sammansättning, behörighet och funktion, inbegripet vad gäller formerna för lagenlighetsprövningen av tillsättningen av domare – omfattas av medlemsstaternas behörighet, är medlemsstaterna likväl skyldiga att vid utövandet av denna behörighet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten, särskilt enligt artikel 19.1 andra stycket FEU.

42 Principen om ett effektivt domstolsskydd, som det hänvisas till i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör en allmän unionsrättslig princip som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som kommer till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), och principen har numera stadfästs i artikel 47 i stadgan (dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 219 och där angiven rättspraxis, dom av den 11 maj 2023, Inspecţia Judiciară, C‑817/21, EU:C:2023:391, punkt 40, och dom av den 8 maj 2024, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” (Sammanslutningar för domare och åklagare), C‑53/23, EU:C:2024:388, punkt 35).

43 Eftersom det i stadgan stadfästs rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras i Europakonventionen, syftar artikel 52.3 i stadgan till att säkerställa det nödvändiga sammanhanget mellan rättigheterna i stadgan och motsvarande rättigheter enligt Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrättens autonomi. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning i ett visst mål garanterar en skyddsnivå som inte skiljer sig från den skyddsnivå som garanteras enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 46 och där angiven rättspraxis, dom av den 1 augusti 2025, Dimnev, C‑404/24, EU:C:2025:595, punkt 44, och dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 46).

44 Varje medlemsstat ska, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol”, i den mening som avses i unionsrätten, har att pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som således hör till dess rättsmedelssystem inom de områden som omfattas av unionsrätten, uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd, inklusive kravet på oavhängighet (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 47 och där angiven rättspraxis, dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 47, och dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet ( ultra vires ) av domstolens praxis – unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkt 107).

45 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen att pröva en jävsinvändning gentemot en domare, varvid det anförts att domaren i fråga inte har tillsatts på ett korrekt sätt. I polska bestämmelser, såsom dessa tolkats av Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen), föreskrivs emellertid att det är avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter som har exklusiv behörighet att pröva huruvida den aktuella personen har tillsatts som domare i laga ordning. Detta innebär att det enligt polska bestämmelser och enligt den polska konstitutionsdomstolens rättspraxis inte ankommer på den hänskjutande domstolen att själv företa en sådan prövning och att den hänskjutande domstolen ska hänskjuta frågan till nu nämnda avdelning. Denna exklusiva behörighet är dessutom kringgärdad med begränsningar; enligt artikel 26 § 3 i lagen om Högsta domstolen prövar nämligen nämnda avdelning en invändning som ingetts med stöd av lagens artikel 26 § 2 endast om den avser fastställandet och bedömningen av lagenligheten av ett domartillsättningsbeslut.

46 EU-domstolen har – efter det att förevarande begäran om förhandsavgörande framställts – i punkterna 201 och 386 i domen av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) (C‑204/21, EU:C:2023:442), fastställt att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, samt enligt principen om unionsrättens företräde, genom att anta och bibehålla nationella bestämmelser som, vid äventyr av disciplinåtgärder, förbjuder nationella domstolar att kontrollera huruvida de själva eller de domare som tjänstgör där eller andra domare eller domstolar uppfyller de unionsrättsliga kraven på att domstolar och domare ska vara oavhängiga, opartiska och ha inrättats enligt lag.

47 I det mål som avgjordes genom nämnda dom biföll EU-domstolen nämligen Europeiska kommissionens talan såvitt avsåg den första och den andra anmärkningen. Dessa avsåg bland annat frågan huruvida dels artikel 42a § 1 och § 2 i ustawa – Prawo o ustroju sądów powszechnych (lagen om de allmänna domstolarnas organisation), av den 27 juli 2001 (Dz. U., nr 98, position 1070), som förbjuder varje nationell domstol att kontrollera efterlevnaden av de unionsrättsliga kraven på att en domstol ska vara oavhängig och opartisk och ha inrättats enligt lag, dels artikel 107 § 1 punkterna 2 och 3 i denna lag, som gör det möjligt att kvalificera prövningen av huruvida dessa krav har efterlevts som en disciplinär överträdelse, är förenliga med artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 60).

48 EU-domstolen kom fram till denna slutsats efter att bland annat ha understrukit att artikel 26 § 3 i lagen om Högsta domstolen utesluter att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – efter det att en annan domstol till nu nämnda avdelning har överlämnat en jävsinvändning mot en domare – kan pröva denna jävsinvändning när den avser fastställande och bedömning av lagenligheten av en utnämning av en domare eller dennes behörighet att fullgöra rättskipande uppgifter (dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 198).

49 Denna slutsats motiverades även delvis av att de nationella bestämmelser som avses i punkt 46 ovan – på grund av de förbud och disciplinära överträdelser som de föreskriver gentemot domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och vid alla allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar – kunde hindra dessa från att göra fastställanden och bedömningar som de under vissa omständigheter ändå är skyldiga att göra enligt unionsrätten, mot bakgrund av de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan avseende garantin för en ”oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 285).

50 Det framgår nämligen av artikel 19.1 andra stycket FEU att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns en effektiv domstolsprövning som, i förekommande fall, gör det möjligt att kontrollera lagenligheten av domartillsättningsförfarandet. Denna skyldighet följer av själva kravet på att det ska vara fråga om en ”domstol som har inrättats enligt lag”, vilket förutsätter att domartillsättningsförfarandet kringgärdas av skyddsregler som är ägnade att förhindra att domarnas oavhängighet och opartiskhet undergrävs. Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU krävs det således att en nationell domstol, under vissa omständigheter, kan kontrollera huruvida en oegentlighet i domartillsättningsförfarandet har kunnat medföra ett åsidosättande av den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel vid en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i denna bestämmelse och i artikel 47 i stadgan (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 130, 131, 152–154 och 159, och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 131).

51 Artikel 19.1 andra stycket FEU ålägger medlemsstaterna en klar, precis och ovillkorlig skyldighet att uppnå ett visst resultat vad gäller den oavhängighet som ska känneteckna de domstolar som har att tolka och tillämpa unionsrätten. Av detta följer att de nationella domstolar som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsrätten är skyldiga att säkerställa att unionsrättens krav, och således kraven i artikel 19.1 andra stycket FEU, ges full verkan, genom att vid behov underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 146, och dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 253 och där angiven rättspraxis).

52 Det framgår nämligen av fast rättspraxis att varje nationell domstol, inom ramen för sin behörighet och i egenskap av myndighet i en medlemsstat, är skyldig att med avseende på det anhängiggjorda målet underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot en unionsrättslig bestämmelse som har direkt effekt (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 61, och dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 158 och där angiven rättspraxis).

53 För det fall det visar sig att artikel 19.1 andra stycket FEU har åsidosatts, är det utifrån principen om unionsrättens företräde påkallat att de nationella domstolar som inom ramen för sin behörighet har att tillämpa unionsrätten underlåter att tillämpa de nationella bestämmelser som strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU, oavsett om dessa bestämmelser är lagfästa eller konstitutionsfästa, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av dessa bestämmelser genom ett lagstiftningsförfarande eller annat konstitutionellt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 247 och 251, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

54 Det framgår vidare av fast rättspraxis att en nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 andra stycket FEUF i förekommande fall ska avvika från den högre nationella domstolens bedömning, även när det är fråga om en konstitutionsdomstol, om den mot bakgrund av EU-domstolens tolkning finner att den högre domstolens bedömning inte är förenlig med unionsrätten. Den ska om så behövs underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som medför en skyldighet att rätta sig efter denna högre domstols avgöranden. Denna lösning gör sig även gällande när en allmän domstol enligt en nationell processrättslig bestämmelse är bunden av en nationell konstitutionsdomstols avgörande som den anser vara unionsrättsvidrigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkterna 75 och 76).

55 EU-domstolen har – i dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet ( ultra vires ) av domstolens praxis – unionsrättens företräde) (C‑448/23, EU:C:2025:975, punkt 196) – fastställt att Republiken Polen, mot bakgrund av den tolkning av den polska konstitutionen som Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) gjorde i sin dom av den 14 juli 2021 (se punkt 22 ovan), underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt principerna om unionsrättens autonomi, företräde, effektivitet och enhetliga tillämpning.

56 Därav följer att en polsk domstol är skyldig att underlåta att tillämpa de bedömningar som gjorts i domen från Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen) av den 14 juli 2021, i det att den bekräftar förbudet för varje nationell domstol att kontrollera huruvida ett annat organ efterlever de unionsrättsliga kraven i fråga om garantin avseende en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

57 I förevarande fall ankommer det mot bakgrund av övervägandena i punkterna 41–56 ovan – i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där den hänskjutande domstolen har att pröva en jävsinvändning gentemot en domare grundad på hur det gick till då domaren tillsattes – på den hänskjutande domstolen att underlåta att tillämpa polsk lagstiftning, såsom den tolkats av bland annat Trybunał Konstytucyjny (Konstitutionsdomstolen), som innebär att den hänskjutande domstolen inte får pröva huruvida domaren utnämnts i laga ordning och som förpliktar nämnda domstol att hänskjuta denna prövning till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, för att själv företa nämnda prövning och, i förekommande fall, dra konsekvenserna av denna prövning, genom att meddela beslut angående jävsinvändningen mot den aktuella domaren.

58 Det framgår emellertid av utredningen i målet vid EU-domstolen, och särskilt av vad som framförts under förhandlingen, att det är mycket vanligt att domare i Polen har tillsatts på ett rättsvidrigt sätt. Fler än 3 000 domare, det vill säga cirka 30 procent av domarna i landet, ska ha tillsatts på förslag av KRS, i dess nya sammansättning, utan att de som sökt men inte fått domartjänsten i fråga har haft ett effektivt rättsmedel mot KRS förslag. Dessutom har Europadomstolen och EU-domstolen själv i flera domar uttalat att flera aspekter av denna reform inte tillgodoser de krav som uppställs i artikel 6.1 i Europakonventionen respektive artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan.

59 Såsom har angetts i punkt 44 ovan innebär artikel 19.1 andra stycket FEU en skyldighet för varje medlemsstat att inrätta och upprätthålla ett domstolsväsende som säkerställer att de instanser inom domstolsväsendet som är behöriga att pröva besvär inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd, däribland oavhängighetskravet.

60 Som nämnts är det mycket vanligt att domare i Polen har tillsatts på ett rättsvidrigt sätt; mot den bakgrunden är en bedömning från fall till fall av huruvida kravet på en ”domstol som har inrättats enligt lag” har iakttagits, i samband med jävsinvändningar grundade på hur det gick till när de berörda domarna tillsattes, i princip inte tillfyllest för att säkerställa att kravet i artikel 19.1 andra stycket FEU på att mål som omfattas av unionsrätten ska prövas av oavhängiga domstolar, efterlevs fullt ut.

61 Detta gör sig i än högre grad gällande då förekomsten av systematiska eller generella ingrepp i det nationella domstolsväsendets oavhängighet till följd av sådana rättsstridiga domartillsättningar även kan äventyra ett väl fungerande förfarande för förhandsavgörande; förfarandet för förhandsavgörande utgör en väsentlig del av det system som inrättats genom fördragen för att göra det möjligt för de nationella domstolarna att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som tillkommer enskilda enligt unionsrätten (dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 77 och där angiven rättspraxis). Sådana ingrepp äventyrar således på ett allvarligt sätt enhetligheten och konsekvensen i, och den fulla verkan av, unionsrätten.

62 Det ska även påpekas att Europadomstolen i en dom den 23 november 2023 i pilotmålet Wałęsa mot Polen (CE:ECHR:2023:1123JUD005084921), i huvudsak uttalat att de systemrelaterade och sammanlänkade problem som konstaterats föreligga påkallar att polska staten vidtar lagstiftningsåtgärder och andra lämpliga åtgärder för att komma till rätta med de problem med rättsväsendets oavhängighet som uppkommit med anledning av i detta land genomförda reformer.

63 För att återupprätta allmänhetens förtroende för domstolsväsendet och säkerställa att maktfördelningsprincipen iakttas, samt för att säkerställa rättskipningens kontinuitet och effektivitet, inbegripet effektiviteten hos den mekanism för förhandsavgöranden som föreskrivs i artikel 267 FEUF, ankommer det således på den nationella rättsordningen att, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, inrätta ett regelverk som gör det möjligt att – med hänsyn till arten och allvaret i de oegentligheter som förekommit i samband med domartillsättningsförfarandet – bedöma huruvida det är möjligt för dem som tillsatts som domare i icke laga ordning att fortsätta sin tjänstgöring som domare.

64 Artikel 19.1 andra stycket FEU ålägger emellertid inte medlemsstaterna någon enhetlig modell för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd, eller för att återupprätta det förtroende för domstolsväsendet som allmänheten har tappat på grund av systemrelaterade oegentligheter vid tillsättningen av domartjänster.

65 Medlemsstaterna har således ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller utformningen av det konkreta innehållet i det för detta ändamål inrättade regelverket. Emellertid ska detta regelverk, medelst objektiva kriterier, säkerställa att det endast är i icke laga ordning tillsatta domare som påvisar tillräckliga garantier för oavhängighet och opartiskhet som kan fortsätta sin domartjänstgöring.

66 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan samt principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, liksom för rättspraxis från Konstitutionsdomstolen i denna medlemsstat angående tolkningen av denna lagstiftning, som innebär att ett organ ges exklusiv behörighet att pröva en jävsinvändning gentemot en domare – grundad på hur det gick till då domaren tillsattes – samtidigt som detta organ saknar möjlighet att pröva jävsinvändningen om det därvid görs gällande att förfarandet då nämnda domare tillsattes inte genomförts i laga ordning. Det ankommer på den nationella domstol som har att pröva en sådan jävsinvändning att underlåta att tillämpa denna lagstiftning, såsom den tolkats i rättspraxis, och den ska själv pröva huruvida domaren kan anses ha tillsatts i laga ordning; nämnda domstol ska därvid särskilt kontrollera att domaren uppfyller kravet på att vara en ”domstol som har inrättats enligt lag” och, i förekommande fall, förklara domaren jävig, om eventuella oegentligheter vid domartillsättningen innebär att detta krav inte kan anses vara tillgodosett.

Den första frågan

67 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för att en ensamdomare – som tillsatts som domare efter ett tillsättningsförfarande som kännetecknas av dels att hans eller hennes ansökan har tillstyrkts av ett ej oavhängigt organ, dels att övriga sökande i detta tillsättningsförfarande inte hade rätt till ett effektivt rättsmedel vid domstol för att bestrida lagenligheten av tillsättningen av denna domare – kvalificeras som en ”oavhängig och opartisk domstol”.

68 Såsom EU-domstolen har påpekat i punkt 42 ovan utgör principen om ett effektivt domstolsskydd, som det hänvisas till i artikel 19.1 andra stycket FEU, en allmän unionsrättslig princip som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som kommer till uttryck bland annat i artikel 6.1 i Europakonventionen och principen har numera stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan.

69 Regler som garanterar enskilda rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag – i synnerhet regler som definierar detta begrepp och anger hur en sådan domstol ska vara sammansatt – utgör hörnstenen i rätten till en rättvis rättegång. En kontroll av huruvida ett organ, genom sin sammansättning, utgör en sådan domstol, när det föreligger allvarliga tvivel i fråga härom, är nödvändig för att enskilda ska kunna ha förtroende för domstolarna i ett demokratiskt samhälle (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som har inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 58 och där angiven rättspraxis, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 113, och dom av den 8 maj 2024, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” (Sammanslutningar för domare och åklagare), C‑53/23, EU:C:2024:388, punkt 55).

70 De skyddsregler som erfordras enligt unionsrätten för oavhängighet och opartiskhet förutsätter, enligt fast rättspraxis, att det finns regler, särskilt vad gäller det berörda organets sammansättning, utnämningar, tjänsternas varaktighet och grunderna för medlemmarnas röstnedläggelse, jäv och återkallande av röst, som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 109, dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 93 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet ( ultra vires ) av domstolens praxis – unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkt 263).

71 Domarna måste därvid skyddas gentemot yttre inblandning eller påtryckningar som skulle kunna äventyra deras oavhängighet. De regler som är tillämpliga på domarnas ställning och tjänsteutövning ska särskilt göra det möjligt att utesluta inte bara all direkt påverkan i form av instruktioner utan även mer indirekt påverkan som kan inverka på domarnas beslutsfattande, och därmed utesluta att det framstår som att dessa domare inte är oavhängiga eller opartiska, vilket inverkar menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 110, dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 94 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet ( ultra vires ) av domstolens praxis – unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkt 264).

72 EU-domstolen har i detta sammanhang – med hänvisning till rättspraxis från Europadomstolen – uttalat att rätten att få sin sak prövad av en ”domstol som har inrättats enligt lag” visserligen utgör en självständig rättighet. Icke desto mindre har denna rättighet ett mycket nära samband med skyddsreglerna avseende ”oavhängighet” och ”opartiskhet”. Enligt maktfördelningsprincipen, som är kännetecknande för hur en rättsstat fungerar, ska domstolarnas oavhängighet bland annat garanteras gentemot den lagstiftande och den verkställande makten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 124 och 127 samt där angiven rättspraxis, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkterna 117 och 118 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av en domares ämbete), C‑718/21, EU:C:2023:1015, punkt 47).

73 Det unionsrättsliga kravet på att en domstol ”har inrättats enligt lag” syftar dessutom till att förhindra att organisationen av domstolsväsendet överlåts till den verkställande maktens skönsmässiga bedömning och att se till att detta område regleras av en lag som antas av den lagstiftande makten på ett sätt som är förenligt med de bestämmelser som reglerar utövandet av dess befogenhet. Detta uttryck återspeglar bland annat rättsstatsprincipen och avser inte endast den rättsliga grunden för en domstols själva existens, utan även fastställandet av vilka som ska ingå i den dömande sammansättningen i varje mål samt alla andra bestämmelser i nationell rätt vars åsidosättande gör att en eller flera domares deltagande i prövningen av målet betraktas som rättsstridigt, vilket särskilt innefattar bestämmelser om den berörda domstolens ledamöters oavhängighet och opartiskhet (dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 73 och där angiven rättspraxis, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 129, och dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet ( ultra vires ) av domstolens praxis – unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkt 265).

74 Det är därför nödvändigt att försäkra sig om att de materiella rekvisit och de handläggningsregler som är tillämpliga då beslut om att tillsätta domare ska antas är utformade på ett sådant sätt att de utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande de aktuella domarnas pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och deras neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras, när de väl har tillsatts. Det är därvid viktigt att dessa rekvisit och handläggningsregler utformas på ett sådant sätt att de krav som det erinrats om i föregående punkt kan tillgodoses (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

75 Vad närmare bestämt gäller domartillsättningsförfaranden har EU-domstolen – med hänvisning till rättspraxis från Europadomstolen – uttalat att dessa är av grundläggande vikt för att domstolsväsendet ska kunna fungera väl och för domstolsväsendets legitimitet i ett demokratiskt samhälle där den offentliga makten utövas under lagarna. Mot denna bakgrund utgör domartillsättningsförfaranden med nödvändighet en ofrånkomlig del av begreppet ”domstol som inrättats enligt lag”, i den mening som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan. En domstols oavhängighet, i den mening som avses i denna bestämmelse, bedöms bland annat utifrån det sätt på vilket rättens ledamöter har tillsatts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som har inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 57 och där angiven rättspraxis, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 120 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av en domares ämbete), C‑718/21, EU:C:2023:1015, punkt 60).

76 Förvisso kan inte varje fel som kan inträffa under domartillsättningsförfarandet ge upphov till tvivel om domarens oavhängighet och opartiskhet och följaktligen om huruvida den dömande sammansättning där denna domare ingår utgör en ”oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag”, i den mening som avses i unionsrätten (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 123, och dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet ( ultra vires ) av domstolens praxis – unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkt 267).

77 Enligt fast rättspraxis utgör emellertid det förhållandet att det förekommit oegentligheter i samband med tillsättningen av en eller flera domare i det aktuella domstolsväsendet ett åsidosättande av kravet på att en domstol ska ha ”inrättats enligt lag”, särskilt när oegentligheten är av sådant slag och av sådant allvar att den ger upphov till en reell risk för att andra delar av statsmakten, särskilt den verkställande makten, kan komma att missbruka utnämningsmakten på ett sätt som undergräver integriteten av det beslut som utnämningsförfarandet utmynnat i och därigenom ger upphov till rimligt tvivel hos enskilda vad beträffar den eller de berörda domarnas oavhängighet och opartiskhet. Detta är fallet när det är fråga om grundläggande bestämmelser som utgör en del av det aktuella domstolsväsendets upprättande och funktionssätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 130, och dom av den 29 juli 2024, Valančius, C‑119/23, EU:C:2024:653, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

78 För att det ska kunna fastställas att kravet på att en domstol ska ha ”inrättats enligt lag” har åsidosatts och att detta åsidosättande har fått vissa följder krävs det en helhetsbedömning av ett antal omständigheter som sammantagna bidrar till att väcka rimligt tvivel hos enskilda rättssubjekt vad gäller domarnas oavhängighet och opartiskhet (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 74 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet ( ultra vires ) av domstolens praxis – unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkt 269).

79 I förevarande fall ankommer det således, mot bakgrund av vad som konstaterats i punkt 57 ovan, i slutändan på den hänskjutande domstolen att utifrån samtliga de principer som det erinrats om i punkterna 68–75 ovan och efter att ha gjort de bedömningar som krävs i detta avseende uttala sig om huruvida samtliga omständigheter kring tillsättningen av domare S.C., och särskilt de eventuella oegentligheter som ska ha förekommit i samband med hennes tillsättning, kan leda till slutsatsen att denna domare inte kan anses vara en ”oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”, i den mening som avses i unionsrätten.

80 EU-domstolen är nämligen enligt artikel 267 FEUF inte behörig att tillämpa unionsbestämmelserna på ett visst fall, utan är endast behörig att uttala sig om tolkningen av fördragen och de rättsakter som beslutats av unionsinstitutionerna. Enligt fast rättspraxis kan EU-domstolen emellertid, inom ramen för det samarbete mellan domstolar som har inrättats genom artikel 267 FEUF, med utgångspunkt i handlingarna i målet tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som den kan behöva för att bedöma verkningarna av en viss unionsbestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 132 och 133 samt där angiven rättspraxis).

81 Vad gäller de i det nationella målet aktuella omständigheterna, särskilt den omständigheten att KRS, i dess nya sammansättning, tillstyrkt att S.C. skulle tillsättas som domare, påpekar EU-domstolen följande. Såsom framgår av punkt 23 ovan är KRS enligt konstitutionen ett viktigt organ för domstolsväsendets självständighet, och KRS har till uppgift att värna om domarnas och domstolarnas oavhängighet.

82 När det gäller KRS, i dess nya sammansättning, har EU-domstolen uttalat följande. Den i artikel 187.3 i konstitutionen föreskrivna fyraåriga ämbetstiden hade kortats ned för vissa av de ledamöter som fram till dess hade utgjort en del av sammansättningen i KRS. De femton domarledamöter i KRS som tidigare valts av sina domarekollegor har vidare – som en följd av de genomförda ändringarna av lagen om Nationella domstolsrådet – såvitt avser KRS i dess nya sammansättning, tillsatts av en del av den polska lagstiftande makten. Detta har medfört att 23 av de 25 ledamöterna i KRS, i dess nya sammansättning, har tillsatts av, eller ingår i, den polska verkställande och lagstiftande makten. Detta kan ge upphov till rimligt tvivel vad gäller KRS oavhängighet och dess roll i ärenden där domare ska tillsättas för tjänstgöring vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Regelverk med disciplinåtgärder mot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkterna 104, 105 och 108, och dom av den 6 oktober 2021, W.Ż (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 146 och 150).

83 Det framgår emellertid även av EU-domstolens praxis att den omständigheten att KRS, i dess nya sammansättning, inte har tillräckliga garantier för oavhängighet för att undanröja varje form av legitima tvivel om lagenligheten av de domartillsättningsärenden i vilka KRS deltar inte i sig räcker för att dra slutsatsen att de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan har åsidosatts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

84 Vad därefter gäller den omständigheten att de som deltagit i det aktuella tillsättningsförfarandet inte haft något effektivt rättsmedel i det att det endast är möjligt att överklaga till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, vilken i sin tur består av domare som tillsatts på förslag av KRS, i dess nya sammansättning, erinrar EU-domstolen om följande. I punkt 77 i domen av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av en domares ämbete) (C‑718/21, EU:C:2023:1015), har EU-domstolen, inom ramen för bedömningen av huruvida avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, uttalat att samtliga såväl systematiska som faktiska omständigheter, vilka kännetecknade tillsättningen inom detta organ av de domare som inledningsvis tillsatts vid denna avdelning, får till följd att denna avdelning inte är en ”oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, AW ”T”, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkterna 49 och 50).

85 I förlängningen av denna dom har EU-domstolen, i flera beslut och med angivande av samma skäl, slagit fast att begäran om förhandsavgörande från avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, som helt eller delvis består av ledamöter som tillsatts på samma sätt som de i det mål som avgjordes genom nämnda dom, inte kan tas upp till sakprövning (beslut av den 9 april 2024, T (Audiovisuella barnprogram), C‑22/22, EU:C:2024:313, beslut av den 15 maj 2024, Rzecznik Finansowy, C‑390/23, EU:C:2024:419; av den 29 maj 2024, Prokurator Generalny (Polskt extraordinärt rättsmedel II), C‑43/22, EU:C:2024:459, beslut av den 29 maj 2024, Rzecznik Praw Obywatelskich (Polskt extraordinärt rättsmedel), C‑720/21, EU:C:2024:489, och beslut av den 21 juni 2024, Kancelaria B., C‑810/23, EU:C:2024:543).

86 I förevarande fall framgår emellertid följande av utredningen i målet. Vid den tidpunkt då S.C. tillsattes som domare, och då överklagande kunde ges in vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, hade samtliga domare på denna avdelning tillsatts under samma omständigheter som de som var föremål för prövning i EU-domstolens dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av en domares ämbete) (C‑718/21, EU:C:2023:1015). Därvid konstaterade EU-domstolen (se punkt 84 ovan) att nämnda avdelning inte kunde anses vara en ”oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”.

87 Med förbehåll för den bedömning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att företa, kan ett överklagande som ges in vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte anses vara effektivt. Ett sådant överklagande ges nämligen in vid en domstol vars ledamöter inte uppfyllde kravet på att vara en ”domstol som har inrättats enligt lag”, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan.

88 Vad gäller frågan huruvida den omständigheten i sig att de som deltog i det aktuella tillsättningsförfarandet inte har något effektivt rättsmedel inför domstol räcker för att den aktuella domaren inte ska anses ha ”inrättats enligt lag”, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, har EU-domstolen visserligen uttalat att den omständigheten att det eventuellt inte är möjligt att vid domstol överklaga beslut i ärenden om tillsättning av domartjänster vid ett lands högsta domstol kan i vissa fall inte visa sig vara problematisk, utifrån de krav som uppställs i unionsrätten, särskilt i artikel 19.1 andra stycket FEU. Detta gäller dock inte då samtliga relevanta omständigheter i denna process – i ett visst nationellt, såväl rättsligt som faktiskt, sammanhang, och särskilt då det plötsligt inte längre är möjligt att, såsom tidigare, överklaga vid domstol – medför att enskilda rättssubjekt systematiskt kan hysa tvivel beträffande de efter en sådan process tillsatta domarnas oavhängighet och opartiskhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 129).

89 I förevarande fall kan det således inte anses att avsaknaden i sig av en sådan möjlighet att överklaga beslutet att tillsätta S.C. som domare, utgör ett tillräckligt skäl för att förklara S.C. jävig.

90 Under dessa omständigheter ska det prövas huruvida det utifrån de båda omständigheter som är föremål för den första frågan, jämförda med varandra, går att dra slutsatsen att domare S.C. inte kan anses vara en ”domstol som har inrättats enligt lag”, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan.

91 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 63 i sitt förslag till avgörande, och såsom framgår av EU-domstolens praxis, ska man – vid bedömningen av huruvida domare uppfyller kraven på oavhängighet och opartiskhet och utgör en ”domstol som har inrättats enligt lag”, i den mening som avses i dessa bestämmelser – inte bara pröva omständigheterna kring hur det gick till när de tillsattes; man ska därvid även beakta andra relevanta kontextuella omständigheter, varvid en helhetsbedömning ska företas av samtliga omständigheter kring hur det gick till när de tillsattes som domare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 132).

92 Det framgår av handlingarna i målet vid EU-domstolen att domare S.C. tjänstgjorde som första domarassistent vid Sąd Okręgowy w Poznaniu (Regiondomstolen i Poznań). Vidare tillstyrkte domarkollegiet vid nämnda regiondomstol, liksom församlingen med företrädare för domare och åklagare vid distriktsdomstolarna belägna inom regiondomstolens domsaga, att hon tillsattes som domare. Dessutom har de andra personer som sökte den aktuella domartjänsten inte överklagat beslutet att tillsätta S.C. som domare. Slutligen har den hänskjutande domstolen inte angett någon annan relevant omständighet angående hur det gick till när S.C. tillsattes som, inom ramen för den prövning som avses i punkt 91 ovan, skulle ha kunnat få enskilda rättssubjekt att hysa rimligt tvivel om huruvida S.C. kan anses vara pålitlig i förhållande till yttre omständigheter.

93 Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att företa i detta avseende, förefaller det således inte vara möjligt att i förevarande fall konstatera någon annan faktisk och rättslig omständighet som kan påverka denna domares oavhängighet eller opartiskhet.

94 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en ensamdomare – som tillsatts som domare efter ett tillsättningsförfarande som kännetecknas av dels att hans eller hennes ansökan har tillstyrkts av ett organ som inte är tillräckligt oavhängigt för att skingra enskilda rättssubjekts legitima tvivel i fråga om lagenligheten av de domartillsättningsförfaranden i vilka detta organ är inblandat, dels att de som deltagit i detta tillsättningsförfarande inte hade rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol, i avsaknad av andra relevanta omständigheter kring domartillsättningsförfarandet som är av sådan art och sådant allvar att de sammantagna kan vederlägga domarens oavhängighet eller opartiskhet – kvalificeras som en ”oavhängig och opartisk domstol”.

Rättegångskostnader

95 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1) Artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt principen om unionsrättens företräde

ska tolkas så,

att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, liksom för rättspraxis från Konstitutionsdomstolen i denna medlemsstat angående tolkningen av denna lagstiftning, som innebär att ett organ ges exklusiv behörighet att pröva en jävsinvändning gentemot en domare – grundad på hur det gick till då domaren tillsattes – samtidigt som detta organ saknar möjlighet att pröva jävsinvändningen om det därvid görs gällande att förfarandet då nämnda domare tillsattes inte genomförts i laga ordning. Det ankommer på den nationella domstol som har att pröva en sådan jävsinvändning att underlåta att tillämpa denna lagstiftning, såsom den tolkats i rättspraxis, och den ska själv pröva huruvida domaren kan anses ha tillsatts i laga ordning; nämnda domstol ska därvid särskilt kontrollera att domaren uppfyller kravet på att vara en ”domstol som har inrättats enligt lag” och, i förekommande fall, förklara domaren jävig, om eventuella oegentligheter vid domartillsättningen innebär att detta krav inte kan anses vara tillgodosett.

2) Artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för att en ensamdomare – som tillsatts som domare efter ett tillsättningsförfarande som kännetecknas av dels att hans eller hennes ansökan har tillstyrkts av ett organ som inte är tillräckligt oavhängigt för att skingra enskilda rättssubjekts legitima tvivel i fråga om lagenligheten av de domartillsättningsförfaranden i vilka detta organ är inblandat, dels att de som deltagit i detta tillsättningsförfarande inte hade rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol, i avsaknad av andra relevanta omständigheter kring domartillsättningsförfarandet som är av sådan art och sådant allvar att de sammantagna kan vederlägga domarens oavhängighet eller opartiskhet – kvalificeras som en ”oavhängig och opartisk domstol”.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: polska.