Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 8 juni 2023

I de förenade målen C‑747/21 P och C‑748/21 P, angående två överklaganden enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 3 december 2021,

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden M. Arastey Sahún, ordföranden på andra avdelningen A. Prechal (referent), och domaren N. Wahl, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 12 januari 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och de överklagade domarna

Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen

Prövning av överklagandet

Den första grunden i respektive överklagande

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden i respektive överklagande

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden i respektive överklagande

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 PAO Severstal (C‑747/21 P) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 22 september 2021, Severstal/kommissionen ( T‑753/16, ej publicerad, EU:T:2021:612) (nedan kallad domen Severstal/kommissionen (T‑753/16)), och Novolipetsk Steel PJSC (NLMK) (C‑748/21 P) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 22 september 2021, NLMK/kommissionen ( T‑752/16, ej publicerad, EU:T:2021:611) (nedan kallad domen NLMK/kommissionen (T‑752/16)) (nedan tillsammans kallade de överklagade domarna). Genom dessa domar ogillade tribunalen Severstals respektive NLMK:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1328 av den 29 juli 2016 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa kallvalsade platta produkter av stål med ursprung i Folkrepubliken Kina och Ryska federationen (EUT L 210, 2016, s. 1) (nedan kallad den omtvistade förordningen), i den del den avsåg dem.

2 Rådets förordning (EU) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 av den 15 januari 2014 (EUT L 18, 2014, s. 1) (nedan kallad grundförordningen) har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21). Trots att den sistnämnda förordningen trädde i kraft innan den omtvistade förordningen antogs, är det fortfarande de materiella rättsregler som föreskrivs i grundförordningen som är tillämpliga vid fastställandet av dumpningen och skadan i förevarande förenade mål, eftersom den undersökning avseende dumpning och skada som låg till grund för antagandet av den omtvistade förordningen avsåg perioden mellan den 1 april 2014 och den 31 mars 2015. Dessa bestämmelser har emellertid samma innehåll som motsvarande bestämmelser i förordning 2016/1036. Att bestämmelserna i förordning 2016/1036 tillämpats eller åberopats under de förfaranden som gett upphov till förevarande överklaganden saknar således betydelse.

3 I artikel 2.9 i grundförordningen föreskrevs följande:

4 I artikel 9.4 i denna förordning föreskrevs följande:

5 I artikel 18.1 i nämnda förordning föreskrevs följande:

6 Bakgrunden till tvisten kan, såsom den framgår av den överklagade domen, sammanfattas enligt följande.

7 Severstal och NLMK är bolag bildade enligt rysk rätt. De är verksamma på marknaden för tillverkning och distribution av stålprodukter, bland annat kallvalsade platta produkter av stål.

8 Med anledning av ett klagomål som ingetts av Eurofer, The European Steel Association, ASBL, offentliggjorde kommissionen den 14 maj 2015 ett tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande beträffande import av vissa kallvalsade platta produkter av stål med ursprung i Folkrepubliken Kina och Ryska federationen (EUT C 161, 2015, s. 9).

9 Undersökningen av dumpning och skada omfattade perioden från den 1 april 2014 till den 31 mars 2015. Undersökningen av utvecklingstendenser som är av betydelse för skadebedömningen omfattade perioden från den 1 januari 2011 till den 31 mars 2015 (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

10 Efter det att Severstal och NLMK hade lämnat in sina svar på antidumpningsfrågeformuläret och efter kommissionens kontrollbesök på plats i lokaler tillhörande dessa företag och handlare som var närstående till dessa företag, underrättade kommissionen nämnda företag – genom skrivelser av den 30 oktober 2015 – om sin avsikt att tillämpa artikel 18 i grundförordningen. Kommissionen ansåg nämligen att Severstal och NLMK i sina svar inte hade lämnat nödvändiga uppgifter inom de föreskrivna fristerna och hade hindrat undersökningen genom att inte tillhandahålla de begärda handlingarna när kontrollbesöket inleddes.

11 Genom separata skrivelser av den 13 november 2015 motsatte sig Severstal och NLMK tillämpningen av denna artikel och uttryckte sin vilja att fortsätta att samarbeta.

12 Den 29 juli 2016 antog kommissionen den omtvistade förordningen. I artikel 1 i denna förordning föreskrevs det att det skulle införas en slutgiltig antidumpningstull på import av valsade platta produkter av järn eller olegerat stål eller annat legerat stål, men inte av rostfritt stål, av alla bredder, kallvalsade och varken pläterade, på annat sätt metallöverdragna eller försedda med annat överdrag och inte vidare bearbetade efter kallvalsningen, enligt vissa KN-nummer (nedan kallad den berörda produkten), med ursprung i Folkrepubliken Kina och Ryska federationen. Vidare föreskrevs det att tullsatsen skulle vara 34 procent för import från Severstal och 36,1 procent för import från NLMK.

13 Severstal och NLMK väckte talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen genom var sin ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 oktober 2016.

14 Genom två beslut av den 31 maj 2017 tillät ordföranden på andra avdelningen Eurofer att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden i vart och ett av de förfaranden som Severstal och NLMK inlett.

15 Severstal och NLMK åberopade sex respektive fem grunder till stöd för sin respektive talan. Det är endast tribunalens bedömning av Severstals första och sjätte grund i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) och NLMK:s andra och femte grund i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) som är relevanta i förevarande mål om överklagande.

16 Genom nämnda första respektive andra grund gjorde Severstal och NLMK gällande att kommissionen hade åsidosatt artikel 18 i grundförordningen, artikel 6.8 i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT) (EGT L 336, 1994, s. 103), bilaga II till detta avtal och proportionalitetsprincipen samt gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att de inte hade samarbetat fullt ut, och att tillgängliga uppgifter därför skulle beaktas. I de överklagade domarna fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall på dessa grunder och fastställde att varken Severstal eller NLMK hade tillhandahållit alla de tillförlitliga uppgifter som var nödvändiga för kommissionens undersökning, vilket innebar att kommissionen kunde tillämpa artikel 18 i grundförordningen utan att begå något fel.

17 Genom nämnda sjätte respektive femte grund, som avses i punkt 15 ovan, gjorde Severstal och NLMK gällande att kommissionen hade åsidosatt artikel 2.9 och artikel 9.4 i grundförordningen och gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning vid fastställandet av nivån för undanröjande av skada. De gjorde särskilt gällande att kommissionen hade fastställt en orimlig och överdriven vinstmarginal för unionsindustrin och att kommissionen begått ett fel genom att analogt tillämpa artikel 2.9 i grundförordningen vid beräkningen av skademarginalen. I de överklagade domarna fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall på dessa grunder, eftersom kommissionen hade fastställt nivån för undanröjande av skada utan att begå något fel.

18 Severstal har i sitt överklagande i mål C‑747/21 P yrkat att domstolen ska

19 NLMK har i sitt överklagande i mål C‑748/21 P yrkat att domstolen ska

20 Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla dessa båda överklaganden och förplikta Severstal och NLMK att ersätta rättegångskostnaderna.

21 Den 21 september 2022 anmodade domstolens ordförande parterna att ta ställning till en eventuell förening av målen C‑747/21 P och C‑748/21 P vad gäller det fortsatta förfarandet och domen.

22 Genom skrivelser av den 22 september 2022 underrättade kommissionen domstolen om att den inte hade några invändningar mot att förena målen. Genom skrivelse av den 28 september 2022 meddelade Severstal domstolen att den samtyckte till att förena målen. I skrivelse samma dag motsatte sig NLMK att förena målen med avseende på det fortsatta förfarandet, utan att anföra några skäl i detta hänseende.

23 Domstolen beslutade den 18 oktober 2022, med tillämpning av artikel 54 i domstolens rättegångsregler att förena målen C‑747/21 P och C‑748/21 P vad gäller det fortsatta förfarandet och domen.

24 Genom skrivelse av den 24 oktober 2022 anmodades parterna, som en åtgärd för processledning, att besvara vissa frågor från domstolen. Kommissionen besvarade frågorna den 24 november 2022. Severstal och NLMK besvarade frågorna den 1 december 2022.

25 Severstal och NLMK har åberopat tre grunder till stöd för sina överklaganden. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 18.1 i grundförordningen, missuppfattning av bevisningen och materiellt oriktiga bedömningar av de faktiska omständigheterna. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid tillämpningen och tolkningen av artikel 9.4 i grundförordningen. Den tredje grunden avser felaktig rättstillämpning vid tillämpningen och tolkningen av artikel 2.9 i grundförordningen.

26 Eftersom dessa grunder, som har åberopats av såväl Severstal som NLMK, i mycket stor utsträckning överlappar varandra, kommer de att prövas tillsammans.

27 För det första har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 18.1 i grundförordningen när den prövade kommissionens tillämpning av denna bestämmelse i den omtvistade förordningen utan att först bedöma frågan huruvida den berörda produkten var en slutprodukt eller ett halvfabrikat. Kriterierna för kontroll av tillämpningen av artikel 18.1 i grundförordningen beror emellertid på svaret på denna fråga. Dessutom motiverade tribunalen inte sitt val att kvalificera de berörda produkterna som halvfabrikat och begränsade felaktigt sin prövning av kommissionens undersökningar. Av dessa skäl har Severstal och NLMK ifrågasatt punkterna 32, 56, 58 och 68 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) respektive punkterna 33, 50, 56, 79, 80 och 163 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16).

28 För det andra har klagandena gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen och gjorde materiellt oriktiga bedömningar av de faktiska omständigheterna i de överklagade domarna.

29 Severstal har särskilt ifrågasatt punkterna 70, 72, 80, 81, 83, 84, 90–94, 97 och 102 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) och anfört följande:

30 NLMK har ifrågasatt punkterna 54–57, 68 och 77–79 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16), med motiveringen att tribunalen missuppfattade bevisningen eller gjorde en materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna vad gäller handlingarna nr 23, 25, 28 och 34.

31 NLMK har särskilt gjort gällande att tribunalens bedömning i punkterna 55, 68 och 123 i domen bygger på en missuppfattning av de faktiska omständigheter som framgår av handling nr 34. Tvärtemot vad som anges i dessa punkter har nämnda handling samma innehåll som handling nr 23, vilken mottogs och kontrollerades vid kontrollen på plats och vilken innehåller uppgifter om den sammanlagda kvantiteten av och den sammanlagda kostnaden för överförda icke färdigställda produkter. Det kunde således inte anses att handling nr 34 innehöll nya uppgifter eller att den hade ingetts för sent. Dessutom använde kommissionen nämnda handling nr 34 endast för att fastställa de totala kvantiteterna och beloppen och inte i det syfte handlingen begärts, det vill säga för att dela upp uppgifterna per kod. En sådan användning föranledde kommissionen att göra en oriktig bedömning av jämförelsen av beräkningarna och ledde till den absurda slutsatsen att NLMK sålde mer än vad företaget tillverkade.

32 NLMK har även ifrågasatt punkterna 81 och 116 i nämnda dom med motiveringen att NLMK, i motsats till vad tribunalen angett i sin bedömning i dessa punkter, har tillhandahållit adekvata, fullständiga och kontrollerbara uppgifter. Enligt NLMK var det vid en granskning av de uppgifter som lämnades i handlingarna nr 23 och 34 möjligt att konstatera att de jämförelser som NLMK hade gjort stöddes av bevis från SAP-systemet, vilket hade kontrollerats under kontrollerna på plats, att förklaringarna var logiska och inte motstridiga och att de återspeglade ett integrerat stålverks komplexa bokföringsstruktur. Kommissionen förstod inte att det var nödvändigt att göra ett ytterligare avdrag för kostnader utan samband med kvantiteten (vilka redan hade dragits av tidigare) för att justera tillverkningskostnaden för det återanvändbara avfallet, det vill säga metallskrot, till dess marknadsvärde, till vilket detta metallskrot sätts in i produktionen. En sådan oförståelse låg till grund för den felaktiga slutsatsen, nämligen dels att NLMK sålde mer än företaget tillverkade, dels att alla uppgifter var föga tillförlitliga.

33 Kommissionen anser att nämnda respektive första grund inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den syftar till att domstolen ska ompröva de faktiska omständigheterna och dessutom är ogrundad.

34 Domstolen behandlar först klagandenas invändning att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 18.1 i grundförordningen, eftersom tribunalen varken undersökte eller motiverade kvalificeringen av den berörda produkten som slutprodukt eller halvfabrikat innan den prövade kommissionens tillämpning av denna bestämmelse i den omtvistade förordningen, trots att kriterierna för att kontrollera de nödvändiga uppgifter som avses i nämnda bestämmelse skiljer sig åt beroende på denna kvalificering. Domstolen finner att kommissionens påstående att denna invändning inte kan tas upp till sakprövning inte kan godtas. I motsats till vad kommissionen har anfört ger nämnda invändning nämligen upphov till en rättsfråga och inte en sakfråga, eftersom den avser kriterierna för tillämpningen av artikel 18.1 i grundförordningen.

35 Vad gäller frågan huruvida nämnda invändning är välgrundad erinrar domstolen om att nämnda bestämmelse ger kommissionen möjlighet att fatta beslut om dumpning och skada på grundval av tillgängliga uppgifter om en berörd part inte samarbetar i antidumpningsundersökningen genom att vägra att ge tillgång till eller på något annat sätt inte lämnar nödvändiga uppgifter inom den föreskrivna tidsfristen enligt denna förordning eller väsentligen hindrar undersökningen.

36 Det framgår av domstolens praxis att begreppet nödvändiga uppgifter i nämnda bestämmelse motsvarar uppgifter som berörda parter har och som gör det möjligt för kommissionen att slutföra sina antidumpningsundersökningar genom att ligga till grund för preliminära eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2017, EBMA/Giant (China), C‑61/16 P, EU:C:2017:968, punkterna 47–49 och 57).

37 Domstolen har dessutom preciserat att bedömningen av huruvida en uppgift omfattas av begreppet nödvändiga uppgifter, i den mening som avses i artikel 18.1 i grundförordningen, ska göras med beaktande av de särskilda omständigheterna i varje undersökning och inte på ett abstrakt sätt (dom av den 14 december 2017, EBMA/Giant (China), C‑61/16 P, EU:C:2017:968, punkt 49).

38 Av detta följer att denna bedömning ska göras från fall till fall, med beaktande av att sådana uppgifter ska göra det möjligt för kommissionen att slutföra sina antidumpningsundersökningar.

39 Det relevanta kriteriet för att bedöma huruvida uppgifter som innehas av en berörd part är nödvändiga, i den mening som avses i artikel 18.1 i grundförordningen, är således detsamma oberoende av de särskilda omständigheterna i varje enskild undersökning. Det är nämligen i samtliga fall fråga om att avgöra huruvida denna uppgift gör det möjligt för kommissionen att fatta de beslut som krävs inom ramen för den aktuella antidumpningsundersökningen. Huruvida den berörda produkten är en slutprodukt eller ett halvfabrikat påverkar således inte det bedömningskriterium som gäller för tillämpningen av denna bestämmelse.

40 Det ska dessutom, mot bakgrund av att klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet, erinras om att det av fast rättspraxis följer att det av motiveringen till en dom klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (dom av den 13 december 2018, Europeiska unionen/Kendrion, C‑150/17 P, EU:C:2018:1014, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

41 I motsats till vad klagandena har anfört framgår det av punkterna 46–102 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) och av punkterna 38–91 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) att tribunalen i tillräcklig utsträckning redogjorde för skälen till att den ansåg att kommissionens tillämpning av artikel 18.1 i grundförordningen på Severstal och NLMK i det förfarande som avslutades med antagandet av den omtvistade förordningen skulle godtas. Denna redogörelse gör det möjligt för klagandena att få kännedom om motiveringen till tribunalens beslut och för domstolen att utföra sin prövning.

42 Klagandenas invändning att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 18.1 i grundförordningen, på grund av att den varken prövade eller motiverade kvalificeringen av den berörda produkten som halvfabrikat innan den prövade kommissionens tillämpning av denna bestämmelse på klagandena i den omtvistade förordningen, kan således inte godtas.

43 Domstolen behandlar härefter Severstals invändning, med hänvisning till domstolsprövningen av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, att tribunalen i förevarande fall gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 18.1 i grundförordningen genom att i alltför hög grad begränsa omfattningen av sin prövning av kommissionens undersökning. Domstolen konstaterar i detta hänseende att Severstal inte i tillräcklig utsträckning har redogjort för den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till. Denna invändning ska därför avvisas.

44 Domstolen behandlar vidare klagandenas invändning att tribunalen missuppfattade viss bevisning och gjorde en materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna. I detta hänseende erinrar domstolen om att ett överklagande enligt artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska vara begränsat till rättsfrågor.

45 I samband med ett överklagande är domstolen således varken behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas (dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen, C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

46 Tribunalen utövar en sådan exklusiv behörighet med förbehåll för när de faktiska omständigheter som den har fastställt är materiellt oriktiga och den bevisning som lagts fram vid den har missuppfattats. I samband med ett överklagande omfattar domstolens prövningsrätt, när det gäller fastställandet av de faktiska omständigheterna, oriktigheter i sak som framgår av handlingarna i målet, och när det gäller bedömningen av de faktiska omständigheterna, tribunalens missuppfattning av dessa bevis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 januari 2004, BAI och kommissionen/Bayer, C‑2/01 P och C‑3/01 P, EU:C:2004:2, punkt 47, och dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen, C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

47 Det ska även erinras om att en klagande som gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen ska ange exakt vilka bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen, i enlighet med artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler. Enligt fast rättspraxis måste det dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 10 november 2022, kommissionen/Valencia Club de Fútbol, C‑211/20 P, EU:C:2022:862, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller materiella felaktigheter i de konstateranden om de faktiska omständigheterna som en klagande har gjort gällande.

48 För det första har Severstal, i mål C‑747/21 P, gjort gällande att tribunalen gjorde en materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna i punkterna 70 och 81 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16), när den angav att kommissionen inte hade kunnat kontrollera om de totala kostnaderna för inköp av råvaror korrekt återspeglades i företagets räkenskaper och om de faktiskt ingick i tillverkningskostnaden för den berörda produkten. Den totala kostnaden för dessa råvaror framgick nämligen av bilaga F-14b till företagets svar på antidumpningsfrågeformuläret, med rubriken Ursprungskostnadsberäkning, och av verifikationshandling 11, som det hänvisas till i kommissionens förteckning över handlingar under rubriken Avstämning mellan de ordinarie kostnaderna och SAP-systemet.

49 Det framgår i detta hänseende av punkterna 70 och 81 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) att tribunalens bedömning grundar sig på den omständigheten att det är utrett att de redovisade kostnaderna endast omfattade kostnaderna i samband med försäljning av den berörda produkten och inte även kostnaderna för produkter som var avsedda för företagsintern användning. Det framgår inte på ett uppenbart sätt av bilaga F-14b att kostnaderna för de företagsinterna produkterna ingick och att de följaktligen kunde kontrolleras. Vad beträffar verifikationshandling 11, som påstås finnas med i kommissionens förteckning över handlingar under rubriken Avstämning av ordinarie kostnader med SAP-systemet, har Severstal varken ingett den eller lämnat någon precisering angående denna förteckning. Denna handling återfinns dessutom inte heller i beskrivningarna av bilagorna till parternas skriftliga yttranden i mål T‑753/16. Severstal har således inte visat att det var uppenbart att de kostnader som återgavs i nämnda handling inkluderade kostnaderna för produkter för företagsintern användning.

50 För det andra har Severstal gjort gällande att tribunalens konstaterande i punkt 72 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16), enligt vilket Severstal inte hade redovisat sina tillverkningskostnader i bilaga F-14 A till svaret på antidumpningsfrågeformuläret i enlighet med klassificeringen av kostnaderna enligt de olika produktkontrollnummer som kommissionen antagit, är materiellt felaktigt. I denna punkt anges nämligen att Severstal vid kontrollbesöket på plats lämnade en avstämning mellan sin egen klassificering och den av kommissionen begärda strukturen för produktkontrollnummer. Det ska i detta hänseende konstateras att Severstal endast återger utdrag från denna punkt. I denna punkt anges nämligen att de uppgifter som lämnades under detta besök emellertid, såsom [klaganden] bekräftade vid förhandlingen, begränsade sig till tillverkningskostnaderna för de sålda produkterna, med undantag för tillverkningskostnaderna för de produkter som bearbetades i företaget. Av detta följer att Severstal faktiskt inte hade redovisat alla sina tillverkningskostnader i enlighet med klassificeringen av kostnaderna i de olika produktkontrollnummer som kommissionen antagit och att det inte har visats att konstaterandena i punkt 72 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) är materiellt oriktiga.

51 För det tredje har Severstal invänt mot bedömningen i punkterna 80 och 89 i nämnda dom, enligt vilken Severstal inte hade styrkt att företaget inte förfogade över de nödvändiga uppgifterna. En sådan invändning ska emellertid underkännas, eftersom Severstal inte i tillräcklig utsträckning har redogjort för de aktuella materiella felaktigheterna eller den bevisning som tribunalen påstås ha missuppfattat i detta avseende.

52 För det fjärde har Severstal ifrågasatt bedömningarna i punkterna 90–93 i nämnda dom, med motiveringen att tribunalen felaktigt slog fast att Severstal hade antagit två olika fördelningsnycklar avseende råvarukostnaderna och att tribunalen rättsstridigt godkände justeringarna av tillverkningskostnaderna för den berörda produkten. Domstolen konstaterar i detta hänseende att Severstal i själva verket har begärt en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, utan att tillräckligt tydligt ange vilka materiella felaktigheter eller missförstånd som läggs tribunalen till last och utan att visa vilka bedömningsfel som Severstal anser föranledde denna missuppfattning hos tribunalen. En sådan invändning kan således inte tas upp till sakprövning.

53 För det femte har Severstal ifrågasatt punkterna 94, 97 och 102 i samma dom. I detta hänseende ska det konstateras att Severstal inte har angett skälen till att bedömningarna i dessa punkter skulle vara rättsligt felaktiga, vilket innebär att inte heller denna invändning kan tas upp till sakprövning.

54 I mål C‑748/21 P anser NLMK att tribunalen, i punkterna 55, 68 och 123 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16), missuppfattade bevisningen när den fann att NLMK inte hade lämnat några uppgifter om den totala mängden och den totala tillverkningskostnaden för den berörda produkten (såväl för slutprodukten som för halvfabrikatet), trots att dessa uppgifter återfinns i handlingarna nr 23 och 34, vilka ingavs till kommissionen vid kontrollen på plats.

55 Det ska i detta hänseende påpekas att NLMK, såsom framgår av punkt 54 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16), i sitt svar på antidumpningsfrågeformuläret inte bestred att företaget inte hade redovisat den totala produktionsvolymen för den berörda produkten. Såsom kommissionen har angett, utan att detta har ifrågasatts, drog den denna slutsats efter det att handling nr 23 hade företetts vid kontrollbesöket i syfte att kontrollera avdraget för kostnaderna för lagerförändringen vad gäller produkter under tillverkning som visade sig avse halvfabrikat vars volym inte hade tagits upp i detta svar. Till följd av detta konstaterande begärde kommissionen att NLMK skulle lämna uppgifter om kostnaderna, per produkttyp, för det halvfabrikat som var föremål för undersökningen. Som svar på denna begäran lämnade NLMK i slutet av kontrollbesöket in handling nr 34. Innehållet i handlingarna nr 23 och 34 överlappar delvis varandra i och med att båda handlingarna innehåller uppgifter om kvantiteten och den totala tillverkningskostnaden för den berörda produkten (såväl för slutprodukten som för halvfabrikatet). De skiljer sig emellertid åt på det sättet att handling nr 34 även innehåller uppgifter om kostnad och kvantitet per typ av halvfabrikat.

56 Tribunalen missuppfattade emellertid inte dessa handlingar när den först, i punkt 68 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16), slog fast att handling nr 34 hade getts in för sent, att den inte kunde kontrolleras efter besöket på plats och att den inte endast var en uppdelning per produktionskod av de uppgifter som lämnats i handling nr 23, utan hade presenterats i ett annat sammanhang i syfte att justera kostnadsavdragen för lagerförändringar vad gäller produkter som höll på att tillverkas, såsom de angetts i svaret på antidumpningsfrågeformuläret. Tribunalen missuppfattade inte heller dessa handlingar när den vidare, i punkt 55 i den domen, fann att uppgifterna i handling nr 34 inte avhjälpte den underlåtenhet NLMK gjort sig skyldig till då NLMK inte hade deklarerat den totala produktionen och kapaciteten för hela den berörda produkten, men gjorde det möjligt för kommissionen att fastställa att de produktionsuppgifter som NLMK deklarerat var inkonsekventa, eftersom de visade att NLMK deklarerade en försäljningskvantitet som totalt sett var högre än vad produktionen möjliggjorde, med hänsyn till de lagerförändringar, utsläpp och avfall som NLMK hade uppgett. Tribunalen missuppfattade slutligen inte heller dessa handlingar när den, i punkt 123 i nämnda dom, slog fast att NLMK inte hade kunnat styrka sina argument, att företagets uppgifter om försäljningskvantiteter skulle beaktas, vare sig med hjälp av de uppgifter som redan fanns i detta svar eller med hjälp av de uppgifter som fanns i de handlingar som samlats in på plats.

57 Tribunalens bedömningar i detta hänseende avser nämligen bevisvärdet av handlingarna nr 23 och 34, mot bakgrund av kommissionens kontroll av uppgifterna i dessa handlingar efter det att de ingetts under det administrativa förfarande som ledde till att den omtvistade förordningen antogs. Denna bedömning utgör en bedömning av de faktiska omständigheterna som, utom i det fall då uppgifterna har missuppfattats, inte kan prövas av domstolen i ett mål om överklagande.

58 NLMK har på samma sätt felaktigt gjort gällande att tribunalen, i punkterna 81 och 116 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16), missuppfattade de uppgifter som NLMK hade lämnat i samband med det dubbla avdraget avseende avfall och utsläpp i och med att tribunalen ansåg att dessa uppgifter inte var tillförlitliga. NLMK:s har nämligen genom sina argument endast ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att visa att det förekommit någon som helst missuppfattning eller att det gjorts någon materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

59 Slutligen har NLMK åberopat handlingarna nr 25 och 28 till stöd för sina invändningar. Det kan i detta hänseende konstateras att NLMK inte har redogjort för skälen till att innehållet i dessa handlingar skulle ha missuppfattats.

60 Mot denna bakgrund kan domstolen inte godta klagandenas invändningar att tribunalen missuppfattat bevisningen och att de faktiska omständigheter som tribunalen fastställt är materiellt oriktiga.

61 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden i respektive överklagande.

62 Severstal och NLMK har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 243–257 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) respektive i punkterna 209–223 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16), gjorde en felaktig tolkning och prövning av kommissionens tillämpning av artikel 9.4 i grundförordningen samt att tribunalen inte bemötte deras argument. De anser dessutom att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet med avseende på de argument som de hade anfört i detta avseende.

63 Klagandena har särskilt invänt mot att tribunalen godtog att kommissionen, på grund av den globala finanskrisen, kunde fastställa att år 2008 var det senaste representativa året med avseende på fastställandet av unionsindustrins målvinstmarginal vid tillämpningen av artikel 9.4, trots att detta år inte ingick i skadeundersökningsperioden. I förevarande fall är nämnda år alltför avlägset för att kunna betraktas som representativt, och valet av detta år beror på en felaktig tillämpning av nämnda artikel 9.4.

64 Klagandena anser dessutom att tribunalen åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar när den fann att kommissionen inte var bunden av skadeundersökningsperioden för att fastställa det senaste representativa året med avseende på fastställandet av den aktuella vinstmarginalen.

65 För övrigt är valet av år 2008 med avseende på att fastställa denna vinstmarginal, på grund av finanskrisen, oförenligt med de bedömningar som finns i punkterna 151 och 152 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkterna 185 och 186 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16). I dessa punkter avstod tribunalen nämligen från att besvara klagandenas argument i fråga om beaktandet av denna kris i samband med bedömningen av unionsindustrins produktionskostnader vid bedömningen av den skada som unionsindustrin orsakats. Tribunalen har således godtyckligt godtagit kommissionens synsätt att krisen ska beaktas vid fastställandet av unionsindustrins målvinstmarginal vid tillämpningen av artikel 9.4 i grundförordningen, men inte vid bedömningen av skadan. Denna vinstmarginal motsvarar emellertid inte den som är önskvärd för att säkerställa unionsindustrins överlevnad och/eller en rimlig avkastning på kapitalet efter det att en yttre händelse, såsom en global finanskris, har inträffat.

66 I första hand anser klagandena att finanskrisen kan vara en omständighet som ska beaktas vid beräkningen av skadan, vilket innebär att importen från de berörda länderna inte är den enda relevanta faktorn bakom den skada som unionsindustrin lidit. Genom att inte bemöta dessa argument gjorde tribunalen sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte sin motiveringsskyldighet.

67 I andra hand har klagandena gjort gällande att tribunalen, om finanskrisen inte utgör en relevant faktor som ska beaktas vid bedömningen av orsakssambandet mellan skadan och importen, borde ha konstaterat att kommissionen inte kunde välja år 2008 som referensår för att beräkna unionsindustrins vinstmarginal.

68 Kommissionen anser att den andra grunden är verkningslös i den mån den avser punkterna 151 och 152 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och punkterna 185 och 186 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16), och i övrigt saknar fog.

69 Genom den andra grunden i respektive överklagande har klagandena gjort gällande att tribunalen dels gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av artikel 9.4 i grundförordningen, dels åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar och sin motiveringsskyldighet när den godtog att år 2008 skulle betraktas som det senaste representativa året vid fastställandet av unionsindustrins målvinstmarginal, och inte ett av de år som ingick i skadeundersökningsperioden.

70 För det första följer det av fast rättspraxis att domstolen i ett mål om överklagande i princip endast är behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har åberopats i den lägre instansen (dom av den 12 september 2017, Anagnostakis/kommissionen, C‑589/15 P, EU:C:2017:663, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Klagandenas argument att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosattes på grund av att år 2008 valdes som det senaste representativa året i samband med fastställandet av unionsindustrins målvinstmarginal har emellertid framförts för första gången i samband med överklagandet. Följaktligen kan detta argument inte prövas.

71 För det andra ska klagandenas argument förklaras verkningslösa i den del de riktar sig mot att tribunalen – såsom framgår av punkterna 151 och 152 i domen NMLK/kommissionen (T‑752/16) och punkterna 185 och 186 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) – inte beaktade finanskrisens inverkan vid bedömningen av den skada unionsindustrin lidit och orsakssambandet mellan skadan och den berörda importen. Tribunalen bedömde nämligen denna skada och detta orsakssamband i samband med dess prövning av NLMK:s tredje och fjärde grund i det mål som avgjordes genom domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och av Severstals fjärde och femte grund i det mål som avgjordes genom domen Severstal/kommissionen (T‑753/16). Tribunalens prövning av dessa grunder omfattas emellertid inte av överklagandena. Följaktligen kan klagandenas argument avseende dessa punkter i de överklagade domarna, oberoende av om de är välgrundade, inte under några omständigheter medföra att dessa domar upphävs. Av samma skäl ska även klagandenas invändningar, att tribunalen inte motiverade varför den underkände klagandenas argument avseende finanskrisens inverkan på bedömningen av nämnda skada och nämnda orsakssamband, anses vara verkningslösa.

72 För det tredje, vad gäller klagandenas påståenden att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av artikel 9.4 i grundförordningen, erinrar domstolen om att det i den sista meningen i denna bestämmelse föreskrivs regeln om lägsta tull, enligt vilken storleken på antidumpningstullen bör vara lägre än den fastställda dumpningsmarginalen om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan för unionsindustrin.

73 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande syftar denna regel till att förhindra att antidumpningstullen går utöver vad som är nödvändigt för att undanröja den skada som vållats denna industri till följd av den dumpade importen. En sådan regel är motiverad med hänsyn till arten av och syftet med antidumpningstullar, vilka varken utgör sanktioner eller kompenserande åtgärder för att avhjälpa den skada som lidits, utan skyddsåtgärder mot illojal konkurrens till följd av dumpad import (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2000, Industrie des poudres sphériques/rådet, C‑458/98 P, EU:C:2000:531, punkt 91). Dessa tullar syftar endast till att förhindra import av dumpade varor eller göra sådan import ekonomiskt ointressant och på så sätt återställa en bristande jämvikt – orsakad av dumpningen – på den inhemska marknaden.

74 Det framgår av skäl 175 och av artikel 1 i den omtvistade förordningen att kommissionen tillämpade denna regel när den fastställde tullsatserna för den slutgiltiga antidumpningstullen till 34 procent för Severstals import av den berörda produkten och till 36,1 procent för NLMK:s import av den berörda produkten. Kommissionen tillämpade den målprisunderskridande metoden när den beräknade dessa tullsatser. Enligt denna metod ska skademarginalen beräknas genom att priset på den dumpade importen jämförs med unionsindustrins riktförsäljningspris. Det sistnämnda priset motsvarar det pris som denna industri rimligen kunde förvänta sig på unionsmarknaden utan den ifrågasatta importen. För att fastställa ett sådant hypotetiskt pris läggs ett vinstmål till unionsindustrins tillverkningskostnad. Detta vinstmål motsvarar den vinstmarginal som unionsindustrin rimligen kunde räkna med under normala marknadsförhållanden.

75 Vid tillämpningen av denna metod beaktade kommissionen unionsindustrins vinstmarginal under år 2008. Enligt kommissionen var detta år i förevarande fall det senaste representativa året som var relevant för att fastställa unionsindustrins vinstmål, eftersom det av kommissionens undersökning framgick dels att det under hela skadeundersökningsperioden förekommit betydande importvolymer till låga priser, med negativa konsekvenser för unionsindustrins lönsamhet, dels att åren 2009 och 2010 inte kunde anses återspegla normala konkurrensvillkor med hänsyn till finanskrisen (se, för ett liknande resonemang, skälen 154–157 i den omtvistade förordningen). I punkterna 217–223 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkterna 251–257 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) fastställde tribunalen kommissionens synsätt.

76 Med avseende på klagandenas argument ska det inledningsvis påpekas att kommissionen, eftersom det i grundförordningen inte föreskrivs någon metod för att beräkna skademarginalen enligt regeln om lägsta tull, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av en sådan beräkningsmetod. Kommissionen är emellertid skyldig att vid utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning iaktta de skyddsregler som enligt unionens rättsordning gäller i administrativa förfaranden och att säkerställa att dess val leder till sannolika resultat.

77 Genom att i förevarande fall välja en metod som grundar sig på riktpriser har kommissionen inte överskridit detta utrymme för skönsmässig bedömning. Såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 214 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkt 248 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) medför användningen av ett riktpris i stället för unionsindustrins faktiska försäljningspris för att fastställa skademarginalen att det är möjligt att beakta det förhållandet att den dumpade importen pressade ned unionsindustrins försäljningspriser. Beaktandet av denna nedpressning bidrar till att de resultat som erhålls med hjälp av denna metod blir sannolika.

78 I den del klagandena anser att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 9.4 i grundförordningen när den valde ett år som inte ingick i skadeundersökningsperioden som det senaste representativa året vid fastställandet av unionsindustrins målvinst, ska det vidare påpekas att kommissionen, såsom tribunalen slog fast i punkt 218 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkt 252 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16), har ett utrymme för skönsmässig bedömning även för att fastställa målvinstmarginalen, eftersom det inte föreskrivs någon metod i grundförordningen för att fastställa denna marginal.

79 Det ska dessutom konstateras att syftet med att definiera unionsindustrins målvinstmarginal är att så rimligt som möjligt återspegla den vinst som denna industri skulle ha haft under normala marknadsvillkor i avsikt att fastställa vilka antidumpningstullar som ska införas, i enlighet med den art av och det syfte med dessa tullar som anges i punkt 73 ovan, utan att gå utöver vad som är nödvändigt för att återställa en bristande jämvikt – orsakad av den dumpade importen – på unionsmarknaden.

80 Såsom generaladvokaten har angett i punkt 55 i sitt förslag till avgörande får de uppgifter för det senaste representativa året som används för att fastställa vinstmålet följaktligen inte härröra från skadeundersökningsperioden om dessa uppgifter inte ger en adekvat bild av vad som krävs för att återinföra en rättvis konkurrens efter undersökningsperioden. Såsom tribunalen slog fast i domen av den 28 oktober 1999, EFMA/rådet ( T‑210/95, EU:T:1999:273, punkt 60), till vilken tribunalen korrekt hänvisade i punkterna 215 och 218 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkterna 249 och 252 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16), ska den vinstmarginal som ska beaktas vid beräkningen av riktpriset motsvara den vinstmarginal som unionsindustrin skäligen skulle kunna räkna med under normala konkurrensförhållanden utan dumpad import. Valet av en sådan vinstmarginal bidrar nämligen till att införandet av antidumpningstullar leder till att återställa en rättvis konkurrens efter undersökningsperioden.

81 Tribunalen gjorde sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den tolkade regeln om lägsta tull i artikel 9.4 i grundförordningen så, att den tillåter kommissionen att, med tillämpning av metoden för målprisunderskridande, beakta ett år som inte ingår i skadeundersökningsperioden som det senaste representativa året när den fastställer unionsindustrins vinstmål, för att säkerställa att denna vinst motsvarar den vinst som unionsindustrin rimligen skulle kunna förvänta sig under normala konkurrensförhållanden utan dumpad import.

82 Bedömningen av de faktiska omständigheterna – att det förekommit betydande volymer av lågprisimport från de berörda länderna under hela skadeundersökningsperioden, att den globala ekonomiska krisen kraftigt drabbade sektorn från och med år 2009 och att åren 2005–2008 präglades av en stark konkurrens utan att de för den skull kännetecknades av ovanligt gynnsamma marknadsvillkor – har inte bestritts. Tribunalen kunde därför, i punkterna 219–222 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkterna 253–256 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16), på grundval av dessa bedömningar kvalificera år 2008 som det senaste representativa året utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 9.4 i grundförordningen.

83 I den del klagandena har kritiserat tribunalen för att inte i vederbörlig ordning ha motiverat de överklagade domarna vad gäller skälen till att den underkände klagandenas invändningar angående en felaktig tolkning eller tillämpning av artikel 9.4 i grundförordningen, erinrar domstolen om att motiveringsskyldigheten, såsom angetts i punkt 40 ovan, kräver att det av den aktuella domen klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs av den kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. I punkterna 217–223 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkterna 251–257 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) anges emellertid i tillräcklig utsträckning skälen till att tribunalen underkände klagandenas invändningar i fråga om kommissionens val av det senaste representativa året för att fastställa vinstmålet vid tillämpningen av artikel 9.4 i grundförordningen.

84 Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden i respektive överklagande.

85 Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den godtog kommissionens synsätt i den omtvistade förordningen, enligt vilket artikel 2.9 i grundförordningen kunde tillämpas analogt för att fastställa exportpriset för de återförsäljare som var närstående till exporttillverkaren vid bedömningen av den skada som vållats unionsindustrin. Severstal har i detta avseende hänvisat till tribunalens bedömningar i punkterna 260–272 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16) och NLMK till bedömningarna i punkterna 226–239 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16).

86 Enligt klagandena är det exportpris som ska beaktas för att bedöma om företag som är närstående till exporttillverkaren har ägnat sig åt prisunderskridande, det pris för export avseende kostnad, försäkring och frakt (cost, insurance and freight, CIF) som den första oberoende kunden faktiskt faktureras vid unionens gräns, utan att detta pris, på grundval av en analog tillämpning av artikel 2.9 i grundförordningen, justeras med hänsyn till försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt en rimlig vinst. Nämnda pris återspeglar nämligen priskonkurrensen mellan den aktuella importen och unionsindustrins liknande produkt. En sådan justering skulle däremot leda till att det fastställdes en konstlad skademarginal och innebära en jämförelse mellan importpriser och unionspriser som inte ligger i samma handelsled.

87 Till stöd för sitt argument har klagandena åberopat tribunalens dom av den 30 november 2011, Transnational Company Kazchrome och ENRC Marketing/rådet och kommissionen ( T‑107/08, EU:T:2011:704), dom av den 10 april 2019, Jindal Saw och Jindal Saw Italia/kommissionen ( T‑301/16, EU:T:2019:234), och dom av den 2 april 2020, Hansol Paper/kommissionen ( T‑383/17, ej publicerad, EU:T:2020:139), samt förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet kommissionen/Hansol Paper ( C‑260/20 P, EU:C:2022:13).

88 Klagandena har dessutom gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte beakta domen av den 2 april 2020, Hansol Paper/kommissionen ( T‑383/17, ej publicerad, EU:T:2020:139), som klagandena hade åberopat under förfarandet vid tribunalen.

89 Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i respektive överklagande.

90 Domstolen behandlar först klagandenas invändning att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den godkände kommissionens analoga tillämpning av artikel 2.9 i grundförordningen i samband med att den fastställde exportpriset för återförsäljare närstående till exporttillverkaren vid bedömningen av den skada som unionsindustrin vållats. Det ska i detta hänseende påpekas att domstolen i sin dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper ( C‑260/20 P, EU:C:2022:370), slog fast att en sådan analog tillämpning inte utgjorde en felaktig rättstillämpning.

91 Domstolen fann nämligen att kommissionen – eftersom undersökningen av om det föreligger prisunderskridande är en ekonomiskt komplex fråga för vilken grundförordningen inte föreskriver en bestämd metod – har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Detta innebär att man kan tänka sig att analogt tillämpa den metod för priskonstruktion som avses i artikel 2.9 i grundförordningen för att undersöka prisunderskridande, under förutsättning att denna metod ligger inom den rättsliga ram som fastställs i grundförordningen och inte leder till ett uppenbart felaktigt resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper, C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkt 99).

92 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 233 och 234 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkterna 266 och 267 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16), slog fast att kommissionen, inom ramen för detta stora utrymme för skönsmässig bedömning, kunde anse att det vid beräkningen av marginalen för målprisunderskridande, vid försäljning genom närstående importörer, var nödvändigt att fastställa ett exportpris genom analog tillämpning av artikel 2.9 i grundförordningen. Kommissionen hade nämligen med rätta påpekat dels att denna bestämmelse är den enda bestämmelse i nämnda förordning som ger vägledning för beräkningen av ett tillförlitligt exportpris när exportförsäljningen sker via närstående importörer, dels att nämnda bestämmelse återspeglar principen om internprisers otillförlitlighet, vilken kan tillämpas såväl vid fastställandet av skademarginalen som vid beräkningen av dumpningsmarginalen.

93 Domstolen preciserade vidare att det av artikel 1.1 jämförd med artikel 3.2 i grundförordningen följer att skadan ska bedömas vid övergång till fri omsättning inom unionen av den dumpade produkten, vilket innebär att prisunderskridandet i princip ska beräknas på nivån för den dumpade importen. Domstolen drog slutsatser att kommissionen, för att säkerställa en objektiv jämförelse av priserna vid första övergången till fri omsättning av den berörda produkten i unionen, kunde konstruera detta cif-pris vid unionens gräns genom att dra av försäljnings- och administrationskostnader samt andra allmänna kostnader och en vinstmarginal från den berörda produktens pris vid återförsäljning till oberoende kunder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper, C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkterna 102 och 105).

94 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 236 och 237 i domen NLMK/kommissionen (T‑752/16) och i punkterna 269 och 270 i domen Severstal/kommissionen (T‑753/16), slog fast, för det första, att det i förevarande fall är motiverat att grunda bedömningen av huruvida en lägre tullsats är tillräcklig, för att undanröja den skada som orsakats av importen, på exportpriset vid unionens gräns, vilket anses vara jämförbart med priset fritt fabriken i unionen, det vill säga unionsindustrins riktpris vid försäljning till den första oberoende kunden minskat med de olika kostnader som uppkommit sedan produkten lämnade fabriken, såsom transport- eller försäkringskostnader, för att komma fram till prisnivån för den berörda produkten när den lämnar fabriken och, för det andra, att användningen i förevarande fall av handelsledet unionens gräns, snarare än återförsäljningen till den första oberoende köparen, som referenspunkt vid beräkningen av skademarginalen kan motiveras såväl enligt artikel 1.1 i grundförordningen som enligt artikel 3.3 i samma förordning.

95 Bedömningen ovan påverkas inte av klagandenas svar på domstolens fråga, som ställts som en åtgärd för processledning, angående vilka konsekvenser domen av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper ( C‑260/20 P, EU:C:2022:370), hade för bedömningen av deras tredje grund i respektive överklagande.

96 Klagandena anser nämligen i detta svar att de faktiska omständigheter som ligger till grund för de aktuella förenade målen skiljer sig från dem som låg till grund för den tvist som var aktuell i det mål som avgjordes med den domen, vilket motiverar att den lösning som valdes i den domen inte ska tillämpas i förevarande fall. De anser särskilt att kommissionen felaktigt slog fast att de till klagandena närstående handlarna agerade i egenskap av importörer, vilket innebär att tribunalen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den godkände en analog tillämpning av artikel 2.9 i grundförordningen i förevarande fall. Ett sådant argument innebär emellertid ett ifrågasättande av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. Såsom framgår av punkterna 44–46 ovan är en sådan bedömning inte underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande, utom i det fall då bevisningen har missuppfattats. Eftersom någon missuppfattning inte har gjorts gällande, kan detta argument inte tas upp till sakprövning.

97 Domstolen behandlar härefter klagandenas påstående att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte beakta bedömningarna i domen av den 2 april 2020, Hansol Paper/kommissionen ( T‑383/17, ej publicerad, EU:T:2020:139). Domstolen erinrar i detta hänseende om att den vid upprepade tillfällen har slagit fast att tribunalens skyldighet att motivera sina avgöranden inte kan tolkas så, att den är tvungen att i detalj bemöta varje argument som framförts av klaganden (dom av den 15 april 2010, Gualtieri/kommissionen, C‑485/08 P, EU:C:2010:188, punkt 41 och där angiven rättspraxis). En sådan bedömning påverkas inte av den omständigheten att tribunalen själv har frågat parterna om den eventuella inverkan av domen av den 2 april 2020, Hansol Paper/kommissionen ( T‑383/17, ej publicerad, EU:T:2020:139). Följaktligen kan inte heller sökandenas invändning om bristande motivering godtas.

98 Mot bakgrund av samtliga överväganden ovan kan överklagandena inte heller vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i respektive överklagande. Överklagandena ska således ogillas i deras helhet.

99 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

100 Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de ersätta de rättegångskostnader som uppkommit med anledning av respektive överklagande.

1 Rättegångsspråk: engelska.