Domstolens dom (tionde avdelningen) den 23 november 2023

I mål C‑758/21 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 9 december 2021,

DOMSTOLEN (tionde avdelningen), sammansatt av M. Ilešič, tillförordnad avdelningsordförande, samt domarna. Jarukaitis (referent) och D. Gratsias, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 januari 2023,

och efter att den 30 mars 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Unionsrätt

Förordning (EU) 2015/1589

Tribunalens rättegångsregler

Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden vid domstolen

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Ryanair DAC och Airport Marketing Services Ltd (nedan kallat AMS) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 september 2021, Ryanair m.fl./kommissionen ( T‑448/18, EU:T:2021:626) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen deras talan om ogiltigförklaring av artiklarna 5 och 6 i Europeiska kommissionens beslut (EU) 2018/628 av den 11 november 2016 om det av Österrike införda statliga stödet SA.24221(2011/C) (ex 2011/NN) till flygplatsen i Klagenfurt, Ryanair och andra flygbolag som använder flygplatsen (EUT L 107, 2018, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet), samt av artiklarna 9–11 i detta beslut i den mån de berör dem.

2 I skäl 26 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9) föreskrivs följande:

3 I artikel 2 i den förordningen, som har rubriken Anmälan av nytt stöd, föreskrivs följande i punkt 2:

4 I artikel 5 i nämnda förordning, med rubriken Begäran om upplysningar riktad till den anmälande medlemsstaten, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

5 Artikel 12 i samma förordning, som ingår i kapitel III om förfaranden vid olagligt stöd, har rubriken Undersökning, begäran om upplysningar och föreläggande om upplysningar. Där föreskrivs följande:

6 Punkterna 1 och 2 i artikel 17 i förordning 2015/1589, med rubriken Preskriptionstid för återkrav av stöd, har följande lydelse:

7 I artikel 76 i tribunalens rättegångsregler av den 4 mars 2015 (EUT L 105, 2015, s. 1), med rubriken Vad ansökan ska innehålla, föreskrivs följande:

8 Artikel 85 i nämnda rättegångsregler, med rubriken Bevisning och bevisuppgift, har följande lydelse:

9 Bakgrunden till tvisten och det omtvistade beslutet, såsom den har beskrivits i punkterna 1–39 i den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

10 Ryanair är ett flygbolag. AMS är ett dotterbolag till Ryanair. AMS:s verksamhet består till största delen i försäljning av reklamutrymme på Ryanairs webbplats. Flygplatsen i Klagenfurt (Österrike) ligger i utkanten av staden med samma namn, som är huvudstad i delstaten Kärnten. Kärntner Flughafen Betriebsgesellschaft mbH (nedan kallat KFBG) äger och ansvarar för driften av flygplatsen. De direkta och indirekta aktieägarna i sistnämnda bolag varierade under det förfarande som ledde fram till antagandet av det omtvistade beslutet, men det har alltid rört sig om offentliga myndigheter eller organ. KFBG har ett dotterbolag som bolaget äger till 100 procent, nämligen Destinations Management GmbH (nedan kallat DMG), som tillhandahåller olika tjänster på flygplatsen, bland annat som konsult för att locka flygbolag till flygplatsen.

11 Den 22 januari 2002 ingicks fyra avtal som är relevanta i förevarande mål. För det första ingick KFBG och Ryanair ett avtal om flygplatstjänster (nedan kallat 2002 års avtal om flygplatstjänster), som trädde i kraft den 27 juni 2002 för en period på fem år, med möjlighet till automatisk förlängning med ytterligare fem år på vissa villkor. I detta avtal åtog sig Ryanair att erbjuda en flygtjänst minst en gång om dagen mellan Flygplatsen i Klagenfurt och flygplatsen London-Stansted (Förenade kungariket) och att betala en fast turnaround-avgift till KFBG. Ryanair skulle dessutom från varje flygbiljett dra av ett fast belopp för avresande passagerare, såsom flygplatsavgifter, samt en säkerhetsavgift och betala dessa avgifter till flygplatsen. I avtalet angavs även de tjänster som denna flygplats skulle tillhandahålla Ryanair samt andra betalningar till förmån för KFBG och KFBG:s skyldigheter.

12 För det andra ingick DMG och Leading Verge.com Ltd (nedan kallat LV), numera FR Financing (Malta) Ltd, ett dotterbolag till Ryanair som sedermera likviderades, ett avtal om marknadsföringstjänster (nedan kallat 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och LV), vilket trädde i kraft samma dag som det ingicks och löpte ut den 26 juni 2007, med möjlighet till automatisk förlängning med ytterligare fem år på vissa villkor. Genom detta avtal gav DMG LV i uppdrag att ta fram en marknadsföringsplan och att aktivera länkar till startsidan på DMG:s webbplats samt att vidta vissa marknadsföringsåtgärder mot en fast årlig betalning.

13 För det tredje ingick DMG och AMS ett avtal om marknadsföringstjänster (nedan kallat 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och AMS), som trädde i kraft samma dag som det ingicks för en period av fem år. Genom detta avtal gav DMG, i utbyte mot årliga avgifter, AMS i uppdrag att på webbplatsen www.ryanair.com aktivera och förvalta två länkar till webbplatser som DMG hade valt och som presenterade attraktioner i delstaten Kärnten. Parterna kunde beslut att AMS, till ett pris som skulle överenskommas, skulle tillhandahålla ytterligare tjänster.

14 För det fjärde ingick DMG och LV ett sidoavtal till 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och LV (nedan kallat 2002 års sidoavtal mellan DMG och LV), vilket trädde i kraft samma dag som det ingicks, genom vilket parterna kom överens om att DMG, med hänvisning till detta avtal om marknadsföringstjänster, skulle göra en extra betalning till LV för ytterligare förstärkta marknadsföringsåtgärder under giltighetstiden för avtalet mellan DMG och LV.

15 2002 års avtal om flygplatstjänster, 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och LV, i dess ändrade lydelse enligt 2002 års sidoavtal mellan DMG och LV, och 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och AMS (nedan tillsammans kallade 2002 års avtal) upphörde att gälla den 29 oktober 2005 när Ryanair avbröt sina flygtjänster mellan flygplatsen i Klagenfurt och flygplatsen London-Stansted.

16 Den 23 augusti 2006 ingick KFBG och Ryanair ett avtal om flygplatstjänster (nedan kallat 2006 års avtal om flygplatstjänster) avseende en flygtjänst som skulle utföras tre gånger i veckan till flygplatsen London-Stansted mellan den 19 december 2006 och den 21 april 2007. Enligt avtalet skulle Ryanair betala de officiella flygplatsavgifterna som tillämpades för Klagenfurt flygplats, men åtnjöt 7,62 euro rabatt för varje avresande passagerare, i enlighet med en stimulansordning som KFBG införde i september 2005.

17 Den 21 december 2006 ingick DMG och AMS ett avtal om marknadsföringstjänster (nedan kallat 2006 års avtal om marknadsföringstjänster), som trädde i kraft den 28 februari 2007 och som var kopplat till Ryanairs skyldighet att genomföra de flygningar som föreskrevs i det avtal som nämns i föregående punkt. Genom detta avtal om marknadsföringstjänster åtog sig AMS att tillhandahålla ett årligt marknadsföringsprogram som bland annat syftade till att främja destinationen Klagenfurt/Kärnten.

18 2006 års avtal om flygplatstjänster och avtalet om marknadsföringstjänster som ingicks mellan DMG och AMS den 21 december 2006 (nedan tillsammans kallade 2006 års avtal) var tillämpliga till den 21 april 2007.

19 Den 11 oktober 2007 översände kommissionen ett klagomål till Republiken Österrike som hade ingetts till kommissionen av en konkurrent till Ryanair på den europeiska marknaden för lufttransport av passagerare. Enligt klagomålet hade Ryanair mottagit olagligt statligt stöd, bland annat från delstaten Kärnten, staden Klagenfurt och flygplatsen i Klagenfurt, via KFBG. Kommissionen begärde ytterligare information från denna medlemsstat. Genom skrivelser av den 15 november 2010 och av den 24 mars 2011 begärde kommissionen kompletterande upplysningar från de österrikiska myndigheterna. Dessa svarade genom skrivelser av den 28 januari och den 30 maj 2011. Den 8 april 2011 begärde kommissionen även kompletterande upplysningar från Ryanair, som lämnade dessa upplysningar den 4 juli 2011. Kommissionen vidarebefordrade upplysningarna till de österrikiska myndigheterna den 15 juli 2011, vilka yttrade sig i en skrivelse av den 20 september 2011.

20 Genom skrivelse av den 22 februari 2012 underrättade kommissionen de österrikiska myndigheterna om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF för att bland annat granska 2002 års avtal med Ryanair och 2006 års avtal med Ryanair (EUT C 233, 2012, s. 28).

21 Genom skrivelser av den 29 maj och den 20 juli 2012 begärde Ryanairs ombud att få tillgång till kommissionens handlingar i ärendet. Kommissionen avslog begäran genom skrivelser av den 19 juni och den 4 oktober 2012.

22 Genom en skrivelse av den 28 maj 2014 begärde kommissionen kompletterande upplysningar från Republiken Österrike om ett marknadsföringsavtal som hade ingåtts mellan flygplatsen i Klagenfurt och Ryanair den 22 januari 2002. Myndigheterna besvarade begäran den 11 juni 2014.

23 Den 23 juli 2014 beslutade kommissionen att utvidga granskningsförfarandet (EUT C 348, 2014, s. 36).

24 I det omtvistade beslutet fann kommissionen bland annat att Republiken Österrike genom 2002 och 2006 års avtal hade beviljat Ryanair, LV och AMS olagligt statligt stöd som var oförenligt med den inre marknaden. Kommissionen fastställde de stödbelopp som skulle återkrävas med beaktande av den negativa delen, för vart och ett av de år då de omtvistade avtalen var tillämpliga, av de årliga marginella kassaflöden som kunde förutses vid den tidpunkt då dessa avtal ingicks. Kommissionen ansåg att det stöd som omfattades av 2002 års och 2006 års avtal uppgick till ett preliminärt belopp om 1827267 euro respektive 141326 euro, vilket kommissionen konstaterade i artiklarna 5 och 6 i det omtvistade beslutet. I artiklarna 9–11 i beslutet ålades Republiken Österrike att återkräva dessa stöd.

25 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 18 juli 2018 väckte Ryanair, AMS och FR Financing (Malta) Ltd (nedan tillsammans kallade Ryanair m.fl.) talan om ogiltigförklaring av artiklarna 5 och 6 i det omtvistade beslutet samt av artiklarna 9–11 i detta beslut i den mån de berör dem. Bolagen åberopade sex grunder till stöd för sin talan. Den 24 augusti 2018 ingav de dessutom en begäran om en åtgärd för processledning, i syfte att kommissionen skulle lämna ut vissa handlingar, och den 25 september 2020 ingav de två handlingar som kompletterande bevisning (nedan kallad den kompletterande bevisningen).

26 I den överklagade domen fann tribunalen att denna kompletterande bevisning inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom Ryanair m.fl. inte hade angett godtagbara skäl, i den mening som avses i artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler, till att bevisningen hade ingetts för sent. Tribunalen fann vidare att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon av de åberopade grunderna och ogillade följaktligen talan i dess helhet, samtidigt som den slog fast att det saknades anledning att bifalla den begäran om åtgärder för processledning som framställts till den, eftersom den, med hänsyn till de handlingar som parterna hade bifogat sina inlagor och deras svar på tribunalens skriftliga och muntliga frågor, ansåg sig ha fått tillräckliga upplysningar för att kunna avgöra målet. Slutligen förpliktade tribunalen Ryanair m.fl. att ersätta rättegångskostnaderna.

27 Klagandena har yrkat att domstolen ska

28 Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

29 Till stöd för överklagandet har klagandena åberopat fyra grunder. Den första grunden avser att den kompletterande bevisningen felaktigt avvisades på grund av att den inte kunde tas upp till sakprövning. Den andra grunden avser en felaktig tolkning av artikel 17 i förordning 2015/1589 och felaktig tillämpning av artikel 296 FEUF. Den tredje grunden avser att tribunalen missuppfattade bevisningen när den prövade huruvida kommissionen hade tillämpat kriteriet avseende en privat aktör i en marknadsekonomi på ett lagenligt sätt. Den fjärde grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i det omtvistade beslutet fastställde det stödbelopp som skulle återkrävas.

30 Genom den första grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen, i punkterna 58–63 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i två avseenden när den, med hänvisning till att den inte kunde tas upp till sakprövning, avvisade den kompletterande bevisning som klagandena hade ingett den 25 september 2020, det vill säga efter det att den skriftliga delen av förfarandet hade avslutats den 26 februari 2019, men innan den muntliga delen av förfarandet avslutades, den 14 januari 2021. Detta avslag motiverades med att klagandena inte hade angett godtagbara skäl, i den mening som avses i artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler, till att denna bevisning hade ingetts för sent.

31 Klagandena har preciserat att nämnda bevisning, som visar att det omtvistade beslutet var behäftat med en uppenbart oriktig bedömning som motiverade att det delvis ogiltigförklarades, till en del bestod i en tabell som innehöll uppskattningar av icke-flygrelaterade intäkter per avresande passagerare för de omtvistade avtalen, vilken flygplatsen i Klagenfurt hade lämnats till kommissionen under det formella granskningsförfarandet (nedan kallad tabellen över icke-flygrelaterade intäkter). Den andra delen av nämnda bevisning var en punkt, vilken återgavs i sin helhet, som hade hämtats från en rapport upprättad av Ryanairs ekonomiska rådgivare, daterad den 3 november 2014, vilken innehöll uppgifter om beräkningen av marginalkostnaderna vilka hade dolts i den version av denna rapport som hade bifogats ansökan genom vilken talan väcktes (nedan kallade uppgifterna om kostnaderna).

32 Klagandena har uppgett att de vid tribunalen hade gjort gällande att de i praktiken inte hade kunnat inge tabellen över icke-flygrelaterade intäkter i ett tidigare skede av förfarandet. Detta då de inte hade tillgång till tabellen tidigare, deras begäran om tillgång till kommissionens handlingar i ärendet hade avslagits, tribunalen inte hade besvarat deras begäran om åtgärder för processledning och samarbetet med flygplatsen i Klagenfurt för att tillhandahålla tabellen hade hindrats av flera faktorer, däribland krisen i samband med covid-19-pandemin. När det gäller uppgifterna om kostnaderna var det varken nödvändigt eller ändamålsenligt att lägga fram dem i ett tidigare skede av förfarandet vid tribunalen, eftersom betydelsen av de berörda uppgifterna, vilka ursprungligen var dolda, inte framkom förrän vid granskningen av tabellen över icke-flygrelaterade intäkter. Tidpunkten för ingivandet av dessa uppgifter var således knuten till den tidpunkt då tabellen lades fram.

33 I detta sammanhang åsidosatte tribunalen för det första de rättsliga principer som ligger till grund för artikel 85.1–85.3 i tribunalens rättegångsregler, såsom dessa principer har identifierats i domstolens praxis, nämligen den kontradiktoriska principen, principen om parternas likställdhet i processen, rätten till en rättvis rättegång och principen om god rättskipning. Den överklagade domen förklarar nämligen inte på vilket sätt, eller av vilket skäl, tillåtandet av den aktuella bevisningen skulle ha åsidosatt dessa principer eller hindrat tribunalens möjligheter att avgöra målet inom skälig tid. Det framgår tvärtom av den överklagade domen att dessa principer har iakttagits, eftersom kommissionen vid förhandlingen och i efterföljande skriftliga yttranden hade möjlighet att ta ställning till denna bevisning och dess eventuella inverkan på det omtvistade beslutets lagenlighet.

34 Tribunalen åsidosatte för det andra den rättspraxis enligt vilken en parts sena ingivande av bevisning kan motiveras av att denna part inte tidigare kunde förfoga över den aktuella bevisningen. Klagandena har i detta avseende hänvisat till domen av den 16 september 2020, BP/FRA ( C‑669/19 P, EU:C:2020:713, punkt 41). Tribunalen åsidosatte dessutom den rättspraxis enligt vilken det, vid bedömningen av huruvida det finns godtagbara skäl till det försenade ingivandet av bevisning, ska kontrolleras huruvida bevisningen i fråga redan ingår bland de handlingar som ligger till grund för det omtvistade beslutet, i vilket fall bevisningen inte ska avvisas. Klagandena har i detta avseende hänvisat till domen av den 14 mars 2018, Crocs/EUIPO – Gifi Diffusion (Skodon) ( T‑651/16, EU:T:2018:137, punkt 17), och domen av den 7 juni 2018, Schmid/EUIPO – Landeskammer für Land- und Forstwirtschaft in Steiermark (Steirisches Kürbiskernöl) ( T‑72/17, EU:T:2018:335, punkt 23). I förevarande fall hade klagandena inte tillgång till tabellen över icke-flygrelaterade intäkter i ett tidigare skede av förfarandet och den kompletterande bevisningen i fråga fanns i kommissionens handlingar i ärendet.

35 De ytterligare krav som tribunalen ställer, såsom förevisandet av en skriftväxling mellan Ryanair m.fl., å ena sidan, och flygplatsen i Klagenfurt, å andra sidan, saknar rättslig grund, eftersom tribunalens möjlighet att tillåta bevisning enligt artikel 85.3 i rättegångsreglerna inte är underkastad skyldigheten att ange godtagbara skäl. Det följer nämligen av rättspraxis att den omständigheten att en motivering lämnas kan räcka som godtagbart skäl för att bevisningen lagts fram för sent.

36 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

37 Det ska inledningsvis erinras om att tribunalens prövning av huruvida bevisning och bevisuppgift som getts in till den kan tillåtas utgör en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2020, BP/FRA, C‑669/19 P, EU:C:2020:713, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

38 Vad gäller den första grundens första del, som det redogörs för i punkt 33 ovan, ska det understrykas att enligt artikel 76 f i tribunalens rättegångsregler ska varje ansökan innehålla bevis och bevisuppgift, i förekommande fall, och att det i artikel 85.1 i rättegångsreglerna preciseras att bevis och bevisuppgift ska inges i samband med den första skriftväxlingen.

39 Dessutom får parterna, enligt artikel 85.2 i rättegångsreglerna, även ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift i samband med repliken och dupliken, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare. I artikel 85.3 i rättegångsreglerna anges att parterna undantagsvis får ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

40 I artikel 85.4 föreskrivs att de andra rättegångsdeltagarna, utan att det föregriper tribunalens beslut huruvida bevis som getts in eller som åberopats i bevisuppgift enligt punkterna 2 och 3 ska tillåtas, ska tillåtas yttra sig över bevisen.

41 Vad gäller bestämmelserna i de tidigare rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt av den 2 maj 1991 (EGT L 136, 1991, s. 1), vilka är analoga med de principiella bestämmelser som numera återfinns i artikel 76 f och artikel 85.1 i tribunalens nu gällande rättegångsregler, påpekade domstolen att dessa, vilka preciserade i vilket skede av förfarandet som bevis kunde inges, i syfte att säkerställa en god rättskipning beaktade principen om ett kontradiktoriskt förfarande, principen om parternas likställdhet i processen och rätten till en rättvis rättegång. Genom att föreskriva att parterna ska inge den bevisning som åberopas när ansökan eller svaromålet inges, syftar dessa bestämmelser nämligen till att övriga parter ska informeras om den bevisning som ingetts till stöd för de ståndpunkter som framförts och till att göra det möjligt för dem att förbereda sitt försvar eller en lämplig replik i enlighet med nämnda rättsprinciper. Domstolen har även slagit fast att kravet på att bevisning ska inges i det första skedet av förfarandet också motiveras av kravet på god rättskipning, då det därigenom blir möjligt att iordningställa handlingarna i målet och behandla målet inom rimlig tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2005, Gaki-Kakouri/domstolen, C‑243/04 P, EU:C:2005:238, punkt 30).

42 Vad gäller bestämmelsen i de tidigare rättegångsreglerna, som numera återfinns i artikel 85.2 i tribunalens rättegångsregler, har domstolen preciserat att denna bestämmelse även ger uttryck för kravet på en rättvis rättegång och, i synnerhet, ett skydd för rätten till försvar, genom att den tillåter att bevisning åberopas i andra fall än de som numera avses i artikel 76 f och artikel 85.1 i tribunalens rättegångsregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2005, Gaki-Kakouri/domstolen, C‑243/04 P, EU:C:2005:238, punkt 32).

43 Vad gäller bestämmelserna i punkterna 1, 2 och 4 i artikel 85 i tribunalens rättegångsregler har domstolen för övrigt även slagit fast att även om parterna, i enlighet med preklusionsregeln i artikel 85.1 i rättegångsreglerna, ska ange godtagbara skäl till att nya bevis eller bevisuppgifter har givits in för sent, har unionsdomstolen befogenhet att pröva om skälet till att bevisningen eller bevisuppgiften har lämnats in för sent är välgrundat och, om så är fallet, innehållet i dessa bevis, samt om det inte finns tillräckliga eller välgrundade skäl för detta, befogenhet att avvisa bevisningen. En parts försening med inlämnandet av bevis eller bevisuppgifter kan, bland annat, vara motiverad av att denna part inte kunde förfoga över de aktuella bevisen tidigare eller om en försening med inlämnandet från motpartens sida berättigar att handlingarna kompletteras, så att iakttagandet av den kontradiktoriska principen garanteras (dom av den 16 september 2020, BP/FRA, C‑669/19 P, EU:C:2020:713, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

44 Dessa principer som följer av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 41–43 ovan gäller i än högre grad för bevis och bevisuppgifter som ingetts och åberopats med stöd av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler. Till skillnad från punkt 2 i denna artikel utgör denna bestämmelse nämligen inte en avvikelse från den allmänna regel som anges i punkt 1 i nämnda artikel, utan ett undantag från huvudregeln och avvikelsen som föreskrivs i punkt 1 respektive punkt 2, varvid den möjlighet som föreskrivs i punkt 3, enligt bestämmelsens lydelse, endast kan utnyttjas undantagsvis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2005, Gaki-Kakouri/domstolen, C‑243/04 P, EU:C:2005:238, punkt 33, och dom av den 16 september 2020, BP/FRA, C‑669/19 P, EU:C:2020:713, punkt 47), och således endast är tillämplig när det har visats att ett undantagsfall föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, Hx/rådet, C‑540/18 P, EU:C:2019:707, punkt 67).

45 Av all denna rättspraxis följer att det är just tillämpningen av bevisreglerna i artikel 85 i tribunalens rättegångsregler som gör det möjligt att säkerställa iakttagandet av den kontradiktoriska principen, principen om parternas likställdhet i processen, rätten till en rättvis rättegång och principen om god rättskipning. Tribunalen kan således inte, genom att tillämpa regeln i artikel 85.3 i sina rättegångsregler, ha åsidosatt dessa principer och rättigheter, och detta även om tribunalen fann att den kompletterande bevisningen inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att godtagbara skäl till det försenade ingivandet inte hade angetts (se, analogt, dom av den 14 april 2005, Gaki-Kakouri/domstolen, C‑243/04 P, EU:C:2005:238, punkt 34).

46 Av detta följer att tribunalen inte var skyldig att specifikt motivera varför den avvisade den kompletterande bevisningen i förhållande till var och en av dessa principer och rättigheter eller sin förmåga att avgöra målet inom skälig tid, eftersom denna motivering ingår i tillämpningen av denna bestämmelse i tribunalens rättegångsregler. Av samma skäl kan tribunalen inte heller anses ha en principiell skyldighet att godta för sent ingiven bevisning, såvida den inte fastställer att det är nödvändigt att avvisa denna bevisning för att säkerställa att nämnda principer och rättigheter iakttas.

47 Klagandena kan i detta avseende inte med framgång åberopa den omständigheten att kommissionen hade möjlighet att vid tribunalen ta ställning till den kompletterande bevisningen och dess möjliga inverkan på det omtvistade beslutets lagenlighet. Denna omständighet är nämligen endast ett uttryck för tribunalens korrekta tillämpning av artikel 85.4 i dess rättegångsregler, i vilken det för övrigt uttryckligen föreskrivs att den omständigheten att de andra rättegångsdeltagarna ges tillfälle att yttra sig över bevis som lagts fram eller över bevisuppgifter som har åberopats i enlighet med, bland annat, punkt 3 i denna artikel inte föregriper tribunalens beslut huruvida dessa ska tillåtas.

48 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna grunds första del.

49 Vad gäller den andra delen av denna grund, som det redogörs för i punkt 34 ovan, är det riktigt, såsom klagandena har gjort gällande, och i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 43 och 44 ovan, att en parts sena ingivande av bevis eller bevisuppgift enligt artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler bland annat kan motiveras av att denna part inte tidigare kunde förfoga över den aktuella bevisningen. Icke desto mindre har tribunalen, enligt samma rättspraxis, befogenhet att bortse från den berörda bevisningen om den anser att det försenade ingivandet inte är tillräckligt motiverat eller saknar grund. För att punkt 3 ska kunna tillämpas krävs dessutom att det visas att ett undantagsfall föreligger.

50 I förevarande fall prövade tribunalen, i punkterna 59–62 i den överklagade domen, de omständigheter som Ryanair m.fl. hade åberopat vid tribunalen för att visa att den kompletterande bevisningen kunde tillåtas. I punkt 63 i domen drog tribunalen, såsom den redan hade angett i punkt 58 i den överklagade domen, slutsatsen att Ryanair m.fl. inte hade presenterat några omständigheter som kunde motivera, i den mening som avses i artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler, det försenade ingivandet av denna bevisning den 25 september 2020, det vill säga fyra dagar före förhandlingen, och att bevisningen därför inte kunde tas upp till sakprövning.

51 Vad gäller tabellen över icke-flygrelaterade intäkter påpekade tribunalen i punkt 59 i den överklagade domen att varken den begäran som riktades till kommissionen under det administrativa förfarandet eller den begäran om åtgärder för processledning som ingavs till tribunalen i augusti 2018 garanterade Ryanair m.fl. tillgång till de begärda uppgifterna. Tribunalen konstaterade även att Ryanair m.fl. inte hade redogjort för skälen till att de inte, samtidigt, hade kunnat vidta de nödvändiga åtgärderna för att flygplatsen i Klagenfurtför skulle ge dem tillgång till uppgifterna i den administrativa akten, vilka också inkluderade denna tabell.

52 Tribunalen tillade, i punkt 60 i nämnda dom, att de förklaringar som Ryanair m.fl. hade lämnat avseende konsekvenserna av covid-19-utbrottet för flygplatsens korrekta funktion var vaga och omöjliga att kontrollera och således inte i sig räckte för att visa att det förelåg en sådan svårighet att skaffa sig information från flygplatsen, vilken motiverade att en handling som, såsom Ryanair m.fl. bekräftade, de österrikiska myndigheterna hade lämnat ut till kommissionen flera år tidigare, under det administrativa förfarandet, ingavs för sent några dagar före den muntliga förhandlingen.

53 Tribunalen tillade dessutom, i punkt 61 i samma dom, att även om en hänvisning av kommissionen till tabellen över icke-flygrelaterade intäkter i dupliken hade kunnat motivera det försenade inlämnandet av tabellen, ingavs denna duplik den 25 februari, det vill säga i god tid före den kris som covid-19 orsakade. Tribunalen anförde i detta hänseende att Ryanair m.fl. inte hade inkommit med några handlingar som härrörde från deras korrespondens med de behöriga personerna på [flygplatsen i Klagenfurt], för att motivera att [nämnda tabell] ingavs den 25 september 2020, det vill säga 18 månader efter det att kommissionen hade avgett dupliken.

54 I motsats till vad klagandena har gjort gällande gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att Ryanair m.fl., genom att enbart åberopa dessa omständigheter, inte hade styrkt att det förelåg omständigheter som motiverade att förteckningen över icke-flygrelaterade intäkter kunde tas upp till sakprövning enligt artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler, i förevarande fall på grund av att klagandena inte hade kunnat förfoga över tabellen i ett tidigare skede av förfarandet, med hänsyn till att punkt 3 har undantagskaraktär i ordningen för tillhandahållande av bevisning vid tribunalen.

55 Inledningsvis var det med rätta som tribunalen – med hänsyn till bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), som var i kraft när dessa ansökningar om tillgång till kommissionens handlingar ingavs, samt till domstolens vid denna tidpunkt redan etablerade rättspraxis enligt vilken de berörda parterna inte har rätt att få tillgång till kommissionens administrativa akt inom ramen för det granskningsförfarande som inletts enligt artikel 108.2, FEUF, oavsett om detta sker på grundval av denna förordning eller, i princip, inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43), såvida inte den allmänna presumtionen om undergrävande av skyddet för syftet med utredningar motbevisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Technische Glaswerke Ilmenau, C‑139/07 P, EU:C:2010:376, punkterna 54–62 och 67–70) – ansåg att dessa ansökningar utgjorde otillräcklig bevisning för att Ryanair m.fl. inte hade kunnat få tillgång till tabellen i ett tidigare skede av förfarandet. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den fann att avslagen på ansökningarna inte räckte för att styrka att Ryanair m.fl. inte hade kunnat få tillgång till denna tabell i ett tidigare skede av förfarandet och att avslagen, med hänsyn till att det inte gavs någon förklaring till varför flygplatsen i Klagenfurt inte hade kontaktats direkt i ett tidigare skede, inte räckte för att motivera att tabellen kunde tillåtas som bevisning i den mening som avses i artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler.

56 Eftersom mer än ett år förflöt från det att dupliken ingavs till dess att covid-19-utbrottet fick konsekvenser i Europeiska unionen hade tribunalen vidare även fog för konstaterandet i punkt 61 i den överklagade domen avseende det resonemang som Ryanair m.fl. hade fört med avseende dessa konsekvenser. Med beaktande av klagandenas resonemang vilket återges i punkt 35 ovan ska det tilläggas att tribunalen i nämnda punkt 61 inte ställde några ytterligare krav utöver dem som följer av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler. Såsom framgår av punkterna 43 och 44 ovan är unionsdomstolen behörig att pröva huruvida skälet till att bevisningen lämnades in för sent är välgrundat. I detta sammanhang kan tribunalen följaktligen anse att de skäl som en part har anfört inte framstår som trovärdiga om denna part inte har styrkt sina påståenden med någon skriftlig bevisning trots att den hade kunnat göra detta.

57 Vad slutligen gäller den begäran om åtgärder för processledning som framställts till tribunalen, var det också uppenbart att utgången av densamma var alltför osäker för att Ryanair m.fl. med framgång skulle kunna grunda sig på detta tillvägagångssätt för att erhålla tabellen. Detta då tribunalen inte är skyldig att bifalla en sådan begäran. Detta innebär att åberopandet av denna begäran och den omständighet att den ännu inte hade avgjorts inte heller räckte för att styrka att det förelåg omständigheter som motiverade att tabellen ingavs för sent och att den följaktligen kunde tas upp till sakprövning med tillämpning av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler.

58 Vad gäller uppgifterna om kostnaderna påpekade tribunalen, i punkt 62 i den överklagade domen, att det stycke som innehöll dessa uppgifter ingick i en studie från Ryanairs ekonomiska rådgivare som hade upprättats för Ryanair m.fl. i november 2014 och att dessa inte hade lyckats visa varför de inte hade kunnat bifoga denna handling till sin ansökan eller till sin replik. Tribunalen fann att deras argument avseende det oupplösliga sambandet mellan ingivandet av dessa uppgifter och ingivandet av tabellen över icke-flygrelaterade intäkter inte kunde godtas, eftersom frågan om kommissionens beräkning av de ytterligare driftskostnader som flygplatsen i Klagenfurt skulle ha kunnat förvänta sig redan hade tagits upp av Ryanair m.fl. i ansökan och i repliken och eftersom de redan hade tillgång till dessa uppgifter under denna period.

59 Mot bakgrund av dessa omständigheter, vilka klagandena inte har bestritt, och av att artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler har karaktär av undantag, gjorde tribunalen även en riktig bedömning när den fann att Ryanair m.fl. inte tillräckligt hade motiverat varför dessa uppgifter ingavs för sent och följaktligen avvisade denna kompletterande bevisning.

60 Klagandena kan i förevarande fall inte heller med framgång åberopa tribunalens behandling av den ytterligare bevisning som parterna ingett efter det att den skriftliga delen av förfarandet hade avslutats i det mål som avgjordes genom domen av den 15 juni 2022, Qualcomm/kommissionen (Qualcomm – exklusivitetsbetalningar) ( T‑235/18, EU:T:2022:358), vilken de åberopade vid förhandlingen vid domstolen. Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkterna 39 och 40 i sitt förslag till avgörande, saknar de skäl som anförts i det målet nämligen samband med de skäl som åberopats i förevarande mål.

61 Huruvida omständigheter föreligger under vilka bevisning som lagts fram i enlighet med artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler undantagsvis kan tillåtas ska dessutom antagligen bedömas från fall till fall mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål.

62 Den omständigheten att tribunalen i det mål som ledde fram till den domen kunde anse att ingivandet av kompletterande bevisning efter det att den skriftliga delen av förfarandet hade avslutats undantagsvis var motiverat och att denna bevisning således borde tillåtas enligt artikel 85.3 i rättegångsreglerna, visar således inte att den överklagade domen, som rör andra faktiska omständigheter och i vilken andra skäl angetts för förseningen, är felaktig i detta avseende.

63 Klagandena kan inte heller med framgång åberopa den rättspraxis avseende tvister om EU-varumärken vilken som följer av de domar från tribunalen som det hänvisas till i punkt 34 ovan, eftersom dessa domar inte har den innebörd som klagandena tillskriver dem.

64 I den första av dessa domar var det nämligen inte fråga om bevisning i egentlig mening, utan om omständigheter som hämtats från unionsdomstolarnas praxis, såväl nationell som internationell rättspraxis, beträffande vilka tribunalen redan hade slagit fast att varken parterna eller tribunalen kan vara förhindrade att låta sig inspireras av denna rättspraxis vid tolkningen av unionsrätten. Hänvisningen till att denna bevisning redan hade ingetts till och prövats av överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) nämndes dessutom endast för fullständighetens skull. Vad gäller den andra av dessa domar framgår det av punkt 23 i den domen att det även var för fullständighetens skull som tribunalen påpekade att den aktuella bevisningen inte fanns med i handlingarna i ärendet vid överklagandenämnden, eftersom tribunalen underkände bevisningen med motiveringen att de berörda parterna inte hade angett några godtagbara skäl för det sena ingivandet.

65 Det ska även understrykas att dessa överflödiga domskäl från tribunalen förklaras av särdragen i tvister om EU-varumärken. Enligt artikel 178.5 i tribunalens rättegångsregler ska EUIPO nämligen, så snart överklagandet har delgetts, översända akten i ärendet vid överklagandenämnden till tribunalen. Tribunalen förfogar således redan vid delgivningen av ansökan över handlingarna i målet och all bevisning som den innehåller. Så är emellertid inte fallet med kommissionens administrativa akt i ett förfarande för kontroll av statligt stöd.

66 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grunds andra del och följaktligen inte såvitt avser någon del av den första grunden.

67 Genom den andra grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 17 i förordning 2015/1589 och vid tillämpningen av artikel 296 FEUF när den fann dels att kommissionen inte hade åsidosatt den preskriptionstid som var tillämplig på återkrav av stödet vad gäller 2002 års sidoavtal mellan DMG och LV samt 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och AMS, dels att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat i detta avseende.

68 Klagandena har till att börja med kritiserat punkterna 70–79 i den överklagade domen, eftersom de fråntar nämnda artikel 17 dess verkan. Det framgår av dessa punkter att tribunalen anser att en begäran om upplysningar som kommissionen har formulerat i vida ordalag, med hjälp av en formulering som täcker alla eventualiteter, utan att denna begäran innehåller någon specifik uppgift om en åtgärd som kan utgöra statligt stöd, eller utan att kommissionen har kännedom om förekomsten av en sådan åtgärd beträffande vilken preskriptionstiden avbryts, rättsligt sett räcker för att avbryta preskriptionstiden.

69 För det första kräver själva ordalydelsen i artikel 17.2 i förordning 2015/1589, där det hänvisas till det olagliga stödet, att en begäran om upplysningar avser den specifika åtgärd som kommissionen granskar.

70 För det andra preciserade ansökningarna i tidigare mål, i vilka unionsdomstolarna bekräftade att en begäran om upplysningar från kommissionen hade avbrutit preskriptionstiden, vilka specifika åtgärder som kommissionen granskade. Klagandena har i detta avseende hänvisat till beslutet av den 7 december 2017, Irland/kommissionen ( C‑369/16 P, EU:C:2017:955, punkt 42), och domen av den 26 april 2018, ANGED ( C‑233/16, EU:C:2018:280, punkt 84), domen av den 10 april 2003, Département du Loiret/kommissionen ( T‑369/00, EU:T:2003:114, punkt 85), samt domen av den 22 april 2016, Irland och Aughinish Alumina/kommissionen ( T‑50/06 RENV II och T‑69/06 RENV II, EU:T:2016:227, punkterna 3, 7 och 183).

71 För det tredje har den preskriptionstid på tio år som föreskrivs i artikel 17 i förordning 2015/1589 till syfte att säkerställa rättssäkerheten och syftar således bland annat till att skydda vissa berörda parter, däribland den berörda medlemsstaten och stödmottagaren. Den överklagade domen är emellertid oförenlig med detta syfte. Om denna frist kunde avbrytas av en begäran om upplysningar i vilken den granskade åtgärden inte specificerades, till exempel på grund av att kommissionen ännu inte kände till att den fanns, skulle nämligen rättssäkerhetsprincipen åsidosättas med avseende på den berörda medlemsstaten när det gäller de åtgärder som den har beviljat och som fortfarande kan leda till återkrav och de åtgärder som medlemsstaten har beviljat och som inte längre kan bli föremål för återkrav enligt artikel 17.

72 För det fjärde utgör även tribunalens överväganden i punkterna 77–79 i den överklagade domen exempel på felaktig rättstillämpning. Enligt dessa punkter avbröts preskriptionstiden även om kommissionens begäran om upplysningar inte specifikt avsåg 2002 års sidoavtal mellan DMG och LV eller 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och AMS, eftersom dessa avtal var oupplösligt förbundna med andra avtal som identifierats i kommissionens tidigare begäran om upplysningar. Den omständigheten att kommissionen, efter sin prövning, bedömde att vissa åtgärder hade samband med varandra kan inte medföra att en begäran om upplysningar retroaktivt avbryter preskriptionen, när begäran vid tidpunkten för framställandet enligt lag inte kunde bryta preskriptionen.

73 Klagandena har därefter gjort gällande att tribunalen, i punkterna 80, 81 och 83–85 i den överklagade domen, felaktigt fann att kommissionen hade motiverat det omtvistade beslutet i tillräcklig utsträckning vad gäller preskriptionstiden eller dess avbrott. Det är ostridigt att klagandena under undersökningen hade informerat kommissionen om att de ansåg att en betydande del av det påstådda stödet inte kunde återkrävas på grund av att preskriptionstiden hade löpt ut. I skälen 2–4 i det omtvistade beslutet, på vilka tribunalen grundade sin bedömning att kommissionen hade iakttagit sin motiveringsskyldighet, hänvisas det emellertid inte till dessa argument, och inte ens till preskriptionstiden eller till att preskriptionstiden avbrutits på grund av begäran om upplysningar. Den omständigheten att kommissionen inte är skyldig att bemöta vart och ett av de argument som framförs vid den gav inte tribunalen rätt att anse att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat.

74 För att klagandena på ett effektivt sätt skulle ha kunnat utöva sin rätt till domstolsprövning i första instans och för att tribunalen skulle ha kunnat utöva sina kontrollbefogenheter på ett korrekt sätt, krävdes att de, enbart på grundval av innehållet i det omtvistade beslutet, kunde förstå skälen till att kommissionen underkände de argument som klagandena hade anfört under undersökningen beträffande preskriptionstiden. Detta var emellertid omöjligt enbart med utgångspunkt i skälen 2–4 i beslutet, i vilka det enda relevanta skälet i detta avseende inte nämndes, nämligen att de begäranden om upplysningar som nämns i nämnda skäl hade avbrutit preskriptionstiden.

75 Enligt kommissionen kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

76 Vad gäller den andra grundens första del, avseende ett påstått åsidosättande av artikel 17 i förordning 2015/1589 i punkterna 70–79 i den överklagade domen, ska det påpekas att tribunalen, efter att i punkterna 70 och 71 i den domen ha erinrat om innehållet i denna artikel och tribunalens praxis avseende denna artikel, i punkt 72 i den domen angav att det i förevarande fall var utrett att den preskriptionstid på tio år som föreskrivs i punkt 1 i denna artikel hade börjat löpa den 9 augusti 2002.

77 Tribunalen påpekade därefter, i punkt 73 i den överklagade domen, att det i det klagomål som kommissionen skickade till de österrikiska myndigheterna genom skrivelse av den 11 oktober 2007 hänvisades till de förmånliga arrangemang som [flygplatsen i Klagenfurt] hade tillhandahållit Ryanair från den 27 juni 2002, att kommissionen i sin begäran om kompletterande upplysningar till dessa myndigheter av den 15 november 2010 hade ställt frågor om samarbetsavtalet mellan DMG och Ryanair vilket låg till grund för betalningarna för marknadsföringstjänster, och hade begärt ett exemplar av detta avtal, liksom information om återbetalning av flygplatsavgifter från och med år 2000, och att begäran om upplysningar från de österrikiska myndigheterna av den 24 mars 2011 innehöll ett antal frågor om 2002 års avtal, inbegripet en begäran om utlämnande av originalexemplar av de avtal som ingåtts med Ryanair, inbegripet marknadsföringsavtalet.

78 Tribunalen påpekade även, i punkt 74 i samma dom, att kommissionen, i sin begäran av den 8 april 2011 om kompletterande upplysningar från Ryanair, hade anmodat Ryanair att inkomma med upplysningar om de avtal som hade ingåtts under de tio föregående åren och i synnerhet hade anmodat Ryanair att inkomma med en förteckning över alla avtal som inte hade förlängts eller vars fullgörande hade avbrutits under denna period samt att förklara skälen till avbrottet och avsaknaden av förlängning. Tribunalen påpekade också att Ryanair i sitt svar till kommissionen av den 4 juli 2011 hade hävdat att alla avtal med denna flygplats hade förlängts eller ändrats till följd av affärsförhandlingar, med undantag för 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och AMS, som hade avbrutits innan avtalet löpte ut. Tribunalen ansåg att det framgick av alla dessa omständigheter att samtliga ovannämnda begäranden om upplysningar även omfattade 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och AMS och 2002 års sidoavtal mellan DMG och LV.

79 I punkt 75 i den överklagade domen fann tribunalen följaktligen, mot bakgrund av den rättspraxis som tribunalen erinrade om i punkt 70 i den överklagade domen, att begärandena om upplysningar utgjorde åtgärder, i den mening som avses i artikel 17.2 i förordning 2015/1589, som kunde avbryta preskriptionstiden på tio år. Tribunalen konstaterade i punkt 76 i samma dom att eftersom kommissionen hade riktat samtliga begäranden till de österrikiska myndigheterna och Ryanair under en tioårsperiod som började den 9 augusti 2002, så kunde kommissionens befogenheter att återkräva stöd inte anses vara preskriberade enligt artikel 17.1 i förordning 2015/1589.

80 Tribunalen tillade slutligen, i punkterna 77–79 i den överklagade domen, att det för övrigt, med hänsyn till de olika faktiska omständigheter som angavs i det omtvistade beslutet och som visade att det fanns ett oupplösligt samband mellan 2002 års avtal, var riktigt av kommissionen att pröva dessa avtal som en enda transaktion. Tribunalen drog i detta sammanhang slutsatsen att även om det antas att kommissionens begäran om upplysningar inte avsåg just 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och AMS och 2002 års sidoavtal mellan DMG och LV, hade preskriptionstiden i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 faktiskt avbrutits.

81 Av dessa omständigheter följer för det första att tribunalen, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte alls ansåg att varje begäran om upplysningar som kommissionen riktar till en medlemsstat, hur vag eller allmänt formulerad den än är, och som inte ens innehåller någon specifik uppgift om en åtgärd som kan utgöra statligt stöd, eller utan att kommissionen ens har kännedom om förekomsten av ett eventuellt stöd, är tillräcklig för att avbryta den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning 2015/1589.

82 Tvärtom framgår det av dessa punkter, och särskilt av punkterna 73 och 74 i den överklagade domen, att tribunalen ansåg att endast en åtgärd som vidtagits avseende det olagliga stödet kunde utgöra en preskriptionsavbrytande åtgärd i den mening som avses i punkt 2 i denna artikel och att denna åtgärd i förevarande fall hade identifierats så snart kommissionen till Republiken Österrike översände klagomålet av den 11 oktober 2007, som nämns i punkt 19 ovan, enligt vilket Ryanair hade mottagit olagligt statligt stöd från bland annat flygplatsen i Klagenfurt, via KFBG, från och med den 27 juni 2002 och därefter allteftersom under det administrativa förfarandet, och detta genomgående före utgången av den tioårsfrist som föreskrivs i punkt 1 i nämnda artikel.

83 För det andra kan det, såsom klagandena också har gjort gällande, inte anses att det, för att en åtgärd inom ramen för en undersökning som kommissionen vidtar ska kunna kvalificeras som en åtgärd som avbryter preskriptionstiden, i den mening som avses i artikel 17.2, är nödvändigt att kommissionen exakt identifierar vart och ett av de avtal som ingår i den avtalskombination som utgör den stödåtgärd som är föremål för denna undersökning.

84 Enligt artikel 17.1 i förordning 2015/1589 ska visserligen en preskriptionstid på tio år gälla för kommissionens befogenheter att återkräva stöd, och i punkt 2 andra meningen i denna artikel preciseras att varje åtgärd avseende det olagliga stödet som vidtas av kommissionen avbryter preskriptionstiden.

85 Det framgår dessutom av skäl 26 i förordningen att preskriptionstiden i artikel 17.1 har föreskrivits av rättssäkerhetsskäl och således bland annat syftar till att skydda vissa berörda parter, däribland den berörda medlemsstaten och stödmottagaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2005, Scott/kommissionen, C‑276/03 P, EU:C:2005:590, punkt 30).

86 Avsikten med artikel 107 FEUF är att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner som beviljats av offentliga myndigheter, som på olika sätt snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion (dom av den 15 juni 2006, Air Liquide Industries Belgium, C‑393/04 och C‑41/05, EU:C:2006:403, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Kommissionens kontroll av statligt stöd bidrar således till att säkerställa att konkurrensvillkoren på den inre marknaden inte snedvrids.

87 Det framgår dessutom av artikel 12.2 jämförd med artikel 2.2 i förordning 2015/1589 att om kommissionen i ett förfarande avseende olagligt stöd begär att den berörda medlemsstaten ska lämna upplysningar, så ska medlemsstaten lämna alla nödvändiga upplysningar för att kommissionen ska kunna fatta ett beslut i enlighet med artiklarna 4 och 9 i förordningen. På samma sätt framgår det av artikel 12.2 jämförd med artikel 5.1 och 2 i förordningen att om kommissionen anser att de upplysningar som den berörda medlemsstaten har lämnat om en åtgärd är ofullständiga, ska den begära alla nödvändiga kompletterande upplysningar och, om medlemsstaten inte besvarar en sådan begäran inom den föreskrivna fristen eller besvarar den på ett ofullständigt sätt, ska kommissionen skicka en påminnelse och fastställa en lämplig ytterligare tidsfrist inom vilken upplysningarna ska lämnas. I nämnda artikel 12.3 föreskrivs dessutom att om den berörda medlemsstaten, trots en påminnelse, inte lämnar de begärda upplysningarna inom den av kommissionen föreskrivna tidsfristen eller om den lämnar ofullständiga upplysningar, ska kommissionen genom ett beslut begära att upplysningarna ska lämnas, varvid kommissionen ska precisera vilken slags upplysningar som krävs.

88 En sådan tolkning av begreppet varje åtgärd avseende det olagliga stödet som klagandena har förespråkat i förevarande fall skulle emellertid påverka kommissionens undersökningsbefogenheter på ett oproportionerligt sätt, och därmed också dess förmåga att, i enlighet med sitt uppdrag enligt EUF-fördraget, säkerställa att konkurrensvillkoren på den inre marknaden inte snedvrids genom kontroll av statligt stöd. Detta gäller i än högre grad när det, såsom i förevarande fall, rör sig om ett olagligt statligt stöd, beträffande vilket kommissionen antagligen har färre upplysningar än den har beträffande stödåtgärder som har anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 FEUF.

89 För det tredje kan inte de domar och det beslut som klagandena har åberopat och som nämns i punkt 70 i förevarande dom ligga till grund för några motargument. De punkter i dessa domar och i detta beslut som klagandena hänvisar till rör nämligen endast konstateranden av faktiska omständigheter, som är specifika för vart och ett av dessa mål, och innehåller inte något övervägande som stöder den tolkning av artikel 17.2 i förordning 2015/1589 som klagandena har förespråkat i förevarande fall.

90 Vad för det fjärde gäller klagandenas kritik mot punkterna 77–79 i den överklagade domen, vilkas innehåll återges i punkt 80 ovan, konstaterar domstolen att det rör sig om överflödiga domskäl, vilket framgår av användningen av för övrigt. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt denna del av klagandenas resonemang, eftersom den är verkningslös (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2002, Aéroports de Paris/kommissionen, C‑82/01 P, EU:C:2002:617, punkt 41, och dom av den 12 maj 2022, Klein/kommissionen, C‑430/20 P, EU:C:2022:377, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

91 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del, eftersom den till viss del är ogrundad och till viss del är verkningslös.

92 Vad gäller denna grunds andra del, avseende tribunalens påstådda åsidosättande av artikel 296 FEUF i punkterna 80, 81 och 83–85 i den överklagade domen, ska det påpekas att tribunalen, efter att i punkterna 80 och 81 i den domen ha erinrat om relevant rättspraxis på området, i punkt 82 i nämnda dom konstaterade att det framgick av skälen 2–4 i det omtvistade beslutet att kommissionen hade hänvisat till de datum då den hade begärt ytterligare upplysningar från de österrikiska myndigheterna och Ryanair om de avtal som var föremål för klagomålet av den 5 oktober 2007, på grundval av vilket en konkurrent till Ryanair ingav klagomål till kommissionen om att detta flygbolag hade mottagit olagligt statligt stöd från flygplatsen i Klagenfurt.

93 I punkt 83 i samma dom fann tribunalen att kommissionen på ett tillräckligt tydligt sätt hade redogjort för de datum då den tioåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 hade avbrutits. Tribunalen tillade att eftersom de österrikiska myndigheterna och Ryanair, i egenskap av mottagare, kände till innehållet i de skrivelser med begäran om ytterligare upplysningar som kommissionen hade riktat till dem, var kommissionen endast skyldig att ange de faktiska omständigheter som var av grundläggande betydelse för det omtvistade beslutet, det vill säga de datum då kommissionen hade vidtagit de åtgärder som kunde avbryta preskriptionstiden.

94 Av detta drog tribunalen, i punkterna 84 och 85 i den överklagade domen, slutsatsen att kommissionen under dessa omständigheter inte var skyldig att lämna en särskild motivering på denna punkt i nämnda beslut och att den således hade motiverat beslutet i tillräcklig utsträckning i detta avseende.

95 Tribunalen åsidosatte inte artikel 296 FEUF genom denna bedömning. Enligt domstolens fasta praxis, som tribunalen för övrigt erinrade om i punkt 80 i den överklagade domen, ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i denna artikel inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 63, samt dom av den 2 september 2021, kommissionen/Tempus Energy och Tempus Energy Technology, C‑57/19 P, EU:C:2021:663, punkt 198 och där angiven rättspraxis).

96 Det ska också erinras om att förfarandet för kontroll av statligt stöd, med hänsyn till dess allmänna systematik, är ett förfarande som inleds mot den medlemsstat som enligt unionsrätten är ansvarig för beviljandet av stödet. I detta förfarande kan andra berörda parter än den berörda medlemsstaten således inte själva göra anspråk på ett sådant kontradiktoriskt förfarande med kommissionen som det som har inletts till förmån för nämnda medlemsstat. Det finns inte någon bestämmelse i detta förfarande som innebär att mottagaren av ett sådant stöd ges en särskild roll bland de berörda parterna. Förfarandet för kontroll av statligt stöd är inte ett förfarande som har inletts mot stödmottagaren eller stödmottagarna och som innebär att denna eller dessa kan göra gällande rättigheter som är lika vidsträckta som rätten till försvar som sådana (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo, C‑56/18 P, EU:C:2020:192, punkterna 73–75 samt där angiven rättspraxis).

97 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den fann att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat vad gäller tillämpningen av den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning 2015/1589. I synnerhet var det inte nödvändigt för kommissionen att, för att uppfylla sin skyldighet att motivera det omtvistade beslutet i detta avseende, bemöta klagandenas argument, eftersom stödmottagaren, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt, inte kan göra anspråk på ett sådant kontradiktoriskt förfarande med kommissionen som det som har inletts till förmån för den berörda medlemsstaten och det åtminstone underförstått framgår av detta beslut att kommissionen ansåg att klagandenas argument vid kommissionen inte kunde godtas.

98 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

99 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden, eftersom den delvis är ogrundad och delvis är verkningslös.

100 Genom den tredje grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen missuppfattade den bevisning som lagts fram vid den vid bedömningen av huruvida kommissionen lagligen hade tillämpat kriteriet om en privat aktör i en marknadsekonomi för att avgöra huruvida Ryanair m.fl. hade fått en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Vid beräkningen i förväg av de omtvistade avtalens lönsamhet använde sig kommissionen nämligen av ofullständiga, otillförlitliga och olämpliga uppgifter som påverkade kommissionens slutsats att det förelåg en fördel. Tribunalen missförstod bevisningen i tre avseenden.

101 För det första missuppfattade tribunalen, i punkterna 331 och 332 i den överklagade domen, vilka avser förhandsanalysen av lönsamheten av 2006 års avtal, klausul 7.1 i 2006 års avtal om flygplatstjänster, vilken hade bifogats som bilaga A.2.5 till ansökan genom vilken talan väcktes. I klausulen angavs att säkerhetsskatten var en avgift som Ryanair enligt avtal skulle betala till flygplatsen. Tribunalen missuppfattade dessutom avsnitt 2.2.3 i den rapport av den 31 augusti 2012 som hade upprättats av klagandenas ekonomiska rådgivare, vilken hade bifogats som bilaga A.3.5.1 till nämnda ansökan, samt tabell 2.21 i rådgivarens rapport av den 13 april 2012, vilken hade bifogats som bilaga A.3.4.1 till samma ansökan, vilka bekräftar att Ryanair faktiskt har betalat denna säkerhetsskatt till flygplatsen.

102 Tribunalen godtog emellertid kommissionens fel att betrakta denna avgift som en marginalkostnad för flygplatsen i Klagenfurt, vilket ledde till att kommissionen underskattade den förväntade lönsamheten för 2006 års avtal med avseende på denna flygplats. Handlingarna i målet innehåller inga bevis för att denna skatt har återbetalats till Ryanair, i motsats till vad som antyds i punkt 331 i den överklagade domen, eller som anger vilken part som har burit kostnaden för denna återbetalning. Endast punkterna 101–103 i kommissionens duplik i första instans kan utgöra stöd för tribunalens bedömning, men kommissionen har där, utan någon bevisning, endast gjort gällande att de österrikiska myndigheterna vid två tillfällen hade bekräftat att säkerhetsskatten hade återbetalats till Ryanair.

103 För det andra missuppfattade tribunalen, i punkterna 301 och 302 i den överklagade domen, dels skäl 379 e i det omtvistade beslutet, som bekräftar att en säkerhetsmarginal inkluderades i bedömningen av de marginalkostnader för driften som flygplatsen kunde räkna med för 2002 års avtal, dels punkterna 2.24–2.27 i den ekonomiska rådgivarens rapport av den 18 juli 2018, vilken hade bifogats som bilaga A.7.6 till ansökan genom vilken talan väcktes, av vilken det framgår att det inte har lämnats några närmare uppgifter om beräkningen av denna säkerhetsmarginal.

104 Dessa bevis visar att uppskattningen av flygplatsens marginalkostnader för driften, på vilken kommissionen grundade sin förhandsanalys av lönsamheten, inbegrep en parameter, nämligen säkerhetsmarginalen, vars beräkning aldrig har förklarats eller offentliggjorts, vilken har lett till en oförklarligt hög uppskattning av marginalkostnaderna för driften, särskilt i förhållande till jämförbara flygplatser som också omfattas av en undersökning om statligt stöd. I de ifrågasatta punkterna i den överklagade domen godkände tribunalen att kommissionen hade använt denna uppskattning utan att hänvisa till rapporten av den 18 juli 2018. Av detta kan slutsatsen dras att tribunalen bortsåg från eller inte i vederbörlig ordning beaktade den bevisning som hade lagts fram vid den i detta avseende.

105 För det tredje missuppfattade tribunalen, i punkt 306 i den överklagade domen, till att börja med, artikel 2 a i 2002 års avtal om flygplatstjänster, vilket hade bifogats som bilaga A.2.1 till ansökan genom vilken talan väcktes, av vilken det framgår att målbeläggningsgraden var 76 procent. Tribunalen missuppfattade vidare skäl 382 och tabell 10 i det omtvistade beslutet, av vilka det framgår att kommissionen använde en beläggningsgrad på 70 procent för sin analys av 2002 års avtal om flygplatstjänster, samt skäl 415 a och tabell 11 i detta beslut, av vilka det framgår att kommissionen använde en beläggningsgrad på 85 procent för sin analys av 2006 års avtal. Tribunalen missuppfattade också skäl 17 i nämnda beslut, av vilket det framgår att den civila luftfarten började genomföra flygningar från och till flygplatsen kort tid efter dess öppnande år 1915, och slutligen även punkt 2.14 i den ekonomiska rådgivarens rapport av den 18 juli 2018, vilken hade bifogats som bilaga A.7.6 till ansökan genom vilken talan väcktes, av vilken det framgår att beläggningsgraden på 76 procent låg nära, om än något under, den beläggningsgrad på cirka 80 procent som Ryanair hade uppnått på sitt nät av flygförbindelser vid tidpunkten för undertecknandet av 2002 års avtal om flygplatstjänster.

106 Dessa bevis visar att den beläggningsgrad på 70 procent som kommissionen använde för sin förhandsanalys av lönsamheten av 2002 års avtal om flygplatstjänster var alltför låg. De visar nämligen dels att nämnda beläggningsgrad var 6 procentenheter lägre än den målbeläggningsgrad som parterna kommit överens om och 15 procentenheter lägre än den grad som kommissionen hade använt i sin analys av 2006 års avtal, dels att flygplatsen hade flera årtionden av erfarenhet av civil luftfart vid tidpunkten för undertecknandet av 2002 års avtal om flygplatstjänster, vilket innebär att uppfattningen att flygplatsens bristande erfarenhet med avseende på ett visst flygbolag, i förevarande fall Ryanair, hade en stor inverkan på dess antaganden om beläggningsgrad, kan ifrågasättas.

107 Tribunalen bekräftade emellertid kommissionens användning av denna beläggningsgrad på 70 procent, trots att handlingarna i målet inte innehåller någon bevisning som stöder tribunalens bedömning att avsaknaden av ett tidigare avtal mellan flygplatsen i Klagenfurt och Ryanair motiverade att en försiktig beläggningsgrad tillämpades, och inte heller någon bevisning till stöd för tribunalens bedömning att lågprisflygbolagen inte var tillräckligt etablerade under 2002 för att motivera en högre beläggningsgrad. Dessutom är det enbart punkt 115 i kommissionens svaromål och punkt 85 i dupliken i handlingarna i målet som kan utgöra stöd för tribunalens bedömning. Det var emellertid utan bevis som kommissionen i dessa punkter gjorde gällande att beslutet att använda graden på 70 procent motiverades av den berörda flygplatsens bristande erfarenhet med klagandena och lågprisflygbolagens ställning som ny aktör.

108 Kommissionen har gjort gällande att ingen av de påstådda missuppfattningarna har styrkts och att de i vart fall inte klart framgår av handlingarna i målet.

109 Enligt domstolens fasta rättspraxis är domstolen, när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, enligt artikel 256 FEUF endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

110 Om en klagande gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen, ska klaganden, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i rättegångsreglerna, ange exakt vilka bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen. Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

111 Även om en missuppfattning av bevisningen kan bestå i en tolkning av en handling som strider mot dess innehåll, ska detta på ett uppenbart sätt framgå av handlingarna i målet vid domstolen och det krävs att det är uppenbart att tribunalen har överskridit ramarna för en skälig bedömning av denna bevisning. I detta avseende är det således inte tillräckligt att föreslå en annan tolkning än den som tribunalen har gjort av bevisningen, för att visa att det skett en sådan missuppfattning (dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

112 Det är mot bakgrund av dessa principer som den tredje grundens tre delar ska prövas.

113 Vad för det första gäller den första delen av denna grund, vilken riktar sig mot punkterna 331 och 332 i den överklagade domen, konstaterade tribunalen, i den första av dessa punkter, att kommissionen i sina inlagor och vid förhandlingen hade anfört dels att enligt de uppgifter som kommissionen vid två tillfällen hade erhållit från de österrikiska myndigheterna hade denna skatt och alla rotationsavgifter återbetalats till Ryanair, dels att dessa myndigheter även hade uppgett för kommissionen att återbetalningen av flygplatsavgifterna i sin helhet hade skett samtidigt som 2005 års stimulansordning infördes och vid den tidpunkten utgjorde praxis för att locka nya flygbolag till Klagenfurt flygplats.

114 I den andra av dessa punkter angav tribunalen att det framgick av dessa omständigheter att kommissionen, på ett omsorgsfullt sätt och med hänsyn till intresset av en korrekt tillämpning av EUF-fördragets grundläggande bestämmelser om statligt stöd, hade begärt att den berörda medlemsstaten skulle inkomma med relevanta uppgifter som gjorde det möjligt för kommissionen att kontrollera huruvida säkerhetsavgiften hade återbetalats till Ryanair med avseende på 2006 års avtal. Tribunalen drog härav slutsatsen att kommissionen, utan att göra en uppenbart oriktig bedömning, hade kunnat betrakta denna skatt som en marginalkostnad för flygplatsen vid lönsamhetsanalysen av 2006 års avtal.

115 Det framgår för övrigt av punkt 328 i den domen att Ryanair m.fl. vid tribunalen, med hänvisning till klausulerna i 2006 års avtal om flygplatstjänster, klandrade kommissionen för att felaktigt ha ansett att säkerhetsavgiften, vad gäller 2006 års avtal, utgjorde en kostnad för flygplatsen i Klagenfurt och att de hade angett att uppgifterna i Ryanairs fakturor visade att Ryanair betalade säkerhetsavgifterna till denna flygplats.

116 Av innehållet i punkterna 113 och 114 ovan följer emellertid att tribunalen, i punkterna 331 och 332 i den överklagade domen, inte hänvisade till de rapporter som avses i punkt 101 ovan. Tribunalen kan således inte klandras för att ha missuppfattat dessa rapporter i denna del av den överklagade domen.

117 Tribunalen påstod inte heller, i punkterna 331 och 332 i den överklagade domen, att flygplatsen i Klagenfurt inte hade fakturerat Ryanair för säkerhetsavgiften och ifrågasatte inte heller den omständigheten att Ryanair hade betalat säkerhetsavgiften till flygplatsen, utan angav endast att kommissionen vid två tillfällen hade begärt upplysningar från Republiken Österrike och att kommissionen vid två tillfällen hade angett att nämnda skatt och samtliga rotationsavgifter hade återbetalats till Ryanair. Härav följer att tribunalen inte heller missuppfattade klausul 7.1 i 2006 års avtal om flygplatstjänster.

118 I den mån klagandena genom den tredje grundens första del har ifrågasatt det bevisvärde som tribunalen tillmätte de olika omständigheter som den hade att bedöma, kan deras resonemang inte tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 109 ovan, eftersom det syftar till att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen.

119 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del, eftersom den till viss del är ogrundad och till viss del är verkningslös.

120 Vad för det andra gäller den andra delen av nämnda grund, som riktar sig mot punkterna 301 och 302 i den överklagade domen, besvarade tribunalen, i den första av dessa punkter, Ryanair m.fl. argument att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning genom att bekräfta de österrikiska myndigheternas val att lägga till en säkerhetsmarginal till de värden som hade legat till grund för beräkningen av marginalkostnaderna för driften till följd av den förväntade marginella trafikvolymen under 2002 års avtals giltighetstid. Tribunalen påpekade att det framgick av skäl 379 e i det omtvistade beslutet att de värden som låg till grund för beräkningen av dessa kostnader hade fastställts på grundval av det system för kostnadsberäkning som användes av flygplatsen i Klagenfurt år 2002 och att detta system omfattade landningsavgiften, passagerarpriset, rampavgiften, trafikhanteringsavgiften, infrastrukturavgiften och avgiften för parkering i hangar. Tribunalen preciserade i samma punkt att det hade påpekats av kommissionen och bekräftats av Ryanair m.fl. vid förhandlingen att det system för kostnadsberäkning som användes av denna flygplats under år 2002 möjliggjorde en mindre detaljerad fördelning av kostnaderna än den som infördes år 2005 och som beskrivs i skäl 415 i det omtvistade beslutet.

121 I punkt 302 i den överklagade domen tillade tribunalen att kommissionen i detta avseende i skäl 379 e hade redogjort för de österrikiska myndigheternas förklaringar enligt vilka de hade använt de mest optimistiska uppskattningarna av de värden som motsvarade marginalkostnaderna för driften per extra rotation och per ton högsta startvikt samt per extra avresande passagerare. Tribunalen drog i denna punkt slutsatsen att kommissionen således inte kunde klandras för att ha gjort en uppenbart oriktig bedömning när den, med avseende på 2002 års avtal, godkände denna metod för att beräkna marginalkostnaderna för driften, eftersom dess avsikt att komma fram till en försiktig uppskattning var rimlig i avsaknad av detaljerade uppgifter och på grund av de österrikiska myndigheternas optimistiska beräkningar.

122 Det framgår emellertid av dessa två punkter i den överklagade domen att tribunalen inte förnekade att de österrikiska myndigheterna hade inkluderat en säkerhetsmarginal, såsom framgår av det omtvistade beslutet, vid beräkningen av de aktuella marginalkostnaderna för driften. Det framgår dessutom av handlingarna i målet att dessa punkter exakt återger innehållet i skäl 379 e i det omtvistade beslutet. I detta avseende saknas det således grund för den påstådda missuppfattningen.

123 Vad därefter gäller påståendet att tribunalen missuppfattade den rapport från klagandenas ekonomiska rådgivare som avses i punkt 103 ovan, räcker det att påpeka att tribunalen inte hänvisade till denna rapport i punkterna 301 och 302 i den överklagade domen och att den följaktligen inte kan kritiseras för att ha missuppfattat rapporten i denna del av den överklagade domen.

124 Genom att åberopa nämnda rapport har klagandena i själva verket yrkat att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vilket inte omfattas av domstolens behörighet i ett mål om överklagande, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 109 ovan.

125 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del, eftersom den till viss del är ogrundad och till viss del inte kan tas upp till sakprövning.

126 Vad för det tredje gäller denna grunds tredje del, som riktar sig mot punkt 306 i den överklagade domen, påpekade tribunalen i denna punkt att det, såsom kommissionen med rätta hade påpekat, inte var orimligt att flygplatsen i Klagenfurt intog ett försiktigt synsätt i fråga om beläggningsgraden vid bedömningen av avtalen från år 2002, eftersom den ännu inte hade någon erfarenhet med Ryanair m.fl. och eftersom lågprisflygbolag vid den tidpunkten dessutom i allmänhet var mindre väletablerade än i dag. Tribunalen tillade att det fanns skäl att notera att den beläggningsgrad på 70 procent som flygplatsen uppskattat inte låg långt från målet på 76 procent enligt 2002 års avtal om flygplatstjänster och att kommissionen därför inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning genom att använda denna procentsats på 70 procent. Tribunalen tillade att detta i än högre grad var fallet eftersom siffran 50000 ankommande passagerare per år, som nämns i inledningen till 2002 års avtal om flygplatstjänster och som innebar en beläggningsgrad på 76 procent, utgjorde ett mål som skulle uppnås och inte en tvingande skyldighet.

127 Av dessa domskäl i den överklagade domen följer till att börja med att tribunalen inte missuppfattade 2002 års avtal om flygplatstjänster, såsom klagandena har gjort gällande, eftersom tribunalen uttryckligen angav att syftet med avtalet var att uppnå en beläggningsgrad på 76 procent. Tribunalen missuppfattade inte heller skäl 382 och tabell 10 i det omtvistade beslutet, eftersom den påpekade att kommissionen hade använt en beläggningsgrad på 70 procent för sin analys av nämnda avtal.

128 Vidare missuppfattade tribunalen inte heller, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 110 och 111 ovan, vare sig skäl 415 a eller tabell 11 i det omtvistade beslutet, eftersom det i punkt 306 i den överklagade domen inte ens hänvisas till belastningsgraden på 85 procent. Denna räntesats nämns endast i punkt 397 i den överklagade domen.

129 Vad därefter gäller skäl 17 i det omtvistade beslutet, anger kommissionen däri visserligen att [flygplatsen i Klagenfurt] grundades 1915 som en militär flygplats och att [d]et inte dröjde länge förrän den utnyttjades både militärt och civilt och denna dubbla användning fortsätter än i dag. Såsom framgår av punkt 126 ovan begränsade sig tribunalen emellertid, i punkt 306 i den överklagade domen, till att påpeka att denna flygplats under år 2002 ännu inte hade någon erfarenhet med Ryanair m.fl. och att lågprisbolagen vid denna tidpunkt var mindre väletablerade än i dag. Den påstådda missuppfattningen av skäl 17 har således inte heller styrkts.

130 Vad slutligen gäller den påstådda missuppfattningen av punkt 2.14 i den ovan i punkt 105 nämnda rapporten från klagandenas ekonomiska rådgivare, räcker det att konstatera att den punkten inte nämns i den överklagade domen vilken inte innehåller något påstående av vilket det framgår att nämnda punkt har missuppfattats.

131 I den mån klagandena, genom de resonemang som domstolen redogör för i punkterna 106 och 107 ovan, i huvudsak har hävdat att den bevisning som de har åberopat visar att den beläggningsgrad som kommissionen använde för sin förhandsanalys av lönsamheten av 2002 års avtal om flygplatstjänster var alltför låg, syftar de i själva verket till att domstolen i detta avseende ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vilket innebär att denna del av den tredje grundens tredje del inte kan tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 109 ovan.

132 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del, eftersom den delvis är ogrundad och delvis inte kan tas upp till sakprövning. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

133 Genom den fjärde grunden, som avser punkterna 418–421 och 427–429 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det stödbelopp som skulle återkrävas, vilket hade beräknats på grundval av förhandsuppgifter, inte behövde korrigeras på grundval av efterhandsuppgifter som ingick bland handlingarna i ärendet vid den tidpunkt då det omtvistade beslutet antogs.

134 Enligt klagandena konstaterade tribunalen att såväl förekomsten av stödet som stödets storlek i princip ska bedömas med hänsyn till den situation som rådde när stödet beviljades. Tribunalen underkände i detta avseende Ryanair m.fl.:s resonemang enligt vilket efterhandsuppgifter avseende intäkter och kostnader skulle beaktas, med motiveringen att detta skulle få till följd att det stödbelopp som skulle återkrävas skulle variera beroende på slumpmässig utveckling, såsom den ekonomiska konjunkturen eller den eventuella vinst som stödmottagaren skulle kunna göra genom att utnyttja den fördel som ursprungligen beviljats. Tribunalens konstaterande i detta avseende innebar att klagandens argument inte besvarades.

135 Ryanair m.fl. åberopade nämligen inte slumpmässiga omständigheter, utan uppgifter som stödgivaren förfogade över, det vill säga dennes egen beräkning av kostnader och intäkter, och krävde endast att de fel som denne hade begått i sin beräkning av kostnads- och intäktsvariablerna skulle korrigeras. Kommissionen har för övrigt medgett att när det gäller de avgifter för marknadsföringstjänster som faktiskt betalats till Ryanair eller LV och till AMS, kan det stödbelopp som ska återkrävas korrigeras på grundval av bevisning som Republiken Österrike har lagt fram i efterhand. Kommissionen vägrade emellertid att göra korrigeringar på grundval av andra efterhandsuppgifter avseende intäkter och kostnader, av vilka det emellertid framgick att dessa kostnader hade överskattats.

136 Den rättspraxis som tribunalen grundade sig på, det vill säga domen av den 19 oktober 2005, Freistaat Thüringen/kommissionen ( T‑318/00, EU:T:2005:363), och domen av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen ( C‑244/18 P, EU:C:2020:238), avser principen att förekomsten av och storleken på ett stöd ska bedömas med hänsyn till den situation som förelåg när stödet beviljades. Dessa domar hindrar emellertid inte kommissionen från att rätta till fel i bedömningen av den situation som förelåg vid den tidpunkt då stödet beviljades. De ger inte heller kommissionen rätt att godkänna en bedömning av stödbeloppet på grundval av felaktiga uppgifter. Dessa domar avser dessutom garantier, det vill säga en typ av stödåtgärd för vilken skillnaden mellan beviljandet av stödet, som består i en avsikt att ge en fördel, och utbetalningen av stödet, som i allmänhet avser den efterföljande fasen av överföringen av medlen, är mindre tydlig än för andra typer av stödåtgärder.

137 Genom att tolka dessa båda domar på ett felaktigt sätt uteslöt tribunalen och kommissionen dessutom risken för fel i stödgivarnas prognoser. Det är emellertid möjligt att ett statligt organ som hade för avsikt att bevilja ett stöd till ett visst belopp misstagit sig vid beräkningen av förväntade kostnader och fördelar och att det stödbelopp som den avsåg att bevilja således inte betalades ut eller inte utbetalades i sin helhet.

138 Enligt klagandena är kommissionen skyldig att, på grundval av de uppgifter som ingick bland handlingarna i ärendet vid den tidpunkt då den fattar sitt beslut, kontrollera om de bedömningar som stödgivaren gjort av sina egna kostnader och intäkter inte var felaktiga. Ett föreläggande om återkrav av stöd grundat på överskattade kostnader eller underskattade intäkter skulle nämligen berika den sistnämnda, eftersom för höga belopp skulle återbetalas och stödgivaren därmed skulle gynnas ekonomiskt av sina egna fel. En sådan återbetalning skulle även strida mot syftet med att återkräva ett rättsstridigt stöd, det vill säga att återställa den situation som rådde före utbetalningen av stödet.

139 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

140 Åtgärder som, oavsett form, direkt eller indirekt kan gynna företag, liksom åtgärder som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor, anses utgöra statligt stöd (dom av den 6 mars 2018, kommissionen/FIH Holding och FIH Erhvervsbank, C‑579/16 P, EU:C:2018:159, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

141 Med hänsyn till syftet med artikel 107.1 FEUF att säkerställa en icke snedvriden konkurrens, ska begreppet stöd i den mening som avses i denna bestämmelse således inte omfatta en åtgärd som beviljats till förmån för ett företag med hjälp av statliga medel, om företaget hade kunnat erhålla samma fördel under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor. Bedömningen av de villkor på vilka en sådan förmån beviljats ska således i princip göras med tillämpning av principen om en privat aktör (dom av den 6 mars 2018, kommissionen/FIH Holding och FIH Erhvervsbank, C‑579/16 P, EU:C:2018:159, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

142 Vid bedömningen av huruvida samma åtgärd skulle ha vidtagits enligt normala marknadsvillkor av en privat aktör, ska man utgå från en aktör som befinner sig i en situation som ligger så nära som möjligt den situation som staten befinner sig i (dom av den 26 mars 2020, Larko/Commission, C‑244/18 P, EU:C:2020:238, kommissionen/FIH Holding och FIH Erhvervsbank, C‑579/18 P, EU:C:2020:238, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

143 I detta sammanhang ankommer det på kommissionen att göra en helhetsbedömning, varvid den ska beakta alla de relevanta omständigheter i det aktuella fallet som gör det möjligt för den att avgöra huruvida det är uppenbart att det berörda företaget inte skulle ha erhållit motsvarande förmåner av en sådan privat aktör (dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen, C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

144 I detta avseende ska alla uppgifter som på ett icke försumbart sätt kan påverka beslutsförfarandet hos en normalt försiktig och noggrann privat aktör som befinner sig i en situation som ligger så nära som möjligt den situation som staten befinner sig i, anses vara relevanta uppgifter. Följaktligen är det enda som är relevant för bedömningen avseende principen om en privat aktör sådana uppgifter som fanns tillgängliga och sådana utvecklingstendenser som kunde förutses då beslutet att vidta åtgärden antogs (dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen, C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkterna 30 och 31 samt där angiven rättspraxis). Så är fallet särskilt då kommissionen prövar om det är fråga om ett statligt stöd då det gäller en åtgärd som inte anmälts till kommissionen och som redan har genomförts av den berörda medlemsstaten då kommissionen genomför sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 105).

145 Följaktligen kan omständigheter som avser tiden efter det att den berörda åtgärden antogs inte beaktas vid bedömningen av kriteriet avseende en privat aktör (dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen, C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

146 Såsom domstolen redan har slagit fast följer det av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 142–145 ovan att argument genom vilka tribunalens bedömning av det stöd som ska återkrävas bestrids är verkningslösa när argumenten avser det förhållandet att tribunalen beaktat händelser som inträffat efter det att den aktuella stödåtgärden beviljades (dom av den 26 mars 2020, Larko/kommissionen, C‑244/18 P, EU:C:2020:238, punkt 113).

147 Genom den fjärde grunden har klagandena i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av det stödbelopp som skulle återkrävas, såsom detta belopp hade fastställts i det omtvistade beslutet. Klagandena har i detta avseende gjort gällande att tribunalen borde ha kommit fram till att kommissionen, för att fastställa detta belopp, borde ha beaktat efterhandsuppgifter som ingick i handlingarna i ärendet vid den tidpunkt då det omtvistade beslutet antogs, i stället för att grunda sig på förhandsbevisning, det vill säga, såsom tribunalen konstaterade i punkt 420 i den överklagade domen, på den förutsebara utvecklingen för en privat investerare i en marknadsekonomi vid den tidpunkt då de omtvistade avtalen ingicks.

148 Tribunalen preciserade således i denna punkt att kommissionen i det omtvistade beslutet hade fastställt det stödbelopp som skulle återkrävas med avseende på de omtvistade avtalen med beaktande av den negativa delen av det förväntade tillkommande betalningsflödet vid den tidpunkt när avtalet slöts (intäkter minus kostnader). Klagandena har emellertid i huvudsak påstått att de förväntade kostnaderna och intäkterna för flygplatsen i Klagenfurt vid tidpunkten för denna slutsats slutligen visade sig skilja sig från dem som kunde förutses vid tidpunkten för nämnda slutsats.

149 Det är vidare utrett att det i förevarande fall var genom ingåendet av de olika omtvistade avtalen som de aktuella stödåtgärderna beviljades.

150 Domstolen konstaterar således att klagandena genom den fjärde grunden har bestritt tribunalens bedömning av storleken på det stöd som ska återkrävas, med hänvisning till händelser som inträffat efter det att de aktuella stödåtgärderna beviljades. Följaktligen är den fjärde grunden under alla omständigheter verkningslös, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 146 ovan.

151 Klagandenas argument att denna rättspraxis i princip inte är tillämplig i förevarande mål, eftersom nämnda rättspraxis endast avser statligt stöd i form av en garanti, kan inte godtas. Såsom framgår av samma rättspraxis är det nämligen inte det aktuella stödets art, utan själva tillämpningen av principen om en privat aktör i en marknadsekonomi, vars tillämplighet i förevarande fall för övrigt inte har bestritts, som kräver att endast sådana uppgifter som fanns tillgängliga och sådana utvecklingstendenser som kunde förutses då beslutet att bevilja den aktuella åtgärden fattades är relevanta för fastställandet av en eventuell fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

152 Klagandena kan inte heller vinna framgång med något argument till stöd för denna grund vilket stöder sig på den omständigheten att kommissionen, i fråga om 2002 års avtal om marknadsföringstjänster mellan DMG och AMS, i skäl 570 i det omtvistade beslutet angav att det stödbelopp som skulle återkrävas kunde anpassas vid ett senare tillfälle, på grundval av bevisning från Republiken Österrike. Såsom tribunalen angav i punkt 425 i den överklagade domen framgick det nämligen av det omtvistade beslutet att denna medlemsstat under det administrativa förfarandet hade gjort gällande att detta avtal aldrig hade trätt i kraft, utan att under det administrativa förfarandet ha kunnat förete en skriftlig handling som styrkte att så verkligen var fallet.

153 Den precisering som kommissionen gjorde i punkt 570 i det omtvistade beslutet syftade således, såsom tribunalen påpekade i nämnda punkt 425, endast till att göra det möjligt för denna medlemsstat att lägga fram bevis för detta och, eventuellt, att från det stödbelopp som skulle återkrävas undanta det stöd som skulle betalas ut enligt nämnda avtal, under förutsättning att det fastställdes att det stöd som avtalet avsåg inte hade betalats ut till stödmottagaren, eftersom avtalet inte hade trätt i kraft, vilket skulle innebära att det inte hade beviljats någon ekonomisk fördel genom detta avtal och att något stödbelopp följaktligen inte behövde återkrävas med anledning av det.

154 Klagandena har däremot, genom det resonemang som de förde vid tribunalen och som i huvudsak har upprepats inom ramen för förevarande grund, i själva verket inte gjort gällande att de inte har beviljats ett stöd enligt ett av de omtvistade avtalen, utan att den fördel som dessa avtal medför vid tidpunkten för återkravet ska bedömas på nytt mot bakgrund av de faktiska ekonomiska resultaten av de berörda avtalen för avtalsparterna. Detta resonemang strider emellertid mot den rättspraxis som det erinras om i punkterna 140–145 ovan och även mot domstolens fasta rättspraxis enligt vilken återkrav av ett olagligt stöd förutsätter att den fördel som stödet gav stödmottagaren ska återställas för att undanröja den snedvridning av konkurrensen som denna fördel orsakat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus och Ryanair Designated Activity, C‑164/15 P och C‑165/15 P, EU:C:2016:990, punkterna 91 och 92 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

155 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, eftersom den är verkningslös.

156 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de grunder som klagandena har åberopat, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

157 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa rättegångsregler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

158 Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: engelska.