Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 10 april 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Se, i detta avseende, andra överklagandenämndens beslut av den 10 februari 2021 (ärende R 2474/2017–2) (nedan kallat det överklagade beslutet), punkt 27.

3 Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 2009, s 1).

4 Se beslut av den 18 december 2019, Nowhere/EUIPO – Junguo Ye (APE TEES) ( T‑12/19, ej publicerat, EU:T:2019:907, beslutsdelen).

5 Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT C 384I, 2019, s. 1) (nedan kallat utträdesavtalet).

6 Punkterna 47–49 i den överklagade domen.

7 Beslut av den 16 november 2022, EUIPO/Nowhere ( C‑337/22 P, EU:C:2022:908).

8 Beslut av domstolens ordförande av den 27 april 2023, EUIPO/Nowhere ( C‑337/22 P, EU:C:2023:409).

9 Se artikel 51.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) (nedan kallad 2017 års EU-varumärkesförordning), i vilken stipuleras att registreringen av ett varumärke sker efter att en invändning avslagits. Lägg märke till att med tanke på datumet för det överklagade beslutet faller de förfarandemässiga inslagen i ärendet under 2017 års EU-varumärkesförordning; se, bland annat, dom av den 8 november 2016, BSH/EUIPO ( C‑43/15 P, EU:C:2016:837, punkt 2).

10 Enligt artikel 52 i 2017 års varumärkesförordning ska EU-varumärken … registreras för en tid om tio år räknat från den dag då ansökan gavs in. Registreringen kan … förnyas för ytterligare tioårsperioder.

11 Det är inte förutan att jag lägger märke till att tribunalen i punkt 27 i den överklagade domen särskilt betonar att handlingarna i ärendet vid EUIPO visar att de inte innehåller någon handling från den period på nästan 18 månader som förflöt mellan den 22 augusti 2019 då parterna i förfarandet vid överklagandenämnden delgavs beslutet om återkallelse och antagandet av det överklagade beslutet den 10 februari 2021.

12 Se, för ett liknande resonemang, punkterna 41 och 42 i den överklagade domen.

13 Se den överklagade domen, punkt 28.

14 Se, för ett liknande resonemang, den överklagade domen, punkterna 29 och 31.

15 Se den överklagade domen, punkt 31.

16 Se den överklagade domen, punkt 42.

17 Se den överklagade domen, punkt 42.

18 Se, till exempel, dom av den 17 oktober 1990, HAG GF ( C‑10/89, EU:C:1990:359, punkt 13) (som förklarar att varumärkesrätten … är … ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som fördraget syftar till att införa och upprätthålla. I ett sådant system måste företagen vara i stånd att locka till sig kunder genom kvaliteten på sina varor eller tjänster, något som bara är möjligt om det finns särskilda kännetecken som gör att dessa varor eller tjänster kan identifieras. För att ett varumärke skall kunna ha denna funktion måste det utgöra en garanti för att alla produkter som bär det har framställts under kontroll av ett enda företag som är ansvarigt för deras kvalitet).

19 Se skälen 9 och 11 i 2009 års EU-varumärkesförordning.

20 Se artikel 9.1 i 2009 års EU-varumärkesförordning och, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2003, Libertel ( C‑104/01, EU:C:2003:244, punkt 49) (om begreppet ensam nyttja rätten som registreringen ger), och dom av den 25 juli 2018, Mitsubishi Shoji Kaisha och Mitsubishi Caterpillar Forklift Europe ( C‑129/17, EU:C:2018:594, punkt 33) (som förklarar att registreringen av ett EU-varumärke ger innehavaren rätt att hindra tredje man från att i näringsverksamhet använda, utan hans tillstånd, kännetecken som är identiska med varumärket med avseende på varor och tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat, eller kännetecken som på grund av sin identitet eller likhet med varumärket och identiteten eller likheten hos de varor och tjänster som täcks av varumärket och av tecknet kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och varumärket).

21 Se, för ett liknande resonemang, skäl 8 i 2009 års EU-varumärkesförordning. Se även, analogt, dom av den 22 oktober 2015, BGW ( C‑20/14, EU:C:2015:714, punkt 26 och där angiven rättspraxis) (som, när det gäller artikel 4.1 b) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 2008, s. 25) som återspeglar de relativa registreringshindren i artikel 8.1 i 2009 års EU-varumärkesförordning, förklarar att den bestämmelsen är avsedd att skydda de enskilda intressena hos innehavare av äldre varumärken som kommer i konflikt med det kännetecken som registreringsansökan avser och garanterar därmed varumärkets funktion att ange varans eller tjänstens ursprung för det fall det föreligger en risk för förväxling).

22 I detta avseende, och alltså i motsats till vad EUIPO verkar antyda, gjorde tribunalen inget avsteg från rättspraxis beträffande behovet av att två skyddade varumärken ska ha använts samtidigt för att motsvara det väsentliga syftet med artikel 8.4 i 2009 års EU-varumärkesförordning. Se, i detta avseende, dom av den 13 september 2006, MIP Metro/EUIPO– Tesco Stores (METRO) ( T‑191/04, EU:T:2006:254, punkt 32) (som, vad beträffar när det gäller tillämpningen i tiden av [artikel 8 och 41 av vad som nu är 2009 års EU-varumärkesförordning], förklarar att de båda varumärkena ska ha använts samtidigt under en viss tidsrymd. Ett äldre varumärkes funktion av att ange ursprung kan inte äventyras av ett annat varumärke som registreras först efter det att giltigheten av det äldre varumärkets registrering upphört. Om de två varumärkena inte använts samtidigt, står de inte heller i konfliktförhållande till varandra).

23 Detta är fallet till följd av territorialitetsprincipen som begränsar effekterna av de rättigheter som är härledda från ett varumärke till det territorium inom vilket de åtnjuter skydd. Se skäl 4 i 2009 års EU-varumärkesförordning och dom av den 29 mars 2011, Anheuser-Busch/Budějovický Budvar ( C‑96/09 P, EU:C:2011:189, punkt 114) (där territorialitetsprincipen beskrivs som en grundläggande princip inom immaterialrätten). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i mål Budějovický Budvar ( C‑482/09, EU:C:2011:46, punkt 50), och förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i mål Génesis ( C‑190/10, EU:C:2011:202, punkt 29).

24 Domstolen har tidigare gjort gällande att det inte föreligger något allmänt intresse av att ge allt det skydd som avses i [vad som nu är 2009 EU-varumärkesförordning] åt ett varumärke som inte fyller sin grundläggande funktion, nämligen att garantera varans eller tjänstens ursprungsidentitet för konsumenten eller den slutlige användaren genom att göra det möjligt att utan förväxlingsrisk särskilja den från sådana varor eller tjänster som har ett annat ursprung. Se dom av den 29 april 2004, Henkel/EUIPO ( C‑456/01 P och C‑457/01 P, EU:C:2004:258, punkt 48). Se även, i samma riktning, dom av den 12 juni 2019, Hansson ( C‑705/17, EU:C:2019:481, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

25 Utan förfång för domstolens ståndpunkt i C‑751/22 P Shopify/EUIPO förefaller samma logik vara gångbar i ogiltighetsförfaranden baserade på artikel 53.1 c) i 2009 års EU-varumärkesförordning.

26 Den överklagade domen, punkt 41.

27 Se dom av den 29 mars 2011, Anheuser-Busch/Budějovický Budvar ( C‑96/09 P, EU:C:2011:189, punkt 94) (som förklarar att [f]ör att en invändare ska kunna hindra registreringen av ett gemenskapsvarumärke med stöd av artikel 8.4 i förordning nr 40/94 krävs det nämligen – och är tillräckligt – att en äldre rättighet som inte har ogiltigförklarats genom en lagakraftvunnen dom kan göras gällande vid den tidpunkt då [EUIPO] kontrollerar att samtliga villkor för invändningen är uppfyllda).

28 Risken skulle ju annars vara att EUIPO gavs helt fria händer att bortse från all utveckling som äger rum efter tidpunkten för när en invändning görs mot en ansökan om ett EU-varumärke, trots kraven som följer av regel 19.1 och 19.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, 1995, s. 1) och artikel 7.2 d) i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625 av den 5 mars 2018 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 om EU-varumärken och om upphävande av delegerad förordning (EU) 2017/1430 (EUT L 104, 2018, s. 1).

29 Se, bland annat, dom av den 8 maj 2014, Bimbo/EUIPO( C‑591/12 P, EU:C:2014:305, punkt 12), och dom av den 18 juni 2020, Primart/EUIPO ( C‑702/18 P, EU:C:2020:489, punkt 2), som tribunalen hänvisar till i punkt 18 i den överklagade domen (med ståndpunkten att ansökningsdatumet är avgörande för att identifiera den tillämpliga materiella rätten och de tillämpliga förfarandereglerna).

30 Se, även, dom av den 29 mars 2011, Anheuser-Busch/Budějovický Budvar ( C‑96/09 P, EU:C:2011:189, punkterna 166 och 167), dom av den 22 mars 2012, Génesis ( C‑190/10, EU:C:2012:157, punkt 50), och dom av den 21 februari 2013, Fédération Cynologique Internationale ( C‑561/11, EU:C:2013:91, punkt 40) (alla med slutsatsen att det prioriterade datumet är datumet för ingivandet av en ansökan om ett EU-varumärke eller det datum då anspråk på prioritet gjorts för det tillämpliga varumärket).

31 För fullständighetens skull kan det betonas att det i artikel 54.1 i utträdesavtalet, som enligt artikel 185 i detsamma reglerar EU-varumärkens roll från slutet av övergångsperioden, fastställs att från det datumet blir innehavaren av ett EU-varumärke automatiskt innehavaren av en jämförbar registrerad och verkställbar rättighet i Förenade kungariket. Men det finns inga liknande arrangemang för äldre nationella rättigheter i Förenade kungariket i Europeiska unionen.