Förslag till avgörande av generaladvokat Laila Medina föredraget den 13 juli 2023
1 Originalspråk: franska.
2 T‑735/20, EU:T:2022:220, nedan kallad den överklagade domen.
3 EGT L 136, 1999, s. 1.
4 Den förordningen, som tidsmässigt (ratione temporis) är tillämplig på händelserna i det aktuella fallet har upphävts genom och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av [Olaf] (EUT L 248, 2013, s. 1).
5 Kommissionen har i vart fall gjort gällande att detta påstående motsägs av själva ordalydelsen i den slutliga utredningsrapporten enligt vilken en felaktig utbetalning har gjorts till Planistat Europe, eftersom det av utredningen framgår att det bolaget aktivt har deltagit i skapandet av en dold reserv som innebär att bolaget, genom ett falskt faktureringssystem, bland annat har kunnat dra nytta av ekonomiska medel som inte har tilldelats på marknadsmässiga villkor. Denna slutsats bekräftar för övrigt den i Eurostats revisionsrapport (se bilagorna A. 11, s. 550–552, och A. 13, s. 569).
6 Se punkt 88 nedan.
7 Punkt 57 och följande punkter i talan i första instans.
8 Dom av den 10 juni 2021 ( EU:C:2021:468, punkt 61).
9 Se punkterna 82–86 i den överklagade domen.
10 Se punkterna 87–92 i den överklagade domen.
11 Dom av den 23 mars 2004, Ombudsmannen/Lamberts ( C‑234/02 P, EU:C:2004:174, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 april 2017, Ombudsmannen/Staelen ( C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 37), och dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet ( C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 30). Om denna institution till exempel endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan även en mindre överträdelse av unionsrätten vara tillräcklig för att det ska vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2002, kommissionen/Camar och Tico C‑312/00 P, EU:C:2002:736, punkt 54).
13 När det gäller den rättsliga kontroll som tillämpas på påstådda överträdelser från Olafs sida, se Inghelram, J.F.H., Legal and Institutional Aspects of the European Anti-fraud Office (OLAF) – An Analysis with a Look Forward to a European Public Prosecutor’s Office, Europa Law Publishing, Zutphen, 2011, s. 203, och Groussot, X., Popov, Z., What’s wrong with OLAF? Accountability, due process and criminal justice in European anti-fraud policy, Common Market Law Review, vol. 47, 2010, s. 605–643. I fråga om skadeståndstalan, se Inghelram, J.F.H., Judicial review of investigative acts of the European Anti-Fraud Office (OLAF): a search for balance, Common Market Law Review 49, 2012, s. 616–617.
14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen, C‑47/07 P ( EU:C:2008:726, punkterna 92 och 93).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2013, ATC m.fl./kommissionen ( T‑333/10, EU:T:2013:451, punkt 93).
16 Se, analogt, vad gäller regeln om opartiskhet, dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03 ( EU:T:2006:110, punkterna 102 och 103).
17 Se, för ett liknande resonemang, Inghelram, J.F.H., Legal and Institutional Aspects of the European Anti-Fraud Office (OLAF), Europa Law Publishing, Amsterdam, 2011, särskilt s. 107.
18 I fråga om genomförandet av en extern utredning, se Inghelram, J. F. H., Legal and Institutional Aspects of the European Anti-Fraud Office (OLAF). An Analysis with a Look Forward to a European Public Prosecutor’s Office, som det hänvisas till i fotnot 13 ovan, s. 65 och följande sidor.
19 Se punkt 84 i den överklagade domen.
20 Min kursivering.
21 Se artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999, enligt vilken Olaf till de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten ska överlämna de uppgifter som byrån har inhämtat i samband med interna utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder.
22 Se, även, skäl 1 i förordning nr 1073/1999.
23 Se, även, de befogenheter Olaf har beviljats och som uttryckligen och i detalj anges i kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 om inrättande av Olaf (EGT L 136, 1999, s. 20).
24 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 13 juli 2004, Comunidad Autónoma de Andalucía/kommissionen ( T‑29/03, EU:T:2004:235, punkt 37), beslut av den 21 juni 2017, Inox Mare/kommissionen ( T‑289/16, EU:T:2017:414, punkt 22), och beslut av den 22 januari 2018, Ostvesta/kommissionen ( T‑175/17, EU:T:2018:49, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
25 Se dom av den 10 juni 2021, kommissionen/De Esteban Alonso ( C‑591/19 P, EU:C:2021:468, punkt 57).
26 Jag vill påpeka i detta hänseende att samarbetet mellan Olaf och de nationella myndigheterna, med beaktande av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, innebär ett visst mått av förtroende och därför har en mycket stor påverkan på bevisningen.
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl. ( C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 33).
28 Såsom jag redan har angett i punkt 46 ovan anser jag att, även om det i domen av den 10 juni 2021, kommissionen/De Esteban Alonso ( C‑591/19 P, EU:C:2021:468, punkt 57) endast hänvisas till behovet av [uppgifter eller fakta som kan motivera] att en rättslig utredning inleds eller kan utgöra bevisning som kan vara till nytta för en sådan utredning, bör det relevanta kriteriet vara att det finns fakta som tyder på brott, eftersom det ankommer på de nationella domstolarna att inleda det rättsliga förfarandet.
29 Se, analogt, ordalydelsen i artikel 10.2 i förordning nr 1073/1999.
30 Se, för ett liknande resonemang och analogt, Mascala, C. La fonction de l’apparence vraisemblable dans l’enquête pénale i Juge et Apparence(s) (nätupplaga). Presses de l’Université Toulouse Capitole, Toulouse, 2010. http://books.openedition.org/putc/293. Enligt författaren motsvarar begreppet trovärdig ett tillstånd mellan ett rent tvivel som inte är tillräckligt för att en brottsutredning ska inledas eller att vissa handlingar ska göras och den tydliga bevisning som inte nödvändiggör ytterligare utredningsåtgärder.
31 Se Groussot. X. och Popov, Z., What’s wrong with OLAF? Accountability, due process and criminal justice in European anti-fraud policy, Common Market Law Review, vol. 47, s. 605–643.
32 Se, bland annat, punkt 86 i talan i första instans.
33 Se även punkt 74 i kommissionens svaromål i första instans.
34 Under dessa omständigheter anser jag att rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan, såsom den har åberopats av klagandena, ger uttryck för särskilda rättigheter i den mening som avses i den bestämmelsen, nämligen rätten att få sina angelägenheter behandlade opartiskt och rättvist och därmed den behöriga institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet. Denna rättighet ska följaktligen i detta fall kvalificeras som en bestämmelse som har till syfte att ge enskilda rättigheter.
35 Se punkt 49 ovan.
36 Se Groussot., X., och Popov, Z., What’s wrong with OLAF? Accountability, due process and criminal justice in European anti-fraud policy, Common Market Law Review, vol. 47, s. 605–643.
37 Se punkt 88 i den överklagade domen.
38 Bilaga A.18, s. 669–675.
39 Se punkterna 67–69 i överklagandet.
40 Dom av den 26 januari 2017, Mamoli Robinetteria/kommissionen ( C‑619/13 P, EU:C:2017:50, punkt 42), och dom av den 8 juni 2017, Dextro Energy/kommissionen ( C‑296/16 P, EU:C:2017:437, punkt 60).
41 Se punkt 58 ovan.
42 Se punkterna 81 och 88 nedan.
43 Se punkt 84 i den överklagade domen.
44 Det ska klargöras att det omtvistade överlämnandet skiljer sig från den möjlighet att lägga fram bevisning som föreskrivs i artikel 9.2 i förordning nr 1073/1999.
45 Se, analogt, dom av den 10 juni 2021, kommissionen/De Esteban Alonso ( C‑591/19 P, EU:C:2021:468, punkterna 56 och 57).
46 Det ska noteras i detta hänseende att kommissionen har åberopat den sexåriga preskriptionstid som föreskrivs i fransk rätt för lagföring, för att förklara att den var skyldig att inge en anmälan snarast möjligt efter det att Olaf hade kunnat fastställa sakförhållandena, eftersom det annars skulle finnas risk för att preskriptionstiden för lagföring i Frankrike skulle ha löpt ut, åtminstone till viss del. Enligt kommissionen föreskrivs i artikel 113-8 i Code pénal (den franska strafflagen) att åtal som väcks på Åklagarmyndighetens begäran ska föregås av en anmälan från brottsoffret när det gäller brott som har begåtts utanför det franska territoriet. I förevarande fall hade den sexåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 8 i Code de procédure pénale (den franska straffprocesslagen) för lagföring redan börjat löpa, eftersom gärningarna ägde rum under åren 1996–1999.
47 Se, analogt, dom av den 9 juni 2016, CEPSA/kommissionen ( C‑608/13 P, EU:C:2016:414, punkt 61).
48 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 299).
49 Kommissionen har för övrigt åberopat ett utdrag ur förhandlingsrapporten vid tribunalen, där det hänvisas till falsk beskyllning och inte till förtal eller ärekränkning.
50 Punkterna 37–40 i talan i första instans. Se, även, den åtskillnad som görs i punkterna 62 och 63 i talan i första instans.
51 Se, bland annat, punkterna 37, 43, 44 och 56 i talan i första instans.
52 Se, bland annat, punkterna 59 och 69 i talan i första instans, där pressläckorna tas upp.
53 Se, bland annat, sammanhanget i punkt 110 i talan i första instans.
54 Se punkterna 81–90 nedan.
55 Åberopandet av omsorgsplikten och principen om god förvaltning, som från första stund är bindande för unionsadministrationen, visar klagandenas avsikt att stödja sig på unionens allmänna principer.
56 Se, bland annat, punkt 110 i talan i första instans.
57 Punkt 27 i talan i första instans.
58 Punkt 29 i talan i första instans.
59 Se punkterna 74 och 75 ovan.
60 Punkt 56 i talan i första instans.
61 Punkt 58 i talan i första instans.
62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos ( C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 54). Tribunalen har dessutom själv slagit fast att enligt rättspraxis är frågan huruvida en grund kan tas upp till sakprövning inte beroende av användningen av en viss terminologi och inte heller av åberopandet av konkreta regler eller rättsprinciper. Tribunalen har påpekat att det ankommer på unionsdomstolen att identifiera de relevanta bestämmelserna och att tillämpa dem på de omständigheterna som parterna har angett, även när parterna inte har hänvisat till de ifrågavarande bestämmelserna eller till och med om dessa parter har åberopat andra bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2015, Italien och Spanien/kommissionen, T‑124/13 och T‑191/13, EU:T:2015:690).
63 Se punkterna 87–91 nedan.
64 Se, exempelvis, i tysk rätt, artikel 164 i Strafgesetzbuch (strafflagen), i fransk rätt, artikel 226-10 i strafflagen, i lettisk rätt, artiklarna 290 och 298 i Krimināllikums (strafflagen), och i slovakisk rätt, punkt 345 i zákon 300/2005 Z.z., Trestný zákon (strafflagen). Se, även, dom av den 6 september 2011, Patriciello ( C‑163/10, EU:C:2011:543), om falsk tillvitelse i Italien.
65 Se, exempelvis, artikel 226-10 i den franska strafflagen.
66 Se de bestämmelser som det hänvisas till i fotnot 64 ovan. Se, även, Ceccaldi, S., Sur la nature conjecturale de l’élément moral: l’exemple de la dénonciation calomnieuse , Revue de science criminelle et de droit pénal comparé, vol. 2, nr 3, s. 587–598.