Domstolens dom (femte avdelningen) den 24 oktober 2024

I mål C‑240/22 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 5 april 2022,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis, tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D. Gratsias (referent) och E. Regan, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 18 januari 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

Det första förfarandet vid tribunalen och domstolen

Förfarandet vid tribunalen efter att målet återförvisats dit, samt den överklagade domen

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden: Tribunalen dömde utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita) och gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande förmåga

Den första delgrunden: Tribunalen dömde utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita)

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden: Felaktig tolkning och tillämpning av kriterierna avseende de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande förmåga

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra grunden: Åsidosättande av kommissionens rätt till försvar

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden: Felaktig rättstillämpning avseende erforderlig bevisning, åsidosättande av kommissionens rätt till försvar och missuppfattning av bevisningen vid prövningen av lika-effektiv-konkurrent-testet med avseende på Dell

Den första delgrunden: Felaktig rättstillämpning vad gäller beviskraven

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden: Felaktig tillämpning av beviskraven

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje delgrunden: Missuppfattning av bevisningen vid prövningen av lika-effektiv-konkurrent-testet med avseende på Dell samt åsidosättande av kommissionens rätt till försvar

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den fjärde grunden: Flera fall av felaktig rättstillämpning och åsidosättande av kommissionens rätt till försvar vid prövningen av lika-effektiv-konkurrent-testet med avseende på HP

Den första delgrunden: Felaktig rättstillämpning vid prövningen av lika-effektiv-konkurrent-testet med avseende på HP

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden: Åsidosättande av kommissionens rätt till försvar vid prövningen av lika-effektiv-konkurrent-testet med avseende på HP

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den femte grunden: Felaktig tolkning av lika-effektiv-konkurrent-testet och artikel 102 FEUF; missuppfattning av bevisningen samt åsidosättande av kommissionens rätt till försvar vid prövningen av lika-effektiv-konkurrent-testet med avseende på Lenovo

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den sjätte grunden: Felaktig bedömning av konsekvenserna av de fel som konstaterats inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 26 januari 2022, Intel Corporation/kommissionen ( T‑286/09 RENV, EU:T:2022:19) (nedan kallad den överklagade domen), i den del tribunalen ogiltigförklarade dels artikel 1 a–e och artikel 2 i kommissionens beslut K(2009) 3726 slutligt av den 13 maj 2009 om ett förfarande enligt artikel [102 FEUF] och artikel 54 i EES-avtalet (ärende COMP/C‑3/37.990 – Intel) (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels beslutets artikel 3 i den del den avser artikel 1 a–e däri.

2 Bakgrunden till tvisten och innehållet i det omtvistade beslutet redovisas i punkterna 1–35 i den överklagade domen. Dessa punkter kan, såvitt är relevant för förevarande mål, sammanfattas på följande sätt.

3 Intel Corporation Inc. (nedan kallat Intel) är ett bolag bildat enligt amerikansk rätt. Intels verksamhet består av framtagning, utveckling, tillverkning och saluföring av mikroprocessorer (Central Processing Units) (nedan kallade CPU eller centralprocessorer), chipsets (kretsuppsättningar) och andra halvledarkomponenter samt plattformslösningar för databehandling och kommunikationsutrustning.

4 Till följd av ett klagomål som ingavs den 18 oktober 2000 av Advanced Micro Devices Inc. (nedan kallat AMD), och som kompletterades den 26 november 2003, påbörjade kommissionen en utredning avseende Intel med stöd av rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

5 Den 26 juli 2007 delgav kommissionen Intel ett meddelande om invändningar angående Intels beteende i förhållande till fem stora tillverkare av originalutrustning (Original Equipment Manufacturers) (nedan kallade OEM-företag). Dessa var Dell, Hewlett-Packard Company (HP), Acer Inc., NEC Corp. och International Business Machines Corp. (IBM).

6 Den 17 juli 2008 delgav kommissionen Intel ett kompletterande meddelande om invändningar som avsåg bolagets beteende i förhållande till Media-Saturn-Holding GmbH (nedan kallat MSH), som är en europeisk återförsäljare av mikroelektroniska apparater och Europas ledande återförsäljare av stationära datorer. Meddelandet om invändningar avsåg även Intels beteende gentemot Lenovo Group Ltd (nedan kallat Lenovo) och det innehöll ny bevisning avseende Intels beteende i förhållande till vissa av de OEM-företag som avsågs i meddelandet om invändningar av den 26 juli 2007, bevisning som kommissionen hade erhållit efter detta datum.

7 Den 13 maj 2009 antog kommissionen det omtvistade beslutet. En sammanfattning av beslutet återfinns i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 227, 2009, s. 13).

8 Det framgår av det omtvistade beslutet att Intel, under perioden mellan oktober 2002 och december 2007, hade gjort sig skyldigt till en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 102 FEUF och artikel 54 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3), genom att tillämpa en strategi som syftade till att utestänga en konkurrent, nämligen AMD, från marknaden för centralprocessorer med x86-arkitektur (nedan kallade x86-processorer).

9 De produkter som avses i det omtvistade beslutet är centralprocessorer som är centrala enheter i alla datorer, och är avgörande för såväl datorns prestanda som den totala kostnaden. De liknas ofta vid datorns hjärna. Tillverkningen av centralprocessorer kräver således tekniskt avancerade och kostsamma installationer.

10 De centralprocessorer som används i datorer kan delas in i två kategorier, nämligen centralprocessorer med x86-arkitetur och centralprocessorer med annan arkitektur. X86-arkitekturen är en standard som Intel har skapat för sina centralprocessorer. Den kan användas för operativsystemen Windows och Linux. Windows är huvudsakligen avsett att användas med instruktioner som motsvarar x86-arkitekturen. Före år 2000 var flera företag som tillverkade x86-processorer verksamma på marknaden. De flesta har dock försvunnit från marknaden. Intel och AMD är praktiskt taget de enda två företag som tillverkar x86-processorer efter detta datum.

11 Den geografiska marknaden definierades som världsomfattande.

12 Med beaktande av dels att Intel hade en marknadsandel på minst 70 procent mellan åren 1997 och 2007, dels att det förelåg betydande hinder för tillträde och expansion på marknaden till följd av icke återvinningsbara investeringar i forskning och utveckling, immateriella rättigheter och produktionsanläggningar som var nödvändiga för att tillverka x86-processorer, fann kommissionen att Intel hade en dominerande ställning på marknaden åtminstone under perioden oktober 2002–december 2007.

13 Kommissionen tillskrev Intel två typer av missbruk. Det rör sig för det första om rabatter till fyra OEM-företag, nämligen Dell, Lenovo, HP och NEC, med villkoret att de köper alla eller nästan alla sina x86-processorer från Intel, samt om betalningar till MSH på villkor att MSH uteslutande säljer datorer utrustade med x86-processorer tillverkade av Intel (nedan gemensamt kallade omtvistade rabatterna). Dessa rabatter utgör trohetsrabatter. De villkorade betalningarna till MSH utgör dessutom en mekanism som kan likställas med dessa rabatter.

14 I det omtvistade beslutet gjorde kommissionen en ekonomisk analys av de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel men som inte hade dominerande ställning (as efficient competitor test) (nedan kallat lika-effektiv-konkurrent-testet). Analysen visade vilket pris en konkurrent som var lika effektiv som Intel skulle ha behövt sätta på sina centralprocessorer för att kunna kompensera ett OEM-företag för förlusten av Intels rabatt. Samma slags analys gjordes beträffande Intels betalningar till MSH.

15 På grundval av den bevisning som kommissionen hade samlat in, drog kommissionen slutsatsen att de omtvistade rabatterna skapade trohet hos så kallat strategiskt viktiga OEM-företag och MSH. Dessa rabatter fick kompletterande effekter i den meningen att de i betydande grad minskade konkurrenternas möjligheter att konkurrera med Intel med sina x86-processorer på grundval av pris och prestation. Intels konkurrensbegränsande beteende orsakade därmed en begränsning av konsumenternas valmöjligheter och minskade incitamenten för innovation.

16 För det andra tillskrev kommissionen Intel metoder som utgjorde icke dolda begränsningar (naked restrictions) som bestod i att Intel betalade ut pengar till tre OEM-företag, nämligen HP, Acer och Lenovo, mot att dessa företag sköt upp eller ställde in lanseringen av produkter utrustade med x86-processorer från AMD eller begränsade distributionen av dessa produkter. Kommissionen drog slutsatsen att Intels metoder, som inte utgjorde en normal pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits), också direkt skadade konkurrensen.

17 Kommissionen konstaterade i det omtvistade beslutet att vart och ett av Intels beteenden gentemot ovannämnda OEM-företag och MSH utgjorde missbruk enligt artikel 102 FEUF, men att dessa överträdelser också ingick i en sammanhängande strategi som syftade till att utestänga AMD, Intels enda betydande konkurrent, från marknaden för x86-processorer. De olika förekomsterna av missbruk bildade därför en enda överträdelse av artikel 102 FEUF.

18 Med tillämpning av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2), ålade kommissionen Intel att betala böter på 1,06 miljarder euro.

19 Artikeldelen i det omtvistade beslutet, som återges i punkt 35 i den överklagade domen, har följande lydelse:

20 Intel väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 22 juli 2009, talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Intel åberopade till stöd för sin talan nio rättsliga grunder.

21 Association for Competitive Technology Inc. (nedan kallat ACT) och Union fédérale des consommateurs – Que choisir (UFC – Que choisir) fick tillstånd att intervenera i målet till stöd för Intel respektive kommissionen.

22 Genom dom av den 12 juni 2014, Intel/kommissionen ( T‑286/09, EU:T:2014:547) (nedan kallad den ursprungliga domen), ogillade tribunalen talan i dess helhet. Ogillandet av talan grundade sig bland annat på två premisser avseende betydelsen av lika-effektiv-konkurrent-testet, vilket kommissionen använt för att bedöma de omtvistade rabatternas inverkan. Enligt den första av dessa premisser var det inte nödvändigt att undersöka omständigheterna i det enskilda fallet för att fastställa att rabatterna var rättsstridiga. Kommissionen var därför inte skyldig att styrka rabatternas utestängningsförmåga från fall till fall. Enligt den andra av dessa premisser skulle det, även om det var nödvändigt att bedöma omständigheterna i det enskilda fallet för att visa trohetsrabatternas potentiella konkurrensbegränsande effekter, ändå inte ha varit nödvändigt att styrka dessa med hjälp av lika-effektiv-konkurrent-testet. I samband med en prövning i andra hand fann tribunalen att kommissionen, på grundval av en analys av omständigheterna i det enskilda fallet, hade styrkt att de omtvistade rabatterna hade en konkurrensbegränsande förmåga. Av detta följde att tribunalen varken var skyldig att pröva huruvida kommissionen hade utfört lika-effektiv-konkurrent-testet i enlighet med konstens alla regler och utan att göra någon felaktig bedömning eller kontrollera att de alternativa beräkningar som Intel föreslagit för nämnda test hade utförts på ett korrekt sätt.

23 Intel överklagade den ursprungliga domen genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 26 augusti 2014. Intel åberopade sex rättsliga grunder till stöd för sitt överklagande.

24 Genom dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632) (nedan kallad domen i målet om överklagande), upphävde domstolen den ursprungliga domen och återförvisade målet till tribunalen.

25 Domstolen underkände den femte och den fjärde grunden för överklagandet, som avsåg felaktig tillämpning från tribunalens sida av kriterierna om kommissionens behörighet beträffande de avtal som Intel ingått med Lenovo respektive en väsentlig processuell felaktighet. Domstolen prövade därefter den första grunden för överklagandet och biföll överklagandet på den grunden, som avsåg felaktig rättstillämpning genom att tribunalen inte prövat de omtvistade rabatterna utifrån samtliga relevanta omständigheter.

26 I punkterna 133 och 134 i domen i målet om överklagande underströk domstolen att artikel 102 FEUF inte på något sätt har till syfte att hindra ett företag från att, av egen förtjänst, skapa sig en dominerande ställning på marknaden. Denna bestämmelse syftar inte heller till att säkerställa att konkurrenter som är mindre effektiva än det företag som har en dominerande ställning ska kunna stanna på marknaden. Det är således inte alla verkningar av ett utestängande som nödvändigtvis har en skadlig inverkan på konkurrensen. Pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) kan per definition leda till att konkurrenter som är mindre effektiva, och således mindre intressanta för konsumenterna vad beträffar bland annat pris, urval, kvalitet och nyskapande, försvinner från eller får mindre betydelse på marknaden.

27 I punkterna 135–137 i domen i målet om överklagande erinrade domstolen emellertid om att ett företag med dominerande ställning, med hänsyn till dess särskilda ansvar att inte genom sitt beteende skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden, inte får utestänga konkurrenter som anses vara lika effektiva som företaget självt och stärka sin dominerande ställning genom att utnyttja andra medel än sådana som räknas till pris- och prestationskonkurrens, såsom system med rabatter som ges på villkor att kunden gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande hos företaget med dominerande ställning.

28 I punkterna 138 och 139 i domen i målet om överklagande preciserade domstolen följande. För det fall det berörda företaget – under det administrativa förfarandet och med åberopande av bevisning – gör gällande att företagets beteende, som består i att tillämpa trohetsrabatter, inte har haft någon konkurrensbegränsande förmåga och särskilt inte haft de utestängningseffekter som läggs företaget till last, är kommissionen inte bara skyldig att pröva i vilken omfattning som företaget har en dominerande ställning på den relevanta marknaden samt vilken marknadstäckning som de omtvistade rabatterna har, villkoren och sättet för beviljande av dessa rabatter och hur stora rabatterna är och hur länge de tillämpats; det åligger därvid kommissionen att även pröva om det eventuellt funnits en strategi för att eliminera konkurrenter som är åtminstone lika effektiva som det dominerande företaget.

29 Domstolen konstaterade således, i punkterna 143 och 144 i domen i målet om överklagande, att lika-effektiv-konkurrent-testet hade en reell betydelse för kommissionens bedömning av om de omtvistade rabatterna kunde få till följd att lika effektiva konkurrenter som Intel eliminerades från marknaden; mot denna bakgrund var tribunalen skyldig att pröva alla de argument som Intel framfört angående detta test.

30 Såsom angetts i punkterna 145 och 146 i domen i målet om överklagande, fann tribunalen i den ursprungliga domen att det inte var nödvändigt att pröva huruvida kommissionen utfört lika-effektiv-konkurrent-testet på ett korrekt sätt och utan att göra fel, samt att det inte heller var nödvändigt att pröva huruvida de alternativa beräkningar som Intel föreslagit hade genomförts på ett riktigt sätt. Inom ramen för sin prövning av omständigheterna i det aktuella fallet fann tribunalen, för fullständighetens skull, i samma dom att det av kommissionen företagna lika-effektiv-konkurrent-testet saknade all relevans. Tribunalen underlät därmed att ta ställning till den kritik som Intel framfört med avseende på detta test.

31 Under dessa omständigheter fann domstolen, i punkt 147 i domen i målet om överklagande, att den ursprungliga domen skulle upphävas, eftersom tribunalen gjorde fel då den vid sin analys av de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande förmåga underlät att beakta den argumentation som framförts av Intel till bestridande av de fel som kommissionen påståtts ha gjort inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet.

32 I punkterna 149 och 150 i domen i målet om överklagande slog domstolen fast att det ankom på tribunalen, till vilken målet skulle återförvisas, att mot bakgrund av Intels argument pröva de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande förmåga.

33 Den 14, den 15 respektive den 16 november 2017 inkom ACT, Intel och kommissionen med skriftliga yttranden över vilka slutsatser som skulle dras av domen i målet om överklagande för att avgöra tvisten enligt artikel 217.1 i tribunalens rättegångsregler (nedan kallade de huvudsakliga synpunkterna avseende återförvisningen).

34 Den 20 februari 2018 inkom ACT, och den 5 mars 2018 Intel och kommissionen, med kompletterande skriftliga yttranden i enlighet med artikel 217.3 i tribunalens rättegångsregler (nedan kallade de kompletterande synpunkterna avseende återförvisningen).

35 I sina huvudsynpunkter avseende återförvisningen vidhöll Intel, med stöd av ACT, sitt yrkande om att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras. Kommissionen å sin sida yrkade att tribunalen skulle ogilla talan.

36 I punkterna 74–102 i den överklagade domen uttalade sig tribunalen inledningsvis om föremålet för tvisten efter att målet återförvisats dit. I punkterna 103–111 i samma dom prövade tribunalen om Intels och ACT:s huvudsakliga och kompletterande synpunkter avseende återförvisningen kunde tas upp till sakprövning.

37 När det gäller föremålet för tvisten vid tribunalen efter återförvisningen, fann tribunalen att tvisten i huvudsak avsåg en bedömning av de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande förmåga, mot bakgrund av dels preciseringarna avseende de principer som slogs fast i domen av den 13 februari 1979, Hoffmann-La Roche/kommissionen ( 85/76, EU:C:1979:36), vilka gjordes i punkt 133 och följande punkter i domen i målet om överklagande, dels de huvudsakliga och kompletterande synpunkterna avseende återförvisningen beträffande vilka slutsatser som skulle dras av dessa preciseringar.

38 Tribunalen godtog i detta avseende konstaterandena i den ursprungliga domen avseende de icke dolda begränsningarna och huruvida dessa begränsningar var rättsstridiga mot bakgrund av artikel 102 FEUF, samt bedömningen i nämnda dom av kvalificeringen av de omtvistade rabatterna som exklusivitetsrabatter. Tribunalen fann emellertid, i enlighet med de rättsliga spörsmål som avgjordes genom domen i målet om överklagande, att kvalificeringen av de omtvistade rabatterna som exklusivitetsrabatter inte innebar att ett lika-effektiv-konkurrent-test inte var nödvändigt för att bedöma rabatternas konkurrensbegränsande förmåga eller att det var tillräckligt för att de skulle anses utgöra missbruk, i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

39 När det gäller frågan huruvida Intels och ACT:s huvudsakliga och kompletterande synpunkter avseende återförvisningen kunde tas upp till sakprövning, framhöll tribunalen att artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler inte utgör hinder för att Intel däri i allt väsentligt vidhåller sina argument i ansökan avseende lika-effektiv-konkurrent-testet, eller till och med klargör dessa argument. Enligt tribunalen utgör domen i målet om överklagande emellertid inte i sig en ny omständighet som motiverar en ändring eller utvidgning av Intels invändningar mot det omtvistade beslutet.

40 Efter att ha erinrat om den metod som domstolen fastställt för att bedöma ett rabattsystems konkurrensbegränsande förmåga, och om de principer som följer av domen i målet om överklagande, prövade tribunalen huruvida Intel och ACT kunde vinna framgång med sina argument.

41 I detta sammanhang prövade tribunalen först argumentet att det omtvistade beslutet grundade sig på en felaktig rättslig analys. Tribunalen fann att kommissionen i det omtvistade beslutet hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att utgå från antagandet att kommissionen hade fog för att konstatera att de omtvistade rabatterna stred mot artikel 102 FEUF på grund av att de till sin natur utgjorde missbruk, utan att nödvändigtvis behöva beakta rabatternas konkurrensbegränsande förmåga. Med hänvisning till den verkliga betydelsen av lika-effektiv-konkurrent-testet vid kommissionens bedömning av de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga lika effektiva konkurrenter som Intel från marknaden, fann tribunalen sig vara skyldig att pröva Intels argument att lika-effektiv-konkurrent-testet var behäftat med många fel.

42 Den del av den överklagade domen som rör dessa argument består av fyra underdelar. Punkterna 150 och 151 i den överklagade domen handlar om omfattningen av tribunalens prövning.

43 I punkterna 152–159 redovisas allmänna överväganden avseende det lika-effektiv-konkurrent-test som företogs i det omtvistade beslutet. Dessa punkter har följande lydelse:

44 Det framgår bland annat av punkterna 175, 258, 260, 283, 285, 286, 297–299 och 334 i den överklagade domen att enligt den metod som kommissionen använde ska resultatet, positivt eller negativt, av lika-effektiv-konkurrent-testet, i den mening som avses i punkt 158 i den överklagade domen, i slutändan fastställas genom en jämförelse mellan den del som är öppen för konkurrens och den del som krävs. Detta är den andel av kundens behov som en lika effektiv konkurrent som Intel måste ta i anspråk för att kunna få tillträde till marknaden utan att lida förluster. Om den del som är öppen för konkurrens är större än den del som krävs är resultatet av lika-effektiv-konkurrent-testet positivt för Intel, medan den motsatta situationen tar sig uttryck i ett negativt resultat och således en möjlighet att de omtvistade rabatterna utestänger en konkurrent som är lika effektiv som detta företag.

45 Punkterna 160–166 i den överklagade domen handlar om bevisbörda och beviskrav.

46 I punkterna 167–482 i den överklagade domen prövade tribunalen huruvida det fanns fog för Intels argument att det omtvistade beslutet innehåller flera felaktigheter avseende lika-effektiv-konkurrent-testet.

47 Dessa domskäl delas in i fem delar, varav var och en ägnas åt de argument som Intel har anfört avseende lika-effektiv-konkurrent-testet i det omtvistade beslutet med avseende på de fyra berörda OEM-företagen, nämligen Dell, HP, NEC och Lenovo, å ena sidan, och återförsäljaren MSH, å andra sidan.

48 Tribunalens bedömning av Dells situation redovisas i punkterna 202–282 i den överklagade domen. Tribunalen fann därefter, för det första, i punkt 283 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade styrkt sitt antagande att den del som var öppen för konkurrens avseende Dell under den aktuella perioden uppgick till 7,1 procent. Eftersom detta antagande utgjorde grunden för att genom en jämförelse mellan den del som krävs och den del som är öppen för konkurrens visa att de rabatter som Intel beviljat Dell kan medföra utestängningseffekter, har det genom nämnda jämförelse enligt tribunalen inte visats att denna rabatt kan medföra utestängningseffekter.

49 För det andra fann tribunalen, i punkt 284 i den överklagade domen, att de faktorer som enligt kommissionen förstärkte de omtvistade rabatternas uppskattade utestängningsförmåga – i huvudsak på så sätt att varje förlust av Intels rabatter skulle leda till en ökning av de rabatter som Intel gav OEM-företag som konkurrerade med Dell och eftersom bedömningen av den del av rabatterna som var öppen för konkurrens inte tog hänsyn till den omständigheten att Dell även köpte andra produkter från Intel än x86-processorer, bland annat kretsuppsättningar – inte hade analyserats tillräckligt i det omtvistade beslutet. Vidare visar en alternativ beräkningsmetod som kommissionen tillämpade i detta beslut inte att de omtvistade rabatterna kunde ha en konkurrensbegränsande utestängningseffekt under hela den relevanta perioden.

50 I punkt 285 i den överklagade domen erinrade tribunalen emellertid om att det av skäl 1281 i det omtvistade beslutet framgick att kommissionens slutsatser avseende de omtvistade rabatternas förmåga att medföra en konkurrensbegränsande utestängningseffekt grundade sig på en jämförelse mellan den del som var öppen för konkurrens och den del som krävs, förstärkningsfaktorer och nämnda alternativa beräkningsmetod.

51 Under dessa omständigheter fann tribunalen, i punkt 286 i den överklagade domen, att kommissionen, på grundval av en jämförelse mellan den del som är öppen för konkurrens och den del som krävs samt förstärkningsfaktorer, inte hade kunnat fastställa att de omtvistade rabatter som Dell beviljades hade en sådan utestängningseffekt. Dessutom ansåg tribunalen att den tredje faktor som kommissionen beaktade, det vill säga en alternativ beräkningsmetod, vilken enligt lydelsen i skäl 1281 i det omtvistade beslutet syftade till att bekräfta dessa två första faktorer, inte i sig kan utgöra stöd för kommissionens slutsatser, särskilt som denna faktor inte visar att de omtvistade rabatterna kunde medföra en konkurrensbegränsande utestängningseffekt under hela den relevanta perioden.

52 I punkt 287 i den överklagade domen godtog tribunalen således Intels argument att kommissionen inte hade styrkt slutsatsen i skäl 1281 i det omtvistade beslutet att de omtvistade rabatterna under perioden december 2002–december 2005 hade förmåga eller var ägnade att ge upphov till konkurrensbegränsande utestängningseffekter, eftersom även en konkurrent som var lika effektiv som Intel hade hindrats från att leverera x86-processorer till Dell.

53 Tribunalens bedömning av HP:s situation redovisas i punkterna 288–335 i den överklagade domen. Efter att ha prövat en rad uppgifter om inköpsvolymer, rabatternas belopp och det genomsnittliga försäljningspriset för x86-processorer fann tribunalen, i punkt 319 i den överklagade domen, att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning när den fann att dess beräkning av den del som krävs gjorde det möjligt för kommissionen att dra slutsatser om den konkurrensbegränsande utestängningseffekt som de rabatter som Intel beviljade HP hade för hela perioden november 2002–maj 2005. Kommissionen hade i synnerhet inte visat att det förelåg en sådan verkan för perioden november 2002–september 2003.

54 I punkt 320 i den överklagade domen fann tribunalen dessutom att den omständigheten att kommissionen i skäl 1389 i det omtvistade beslutet hade gjort en alternativ beräkning av den del som krävs genom att hänvisa till de sifferuppgifter som angavs i skäl 1338 i beslutet inte kunde kompensera detta fel, eftersom denna alternativa beräkning inte heller omfattade hela perioden mellan november 2002 och maj 2005.

55 I punkterna 328–331 i den överklagade domen fann tribunalen för övrigt, vad gäller den förstärkningsfaktor som avser överföringen av de omtvistade rabatter som Intel ursprungligen beviljade HP till en av HP:s konkurrenter, att kommissionen borde ha preciserat vilken av de faktorer som beaktades i lika-effektiv-konkurrent-testet som hade påverkats och på vilket sätt. Det omtvistade beslutet var således bristfälligt motiverat.

56 Under dessa omständigheter fann tribunalen, i punkt 335 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade styrkt sin slutsats i skäl 1406 i det omtvistade beslutet att Intels rabatter till HP under perioden november 2002–maj 2005 hade förmåga eller var ägnade att medföra en konkurrensbegränsande utestängningseffekt, eftersom kommissionen inte hade visat att det förelåg sådana utestängningseffekter för perioden mellan den 1 november 2002 och den 30 september 2003.

57 Tribunalens bedömning av NEC:s situation återges i punkterna 336–411 i den överklagade domen. I punkt 411 i den överklagade domen fann tribunalen att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning i två avseenden genom att tillmäta den villkorade delen av rabatterna ett överdrivet värde och genom att extrapolera de resultat som den kommit fram till för det fjärde kvartalet år 2002 för hela överträdelseperioden. Tribunalen drog därav slutsatsen att kommissionens lika-effektiv-konkurrent-test var felaktigt med avseende på dess grundläggande parametrar. Kommissionen hade således inte styrkt slutsatsen i skäl 1456 i det omtvistade beslutet att Intels betalningar till NEC hade förmåga eller var ägnade att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel.

58 Tribunalens bedömning av Lenovos situation återges i punkterna 412–457 i den överklagade domen. I punkt 439 i den överklagade domen fann tribunalen att kommissionens beräkningar för att fastställa den villkorade delen av rabatterna, och därmed den del som krävs att en lika effektiv konkurrent som Intel skulle uppnå för att få tillträde till marknaden utan att lida förluster, grundade sig på ett antagande som stred mot de i skälen 1003 och 1004 i det omtvistade beslutet redovisade grunderna för lika-effektiv-konkurrent-testet. Bland dessa grunder återfinns principen att en hypotetisk konkurrent är lika effektiv som Intel. I sin bedömning av storleken på Intels omtvistade rabatter till Lenovo i form av två naturaförmåner, nämligen utvidgningen av Intels standardgaranti med ett år samt förslaget med ett bättre utnyttjande av en distributionsplattform i Kina, resonerade kommissionen enligt tribunalen i själva verket i förhållande till en mindre effektiv konkurrent, vilken emellertid inte utgör den relevanta ekonomiska aktören vid bedömningen av huruvida de omtvistade rabatterna hade en konkurrensbegränsande utestängningseffekt.

59 Efter att i punkterna 440–456 i den överklagade domen ha slagit fast att detta övervägande inte vederlades av kommissionens argument, fann tribunalen, i punkt 457 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade styrkt sin slutsats i skäl 1507 i det omtvistade beslutet att Intels omtvistade rabatter år 2007 hade förmåga eller var ägnade att medföra en sådan utestängningseffekt till nackdel för en konkurrent som var lika effektiv som Intel.

60 Tribunalens bedömning av MSH:s situation redovisas i punkterna 458–481 i den överklagade domen. I punkterna 466–480 i den överklagade domen fokuserade tribunalen på metoden med dubbla villkorade rabatter. Denna metod grundar sig på tanken att för att kunna sälja datorer av ett visst märke till MSH måste en konkurrent som är lika effektiv som Intel försäkra sig om inte bara att MSH var berett att köpa datorer utrustade med centralprocessorer från denna konkurrent, utan även, och framför allt, att OEM-företagen var beredda att tillverka dessa datorer. Konkurrenten borde således ha beviljat två betalningar. Den ena för att erhålla OEM-företagens del som är öppen för konkurrens och den andra för att erhålla MSH:s del som är öppen för konkurrens. Intels metoder på olika nivåer i leveranskedjan kunde således ha haft en kumulativ effekt. Utan att ifrågasätta principen för detta resonemang konstaterade tribunalen att genomförandet av detta resonemang, vilket grundade sig på presumtionen att varje OEM-företag som levererade till MSH åtnjöt en villkorad rabatt som motsvarade den totala omtvistade rabatt som NEC beviljades under det fjärde kvartalet år 2002, var behäftat med två fel, varav vart och ett för sig kunde medföra att resultaten av lika-effektiv-konkurrent-testet avseende MSH blev ogiltiga. För det första hade kommissionen varken påstått eller visat att Intel skulle ha gett ett av de andra OEM-företag från vilka MSH gjorde sina inköp, nämligen Fujitsu, Acer, HP, Compaq, Toshiba och Medion, villkorade rabatter på segmentet datorer avsedda för privatpersoner, under förhållanden som var jämförbara med de omtvistade rabatterna för datorer som köpts från NEC. För det andra hade kommissionen under alla omständigheter inte visat att de omtvistade rabatter som NEC beviljades för det fjärde kvartalet år 2002, även om de antas vara representativa för samtliga OEM-företag, hade varit stabila under en tioårsperiod.

61 Under dessa omständigheter fann tribunalen, i punkt 482 i den överklagade domen, att Intel skulle vinna framgång med argumentet att kommissionens lika-effektiv-konkurrent-test i det omtvistade beslutet avseende Dell, HP, NEC, Lenovo och MSH innehöll felaktigheter.

62 Därefter prövade tribunalen, i punkterna 483–521 i den överklagade domen, Intels och ACT:s argument att kommissionen, såsom kriterier som nämns i punkt 139 i domen i målet om överklagande, inte på ett lämpligt sätt hade bedömt dels de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad, dels rabatternas varaktighet och belopp.

63 Vad gäller de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad identifierade tribunalen, i punkt 485 i den överklagade domen, avsnitt 4.2.4 i det omtvistade beslutet, innehållande skäl 1577–1596 däri, som relevant när det gäller den strategiska betydelsen av de OEM-företag som gynnats av de omtvistade rabatterna. Enligt tribunalen underströk kommissionen, i skäl 1577 i det omtvistade beslutet, att på grund av deras marknadsandel, deras starka närvaro inom det mest lönsamma segmentet av den relevanta marknaden och deras förmåga att legitimera en ny processor på denna marknad, var vissa OEM-företag, i förevarande fall Dell och HP, strategiskt viktigare än andra för att ge tillverkarna av x86-processorer tillträde till denna marknad. Tribunalen identifierade även skäl 1597 i samma beslut som relevant. Enligt detta skäl hade de OEM-företag som berördes av Intels beteende en betydande marknadsandel och var strategiskt viktigare än de andra, vilket skulle ha haft en större påverkan på marknaden i dess helhet än den som skulle ha motsvarat de berörda OEM-företagens sammanlagda marknadsandelar. Kommissionen drog härav slutsatsen att marknadstäckningen för de omtvistade rabatterna skulle anses vara betydande.

64 I punkt 493 i den överklagade domen fann tribunalen att det inte kunde uteslutas att avsnitt 4.2.4 i det omtvistade beslutet hade kunnat vara relevant vid prövningen av de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad, eftersom vissa faktorer som a priori var relevanta vid prövningen av ett rabattsystems utestängningsförmåga behandlades. I punkt 494 i den överklagade domen påpekade tribunalen emellertid att avsnitt 4.2.4 och skäl 1597 i beslutet, som kommissionen stödde sig på när den fann att marknadstäckningsgraden hade undersökts, inte i sig kunde tolkas så, att de, under omständigheterna i det aktuella fallet, utgjorde en tillräcklig prövning av de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad, i den mening som avses i punkt 139 i domen i målet om överklagande.

65 I punkt 495 i den överklagade domen påpekade tribunalen att även om det antas att kommissionen med giltig verkan kunde grunda sig på vissa OEM-företags marknadsandelar i stället för att undersöka de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad, hade kommissionen i skälen 1578–1580 i det omtvistade beslutet endast beaktat Dells och HP:s marknadsandelar, och därvid uteslutit de andra OEM-företagen som berördes av rabatterna. De marknadsandelar som kommissionen beaktade avsåg dessutom endast perioden från det första kvartalet år 2003 till det sista kvartalet 2005, det vill säga endast en del av den period från oktober 2002 till december 2007 som avses i detta beslut, och den bortsåg således även från perioden 2006–2007, under vilken Lenovo och MSH berördes. I de sifferuppgifter avseende marknadsandelar som kommissionen grundade sig på beaktades Dells och HP:s globala marknadsandelar i samtliga segment, trots att de enda rabatter som ifrågasattes vad gäller HP avsåg stationära företagsdatorer, såsom anges i artikel 1 b i nämnda beslut.

66 Under dessa omständigheter påpekade tribunalen, i punkterna 499 och 500 i den överklagade domen, att kommissionen hade underlåtit att fastställa de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad, i motsats till vad den var skyldig att göra enligt punkt 139 i domen i målet om överklagande, och drog därav slutsatsen att den inte i vederbörlig ordning hade undersökt kriteriet avseende marknadstäckningsgraden.

67 Vad gäller de omtvistade rabatternas varaktighet identifierade tribunalen, i punkterna 508–515 i den överklagade domen, två grupper av skäl i det omtvistade beslutet, i vilka kommissionen hade undersökt faktorer som hade samband med denna varaktighet. Det rör sig för det första om skälen 1013–1035 och för det andra om skälen 201, 202, 965–968 och 1227.

68 Tribunalen fann i detta avseende att syftet med skälen 1013–1035 i det omtvistade beslutet endast var att fastställa det tidsschema, i förevarande fall ett år, i vilket OEM-företagens val i förhållande till deras behov av x86-processorer ingick som ett antagande vid beräkningen av den del av de omtvistade rabatterna som var öppen för konkurrens och som Intel hade beviljat vart och ett av de berörda OEM-företagen.

69 Enligt tribunalen använde kommissionen följaktligen den tidsmässiga faktorn för att fastställa beräkningsmetoden för den del hos ett OEM-företag som var öppen för konkurrens, vilken därefter skulle jämföras med andra faktorer i lika-effektiv-konkurrent-testet för att bedöma huruvida de omtvistade rabatterna hade förmåga att medföra en konkurrensbegränsande utestängningseffekt. En sådan prövning utgör således inte, enligt tribunalen, en analys av rabatternas varaktighet såsom en faktor som i sig kan visa att de har förmåga att medföra en sådan utestängningseffekt.

70 I skälen 201, 202, 965–968 och 1227 i det omtvistade beslutet prövade kommissionen visserligen varaktigheten och formen för de åtaganden som OEM-företagen hade gjort gentemot Intel, vilka gav rätt till rabatter, såsom faktorer som kunde underlätta för eller hindra en ny konkurrent från att träda in på marknaden. Kommissionen beaktade därvid bland annat åtagandenas tidsmässiga räckvidd eller Intels förmåga att betala eller anpassa sina rabatter med kort varsel.

71 Tribunalen ansåg emellertid att även om dessa aspekter av tidsfaktorn föreföll vara relevanta, undersökte kommissionen dem endast på ett kvotbaserat och begränsat sätt. Kommissionen prövade inte dessa aspekter för samtliga OEM-företag som en relevant faktor för att fastställa att de omtvistade rabatterna hade förmåga att ha en konkurrensbegränsande utestängningseffekt.

72 I punkterna 516–518 i den överklagade domen underkände tribunalen dessutom kommissionens argument att även om lika-effektiv-konkurrent-testet inte visar att de omtvistade rabatterna hade förmåga att medföra en utestängningseffekt, skulle man utgå från den totala period under vilken Intel tillämpade exklusivitetsrabatter och exklusivitetsutbetalningar till OEM-företagen. Eftersom rabatterna fortsatte att gälla under ett år för Lenovo och under flera år för övriga OEM-företag och för MSH, borde därav slutsatsen ha dragits att en konkurrent till Intel på marknaden för x86-processorer borde ha godtagit en minskning av lönsamheten och en mycket lägre lönsamhet för dessa försäljningar än Intel. Enligt kommissionen framgick dessa överväganden av punkterna 93 och 195 i den ursprungliga domen och var därför slutgiltiga.

73 Tribunalen påpekade inledningsvis att den ursprungliga domen hade upphävts i sin helhet av domstolen. Därför ankom det på tribunalen att, efter målets återförvisning, göra en ny prövning av parternas argument avseende rabatternas varaktighet, utan att vara bunden av punkterna 93 och 195 i den domen.

74 Tribunalen fann därefter, mot bakgrund av samtliga de kriterier som nämns i punkt 139 i domen i målet om överklagande och som ska prövas för det fall det berörda företaget, med stöd av bevisning, gör gällande att dess beteende inte haft någon konkurrensbegränsande förmåga, att den enda hänvisningen – oaktat de slutsatser som kan dras av lika-effektiv-konkurrent-testet – till den tid under vilken Intel beviljade OEM-företagen och MSH de omtvistade rabatterna inte i sig var tillräcklig för att grunda en slutgiltig bedömning av de således uppkomna konkurrensbegränsande utestängningseffekterna.

75 Av samma skäl underkände tribunalen, i punkt 519 i den överklagade domen, kommissionens argument att varaktigheten av de omtvistade rabatterna inte kunde skiljas från tidsplanen för dessa (timing), eftersom de var nödvändiga för att övervinna Intels bristande förmåga att i rätt tid tekniskt reagera på de 64-bitars x86-processorer som AMD saluförde.

76 På grundval av dessa överväganden fann tribunalen, i punkt 520 i den överklagade domen, att kommissionen hade begått ett fel genom att i det omtvistade beslutet inte pröva rabatternas varaktighet som en omständighet som gjorde det möjligt att fastställa förmågan hos de omtvistade rabatterna att medföra en konkurrensbegränsande utestängningseffekt.

77 I punkt 521 i den överklagade domen fann tribunalen således att Intel hade fog för att hävda att bedömningen i det omtvistade beslutet av de kriterier som anges i punkt 139 i domen i målet om överklagande innehöll flera fel, eftersom kommissionen i det omtvistade beslutet inte i vederbörlig ordning hade prövat kriteriet avseende marknadstäckningsgraden för de omtvistade rabatterna och inte hade gjort en korrekt bedömning av rabatternas varaktighet.

78 I de avslutande punkterna i den överklagade domen sammanfattade tribunalen domskälen bakom domslutet i nämnda dom.

79 I punkt 523 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att Intel under det administrativa förfarandet, med stöd av åberopad bevisning, gjorde gällande att de omtvistade rabatterna inte hade haft förmåga att medföra den utestängningseffekt som Intel klandrades för. I skälen 1002–1573 i det omtvistade beslutet genomförde kommissionen lika-effektiv-konkurrent-testet. Med hänsyn till resultaten av detta test fann kommissionen, i skälen 1574 och 1575 i beslutet, att de omtvistade rabatterna och de omtvistade betalningarna som Intel hade gjort hade förmåga eller var ägnade att medföra konkurrensbegränsande utestängningseffekter, eftersom till och med en konkurrent som var lika effektiv som Intel hade varit förhindrad att leverera x86-processorer till Dell, HP, NEC och Lenovo eller att, med hjälp av de datorer som såldes av MSH, sälja de x86-processorer som Intel tillverkade.

80 I punkt 524 i den överklagade domen underströk tribunalen att det emellertid framgick av bedömningen av de grunder och argument som prövats, för det första, att lika-effektiv-konkurrent-testet i det omtvistade beslutet var behäftat med fel och, för det andra, vad gäller de kriterier som nämns i punkt 139 i domen i målet om överklagande, att kommissionen inte i vederbörlig ordning hade prövat kriteriet avseende marknadstäckningsgraden för de omtvistade rabatterna och inte hade gjort en korrekt bedömning av rabatternas varaktighet.

81 Vad särskilt gäller de rabatter som HP beviljats erinrade tribunalen, i punkt 525 i den överklagade domen, om att kommissionen inte hade styrkt sin slutsats att de omtvistade rabatterna till HP under perioden november 2002–maj 2005 hade förmåga eller var ägnade att ge upphov till en konkurrensbegränsande utestängningseffekt, eftersom kommissionen inte hade visat att en sådan effekt förelåg under perioden mellan den 1 november 2002 och den 30 september 2003. Även om det således antas att lika-effektiv-konkurrent-testet skulle kunna anses ha bevisvärde för en del av perioden november 2002–maj 2005, kunde den konkurrensbegränsande utestängningseffekten av dessa rabatter enligt tribunalen inte anses styrkt, eftersom kommissionen inte i vederbörlig ordning hade undersökt kriteriet om marknadstäckningsgraden för de omtvistade rabatterna och inte hade gjort en korrekt analys av rabatternas varaktighet.

82 Tribunalen fann således, i punkterna 526 och 527 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade styrkt att de omtvistade rabatterna och Intels omtvistade utbetalningar hade förmåga eller var ägnade att ge upphov till konkurrensbegränsande utestängningseffekter och att de således utgjorde en överträdelse av artikel 102 FEUF. Skälen i det omtvistade beslutet kunde därför enligt tribunalen inte ligga till grund för artikel 1 a–e i det omtvistade beslutet.

83 Under dessa omständigheter ogiltigförklarade tribunalen, för det första, artikel 1 a–e och artikel 2 i det omtvistade beslutet och, för det andra, artikel 3 i detta beslut endast vad gäller de ageranden som beskrivs i artikel 1 a–e i beslutet. Med beaktande av konstaterandena i den ursprungliga domen avseende de icke dolda begränsningarna och deras rättsstridighet mot bakgrund av artikel 102 FEUF, ogillade tribunalen däremot talan i övrigt.

84 Genom beslut av domstolens ordförande av den 5 augusti 2022 tilläts Förbundsrepubliken Tyskland att intervenera i förevarande mål till stöd för kommissionens yrkanden.

85 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

86 Intel och ACT har yrkat att domstolen ska

87 Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att domstolen ska

88 Kommissionen har åberopat följande sex grunder till stöd för sitt överklagande:

89 Innan Intel, med stöd av ACT, tagit ställning till var och en av de grunder som åberopats till stöd för överklagandet, har Intel påpekat att dessa grunder saknar verkan, eftersom kommissionen inte har ifrågasatt tribunalens bedömning i punkterna 144–149 i den överklagade domen. Enligt denna analys utgör kvalificeringen av de omtvistade rabatterna som missbruk till sin art, och oberoende av deras konkurrensbegränsande förmåga, en felaktig rättstillämpning. Kommissionen har således medgett att lika-effektiv-konkurrent-testet inte ingick i det resonemang som låg till grund för artikeldelen i det omtvistade beslutet. Under dessa omständigheter är konstaterandet av detta fel i sig tillräckligt för att motivera domslutet i den överklagade domen; varje fel som tribunalen påstås ha begått inom ramen för sina bedömningar till följd av detta konstaterande saknar således relevans.

90 Domstolen kan inte godta detta argument. Såsom tribunalen påpekade i punkt 149 i den överklagade domen var den felaktiga kvalificeringen av de omtvistade rabatterna som såsom till sin art utgörande en överträdelse av artikel 102 FEUF inte tillräcklig för att ogiltigförklara det omtvistade beslutet, eftersom kommissionen hade gjort ett lika-effektiv-konkurrent-test som haft en reell betydelse för kommissionens bedömning av huruvida rabatterna kunde få till följd att lika effektiva konkurrenter som Intel eliminerades från marknaden. Tribunalens ogiltigförklaring av detta beslut grundar sig följaktligen, såsom för övrigt framgår av punkt 524 i den överklagade domen, på de fel som konstaterats inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet, på avsaknaden av prövning av de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och på att kommissionens bedömning av rabatternas varaktighet var felaktig. Således kan de grunder som åberopats till stöd för förevarande överklagande ifrågasätta tribunalens bedömning som ligger till grund för domslutet i den överklagade domen och, förutsatt att de är välgrundade, leda till att domen upphävs. Intels invändning att dessa grunder saknar verkan kan således inte godtas. Följaktligen kommer domstolen att företa en prövning nedan av dessa grunder.

91 Den första grunden består av två delar. Den första delgrunden avser att tribunalen dömde utöver vad som hade yrkats av parterna (ultra petita). Som andra delgrund har det alternativt gjorts gällande att tribunalen på ett felaktigt sätt tolkade och tillämpade kriterierna för att fastställa de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande förmåga.

92 Kommissionen har gjort gällande att Intel i sin ansökan i första instans inte anfört något argument om att omfattningen av prövningen i det omtvistade beslutet av kriterierna avseende marknadstäckningsgrad och varaktighet för de omtvistade rabatterna var otillräcklig. Intel har endast gjort gällande detta i sina huvudsakliga synpunkter avseende återförvisningen.

93 Ansökan innehåller nämligen enligt kommissionen inte någon hänvisning till skälen i det omtvistade beslutet avseende den strategiska betydelsen av de OEM-företag som tog del av de omtvistade rabatterna. Intel har i sitt överklagande av den ursprungliga domen endast ifrågasatt tribunalens bedömning av storleken på rabatternas marknadstäckningsgrad. Intels argument i ansökan avsåg den påstått mycket begränsade del av den marknad som faktiskt påverkades av rabatternas konkurrensbegränsande utestängningseffekter, och inte frågan huruvida kommissionen hade gjort en korrekt bedömning av marknadstäckningsgraden för rabatterna.

94 Vidare har Intel på liknande sätt inte ifrågasatt omfattningen av kommissionens bedömning av varaktigheten av de omtvistade rabatterna, utan endast ifrågasatt giltigheten av kommissionens tillvägagångssätt som bestod i att kumulera de avtal med kort löptid som ingåtts med OEM-företagen och MSH, vilket är en fråga som aktualiseras i efterföljande led. Intel har således, till stöd för sitt överklagande av den ursprungliga domen, begränsat sig till att ifrågasätta kumuleringen av dessa avtal, något som tribunalen hänvisade till för att styrka de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande förmåga. I motsats till vad tribunalen angav i punkt 506 i den överklagade domen har anmärkningarna avseende de omtvistade rabatternas varaktighet inte något samband med dem som anges i punkterna 102 och 111–114 i ansökan.

95 Intel har, med stöd av ACT, gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna del av den första grunden.

96 Det följer av unionsdomstolarnas handläggningsregler, särskilt artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artikel 76 och artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler, att parterna i princip fastställer och avgränsar tvisten och att unionsdomstolen inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) (dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments, C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 324). En ogiltigförklaring får inte gå utöver vad som yrkats av sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, British Airways/kommissionen, C‑122/16 P, EU:C:2017:861, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

97 Såsom angetts i punkt 83 ovan ogiltigförklarade tribunalen, för det första, artikel 1 a–e och artikel 2 i det omtvistade beslutet och, för det andra, artikel 3 i detta beslut, endast vad gäller de ageranden som beskrivs i artikel 1 a–e i beslutet. I punkt 3 i domslutet i den överklagade domen ogillade tribunalen talan i övrigt, det vill säga vad gäller de icke dolda begränsningarna och deras olagliga karaktär utifrån artikel 102 FEUF.

98 Intel har i punkt 674 i ansökan bland annat yrkat att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras i sin helhet, vilket innebär att tribunalens ogiltigförklaring inte går utöver vad som yrkats av Intel. I den mån kommissionen formellt har kritiserat tribunalen för att ha dömt utöver vad som yrkats (ultra petita), kan denna anmärkning således inte godtas.

99 Kommissionen har även kritiserat tribunalen för att, i punkterna 485–500 i den överklagade domen, ha prövat huruvida kommissionens bedömning i det omtvistade beslutet av de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad var lagenlig mot bakgrund av en grund som Intel åberopat för första gången i sina huvudsakliga synpunkter avseende återförvisningen. Tribunalen har därigenom enligt kommissionen överskridit ramen för tvisten såsom den fastställts och avgränsats genom ansökan och, i förekommande fall, genom repliken, och därigenom åsidosatt artikel 84 i tribunalens rättegångsregler.

100 Domstolen erinrar om att enligt artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet.

101 Härav följer, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 106 i den överklagade domen, att parterna, efter det att domstolen meddelat en dom om återförvisning, i princip inte får åberopa grunder som inte åberopats under det förfarande som ledde till den dom av tribunalen som domstolen upphävt (dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 71). Endast en grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats i ansökan och som har ett nära samband med denna kan prövas i sak (dom av den 11 mars 2020, kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo, C‑56/18 P, EU:C:2020:192, punkt 66).

102 Efter att i punkt 12 i ansökan ha uppgett att kommissionen – i strid med artikel 102 FEUF – underlåtit att pröva de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande förmåga utifrån samtliga omständigheter i målet, angav Intel, i punkterna 115–117 i ansökan, att kommissionen borde ha beaktat den försumbara delen av marknaden för x86-processorer som berördes av dessa rabatter, det vill säga mellan 0,3 och 2 procent per år. I dessa punkter i ansökan kritiserade Intel även kommissionens tillvägagångssätt att bedöma rabatternas konkurrensbegränsande utestängningseffekter isolerat segment för segment, varvid AMD kunde konkurrera inom segment som inte berördes av de omtvistade rabatterna. Intel betonade att kommissionen inte hade slagit fast att rabatter hade beviljats flera andra OEM-företag. Intel utvecklade dessa anmärkningar ytterligare i punkterna 12, 37, 38, 52, 155, 185, 208 och 257 i repliken. De fyra sista punkterna rör de omtvistade rabatterna till HP, Lenovo, NEC respektive MSH. För att dokumentera sina beräkningar har Intel vid upprepade tillfällen hänvisat till professor Salops och dr Hayes rapport av den 22 juli 2009 (nedan kallad Salop-Hayes-rapporten).

103 Härav framgår att Intel genom dessa anmärkningar vid tribunalen gjorde gällande att de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad var så låg att den uteslöt all konkurrensbegränsande utestängningsförmåga. När tribunalen i punkterna 492–500 i den överklagade domen prövade huruvida kommissionens bedömning i detta avseende i det omtvistade beslutet var lagenlig, överskred tribunalen således inte ramen för tvisten såsom, den hade fastställts och avgränsats av Intel i bolagets talan i första instans.

104 Kommissionen har även gjort gällande att prövningen i den överklagade domen av den bedömning av de omtvistade rabatternas varaktighet som gjordes i det omtvistade beslutet inte motsvarar någon av grunderna i ansökan, utan endast en ny grund som åberopats inom ramen för Intels huvudsakliga och kompletterande synpunkter avseende återförvisningen. Denna grund kan enligt kommissionen därför inte tas upp till sakprövning.

105 Domstolen finner i detta avseende att Intel i punkterna 101 och 102 i ansökan framhållit betydelsen av ett förfarandes varaktighet vid bedömningen av dess konkurrensbegränsande förmåga. I detta sammanhang framhöll Intel, i punkterna 111 och 112 i ansökan, avseende de omtvistade rabatternas konkurrensbegränsande utestängningsförmåga, att de omtvistade rabatterna endast beviljades för perioder på några månader och att OEM-företagen kunde säga upp vissa avtal i vilka rabatterna föreskrevs under förutsättning att en uppsägningstid på 30 dagar iakttogs, varför någon sådan utestängningseffekt inte kunde presumeras föreligga. Intel vidhöll detta argument i punkt 39 i repliken.

106 Av detta följer att Intel genom dessa anmärkningar i huvudsak har gjort gällande att de omtvistade rabatternas varaktighet var sådan att det inte kunde presumeras att de hade förmåga att ge upphov till en konkurrensbegränsande utestängningseffekt. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 506 i den överklagade domen ogillade kommissionens invändning om rättegångshinder, med motiveringen att de argument som Intel hade anfört i sina huvudsakliga och kompletterande synpunkter avseende återförvisningen beträffande de omtvistade rabatternas varaktighet tydligt hänförde sig till de argument som Intel hade anfört i sin ansökan och att de därför kunde tas upp till sakprövning.

107 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delen av den första grunden.

108 Kommissionen har alternativt gjort gällande att tribunalen begränsade sin prövning av de kriterier som fastställdes i punkt 139 i domen i målet om överklagande till att avse huruvida analysen av de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet var tillräcklig, utan att beakta något av de andra kriterier som var relevanta för bedömningen av huruvida rabatterna hade konkurrensbegränsande förmåga. Detta tillvägagångssätt strider enligt kommissionen mot kravet på att en helhetsbedömning ska företas av samtliga relevanta omständigheter i målet.

109 De kriterier som domstolen fastställde i punkt 139 i domen i målet om överklagande utgör, utan att vara uttömmande, en av de relevanta omständigheterna vid bedömningen av huruvida ett rabattsystem har konkurrensbegränsande förmåga. Kriterierna i fråga är således inte kumulativa, i den meningen att kommissionen varken är skyldig att analysera vart och ett av dem var för sig eller att tilldela vart och ett av dem samma vikt. Härav följer att ett rabattsystems konkurrensbegränsande förmåga inte kan vederläggas på grundval av en eller två omständigheter som undersöks isolerat. I punkterna 519–521 och 525–527 i den överklagade domen fann tribunalen emellertid att den omständigheten att kommissionen inte i vederbörlig ordning hade undersökt kriteriet avseende marknadstäckningsgraden för de omtvistade rabatterna och inte gjort en korrekt bedömning av de omtvistade rabatternas varaktighet räckte för att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras. Det framgår nämligen inte klart av den överklagade domen i vilken utsträckning tribunalen grundade sin bedömning på de fel som konstaterats i lika-effektiv-konkurrent-testet. Vidare slog tribunalen, i punkt 525 i den överklagade domen, fast att konkurrensbegränsande utestängningsförmåga inte kan anses styrkt om kommissionen inte i vederbörlig ordning har undersökt kriterierna avseende rabatters marknadstäckningsgrad och varaktighet.

110 Tribunalen förefaller således enligt kommissionen ha antagit ett formalistiskt synsätt, enligt vilket kommissionen borde ha prövat alla de kriterier som fastställts i punkt 139 i domen i målet om överklagande och tillmätt vart och ett av dessa kriterier samma vikt, oberoende av dels den relativa betydelsen av varje kriterium i det specifika fallet, dels en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter som kan visa att de omtvistade rabatterna har konkurrensbegränsande förmåga.

111 Enligt kommissionen kunde tribunalen inte dra någon slutsats om huruvida det påtalade beteendet hade konkurrensbegränsande förmåga utan att pröva i) betydelsen av Intels dominerande ställning på den relevanta marknaden, ii) villkoren och sätten för beviljande av de omtvistade rabatterna samt deras inflytande över OEM-företagens och MSH:s leveransbeslut, iii) storleken på dessa rabatter, iv) deras tidsplan samt v) förekomsten av en konkurrensbegränsande strategi.

112 När det gäller de två första kriterierna i föregående punkt har Intel inte bestritt att villkoret om exklusiva inköp, som de omtvistade rabatterna var beroende av, har påverkat OEM-företagens och MSH:s beslut om inköpskällor. På liknande sätt innebär förekomsten av en strategi som syftar till att utestänga AMD, med hänsyn till det duopol som kännetecknar marknaden för x86-processorer, en risk för att all konkurrens på denna marknad elimineras. Tribunalen underlät emellertid att beakta förekomsten av en sådan strategi inte bara som ett relevant kriterium i sig, utan även inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet. Enligt kommissionen är dessutom tidsplanen för de omtvistade rabatterna av större betydelse, eftersom den visar att genomförandet av rabatterna svarade mot Intels oförmåga att i rätt tid tekniskt reagera på de 64-bitars x86-processorer som AMD saluförde.

113 Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen det omtvistade beslutet enbart av det skälet att kommissionen hade gjort en otillräcklig analys av två av de kriterier som fastställts i punkt 139 i domen i målet om överklagande. Denna omständighet är emellertid inte tillräcklig för att ogiltigförklara en rättsakt som grundar sig på en rad komplicerade bedömningar, om andra delar av dessa bedömningar, som inte har ifrågasatts eller godkänts, räcker för att stödja den slutsats som dragits i nämnda rättsakt. Tribunalen borde således ha prövat huruvida det omtvistade beslutet, trots de konstaterade bristerna i omfattningen av den prövning av de två kriterierna i fråga som gjordes i detta beslut, innehöll en analys med avseende på de andra kriterier som motiverade konstaterandet att de omtvistade rabatterna hade konkurrensbegränsande förmåga.

114 Förbundsrepubliken Tyskland har gjort gällande att tribunalen först och främst borde ha prövat huruvida Intel under det administrativa förfarandet hade anfört precisa argument avseende de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet, vilka kunde motbevisa presumtionen om rabatternas konkurrensbegränsande förmåga. Det var endast i detta fall som kommissionen, på grundval av rätten att yttra sig, var skyldig att behandla dessa två kriterier i det omtvistade beslutet. Tribunalen borde dessutom ha prövat huruvida en annan analys eller viktning av dessa två kriterier från kommissionens sida skulle ha lett till slutsatsen att någon konkurrensbegränsande utestängning inte var möjlig. Tribunalen borde således ha bedömt betydelsen av dessa kriterier mot bakgrund av förekomsten av en helhetsstrategi som Intel skulle ha genomfört för att utestänga AMD, Intels enda konkurrent på marknaden för x86-processorer. Förekomsten av en avsikt att utestänga konkurrenterna kan emellertid uppväga alla tvivel om de omtvistade rabatternas marknadstäckning och varaktighet.

115 Intel och ACT har bestritt denna del av den första grunden.

116 Den som enligt artikel 40 i stadgan för Europeiska unionens domstol har tillåtits att intervenera i ett mål vid domstolen får inte ändra saken i målet såsom den avgränsats genom parternas yrkanden och grunder. Av detta följer att en intervenients argument endast kan tas upp till sakprövning i den mån de faller inom de ramar som uppställts av parternas yrkanden och grunder. Intervenienten får inte åberopa nya grunder som skiljer sig från dem som åberopats av klaganden i målet om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 november 2016, DTS Distribuidora de Televisión Digital/kommissionen, C‑449/14 P, EU:C:2016:848, punkterna 114 och 121).

117 Förbundsrepubliken Tysklands anmärkning att tribunalen först borde ha prövat huruvida Intel under det administrativa förfarandet hade anfört precisa argument avseende de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet kan inte tas upp till sakprövning. Denna anmärkning anknyter nämligen inte till någon av de grunder som kommissionen har åberopat till stöd för sitt överklagande. Dessutom motsäger denna anmärkning i själva verket kommissionens påstående inom ramen för den andra grunden, nämligen att Intel under det administrativa förfarandet lagt fram en mycket stor mängd bevis angående de omtvistade rabatternas förmåga att ha de konkurrensbegränsande utestängningseffekter som lades Intel till last; enligt punkterna 138 och 139 i domen i målet om överklagande innebär detta att kommissionen var skyldig att bland annat undersöka de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet.

118 När det gäller de anmärkningar som kommissionen har åberopat inom ramen för den första grundens andra del, ska det påpekas att kommissionen i sitt överklagande har anfört att denna delgrund bygger på antagandet att tribunalen ogiltigförklarade det omtvistade beslutet enbart på grundval av den omständigheten att kommissionen inte i vederbörlig ordning hade undersökt kriteriet om de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och inte hade gjort en korrekt analys av rabatternas varaktighet. Kommissionen har även påpekat att om domstolen anser att detta antagande är felaktigt, ska de övriga grunderna för överklagandet prövas.

119 För att motivera detta antagande har kommissionen hänvisat till punkt 525 i den överklagade domen, vars innehåll återges i punkt 81 ovan.

120 Kommissionen har av denna punkt 525, som särskilt rör de omtvistade rabatter som Intel beviljat HP, dragit slutsatsen att trots den uttryckliga hänvisningen i punkt 524 i den överklagade domen till tre skäl som utgör stöd för ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet – nämligen i) fel i lika-effektiv-konkurrent-testet med avseende på OEM-företagen och MSH, ii) den bristfälliga prövningen av de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och iii) den felaktiga bedömningen av rabatternas varaktighet – grundade tribunalen i själva verket denna ogiltigförklaring enbart på bedömningen av de två sistnämnda skälen. Genom detta tillvägagångssätt gjorde tribunalen, enligt kommissionen, en abstrakt och formalistisk bedömning av huruvida kommissionens prövning av dessa båda kriterier var tillräcklig, utan att därvid ta hänsyn till betydelsen av vart och ett av dessa kriterier och utan att beakta andra omständigheter som analyserats i det omtvistade beslutet.

121 Domstolen erinrar om att tribunalen – efter att i punkterna 145 och 147 i den överklagade domen ha funnit att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i det omtvistade beslutet fann att de omtvistade rabatterna till sin natur utgjorde missbruk oberoende av deras förmåga att begränsa konkurrensen genom att utestänga en lika effektiv konkurrent, vilket innebar att ett lika-effektiv-konkurrent-test inte var nödvändigt för att bedöma denna förmåga – i punkt 149 i den överklagade domen fann att kommissionen ändå hade utfört ett sådant test och att testet hade haft en reell betydelse för bedömningen av denna förmåga, varför det fortfarande fanns anledning att pröva de argument som Intel hade anfört avseende detta test. I linje med denna bedömning prövade tribunalen, i punkterna 150–482 i den överklagade domen, Intels argument att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras på den grunden att lika-effektiv-konkurrent-testet avseende Dell, HP, NEC, Lenovo och MSH var behäftat med flera fel (se punkterna 42–61 ovan).

122 Det var först efter att i punkt 482 i den överklagade domen ha funnit att en stor del av dessa argument skulle godtas som tribunalen, i punkterna 483–520 i den överklagade domen, prövade Intels och ACT:s argument att kommissionen, såsom kriterier som nämns i punkt 139 i domen i målet om överklagande, inte i vederbörlig ordning hade analyserat vare sig de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad eller rabatternas varaktighet och storlek (se punkterna 62–77 ovan).

123 Efter denna prövning fann tribunalen, i punkt 521 i den överklagade domen, att Intel hade fog för att hävda att bedömningen i det omtvistade beslutet av de kriterier som anges i punkt 139 i domen i målet om överklagande innehöll flera fel, i det att kommissionen inte i vederbörlig ordning hade prövat kriteriet avseende de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och inte hade gjort en korrekt bedömning av de omtvistade rabatternas varaktighet.

124 I punkterna 523 och 524 i den överklagade domen angav tribunalen således att även om kommissionen, på grundval av ett lika-effektiv-konkurrent-test som hade genomförts i skälen 1002–1575 i det omtvistade beslutet, hade konstaterat att de omtvistade rabatterna hade förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel och således begränsa konkurrensen, så var det inte desto mindre så att i) testet var behäftat med fel, ii) kommissionen inte i vederbörlig ordning hade undersökt kriteriet om de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och iii) kommissionen inte hade gjort en korrekt bedömning av rabatternas varaktighet.

125 I detta sammanhang erinrade tribunalen, i punkt 525 i den överklagade domen, om att det fel som konstaterats i lika-effektiv-konkurrent-testet, särskilt vad gäller de omtvistade rabatter som beviljats HP, avsåg perioden från den 1 november 2002 till den 30 september 2003, trots att överträdelseperioden avseende detta OEM-företag sträckte sig från november 2002 till maj 2005. Med hänsyn till att kommissionen inte i vederbörlig ordning hade undersökt kriteriet avseende de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och inte hade gjort en korrekt analys av de omtvistade rabatternas varaktighet, fann tribunalen emellertid att det inte var styrkt att det förfarande som genomförts gentemot HP hade förmåga att ge upphov till en konkurrensbegränsande utestängningseffekt under hela överträdelseperioden, även om lika-effektiv-konkurrent-testet skulle anses ha bevisvärde för en del av denna period.

126 Av det ovan anförda följer att kommissionen har gjort en felaktig tolkning av punkt 525 i den överklagade domen.

127 I den mån punkt 525 endast avser rabatterna till HP påverkar den inte den omständigheten att, såsom framgår av punkt 524 i den överklagade domen, de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som Intel från den marknad som Dell, Lenovo, NEC och MSH utgör grundar sig på en prövning av flera kriterier, nämligen lika-effektiv-konkurrent-testet, marknadstäckningsgraden och rabatternas varaktighet. I den mån denna förmåga ska bedömas enbart mot bakgrund av de rabatter som HP beviljats, framgår det av punkt 525 i den domen att rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet är av än mer grundläggande betydelse för konstaterandet att rabatterna hade en sådan förmåga och således att det var fråga om en överträdelse under hela överträdelseperioden. Kommissionen har emellertid inte gjort gällande att det omtvistade beslutet innehåller en analys som kan visa att det förelåg konkurrensbegränsande utestängningskapacitet enbart på grundval av de rabatter som HP beviljades och detta för perioden oktober 2003–maj 2005. Det framgår för övrigt inte av punkterna 483–521 i nämnda dom att det omtvistade beslutet innehåller någon sådan bedömning.

128 Härav följer att punkt 525 i den överklagade domen inte kan förstås isolerat från sitt sammanhang, på så sätt att den innebär att man bortser från tribunalens bedömning av lika-effektiv-konkurrent-testet i punkterna 150–482 i samma dom, trots att det uttryckligen anges i punkt 524 i nämnda dom att samma bedömning ligger till grund för ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet på samma sätt som bedömningen av de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet. Det antagande som anges i punkt 118 i förevarande dom, på vilket kommissionen har grundat den första grundens andra del, är således felaktigt.

129 Att detta antagande är felaktigt innebär även att kommissionen inte med giltig verkan kan klandra tribunalen för att ha ogiltigförklarat det omtvistade beslutet av ett rent formellt skäl, nämligen att denna institution borde ha prövat vart och ett av de kriterier som anges i punkt 139 i domen i målet om överklagande separat och på samma detaljnivå, oberoende av den relativa betydelsen av varje kriterium med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

130 Såsom framgår av punkterna 137–139 i domen i målet om överklagande ingår de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet bland de omständigheter som kommissionen ska bedöma för att fastställa att det företag som är föremål för utredning har missbrukat sin dominerande ställning. Den omständigheten att detta företag under det administrativa förfarandet, med stöd av bevisning, gör gällande att dess beteende inte har haft någon konkurrensbegränsande utestängningseffekt medför en särskild skyldighet för kommissionen att bedöma huruvida det eventuellt finns en strategi för att utestänga konkurrenter som är åtminstone lika effektiva.

131 Såsom framgår av punkterna 485, 493–495, 509 och 510 i den överklagade domen, och i motsats till vad kommissionen har lagt tribunalen till last, försökte tribunalen i detta sammanhang identifiera de skäl i det omtvistade beslutet som kunde vara relevanta för de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet.

132 Vidare framgår det av punkterna 493–500 och 506–520 i den överklagade domen att tribunalen identifierade en rad brister i de relevanta skälen i det omtvistade beslutet som föranledde tribunalen att slå fast att kommissionen inte i vederbörlig ordning hade undersökt vare sig de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad eller varaktighet såsom omständigheter som gjorde det möjligt att fastställa deras förmåga att ge upphov till en konkurrensbegränsande utestängningseffekt. Kommissionen har emellertid inom ramen för förevarande överklagande inte ifrågasatt tribunalens bedömning i detta avseende.

133 Kommissionen kan inte heller vinna framgång med sitt argument, som delas av Förbundsrepubliken Tyskland, att tribunalen inte kunde ogiltigförklara det omtvistade beslutet utan att pröva betydelsen av Intels dominerande ställning på den relevanta marknaden, villkoren och sättet för beviljande av de omtvistade rabatterna och de aktuella betalningarna samt deras inflytande på OEM-företagens och MSH:s leveransbeslut, storleken på rabatterna, tidsplanen för dessa jämte förekomsten av en konkurrensbegränsande strategi.

134 För det första grundar sig även detta argument, i den mån det utgör en integrerad del av den första grundens andra del, på det felaktiga antagandet att ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet uteslutande grundar sig på tribunalens bedömning av de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet.

135 För det andra framgår det av den överklagade domen att den enda analys som gjordes i det omtvistade beslutet, och som syftade till att visa att de omtvistade rabatterna utgjorde missbruk oberoende av deras förmåga att utestänga en lika effektiv konkurrent som Intel, var den analys som bland annat framgår av skälen 920–926, 950, 972, 981, 989, 1000 och 1001 i det omtvistade beslutet, vilka prövades i punkterna 133–144 i den överklagade domen. Såsom tribunalen påpekade i punkterna 145–147 i den överklagade domen framgår det av punkterna 137–139 och 141 i domen i målet om överklagande att denna bedömning utgör en felaktig rättstillämpning.

136 Eftersom kommissionen har grundat sig på Intels dominerande ställning, rabatternas villkorade karaktär och på förekomsten av en strategi som syftar till att utestänga en av Intels konkurrenter, oberoende av huruvida denna konkurrent är lika effektiv som Intel, grundar sig de argument som anförts till stöd för denna anmärkning, underförstått men med nödvändighet, på tanken att de omtvistade rabatterna i sig utgör missbruk.

137 I den mån kommissionen har åberopat storleken på de omtvistade rabatterna, faktorerna för att förstärka utestängningseffekterna och den strategiska karaktären hos de OEM-företag som tog del av rabatterna, ska det påpekas att tribunalen, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, prövade dessa omständigheter i samband med sin bedömning av lika-effektiv-konkurrent-testet, de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och deras varaktighet.

138 Kommissionen har således i själva verket kritiserat tribunalen för att inte ha prövat huruvida de olika kapitlen i det omtvistade beslutet innehåller uppgifter som gör det möjligt att konstruera ett resonemang som syftar till att visa att de omtvistade rabatterna kan ha en konkurrensbegränsande utestängningseffekt, oaktat tribunalens konstateranden avseende de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet, trots att kommissionen inte har bestritt dessa konstateranden inom ramen för förevarande överklagande. Oberoende av att de kriterier som kommissionen grundar sig på inte i sig framstår som tillräckliga för att konstatera en överträdelse av artikel 102 FEUF, kunde tribunalen inte företa en sådan prövning, eftersom den, såsom tribunalen erinrade om i punkt 150 i den överklagade domen, inte kan ändra rekvisiten för den av kommissionen konstaterade överträdelsen genom att med sin egen motivering ersätta den motivering som lämnats av upphovsmannen till den rättsakt vars lagenlighet tribunalen prövar enligt artikel 263 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2022, Sony Corporation och Sony Electronics/kommissionen, C‑697/19 P, EU:C:2022:478, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

139 Av detta följer att tribunalen inte åsidosatte kriterierna avseende de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga konkurrens genom att, i punkterna 150–527 i den överklagade domen, identifiera de fel som enligt tribunalen innebar att skälen i det omtvistade beslutet var rättsstridiga vad gäller genomförandet av lika-effektiv-konkurrent-testet och vad gäller de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet, vilket innebär att dessa skäl, i enlighet med tribunalens bedömning, inte kunde styrka ett åsidosättande av artikel 102 FEUF och därmed utgöra grund för artikel 1 a–e i detta beslut.

140 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

141 Kommissionen anser att eftersom de av Intel beviljade omtvistade rabatter presumeras utgöra missbruk, är kommissionen inte skyldig att motivera det omtvistade beslutet som svar inte bara på den mycket omfattande bevisning som Intel lade fram under det administrativa förfarandet, utan även på argument som Intel inte anförde under det administrativa förfarandet. Under förfarandet vid tribunalen lade Intel fram ytterligare argument i form av ekonomiska expertutlåtanden avseende lika-effektiv-konkurrent-testet. Trots att tribunalen beaktade dessa många nya bevis, vägrade tribunalen, i punkterna 235, 236, 252, 253, 316, 317, 443 och 444 i den överklagade domen, att beakta kommissionens vederläggande av dessa bevis, med motiveringen att en sådan prövning skulle leda till att tribunalen ersatte resonemanget i det omtvistade beslutet med sitt eget. Syftet med dessa invändningar är emellertid inte att fylla någon som helst lucka i motiveringen av detta beslut, utan att bemöta de nya ekonomiska analyser som Intel tillhandahållit för första gången under målets handläggning. Beaktandet av kommissionens argument skulle således inte ha föranlett tribunalen att ersätta analyserna i det omtvistade beslutet med sin egen bedömning.

142 Under dessa omständigheter åsidosatte tribunalen kommissionens rätt till försvar vad gäller, för det första, beräkningen av Dells del som är öppen för konkurrens, för det andra, utestängningsförmågan hos de omtvistade rabatter som HP beviljades mellan november 2002 och september 2003 och, för det tredje, värdet av de naturaförmåner som beviljats Lenovo.

143 Intel har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

144 Det ska erinras om att kommissionen, såsom framgår av punkterna 137–139 i domen i målet om överklagande, är skyldig att bedöma huruvida det dominerande företaget har en strategi som syftar till att utestänga konkurrenter som är minst lika effektiva endast om företaget under det administrativa förfarandet, med stöd av bevisning, har gjort gällande att dess beteende inte har haft någon konkurrensbegränsande förmåga och, i synnerhet, inte haft de utestängningseffekter som läggs företaget till last.

145 Av detta följer att när kommissionen har styrkt denna förmåga genom ett lika-effektiv-konkurrent-test som tar hänsyn till de uppgifter som det aktuella företaget har lämnat, kan tribunalen inte dra slutsatsen att detta test är ogiltigt på grundval av uppgifter som nämnda företag har lagt fram för första gången vid tribunalen, trots att de var okända för kommissionen och hade kunnat åberopas under det administrativa förfarandet.

146 Enligt den metod som kommissionen använde för att bedöma de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som Intel, fastställs det positiva eller negativa resultatet av lika-effektiv-konkurrent-testet, i den mening som avses i punkt 158 i den överklagade domen, i slutändan genom en jämförelse mellan den del som är öppen för konkurrens och den del som krävs. Den del som krävs är den del av kundens behov som en konkurrent som är lika effektiv som Intel måste skaffa sig för att denne ska kunna få tillträde till marknaden utan att lida förluster. Om den del som är öppen för konkurrens är större än den del som krävs är resultatet av lika-effektiv-konkurrent-testet positivt för Intel, medan den motsatta situationen leder till ett negativt resultat och således till slutsatsen att de omtvistade rabatterna har förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som detta företag.

147 Vad för det första gäller Dells situation lade tribunalen, i punkterna 204–206, 215 och 220 i den överklagade domen, fram den bevisning som Intel åberopat till stöd för sitt bestridande av beräkningen av den del som var öppen för konkurrens om 7,1 procent som kommissionen hade gjort gällande gentemot Dell i det omtvistade beslutet.

148 Det rör sig först om ett e‑postmeddelande av den 10 november 2005 som skrivits av en chef för Dell, kallad D1 (nedan kallat e‑postmeddelandet från D1); av detta e‑postmeddelande framgår att överföringen av Dells efterfrågan till AMD kunde avse upp till 25 procent av volymen x86-processorer. Denna chef hade för övrigt under ed bekräftat innehållet i e‑postmeddelandet i ett privat domstolsförfarande mellan Intel och AMD i delstaten Delaware (Amerikas förenta stater). I punkt 204 i den överklagade domen angav tribunalen dessutom att enligt Salop-Hayes-rapporten, som Intel lade fram för första gången vid tribunalen, motsvarade volymprognosen på 25 procent av Dells behov en för konkurrens öppen del på 17,5 procent för det första året, eller 12,5 procent om kommissionens tillvägagångssätt tillämpades, något som Intel ansåg vara orimligt.

149 Vidare hänvisades det i ett e‑postmeddelande av den 9 mars 2004 från en annan chef vid Dell, kallad D5, till en möjlig överföring av leveranserna från Dell till AMD för 25 procent av Dells totala behov av x86-processorer på 90 dagar (nedan kallat e‑postmeddelandet från D5).

150 Dessutom visar en förklaring som gjordes den 21 december 2007 av en anställd hos Intel som ansvarade för relationen med Dell vid tiden för de faktiska omständigheterna, kallad I1, såsom framgår av punkt 194 i den överklagade domen, att Intel internt ansåg att den del av Dells behov av x86-processorer som var öppen för konkurrens uppgick till mellan 15 och 25 procent under det första året (nedan kallat I1:s förklaring).

151 Avslutningsvis bekräftar en förklaring från D1, som gjordes inom ramen för det privata domstolsförfarandet mellan Intel och AMD i delstaten Delaware, innehållet i dennes e‑postmeddelande av den 10 november 2005, medan en förklaring från en annan chef vid Dell, kallad D3, inom ramen för samma förfarande, visar att sagesmannen inte hade någon anledning att fråga sig huruvida D1:s uppgifter var korrekta.

152 Det framgår av punkterna 174, 196, 209–211 och 222 i den överklagade domen att samtliga handlingar som Intel åberopat, med undantag för Salop-Haye-rapporten, ingick som en del i utredningen under det administrativa förfarandet och att dessa handlingar togs upp i det omtvistade beslutet, något som kommissionen inte har bestritt. Kommissionen har inriktat sin argumentation på tribunalens användning av Salop-Hayes-rapporten för att ifrågasätta den omstridda del på 7,1 procent som kommissionen beräknade i detta beslut. Kommissionen har kritiserat tribunalens vägran att beakta analyser som inte ingår i motiveringen till nämnda beslut, vilka kommissionen har bifogat svaromålet och dupliken som ingavs under förfarandet i första instans.

153 Det framgår av punkterna 171, 229, 233 och 234 i den överklagade domen att kommissionen, när det gäller lika-effektiv-testet avseende Dell, fastställde en del som var öppen för konkurrens på 7,1 procent på grundval av ett kalkylblad från januari 2004 (nedan kallat 2004 års kalkylblad) som Dell hade lämnat till kommissionen under det administrativa förfarandet. I synnerhet drog kommissionen slutsatsen från Dells del på 7,1 procent som var öppen för konkurrens på grundval av en överföring av Dells efterfrågan till AMD avseende 7 procent av volymen x86-processorer, att Dell enligt 2004 års kalkylblad hade för avsikt att göra inköp från sistnämnda företag för år 2005.

154 I punkt 175 i den överklagade domen hänvisade tribunalen till jämförelsen mellan den del som krävs och den del som är öppen för konkurrens, såsom kommissionen har gjort i det omtvistade beslutet. Vid denna jämförelse drog kommissionen slutsatsen att den del som krävs för nio av de tretton kvartal som utgjorde överträdelseperioden för Dell var större än den del som var öppen för konkurrens.

155 Såsom framgår av punkt 204 i den överklagade domen, avseende redogörelsen för Intels argument, gjorde Salop-Hayes-rapporten det visserligen möjligt att översätta volymprognosen på 25 procent av Dells inköpsbehov från D1:s och D5:s e‑postmeddelanden till en del som var öppen för konkurrens, genom att fastställa denna del till 17,5 procent för det första året, en procentsats som skulle minska till 12,5 procent om kommissionens tillvägagångssätt tillämpades, något som Intel har underkänt.

156 Det framgår emellertid av punkterna 220–234 i den överklagade domen, vilka rör bedömningen av den bevisning som Intel åberopade vid tribunalen, att tribunalen ifrågasatte den beräkning av Dells del som var öppen för konkurrens som gjordes i det omtvistade beslutet på grundval av e‑postmeddelandena från D1 och D5, de förklaringar som Dells chefer hade gjort i det privata domstolsförfarandet mellan Intel och AMD i delstaten Delaware samt I1:s förklaring. Tribunalen stödde sig däremot inte vid sin bedömning på Salop-Hayes rapport, vilken för övrigt inte nämns i dessa punkter.

157 I motsats till det antagande som kommissionen har grundat sitt resonemang på, lade tribunalen följaktligen inte denna rapport till grund för sin bedömning. Kommissionens argument kan därför under alla omständigheter inte godtas.

158 Vidare erinrade tribunalen visserligen, i punkt 236 i den överklagade domen, om att ett beaktande av kompletterande analyser som kommissionen ingett för första gången vid tribunalen i syfte att underbygga lika-effektiv-konkurrent-testet i det omtvistade beslutet skulle leda till att tribunalen ersatte beslutets motivering med sin egen, vilket inte är tillåtet för tribunalen vid den lagenlighetsprövning som avses i artikel 263 FEUF. I punkterna 237–239 i den överklagade domen prövade tribunalen emellertid dessa omständigheter, för fullständighetens skull, och drog slutsatsen att de inte påverkade bedömningen i punkt 234 i samma dom, vilket innebär att den anmärkning som kommissionen anfört till stöd för denna grund för överklagandet även av detta skäl grundades på en felaktig premiss.

159 I punkterna 240–255 i den överklagade domen prövade tribunalen dessutom de omständigheter som avsåg den faktiska överföringen av Dells efterfrågan till AMD under åren 2006 och 2007, eftersom den ansåg att de bekräftade att det förelåg tvivel om huruvida Dells del som var öppen för konkurrens uppgick till 7,1 procent. I detta avseende angav tribunalen i punkt 243 i den överklagade domen att det enligt skäl 1245 i det omtvistade beslutet var möjligt att på grundval av iakttagelser från den faktiska överföringen av en del av Dells efterfrågan till AMD beräkna den del som var öppen för konkurrens till ett värde som var högre än 7,1 procent och som låg mellan 8,2 och 10,1 procent.

160 I motsats till vad kommissionen har gjort gällande grundar sig tribunalens bedömning av den faktiska överföringen av Dells efterfrågan till AMD under åren 2006 och 2007 uteslutande på omständigheter som framgår av det omtvistade beslutet. Tribunalen har inte stött sig på någon omständighet som Intel åberopat för första gången under förfarandet och kommissionen har inte angett i vilken punkt i den överklagade domen som tribunalen skulle ha grundat sig på en sådan omständighet.

161 Härav följer att kommissionens anmärkning att tribunalen grundade sin bedömning av Dells del som var öppen för konkurrens på uppgifter som lagts fram för första gången vid tribunalen, utan att beakta de analyser som kommissionen lagt fram för att vederlägga dessa omständigheter, under alla omständigheter grundar sig på felaktiga antaganden.

162 Vad för det andra gäller HP påpekade tribunalen att kommissionen inte hade visat att det förelåg konkurrensbegränsande utestängningseffekter mellan den 1 november 2002 och den 30 september 2003. Kommissionen anser att om Intel hade rätt att för första gången vid tribunalen göra gällande att uppgifter avseende en viss period inte hade tagits med i lika-effektiv-konkurrent-testet, borde kommissionen ha rätt att komplettera detta test under målets handläggning vid tribunalen.

163 Intels argument avseende HP vid tribunalen syftade till att bestrida lagenligheten av lika-effektiv-konkurrent-testet i det omtvistade beslutet utan att åberopa omständigheter som inte hade lagts fram under det administrativa förfarandet. Av detta följer att tribunalen under alla omständigheter inte gjorde en felaktig bedömning när den i punkterna 300 och 301 i den överklagade domen, med stöd av domen av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen ( C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkt 89), underkände kommissionens argument att denna argumentation inte kunde tas upp till sakprövning med motiveringen att Intel under det administrativa förfarandet inte hade bestritt de perioder som kommissionen använt för sina beräkningar. På liknande sätt gjorde tribunalen, i likhet med vad som angetts i punkt 138 i förevarande dom, en riktig bedömning när den i punkt 317 i den överklagade domen slog fast att den inte kunde beakta kompletterande beräkningar som inte framgick av det omtvistade beslutet och som kommissionen ingett för första gången som bilaga till dupliken till stöd för lika-effektiv-konkurrent-testet i detta beslut, utan att ersätta den motivering som låg till grund för nämnda beslut med sin egen motivering.

164 För det tredje fann tribunalen att kommissionen i sin bedömning av storleken på de omtvistade rabatterna till Lenovo i form av två naturaförmåner, nämligen utvidgningen av Intels standardgaranti med ett år och det bästa utnyttjandet av en distributionsplattform i Kina, genom att grunda sig på värdet av dess fördelar för Lenovo snarare än på Intels kostnad för dessa, i själva verket hade resonerat i förhållande till en mindre effektiv konkurrent än Intel, vilken emellertid inte var den relevanta ekonomiska aktören vid bedömningen av huruvida de omtvistade rabatterna hade förmåga att ge upphov till en konkurrensbegränsande utestängningseffekt.

165 Såsom framgår av punkterna 433–439 i den överklagade domen grundade sig tribunalen till stöd för denna bedömning, som avser principerna för lika-effektiv-konkurrent-testet, på arten av nämnda test, såsom det beskrivits i det omtvistade beslutet. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande för att visa att tribunalen åsidosatt dess rätt till försvar, stödde sig tribunalen i detta avseende inte på den kompletterande Shapiro-Hayes-rapporten av den 28 januari 2009 (nedan kallad den kompletterande Shapiro-Hayes-rapporten), som Intel åberopade för första gången i första instans och som, såsom framgår av punkterna 423 och 452 i den överklagade domen, avser en separat fråga, nämligen beräkningen av Intels kostnad för de båda naturaförmånerna.

166 Under dessa omständigheter utgör tribunalens vägran, som framgår av punkterna 443 och 444 i den överklagade domen, att beakta de beräkningar som kommissionen lagt fram avseende de faktiska kostnaderna för Intel för de aktuella naturaförmånerna, med motiveringen att ett sådant beaktande skulle medföra att tribunalen ersätter den bedömning som gjorts i det omtvistade beslutet med sin egen bedömning, inte ett åsidosättande av kommissionens rätt till försvar.

167 Det var först i samband med en analys av de omständigheter som kommissionen lade fram för första gången vid tribunalen, en analys som gjordes för fullständighetens skull i punkterna 451–453 i den överklagade domen, som tribunalen i punkt 452 i den överklagade domen hänvisade till den kompletterande Shapiro-Hayes-rapporten.

168 Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

169 Den tredje grunden består av tre delar.

170 Kommissionen har gjort gällande att tribunalen grundade sig på felaktiga rättsliga kriterier när den bedömde den bevisning som kommissionen hade lagt fram till stöd för sitt konstaterande att det förelåg missbruk av dominerande ställning. För det första grundar sig lika-effektiv-konkurrent-testet inte på antaganden om det beteende som följer av observerade faktiska omständigheter, utan på tillämpningen av en ekonometrisk modell på uppskattningar av inträdesvärden (input values) för denna modell. I motsats till vad tribunalen angav i punkt 165 i den överklagade domen kan den omständigheten att Intel lämnat en rimlig förklaring till de faktiska omständigheterna som gör det möjligt att dra slutsatsen att det inte föreligger någon överträdelse, inte leda till att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras. För det andra är lika-effektiv-konkurrent-testet i huvudsak en utvärdering som, när det gäller ett OEM-företags del som är öppen för konkurrens, grundar sig på hypoteser för vilka det per definition inte finns något säkert och definitivt svar, utan endast en optimal eller rimlig bedömning. I motsats till vad tribunalen fann i punkt 166 i den överklagade domen räcker det således inte att ifrågasätta kommissionens bedömning efter ett sådant test eller, än mindre, att endast antyda att ett annat resultat skulle vara möjligt, för att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras.

171 Det korrekta tillvägagångssättet vad gäller beviskraven och domstolsprövningen av ett lika-effektiv-konkurrent-test är således det som, utan att lika-effektiv-konkurrent-testet undandras domstolsprövning, inte endast består i att pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även i att kontrollera huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits därav. Ett dominerande företags förmåga att begränsa konkurrensen bedöms nämligen på grundval av kontextuella omständigheter som inte uteslutande har samband med detta företags beteende.

172 Det var således med tillämpning av felaktiga beviskrav som tribunalen underkände den bedömning av Dells del som var öppen för konkurrens som kommissionen hade gjort i det omtvistade beslutet och nöjde sig med att i punkt 244 i den överklagade domen konstatera att antagandet att den del som är öppen för konkurrens uppgår till 7,1 procent inte är den enda tänkbara och att denna omständighet [föranledde] tvivel om huruvida det [fanns] fog för kommissionens bedömning i det [omtvistade] beslutet. Oskuldspresumtionen innebär inte att bedömningar av kontextuella omständigheter, som inte har samband med det dominerande företagets beteende, ska anses ogiltiga så snart som tribunalen hyser tvivel om en av dessa omständigheter.

173 Intel har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna del av den tredje grunden.

174 För att bedöma huruvida kommissionens argument är välgrundade ska det erinras om det sammanhang i vilket lika-effektiv-konkurrent-testet, som genomförts i förevarande fall, ingår.

175 I punkterna 133 och 134 i domen i målet om överklagande erinrade domstolen om att artikel 102 FEUF varken syftar till att hindra ett företag från att, av egen förtjänst, skapa en dominerande ställning på en eller flera marknader eller till att säkerställa att konkurrenter som är mindre effektiva än de som har en dominerande ställning stannar på marknaden. Det är således inte alla utestängningsverkningar som nödvändigtvis har en skadlig inverkan på konkurrensen. Pris- och prestationskonkurrens kan nämligen leda till att konkurrenter som är mindre effektiva och således mindre intressanta för konsumenterna vad gäller bland annat pris, produktion, urval, kvalitet eller nyskapande försvinner från eller får mindre betydelse på marknaden (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkterna 126 och 127 samt där angiven rättspraxis).

176 För att ett beteende i ett visst fall ska kunna anses utgöra missbruk av en dominerande ställning är det följaktligen i allmänhet nödvändigt att visa att beteendet, genom att använda andra metoder än dem som räknas till pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) mellan företag, har som aktuell eller potentiell verkan att begränsa konkurrensen genom att utestänga lika effektiva konkurrerande företag på den eller de relevanta marknaderna eller genom att hindra deras utveckling på dessa marknader (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 129 och där angiven rättspraxis).

177 Med hänsyn till det särskilda ansvar som åligger ett företag i dominerande ställning att inte genom sitt beteende inverka skadligt på en effektiv och icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden, förbjuder artikel 102 FEUF företaget att tillämpa en praxis, inbegripet prissättning, som har utestängningseffekter för lika effektiva konkurrenter och således stärker företagets dominerande ställning genom att använda sig av andra medel än sådana som räknas till pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) (se, för ett liknande resonemang, domen i målet om överklagande, punkterna 135 och 136, och dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 76).

178 Ett sådant förfarande kan, såsom domstolen erinrade om i punkt 137 i domen i målet om överklagande, ha formen av ett system med lojalitetsrabatter, det vill säga rabatter som ges på villkor att kunden, oavsett hur stora inköp denne gör från företaget i dominerande ställning, gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande från detta företag.

179 Styrkandet av den aktuella eller potentiella konkurrensbegränsande effekten av ett beteende, vilket kan innebära att olika analysramar tillämpas beroende på vilken typ av beteende som är i fråga i ett visst fall, ska emellertid alltid ske genom en bedömning av samtliga relevanta faktiska omständigheter, oavsett om dessa avser beteendet i sig, den eller de relevanta marknaderna eller hur konkurrensen fungerar på denna eller på dessa marknader. Bevisningen ska dessutom syfta till att, med stöd av precisa och konkreta uppgifter och bevis, styrka att beteendet åtminstone har förmåga att ge upphov till utestängningseffekter (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkterna 129 och 130 samt där angiven rättspraxis).

180 När det gäller ett förfarande som består i att bevilja lojalitetsrabatter, med avseende på vilket företaget med dominerande ställning under det administrativa förfarandet har gjort gällande, med stöd av åberopad bevisning, att det inte har haft någon förmåga att medföra de utestängningseffekter som läggs företaget till last, ankommer det på kommissionen att bedöma inte bara sådana omständigheter som omfattningen av det aktuella företagets dominerande ställning, de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad samt villkoren och sättet för beviljande av de aktuella rabatterna, deras varaktighet och belopp, utan även huruvida det eventuellt finns en strategi som syftar till att utestänga konkurrenter som är åtminstone lika effektiva (domen i målet om överklagande, punkterna 138 och 139 samt där angiven rättspraxis, se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2023, Unilever Italia Mkt. Operations, C‑680/20, EU:C:2023:33, punkterna 47–49).

181 Sådana rabatters förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som det dominerande företaget, vilken antas ha samma kostnader som det dominerande företaget, ska i allmänhet bedömas med hjälp av lika-effektiv-konkurrent-testet. Även om testet endast är ett av de sätt på vilka man kan bedöma om ett företag med dominerande ställning har använt sig av andra medel än sådana som räknas till normal konkurrens, syftar det just till att abstrakt bedöma en sådan lika effektiv konkurrents förmåga att upprepa det dominerande företagets beteende och följaktligen om detta beteende ska anses utgöra en normal konkurrens, det vill säga pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl., C‑377/20, EU:C:2022:379, punkterna 80–82 och där angiven rättspraxis).

182 För att bedöma huruvida kommissionens argument är välgrundade ska det även erinras om, såsom angetts i punkterna 43 och 44 ovan, att lika-effektiv-konkurrent-testet, såsom det har genomförts i förevarande fall, bland annat tar hänsyn till en eventuell förlust av de omtvistade rabatterna om ett OEM-företag gör inköp från AMD och till syvende och sist grundar sig på en jämförelse mellan den del som är öppen för konkurrens och den andel som krävs för varje OEM-företag och för MSH.

183 Vad gäller jämförelsen mellan den del som är öppen för konkurrens och den del som krävs, framgår det av punkt 175 i den överklagade domen att kommissionen har angett den del som krävs i tabell nr 22 i det omtvistade beslutet (nedan kallad tabell 22).

184 I punkt 171 i den överklagade domen angav tribunalen dessutom att kommissionen hade fastställt en del som är öppen för konkurrens på 7,1 procent, en siffra som följer av 2004 års kalkylblad (se punkt 153 ovan).

185 I punkt 175 i den överklagade domen angav tribunalen att kommissionen hade använt denna siffra som den relevanta procentsats som skulle tillämpas för att fastställa den del som var öppen för konkurrens, och jämfört den med den del som krävs enligt tabell nr 22 för varje berört kvartal.

186 I den sista kolumnen i denna tabell, till vilken det även hänvisas i punkt 175 i den överklagade domen, anges att den del som krävs för perioden mellan det fjärde kvartalet beskattningsåret 2003 och det fjärde kvartalet beskattningsåret 2006 uppgick till mellan 4,9 procent, som är det värde som beräknats för det första kvartalet beskattningsåret 2004, och 12,1 procent, som är det värde som beräknats för det fjärde kvartalet beskattningsåret 2006. Såsom tribunalen har angett i nämnda punkt i den överklagade domen ansåg kommissionen att den del som krävs för de nio sista kvartalen under den berörda perioden var större än den del som var öppen för konkurrens.

187 Efter att i punkterna 189–201 i den överklagade domen ha underkänt Intels argument att kommissionen hade åsidosatt rättssäkerhetsprincipen genom att beakta 2004 års kalkylblad, prövade tribunalen, i punkterna 202–256 i den överklagade domen, Intels argument avseende beräkningen av den del som var öppen för konkurrens till 7,1 procent.

188 Det framgår av punkterna 203 och 240 i den överklagade domen att Intel bestred den del som var öppen för konkurrens beräknad till 7,1 procent som kommissionen lagt till grund för sin bedömning. Intel åberopade därvid, för det första, annan bevisning än 2004 års kalkylblad och, för det andra, uppgifter om den faktiska överföringen av Dells efterfrågan till AMD under åren 2006 och 2007, av vilka det framgick att Dells del som var öppen för konkurrens kunde vara större än 7,1 procent.

189 För det första framgår det av punkterna 204–206, 215 och 220 i den överklagade domen att den bevisning som Intel åberopat utgörs av e‑postmeddelandet från D1, e‑postmeddelandet från D5, förklaringarna från Dells chefer inom ramen för det privata domstolsförfarandet mellan Intel och AMD i delstaten Delaware samt I1:s förklaring (se punkterna 147–151 ovan).

190 Tribunalen analyserade denna bevisning i punkterna 213–232 i den överklagade domen. I punkt 233 i den överklagade domen fann tribunalen att det framgår av e‑postmeddelandena från D1 och D5, av de förklaringar som gjorts av Dells chefer inom ramen för det privata domstolsförfarandet mellan Intel och AMD i delstaten Delaware och av I1:s förklaring, vilka tillsammans stöder varandra, att Dell under år 2005 kunde köpa upp till 25 procent av sina x86-processorer hos AMD, och inte 7 procent, såsom framgår av 2004 års kalkylblad.

191 Under dessa omständigheter fann tribunalen, i punkt 234 i den överklagade domen, att den bevisning som Intel åberopat gav upphov till tvivel om att Dells del som var öppen för konkurrens enbart skulle bedömas på grundval av 2004 års kalkylblad, vari angavs att Dell år 2005 hade köpt 7 procent av sina processorer hos AMD, varav kommissionen hade dragit slutsatsen att den del som var öppen för konkurrens uppgick till 7,1 procent.

192 För det andra påpekade tribunalen, i punkt 243 i den överklagade domen, att kommissionen i skäl 1245 i det omtvistade beslutet uttryckligen hade medgett att det, utifrån de slutsatser som dragits av att Dell faktiskt delvis köpt processorer från AMD under åren 2006 och 2007, var möjligt att fastställa den del som var öppen för konkurrens till ett värde som var högre än 7,1 procent som låg mellan 8,2 procent och 10,1 procent.

193 I detta sammanhang påpekade tribunalen, i punkt 244 i den överklagade domen, att själva förekomsten av dessa uppskattningar räckte för att visa att antagandet att den del som är öppen för konkurrens uppgår till 7,1 procent inte var det enda tänkbara och föranledde tvivel om huruvida det fanns fog för kommissionens bedömning i det omtvistade beslutet.

194 Vidare underkände tribunalen, i punkterna 246–251 i den överklagade domen, kommissionens argument att Dells inköp av processorer från AMD under åren 2006 och 2007 endast hade ett begränsat intresse för bedömningen av situationen under överträdelseperioden, att det åtminstone fanns anledning att i vart fall justera vissa beräkningsparametrar, bland annat nivån på de omtvistade rabatterna under år 2006, och att kommissionen alternativt hade genomfört ett lika-effektiv-konkurrent-test i det omtvistade beslutet med beaktande av situationen under åren 2006 och 2007, något som bekräftade kommissionens slutsatser.

195 I detta sammanhang fann tribunalen, i punkt 254 i den överklagade domen, att det framgick av det omtvistade beslutet att det var möjligt att för Dell fastställa en del som var öppen för konkurrens på mellan 8,2 procent och 10,1 procent utifrån andra uppgifter än 2004 års kalkylblad. Tribunalen vidhöll således bedömningen att själva förekomsten av dessa uppskattningar i det omtvistade beslutet visade att antagandet att en del som var öppen för konkurrens avseende Dell på 7,1 procent inte var det enda tänkbara, vilket föranledde tribunalen att ifrågasätta huruvida det fanns fog för kommissionens antagande i det omtvistade beslutet.

196 I punkt 255 i den överklagade domen fann tribunalen att detta konstaterande och konstaterandet i punkt 234 i den överklagade domen – när det gäller frågan huruvida den del som var öppen för konkurrens skulle fastställas på grundval av andra uppgifter som Intel åberopat än 2004 års kalkylblad – sammantaget förstärkte tvivlen vad gäller fastställandet av den del som var öppen för konkurrens för Dell i det omtvistade beslutet.

197 Mot denna bakgrund fann tribunalen, i punkt 256 i den överklagade domen, att de omständigheter som Intel hade anfört kunde ge upphov till tvivel om huruvida den del som var öppen för konkurrens för Dell skulle fastställas till 7,1 procent. Enligt tribunalen hade kommissionen följaktligen inte styrkt att den del som var öppen för konkurrens hade fastställts korrekt.

198 I punkterna 257–271 i den överklagade domen prövade tribunalen dessutom, för fullständighetens skull, huruvida kommissionens bedömning av Dells del som var öppen för konkurrens under den inledande delen av den relevanta perioden, det vill säga mellan december 2002 och oktober 2003, var välgrundad. Tribunalen underströk i detta avseende, i punkt 260 i den överklagade domen, att det tydligt framgick av tabell nr 22 att den del som var öppen för konkurrens var större än den del som krävdes för de fyra första kvartalen i tabellen, och detta även om man godtog kommissionens beräkningar av den del som krävdes och den del som var öppen för konkurrens.

199 Efter att ha prövat kommissionens argument i detta avseende fann tribunalen, i punkterna 270 och 271 i den överklagade domen, att kommissionen i efterhand inte hade kunnat förklara eller godkänna skillnaden mellan de positiva resultaten för Intel, som anges i tabell nr 22 för de fyra första kvartalen av överträdelseperioden, och kommissionens slutsats, för hela denna period, att Intel inte hade klarat lika-effektiv-konkurrent-testet.

200 Tribunalens slutliga överväganden avseende lika-effektiv-konkurrent-testet för de omtvistade rabatterna till Dell återfinns i punkterna 283–287 i den överklagade domen, vars innehåll återges i punkterna 48–51 i förevarande dom.

201 Domstolen påpekar härvid, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, att lika-effektiv-konkurrent-testet, såsom det genomförts i förevarande fall, är en ekonometrisk modell med inträdesvärden (input values) som gör det möjligt att dels beräkna den del som krävs, dels fastställa den del som är öppen för konkurrens. Vid beräkningen av den del som krävs ska hänsyn tas till villkorade rabatter som beviljas av företaget i dominerande ställning, till den genomsnittliga påverkbara kostnaden och till företagets genomsnittliga försäljningspris. Vid beräkningen av den del som är öppen för konkurrens ska hänsyn tas till de uppskattningar som det företag som erhåller rabatterna och övriga inblandade aktörer kan ha gjort i fråga om den del av behoven som rabattmottagaren kan täcka genom att göra inköp från en konkurrent till företaget i dominerande ställning.

202 Resultatet av lika-effektiv-konkurrent-testet kan således visa om en prissättning, såsom lojalitetsrabatter, tillämpad av ett företag i dominerande ställning, med tillräckligt uttalade egenskaper med avseende på marknadstäckningsgraden, villkoren och sättet för beviljande av dessa rabatter, deras varaktighet och belopp, har förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som detta företag och på så sätt hämma den konkurrens som skyddas genom artikel 102 FEUF.

203 När det gäller Dell beror det positiva eller negativa resultatet av lika-effektiv-konkurrent-testet, såsom framgår av punkterna 183–186 i förevarande dom, på en jämförelse mellan två faktorer, nämligen den del som är öppen för konkurrens och den del som krävs, uttryckta med en decimal. För att beräkna dessa faktorer har kommissionen grundat sig på antaganden som innebär att ett stort antal sifferuppgifter har tagits i beaktande.

204 Härav följer, såsom kommissionen också har gjort gällande, att det inte är tillräckligt att det företag som har en dominerande ställning ifrågasätter riktigheten av en av de beräkningar som gjorts inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet för att ogiltigförklara kommissionens slutsats, grundad på ett sådant test, att ett lojalitetsrabattsystem har förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som detta företag. Det krävs dessutom att den brist eller det fel som påtalats kan påverka resultatet av testet genom att det går från negativt till positivt, vilket ger upphov till rimligt tvivel om huruvida kommissionens resultat är välgrundat och därmed om de berörda rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning. Denna typ av tvivel kan uppstå på grund av räknefel eller på grund av ett selektivt eller bristfälligt beaktande av bevisningen.

205 I detta avseende framgår det av punkterna 213–256 och 283 i den överklagade domen att tribunalen inte grundade sina överväganden avseende lika-effektiv-konkurrent-testet med avseende på de omtvistade rabatterna till Dell på ett tvivel som påverkade en icke avgörande del av kommissionens bedömning eller på ett enkelt förslag att ett annat resultat var tänkbart för detta test. Tribunalen grundade sig däremot på den omständigheten att samtliga relevanta uppgifter som skulle beaktas för att bedöma den del för Dell som var öppen för konkurrens, vilken med förbehåll för påståendet om missuppfattning, vilket prövats inom ramen för den tredje delen av förevarande grund, omfattas av tribunalens exklusiva behörighet, uppgifter beträffande vilka kommissionen endast hade beaktat 2004 års kalkylblad, visade att denna del som var öppen för konkurrens högst sannolikt kunde vara högre än de 7,1 procent som kommissionen hade lagt till grund för sin bedömning. men även högre än den del som krävs, så att resultatet av lika-effektiv-konkurrent-testet hade kunnat ändras genom att det gick från negativt till positivt, om samtliga dessa uppgifter hade beaktats. Det var på denna grund som tribunalen, inom ramen för sin självständiga bedömning av bevisningen, fann att kommissionens antagande att denna del som var öppen för konkurrens på 7,1 procent inte hade styrkts, vilket innebar att de slutsatser som kommissionen hade dragit av lika-effektiv-konkurrent-testet var ogiltiga.

206 Kommissionen kan inte bestrida detta enbart utifrån formuleringen i punkterna 244 och 254 i den överklagade domen, enligt vilken förekomsten av uppskattningar i det omtvistade beslutet, avseende att Dell gått över till att göra en del av sina inköp hos AMD under åren 2006 och 2007, räcker för att visa att antagandet att den del som är öppen för konkurrens uppgår till 7,1 procent inte är det enda tänkbara och föranleder tvivel om huruvida det finns fog för kommissionens bedömning i det [omtvistade] beslutet.

207 Det framgår nämligen av ordalydelsen i dessa punkter i den överklagade domen, lästa mot bakgrund av punkterna 242 och 243 i samma dom, att tribunalen avsåg att understryka att en del öppen för konkurrens överstigande inte bara 7,1 procent utan även den del som krävs var tänkbar, även på grundval av kommissionens uppskattningar i det omtvistade beslutet. Denna del som var öppen för konkurrens var således tänkbar för kommissionen själv, som emellertid valde att grunda sig enbart på 2004 års kalkylblad. Tribunalen kom dessutom fram till bedömningen i punkt 254 i den överklagade domen efter att, i punkterna 245–251 i den överklagade domen, ha underkänt kommissionens argument för att ifrågasätta relevansen av uppgifterna om att Dell faktiskt gått över till att göra sina inköp hos AMD under åren 2006 och 2007.

208 Härav följer att tribunalen inte felbedömde lika-effektiv-konkurrent-testet såsom en ekonometrisk modell som gör det möjligt att bedöma de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

209 Kommissionen har alternativt gjort gällande att tribunalen tillämpade de beviskrav som den själv fastställde i punkt 166 i den överklagade domen på ett felaktigt sätt. Såsom tribunalen slog fast i punkt 217 i den överklagade domen har 2004 års kalkylblad, som kommissionen grundade sig på för att beräkna Dells del som är öppen för konkurrens, ett högre bevisvärde än de handlingar eller förklaringar från höga chefer vid Dell som Intel har åberopat. Under dessa omständigheter är den omständigheten att den bevisning som Intel har åberopat inte saknar bevisvärde inte tillräcklig för att motbevisa den bevisning som åberopats av kommissionen.

210 Intel har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna del av den tredje grunden.

211 I punkt 166 i den överklagade domen erinrade tribunalen i huvudsak om att när ett företag med dominerande ställning hänvisar till möjligheten att en omständighet som kan påverka bevisvärdet av den bevisning som kommissionen stöder sig på har inträffat, så ankommer det på detta företag att styrka förekomsten och relevansen av den omständighet som det åberopat och det inflytande som denna har på bevisvärdet av de bevis som gjorts gällande gentemot företaget.

212 De bedömningar som gjorts i punkterna 217 och 218 i den överklagade domen utgör ett svar på det argument som framförts av Intel och som redovisas i punkt 215 i den överklagade domen, nämligen i) att de handlingar som Intel åberopade hade upprättats av högt uppsatta chefer i Dell, ii) att D1, under det privata domstolsförfarandet mellan Intel och AMD i delstaten Delaware, under ed hade bekräftat innehållet i sitt e‑postmeddelande av den 10 november 2005 och iii) att D3, en annan chef vid Dell, under detta förfarande hade förklarat att det inte fanns någon anledning att fråga sig huruvida D1:s utsagor var korrekta.

213 I punkt 216 i den överklagade domen bemötte tribunalen detta särskilda argument med att de svar som avges för ett företags räkning, såsom det svar som Dell hade lämnat under det administrativa förfarandet, under vilket Dell hade ingett 2004 års kalkylblad, är mer trovärdiga än det svar som en anställd eller en chef vid företaget skulle kunna lämna. Det var således med utgångspunkt i denna huvudregel som tribunalen i punkterna 217 och 218 i den överklagade domen hänvisade till det högre bevisvärdet och den detaljerade och precisa karaktären hos 2004 års kalkylblad.

214 Denna huvudregel påverkar emellertid inte kommissionens skyldighet att beakta samtliga relevanta omständigheter vid bedömningen av huruvida en överträdelse av artikel 102 FEUF kan styrkas. Detta gör sig än mer gällande eftersom, såsom tribunalen angav i punkt 172 i den överklagade domen, även 2004 års kalkylblad utgjorde en intern handling från Dell, i vilken det redogörs för antaganden under vilka förhållandet mellan Dell och AMD kunde utvecklas, med en ökande penetration av AMD i Dells olika verksamhetssegment.

215 Vidare framgår det av tribunalens detaljerade prövning av bevisningen i punkterna 220–256 i den överklagade domen att tribunalen inte tillmätte den bevisning som Intel lagt till grund för sin bedömning högre bevisvärde än 2004 års kalkylblad. Istället fann tribunalen, inom ramen för sin självständiga bedömning av bevisningen, att denna bevisning vederlade att det var befogat att fastställa den del som var öppen för konkurrens till 7,1 procent snarare än till en exakt högre nivå, vilken, om den hade beaktats, skulle ha ändrat resultatet av lika-effektiv-konkurrent-testet på ett för Intel gynnsamt sätt. I punkterna 257–271 i den överklagade domen fann tribunalen dessutom, såsom påpekats i punkterna 198 och 199 i förevarande dom, att kommissionen inte hade visat att de rabatter som Dell beviljats hade förmåga att begränsa konkurrensen under den inledande delen av den relevanta perioden.

216 Av detta följer att kommissionen har grundat sin argumentation avseende ett åsidosättande av tribunalens beviskrav på en ofullständig läsning av den överklagade domen.

217 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.

218 I tredje hand har kommissionen gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen, grundade sitt avgörande på motstridiga skäl och åsidosatte kommissionens rätt till försvar.

219 I synnerhet innehåller konstaterandet i punkt 239 i den överklagade domen, enligt vilket tvivel kvarstod beträffande den procentsats som slutgiltigt kunde användas som en del som är öppen för konkurrens för Dell och, närmare bestämt, att denna procentsats skulle fastställas till 7,1 procent, en missuppfattning av bevisningen. Det framgår av punkterna 204–206 i den överklagade domen att Intel i huvudsak grundade sin argumentation på tre handlingar, nämligen e‑postmeddelandet från D1, e‑postmeddelandet från D5 och I1:s förklaring, samt på ekonomiska analyser som gjorts utifrån dessa handlingar.

220 Vad gäller de båda första handlingarna har kommissionen gjort gällande att tribunalen, genom att i punkt 233 i den överklagade domen av dessa handlingar dra slutsatsen att Dell kunde köpa upp till 25 procent av sina x86-processorer hos AMD, har blandat samman de behov som Dell kunde tillgodose hos AMD i slutet av en period på ett år med genomsnittet av dessa behov under hela denna period. Det säger sig självt att detta genomsnitt var lägre än 25 procent. Såsom tribunalen medgav i punkt 218 i den överklagade domen gjorde kommissionen en riktig bedömning när den fann att uppgifterna i 2004 års kalkylblad var precisa och detaljerade, vilket motiverar att den del för Dell som är öppen för konkurrens fastställdes till 7,1 procent. I motsats till vad tribunalen angav i punkt 239 i den överklagade domen kan det faktum att e‑postmeddelandet från D1 motiverar en bedömning av Dells del som är öppen för konkurrens till mellan 5,6 procent och 10,4 procent inte ge upphov till tvivel om att Dells del som är öppen för konkurrens skulle fastställas till 7,1 procent. Dessutom var det, för att fastställa en del som är öppen för konkurrens på grundval av de handlingar som nämns i punkt 219 ovan, nödvändigt att överväga hypoteser om tidsplanen och ökningstakten för Intels övergång till AMD såsom leverantör till Dell, trots att 2004 års kalkylblad innehöll all nödvändig information som behövdes för detta ändamål. Den bevisning som tribunalen lade till grund för sin bedömning gjorde det emellertid endast möjligt för tribunalen att beräkna den del som var öppen för konkurrens i form av intervall, trots att de exakta och detaljerade uppgifterna i 2004 års kalkylblad gjorde det möjligt att räkna fram en konkret siffra, såsom medgavs i punkt 218 i den överklagade domen.

221 När det gäller den tredje handlingen, det vill säga förklaringen från I1, som utarbetades för utredningen och som syftade till att befria Intel från allt ansvar, fann tribunalen i punkt 227 i den överklagade domen att den hade ett lågt bevisvärde, samtidigt som tribunalen i punkt 230 i den överklagade domen försökte återställa dess trovärdighet med hjälp av motstridiga skäl som visade att förklaringen hade missuppfattats. Bevisning med lågt bevisvärde kan nämligen inte väga tyngre än exakt och detaljerad bevisning. Utan att anse att 2004 års kalkylblad inte kunde ligga till grund för de slutsatser som därav dragits i det omtvistade beslutet, tillämpade tribunalen ett felaktigt kriterium vid fastställandet av huruvida kommissionens väl underbyggda bedömning att den del som var öppen för konkurrens uppgick till 7,1 procent var den enda möjliga.

222 Tribunalen missuppfattade dessutom det omtvistade beslutet när den i punkt 247 i den överklagade domen fann att kommissionen vid bedömningen av den del som var öppen för konkurrens hade använt de slutsatser som dragits av att Dell hade gått över till att göra en del av sina inköp hos AMD under åren 2006 och 2007. Kommissionen beaktade inte uppgifter som hänför sig till tiden efter överträdelsen, varför den inte medgav att den del som var öppen för konkurrens kunde uppgå till 10,1 procent under överträdelseperioden. Den omständigheten att AMD:s ökande konkurrenstryck, som nämns i skäl 1243 i det omtvistade beslutet, i slutändan gjorde det möjligt för AMD att konkurrera med en del som var öppen för konkurrens på upp till 10,1 procent mellan oktober 2006 och juni 2007, innebär nödvändigtvis ett lägre konkurrenstryck under överträdelseperioden. Tribunalens överväganden i punkterna 249–251 i den överklagade domen grundar sig även på en missuppfattning av skäl 1245 och 1258 i det omtvistade beslutet, i det att dessa utgår från principen att kommissionen beaktat uppgifter avseende perioden efter överträdelsen för att beräkna den del som är öppen för konkurrens och bortsåg från uppgifterna i tabell nr 22. I punkt 250 i den överklagade domen blandade tribunalen samman kalenderår och Dells beskattningsår, vilket ledde till att tribunalen felaktigt drog slutsatsen att perioden efter överträdelsen hade beaktats inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet.

223 I motsats till tribunalens bedömning i punkt 263 i den överklagade domen kan det för övrigt inte anses föreligga någon motsägelse mellan, å ena sidan, skäl 1256 i det omtvistade beslutet, enligt vilket Intel åtminstone under fyra kvartal av överträdelseperioden klarade lika-effektiv-konkurrent-testet och, å andra sidan, kommissionens slutsatser i skälen 1281 och 1282 i beslutet, av vilka det framgår att de omtvistade rabatterna till Dell kunde ge upphov till en utestängningseffekt under hela denna period. Medan det i skäl 1263 i nämnda beslut endast görs en jämförelse mellan den del som krävs och den del som är öppen för konkurrens, innehåller skäl 1281 i nämnda beslut en helhetsbedömning av de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga konkurrensen, även med beaktande av förstärkningsfaktorer som kommissionen inte är skyldig att kvantifiera och vars existens Intel inte har bestritt. Dessa förstärkningsfaktorer, som ingår i det sammanhang i vilket lika-effektiv-konkurrent-testet ingår och som är relevanta för bedömningen av huruvida de omtvistade rabatterna har förmåga att utestänga en lika effektiv konkurrent som Intel, förelåg även under de fyra första kvartalen av överträdelsen.

224 På liknande sätt grundar sig tribunalens överväganden i punkt 268 i den överklagade domen, utifrån att kommissionen inte skulle ha tagit hänsyn till delar öppna för konkurrens på omkring 17,3 procent, 22,5 procent och 24,2 procent, som också framgår av 2004 års kalkylblad, på en missuppfattning av skäl 1212 i det omtvistade beslutet. De procentsatser som tribunalen har nämnt hänför sig nämligen till perioder efter den period som beaktades vid beräkningen av den del som var öppen för konkurrens, under vilka Dell, efter att ha lyckats få acceptans på marknaden för sina datorer utrustade med x86-processorer tillverkade av AMD, kunde öka sin andel av inköp av dessa processorer. Den omständigheten att tribunalen kvalificerade dessa högre sifferuppgifter som del som är öppen för konkurrens visar att den gjorde en felaktig bedömning när den fann att dessa sifferuppgifter innebar ett ifrågasättande av kommissionens konstaterande av en del på 7,1 procent som var öppen för konkurrens.

225 Denna missuppfattning av det omtvistade beslutet påverkar tribunalens bedömning i punkt 270 i den överklagade domen att kommissionens argument inte gjorde det möjligt att i efterhand förklara eller godkänna skillnaden mellan de resultat som kommissionen angav för de fyra första kvartalen av överträdelseperioden, i tabell 22, och tribunalens konstaterande för hela denna period, nämligen att Intel inte hade klarat lika-effektiv-konkurrent-testet.

226 Slutligen borde tribunalen ha beaktat de ekonomiska analyser som kommissionen lade fram under förfarandet, vilka syftade till att visa att även om det antas att den del som är öppen för konkurrens ska beräknas på grundval av de handlingar som nämns i punkt 219 i förevarande dom, går det inte att därav sluta sig till en del som är öppen för konkurrens på mellan 12,5 procent och 17,5 procent. Genom att inte göra detta åsidosatte tribunalen, i punkterna 235, 236, 252 och 253 i den överklagade domen, kommissionens rätt till försvar.

227 Intel har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna del av den tredje grunden.

228 Med hänsyn till att en invändning om att bevisningen har missuppfattats utgör ett exceptionellt fall ska klaganden, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler, ange exakt vilka bevis som tribunalen ska ha missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har förorsakat denna missuppfattning hos tribunalen. Det ska utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, QuaMa Quality Management/EUIPO, C‑139/17 P, EU:C:2018:608, punkt 34).

229 Även om en missuppfattning av bevisningen således kan bestå i en tolkning av en handling som strider mot dess innehåll, räcker det inte, för att styrka en sådan missuppfattning, att visa att handlingen kunde bli föremål för en annan tolkning än den som tribunalen gjorde. Det är i detta syfte nödvändigt att fastställa att tribunalen uppenbart har överskridit ramarna för en skälig bedömning av denna handling, bland annat genom att tolka den på ett sätt som strider mot dess lydelse (dom av den 25 februari 2021, Dalli/kommissionen, C‑615/19 P, EU:C:2021:133, punkt 139, och dom av den 23 mars 2023, PV/kommissionen, C‑640/20 P, EU:C:2023:232, punkt 134).

230 Domstolen erinrar om att de avsnitt i den överklagade domen som rör lika-effektiv-konkurrent-testet som tillämpats på Dell består av en del som rör bedömningen av den del som är öppen för konkurrens (punkterna 171–271 i den överklagade domen), en del som rör en alternativ beräkning som kommissionen tillämpade i syfte att bekräfta att de omtvistade rabatterna till Dell hade förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel (punkterna 272–276 i den överklagade domen) och en del som avsåg beaktandet av vissa faktorer som, om de ingick i lika-effektiv-konkurrent-testet, enligt det omtvistade beslutet skulle förstärka den uppskattade utestängningsförmågan hos dessa rabatter. Dessa förstärkningsfaktorer består för det första i att Dell tydligt angett att varje förlust för Dell av de omtvistade rabatterna åtföljdes av en höjning av de omtvistade rabatter som Intel gav OEM-företagen, vilka är dess konkurrenter. För det andra består dessa förstärkningsfaktorer i att uppskattningen av den del som är öppen för konkurrens inte tar hänsyn till den omständigheten att Dell även köpte andra produkter än x86-processorer från Intel, bland annat kretsuppsättningar (punkterna 177 och 277–282 i nämnda dom).

231 Den del som avser bedömningen av Dells del som är öppen för konkurrens är uppdelad i tre underdelar. Den första, som omfattar punkterna 189–201 i den överklagade domen, avser Intels argument avseende rättssäkerhetsprincipen, vilka tribunalen underkände. Den andra, som omfattar punkterna 202–256 i den överklagade domen, avser de argument som Intel anfört för att bestrida kommissionens bedömning att den del som är öppen för konkurrens uppgår till 7,1 procent. Tribunalen godtog dessa argument. Den tredje, som omfattar punkterna 257–271 i den överklagade domen, avser Intels påståenden avseende den inledande delen av överträdelseperioden, det vill säga perioden december 2002–oktober 2003, vilka tribunalen prövade för fullständighetens skull och vilka tribunalen även godtog.

232 Vad gäller den del avseende den alternativa beräkning som kommissionen tillämpade fann tribunalen, i punkt 276 i den överklagade domen, att denna inte visade att Intels rabatter kunde ha en utestängningseffekt under hela överträdelseperioden.

233 Vad gäller den del som avsåg förstärkningsfaktorerna fann tribunalen, i punkt 282 i den överklagade domen, att dessa faktorer hade inkluderats i det omtvistade beslutet såsom omständigheter som kunde stärka den huvudsakliga prövningen av huruvida de omtvistade rabatterna hade gett upphov till utestängningseffekter och att kommissionen inte hade gjort en tillräcklig bedömning av den inverkan som de skulle ha haft på bedömningen av rabatternas utestängningsförmåga. Enligt denna punkt i den överklagade domen kunde tribunalen således inte på ett ändamålsenligt sätt pröva huruvida dessa omständigheter hade beaktats, och tribunalen kunde inte heller ersätta kommissionens huvudsakliga bedömning av de omtvistade rabatternas förmåga att medföra utestängningseffekter med sin egen bedömning.

234 De argument som kommissionen har anfört till stöd för invändningen om missuppfattning av bevisningen avser de två sista underdelarna av den del av den överklagade domen som avser bedömningen av Dells del som är öppen för konkurrens liksom förstärkningsfaktorerna (se punkterna 231 och 233 ovan).

235 Såsom framgår av punkterna 203 och 240 i den överklagade domen prövade tribunalen i två steg Intels argument för att bestrida kommissionens bedömning att den del som i Dells fall var öppen för konkurrens uppgick till 7,1 procent. Tribunalen prövade för det första, i punkterna 203–239 i den överklagade domen, den bevisning som Intel hade lagt till grund för sitt bestridande av nämnda del och, för det andra, i punkterna 240–255 i den överklagade domen, prövade tribunalen Intels argument avseende att Dell hade gått över till att göra sina inköp hos AMD under åren 2006 och 2007.

236 Kommissionens argument att tribunalen missuppfattade e‑postmeddelandet från D1 eller från D5 genom att blanda ihop en volymöverföring av Dells behov till AMD i slutet av en ettårsperiod och den del som i Dells fall var öppen för konkurrens grundar sig i detta sammanhang på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Det framgår nämligen av bland annat punkterna 204, 233 och 234 i den överklagade domen att tribunalen skiljer mellan, å ena sidan, begreppet överföring av inköpsvolymen av x86-processorer från Intel till AMD och, å andra sidan, begreppet del som är öppen för konkurrens. I dessa punkter anger tribunalen särskilt att en planerad överföring på 25 procent av en sådan volym, enligt parternas uppskattningar, kunde leda till en del som är öppen för konkurrens på mellan 12,5 procent och 17,5 procent, och jämförde denna volymöverföring med de 7 procent som kommissionen beaktade för att fastställa en del som är öppen för konkurrens på 7,1 procent. Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att kommissionen, under förevändning av ett påstående om missuppfattning, i själva verket, genom att åberopa det höga bevisvärdet hos 2004 års kalkylblad jämfört med e‑postmeddelandet från D1, försöker få till stånd en ny bevisprövning från domstolens sida. Detta argument kan därför inte tas upp till sakprövning.

237 Vad därefter gäller kommissionens argument avseende I1:s förklaring, framgår det av punkt 233 i den överklagade domen att denna förklaring endast var en av de fyra omständigheter som tribunalen grundade sig på för att i samma punkt slå fast att Dell gick över till att göra sina inköp från AMD med upp till 25 procent av volymen x86-processorer, och inte 7 procent såsom framgick av 2004 års kalkylblad. Kommissionen har inte heller angett exakt vilka omständigheter som tribunalen skulle ha missuppfattat. Under dessa omständigheter avser argumentet i fråga i själva verket inte en missuppfattning av I1:s förklaring, i den mening som avses i punkterna 228 och 229 i förevarande dom, utan syftar i stället till att domstolen ska göra en ny bedömning av denna bevisning och dess betydelse bland den samlade bevisning som tribunalen prövade. Detta argument kan därför inte tas upp till sakprövning.

238 Vad sedan gäller de argument genom vilka kommissionen har gjort gällande att tribunalens bedömning i punkterna 247–251 i den överklagade domen, avseende beaktandet av de uppgifter som härrörde från att Dell faktiskt gick över till att göra en del av sina inköp hos AMD under åren 2006 och 2007, det vill säga efter överträdelseperioden, vilken avslutades i december 2005, är behäftad med en missuppfattning av det omtvistade beslutet, gör domstolen följande bedömning.

239 I punkterna 247 och 248 i den överklagade domen påpekade tribunalen att kommissionen inte kan grunda sig på relevansen av de omständigheter som dragits av att Dell under åren 2006 och 2007 gick över till att göra en del av sina inköp hos AMD för att motsäga Intels argument avseende startpunkten för ett års tidshorisont vid beräkningen av den del som är öppen för konkurrens, samtidigt som den förnekar att dessa omständigheter är relevanta för bedömningen av den exakta nivån på den del som är öppen för konkurrens. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande fann tribunalen, genom att inta denna principiella ståndpunkt som innebär kritik mot kommissionens selektiva användning av bevisning, inte att kommissionen vid sin bedömning av den del som var öppen för konkurrens hade använt de synpunkter som dragits av att Dell under åren 2006 och 2007 hade gått över till att göra en del av sina inköp hos AMD.

240 I punkt 249 i den överklagade domen underkände tribunalen dessutom det argument som kommissionen framfört i sina kompletterande synpunkter avseende återförvisningen, nämligen att relevansen av att Dell gått över till att göra en del av sina inköp hos AMD under åren 2006 och 2007 borde relativiseras på grund av ökningen av de omtvistade rabatter som Intel beviljade under denna period. I detta avseende konstaterade tribunalen att kommissionen inte hade justerat den del som är öppen för konkurrens i skäl 1245 i det omtvistade beslutet, vilken uppskattats till mellan 8,2 procent och 10,1 procent, för att ta hänsyn till denna omständighet. Det framgår inte av denna punkt i den överklagade domen att tribunalen skulle ha ansett att kommissionen hade fastställt en del som var öppen för konkurrens på mellan 8,2 procent och 10,1 procent under överträdelseperioden. Tribunalen konstaterar däri endast att om kommissionen ansåg att en viss faktor påverkade tillförlitligheten hos de sifferuppgifter som nämns i skäl 1245 i detta beslut, så borde kommissionen ha justerat dem för att därmed ta hänsyn till denna faktor.

241 I punkt 250 i den överklagade domen hänvisade tribunalen till ett annat argument som kommissionen anförde i sina kompletterande synpunkter avseende återförvisningen, nämligen att lika-effektiv-konkurrent-testet hade beaktat AMD:s faktiska marknadsandelar i Dells inköp under åren 2006 och 2007 och att resultaten av dessa beräkningar bekräftade konstaterandena i det omtvistade beslutet för perioden fram till slutet av år 2005. I detta avseende påpekade tribunalen, i punkt 251 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade gjort någon justering av den del som var öppen för konkurrens för år 2005 utifrån de beräkningar som gjorts i skäl 1245 i detta beslut, avseende perioden efter överträdelsen. I avsaknad av en sådan justering är det nämligen inte möjligt att hävda att resultaten av de beräkningar som gjordes i nämnda beslut bekräftade konstaterandena i samma beslut avseende överträdelseperioden, i synnerhet som det däri hänvisas till en stor del som är öppen för konkurrens, något som snarare ifrågasätter dessa konstateranden.

242 Det framgår av dessa överväganden att tribunalen gjorde en riktig åtskillnad mellan uppgifterna i lika-effektiv-konkurrent-testet avseende överträdelseperioden och uppgifterna avseende perioden efter överträdelsen, vilka inte ingick i detta test. Tribunalen prövade således, som svar på Intels argument, huruvida kommissionen hade fog för sin bedömning avseende relevansen hos uppgifterna avseende tiden efter överträdelsen, utan att därvid missuppfatta innehållet i de relevanta skälen i det omtvistade beslutet.

243 Kommissionen kan inte heller vinna framgång med sina argument att tribunalen åsidosatte kommissionens rätt till försvar genom att, i punkterna 236 och 253 i den överklagade domen, inte beakta de kompletterande analyser som nämns i punkterna 235 och 252 i den överklagade domen och som kommissionen lagt fram för första gången under förfarandet för att bestrida den bevisning som Intel påstås ha lagt fram för första gången vid tribunalen. Såsom framgår av punkterna 156–161 ovan beaktade tribunalen nämligen inte de uppgifter som Intel lade fram för första gången vid tribunalen, vilket innebär att de argument som kommissionen har anfört till stöd för denna grund i vart fall grundar sig på en felaktig premiss.

244 Mot bakgrund av bedömningen i punkterna 235–243 i förevarande dom finner domstolen att kommissionens argument avseende den bedömning som tribunalen gjorde i punkterna 257–271 i den överklagade domen för fullständighetens skull, avseende bedömningen av Dells del som är öppen för konkurrens angående den inledande delen av överträdelseperioden, mellan december 2002 och oktober 2003, är verkningslösa. Såsom anges i punkt 257 i den överklagade domen gjorde tribunalen nämligen denna bedömning trots att tribunalens bedömning i punkt 256 i den överklagade domen, nämligen att kommissionen inte hade styrkt att bedömningen i det omtvistade beslutet av Dells del som var öppen för konkurrens var välgrundad, redan i sig vederlade kommissionens bedömning av denna del som var öppen för konkurrens.

245 Kommissionens argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den krävde en kvantifiering av de förstärkningsfaktorer som kommissionen åberopat till stöd för att de omtvistade rabatterna hade förmåga att utestänga en lika effektiv konkurrent som Intel, grundar sig slutligen på en felaktig tolkning av punkterna 278–282 i den överklagade domen. Det följer av dessa punkter att tribunalen underkände den bedömning som gjordes i det omtvistade beslutet avseende överföringen av de omtvistade rabatterna som beviljats Dell till Dells konkurrenter och förlusten av dessa rabatter i samband med inköp av kretsuppsättningar, med motiveringen att det, i avsaknad av en sifferuppskattning i detta avseende, var omöjligt för tribunalen att på ett ändamålsenligt sätt pröva huruvida dessa båda förstärkningsfaktorer var ägnade att neutralisera de brister som var en följd av felen i lika-effektiv-konkurrent-testet avseende Dells del som var öppen för konkurrens eller att visa att rabatterna hade en utestängningsförmåga. Tribunalen fann således inte att förstärkningsfaktorerna måste beräknas exakt under alla omständigheter, utan att, om de skulle ersätta kommissionens huvudsakliga bedömning av huruvida de omtvistade rabatterna till Dell hade förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel, prövningen avseende dessa faktorer måste vara ägnad att påvisa denna förmåga.

246 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden. Överklagandet kan därmed inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

247 Den fjärde grunden består av två delar.

248 Enligt kommissionen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning i den överklagade domen när den i punkterna 319 och 335 däri slog fast att beräkningen av den del som krävs i HP:s fall inte gjorde det möjligt att anse att de omtvistade rabatterna som beviljats HP hade förmåga att utestänga konkurrensen under perioden 1 november 2002–30 september 2003.

249 För det första har kommissionen i detta avseende gjort gällande att tribunalen tillämpade ett felaktigt beviskrav som, vad gäller lika-effektiv-konkurrent-testet avseende HP, innebar att punkterna 292–320 i den överklagade domen var rättsstridiga. Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 335 i den överklagade domen fann att kommissionen inte hade visat att de omtvistade rabatterna som beviljats HP under perioden november 2002–maj 2005 hade förmåga att ha konkurrensbegränsande utestängningseffekter.

250 Tribunalen bestred i synnerhet inte att det i det omtvistade beslutet även angavs vilken del som krävs för perioden november 2002–september 2003. I punkterna 304 och 305 i den överklagade domen kritiserade tribunalen emellertid den omständigheten att kommissionen, för att fastställa denna del, grundade sig på siffror som hämtats från summan av eller det aritmetiska genomsnittet av de sifferuppgifter som endast avsåg tre kvartal, det vill säga det fjärde kvartalet räkenskapsåret 2003 samt det första och det andra kvartalet räkenskapsåret 2004. Dessa sifferuppgifter är tillräckligt representativa för hela perioden för det första avtalet mellan Intel och HP, vilket var i kraft mellan november 2002 och maj 2004 (nedan kallat HPA1-avtalet), varför kommissionen grundade sig på dessa sifferuppgifter.

251 Tribunalen kritiserade således kommissionens val av en ekonomisk parameter, i förevarande fall den referensperiod som hade valts för att beräkna den andel som krävs. Denna ekonomiska parameter är emellertid inte en sakfråga, utan en aspekt av en komplicerad ekonomisk bedömning vid vilken kommissionen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och tribunalens prövning ska följaktligen begränsas till en kontroll av huruvida det eventuellt har gjorts en uppenbart oriktig bedömning, såsom kommissionens användning av en rättsstridig metod. Intel har emellertid inte företett någon alternativ beräkning för de berörda kvartalen, eftersom kommissionens tillvägagångssätt under alla omständigheter var fördelaktigt för Intel. Mot denna bakgrund har tribunalen ersatt kommissionens bedömning med sin egen.

252 Dessutom grundar sig kommissionens val av metod för att fastställa denna referensperiod på en underförstådd motivering, dels av att det i tabell 35 i det omtvistade beslutet anges att den del som krävs omfattar HPA1-avtalets hela löptid, dels av att den mest avgörande faktorn, det vill säga storleken på de omtvistade rabatter som beviljats HP, såsom anges i skäl 346 i det omtvistade beslutet, var oförändrad under hela den period som omfattades av avtalet, vilket Intel inte har bestritt.

253 För det andra gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att beakta dels den omständigheten att Intel under det administrativa förfarandet inte hade bestritt de perioder som kommissionen använde för sina beräkningar i meddelandet om invändningar, dels att Intel till och med hade använt dessa perioder för sina egna beräkningar, vilka Intel lade fram för kommissionen under förfarandet.

254 För det tredje, även om det antas att tribunalens bedömning att kommissionen inte hade visat att det förelåg någon konkurrensbegränsande utestängningseffekt under perioden november 2002–september 2003 var välgrundad, skulle detta inte motivera slutsatsen, såsom tribunalen gjorde i punkt 335 i den överklagade domen, att detta fel påverkade hela bedömningen att de omtvistade rabatterna till HP hade förmåga att utestänga konkurrensen under perioden november 2002–maj 2005, vilken omfattar perioden från juni 2004 till maj 2005 som omfattas av det andra avtalet mellan Intel och HP (nedan kallat HPA2-avtalet). Tvärtom kan lika-effektiv-konkurrent-testet, såsom tribunalen medgav i punkt 525 i den överklagade domen, anses ha bevisvärde för perioden oktober 2003–maj 2005.

255 För det fjärde hänvisade tribunalen, när den i punkt 334 i den överklagade domen slog fast att det omtvistade beslutet inte var tillräckligt motiverat vad gäller förstärkningsfaktorerna, nödvändigtvis till de två förstärkningsfaktorer som beaktades i detta beslut, vilka nämns i punkt 321 i den överklagade domen, nämligen kommissionens användning av siffror till Intels fördel och risken för överföring till en annan konkurrent av de omtvistade rabatter som inledningsvis var avsedda för HP. Tribunalen prövade emellertid motiveringen i det omtvistade beslutet endast med avseende på den andra av dessa faktorer, vilket innebär att den överklagade domen inte ens innehåller en underförstådd motivering vad gäller den första av dessa faktorer. Tribunalen gjorde sig i vart fall skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 328, 331 och 334 i den överklagade domen slog fast att det omtvistade beslutet inte var tillräckligt motiverat vad gäller den andra förstärkningsfaktorn. Kommissionen har i detta avseende bland annat påpekat att tribunalen i själva verket krävde att kommissionen skulle gå längre än att bedöma de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel och kvantifiera utestängningseffekterna, med hänvisning till en faktor som inte omfattas av parametrarna i lika-effektiv-konkurrent-testet och som är hypotetisk. Även om tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i den överklagade domen fann att det omtvistade beslutet inte visade att det förelåg konkurrensbegränsande utestängningseffekter för perioden november 2002–september 2003, är den allmänna slutsatsen i punkt 335 i den domen följaktligen felaktig.

256 Intel har bestritt kommissionens argument.

257 Tribunalen redogjorde i punkterna 288 och 289 i den överklagade domen för de faktiska omständigheterna kring de omtvistade rabatterna till HP. Det framgår av dessa punkter att Intel och HP, för perioden november 2002–maj 2005, hade ingått två på varandra följande avtal om stationära företagsdatorer med x86-processorer. Det första av dessa avtal, nämligen HPA1-avtalet, omfattade perioden november 2002–maj 2004 och det andra, nämligen HPA2-avtalet, en period som sträckte sig från juni 2004 till maj 2005. De rabatter som angavs i dessa avtal var underkastade ett icke skriftligt villkor om att HP från Intel införskaffade minst 95 procent av sina x86-processorer för att utrusta sina stationära företagsdatorer. Enligt punkt 288 i den överklagade domen, där det i detta avseende hänvisas till skäl 1406 i det omtvistade beslutet, drog kommissionen, på grundval av lika-effektiv-konkurrent-testet, slutsatsen att rabatterna var ägnade att ha konkurrensbegränsande utestängningseffekter.

258 Enligt punkterna 298, 299, 303 och 321 i den överklagade domen grundar sig denna slutsats dels på en jämförelse mellan den del som är öppen för konkurrens och den del som krävs, dels på två förstärkningsfaktorer. Dessa faktorer utgörs för det första av kommissionens användning av de för Intel mest fördelaktiga siffrorna och för det andra av den omständigheten att Intel, om HP överför sina inköp av x86-processorer till AMD, i sin tur skulle kunna överföra de omtvistade rabatter som inledningsvis var avsedda för HP till en annan konkurrent till HP, såsom Dell.

259 Det framgår av punkt 299 i den överklagade domen att kommissionen, enligt det omtvistade beslutet, hade fastställt HP:s del som var öppen för konkurrens till 7 procent.

260 Den del som krävs anges i tabell nr 34 i skäl 1334 i det omtvistade beslutet (nedan kallad tabell 34), till vilken det hänvisas i punkt 303 i den överklagade domen. I den sista kolumnen i denna tabell anges att för perioden mellan det tredje kvartalet beskattningsåret 2003 och det tredje kvartalet beskattningsåret 2006 var den andel som krävs mellan 9,7 procent, som är det värde som beräknats för det fjärde kvartalet beskattningsåret 2003, och 18,9 procent, som är det värde som beräknats för det första kvartalet beskattningsåret 2005. Kommissionen fann således i skäl 1387 i det omtvistade beslutet, till vilket det hänvisas i punkt 298 i den överklagade domen, att den del som krävs var större än den del som är öppen för konkurrens under hela överträdelseperioden.

261 Tabell nr 35, som återfinns i skäl 1337 i det omtvistade beslutet, till vilken det hänvisas i punkt 292 i den överklagade domen, visar enligt detta skäl att kommissionens slutsatser är solida och den presenteras på ett sätt som tyder på att den omfattar hela den period som omfattas av HPA1-avtalet. I tabellen anges en del som krävs på 10,6 procent för den period som omfattas av HPA1-avtalet.

262 Det framgår av punkt 291 i den överklagade domen att Intel klandrade kommissionen för att bland annat ha begått fyra fel. Det första felet avsåg den del som är öppen för konkurrens, det andra avsåg storleken på den villkorade delen av de omtvistade rabatterna, det tredje felet avsåg den undersökta överträdelseperioden och det fjärde felet avsåg de förstärkningsfaktorer som beaktats. Tribunalen inriktade sin bedömning på det tredje och det fjärde felet.

263 Vad gäller den undersökta överträdelseperioden påpekade tribunalen, i punkt 303 i den överklagade domen, att tabell nr 34 omfattade perioden från det fjärde kvartalet beskattningsåret 2003 till och med det tredje kvartalet beskattningsåret 2005, vilket innebar att den inte innehöll några uppgifter avseende november och december 2002 eller de tre första kvartalen beskattningsåret 2003.

264 På ett liknande sätt betonade tribunalen, i punkt 304 i den överklagade domen, att de siffror som avser HPA1-avtalet och som anges på första raden i tabell nr 35 följer av summan av eller det aritmetiska genomsnittet av de siffror som återfinns på de tre första raderna i tabell nr 34. Tribunalen redovisade vad som närmare bestämt låg bakom denna bedömning i punkt 305 i den överklagade domen. I punkt 306 i samma dom påpekade tribunalen att kommissionen inte hävdat att denna matematiska relation beror på ett sammanträffande eller att de olika värden som identifierats är identiska för de tre kvartal som saknas samt för de tre påföljande kvartalen.

265 Mot denna bakgrund fann tribunalen, i punkt 307 i den överklagade domen, att november och december 2002 och de tre första kvartalen beskattningsåret 2003 inte hade beaktats vid kommissionens beräkningar som resulterade i de siffror som anges i tabell nr 35. Tribunalen angav vidare i samma punkt att beräkningen av den del som krävs under HPA1-avtalets löptid som ledde till de resultat som anges i tabellerna nr 34 och 35 således inte omfattar samtliga perioder mellan november 2002 och maj 2005 med avseende på vilka kommissionen befann sig kunna visa att de omtvistade rabatter som Intel hade beviljat HP medförde konkurrensbegränsande utestängningseffekter.

266 I punkterna 308–320 i den överklagade domen underkände tribunalen kommissionens argument avseende i) att resultatet av en kvartalsvis beräkning inte på något grundläggande sätt skiljer sig från resultatet av den totala beräkning som påstås ha gjorts och ii) att det hänvisas till en bilaga till svaromålet och till en bilaga till dupliken.

267 När det gäller kommissionens argument att lika-effektiv-konkurrent-testet förutsätter komplicerade ekonomiska bedömningar mot bakgrund av vilka kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning som tribunalen borde ha iakttagit, erinrar domstolen om att kommissionen gjorde ett lika-effektiv-konkurrent-test för att visa att de omtvistade rabatterna hade förmåga att utestänga en lika effektiv konkurrent som Intel.

268 Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 83–85 i sitt förslag till avgörande innebär beräkningen av den andel som krävs ett metodval som kommissionen ska göra för att försäkra sig om att den grundar sina slutsatser på alla uppgifter som rent faktiskt är korrekta, tillförlitliga och konsekventa och som är nödvändiga för detta ändamål. Mot denna bakgrund kunde kommissionen besluta att på kvartalsbasis bedöma huruvida de omtvistade rabatterna till HP hade förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel under perioden november 2002–maj 2005. I avsaknad av andra grunder som använts i det omtvistade beslutet för att visa denna förmåga, måste lika-effektiv-konkurrent-testet kunna utgöra stöd för slutsatsen att rabatterna har en sådan förmåga under hela denna period.

269 Kommissionen har emellertid för det första inte gjort gällande att tribunalens konstateranden av de faktiska omständigheterna, som omfattas av tribunalens självständiga bedömning, enligt vilka tabell nr 34, som avser beräkningen av den del som krävs, inte omfattar perioden fram till början av det fjärde kvartalet beskattningsåret 2004 och tabell 35, trots en hänvisning till HPA1-avtalet, är behäftad med samma lucka, härrör från någon som helst missuppfattning av bevisningen eller av det omtvistade beslutet i sig.

270 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 91 och 92 i sitt förslag till avgörande är, för det andra, användningen av extrapoleringsmekanismen visserligen inte ett principiellt förbjudet val, eftersom denna mekanism syftar till att härleda en okänd beståndsdel utifrån kända uppgifter, men den ska grunda sig på en konkret logisk sekvens som har definierats och förklarats av den part som har bevisbördan, i förevarande fall kommissionen.

271 Kommissionen har emellertid inte gjort gällande, och det framgår inte heller av den överklagade domen, att den vid tribunalen åberopade att uppgifterna avseende perioden efter det tredje kvartalet beskattningsåret 2003 var representativa för att motivera extrapoleringen på den del av överträdelseperioden som löpte fram till utgången av detta kvartal och än mindre att en sådan representativ karaktär framgår av det omtvistade beslutet. Tvärtom anges det i fotnot 1658 i skäl 1337 i det omtvistade beslutet, vartill det hänvisas i punkterna 292 och 297 i den överklagade domen, att den undersökta perioden inte helt sammanfaller med de aktuella avtalens varaktighet, eftersom de sifferuppgifter som HP lämnat, vad gäller HPA1-avtalet, inte täckte avtalets varaktighet i dess helhet. Denna hänvisning utesluter för övrigt möjligheten att anse att det omtvistade beslutet innehåller en underförstådd motivering avseende att uppgifterna avseende perioden efter det tredje kvartalet beskattningsåret 2003 var representativa, vilket hade kunnat motivera en extrapolering. Eftersom kommissionen inte har ifrågasatt påståendet i punkt 306 i den överklagade domen, vilket beskrivs i punkt 264 i förevarande dom, finner domstolen dessutom att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 307 i den överklagade domen slog fast att kommissionen faktiskt inte hade beaktat november och december 2002 samt de tre första kvartalen under beskattningsåret 2003.

272 För det tredje prövade tribunalen, i punkt 318 i den överklagade domen, för fullständighetens skull, de beräkningar som kommissionen hade lagt fram i en bilaga till dupliken för att visa att resultaten avseende den del som krävs avseende HP var desamma för de två månader och de tre kvartal som saknades som resultaten avseende denna del för de kvartal som faktiskt hade beaktats av kommissionen. Tribunalen fann i detta avseende att det inte fanns något som styrkte riktigheten av antagandet att, på grund av stabiliteten i de omtvistade rabatterna under den period som omfattades av HPA1-avtalet, resultaten från den del som krävs för den sistnämnda perioden även skulle vara tillämpliga på den period som inte beaktades, särskilt som det inte fanns något som tydde på att HP:s inköpsvolymer och det genomsnittliga försäljningspriset förblev identiska under hela överträdelseperioden. Kommissionen har emellertid endast angett att storleken på de omtvistade rabatter som HP gick miste om är den viktigaste faktorn vid beräkningen av den del som krävs, utan att för den skull göra gällande att tribunalens ovannämnda bedömning bygger på en missuppfattning av bevisningen.

273 När det gäller kommissionens argument att Intel under det administrativa förfarandet inte bestred de perioder som kommissionen använt för sina beräkningar, ska det erinras om att kommissionen bland annat ska bedöma huruvida det eventuellt fanns en strategi för att genom lojalitetsrabatter utestänga konkurrenter som var minst lika effektiva som det dominerande företaget när detta under det administrativa förfarandet med stöd av bevisning gjort gällande att dess beteende inte hade någon konkurrensbegränsande förmåga och i synnerhet inte medförde de utestängningseffekter som gjorts gällande (se punkterna 138 och 139 i domen i målet om överklagande).

274 Av detta följer att kommissionen har rätt att grunda sin bedömning på samma förutsättningar och omständigheter som det anklagade företaget har lagt fram, på samma sätt som den kan göra sina egna analyser på grundval av andra uppgifter som erhållits under utredningen.

275 Den omständigheten att Intel under det administrativa förfarandet lade fram beräkningar som, även på grundval av de referensperioder som kommissionen använt, enligt Intel visar att de omtvistade rabatterna inte hade förmåga att utestänga en lika effektiv konkurrent som Intel skiljer sig emellertid tydligt från en situation där Intel under det administrativa förfarandet lade fram uppgifter avseende en del av överträdelseperioden som Intel själv hade extrapolerat till en annan del av överträdelseperioden, vilka kommissionen i sin tur grundade sig på i meddelandet om invändningar och, i avsaknad av bestridande, i det omtvistade beslutet. Denna åtskillnad gör sig gällande oberoende av huruvida Intel, såsom bolaget har påstått, under det administrativa förfarandet hade visat att det förelåg en brist avseende perioden november 2002–juli 2003.

276 Såsom redan framgår av punkt 163 ovan, och såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 300 i den överklagade domen, finns det ingen bestämmelse i unionsrätten som ålägger mottagaren av meddelandet om invändningar att bestrida de olika faktiska eller rättsliga omständigheterna däri under det administrativa förfarandet, vid äventyr av att inte senare kunna göra detta under domstolsförfarandet (dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen, C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkt 89).

277 Eftersom Intel under det administrativa förfarandet med stöd av bevisning gjorde gällande att Intels beteende inte hade haft någon konkurrensbegränsande förmåga i förhållande till HP och därmed medförde en skyldighet för kommissionen att pröva huruvida det eventuellt fanns en strategi för att utestänga konkurrenter som var minst lika effektiva som Intel, fanns det inget som hindrade Intel från att vid tribunalen bestrida de delar av denna bedömning avseende den aktuella perioden som ingick i motiveringen till det omtvistade beslutet. Härav följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den intog samma synsätt i punkterna 300–302 i den överklagade domen.

278 Kommissionens argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den brist i lika-effektiv-konkurrent-testet som avsåg den del av överträdelseperioden som ägde rum fram till slutet av det tredje kvartalet beskattningsåret 2003 påverkade bedömningen av hela överträdelseperioden, som sträckte sig från november 2002 till maj 2005, grundar sig på en felaktig tolkning av punkt 335 i den överklagade domen. I den punkten angav tribunalen nämligen att slutsatsen i skäl 1406 i det omtvistade beslutet, att de omtvistade rabatterna till HP hade förmåga att ge upphov till konkurrensbegränsande utestängningseffekter under perioden november 2002–maj 2005, inte var styrkt enbart eftersom [k]ommissionen … inte visat att det förelåg utestängningseffekter för perioden 1 november 2002–[30] september 2003. I punkt 525 i den överklagade domen medgav tribunalen således att denna omständighet inte kunde medföra att det omtvistade beslutet ogiltigförklarades för hela överträdelseperioden avseende HP. Under dessa omständigheter och såsom framgår av samma punkt i den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen hela denna period först efter att, i punkterna 485–520 i den överklagade domen, ha konstaterat att kommissionen inte i vederbörlig ordning hade undersökt kriteriet avseende de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och att den inte hade gjort en korrekt bedömning av rabatternas varaktighet.

279 Härav följer att tribunalen, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, inte grundade ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet med avseende på de omtvistade rabatterna till HP på den brist som endast påverkade en del av överträdelseperioden.

280 Domstolen kan inte heller godta kommissionens argument att tribunalen endast prövade den förstärkningsfaktor som bestod i risken för överföring av de omtvistade rabatter som ursprungligen var avsedda för HP till en annan konkurrent till HP, och inte den faktor som bestod i att kommissionen använde siffror till Intels fördel. Med hänsyn till arten av den brist som tribunalen konstaterat och som bestod i att det helt saknades uppgifter om den första delen av överträdelseperioden, är det tillräckligt att påpeka att en förstärkningsfaktor, nämligen att kommissionen skulle ha använt uppgifter som var fördelaktiga för Intel, per definition inte kunde avse den delen. Tribunalen var således inte skyldig att göra en särskild bedömning av denna faktor.

281 När det gäller kommissionens argument att tribunalen i själva verket krävde att kommissionen skulle gå längre än att bedöma de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel, och att kommissionen skulle kvantifiera utestängningseffekterna till följd av en förstärkningsfaktor, framgår det av punkterna 328 och 329 i den överklagade domen att den bristande motivering som tribunalen konstaterade i punkt 331 i den överklagade domen i huvudsak avser möjligheten att den förstärkningsfaktor som består i att de omtvistade rabatter som ursprungligen beviljades HP överförs till en av HP:s konkurrenter gör det möjligt att underkänna alla Intels argument avseende lika-effektiv-konkurrent-testet och att neutralisera alla fel i det omtvistade beslutet i detta avseende.

282 I punkt 330 i den överklagade domen påpekade tribunalen att det argument som kommissionen lade fram vid förhandlingen, nämligen att HP hade avvisat ett erbjudande från AMD om att kostnadsfritt tillhandahålla en miljon x86-processorer endast på grund av de konsekvenser som ett godtagande skulle få för dess förhållande till Intel, endast var ett antagande som inte var styrkt; detta antagande kan inte kompensera avsaknaden av motivering i det omtvistade beslutet vad gäller inflytandet av den förstärkningsfaktor som består i att de omtvistade rabatter som ursprungligen beviljades HP överförs till en av HP:s konkurrenter på kommissionens slutsatser avseende lika-effektiv-konkurrent-testet.

283 I detta sammanhang framgår det av punkterna 321, 334 och 335 i den överklagade domen, jämförda med varandra, att tribunalen prövade huruvida skälen 1390–1395 i det omtvistade beslutet, vilka avsåg förstärkningsfaktorer, innehöll skäl som kunde kompensera för avsaknaden av uppgifter som låg till grund för beräkningen av den del som krävs avseende HP för de två månader och tre kvartal för vilka lika-effektiv-konkurrent-testet hade visat sig vara bristfälligt.

284 De omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en lika effektiv konkurrent som Intel bedömdes i detta avseende genom en jämförelse, inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet, mellan den del som krävs och den del som är öppen för konkurrens när det gällde HP. Denna jämförelse bygger i sin tur på en beräkning som beaktar storleken på de omtvistade rabatter som gick förlorade om exklusivitetsvillkoren för dessa inte iakttas, HP:s inköpsvolym samt Intels genomsnittliga försäljningspris och genomsnittliga påverkbara kostnad. Såsom framgår av skälen 1393 och 1394 i det omtvistade beslutet, till vilka det hänvisas i punkt 321 i den överklagade domen, är en eventuell överföring av dessa rabatter till en av HP:s konkurrenter en kvantifierbar parameter som togs upp vid kontakterna mellan HP och AMD och som bland annat kan påverka effekten av den förlust av dessa rabatter som beaktas vid beräkningen av den del som krävs. På liknande sätt angav kommissionen i skäl 1285 i det omtvistade beslutet, som åberopats av kommissionen till stöd för denna del av den fjärde grunden, att beräkningen av den del som krävs avseende HP i det omtvistade beslutet grundar sig på antagandet att de potentiellt förlorade rabatterna inte överförs till [HP:s] konkurrenter.

285 Om kommissionen, i likhet med vad tribunalen angav i punkterna 328 och 329 i den överklagade domen, hade för avsikt att grunda sig på en eventuell överföring av de till HP beviljade omtvistade rabatterna till en konkurrent till HP för att fastställa deras förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som Intel, oberoende av bristerna i lika-effektiv-konkurrent-testet, var kommissionen således skyldig att redogöra för det resonemang som illustrerar det inflytande som överföringen hade på någon av de faktorer som låg till grund för beräkningen av den del som krävs.

286 Tribunalens bedömning är inte desto mindre välgrundad om skäl 1285 i det omtvistade beslutet, såsom kommissionen har gjort gällande till stöd för denna del av den fjärde grunden, ska förstås så, att parametrarna för beräkning av den del som krävs avseende HP utesluter att en eventuell överföring av de till HP beviljade omtvistade rabatterna till en eller flera av HP:s konkurrenter beaktas. Även om en sådan överföring inte ingår bland parametrarna för denna beräkning, kan den nämligen endast förvärra effekten av den konkurrensbegränsande utestängningen, såsom kommissionen påpekade i skäl 1392 i det omtvistade beslutet. Såsom framgår av punkterna 267–280 ovan gjorde tribunalen sig dock inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att kommissionen inte hade visat att de omtvistade rabatterna hade konkurrensbegränsande utestängningsförmåga under två månader och tre kvartal som omfattades av överträdelseperioden, vilket innebär att det inte går att beakta att påverkan av en eventuell konkurrensbegränsande utestängning har förvärrats med avseende på denna period, eftersom det saknas en särskild motivering i detta avseende.

287 Härav följer att tribunalen, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, inte underförstått krävde att kommissionen skulle gå utöver en bedömning av de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel, eller att kommissionen skulle kvantifiera utestängningseffekterna. Tribunalen konstaterade endast att för att en sådan förstärkningsfaktor som den som kommissionen åberopat ska kunna göra det möjligt att avfärda Intels argument avseende de beräkningar som gjorts i samband med lika-effektiv-konkurrent-testet och neutralisera de fel som detta test innehåller, måste de omständigheter som gör det möjligt att erkänna denna möjlighet, liksom de huvudsakliga beståndsdelarna i dessa beräkningar, framgå av motiveringen i det beslut i vilket överträdelsen konstaterades.

288 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte bifallas såvitt avser den fjärde grundens första del.

289 Kommissionen har anfört att tribunalen i punkterna 316 och 317 i den överklagade domen vägrade att beakta vissa omständigheter som lagts fram under rättegången. Av dessa omständigheter framgår att även om Intels nya argument avseende referensperioden för lika-effektiv-konkurrent-testet godtogs, skulle detta inte påverka resultatet av detta test. Av samma skäl som anförts till stöd för den andra grunden innebär tribunalens underlåtenhet att pröva huruvida Intels påståenden vederlagts ett åsidosättande av kommissionens rätt till försvar.

290 Intel har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna del av den fjärde grunden.

291 Eftersom kommissionen, mot bakgrund av de argument och den bevisning som Intel anfört under det administrativa förfarandet, var skyldig att pröva huruvida Intel hade tillämpat en strategi som syftade till att utestänga konkurrenter som var åtminstone lika effektiva som Intel, ankom det på kommissionen att i det omtvistade beslutet visa att den aktuella strategin hade en sådan förmåga.

292 I förevarande fall framgår det av punkterna 316 och 317 i den överklagade domen att kommissionen vid tribunalen gjorde gällande ytterligare en beräkning som omfattade det andra och det tredje kvartalet för beskattningsåret 2003 för första gången i en handling som ingetts som bilaga till dupliken.

293 Såsom har angetts i punkt 163 i förevarande dom gjorde tribunalen emellertid inte något fel när den vägrade att beakta dessa kompletterande beräkningar som kommissionen lade fram för första gången som bilaga till dupliken, särskilt som kommissionen inte har gjort gällande att den motiverade att de åberopades för sent i första instans, såsom krävs enligt artikel 85.2 i tribunalens rättegångsregler.

294 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens andra del. Överklagandet kan därmed inte bifallas såvitt avser någon av de delar som åberopats inom ramen för den fjärde grunden.

295 Kommissionen har erinrat om att tribunalen vid sin prövning av lika-effektiv-konkurrent-testet, i den del det avser Lenovo, uppmärksammade frågan om värdet av två naturaförmåner som bolaget åtnjöt i form av rabatter i utbyte mot exklusiva inköp från Intel, förluster för vilka en konkurrent som var lika effektiv som Intel borde ha kompenserat bolaget. Det rör sig för det första om en utvidgning av Intels standardgaranti med ett år och för det andra om tillhandahållandet av en distributionsplattform från Intel i Shenzhen (Kina). Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att tribunalen i punkterna 436–439 i den överklagade domen felbedömde lika-effektiv-konkurrent-testet, vilket innebar en felaktig definition av lika effektiv konkurrent som Intel och, i slutändan, ett åsidosättande av artikel 102 FEUF.

296 Dels har tribunalen, i punkt 454 i den överklagade domen, inte kvalificerat de bedömningsfel som konstaterats i föregående punkter som uppenbara. Med hänsyn till de metodval som krävs för att göra ett lika-effektiv-konkurrent-test är det endast uppenbara felbedömningar som kan leda till att ett beslut som grundar sig på ett sådant test ogiltigförklaras.

297 Dels bortsåg tribunalen – genom att grunda sig på samtliga kostnader som Intel har haft, inbegripet kostnaderna för att ställa en distributionsplattform till Lenovos förfogande, och inte enbart på kostnaderna för tillverkning av centralprocessorer – från att den yttersta fråga som ska avgöras mot bakgrund av artikel 102 FEUF är huruvida det föreligger en konkurrensbegränsande utestängningskapacitet till följd av de omtvistade rabatterna, vilka även tillämpas på den del som inte är öppen för konkurrens, vilken är betydligt större än den del som är öppen för konkurrens. Därför borde tyngdpunkten ha lagts på frågan huruvida en konkurrent som är lika effektiv som Intel hade möjlighet att erhålla den del som är öppen för konkurrens gällande ett OEM-företags behov, och detta trots att OEM-företaget verkar i en mindre skala än Intel.

298 Det är således inte kostnaden för de omtvistade rabatterna för företaget i dominerande ställning som ska beaktas, utan den fördel som rabatterna medför för mottagaren, det vill säga företagets kund. Detta tillvägagångssätt, som säkerställer att det dominerande företagets ställning inte gynnar företaget inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet, ska tillämpas oberoende av frågan huruvida rabatterna har formen av kontantbetalningar eller naturaförmåner. Det framgår dessutom av den bevisning som Intel lagt fram att Intel inte ansåg att kostnaderna för att tillhandahålla Lenovo en distributionsplattform ingick i den genomsnittliga påverkbara kostnaden för en konkurrent som var lika effektiv som Intel.

299 I vart fall gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den i punkt 438 i den överklagade domen underkände kommissionens synsätt i det omtvistade beslutet att en konkurrent till Intel inte förfogar över en sådan distributionsplattform som den som tillhandahållits Lenovo och att denne därför torde ha varit tvungen att kompensera Lenovo för förlusten av denna naturaförmån.

300 När det gäller utvidgningen av standardgarantin bortsåg tribunalen från att Intel fortsatte att till Lenovo sälja en del som inte är öppen för konkurrens som är betydligt större än den del som är öppen för konkurrens som sålts av konkurrenten. Om man antar att graden av funktionsavbrott i x86-processorer under garantiperioden och kostnaderna för reparation eller utbyte är desamma, är den totala kostnaden för att tillmötesgå kraven på garanti för Intels x86-processorer i Lenovos datorer mycket högre än kostnaden för garantikraven avseende Lenovos datorer innehållande x86-processorer från en konkurrent som är lika effektiv som Intel. Den omständigheten att de båda tillverkarna är lika effektiva påverkar således inte det faktum att – för att övertyga Lenovo om att avstå från att utvidga den garanti som Intel erbjuder i utbyte mot exklusivitet – en konkurrent som är lika effektiv som Intel måste erbjuda sina x86-processorer till ett pris som kompenserar kostnaderna för de garantianspråk som Lenovo inte kan övervältra på Intel. Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet behandlade värdet för Lenovo av utvidgningen av Intels standardgaranti på samma sätt som en kontantrabatt.

301 Alternativt har kommissionen gjort gällande att tribunalen åsidosatte kommissionens rätt till försvar genom att inte pröva de omständigheter som vederlade Intels påståenden och som kommissionen åberopade under förfarandet såsom bilaga D.39 till dupliken. I den mån tribunalen prövade de uppgifter som kommissionen hade lagt fram som bilaga D.39 till dupliken, av vilka det enligt kommissionen framgick att Intel uppskattade kostnaderna för naturaförmåner till 47 miljoner USD, motiverade tribunalen inte sin vägran i punkt 452 i den överklagade domen att beakta en handling med rubriken Intel Chart entitled 2006 v. 2007 Trend, av vilken det framgick att kostnaden för att utvidga standardgarantin uppgick till 23 miljoner USD för Intel. Om tribunalen inte beaktade denna handling av det skälet att den kunde ha till syfte att presentera Intels förslag på ett gynnsamt sätt under förhandlingarna med Lenovo, utgör detta skäl en missuppfattning av den aktuella handlingen eftersom handlingen innehöll angivelsen Intel confidentiel.

302 Intel har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

303 I punkt 98 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att Intel och Lenovo hade undertecknat en avsiktsförklaring år 2007 (Memorandum of Understanding) (nedan kallad MoU 2007), vilken innehöll ett oskrivet exklusivitetsvillkor. I punkt 415 i den överklagade domen hänvisade tribunalen till skäl 1461 i det omtvistade beslutet, i vilket kommissionen hade angett att storleken på de omtvistade rabatter som Lenovo beviljats angavs i MoU 2007, vari angavs ett finansiellt stöd på 180 miljoner USD för år 2007 i form av kvartalsvisa betalningar.

304 I punkt 417 i den överklagade domen hänvisade tribunalen till skäl 1463 i det omtvistade beslutet, vari det redogörs för Intels argument att endast beloppet på 138 miljoner USD var relevant för bedömningen av storleken på rabatterna. I punkt 417 i den överklagade domen förklaras således att av det finansiella stöd till Lenovo på 180 miljoner USD som anges i MoU 2007, hade endast 135 miljoner USD utgetts i kontanter. Resten av det finansiella stödet beviljades i form av naturaförmåner, nämligen som en utvidgning av Intels standardgaranti med ett år och ett förslag om en bättre användning av Intels distributionsplattform i Kina. Kommissionen framhöll att Intel hade gjort gällande att även om värdet av dessa två icke monetära förmåner som beviljats Lenovo uppgick till 20 respektive 24 miljoner USD, var Intels kostnad för dessa betydligt lägre, det vill säga 1,7 miljoner respektive 1,3 miljoner USD. Intel hade även gjort gällande att dessa omständigheter, för att avgöra huruvida en konkurrent var lika effektiv som Intel, skulle bedömas utifrån deras ekonomiska kostnad för Intel och inte utifrån deras värde för Lenovo. Det var genom att till det finansiella stödet i kontanter, det vill säga 135 miljoner USD, lägga dessa kostnader på 1,7 och 1,3 miljoner USD som Intel kom fram till 138 miljoner USD.

305 I punkterna 420 och 421 i den överklagade domen angav tribunalen att kommissionen i skälen 1466 och 1467 i det omtvistade beslutet underkände Intels sistnämnda argument med motiveringen att lika-effektiv-konkurrent-testet kräver en undersökning av det pris till vilket en lika effektiv men icke dominerande konkurrent borde ha erbjudit sina produkter till en kund för att kompensera förlusten av de villkorade fördelar som företaget i dominerande ställning har beviljat, en förlust som följer av att denna kund övergår till att i stället för från det dominerande företaget göra en del av sina inköp från den hypotetiska, lika effektiva konkurrenten. Vidare hade kommissionen därav dragit slutsatsen att det var förlusten för kunden som skulle bedömas, eftersom det var denna förlust som den lika effektiva konkurrenten skulle kompensera, och inte den ekonomiska kostnaden för företaget i dominerande ställning, för det fall dessa båda siffror skilde sig åt.

306 I punkterna 433–439 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att den metod som kommissionen använde för att bedöma omfattningen av de omtvistade rabatter som beviljats Lenovo grundade sig på ett antagande som stred mot grunderna för lika-effektiv-konkurrent-testet, såsom dessa angavs i skälen 1003 och 1004 i det omtvistade beslutet.

307 I punkt 434 i den överklagade domen framhöll tribunalen att enligt skäl 1003 i det omtvistade beslutet syftar lika-effektiv-konkurrent-testet till att, med beaktande av Intels egna kostnader och effekten av de omtvistade rabatterna, pröva huruvida Intel självt skulle kunna träda in på marknaden i mindre omfattning utan att lida några förluster. I punkt 435 i den överklagade domen framhöll tribunalen således, såsom angetts i skäl 1004 i det omtvistade beslutet, att lika-effektiv-konkurrent-testet är en hypotetisk prövning, i den meningen att det är fråga om att avgöra huruvida en konkurrent som är lika effektiv som Intel hindras från att träda in på marknaden, när det gäller tillverkning och leverans av x86-processorer som är likvärdiga med dem som Intel levererar till sina kunder, men som inte har en lika stor försäljningsbas som Intel.

308 Såsom tribunalen har angett i punkterna 154, 157 och 158 i den överklagade domen, vilka återges i punkt 43 ovan, fastställer lika-effektiv-konkurrent-testet, såsom det tillämpats i förevarande fall, det effektiva priset, det vill säga det pris till vilket en konkurrent som är lika effektiv som Intel borde ha erbjudit sina x86-processorer för att kompensera för att ett OEM-företag förlorar någon form av exklusivitetsbetalning från Intel. Det effektiva priset ska sedan jämföras med Intels överkomliga kostnader, det vill säga den genomsnittliga påverkbara kostnaden. Ett system med exklusivitetsbetalningar har emellertid förmåga att utestänga lika effektiva konkurrenter som Intel när det effektiva priset är lägre än den genomsnittliga påverkbara kostnaden. Såsom angetts i punkt 44 ovan fastställs resultat, positivt eller negativt, av lika-effektiv-konkurrent-testet i slutändan genom en jämförelse mellan den del som är öppen för konkurrens och den del som krävs. Den sistnämnda delen utgör den del av behoven hos en kund till Intel som en konkurrent som är lika effektiv som Intel måste erhålla för att denne ska kunna få tillträde till marknaden utan att åsamkas förluster.

309 Det framgår av punkt 412 i den överklagade domen, i vilken det hänvisas till skälen 1457–1508 i det omtvistade beslutet, att omfattningen av och karaktären hos de omtvistade rabatter som beviljats Lenovo är faktorer som beaktas vid beräkningen av den del som krävs. När rabatterna beviljas i kontanter är deras värde objektivt och identiskt för såväl Intel som mottagaren. När de däremot beviljas in natura, om än delvis, ska en uppskattning av dessa göras.

310 Det ska i detta sammanhang visserligen påpekas att en konkurrent som är lika effektiv som Intel måste erbjuda sina produkter till ett pris som kompenserar för förlusten av villkorade fördelar som beviljats av företaget i dominerande ställning. Denna kompensation behöver emellertid inte nödvändigtvis utgöras av en kontantbetalning som motsvarar värdet av naturaförmånen för den berörda kunden. Den kan bestå i en naturaförmån som är likvärdig den förmån som kunden förlorar till följd av sitt beslut att, avseende den del som är öppen för konkurrens, göra sina inköp från konkurrenten till företaget i dominerande ställning. Det saknar även i detta fall betydelse att denna förmån, subjektivt sett för den kund som får förmånen, kan ha ett värde som skiljer sig från den kostnad som den lika effektiva konkurrenten till företaget i dominerande ställning har varit tvungen att bära för att ge den till kunden.

311 I överensstämmelse med grunderna för lika-effektiv-konkurrent-testet ska det således göras en bedömning av de rabatter som beviljats i form av naturaförmåner, med beaktande av en hypotetisk konkurrent med en kostnadsstruktur som kostnadsstrukturen hos företaget med dominerande ställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen, C‑280/08 P, EU:C:2010:603, punkt 198, och dom av den 19 januari 2023, Unilever Italia Mkt. Operations, C‑680/20, EU:C:2023:33, punkt 59).

312 Ett sådant synsätt gör sig än mer gällande då det, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 190 i den överklagade domen, även är förenligt med den allmänna rättssäkerhetsprincipen. Beaktandet av det dominerande företagets kostnader gör det nämligen möjligt för detta företag att, med hänsyn till det särskilda ansvar som åligger det enligt artikel 102 FEUF, bedöma huruvida dess eget beteende är lagenligt, eftersom det har kännedom om sina egna kostnader (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen, C‑280/08 P, EU:C:2010:603, punkt 202).

313 Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 160 och 165 i sitt förslag till avgörande kan det emellertid inte uteslutas att kostnaden för att tillhandahålla naturaförmånen kan kräva en viss justering som gör det möjligt att beakta att en lika effektiv konkurrent inte har en dominerande ställning. En sådan justering kan visa sig vara nödvändig när kostnaderna för en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning påverkas på grund av att konkurrenten endast tillgodoser den del som är öppen för konkurrens och som är mindre än den del som inte är öppen för konkurrens och som levereras av detta företag.

314 Av detta följer, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 155 i sitt förslag till avgörande, att tribunalen – när den i punkterna 437 och 438 i den överklagade domen konstaterade att kommissionen inte hade resonerat med beaktande av en hypotetisk konkurrent som kunde sälja x86-processorer till Lenovo samtidigt som den erbjöd företaget naturaförmåner på samma villkor som Intel, och, i punkt 439 i den överklagade domen att kommissionen därigenom utgick från ett antagande som stred mot de grunder för lika-effektiv-konkurrent-testet som angavs i det omtvistade beslutet – inte ersatte kommissionens korrekta bedömning med sin egen bedömning, utan visade på inre inkonsekvenser i lika-effektiv-konkurrent-testet, såsom det hade tillämpats av kommissionen i förevarande fall.

315 Såsom tribunalen för övrigt påpekade i punkt 441 i den överklagade domen, utan att motsägas av kommissionen inom ramen för överklagandet, ger det omtvistade beslutet inte något svar på frågan vilken kostnad en konkurrent som är lika effektiv som Intel skulle ha haft om konkurrenten hade varit tvungen att ge tillgång till en distributionsplattform eller genomföra en enkel omvandling av sin egen redan befintliga plattform på ett sådant sätt att den utsträcktes till förmån för ett OEM-företag, i likhet med vad Intel hade föreslagit Lenovo, och på frågan vilka kostnader som en utvidgning av garantin skulle ha inneburit.

316 Det framgår av punkt 428 i den överklagade domen att kommissionen lade fram en sådan analys för första gången i bilaga D.39 till dupliken. Denna analys faller emellertid utanför den ram som fastställts genom motiveringen i det omtvistade beslutet, vilket innebär att tribunalen, såsom den angav i punkterna 443 och 444 i den överklagade domen, inte kunde beakta den.

317 Kommissionen kan i detta avseende inte vinna framgång med sin alternativa invändning om åsidosättande av rätten till försvar (se punkt 301 ovan) av de skäl som anges i punkterna 164–167 ovan; därav följer att tribunalen – genom att i punkt 444 i den överklagade domen ange att den inte utan att ersätta kommissionens motivering i det omtvistade beslutet med sin egen kunde beakta de omständigheter som åberopats för första gången i bilagan till dupliken och därmed gå utöver den ram som fastställts i motiveringen till detta beslut – varken gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller åsidosatte kommissionens rätt till försvar.

318 I punkt 448 i den överklagade domen prövade tribunalen, för fullständighetens skull, analysen i bilaga D.39 till dupliken och underkände den med motiveringen att de kostnader som enligt kommissionen bars av en lika effektiv konkurrent som Intel för en distributionsplattform i Kina skilde sig från värdet för Lenovo på de naturaprestationer som kommissionen hade beaktat inom ramen för lika-effektiv-konkurrent-testet. Kommissionen har under alla omständigheter inte gjort gällande att denna bedömning, som tribunalen gjorde för fullständighetens skull, bygger på någon missuppfattning av bevisningen.

319 Vidare underkänner domstolen även kommissionens argument att tribunalen – i punkt 452 i den överklagade domen, där tribunalen prövade bevisvärdet hos dokumentet Intel Chart entitled 2006 v. 2007 Trend, som kommissionen åberopade för första gången såsom bilaga D.41 till dupliken – bortsåg från den kostnad som uppkommit för Intel till följd av utvidgningen av standardgarantin, såsom den anges i detta dokument, och accepterade den mindre kostnad som beräknats i den kompletterande Shapiro-Hayes-rapporten.

320 Såsom framgår av orden under alla omständigheter i punkt 451 i den överklagade domen prövade tribunalen nämligen handlingens bevisvärde för fullständighetens skull. Kommissionen har emellertid inte bestritt tribunalens förstahandskonstaterande i punkt 450 i den överklagade domen, nämligen att uppgifterna i denna handling inte nämnts i det omtvistade beslutet. Under dessa omständigheter saknar kommissionens argument verkan.

321 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

322 Kommissionen har åberopat den sjätte grunden i andra hand, för det fall domstolen underkänner de övriga grunder som åberopats till stöd för överklagandet. Kommissionen har i detta sammanhang gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när det gäller vilka konsekvenser som skulle dras av i) de fel som konstaterats avseende lika-effektiv-konkurrent-testet och ii) begreppet lika effektiv konkurrent som Intel, såsom detta följer av domen i målet om överklagande.

323 I synnerhet innebär inte konstaterandet av fel i lika-effektiv-konkurrent-testet att Intel klarade detta test och att de omtvistade rabatterna inte hade förmåga att utestänga konkurrensen, utan endast att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade styrkt att Intel inte klarade testet. Kommissionen har – med hänvisning till huvudsynpunkterna avseende återförvisningen, som bland annat grundar sig på skälen 1037 och 1038 i beslutet – erinrat om att den överkomliga åtgärd avseende Intels kostnader som antogs i nämnda beslut är en genomsnittlig påverkbar kostnad som är ett kriterium som är omsorgsfullt och fördelaktigt för Intel, eftersom det utesluter de betydande fasta kostnader som en konkurrent till Intel måste ådra sig för att bli lönsam på lång sikt. Den omständigheten att Intel inte misslyckats med lika-effektiv-konkurrent-testet med beaktande av den genomsnittliga påverkbara kostnaden är således endast en av de omständigheter som ska beaktas vid den helhetsbedömning som är nödvändig för att besvara frågan huruvida de omtvistade rabatterna hade förmåga att utestänga konkurrensen. Förbundsrepubliken Tyskland har tillagt att exklusiva avtal under vissa omständigheter, såsom i förevarande fall, kan göra handelspartnerna mer tveksamma till att acceptera likvärdiga erbjudanden från sina leverantörers konkurrenter på grund av det ingångna åtagandet och beroendet med avseende på den del som inte är öppen för konkurrens såvitt gäller inköpta varor.

324 Tribunalen missuppfattade således kommissionens argument i yttrandet avseende återförvisningen när den i punkterna 518 och 519 i den överklagade domen fann att enbart en hänvisning till hur länge Intel hade genomfört de omtvistade rabatterna och till tidsplanen för rabatterna inte i sig räckte för att, oaktat de slutsatser som kunde dras av lika-effektiv-konkurrent-testet, ligga till grund för definitiva slutsatser vad gäller de utestängningseffekter som således genererats.

325 Härav följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 526 och 527 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte hade styrkt att de omtvistade rabatterna och de omtvistade betalningarna kunde ha förmåga eller var ägnade att ge upphov till konkurrensbegränsande utestängningseffekter. Innan tribunalen kom fram till denna slutsats ankom det på den att, inom ramen för en helhetsbedömning av omständigheterna i målet, pröva huruvida lika-effektiv-konkurrent-testet var en särskilt avgörande faktor i det omtvistade beslutet och huruvida de fel som konstaterats i detta test var tillräckligt betydande för att beslutet skulle ogiltigförklaras.

326 Vidare bortser man i denna slutsats från att begreppet lika effektiv konkurrent inte enbart grundar sig på överväganden om priser och kostnader. Det framgår av punkt 139 i domen i målet om överklagande att frågan huruvida de omtvistade rabatterna hade förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel även beror på sådana parametrar som urval, kvalitet och nyskapande som konkurrentens produkter visar prov på. Det framgår emellertid av punkterna 116–122 och 134 i den överklagade domen att tribunalen underlät att beakta dessa kriterier, trots att de var relevanta för begreppet effektiv konkurrent såsom AMD skulle kunna vara, vars produkter både är nyskapande och har hög prestanda och följaktligen är attraktiva för OEM-företagen.

327 Intel har bestritt dessa argument.

328 Domstolen erinrar för det första om följande. Det är kommissionen som har att bevisa att konkurrensreglerna har överträtts och att anföra bevisning till styrkande av att omständigheterna för en överträdelse är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 januari 2004, BAI och kommissionen/Bayer, C‑2/01 P och C‑3/01 P, EU:C:2004:2, punkt 62, samt dom av den 16 februari 2017, Hansen & Rosenthal och H&R Wax Company Vertrieb/kommissionen, C‑90/15 P, EU:C:2017:123, punkt 26).

329 Dessa omständigheter ska framgå av motiveringen till den rättsakt i vilken överträdelsen konstateras, och unionsdomstolarna kan, såsom påpekats i punkterna 138 och 163 ovan, inte ändra dessa genom att, inom ramen för den lagenlighetsprövning som avses i artikel 263 FEUF, ersätta den motivering som lämnats av den som antagit den aktuella rättsakten med sin egen motivering.

330 För det andra framgår det av punkterna 175–181 ovan att även om lojalitetsrabatter från ett företag i dominerande ställning kan utgöra en överträdelse av artikel 102 FEUF, innebär den omständigheten att detta företag under det administrativa förfarandet och med stöd av bevisning gör gällande att dess beteende inte har haft någon konkurrensbegränsande förmåga och, i synnerhet, haft de utestängningseffekter som läggs företaget till last, att kommissionen är skyldig att göra en bedömning av huruvida det föreligger en sådan förmåga.

331 Eftersom fastställandet av den aktuella eller potentiella konkurrensbegränsande verkan i ett sådant fall ska bedömas mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter, är kommissionen, såsom domstolen påpekade i punkt 139 i domen i målet om överklagande, skyldig att analysera inte bara omfattningen av företagets dominerande ställning på den relevanta marknaden, de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad, villkoren och sättet för beviljande av dessa rabatter, deras varaktighet och belopp, utan även huruvida det eventuellt finns en strategi som syftar till att utestänga konkurrenter som är minst lika effektiva som detta företag.

332 Det är på grundval av denna analys som kommissionen i detta fall ska uppfylla sin skyldighet, som beskrivs i punkterna 328 och 329 ovan, att i motiveringen till det beslut som antas efter utredningen visa att det påtalade beteendet utgör missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

333 För det tredje framgår det av punkterna 142, 143, 147 och 149 i domen i målet om överklagande och, bland annat, av punkterna 30, 31, 152–158, 175, 283, 285, 286, 297–299, 339, 412, 413, 457 och 466–468 i den överklagade domen, att det är med hjälp av lika-effektiv-konkurrent-testet, som syftar till att fastställa det pris till vilket en konkurrent som är lika effektiv som Intel borde ha erbjudit sina x86-processorer för att kompensera ett OEM-företag för förlusten av de omtvistade rabatterna, som kommissionen i det omtvistade beslutet motiverade de omtvistade rabatternas förmåga att utestänga en sådan konkurrent och således begränsa konkurrensen i förhållande till OEM-företagen och MSH på ett sätt som är förbjudet enligt artikel 102 FEUF.

334 Såsom framgår av punkterna 147 och 149 i domen i målet om överklagande var det mot bakgrund av att kommissionen hade utfört lika-effektiv-konkurrent-testet som domstolen återförvisade målet till tribunalen för prövning av de omtvistade rabatternas förmåga att begränsa konkurrensen mot bakgrund av de argument som Intel hade anfört för att påtala de fel som kommissionen påstods ha begått inom ramen för detta test. Såsom tribunalen påpekade i punkt 523 i den överklagade domen fann kommissionen, mot bakgrund av resultaten av testet, att de omtvistade rabatterna och Intels omtvistade betalningar hade förmåga eller var ägnade att ha konkurrensbegränsande utestängningseffekter, med motiveringen att till och med en konkurrent som var lika effektiv som Intel skulle ha hindrats från att leverera x86-processorer till Dell, HP, NEC och Lenovo eller från att via MSH sälja datorer utrustade med sina x86-processorer.

335 I detta sammanhang framgår det av punkt 157 i den överklagade domen att kommissionen vid lika-effektiv-konkurrent-testet beaktade den genomsnittliga påverkbara kostnaden för Intel. Det är utrett att kommissionen grundade sig på detta kostnadskriterium av det skälet att, med hänsyn till att det är mer fördelaktigt för Intel, den omständigheten att en konkurrent som är lika effektiv som Intel inte kan täcka en sådan kostnad tydligt visar att konkurrenten går miste om vinst och gör förluster vid försäljning till kunder som berörs av beteendet hos företaget i dominerande ställning, vilket innebär att konkurrensen sätts ur spel.

336 För det fjärde framgår det av punkterna 485, 493–495, 509 och 510 i den överklagade domen att kommissionen ägnade ett antal skäl i det omtvistade beslutet åt att analysera de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och varaktighet samt att flera av skälen avseende rabatternas varaktighet omfattas av den del av det omtvistade beslutet som avser lika-effektiv-konkurrent-testet. Såsom angetts i punkterna 62–76 i förevarande dom fann tribunalen, efter en prövning i punkterna 483–521 i den överklagade domen, vars särskilda omständigheter inte har bestritts i överklagandet, att kommissionen inte i vederbörlig ordning hade undersökt kriteriet avseende de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och inte hade gjort en korrekt analys av de omtvistade rabatternas varaktighet.

337 Det var mot denna bakgrund som tribunalen, såsom angetts i punkterna 80–82 i förevarande dom, i punkterna 524–527 i den överklagade domen fann att de fel som den hade identifierat i lika-effektiv-konkurrent-testet, de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad och deras varaktighet föranledde att artikel 1 a–e i det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras.

338 Mot bakgrund av det ovan anförda ankom det inte på tribunalen att, innan den delvis ogiltigförklarade det omtvistade beslutet, pröva huruvida de omtvistade rabatterna hade förmåga att utestänga en konkurrent som var lika effektiv som Intel, genom att vid denna prövning grunda sig på andra omständigheter än dem som kommissionen hade lagt till grund för sin bedömning vid fastställandet av denna förmåga.

339 I synnerhet ankom det inte på tribunalen att undersöka huruvida en sådan förmåga kunde fastställas genom ett resonemang som inte innehöll de fel som den hade konstaterat, eftersom ett sådant resonemang inte är formulerat på ett konsekvent sätt i det omtvistade beslutet som gör det möjligt att dra slutsatsen att resonemanget kan utgöra stöd för artikeldelen i beslutet, oberoende av de skäl som är behäftade med rättsliga eller faktiska fel som medför att kommissionens slutsatser är ogiltiga.

340 Det framgår i detta avseende av punkterna 133–147 i den överklagade domen att den bedömning som gjordes i det omtvistade beslutet, i syfte att visa att de omtvistade rabatterna utgjorde missbruk oberoende av de slutsatser som kommissionen dragit av lika-effektiv-konkurrent-testet, utgör felaktig rättstillämpning, eftersom kommissionen utgick från premissen att de omtvistade rabatterna utgjorde missbruk oberoende av om de hade förmåga att utestänga en lika effektiv konkurrent som Intel. Vad vidare gäller lika-effektiv-konkurrent-testet har kommissionen inte gjort gällande vare sig att detta beslut innehåller en ytterligare prövning med beaktande av ett annat kostnadskriterium än den genomsnittliga påverkbara kostnaden, vilket skulle göra det möjligt att konstatera denna förmåga, eller att kommissionen i nämnda beslut har visat att det påtalade beteendet även innefattade andra beståndsdelar som, oberoende av vilka slutsatser som skulle ha dragits av lika-effektiv-konkurrent-testet, skulle ha kunnat ge upphov till en konkurrensbegränsande utestängningseffekt som Intel skulle ha eftersträvat genom att utnyttja den del som inte var öppen för konkurrens.

341 Under dessa omständigheter gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 518 och 519 i den överklagade domen slog fast att enbart hänvisningen – oaktat de slutsatser som kan dras av lika-effektiv-konkurrent-testet – till hur länge Intel genomförde de omtvistade rabatterna och till tidsplanen för rabatterna inte i sig räckte för att grunda definitiva slutsatser om de på så sätt uppkomna utestängningseffekterna. Detta övervägande framstår som än mer motiverat mot bakgrund av tribunalens konstateranden i punkterna 492–500 respektive 508–515 i den överklagade domen avseende dels de omtvistade rabatternas marknadstäckningsgrad, dels deras varaktighet, såsom de genomförts med avseende på NEC och MSH, eftersom de särskilda omständigheterna i de konstateranden som gjorts i sistnämnda avseende inte har bestritts i överklagandet.

342 Kommissionens argument att tribunalen inte beaktade att AMD är en effektiv konkurrent, såsom definierats i domen i målet om överklagande, på grund av att dess produkter är nyskapande och attraktiva och har hög prestanda, saknar för övrigt relevans.

343 Såsom framgår av punkt 435 i den överklagade domen är lika-effektiv-konkurrent-testet nämligen en rent hypotetisk prövning där det är fråga om att fastställa huruvida en konkurrent som, vad gäller tillverkning och leverans av x86-processorer som är likvärdiga med dem som Intel levererar till sina kunder, är lika effektiv som Intel, men inte har en lika stor försäljningsbas som Intel, hindras från att träda in på marknaden på grund av de omtvistade rabatterna. Av detta följer att denna prövning är oberoende av AMD:s faktiska förmåga att stanna kvar på marknaden. Den aktuella prövningen kan således visa att de omtvistade rabatterna, i strid med artikel 102 FEUF, hade förmåga att utestänga en konkurrent som presumerades vara lika effektiv som Intel i fråga om kostnader, urval, kvalitet och nyskapande, även om AMD inte självt hade trängts bort från marknaden, liksom att den kan visa att det saknades sådan förmåga, trots att en eller annan konkurrent till det dominerande företaget lämnat marknaden eller fått mindre betydelse på densamma.

344 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden. Överklagandet ska följaktligen ogillas i sin helhet.

345 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

346 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 däri ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

347 Intel och ACT har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Intels och ACT:s yrkande bifallas.

348 Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 däri ska tillämpas i mål om överklagande, ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.

349 Eftersom Intel och ACT har yrkat att Förbundsrepubliken Tyskland ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, ska Förbundsrepubliken Tyskland bära sina rättegångskostnader och ersätta Intels och ACT:s rättegångskostnader avseende interventionen.

1 Rättegångsspråk: engelska.