Förslag till avgörande av generaladvokat TAMARA ĆAPETA föredraget den 12 juni 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Frontex är den allmänna benämningen på den unionsbyrå som år 2004 inrättades genom rådets förordning (EG) nr 2007/2004 av den 26 oktober 2004 (EUT L 349, 2004, s. 1), under namnet Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser för att bistå medlemsstaterna i förvaltningen av unionens yttre gränser. Det officiella namnet på denna byrå ändrades till Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 av den 14 september 2016 om en europeisk gräns- och kustbevakning och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 863/2007, rådets förordning (EG) nr 2007/2004 och rådets beslut 2005/267/EG (EUT L 251, 2016, s. 1) (nedan kallad förordning 2016/1624), som är tillämplig i förevarande mål. Denna förordning ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 (EUT L 295, 2019, s. 1) (nedan kallad förordning 2019/1896).

3 Dom av den 6 september 2023, WS m.fl./Frontex ( T‑600/21, EU:T:2023:492) (nedan kallad den överklagade domen).

4 Se, exempelvis, dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkterna 117 och 118). Det ska påpekas att unionsdomstolen, enligt domstolens fasta praxis, inte är skyldiga att pröva dessa villkor i en viss ordningsföljd. Se, exempelvis, dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen ( C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkterna 40–50) (nedan kallad domen Trubowest), och dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 148).

5 Domstolen handlägger förevarande mål parallellt med ett annat mål, Hamoudi/Frontex (C‑136/24 P), som aktualiserar viktiga, om än andra, frågor avseende bedömningen av villkoret om skada inom ramen för en skadeståndstalan som väckts mot Frontex i samband med dess operativa verksamhet till sjöss. Se förslag till avgörande av generaladvokat Norkus i målet Hamoudi/Frontex ( C‑136/24 P, EU:C:2025:257).

6 Enligt en nyhetsartikel som bifogades deras ansökan till tribunalen (Amnesty International, Grekland: Bevis pekar på att syriska flyktingar rättsstridigt har tvingats återvända till Turkiet, den 28 oktober 2016) räddades de uppenbarligen på grekiskt vatten när deras båt stötte på problem på väg från Turkiet till Italien och fördes till ön Milos (Grekland).

7 Handlingar som styrker dessa förklaringar är bilagda ansökan.

8 Denna återvändandeinsats ingick i en gemensam insats som samordnades av Frontex, den så kallade Joint Operation Poseidon (den gemensamma Poseidoninsatsen), med flera deltagande medlemsstater. Den inleddes för att hjälpa Republiken Grekland att hantera irreguljära migrationsströmmar längs landets gränser. Såsom framgår av handlingarna i målet genomförde Frontex och Republiken Grekland den gemensamma återvändandeinsatsen inom ramen för uttalandet från EU och Turkiet (Europeiska rådet den 18 mars 2016). I punkt 1 i detta uttalande anges följande: Alla nya irreguljära migranter som från och med den 20 mars 2016 tar sig från Turkiet till de grekiska öarna kommer att återsändas till Turkiet. Detta kommer att ske i full överenstämmelse med unionsrätten och internationell rätt, vilket innebär att ingen form av kollektiva utvisningar kommer att genomföras. Alla migranter kommer att skyddas i enlighet med tillämpliga internationella standarder och med iakttagande av principen om non-refoulement. …

9 I detta hänseende angavs det i rapporten att Frontex i juni 2017 hade ändrat den mall som Republiken Grekland använde för att delge Frontex förteckningen över tredjelandsmedborgare som skulle återtas till Turkiet. I oktober 2017 gick Frontex dessutom med på att inbegripa ytterligare information i den webbaserade Frontexansökan om återvändande (nedan kallad FAR), så att medlemsstaterna kunde redovisa och bekräfta förekomsten av verkställbara beslut om återvändande som en ny processuell garanti vid återvändandeinsatser.

10 Se Europadomstolen, beslut av den 19 januari 2023, L.H.M. m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2023:0119DEC003052017).

11 I artikel 60.3 i förordning 2016/1624 anges följande: Vad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska [Frontex], i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, ersätta skada som orsakats av dess avdelningar eller av dess personal under tjänsteutövning.

12 Frontex Standard Operating Procedure to ensure respect of Fundamental Rights (FR) in Frontex joint operations and pilot projects (Frontex standardrutiner för att säkerställa respekten för de grundläggande rättigheterna i samband med Frontex gemensamma insatser och pilotprojekt), av den 16 juli 2012 (nedan kallade standardrutinerna), som bilagts ansökan.

13 Frontex Code of Conduct for joint return operations coordinated by Frontex (Frontex uppförandekod för gemensamma återvändandeinsatser som samordnas av Frontex) av den 7 oktober 2013 (nedan kallad uppförandekoden), som bilagts ansökan.

14 Såsom framgår av punkterna 58 och 59 i den överklagade domen bestod den ekonomiska skada som klagandena påstod sig ha lidit av följande: (i) kostnaderna för att hyra ett hus och köpa möbler i Saruj (Turkiet) (ii) kostnaderna för flykten till Irak, (iii) den hyra som betalats i Irak, (iv) elkostnaderna för deras hem i Irak, (v) barnens skolavgifter i Irak, (vi) kostnaderna för uppehället i Irak och (vii) kostnaderna för juridisk rådgivning i samband med deras klagomål mot Frontex. Den ideella skada som klagandena påstod sig ha lidit bestod av följande: (i) de ångestkänslor, särskilt hos barnen, som återresan till Turkiet framkallade på grund av att de skiljdes åt under flygresan och förbjöds att tala med varandra och att det fanns uniformerade eskorterare och poliser, och ii) den rädsla och det lidande som var förenat med den extremt svåra och farliga resan till Irak på grund av rädslan för att de turkiska myndigheterna skulle skicka tillbaka dem till Syrien.

15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98). Europeiska kommissionen har nyligen lagt fram ett förslag om att ersätta detta direktiv, se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett gemensamt system för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG, rådets direktiv 2001/40/EG och rådets beslut 2004/191/EG (COM(2025) 1010 final, den 11 mars 2025).

16 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (EUT L 180, 2013, s. 60). Detta direktiv har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (EUT L, 2024/1348).

17 Enligt fast rättspraxis är tribunalen i princip ensam behörig att bedöma och fastställa de faktiska omständigheterna i en talan om utomobligatoriskt ansvar för unionen, medan domstolen kan pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsliga slutsatser som dragits därav vid bestämmandet av huruvida det finns ett orsakssamband mellan det rättsstridiga handlandet och den påstådda skadan. Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkterna 192 och 193), och dom av den 7 juni 2018, Equipolymers m.fl./rådet ( C‑363/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:402, punkt 22).

18 Jag hänvisar, i detta hänseende, till ansökan (punkterna 4–13, 137 och 138), svaromålet (punkterna 5–8 och 39) och repliken (punkterna 12–18 och 64–66).

19 Sådana argument fördes nämligen fram av klagandena under rubriken delat ansvar.

20 Se, exempelvis, Fink, M., Rauchegger, C. och De Coninck, J., The Action for Damages as a Fundamental Rights Remedy, i Fink, M. (red.), Redressing Fundamental Rights Violations by the EU: The Promise of the Complete System of Remedies, Cambridge University Press, Cambridge, 2024, s. 36–63, särskilt på s. 56.

21 Se, i detta hänseende, Wakefield, J., Judicial Protection Through the Use of Article 288.2 EC, Kluwer Law International, Haag, 2002, s. 222, där det anges följande: Det är inte möjligt att besvara frågan Har [unions]institutionerna orsakat skadan? utan att veta vad [unions]institutionerna borde ha gjort.

22 Det var så många företrädare för doktrinen reagerade på den överklagade domen. Se, exempelvis, Laconi, A., Responsibility for fundamental rights breaches in return operations: shades and lights on the first action for damages against Frontex, DPCE Online, vol. 61.4, 2023, s. 3689–3697; Cornelisse, G., EU Boots on the Ground and Effective Judicial Protection against Frontex’s Operational Powers in Return: Lessons from Case T‑600/21, European Journal of Migration and Law, vol. 26, 2024, s. 356-380; Gkliati, M., Shaping the Joint Liability Landscape? The Broader Consequences of WS v Frontex for EU Law, European Papers, vol. 9, 2024, s. 69–86; Nicolosi, S.F., The European Border and Coast Guard Agency (Frontex) and the limits to effective judicial protection in European Union law, European Law Journal, vol. 30, 2024, s. 149–164; Rizzuto Ferruzza, S., Frontex and Effective Remedies: Assessing mechanisms of legal protection in a shared enforcement space, doktorsavhandling, Luxemburgs universitet, 2025, särskilt på s. 197–207. Vad gäller blogginlägg, se exempelvis Davies, G., ”The General Court finds Frontex not liable for helping with illegal pushbacks: it was just following orders", European Law Blog, den 11 september 2023; De Coninck, J., Shielding Frontex: On the EU General Court’s WS and others v Frontex, Verfassungsblog, den 9 september 2023; Tas, S., Op-Ed: Frontex above the law – a missed opportunity for a landmark judgment on Frontex’s responsibility with regards to fundamental rights violations: WS and Others v Frontex (T‑600/21) EU Law Live, den 20 september 2023; Ziebritzki, C., A Hidden Success: Why the EU General Court’s Frontex Judgment is Better than it Seems, Verfassungsblog, den 13 oktober 2023.

23 Se artikel 51.2 i stadgan. Se även, exempelvis, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 87).

24 Se även skäl 34 i förordning 2016/1624.

25 Enligt fast rättspraxis får en medlemsstat inte avlägsna en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat utan att ett beslut om återvändande avseende tredjelandsmedborgaren dessförinnan har antagits med iakttagande av de materiella och processuella garantier som införts genom detta direktiv. Se, exempelvis, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) ( C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 253), och dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 54).

26 Se, i detta hänseende, särskilt artiklarna 5 och 9 samt skäl 8 i direktiv 2008/115. Domstolen har slagit fast att medlemsstaterna enligt artikel 5 i direktiv 2008/115 är skyldiga att i varje skede av återvändandeförfarandet iaktta principen om non-refoulement. Se, exempelvis, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 55).

27 Min kursivering.

28 Det bör noteras att det i förordning 2019/1896, som ersatt förordning 2016/1624, utöver de bestämmelser som förbjuder Frontex att i sak pröva besluten om återvändande (se artiklarna 10.1 n, 48.1 och 50.1 i förstnämnda förordning), även finns ett krav i artikel 50.2 i förordning 2019/1896, vilket lyder som följer: Den berörda medlemsstaten ska till [Frontex] bekräfta att alla personer som är föremål för ett beslut om återvändande och som omfattas av en återvändandeinsats som byrån organiserar eller samordnar är föremål för ett verkställbart beslut om återvändande. Detta tyder på att Frontex skyldighet att kontrollera att personer som omfattas av gemensamma återvändandeinsatser är föremål för återvändandebeslut inte innebär att Frontex i sak prövar sådana beslut.

29 Se, exempelvis, Wils, W., Concurrent Liability of the Community and a Member State, European Law Review, vol. 17.3, 1992, s. 191–206, särskilt på s. 204 och 205; Oliver, P., Joint Liability of the Community and the Member States, i Heukels, T. och McDonnell, A. (red.), The Action for Damages in Community Law, Kluwer Law International, Haag/London, 1997, s. 285–309; de Visser, M., The Concept of Concurrent Liability and Its Relationship with the Principle of Effectiveness: A One-Way Ticket into Oblivion, Maastrict Journal of European and Comparative Law, vol. 11.1, 2004, s. 47–70; Biondi, A. och Farley, M., The Right to Damages in European Law, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2009, s. 163–199; Brüggemeier, G., Tort Law in the European Union, 2:a uppl, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2018, s. 155 och 156.

30 Se, exempelvis, Fink, M., Frontex and Human Rights: Responsibility in Multi-Actor Situations under the ECHR and EU Public Liability Law, Oxford University Press, Oxford, 2018, särskilt s. 265–306; Fink, M., EU Liability for Contributions To Member States’ Breaches of EU Law, Common Market Law Review, vol. 56.5, 2019, s. 1227–1264, särskilt på s. 1259–1262; De Coninck, J., The EU’s Human Rights Responsibility Gap: Deconstructing Human Rights Impunity of International Organisations, Hart, Oxford, 2024, särskilt s.115–141, 262 och 263.

31 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokat Rantos i målet Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2023:481, särskilt punkterna 35 och 50–52).

32 Se artikel 3.1 och skäl 5 i förordning 2016/1624.

33 Se även skäl 6 i förordning 2016/1624.

34 Se dom av den 14 juli 1967, Kampffmeyer m.fl./kommissionen ( 5/66, 7/66, 13/66–16/66 och 18/66–24/66, ej publicerad, EU:C:1967:31, ECR 1967, s. 245, särskilt på s. 262).

35 Se dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202).

36 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 2016, s. 53).

37 Se dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 68).

38 För en fördjupad analys av konsekvenserna av domen Kočner/Europol, se De Coninck, J., och Tas, S., Investigating 5 dimension of the EU’s liability regime: Marián Kočner, Common Market Law Review, vol. 62.1, 2025, s. 195–214.

39 Se, i detta hänseende, Davies, som citeras i fotnot 22 i förevarande förslag till avgörande.

40 Se fotnot 14 i förevarande förslag till avgörande, där samtliga skadeståndsyrkanden som klagandena har framställt sammanfattas.

41 Se, exempelvis, Biondi och Farley, som citeras i fotnot 29 i förevarande förslag till avgörande, s. 146–154; van Dam, C., European Tort Law, 2:a uppl., Oxford University Press, Oxford, 2013, kapitel 11, s. 307–345.

42 Se, i detta hänseende, van Dam, som citeras i fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande, s. 311.

43 Som en företrädare för doktrinen vältaligt uttryckte det, är [d]etta … de mytiska formler som frambesvärjs av skadeståndsrättens nationella överstepräster för att avvärja faran för att konsekvenserna blir för stora för de skadeståndsskyldiga. Bakom täckmanteln av dessa kriterier spelar politiska skäl en betydande roll. Se van Dam, som citeras i fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande, s. 311.

44 Se exempelvis, dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet ( 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21), domen Trubowest (punkt 53), dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkterna 32 och 135), och dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 135).

45 Tribunalen hänvisade i den överklagade domen till dom av den 30 november 2011, Transnational Company Kazchrome och ENRC Marketing/rådet och kommissionen ( T‑107/08, EU:T:2011:704, punkt 80) (min kursivering). Tribunalen har ofta upprepat detta uttalande. Se, exempelvis, dom av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874, punkt 69), och dom av den 23 maj 2019, Remag Metallhandel och Jaschinsky/kommissionen ( T‑631/16, EU:T:2019:352, punkt 52).

46 Se dock förslag till avgörande av generaladvokat Mengozzi i målet Holcim (Deutschland)/kommissionen ( C‑282/05 P, EU:C:2007:19, punkterna 91 och 92).

47 Se exempelvis, dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet ( 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21), och domen Trubowest (punkt 53) (min kursivering).

48 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokat Trabucchi i målet Compagnie Continentale France/rådet ( 169/73, EU:C:1974:135, punkt 1).

49 Se, exempelvis, Gutman, K., The Evolution of the Action for Damages Against the European Union and Its Place in the System of Judicial Protection, Common Market Law Review, vol. 48.3, 2011, s. 695–750, särskilt på s. 724 och 725, van Dam, som citeras i fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande, s. 321–324; och Strand, M. och García-Perrote Martínez, I., The Passing-On Problem in Damages and Restitution under EU Law, 2:a uppl., Edward Elgar, Cheltenham, 2023, i synnerhet s. 78–89.

50 Domen Trubowest, punkt 59. Se även beslut av den 31 mars 2011, Mauerhofer/kommissionen ( C‑433/10 P, EU:C:2011:204, punkt 132).

51 Således påpekade generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer exempelvis följande i sitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:48, punkt 164): Prövningen ska ske mot bakgrund av domstolens rättspraxis beträffande [unionens] utomobligatoriska skadeståndsansvar. Av denna följer att bristande förutseende eller försiktighet från skadeståndssökandens sida kan påverka orsakssambandet mellan den rättsstridiga handlingen och skadan. Detta kan medföra att skadeståndsansvaret begränsas eller till och med upphävs. Bortsett från dessa allmänna anmärkningar är det emellertid oundvikligt att en bedömning i det enskilda fallet måste göras i mål på detta område.

52 Se dock dom av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874). I det målet lade tribunalen fram två teorier, nämligen en teori om likvärdiga betingelser (betingelseteorin) och en teori om adekvat kausalitet (adekvansteorin), och fann att den senare teorin var den som oftast användes, vilket dock inte uteslöt att den förra teorin kunde åberopas.

53 I sin dom Fresh Marine/kommissionen fann tribunalen exempelvis att kommissionen skulle hållas ansvarig endast för hälften av den skada som uppkommit fram till en viss tidpunkt, eftersom sökandens val ansågs ha bidragit i lika hög grad till den uppkomna skadan. Se dom av den 24 oktober 2000, Fresh Marine/kommissionen ( T‑178/98, EU:T:2000:240, punkterna 135 och 136) (överklagandet ogillades genom dom av den 10 juli 2003, kommissionen/Fresh Marine ( C‑472/00 P, EU:C:2003:399). Se även dom av den 27 mars 1990, Grifoni/kommissionen ( C‑308/87, EU:C:1990:134, punkterna 16–18), där domstolen ansåg att sökandens eget bidrag inte bröt orsakssambandet, men i stället påverkade det skadeståndsbelopp som kommissionen var skyldig att betala. I sin dom av den 7 november 1985, Adams/kommissionen ( 145/83, EU:C:1985:448, punkterna 53–55), slog domstolen fast att även om sökanden själv väsentligt medverkat till skadan, så bröt det inte orsakssambandet, men ledde till att kommissionens skadeståndsansvar skulle sättas ned.

54 Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkt 205), dom av den 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen ( C‑460/09 P, EU:C:2013:111, punkt 118), och dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 41).

55 Se, exempelvis, domen Trubowest, punkterna 53–65.

56 Se, exempelvis, dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C-447/17 P och C-479/17 P, EU:C:2019:672, punkterna 32–42), i vilken skadeståndsyrkandet avsåg kostnader för att ställa bankgarantier som uppkommit till följd av att den oskäligt långa handläggningstiden för ett förfarandet enligt artikel 101 FEUF avseende lagenligheten av ett bötesstraff. Se även, men med avseende på kostnader för att ställa säkerhet för ett ifrågasatt bötesbelopp som ålagts på grund av konstaterade oegentligheter i samband med exportbidrag för export av nötkött, dom av den 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen ( C-460/09 P, EU:C:2013:111, punkterna 117–124).

57 Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkterna 197–207).

58 Se domen Trubowest (punkt 61).

59 I detta hänseende ansåg Europadomstolen i sin dom av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, § 232), att domstolen måste beakta att sökanden, i egenskap av asylsökande, var särskilt utsatt på grund av allt han hade gått igenom under sin migration och de traumatiska upplevelser han sannolikt hade fått utstå tidigare.

60 Se dom av den 28 juni 2007, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑331/05 P, EU:C:2007:390, särskilt punkterna 24–29). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Trstenjak i målet Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑331/05 P, EU:C:2007:191, punkterna 91–96).

61 Se artikel 72 i förordning 2016/1624.

62 Se, i detta hänseende, skäl 50 i direktiv 2016/1624.

63 Det framgår av fast rättspraxis att om, vid ett överklagande, något av de skäl som tribunalen uppgett är tillräckligt för att motivera domslutet i den dom den har meddelat, påverkas i alla händelser inte detta domslut av de fel som ett annat skäl i domen skulle kunna vara behäftat med. En grund som avser sådana fel är således verkningslös, och överklagandet kan inte bifallas på den grunden. Se, exempelvis, dom av den 14 oktober 2014, Buono m.fl./kommissionen ( C‑12/13 P och C‑13/13 P, EU:C:2014:2284, punkt 47) och dom av den 21 december 2023, United Parcel Service/kommissionen ( C‑297/22 P, EU:C:2023:1027, punkt 64).

64 Se, exempelvis, dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 92). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Wahl i målet ombudsmannen/Staelen ( C‑337/15 P, EU:C:2016:823, punkt 84).

65 Se, exempelvis, dom av den 16 september 2020, BP/FRA ( C‑669/19 P, EU:C:2020:713, punkt 41), och dom av den 23 november 2023, Ryanair och Airport Marketing Services/kommissionen ( C‑758/21 P, EU:C:2023:917, punkt 43).