Domstolens dom (andra avdelningen) den 17 oktober 2024

I mål C‑239/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland) genom beslut av den 28 mars 2023, som inkom till domstolen den 17 april 2023, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av ordföranden på första avdelningen F. Biltgen, tillika tillförordnad ordförande på andra avdelningen, ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún (referent), samt domaren J. Passer, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Karl und Georg Anwander GbR Güterverwaltung, genom F. Schröder, Rechtsanwalt, Land Baden-Württemberg, av F. Steier, i egenskap av ombud, Freistaat Bayern, av C. Vilgertshofer och J.Vogel, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, av J. Aquilina, A.C. Becker och L. Radu Bouyon, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 25 april 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 1305/2013

Förordning nr 1307/2013

Tysk rätt

Federal rätt

Rätten i delstaten Baden-Württemberg

Rätten i delstaten Bayern

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra tolkningsfrågan

Den tredje frågan

Den tredje frågans första del

Den första delfrågan i den tredje frågans andra del

Den andra delfrågan i den tredje frågans andra del

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 31 och 32 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 (EUT L 347, 2013, s. 487 och rättelse i EUT L 130, 2016, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 av den 13 december 2017 (EUT L 350, 2017, s. 15) (nedan kallad förordning nr 1305/2013).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Karl und Georg Anwander GbR Güterverwaltung (nedan kallad klagandebolaget) och Land Baden-Württemberg (delstaten Baden-Württemberg, Tyskland), företrädd av Landratsamt Ravensburg (förvaltningsmyndighet i distriktet Ravensburg, Tyskland), angående denna myndighets beslut att avslå klagandebolagets ansökan om kompensationsbidrag för år 2019 för jordbruksarealer belägna i Freistaat Bayern (delstaten Bayern, Tyskland).

3 Skälen 7, 9, 25, 26 och 50 i förordning nr 1305/2013 har följande lydelse:

4 I artikel 1.1 i förordning nr 1305/2013 föreskrivs följande:

5 I artikel 2.1 andra stycket b i förordning nr 1305/2013 definieras begreppet region på följande sätt:

6 I artikel 5 i förordning nr 1305/2013 föreskrivs följande:

7 I artikel 6.2 i förordningen föreskrivs följande:

8 I artikel 13 i förordningen anges följande:

9 Artikel 31 i förordning nr 1305/2013 har följande lydelse:

10 I artikel 32 i förordning nr 1305/2013 föreskrivs följande:

11 I artikel 60.2 första stycket i förordningen föreskrivs följande:

12 I artikel 65.2 i förordningen föreskrivs följande:

13 I artikel 66.1 i förordningen föreskrivs följande:

14 I artikel 9 i förordning nr 1307/2013, med rubriken Aktiva jordbrukare, anges de villkor som fysiska eller juridiska personer eller grupper av sådana personer ska uppfylla för att betraktas som aktiva jordbrukare i den mening som avses i denna bestämmelse.

15 I artikel 3.1 i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag) av den 23 maj 1949 (BGBl. 1949 I, s. 1), i den version som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

16 I 2 § Verordnung über die Durchführung von Stützungsregelungen und des Integrierten Verwaltungs- und Kontrollsystems (Federala jordbruks- och livsmedelsministeriets förordning, som antagits i samförstånd med, bland annat, de federala ministerierna för finans, ekonomi och energi, om upprättande av stödsystem och ett integrerat administrations- och kontrollsystem) av den 24 februari 2015 (BGBl. 2015 I, s. 166) (nedan kallad InVeKoSV) föreskrivs följande:

17 I punkt 1.1 i Verwaltungsvorschrift des Ministeriums Ländlicher Raum zur Förderung landwirtschaftlicher Betriebe in Berggebieten und in bestimmten benachteiligten Gebieten (VwV Ausgleichszulage Landwirtschaft) (Jordbruksministeriets administrativa förordning om främjandet av jordbruksverksamhet i bergsområden och vissa områden med begränsningar) av den 6 november 2019 (GABl. 2019, s. 389) (nedan kallad VwV AZL), i dess lydelse enligt Verwaltungsvorschrift (administrativ förordning) av den 15 november 2021 (GABl. 2021, s. 532) föreskrivs följande:

18 Punkt 2.1 i VwV AZL har följande lydelse:

19 Punkt 3.2.1 i VwV AZL har följande lydelse:

20 I punkt 4.2 i VwV AZL föreskrivs följande:

21 I punkt 2 i Richtlinie des Bayerischen Staatsministeriums für Ernährung, Landwirtschaft und Forsten zur Gewährung der Ausgleichszulage in benachteiligten Gebieten (AGZ) gemäß Verordnung (EU) Nr. 1305/2013 (riktlinjer från Bayerns ministerium för livsmedel, jordbruk och skogsbruk om beviljande av kompensationsbidrag i områden med begränsningar i enlighet med förordning nr 1305/2013) av den 1 mars 2019 (BayMBl. 2019 nr 143) (nedan kallade AGZ) föreskrivs följande:

22 I punkt 4 AGZ föreskrivs följande:

23 Karl und Georg Anwander GbR Güterverwaltung driver en mjölkproducerande gård som är belägen delvis i delstaten Baden-Württemberg och delvis i delstaten Bayern. Klagandebolagets säte är beläget i Baden-Württemberg. Klagandebolaget brukar jordbruksarealer på mellan 100 och 111 hektar i Baden-Württemberg och cirka 27 hektar i Bayern. Alla dessa arealer är belägna i ett bergsområde.

24 De av arealerna som är belägna i Bayern klassificeras som arealer som är berättigade till unionsstöd för bergsområden vilka berättigar till kompensationsbidrag på 50 euro per hektar.

25 Fram till år 2018 erhöll klagandebolaget från den behöriga myndigheten i delstaten Baden-Württemberg en betalning av kompensationsbidrag för samtliga sina arealer, såväl arealerna belägna i Baden-Württemberg som arealerna belägna i Bayern.

26 Den 8 maj 2019 ansökte klagandebolaget hos samma myndighet om kompensationsbidrag för år 2019 för brukande av jordbruksarealer med naturliga begränsningar, inklusive arealer på cirka 27 hektar belägna i Bayern.

27 Genom beslut av den 5 december 2019 beviljade förvaltningsmyndigheterna i distriktet Ravensburg ett kompensationsbidrag på 4095,66 euro för jordbruksarealerna som var belägna i Baden-Württemberg. Klagandebolagets ansökan avslogs däremot vad gällde arealerna som var belägna i Bayern, med motiveringen att de inte var belägna i Baden-Württemberg.

28 Genom beslut av den 11 maj 2021 avslog Regierungspräsidium Tübingen (prefekturen i Tübingen, Tyskland) det klagomål som klagandebolaget hade lämnat in mot beslutet av den 5 december 2019.

29 Den 17 juni 2021 inkom klagandebolaget med ett överklagande till den hänskjutande domstolen och yrkade dels ogiltigförklaring av beslutet av den 5 december 2019, såsom det bekräftats av beslutet av den 11 maj 2021, dels att ett kompensationsbidrag på ett belopp om 1371,26 euro skulle beviljas avseende de ersättningsberättigade arealer som var belägna i Bayern. I andra hand har klagandebolaget yrkat att det ska fastställas att såväl avslaget på ansökan om kompensationsbidrag avseende dessa arealer som de rättsliga grunderna för avslagsbeslutet – det vill säga punkterna 2.1 och 3.2.1 i VWV AZL – strider mot artiklarna 31 och 32 i förordning nr 1305/2013.

30 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel beträffande tolkningen av de två sistnämnda artiklarna och beträffande det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över när det gäller villkoren för beviljande av sådana kompensationsbidrag som de som klagandebolaget har ansökt om.

31 Härvidlag har den hänskjutande domstolen angett att enligt tysk rätt beviljas ett stort antal betalningar från staten till tredje man i form av olika stöd inte på grundval av en tvingande rättslig grund som har ställning av lag, utan med stöd av administrativa bestämmelser vilka har karaktären av intern förvaltningsrätt och endast riktar sig till tjänstemän vid den berörda administrativa enheten. Sådana administrativa bestämmelser är således endast bindande för den behöriga administrativa enheten, vilket är skälet till att dessa bestämmelsers bindande verkan endast kan vara indirekt, i den meningen att denna enhet enligt principen om likabehandling i artikel 3.1 i Förbundsrepubliken Tysklands grundlag är skyldig att behandla den berörda betalningssökanden på samma sätt som de personer gentemot vilka denna enhet redan har tillämpat innehållet i de administrativa bestämmelserna.

32 Den hänskjutande domstolen har vidare preciserat att de villkor för beviljande av kompensationsbidrag för områden med naturliga begränsningar som föreskrivs i artikel 31 i förordning nr 1305/2013 regleras, såväl i Baden-Württemberg som i Bayern, av administrativa bestämmelser som uppställer som villkor för beviljande av kompensationsbidrag att den berörda jordbrukarens säte och den stödberättigande arealen är belägna i den delstat där ett sådant bidrag har sökts.

33 Den hänskjutande domstolen har påpekat att eftersom ett sådant kompensationsbidrag endast kan sökas i den delstat där den berörde jordbrukaren har sitt säte, är det inte möjligt att inge en ansökan i flera delstater. I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där klagandebolaget har sitt säte i Baden-Württemberg, kan detta bolag varken söka kompensationsbidrag i denna delstat för sina arealer i Bayern eller ansöka i Bayern om utbetalning av dessa bidrag för nämnda arealer.

34 För det första vill den hänskjutande domstolen i detta sammanhang få klarhet i omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionsrätten ger medlemsstaterna vid fastställandet av villkoren för beviljande av kompensationsbidrag för områden som är berättigade till stöd enligt artikel 31 i förordning nr 1305/2013, bland annat i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, vilken avser områden som omfattas av två olika delstaters behörighet.

35 Enligt den hänskjutande domstolen tycks ordalydelsen i artikel 32.2 första stycket i denna förordning, liksom skäl 26 i samma förordning, tyda på att medlemsstaterna eller deras regioner, vid avgränsningen av de områden som kan komma i fråga för kompensationsbidrag, endast kan tillämpa kriterier som är kopplade till de berörda arealernas biologisk-fysiska egenskaper, det vill säga deras naturliga särdrag. Det framgår däremot inte av nämnda förordning att medlemsstaterna får tillämpa kriterier som inte har något samband med dessa områdens naturliga särdrag. Förordningens direkta tillämplighet talar för att medlemsstaterna eller deras regioner inte kan använda sig av avgränsningskriterier som inte räknas upp i artikel 32.

36 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 31.1 i förordning nr 1305/2013, när en medlemsstat eller en region i en medlemsstat har beslutat att införa ett system för utbetalning av kompensationsbidrag till jordbrukare i bergsområden och i andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar, ger de berörda jordbrukarna en rätt enligt unionsrätten till ett sådant kompensationsbidrag. Även om ordalydelsen i artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordningen skulle kunna ge stöd åt en sådan tolkning, skulle denna tolkning å andra sidan kunna strida mot den allmänna systematiken i nämnda förordning, enligt vilken det krävs att det finns ett landsbygdsprogram som upprättats av medlemsstaterna eller deras regioner, utan att de för den skull är skyldiga att införa kompensationsbidrag i sina respektive program.

37 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten, och närmare bestämt förordning nr 1305/2013, avgör vilken rättslig karaktär och vilken rättslig räckvidd som rättsakter för att genomföra denna rätt ska ha, när dessa rättsakter antas av den berörda medlemsstaten eller regionen, och fastställer villkoren för rätt till de kompensationsbidrag som föreskrivs i dessa rättsakter, i den mån fastställandet av kriterier för berättigande genom administrativa bestämmelser, det vill säga icke bindande rättsregler, skulle kunna undergräva förordningens ändamålsenliga verkan.

38 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

39 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 2.1 andra stycket b, 31.1 första stycket, 31.2, 32.1 a, 32.2 första stycket, 32.3 andra stycket och 32.3 tredje stycket i förordning nr 1305/2013 ska tolkas så, att de utgör hinder för en lagstiftning eller administrativ praxis i en medlemsstat och/eller i en region i en medlemsstat som dels innebär att kompensationsbidrag inte beviljas till jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga begränsningar eller andra särskilda begränsningar när de områden som berättigar till detta bidrag är belägna utanför territoriet för den region i en medlemsstat vars landsbygdsprogram föreskriver detta bidrag, dels som ett kriterium för sådant bidrag använder sätet för det jordbruksföretag som tillhör den jordbrukare som brukar det berörda området.

40 För det första påpekar EU-domstolen att förordning nr 1305/2013, såsom framgår av dess artikel 1.1, fastställer de mål som landsbygdsutvecklingspolitiken ska bidra till att uppnå och unionens prioriteringar på området. Förordningen beskriver den strategiska bakgrunden till landsbygdsutvecklingspolitiken, och anger åtgärderna som ska antas för att genomföra denna politik. Den ska dessutom, på grundval av en ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna eller deras regioner och kommissionen, fastställa regler för programplanering, nätverksarbete, förvaltning, övervakning och utvärdering samt för att säkerställa samordning mellan Ejflu och övriga unionsinstrument.

41 På grundval av en sådan ansvarsfördelning genomför medlemsstaterna förordning nr 1305/2013 genom sina program för stöd till landsbygdsutveckling. Denna förordning ger medlemsstaterna möjlighet att vidta en rad åtgärder för att möta unionens prioriteringar för landsbygdsutveckling. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2022, DELID, C‑409/21, EU:C:2022:946, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

42 Varje medlemsstat ska således upprätta ett nationellt program för landsbygdsutveckling som omfattar hela dess territorium, en rad regionala program eller både ett nationellt program och en uppsättning regionala program, vilka genomför en strategi för att möta unionens prioriteringar för landsbygdsutveckling (dom av den 1 december 2022, DELID, C‑409/21, EU:C:2022:946, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

43 Förordning nr 1305/2013 ger följaktligen medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller formerna för genomförandet av de stöd som föreskrivs i förordningen (dom av den 1 december 2022, DELID, C‑409/21, EU:C:2022:946, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

44 Detta utrymme för skönsmässig bedömning kan bland annat avse kriterier för urval av projekt, för att se till att de finansiella resurserna för landsbygdsutveckling används på bästa möjliga sätt och att de åtgärder som vidtas inom ramen för landsbygdsprogrammen överensstämmer med unionens prioriteringar för landsbygdsutvecklingen, men även för att garantera likabehandling av sökande (dom av den 1 december 2022, DELID, C‑409/21, EU:C:2022:946, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

45 De åtgärder som, såsom framgår av artikel 6.2 i förordning nr 1305/2013, jämförd med skäl 7 i denna, kan programplaneras antingen på nationell eller regional nivå, omfattar, i enlighet med artikel 31.1 första stycket i förordning nr 1305/2013, stöd till jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar. Dessa stöd ska beviljas på årsbasis per hektar jordbruksareal för att kompensera jordbrukare för alla eller delar av de merkostnader och inkomstbortfall som är relaterade till begränsningarna för jordbruksproduktionen i det berörda området.

46 Bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar, för vilka en jordbrukare kan erhålla det stöd som avses i punkt 45 ovan, avgränsas således, med stöd av artikel 32 i nämnda förordning, i de berörda nationella eller regionala programmen.

47 Härav följer att när en medlemsstat har valt att inte utarbeta ett nationellt program, utan en rad regionala program, ankommer det på de berörda regionerna i denna medlemsstat, i den mening som avses i artikel 2.1 andra stycket b i förordning nr 1305/2013, att välja vilka åtgärder som ska vidtas för att uppnå målen för landsbygdsutveckling, däribland, i förekommande fall, det mål som föreskrivs i artikel 31 i denna förordning, och att integrera dem i sina respektive program.

48 De olika regionala programmens särskilda och självständiga karaktär framgår för övrigt även av artikel 65.2 a i nämnda förordning, jämförd med skäl 50 i samma förordning, enligt vilken medlemsstaterna för varje landsbygdsprogram ska utse en enda förvaltningsmyndighet som enligt artikel 66.1 i förordning nr 1305/2013 ska ansvara för att programmet förvaltas och genomförs på ett effektivt, ändamålsenligt och korrekt sätt.

49 Likaså får enligt artikel 60.2 i förordningen utgifter endast berättiga till ett bidrag från Ejflu om de avser sådana insatser som beslutats av programmets förvaltningsmyndighet, eller under dess ansvar.

50 Vid en regional programplanering av de berörda åtgärderna är det således en naturlig följd av systematiken i förordning nr 1305/2013 att det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaternas regioner förfogar över enligt artiklarna 31 och 32 i förordning nr 1305/2013 kan göras gällande enbart inom ramen för deras regionala program och i så fall endast med avseende på den berörda regionens territorium.

51 I ett sådant fall är det även förenligt med denna systematik att en region i en medlemsstat, utanför sitt territorium varken får avgränsa stödberättigade områden i den mening som avses i artikel 32 i förordningen eller bevilja utbetalning av kompensationsbidrag för sådana områden i enlighet med artikel 31.2 i förordningen. En territoriell begränsning av beviljandet av dessa bidrag utgör nämligen en naturlig följd av denna systematik.

52 För det andra ska det fastställas huruvida sätet för den jordbrukare som ansöker om kompensationsbidrag enligt artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013 utgör ett tillåtet kriterium för att bevilja eller inte bevilja ett sådant bidrag.

53 Det ska inledningsvis erinras om att det framgår av artikel 31.1 första stycket i denna förordning att stöd till jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar ska beviljas på årsbasis per hektar jordbruksareal. I punkt 2 i artikel 31 preciseras att stödet ska beviljas jordbrukare som åtar sig att bedriva jordbruksverksamhet i de områden som avgränsas i enlighet med artikel 32 och som är aktiva jordbrukare i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1307/2013.

54 Vidare framgår det av artikel 32.2 i denna förordning att de bergsområden som berättigar till sådant stöd kännetecknas av avsevärda begränsningar när det gäller möjligheten att använda marken och en märkbar ökning av produktionskostnaden på grund av att höjden över havet gör klimatförhållandena mycket svåra, vilket avsevärt förkortar vegetationsperioden, eller att det på en lägre höjd över havet i större delen av området finns branta sluttningar. I det senare fallet är sluttningarna för branta för användning av maskiner eller kräver användning av mycket dyr specialutrustning, eller en kombination av dessa två faktorer, där de begränsningar som följer av dessa, betraktade var för sig, är av mindre betydelse men tillsammans innebär en likvärdig begränsning.

55 Slutligen ska det understrykas att artikel 32.3 i förordning nr 1305/2013, jämförd med bilaga III till denna förordning, räknar upp de särdrag som gör det möjligt att avgränsa andra områden än bergsområden som berättigar till kompensationsbidrag, nämligen, återigen biologisk-fysiska eller naturbetingade kriterier för de berörda områdena.

56 Medan det i artikel 32.3 första stycket i förordningen anges att minst 60 procent av sådana områdens jordbruksareal ska uppfylla minst ett av de kriterier som anges i bilaga III för det angivna tröskelvärdet, anges det i artikel 32.3 tredje stycket i samma förordning att avgränsningen av dessa områden kräver att medlemsstaterna ska de göra en noggrann avvägning, på grundval av objektiva kriterier, för att utesluta områden i vilka väsentliga naturliga begränsningar som avses i det första stycket har dokumenterats men övervunnits genom investeringar eller ekonomisk verksamhet, eller genom belägg för normal markproduktivitet, eller om produktionsmetoderna eller jordbrukssystemen har kompenserat för den inkomstförlust eller de merkostnader som avses i artikel 31.1 i samma förordning.

57 Såsom framgår av punkt 43 ovan har medlemsstaterna eller deras regioner härvidlag ett utrymme för skönsmässig bedömning enligt förordning nr 1305/2013.

58 Det framgår emellertid att kriterierna för avgränsning av de områden som berättigar till kompensationsbidrag till jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar enligt artikel 32 i denna förordning hänför sig till de berörda områdenas biologisk-fysiska eller naturliga särdrag, det vill säga objektiva faktorer som följer av de aktuella områdenas naturliga egenskaper.

59 En sådan tolkning stöds av skäl 26 i förordning nr 1305/2013, i vilket det anges att [f]ör att säkerställa att unionens medel används effektivt och att jordbrukare i hela unionen likabehandlas bör bergsområden och områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar definieras i enlighet med objektiva kriterier. När det gäller områden med naturliga begränsningar bör dessa kriterier vara biologisk-fysiska och underbyggas av tillförlitliga vetenskapliga rön.

60 Domstolen konstaterar däremot att sätet för den jordbrukare som ansöker om kompensationsbidrag enligt artikel 31.1 första stycket i förordning nr 1305/2013 inte ingår bland de avgränsningskriterier som anges i denna förordning.

61 Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande ska det i detta sammanhang preciseras att kriteriet att en jordbrukare ska ha sitt säte i en medlemsstat eller i en region i en medlemsstat inte har något samband med ett områdes biologisk-fysiska eller naturliga särdrag, vilka leder till att området kan anses vara ett bergsområde eller ett område med naturliga begränsningar eller andra särskilda begränsningar.

62 För övrigt grundar sig tolkningsfrågorna just på antagandet att de jordbruksarealer som är aktuella i det nationella målet är belägna i områden som den behöriga regionen, det vill säga delstaten Bayern, med tillämpning av artikel 32 i förordning nr 1305/2013, faktiskt har angett som områden som är berättigade till de stöd som föreskrivs i artikel 31 i denna förordning.

63 Vidare konstaterar domstolen, i den mån kriteriet avseende var en jordbrukare har sitt säte utgör ett ytterligare villkor för stödberättigande som fastställts av den behöriga regionen inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning som avses i punkt 43 ovan, att detta kriterium kan undergräva den ändamålsenliga verkan av artiklarna 31 och 32 i förordning nr 1305/2013 och strida mot icke-diskrimineringsprincipen i artikel 40.2 FEUF, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet. Detta kriterium innebär nämligen att de områden som är berättigade till kompensationsbidrag berövas ett sådant stöd enbart av det skälet att den berörda jordbrukaren har sitt säte i en annan region i den berörda medlemsstaten.

64 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 57 i sitt förslag till avgörande gäller att när en medlemsstat eller en region i en medlemsstat i sitt landsbygdsprogram uppställer ett krav på att ett kriterium som är knutet till en jordbrukares säte ska vara uppfyllt för kompensationsbidrag till bergsområden eller andra områden med begränsningar, avviker medlemsstaten vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som den i övrigt har tilldelats. från de villkor som uttömmande räknas upp i förordning nr 1305/2013 avseende dels avgränsningen av de områden som kan komma i fråga enligt artiklarna 31.1 första stycket och 32 i förordningen, dels ställningen som aktiv jordbrukare för den jordbrukare som ansöker om kompensationsbidrag enligt artikel 31.2 i nämnda förordning, och därmed undergrävs dessa bestämmelsers ändamålsenliga verkan och åsidosätts icke-diskrimineringsprincipen i artikel 40.2 FEUF (se, analogt, dom av den 25 oktober 2012, Ketelä, C‑592/11, EU:C:2012:673, punkt 44 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 april 2024, Baramlay, C‑6/23, EU:C:2024:294, punkt 53).

65 Mot bakgrund det som anförts ovan ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande: Artiklarna 2.1 andra stycket b, 31.1 första stycket, 31.2, 32.1 a, 32.2 första stycket, 32.3 andra stycket och 32.3 tredje stycket i förordning nr 1305/2013 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en lagstiftning eller administrativ praxis i en medlemsstat och/eller i en region i en medlemsstat som innebär att kompensationsbidrag inte beviljas till jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga begränsningar eller andra särskilda begränsningar när de områden som berättigar till detta bidrag är belägna utanför territoriet för den region i en medlemsstat vars landsbygdsprogram föreskriver detta bidrag. Däremot utgör dessa bestämmelser hinder för att sätet för den jordbrukare som brukar det berörda området används som kriterium för beviljande av nämnda bidrag.

66 Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013 ska tolkas så, att en rätt följer direkt av dessa bestämmelser, enligt unionsrätten, som innebär att jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar har rätt till kompensationsbidrag, när en medlemsstat eller region i en medlemsstat i sitt landsbygdsprogram föreskriver att sådana bidrag ska beviljas för denna typ av områden.

67 Härvidlag erinrar domstolen om att, såsom framgår av punkt 53 ovan, föreskrivs i artikel 31.1 första stycket i denna förordning att stöd till jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar ska beviljas på årsbasis per hektar jordbruksareal. I punkt 2 i denna artikel 31 preciseras att stödet ska beviljas jordbrukare som åtar sig att bedriva jordbruksverksamhet i de områden som avgränsas i enlighet med artikel 32 i förordningen och som är aktiva jordbrukare i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1307/2013.

68 Medlemsstaterna eller deras regioner kan visserligen i princip välja vad som ska ingå eller inte i deras landsbygdsprogram. Det ska vidare påpekas att, såsom framgår av ordalydelsen i artikel 13 i förordning nr 1305/2013, är förteckningen över åtgärder – som återfinns i bilaga VI till förordningen och som är av särskild betydelse för unionens prioriteringar för landsbygdsutveckling – endast vägledande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Lauku atbalsta dienests (Startstöd för jordbruksföretag), C‑119/20, EU:C:2021:817, punkterna 60 och 61).

69 Utbetalning av kompensationsbidrag till bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar, som föreskrivs i artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013, kan inte heller kvalificeras som en åtgärd som medlemsstaterna eller deras regioner är skyldiga att integrera i sina respektive landsbygdsprogram.

70 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 65 och 67 i sitt förslag till avgörande följer det emellertid av ordalydelsen i artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013, att när en medlemsstat eller en region i en medlemsstat i sitt landsbygdsprogram föreskriver stöd till bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar, vilka har avgränsats som stödberättigade områden i enlighet med artikel 32 i denna förordning, har varje aktiv jordbrukare i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1307/2013 rätt till sådant bidrag.

71 Av detta följer att när en medlemsstat eller en region i en medlemsstat – inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt förordning nr 1305/2013 – har valt att utarbeta ett landsbygdsprogram i vilket det föreskrivs att kompensationsbidrag ska beviljas för områden som anges vara stödberättigade, medför den ovillkorliga lydelsen av artikel 31.1 första stycket och 31.2 i denna förordning att ett sådant beviljande är obligatoriskt. När en sådan möjlighet har utnyttjats kan detta utrymme för skönsmässig bedömning således inte åberopas för att inte bevilja ett sådant kompensationsbidrag.

72 När stöd till bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar inte föreskrivs i det berörda landsbygdsprogrammet, kan däremot ingen rätt till kompensationsbidrag i den mening som avses i artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013 uppkomma för jordbrukare som brukar jordbruksarealer i dessa områden.

73 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första delen av den tredje frågan besvaras enligt följande: Artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013 ska tolkas så, att en rätt följer direkt av dessa bestämmelser, enligt unionsrätten, som innebär att jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar har rätt till kompensationsbidrag, när en medlemsstat eller region i en medlemsstat i sitt landsbygdsprogram föreskriver att sådana bidrag ska beviljas för denna typ av områden.

74 Den hänskjutande domstolen har ställt den första delfrågan i den andra delen av den tredje frågan, som ställts för det fall den första delen av den tredje frågan besvaras jakande, för att få klarhet i huruvida artiklarna 2.1 andra stycket b och 31.1 i förordning nr 1305/2013 ska tolkas så, att rätten till kompensationsbidrag för jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar kan göras gällande gentemot medlemsstaten eller regionen i den berörda medlemsstaten, när denna stat eller region – den sistnämnda oberoende av nämnda medlemsstat – har beslutat att bevilja kompensationsbidrag till stödberättigade områden som är belägna på statens eller regionens territorium.

75 Såsom framgår av punkt 51 ovan är det en naturlig följd av systematiken i förordning nr 1305/2013 att en region i den berörda medlemsstaten utanför sitt territorium varken får avgränsa stödberättigade områden, i den mening som avses i artikel 32 i denna förordning, eller bevilja kompensationsbidrag för sådana områden i enlighet med artikel 31.2 i nämnda förordning.

76 Rätten till kompensationsbidrag enligt artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013 för en aktiv jordbrukare, i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1307/2013, kan följaktligen endast göras gällande gentemot den region som i sitt landsbygdsprogram har beslutat att bevilja kompensationsbidrag endast för de stödberättigade områden som är belägna inom dess territorium.

77 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första delfrågan i den andra delen av den tredje frågan besvaras enligt följande: Artiklarna 2.1 andra stycket b och 31.1 i förordning nr 1305/2013 ska tolkas så, att rätten till kompensationsbidrag för jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar kan göras gällande gentemot medlemsstaten eller regionen i den berörda medlemsstaten, när denna stat eller region, den sistnämnda oberoende av nämnda medlemsstat, har beslutat att bevilja kompensationsbidrag till stödberättigade områden som är belägna på statens eller regionens territorium.

78 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delfrågan i den andra delen av den tredje frågan, som även den har ställts för det fall den första delen av denna fråga besvaras jakande, för att få klarhet i huruvida artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat eller en region i en medlemsstat som föreskriver utbetalning av kompensationsbidrag till jordbrukare i bergsområden och andra områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar i dess landsbygdsprogram kräver att den berörda jordbrukaren uppfyller andra villkor än dem som föreskrivs i dessa bestämmelser.

79 Av beslutet om hänskjutande framgår att denna fråga har ställts till EU-domstolen som ett komplement till den första och den andra frågan, genom vilka den hänskjutande domstolen även vill få klarhet i huruvida sätet för den jordbrukare som ansöker om kompensationsbidrag enligt artikel 31.1 första stycket och 31.2 i förordning nr 1305/2013 utgör ett tillåtet kriterium för att bevilja en sådan ersättning.

80 Såsom framgår av punkt 64 ovan innehåller artiklarna 31.1 första stycket och 32 i förordning nr 1305/2013 en uppräkning av begränsande villkor avseende dels avgränsningen av stödberättigade områden, dels ställningen som aktiv jordbrukare, och medlemsstaterna eller deras regioner får inte avvika från dessa villkor vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som de tillerkänns enligt denna förordning.

81 Det ska vidare påpekas att den nationella domstolen inte har angett vilka andra villkor än de som avser detta säte som den mer specifikt avser att hänvisa till i den andra delfrågan, i syfte att avgöra det nationella målet.

82 Det är visserligen riktigt att tolkningsfrågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. Det ska emellertid understrykas att enligt fast rättspraxis grundar sig en begäran om förhandsavgörande på det behov som är knutet till den faktiska lösningen av en tvist, och inte på avgivandet av rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 194 och där angiven rättspraxis).

83 I förevarande fall framgår det av svaret på den första och den andra frågan att villkoret att jordbruksföretagets säte ska vara beläget i ett område som berättigar till kompensationsbidrag strider mot artiklarna 31 och 32 i förordning nr 1305/2013. Under dessa omständigheter framgår det inte, på grundval av uppgifterna i beslutet om hänskjutande, att den hänskjutande domstolen för att kunna avgöra det nationella målet dessutom behöver göra en bedömning av andra villkor som ställs upp av den medlemsstat eller region i medlemsstaten som föreskriver utbetalning av kompensationsbidrag i sitt landsbygdsprogram

84 Då några närmare uppgifter inte lämnats i detta avseende kan den andra delfrågan i den andra delen av den tredje frågans inte tas upp till sakprövning.

85 Med hänsyn till svaret på den tredje frågan saknas anledning att besvara den fjärde frågan

86 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.