Domstolens dom (första avdelningen) den 11 december 2025

I mål C‑743/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landessozialgericht für das Saarland (Överdomstolen för socialförsäkringsmål i Saarland, Tyskland) genom beslut av den 15 november 2023, som inkom till domstolen den 4 december 2023, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen (referent), domstolens vice ordförande T. von Danwitz, tillika tillförordnad domare vid första avdelningen, samt domarna I. Ziemele, A. Kumin och S. Gervasoni, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 mars 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: A, genom M. Blum, Rechtsanwältin, GKV-Spitzenverband, genom C. Donus, i egenskap av ombud, Moguntia Food Group AG, genom V. Ohlekopf och M. Schwind, Rechtsanwälte, Tysklands regering, genom J. Möller och P.-L. Krüger, båda i egenskap av ombud, Belgiens regering, genom S. Baeyens, C. Jacob och L. Van den Broeck, samtliga i egenskap av ombud, [I rättad lydelse enligt beslut av den] Frankrikes regering, genom B. Fodda och T. Lechevallier, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Delaude och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 5 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse

Förordning nr 987/2009

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, rättelse EUT L 338, 2020, s. 13), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4) (nedan kallad förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse), jämförd med artikel 14.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1), i dess lydelse enligt förordning nr 465/2012 (nedan kallad förordning nr 987/2009).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan A och GKV-Spitzenverband (den federala sammanslutningen av kassor för obligatorisk sjukförsäkring, Tyskland). Målet rör GKV-Spitzenverbands beslut att till A utfärda en A1-blankett i vilken det intygas att han under perioden 1 december 2015–31 december 2020 omfattades av det tyska systemet för social trygghet.

3 Den 21 juni 1999 ingick Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet sju avtal, däribland avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer (EGT L 114, 2002, s. 6), vilket bland annat ändrades genom beslut nr 1/2012 av Gemensamma kommittén som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer av den 31 mars 2012 om ersättande av bilaga II (Samordningen av socialförsäkringssystemen) till avtalet (EUT L 103, 2012, s. 51) (nedan kallat avtalet om fri rörlighet för personer).

4 I artikel 8 i avtalet om fri rörlighet för personer, som har rubriken Samordning av systemen för social trygghet, föreskrivs följande:

5 Bilaga II till avtalet om fri rörlighet för personer, med rubriken Samordning av socialförsäkringssystemen föreskriver, i artikel 1, följande:

6 Avsnitt A till bilaga II i avtalet om fri rörlighet för personer har rubriken Rättsakter som det hänvisas till och innefattar bland annat förordningarna nr 883/2004 och 987/2009, vilka ersatt rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2: svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).

7 Skälen 1, 3 och 45 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse har följande lydelse:

8 Avdelning II i denna förordning, med rubriken Fastställande av tillämplig lagstiftning, som ersätter bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71, innehåller artiklarna 11–16.

9 I artikel 11 i nämnda förordning, med rubriken Allmänna bestämmelser, föreskrivs följande:

10 I artikel 12, med rubriken Särskilda bestämmelser, i samma förordning föreskrivs följande:

11 I artikel 13 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse har rubriken Verksamhet i två eller flera medlemsstater och föreskriver följande i punkterna 1 och 2:

12 I artikel 76 i förordningen, med rubriken Samarbete, föreskrivs följande i punkt 4:

13 I artikel 14.5–14.11 i förordning nr 987/2009 föreskrivs följande:

14 Enligt artikel 16.2 i förordning nr 987/2009 gäller följande:

15 Artikel 19 i förordningen har rubriken Tillhandahållande av information till berörda personer och arbetsgivare. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

16 Klaganden i det nationella målet, som vid den aktuella tidpunkten var bosatt i Tyskland, var heltidsanställd vid Moguntia Food Group AG, ett bolag med säte i Basel (Schweiz), under perioden 1 december 2015–31 december 2020 (nedan kallad den omtvistade perioden).

17 Det framgår av beslutet om hänskjutande att han utförde detta arbete både i Schweiz, under 10,5 dagar per kvartal, genom distansarbete i Tyskland, under 10,5 dagar per kvartal samt i tredjeländer. Hans månadslön varierade inte beroende på var han arbetade.

18 Den 19 november 2015 kontaktade klaganden GKV-Spitzenverband, som, med tillämpning av artikel 16.2 i förordning nr 987/2009, är den utsedda institution på hans bosättningsort i Tyskland som ska fastställa vilken lagstiftning som är tillämplig när den berörda personen normalt utövar sitt arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare i två eller flera medlemsstater. Han angav att han arbetade i Schweiz för Moguntia Food Group och att han utförde mindre än 25 procent av sitt arbete i Tyskland.

19 Genom skrivelse av den 22 februari 2016 konstaterade Amt für Sozialbeiträge des Kantons Basel-Stadt (myndigheten för sociala avgifter i kantonen Basel-Stadt, Schweiz) att klaganden i det nationella målet den 1 december 2015 hade tecknat en obligatorisk sjukförsäkring i Schweiz.

20 Efter att ha konstaterat att klaganden i det nationella målet vanligtvis arbetade som anställd i två eller flera medlemsstater och att en väsentlig del av detta arbete utfördes i Tyskland, där han är bosatt, fann GKV-Spitzenverband, genom beslut av den 18 augusti 2016, att det enligt förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse var den tyska lagstiftningen om social trygghet tillämplig under den omtvistade perioden och utfärdade följaktligen ett A1-intyg till klaganden i det nationella målet.

21 Genom beslut av den 18 december 2020 avslog GKV-Spitzenverband klagandens begäran om omprövning av beslutet av den 18 augusti 2016 och fastställde att han, i enlighet med förordningarna nr 883/2004 i ändrad lydelse och nr 987/2009, under den omtvistade perioden omfattades av den tyska lagstiftningen om social trygghet. GKV-Spitzenverband erinrade inledningsvis om att enligt artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 ska en person som arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater omfattas av lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten om han utför en väsentlig del av sitt arbete som anställd i den medlemsstaten. Denna myndighet preciserade därefter att enligt artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 ska en väsentlig del av ett arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare anses ha utförts i en medlemsstat om det vid en samlad bedömning av den berörda personens situation konstateras att han eller hon fullgör minst 25 procent av sin arbetstid i den medlemsstat där han eller hon är bosatt och/eller erhåller minst 25 procent av sin lön där. GKV-Spitzenverband ansåg att endast det arbete som utförts i de länder som omfattas av det territoriella tillämpningsområdet för förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 är relevant i detta avseende. GKV-Spitzenverband beaktade därför endast den arbetstid som klaganden i målet vid den nationella domstolen hade fullgjort i Tyskland och Schweiz och drog därav slutsatsen att klaganden fullgjorde 50 procent av sin arbetstid i Tyskland, som är hans bosättningsstat. Denna andel utgjorde en väsentlig del av hans arbete som anställd.

22 Den 28 december 2020 väckte klaganden i det nationella målet talan mot detta beslut vid Sozialgericht (domstol för socialrättsliga tvister, Tyskland) och gjorde gällande att vid fastställandet av den lagstiftning om social trygghet som var tillämplig under den omtvistade perioden skulle inte bara hans anställningsperioder i Tyskland och Schweiz beaktas, utan även de anställningsperioder som han hade fullgjort i tredjeländer och att han under alla omständigheter redan under den omtvistade perioden omfattades av det schweiziska systemet för social trygghet.

23 Genom dom av den 4 augusti 2022 upphävde nämnda domstol besluten av den 18 augusti 2016 och den 18 december 2020 och slog fast att klaganden i det nationella målet, i enlighet med artikel 13.1 b i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse – i vilken det föreskrivs att den berörda personen omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där det företag som han är anställd av har sitt säte – under den omtvistade perioden omfattades av den schweiziska lagstiftningen om social trygghet. Denna domstol fann nämligen att klaganden i det nationella målet inte hade utfört en väsentlig del av sitt arbete i sin bosättningsmedlemsstat, i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 och artikel 14.8 i förordning nr 987/2009, eftersom endast 10,5 arbetsdagar per kvartal, det vill säga 16 procent av hans totala arbetstid, hade fullgjorts i Tyskland.

24 Den 6 september 2022 överklagade GKV-Spitzenverband denna dom till Landessozialgericht für das Saarland (Överdomstolen för socialförsäkringsmål i Saarland, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen.

25 Den hänskjutande domstolen anser att för att fastställa vilken lagstiftning om social trygghet som var tillämplig under den omtvistade perioden måste det utredas huruvida artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, jämförd med artikel 14.8 i förordning nr 987/2009, ska tolkas så, att det vid bedömningen av huruvida en väsentlig del av den berörda personens arbete utförs i en medlemsstat endast behöver tas hänsyn till det arbete som anställd som personen har utfört i medlemsstaterna och därmed likställda stater eller om sådant arbete som utförts i tredjeländer också ska beaktas. EU-domstolens praxis ger inte svar på denna fråga.

26 Den hänskjutande domstolen har påpekat att om hänsyn i förevarande fall endast tas till det arbete som klaganden i det nationella målet utfört i medlemsstaterna under den omtvistade perioden, så skulle 50 procent av hans arbetstid anses ha utförts i hans bosättningsmedlemsstat, det vill säga en väsentlig del av hans arbete som anställd, i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, jämförd med artikel 14.8 i förordning nr 987/2009. Om man däremot skulle beakta allt arbete som klaganden i målet vid den nationella domstolen har utfört i såväl medlemsstater som i tredjeländer, ska endast 16 procent av hans arbetstid anses ha fullgjorts i bosättningsmedlemsstaten, vilket inte utgör en väsentlig del av hans arbete som anställd.

27 Mot denna bakgrund beslutade Landessozialgericht für das Saarland (Överdomstolen för socialförsäkringsmål i Saarland) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

28 Det ska inledningsvis påpekas att enligt artikel 8 i och bilaga II till avtalet om fri rörlighet för personer ska unionen och Schweiziska edsförbundet sinsemellan tillämpa förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009, varvid begreppet medlemsstat i dessa förordningar i detta sammanhang även ska anses vara tillämpligt på Schweiziska edsförbundet.

29 Den hänskjutande domstolen har ställt sina två tolkningsfrågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, jämförd med artikel 14.8 i förordning nr 987/2009, ska tolkas så, att det vid bedömningen av huruvida en person som arbetar som anställd i flera medlemsstater, däribland i bosättningsmedlemsstaten, och i flera tredjeländer, utför en väsentlig del av detta arbete i sin bosättningsmedlemsstat, i den mening som avses i nämnda artikel 13.1, endast ska tas hänsyn till det arbete som denna person utför i medlemsstaterna eller även det arbete som personen utför i tredjeländer.

30 Domstolen erinrar inledningsvis om att bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 883/2004, vilken har rubriken Fastställande av tillämplig lagstiftning och i vilken artiklarna 11 och 16 ingår, enligt fast rättspraxis utgör ett fullständigt och enhetligt system av lagvalsregler. Dessa regler syftar inte bara till att förhindra att flera nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt, med de komplikationer som kan följa därav, utan också till att förhindra att de personer som omfattas av förordningens tillämpningsområde blir utan skydd på området för social trygghet på grund av att ingen lagstiftning är tillämplig på dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Zakład Ubezpieczeń Społecznych Oddział w Toruniu, C‑422/22, EU:C:2023:869, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

31 Såsom framgår av skälen 1, 3 och 45 i förordning nr 883/2004 syftar denna förordning till att modernisera och förenkla bestämmelserna i förordning nr 1408/71, samtidigt som den behåller samma mål som sistnämnda förordning, däribland målet att samordna de nationella systemen för social trygghet för att garantera att personer faktiskt kan utöva sin rätt till fri rörlighet och därigenom bidra till att förbättra levnadsstandarden och arbetsvillkoren för personer som flyttar inom unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, I, C‑255/13, EU:C:2014:1291, punkt 41, och dom av den 4 september 2025, Hakamp, C‑203/24, EU:C:2025:662, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

32 Detta syfte genomförs genom artikel 11 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, vilken i punkt 1 föreskriver att de personer som denna förordning tillämpas på ska omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning i fråga om social trygghet. Denna lagstiftning ska fastställas i enlighet med avdelning II i nämnda förordning.

33 I detta syfte uppställs, i artikel 11.3 a, principen att en person som arbetar som anställd i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten.

34 Denna princip gäller emellertid [o]m inget annat följer av artiklarna 12–16 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, eftersom det i vissa särskilda situationer finns en risk för att en undantagslös tillämpning av nämnda princip inte skulle förhindra, utan tvärtom skapa, administrativa svårigheter för såväl arbetstagaren som arbetsgivaren och institutionerna för social trygghet, vilket skulle kunna hindra den fria rörligheten för personer som omfattas av nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 43).

35 Bland dessa särskilda situationer återfinns den som avses i artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse och som avser fastställandet av vilken lagstiftning som är tillämplig på den person som normalt arbetar som anställd i en eller flera medlemsstater.

36 Enligt led a i nämnda punkt 1 ska en där avsedd person omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där vederbörande är bosatt om hon eller han utför en väsentlig del av sitt arbete där. Om personen däremot inte utför en väsentlig del av sitt arbete där, så ska han eller hon, enligt led b i samma bestämmelse, för det fall vederbörande är anställd av ett enda företag eller en enda arbetsgivare, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företagets eller arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är beläget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, Hakamp, C‑203/24, EU:C:2025:662, punkt 43).

37 Lagvalsreglerna i artikel 13.1 a och b i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse garanterar således en person som arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ett skydd i fråga om social trygghet genom tillämpning av lagstiftningen i en av de berörda medlemsstaterna, det vill säga antingen lagstiftningen i den medlemsstat där personen är bosatt eller lagstiftningen i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad.

38 Denna bestämmelse eftersträvar härigenom det syfte som det erinrats om i punkterna 30 och 31 ovan, eftersom bestämmelsen, samtidigt som den förenklar de regler som införts genom den tidigare lagstiftningen, föreskriver undantag från den huvudregel som föreskrivs i artikel 11.3 a i denna förordning, just för att förhindra de komplikationer som annars skulle kunna följa av att den nämnda huvudregeln tillämpas på situationer där arbete utförs i två eller flera medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, Hakamp, C‑203/24, EU:C:2025:662, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

39 De undantag som införts genom artikel 13.1 a och b i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse syftar således till att, i enlighet med den regel om en enda tillämplig lagstiftning som det erinrats om i punkt 32 ovan, säkerställa att arbetstagare som utför arbete i två eller flera medlemsstater omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat, genom att för detta ändamål fastställa anknytningskriterier som tar sikte på dessa arbetstagares objektiva situation för att underlätta deras fria rörlighet (dom av den 4 september 2025, Hakamp, C‑203/24, EU:C:2025:662, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

40 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse och artikel 14.8 i förordning 987/2009 ska tolkas, särskilt huruvida begreppet arbete i uttrycket en väsentlig del av [personens] arbete i [i den medlemsstat där han eller hon är bosatt] endast avser det arbete som personen har utfört som anställd i medlemsstaterna eller även det arbete som utförts i tredjeländer.

41 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 6 oktober 1982, Cilfit, 283/81, EU:C:1982:335, punkt 20, och dom av den 4 september 2025, Kwizda Pharma II, C‑451/24, EU:C:2025:663, punkt 55).

42 Vad gäller lydelsen i artikel 13.1 a i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse konstaterar domstolen att det i denna bestämmelse föreskrivs att en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han eller hon är bosatt endast om vederbörande utför en väsentlig del av sitt arbete där.

43 I artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 föreskrivs att när artikel 13.1 och 13.2 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse tillämpas, ska uttrycket väsentlig del av arbetet som anställd eller av verksamheten som egenföretagare i en medlemsstat anses innebära att en kvantitativt omfattande del av allt arbete som anställd eller av all verksamhet som egenföretagare utförs i den medlemsstaten, utan att det nödvändigtvis behöver röra sig om den största delen av arbetet eller verksamheten. I artikel 14.8 preciseras vidare att för att kunna avgöra huruvida en väsentlig del av arbetet eller verksamheten utförs i en medlemsstat ska – när det gäller anställning – arbetstid och/eller lön beaktas. Det framgår slutligen av nämnda artikel 14.8 att inom ramen för en samlad bedömning ska en andel som understiger 25 procent av ovannämnda kriterier anses vara en indikator på att en väsentlig del av arbetet som anställd eller verksamheten som egenföretagare inte utförs i den berörda medlemsstaten.

44 Domstolen konstaterar således att artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse och artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 enligt sin lydelse inte uttryckligen begränsar beaktandet av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare som utförts av den berörda personen till att endast avse verksamhet som bedrivs i medlemsstaterna. Denna bedömning finner stöd i användningen, i den franska språkversionen av artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 av uttrycken ensemble des activités du travailleur salarié ou non salarié och dans le cadre d’une évaluation globale. Dessa uttryck har i allt väsentligt motsvarande innebörd i flertalet andra språkversioner av bestämmelsen, bland annat i den bulgariska, tjeckiska, danska, grekiska, engelska, spanska, finska, irländska, kroatiska, italienska, lettiska, maltesiska, rumänska, slovakiska, slovenska och svenska språkversionen.

45 I nämnda språkversioner används nämligen följande uttryck: от всички дейности на заето или самостоятелно заето лице och В рамките на цялостната оценка i den bulgariska språkversionen; všech činností zaměstnané osoby nebo osoby samostatně výdělečné činné och v rámci celkového hodnocení i den tjeckiska språkversionen; af alle arbejdstagerens eller den selvstændige erhvervsdrivendes aktiviteter och I forbindelse med en samlet vurdering i den danska språkversionen; του συνόλου των δραστηριοτήτων του μισθωτού ή μη och Στο πλαίσιο συνολικής αξιολόγησης i den grekiska språkversionen; of all the activities of the employed or self-employed person och In the framework of an overall assessment i den engelska språkversionen; del conjunto de sus actividades por cuenta propia o ajena och En el contexto de una evaluación global i den spanska språkversionen; palkkatyötä tekevän tai itsenäisen ammatinharjoittajan kaikesta toiminnasta och kokonaisarvioinnissa i den finska språkversionen; de ghníomhaíochtaí uile an duine fhostaithe nó fhéinfhostaithe och I réim measúnaithe foriomláin i den irländska språkversionen; svih djelatnosti zaposlene osobe ili samozaposlene osobe och Ako je u okviru opće ocjene utvrđeno i den kroatiska språkversionen; dell’insieme delle attività del lavoratore subordinato o autonomo och Nel quadro di una valutazione globale i den italienska språkversionen; ka nodarbināta vai pašnodarbināta persona veic kvantitatīvi būtisku visu darbību daļu och Saskaņā ar vispārēju novērtējumu i den lettiska språkversionen; tal-attivitajiet kollha tal-persuna impjegata jew li taħdem għal rasha och Fil-qafas ta’ evalwazzjoni globali i den maltesiska språkversionen; a tuturor activităților persoanei salariate sau persoanei care desfășoară activități independente och În cadrul unei evaluări globale i den rumänska språkversionen; všetkých činností zamestnanca alebo samostatne zárobkovo činnej osoby vykonáva v tomto členskom štáte och V rámci celkového posúdenia i den slovakiska språkversionen; vseh dejavnosti zaposlene ali samozaposlene osebe och Če je delež, ugotovljen med splošno presojo i den slovenska språkversionen, samt allt arbete som anställd eller av all verksamhet som egenföretagare och Inom ramen för en samlad bedömning i den svenska språkversionen.

46 Samtliga dessa språkversioner ger därför stöd för slutsatsen att lydelsen i artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 föreskriver att för att fastställa om en unionsmedborgare, som är bosatt i en medlemsstat och som arbetar som anställd i flera stater, däribland i den medlemsstat där han eller hon är bosatt, en annan medlemsstat och tredjeländer, utför en väsentlig del av detta arbete i den medlemsstat där han eller hon är bosatt, ska hänsyn tas till allt arbete som den sistnämnda personen utför som anställd, inklusive det arbete som utförs i tredjeländer.

47 Denna bokstavstolkning stöds av det sammanhang i vilket artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse och artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 ingår samt av det mål som eftersträvas med dessa bestämmelser.

48 Domstolen erinrar om att tillämpningen av den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där driftsstället är beläget utgör huvudregeln som reglerar det system som inrättas genom förordning nr 883/2004 (se, analogt, dom av den 27 september 2012, Partena, C‑137/11, EU:C:2012:593, punkterna 49 och 57). Tillämpning av lagstiftningen i den berörda personens bosättningsmedlemsstat är en utfyllnadsregel som endast är aktuell för det fall denna lagstiftning har en anknytning till anställningsförhållandet (se, analogt, dom av den 19 mars 2015, Kik, C‑266/13, EU:C:2015:188, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Begreppet plats för utövandet av en verksamhet ska emellertid förstås som den plats där personen i fråga rent konkret utför de handlingar som hänger samman med denna verksamhet (se, analogt, dom av den 27 september 2012, Partena, C‑137/11, EU:C:2012:593, punkt 57).

49 För att fastställa vilken lagstiftning om social trygghet arbetstagaren omfattas av ska, under dessa omständigheter såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, därför arbetstagarens faktiska situation prövas och allt arbete som han utför ska beaktas, inklusive arbete som utförs i tredjeländer. Att enbart beakta det arbete som utförs i medlemsstaterna skulle skapa en rättslig fiktion långt från den konkreta verklighet som omgärdar det arbete som utförs i bosättningsmedlemsstaten.

50 Domstolen har dessutom slagit fast att det vid bedömningen av huruvida en anställd omfattas av begreppet person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater, i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, ska hänsyn tas till huruvida det eventuellt föreligger skillnader mellan, å ena sidan, de uppgifter som återfinns i de aktuella anställningsavtalen och, å andra sidan, det sätt på vilket skyldigheterna har iakttagits i praktiken inom ramen för fullgörandet av dessa avtal. När det framgår av andra relevanta omständigheter än av avtalshandlingarna att en anställds situation faktiskt skiljer sig från den som beskrivs i sådana handlingar, innebär skyldigheten att tillämpa förordning nr 883/2004 på ett korrekt sätt att det ankommer på den berörda institutionen att, oavsett avtalshandlingarnas lydelse, grunda sin bedömning på den anställdes faktiska situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkterna 57–59).

51 Att endast beakta det arbete som den berörda personen utfört som anställd i medlemsstaterna för att avgöra huruvida denna person utför en väsentlig del av sitt arbete i sin bosättningsmedlemsstat, skulle emellertid innebära att ingen hänsyn tas till den omständigheten att fastställandet av tillämplig lagstiftning enligt lagvalsreglerna i bland annat artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 41 och 48 ovan, inte beror på den anställde arbetstagarens, företagens eller de behöriga nationella myndigheternas fria val, utan på den objektiva situation som arbetstagaren befinner sig i.

52 Inom ramen för den samlade bedömning som krävs enligt artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 ska följaktligen det arbete som anställd som den berörda personen har utfört i tredjeländer beaktas på samma sätt som det arbete som har utförts i medlemsstaterna för att fastställa vederbörandes sammanlagda arbetstid i samtliga medlemsstater och tredjeländer där denne har arbetat som anställd och därefter vid den efterföljande kontrollen av huruvida 25 procent av denna arbetstid har fullgjorts eller inte i den medlemsstat där personen är bosatt.

53 Det ska tilläggas att beaktandet av allt arbete som den berörda personen har utfört som anställd i tredjeländer inte på något sätt strider mot regeln i artikel 11.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, nämligen att en arbetstagare som är bosatt i en medlemsstat och som arbetar som anställd i flera medlemsstater endast ska omfattas av lagstiftningen om social trygghet i en enda medlemsstat.

54 Även om det antas att arbetstagaren utför en väsentlig del av sitt arbete som anställd, inte i bosättningsmedlemsstaten utan i ett tredjeland, kommer arbetstagaren att omfattas av en enda lagstiftning om social trygghet, nämligen lagstiftningen i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad i enlighet med artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse. Om det visar sig att arbetsgivaren är etablerad i ett tredjeland, så kommer arbetstagaren endast att omfattas av lagstiftningen i en enda medlemsstat, eftersom det i artikel 14.11 i förordning nr 987/2009 föreskrivs att om en person arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater för en arbetsgivare som är etablerad utanför unionens territorium och personen är bosatt i en medlemsstat där denne inte utför en väsentlig del av sitt arbete, så ska personen omfattas av lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten.

55 När arbetsgivaren, såsom i målet vid den nationella domstolen, har sitt säte i en stat där förordning nr 883/2004 är tillämplig, är det lätt att få tillgång till uppgifter om det arbete som arbetstagaren har utfört i tredjeland, vilka är nödvändiga för att bedöma om arbetstagaren utför en väsentlig del av sitt arbete i den medlemsstat där han är bosatt. Beaktandet av det arbete som utförts i tredjeländer medför således inte en ökad risk för missbruk, i motsats till vad GKV-Spitzenverband samt den tyska och den belgiska regeringen har hävdat.

56 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande framgår det nämligen av domstolens praxis att för att det system som införts genom förordning nr 883/2004 ska fungera tillfredsställande, så krävs ett nära och effektivt samarbete såväl mellan behöriga institutioner i olika medlemsstater som mellan dessa institutioner och de personer som omfattas av förordningens tillämpningsområde (dom av den 16 november 2023, Zakład Ubezpieczeń Społecznych Oddział w Toruniu, C‑422/22, EU:C:2023:869, punkt 53). Den behöriga institutionen i bosättningsmedlemsstaten kan således, inom ramen för den samlade bedömning som den ska göra enligt artikel 14.8 i förordning nr 987/2009, kontakta institutionen i den medlemsstat där arbetsgivarens säte är beläget, i syfte att kontrollera med denna huruvida det arbete som arbetstagaren påstås ha utfört i tredjeland verkligen har utförts. Denna kontroll kan exempelvis genomföras genom att det begärs bevisning i form av resebiljetter eller fakturor.

57 Vad gäller de farhågor som GKV-Spitzenverband samt den tyska och den belgiska regeringen har gett uttryck för, nämligen att det enligt artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse inte är möjligt att beakta den berörda personens arbete som anställd i tredjeländer, eftersom ett sådant beaktande inte är möjligt för egenföretagare enligt artikel 13.2 i denna förordning, räcker det att påpeka, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, att de regler som är tillämpliga på anställda och egenföretagare inte i alla avseenden liknar varandra, vilket innebär att den lösning som valts för den förstnämnda kategorin inte är analogt tillämplig på den sistnämnda kategorin.

58 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den del av det arbete som klaganden i det nationella målet utförde i sin bosättningsmedlemsstat under den omtvistade perioden uppgick till 16 procent av hans samlade arbetstid i såväl medlemsstaterna som i tredjeländer. Om så verkligen är fallet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, så ska klaganden i det nationella målet således inte anses ha utfört en väsentlig del av sitt arbete som anställd i sin bosättningsmedlemsstat och följaktligen, enligt artikel 13.1 b i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, anses omfattas av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där hans arbetsgivare har sitt säte, det vill säga Schweiziska edsförbundet.

59 Mot denna bakgrund ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 i ändrad lydelse, jämförd med artikel 14.8 i förordning nr 987/2009, ska tolkas så, att vid bedömningen av huruvida en person som arbetar som anställd i flera medlemsstater, däribland i bosättningsmedlemsstaten, och i flera tredjeländer, utför en väsentlig del av detta arbete i sin bosättningsmedlemsstat, i den mening som avses i nämnda artikel 13.1, ska det tas hänsyn till inte bara det arbete som denna person utför i medlemsstaterna utan även till det arbete som personen utför i tredjeländer.

60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.