Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 10 april 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Beslut av den 13 december 2023, Hamoudi/Frontex (T‑136/22, ej publicerat, EU:T:2023:821) (nedan kallat det överklagade beslutet).

3 Genom artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 (EUT L 295, 2019, s. 1) inrättas en europeisk gräns- och kustbevakning. Enligt den bestämmelsen har Frontex till uppgift att säkerställa europeisk integrerad gränsförvaltning vid de yttre gränserna i syfte att effektivt och med full respekt för de grundläggande rättigheterna förvalta gränserna och att effektivisera unionens återvändandepolitik. Genom [förordningen] hanteras migrationsutmaningar och eventuella framtida utmaningar och hot vid de yttre gränserna. Genom förordningen säkerställs en hög nivå av inre säkerhet inom unionen med full respekt för de grundläggande rättigheterna, och samtidigt skyddas den fria rörligheten för personer inom unionen. Förordningen bidrar till att upptäcka, förebygga, förhindra och bekämpa gränsöverskridande brottslighet vid de yttre gränserna.

4 Se det överklagade beslutet, punkt 29.

5 I artikel 19.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) föreskrivs att [k]ollektiva utvisningar ska vara förbjudna. I artikel 19.2 i stadgan föreskrivs dessutom att [i]ngen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Den bestämmelsen stadfäster principen om non-refoulement och är kopplad till artikel 4 i stadgan om förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling. Se, även, dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring) ( C‑392/22, EU:C:2024:195, punkterna 50–53 och där angiven rättspraxis).

6 I domen av den 7 januari 2025, A.R.E. mot Grekland, (CE:ECHR:2025:0107JUD001578321, § 230) (nedan kallad domen A.R.E.), hänvisade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) till den omständigheten att det aktuella handlandet är hemligt och inofficiellt till sin natur. Enligt min mening är det vanligt att sådana kollektiva utvisningar sker under olagliga former och att det finns begränsat med skriftlig eller annan bevisning. Härav följer att även om det finns bevis som uttryckligen visar ett sådant rättsstridigt handlande, kan de bevisen vara fragmentariska och spridda. Se, exempelvis, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen ( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkterna 55–57) avseende bevis för deltagande i en kartell.

7 Det är således föga troligt att de som gör sig skyldiga till sådana utvisningar villigt erkänner sina gärningar, som kan vara svåra att bevisa. I § 218 i domen A.R.E. hänvisade Europadomstolen till den omständigheten att klagandena kan befinna sig i en bevismässigt svår situation och därför vara oförmögna att styrka sanningshalten i sina redogörelser.

8 Se domen A.R.E., § 218.

9 Med motiveringen att det var uppenbart att talan helt saknar rättslig grund. Se artikel 126 i rättegångsreglerna för Europeiska unionens tribunal.

10 Begreppet snabb gränsinsats definieras inte i förordning 2019/1896. I skäl 49 i den förordningen anges emellertid att [i] situationer med specifika och oproportionella utmaningar vid de yttre gränserna bör [Frontex] antingen på eget initiativ med den berörda medlemsstatens samtycke, eller på den medlemsstatens begäran, organisera och samordna snabba gränsinsatser och utplacera både enheter från den stående styrkan och teknisk utrustning, inbegripet från reserven med utrustning för snabba insatser … . [Frontex] och den berörda medlemsstaten bör komma överens om en operativ plan.

11 Unionsdomstolarna är, i enlighet med artiklarna 268 och 340 andra stycket FEUF, behöriga att pröva yrkanden om ersättning för skada som påstås ha lidits till följd av ett EU-organs, till exempel Frontex, beteende när denna deltar i olagliga kollektiva utvisningar som genomförs av en medlemsstats myndigheter. Se, analogt, dom av den 30 november 2023, Sistem ecologica/kommissionen ( C‑787/22 P, EU:C:2023:940, punkt 92). Se, även, artikel 97 i förordning 2019/1896, med rubriken Ansvar. I artikel 97.4 föreskrivs att [v]ad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska [Frontex], i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, ersätta skada som orsakats av dess avdelningar eller av dess personal under tjänsteutövning, inbegripet skador i samband med utövande av verkställande befogenheter. Artikel 7 i förordning 2019/1896, med rubriken Delat ansvar, hänför sig till Frontex, medlemsstaternas och de nationella myndigheternas ansvar. Den exakta ansvarsfördelningen är dock något oklar, och det finns i dagsläget ingen rättspraxis som klargör den bestämmelsen eller ens dess samspel med artikel 97 i förordning 2019/1896.

12 Vid tribunalen och EU-domstolen.

13 Det begreppet används i själva verket inte i det överklagade beslutet. Se, emellertid, artikel 19.1 i stadgan som klaganden har hänvisat till. Se, även, artikel 4 i protokoll nr 4 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), där det anges att [k]ollektiv utvisning av utlänningar är förbjuden. De påstådda händelserna berörde 22 personer, varför de var av kollektiv art snarare än riktade mot en enskild individ.

14 Europeiska kommissionen har påpekat att även om det inte finns någon internationellt överenskommen juridisk definition av begreppet pushback, kan det förstås så, att det avser ett beteende som strider mot den allmänna regeln om non‑refoulement. https://home-affairs.ec.europa.eu/networks/european-migration-network-emn/emn-asylum-and-migration-glossary/glossary/push-back_en Avvisningar har även definierats som olika åtgärder som vidtas av stater och som leder till att migranter, inbegripet asylsökande, summariskt tvingas tillbaka till det land, territorium eller hav varifrån de försökte passera eller har passerat en internationell gräns utan en individuell bedömning av sina skyddsbehov. Vidare kan frånvaro av individuell bedömning led till ett åsidosättande av principen om non-refoulement. Se rapporten från FN:s särskilda rapportör om migranters mänskliga rättigheter om sätt att hantera konsekvenserna av åtgärder för återsändande av migranter till land och till havs för de mänskliga rättigheterna av den 12 maj 2021, som presenterades för FN:s råd för mänskliga rättigheter vid dess 47:e sammanträde, juni 2021. https://docs.un.org/en/A/HRC‑47/30.

15 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

16 Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, kompletterad enligt New York-protokollet av den 31 januari 1967.

17 Dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring) ( C‑392/22, EU:C:2024:195, punkterna 50, 52, 53 och 57). Enligt Europadomstolen har de stater som är part i Europakonventionen visserligen rätt att kontrollera utlänningars inresa, vistelse och avlägsnande, men de utmaningar som de kan möta vid hantering av migrationsflöden eller mottagande av asylsökande kan emellertid inte motivera att metoder tillämpas som strider mot Europakonventionen och dess protokoll. En utvisning anses vara kollektiv i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 4 om utlänningar, som en grupp, därigenom tvingas att lämna landet, förutom om en sådan åtgärd vidtas på grundval av en rimlig och objektiv bedömning av den särskilda situationen för var och en av utlänningarna i gruppen. Se dom av den 13 februari 2020, N.D. och N.T. mot Spanien, (CE:ECHR:2020:0213JUD000867515, §§ 167, 170 och 193) (nedan kallad domen N.D. och N.T. mot Spanien). I ett pressmeddelande av den 4 juli 2024 angav Europadomstolens justitiesekreterare att det i dagsläget finns över 30 mål anhängiga vid den domstolen som har inletts mot Litauen, Lettland och Polen och som avser situationen vid Belarus gränser från våren 2021 till sommaren 2023. Pressmeddelande, ECHR 176 (2024).

18 Enligt artikel 37.1 i förordning 2019/1896 får [e]n medlemsstat … begära att [Frontex] inleder gemensamma insatser för att bemöta kommande utmaningar, däribland olaglig invandring, befintliga eller framtida hot vid dess yttre gränser eller gränsöverskridande brottslighet, eller tillhandahåller teknisk och operativ förstärkning, när den genomför sina skyldigheter i fråga om yttre gränskontroll ….

19 I sin talan vid tribunalen hävdade klaganden att Kyseas beslut inte enbart innebar ett avskaffande av asylsystemet, utan att det även infördes en ny nationell policy, som innefattade kollektiva utvisningar. I överklagandet har klaganden hävdat att beslutet innehöll fyra sammanflätade delar: förhindrande av olaglig inresa till Grekland, tillfälligt stopp för asylansökningar från personer som olagligen reser in i den medlemsstaten, omedelbart återsändande utan registrering av de som olagligen reser in i den medlemsstaten och framställande av en begäran till Frontex om utplacering av snabba gränsinsatsenheter.

20 Se, även, punkterna 2–5 i det överklagade beslutet där tribunalen angav följande: [Klaganden] … har hävdat att han, när han anlände från Turkiet med båt den 28 april 2020, reste in på grekiskt territorium, nämligen på ön Samos, tillsammans med en grupp andra personer för att ansöka om asyl. Han har vidare hävdat att den lokala polisen stoppade honom och de andra efter det att de hade gått i land på den ön och att de grekiska myndigheterna samma dag skickade honom tillbaka ut på havet, där han påföljande dag blev upplockad av den turkiska kustbevakningen som förde honom tillbaka till Turkiet …. [Han] har hävdat att det den 29 april 2020, under det att han var ute på havet, flög ett privat övervakningsflygplan över området två gånger, som enligt honom var utrustat med kamera och opererades av Frontex … . [Klaganden] har uppgett att han, efter den påstådda incidenten den 28 och 29 april 2020, fördes till en förvarsenhet i Turkiet där han hölls kvar i tio dagar. Han mottog därefter ett utvisningsbeslut och fick sitt syriska pass beslagtaget. Han var följaktligen fast i Turkiet utan tillgång till asylsystemet och levde som en olaglig invandrare som löpte en omedelbar risk för att avvisas till Syrien … . [K]laganden lyckades senare ta sig in i EU och ansöka om internationellt skydd i Tyskland.

21 I artikel 46.5 i förordning 2019/1896 föreskrivs att [d]en verkställande direktören ska, efter samråd med ombudet för grundläggande rättigheter, besluta att inte inleda någon verksamhet från [Frontex] sida om han eller hon anser att det redan i början av verksamheten skulle finnas allvarliga skäl att tillfälligt avbryta eller avsluta den, eftersom verksamheten skulle kunna leda till allvarlig underlåtenhet att iaktta grundläggande rättigheter, eller skyldigheter i fråga om internationellt skydd. Den verkställande direktören ska underrätta den berörda medlemsstaten om det beslutet. Klaganden ansåg att åsidosättandet av den bestämmelsen utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Se dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen ( C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 42). Klaganden betonade det inte finns något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller kravet på att samråda med ombudet för grundläggande rättigheter i artikel 46.5 i förordning 2019/1896.

22 I artikel 46.4 i förordning 2019/1896 föreskrivs att [d]en verkställande direktören ska, efter samråd med ombudet för grundläggande rättigheter och efter att ha underrättat den berörda medlemsstaten, dra tillbaka finansieringen för verksamhet som utförs av [Frontex], eller helt eller delvis tillfälligt avbryta eller avsluta verksamhet som utförs av [Frontex], om han eller hon anser att det i samband med den berörda verksamheten förekommer allvarlig eller sannolikt fortgående underlåtenhet att iaktta grundläggande rättigheter, eller skyldigheter i fråga om internationellt skydd.

23 Enligt den artikeln ska Frontex garantera skyddet av de grundläggande rättigheterna, särskilt principen om non-refoulement, när den utför sina uppgifter.

24 Se det överklagade beslutet, punkt 38.

25 Ibidem, punkterna 19–21.

26 Ibidem, punkterna 23 och 24.

27 Ibidem, punkt 62.

28 Ibidem, punkterna 61 och 62. Se, analogt, dom av den 6 september 2023, WS m.fl./Frontex ( T‑600/21, EU:T:2023:492). Tribunalen ogillade en talan med stöd av artiklarna 268 och 340 andra stycket FEUF till följd av en bedömning av huruvida det fanns ett orsakssamband mellan den påstådda skadan och åsidosättandet av unionsrätten. I det målet yrkade klagandena ersättning för skada som de påstod sig ha lidit till följd av en gemensam återvändandeinsats som hade genomförts av Frontex och Grekland, vilken bland annat resulterade i att klagandena förflyttades till Turkiet. Den domen överklagades den 14 november 2023. Se mål C‑679/23 P.

29 I den bestämmelsen anges att [i] den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av [Europakonventionen] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i [Europakonventionen]. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

30 Se domen N.D. och N.T. mot Spanien, § 85, och dom av den 18 november 2021, M.H. m.fl. mot Kroatien (CE:ECHR:2021:1118JUD001567018 § 268) (nedan kallad domen M.H. m.fl. mot Kroatien).

31 Dom av den 23 augusti 2016, J.K. m.fl. mot Sverige, (CE:ECHR:2016:0823JUD005916612 §§ 92–97) (nedan kallad domen J.K. m.fl. mot Sverige).

32 Ibidem, §§ 93.

33 Dom av den 7 juli 2022, Safi m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2022:0707JUD000541815).

34 Se domen N.D. och N.T. mot Spanien, § 85, och domen M.H. m.fl. mot Kroatien, § 268.

35 Domen M.H. m.fl. mot Kroatien, § 271.

36 Domen N.D. och N.T. mot Spanien, § 85.

37 Eller till och med omöjligheten att tillämpa sådan bevisbörda i samband med summariska avvisningar.

38 Domstolen är varken behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det nämligen tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Denna bedömning utgör således inte en rättsfråga som domstolen kan pröva, utom i fall då den bevisning som har getts in till tribunalen har missuppfattats. Domstolens behörighet att kontrollera tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna omfattar däremot bland annat frågan huruvida bestämmelserna om bevisbördan och bevisupptagningen har följts. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2021, The Goldman Sachs Group/kommissionen ( C‑595/18 P, EU:C:2021:73, punkterna 48 och 49 samt där angiven rättspraxis).

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2000, Met-Trans och Sagpol ( C‑310/98 och C‑406/98, EU:C:2000:154, punkt 29), och dom av den 19 december 2013, Siemens m.fl./kommissionen ( C‑239/11 P, C‑489/11 P och C‑498/11 P, EU:C:2013:866, punkt 130), förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Archer Daniels Midland/kommissionen ( C‑511/06 P, EU:C:2008:604, punkterna 113 och 114), och dom av den 10 maj 2023, Ryanair och Condor Flugdienst/kommissionen (Lufthansa; covid-19) ( T‑34/21 och T‑87/21, EU:T:2023:248, punkt 81).

40 Se punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.

41 Det begreppet kan även utläsas av regeln affirmanti incumbit probatio.

42 På konkurrensrättens område, där det visserligen kan finnas både straffrättsliknande och civila aspekter, se artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), där det i huvudsak föreskrivs att vid alla förfaranden för tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF, på såväl nationell nivå som unionsnivå, ska bevisbördan åvila den part eller myndighet som gör gällande att artikel 101.1 eller artikel 102 FEUF har överträtts. Se, emellertid, dom av den 20 april 2023, Repsol Comercial de Productos Petrolíferos ( C‑25/21, EU:C:2023:298, punkt 67), där EU-domstolen i själva verket fann att i vissa konkurrensärenden uppstår en motbevisbar presumtion om att unionsrätten har överträtts, med den innebörden att bevisbördan övergår på svaranden. EU‑domstolen slog fast att artikel 101 FEUF, såsom den har genomförts genom artikel 2 i förordning nr 1/2003 och tolkad mot bakgrund av effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att en överträdelse av konkurrensrätten som konstaterats i ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet, vilket har varit föremål för en talan om ogiltigförklaring vid behöriga nationella domstolar men som bekräftats av dessa domstolar och således vunnit laga kraft, ska anses styrkt från sökandens sida inom ramen för en talan om ogiltighet enligt artikel 101.2 FEUF och inom ramen för en skadeståndstalan till följd av en överträdelse av artikel 101 FEUF, till dess att motsatsen bevisats, med den innebörden att bevisbördan enligt nyssnämnda artikel 2 övergår på svaranden. Bevisbördans övergång förutsätter att den påstådda överträdelse som är föremål för talan till sin art, samt sin materiella, personliga, tidsmässiga och territoriella räckvidd, sammanfaller med den överträdelse som konstaterats i beslutet i fråga. EU-domstolen påpekade att det skulle bli orimligt svårt att göra gällande skadeståndsanspråk som grundas på överträdelser av artikel 101.1 FEUF om konkurrensmyndighetens slutliga beslut inte tillmättes någon som helst betydelse i en civilrättslig skadeståndsprocess eller i en process om fastställelse av att ett avtal eller ett beslut som är förbjudet enligt denna bestämmelse är ogiltigt. Ibidem, punkt 61.

43 I tillämpliga fall.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2024, Ordre des avocats du barreau de Luxembourg ( C‑432/23, EU:C:2024:791, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

45 I artikel 34 i Europakonventionen föreskrivs att [Europadomstolen] får ta emot klagomål från enskilda personer … eller grupper av enskilda personer som påstår sig av någon av de höga fördragsslutande parterna ha utsatts för en kränkning av någon av de i [Europakonventionen] eller protokollen till denna angivna rättigheterna ….

46 Se dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 117).

47 I artikel 41 i Europakonventionen föreskrivs att [o]m [Europadomstolen] finner att en kränkning av [Europakonventionen] eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall [Europadomstolen], om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse. Samtidigt som en skadeståndstalan enligt artiklarna 268 och 340 andra stycket FEUF utgör en separat och fristående talan från en talan om ogiltigförklaring (artikel 263 FEUF) eller en passivitetstalan (artikel 265 FEUF) och inte är beroende av att det konstateras en överträdelse av någon av de sistnämnda bestämmelserna, måste Europadomstolen fastställa en överträdelse innan den beviljar skälig gottgörelse. I domen A.R.E. beviljades klaganden 20000 euro för ideell skada (§ 310).

48 Jämför artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i stadgan, artikel 13 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan och artikel 4 i protokoll nr 4 till Europakonventionen och artikel 19.1 i stadgan.

49 Dom av den 17 oktober 1989, Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund i Danmark (109/88, EU:C:1989:383, punkterna 14–16) (nedan kallad domen Danfoss).

50 Se rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (EGT L 45, 1975, s. 19), som var i kraft vid den tidpunkten.

51 Se, även, dom av den 26 juni 2001, Brunnhofer ( C‑381/99, EU:C:2001:358, punkterna 52–54 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Brunnhofer).

52 Dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkterna 14 och 18) (nedan kallad domen Enderby). I domarna i målen Danfoss, Enderby och Brunnby hänvisas det således i stor utsträckning till principen om ändamålsenlig verkan som skäl för avvikelsen från de vanliga reglerna om bevisbördan.

53 Se domen Brunnhofer, punkterna 56–58.

54 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23).

55 Rådets direktiv av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (EUT L 373, 2004, s. 37).

56 Rådets direktiv av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16).

57 Rådets direktiv av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 2000, s. 22).

58 Diskriminering som förefaller föreligga skulle kunna motbevisas genom en rad samstämmiga indicier. Dom av den 25 april 2013, Asociaţia Accept ( C‑81/12, EU:C:2013:275, punkt 58).

59 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Belov ( C‑394/11, EU:C:2012:585, punkt 92).

60 Dom av den 17 november 2022 ( C‑175/21, EU:C:2022:895, punkterna 50 och 72).

61 Dom av den 9 mars 2006, ( C‑293/04, EU:C:2006:162, punkterna 37–46).

62 Se artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG (EUT L 136, 2019, s. 28), där det föreskrivs att [v]arje brist på avtalsenlighet som framkommer inom ett år från den tidpunkt då varorna levererades ska presumeras ha förelegat vid den tidpunkt då varorna levererades, om inte motsatsen bevisas eller såvida inte denna presumtion är oförenlig med varornas karaktär eller den bristande avtalsenlighetens natur …. Se, även, dom av den 4 juni 2015, Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357, punkterna 52–54). EU‑domstolen slog fast att bevislättnad[en] för konsumenten har sin grund i det faktum att när bristande avtalsenlighet visar sig först efter dagen för varans leverans, kan kravet på att lägga fram bevisning för att felet förelåg på leveransdagen visa sig utgöra ett oöverstigligt hinder för konsumenten, medan det generellt sett är mycket lättare för näringsidkaren att bevisa att den bristande avtalsenligheten inte förelåg vid leveransen och att felet exempelvis är resultatet av konsumentens bristfälliga handhavande.

63 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

64 Se dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen) ( C‑646/21, EU:C:2024:487, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Europadomstolen har hänvisat till den gemensamma skyldigheten för en asylsökande och migrationsmyndigheten att fastställa och bedöma alla relevanta omständigheter i ärendet under asylförfarandet. Se domen J.K. m.fl. mot Sverige, § 96.

65 Se, även, domen J.K. m.fl. mot Sverige, §§ 91–96. Europadomstolen påpekade att bevisbördan inte får innebära att sökandens rättigheter enligt artikel 3 i Europakonventionen att inte utsättas för tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling förlorar sin verkan och att det är viktigt att beakta alla de svårigheter som en asylsökande kan möta utomlands vid insamling av bevis. I § 4 i sitt samstämmiga yttrande konstaterade domaren O’Leary att Europadomstolens konstaterande i § 97 i den domen, att det bland annat i artikel 4.5 i direktiv 2011/95 medges att större vikt bör fästas vid vittnesmålet från den som ansöker om internationellt skydd, måste ses mot bakgrund av de fem villkoren i den bestämmelsen.

66 Ibidem, § 93.

67 Dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary ( C‑189/18, EU:C:2019:861, punkterna 61 och 62 samt där angiven rättspraxis). Se, även, dom av den 27 oktober 1993, Dombo Beheer B.V. mot Nederländerna, (CE:ECHR:1993:1027JUD001444888, §§ 31–33), angående båda parters rätt till civilrättsliga förfaranden för att lägga fram liknande bevisning (vittnesmål) på lika villkor. Se, även, dom av den 22 oktober 2020, Silver Plastics och Johannes Reifenhäuser/kommissionen ( C‑702/19 P, EU:C:2020:857, punkt 59).

68 Se Europadomstolens dom av den 18 juni 2002, Wierzbicki mot Polen, (CE:ECHR:2002:0618JUD002454194, § 39). Se även, analogt, dom av den 31 maj 2016, Tence mot Slovenien (CE:ECHR:2016:0531JUD003724214), där Europadomstolen konstaterade en överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen. Tences advokat överklagade en dom från första instans genom att skicka ett sex sidor långt faxmeddelande sista dagen för överklagande. Överklagandet översändes till överklagandeinstansens faxapparat och lagrades i faxens minne, men skrevs aldrig ut. Dessutom skickades överklagandet dagen därpå per rekommenderat brev till den relevanta domstolen. Överklagandet ogillades med motiveringen att det hade ingetts för sent. Högsta domstolen i Slovenien bekräftade senare att ansvaret för eventuella felaktigheter vid översändandet av en handling per fax ska vila hos den som inger den handlingen, även om dessa kan tillskrivas domstolen. I sin talan vid Europadomstolen hävdade Tence att den alltför snäva tolkningen av de nationella processuella reglerna stred mot hennes rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen. Europadomstolen höll med. Det var ostridigt att Tence hade skickat ett sex sidor långt krypterat dokument till ifrågavarande domstol inom tidsfristen och att hon inte kunde påverka huruvida det skulle skrivas ut eller huruvida faxapparaten fungerade korrekt. Staten, i egenskap av motpart, hänvisade emellertid till skälen för avslag av Tences talan vid de nationella domstolarna och hävdade att hon inte kunde bevisa att den handling som hade skickats per fax var överklagandet i fråga. Europadomstolen ansåg att, mot bakgrund av omständigheterna i målet och det förhållandet att faxmeddelanden är krypterade och deras innehåll inte kan styrkas, var de nationella domstolarnas synsätt att klaganden skulle bära hela bevisbördan alltför strikt. Detta synsätt innebar att det var praktiskt taget omöjligt för klaganden att vinna framgång med sitt överklagande och att hon fick bära en oproportionerligt stor börda. I sitt samstämmiga yttrande fann domaren Kūris att synsättet att Tence skulle åläggas bevisbördan inte bara var alltför strikt, utan att det även var rättsligt ogrundat och orättvist.

69 Se punkterna 18 och 19 i förevarande förslag till avgörande.

70 Vilken dom parterna i målet om överklagande förde en diskussion om vid förhandlingen vid EU-domstolen den 4 februari 2025.

71 Se, även, beslut av den 7 januari 2025, G.R.J. mot Grekland (CE:ECHR:2024:1203DEC001506721) (nedan kallad beslutet G.R.J.).

72 Det finns en rad likheter mellan de faktiska omständigheter och den form av bevisning som klaganden har åberopat i förevarande mål och de som A.R.E. åberopade i sitt mål vid Europadomstolen. Se hennes redogörelse av de faktiska omständigheterna i domen A.R.E., §§ 11–48.

73 Europadomstolen påpekade att de faktiska omständigheterna i det mål som hade gett upphov till domen A.R.E. skiljde sig från dem i andra mål vid den domstolen vilka avsåg avvisning vid inresan eller kollektiva utvisningar och där prima facie‑bevis från klaganden godtogs. Europadomstolen hänvisade således för det första till de mål där staten, i egenskap av motpart, inte hade bestritt att klagandena hade vistats på dess territorium eller vid dess gränser, utan enbart deras påstående att de hade uttryckt en önskan om att ansöka om internationellt skydd. Se domen A.R.E, §§ 204 och 205. Se, även, beslut G.R.J., §§ 169 och 170. Se, exempelvis, dom av den 8 oktober 2024, M.A. och Z.R. mot Cypern, (CE:ECHR:2024:1008JUD003909020, §§ 81 och 82). I det målet erinrade Europadomstolen om att, som en allmän rättsprincip, ska den inledande bevisbördan för ett påstående åvila den part som har gjort detta. I vissa fall är det emellertid endast staten, i egenskap av motpart, som har tillgång till information som kan styrka eller vederlägga klagandens påståenden, vilket innebär att ovannämnda princip inte kan tillämpas strikt. Om så är fallet och motparten inte lämnar en tillfredsställande och övertygande förklaring med avseende på händelser som enbart de statliga myndigheterna helt eller till stor del har kännedom om, kan Europadomstolen dra slutsatser som kan vara till motpartens nackdel under förutsättning att det finns uppgifter till stöd för klagandens påståenden. För det andra hänvisade Europadomstolen i domen A.R.E. till mål där klagandena hade gjort gällande ett åsidosättande av artikel 4 i protokoll nr 4 till Europakonventionen och där staterna, i egenskap av motparter, utan framgång enbart hade bestritt den omständigheten att klagandena ingick i de grupper som hade blivit föremål för kollektiva utvisningar snarare än den kollektiva utvisningen som sådan (§§ 206 och 207). Se, även, beslut G.R.J., §§ 171 och 172. I §§ 81–88 i domen N.D. och N.T. mot Spanien medgav spanska staten att det förekom en systematisk metod med kollektiva summariska utvisningar vid gränsen i Melilla (Spanien). Staten bestred dock att klagandena hade varit inblandade i de aktuella händelserna. Europadomstolen ansåg att klagandena hade lagt fram prima facie-bevis för att de hade varit inblandade och antog att klagandenas redogörelse av de faktiska omständigheterna var korrekt. Europadomstolen hänvisade inte enbart till samstämmigheten i klagandenas bevisning, utan även till att staten, i egenskap av motpart, inte hade bestritt att de aktuella utvisningarna hade ägt rum. Europadomstolen underströk även att den omständigheten att motpartens myndigheter har underlåtit att företa identifiering och individuell behandling i förevarande fall, vilket har bidragit till den svårighet som klagandena har upplevt när det gäller att styrka deras inblandning i de aktuella händelserna, utgör själva kärnan i klagandenas invändning. Europadomstolen kommer därför att försöka fastställa huruvida klagandena har inkommit med prima facie-bevis till stöd för sin version av händelserna. Om så är fallet ska bevisbördan övergå till staten.

74 Se domen A.R.E., § 204, och beslutet G.R.J., § 169. Ordalydelsen i domen A.R.E., §§ 204–221 och 226–229, motsvarar den i beslut G.R.J., §§ 169–186 och 187–190.

75 Den övertygelse som krävs för att en viss slutsats ska kunna dras och fördelningen av bevisbördan är direkt kopplade till de särskilda faktiska omständigheterna, påståendets art och den aktuella rättigheten i Europakonventionen. Det står Europadomstolen fritt att bedöma bevisvärdet hos varje enskilt bevis i akten. Domen A.R.E., § 212.

76 Ibidem, § 214. Se, även, domen N.D. och N.T. mot Spanien, §§ 85 och 86, och domen M.H. m.fl. mot Kroatien, § 268.

77 Europadomstolen hade tidigare funnit att klagandens påstående att hennes mobiltelefon hade beslagtagits och förstörts av de grekiska myndigheterna var trovärdigt mot bakgrund av den information som gavs i flera rapporter från nationella och internationella institutioner. Domen A.R.E., § 253.

78 Europadomstolen konstaterade att det hade skett en överträdelse av artikel 3 och artikel 13 jämförd med artikel 3 i Europakonventionen på grund av att klaganden hade avvisats till Turkiet, en överträdelse av artikel 5.1, 5.2 och 5.4 i Europakonventionen på grund av att klaganden hade frihetsberövats före avvisningen till Turkiet och en överträdelse av artikel 13 i Europakonventionen jämförd med artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen med tanke på faran för liv och risken för otillbörlig behandling vid avvisningstillfället.

79 Denna fråga diskuterades även av parterna vid förhandlingen den 4 februari 2025.

80 I domen A.R.E. konstaterade Europadomstolen att de grekiska myndigheterna, vid tidpunkten för de påtalade gärningarna, tillämpade en systematisk metod för att återsända tredjelandsmedborgare från regionen Évros till Turkiet. Grekiska staten lyckades inte vederlägga bevisen att det skulle ha förekommit en sådan metod genom att ge en tillfredsställande och övertygande alternativ förklaring. Ibidem, § 228.

81 Europadomstolen ansåg att A.R.E:s utförliga, specifika och samstämmiga redogörelse i stort sett motsvarade det konstaterade tillvägagångssättet i rapporterna från de behöriga nationella och internationella institutionerna om avvisningar vid gränsen från regionen Évros till Turkiet. Den omständigheten var dock inte tillräcklig för att visa att hon hade avvisats vid gränsen. Klaganden behövde dessutom visa att hon hade rest in i Grekland och befann sig i Turkiet de påstådda datumen och påvisa ett samband mellan dessa båda faktiska omständigheter för att styrka att den påstådda avvisningen faktiskt hade skett. Europadomstolen påpekade att den inte bortser från det faktum att det är oerhört svårt att anföra sådan bevisning på grund av att det aktuella handlandet till sin natur är av hemlig och inofficiell art (domen A.R.E.§ 230). Se dock beslutet G.R.J., §§ 187–225. Trots att de grekiska myndigheterna tillämpade ett tämligen enhetligt tillvägagångssätt för att återsända asylsökande utländska medborgare från regionen Évros och de grekiska öarna vid den aktuella tidpunkten och trots att klagandens redogörelse i stort sett överensstämde med det tillvägagångssättet, hyste Europadomstolen starka tvivel om trovärdigheten i klagandens redogörelse mot bakgrund av viss bevisning som klaganden hade anfört till stöd för den. Europadomstolen ansåg att klagandens påståenden ibland var motsägelsefulla och inkonsekventa. Europadomstolen ansåg följaktligen att klaganden inte hade anfört prima facie-bevis för att han hade vistats i Grekland och avvisats till Turkiet från Samos de påstådda datumen och att han därför inte kunde påstå sig vara ett offer i den mening som avses i artikel 34 i Europakonventionen (beslutet G.R.J.§§ 199–225).

82 Europadomstolen konstaterade att skriftlig bevisning som upprättats av en annan medlemsstat i Europarådet – i det fallet Turkiet – och som innehåller uppgifter om A.R.E:s avvikande till Grekland den 4 maj 2019 och avvisning till Turkiet den 5 maj 2019 utgjorde prima facie-bevis till stöd för hennes version av händelserna som grekiska staten inte lyckades vederlägga (domen A.R.E.§§ 219 och 241). Europadomstolen fäste stor vikt vid det avgörande som brottmålsdomstolen i Izmir hade meddelat den 6 maj 2019, där det i detalj redogjordes för avvisningen av A.R.E. genom ett fastställande av de faktiska omständigheterna i det fallet. Ibidem, § 235.

83 Den grekiska regeringen bestred visserligen inte tillförlitligheten hos denna typ av bevisning, men Europadomstolen konstaterade att den överensstämde med klagandens redogörelse överlag. Ibidem, § 250. Europadomstolen beaktade även vittnesmål som på centrala punkter överensstämde med och hade stöd i det audiovisuella material som hade lagts fram och därigenom utgjorde stöd för klagandens redogörelse. Ibidem, § 264.

84 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Meister ( C‑415/10, EU:C:2012:8, punkt 34).

85 Dom av den 24 mars 1988, kommissionen/Italien ( 104/86, EU:C:1988:171, punkt 11), och dom av den 4 juli 2024, EUIPO/KD ( C‑5/23 P, EU:C:2024:575, punkt 47).

86 Se, analogt, dom av den 10 april 2014, Areva m.fl./kommissionen ( C‑247/11 P och C‑253/11 P, EU:C:2014:257, punkterna 80, 81, 92 och 98).

87 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet Harman International Industries ( C‑175/21, EU:C:2022:481, punkt 91). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet kommissionen/Tyskland ( C‑482/14, EU:C:2016:368, punkt 96).

88 EU-domstolen ska inte ingripa i sådana fall, varvid de vanliga bevisbördereglerna ska tillämpas.

89 Ett ingripande kan nämligen sträcka sig utöver frågan om fördelning av bevisbördan. Se Euroropadomstolens dom av den 9 oktober 1979, Airey mot Irland (CE:ECHR:1979:1009JUD000628973) om rätten till rättshjälp i civilrättsliga mål. Se, även, artikel 9.4 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, undertecknad i Århus den 25 juni 1998 och godkänd på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, 2005, s. 1), artikel 11.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1) och dom av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy ( C‑470/16, EU:C:2018:185), om kravet att vissa domstolsförfaranden på miljöområdet inte får vara oöverkomligt kostsamma. Domstolarnas rättegångsregler kan också ändras för att skydda utsatta parter såsom barn och för att erhålla deras vittnesmål.

90 Se punkterna 30–34 i förevarande förslag till avgörande om EU-domstolens praxis och unionslagstiftningen om icke-diskriminering och bevisbörda. Se, även, punkterna 40–50 i förevarande förslag till avgörande om Europadomstolens praxis om hemlig internering och kollektiva utvisningar.

91 För att därigenom visa att klaganden har blivit föremål för den kollektiva utvisningen i fråga. Starka bevis för att det förelåg en systematisk metod med avvisning vid gränsen vid den relevanta tidpunkten och på den aktuella platsen är i sig otillräckliga. Se beslutet G.R.J., §§ 225 och 226.

92 Se, analogt, beslutet G.R.J.

93 Dessa är två självständiga men logiskt sett sammankopplade delvillkor.

94 Det finns onekligen en viss överlappning mellan det andra och det tredje villkoret. Båda villkoren måste dock vara uppfyllda för att bevisbördan på ett normalt sätt ska kunna övergå till en klagande.

95 Och tillhörande rättspraxis.

96 Om förevarande mål avsåg en medlemsstats agerande anser jag att det resonemang som Europadomstolen har fört bland annat i domen A.R.E i princip skulle vara tillämpligt. Om en klagande anför prima facie-bevis på att denne har blivit föremål för en kollektiv utvisning från en medlemsstats sida, skulle bevisbördan flyttas och övergå till den sistnämnda. Medlemsstaten skulle presumeras kunna vederlägga klagandens påståenden, och det skulle ankomma på medlemsstaten att lämna en tillfredsställande och övertygande förklaring till de händelser som enbart den medlemsstaten, helt eller till stora delar, har kännedom om.

97 Se, e contrario, domen J.K. m.fl. mot Sverige, § 98 där Europadomstolen slog fast, vad gäller utvisning av en asylsökande, att nationella myndigheter kan anses ha full tillgång till information om de objektiva förhållandena i det berörda ursprungslandet.

98 Framför allt jämfört med den roll som de grekiska myndigheterna påstås ha haft i händelserna.

99 Se det överklagade beslutet, punkterna 39 och 62.