Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 3 juli 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1) (nedan kallad Romkonventionen). Anställningsavtalet regleras fortfarande av denna konvention, på grund av det datum då det ingicks.

3 Artikel 4 i Romkonventionen föreskriver en allmän mekanism som gör det möjligt att fastställa vilken lag som ska tillämpas på ett avtal när parterna inte har gjort något lagval.

4 Se dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkterna 40, 46, 50 och domslutet) (nedan kallad Koelzsch).

5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen). Denna förordning har ersatt romförordningen och är tillämplig på avtal som har ingåtts från och med den 17 december 2009. Eftersom det omtvistade avtalet ingicks den 15 oktober 2002, är denna konvention således tillämplig i tiden (ratione temporis) i det nationella målet.

6 Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i ändrad lydelse enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde (EGT C 15, 1997, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen).

7 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1, nedan kallad Bryssel I-förordningen). Denna förordning ersatte Brysselförordningen. Bryssel I-förordningen har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen). Artikel 19 i Bryssel I-förordningen har blivit artikel 21 i Bryssel Ia-förordningen.

8 Se punkterna 40, 46, 50 och domslutet i den domen).

9 Se dom av den 27 februari 2002, Weber ( C‑37/00, EU:C:2002:122, punkterna 54 och 58) (nedan kallad domen Weber).

10 Punkterna 40 och 46 i denna dom.

11 Punkt 2 i domslutet i denna dom.

12 I artikel 1.1 i Romkonventionen föreskrivs följande: Bestämmelserna i denna konvention skall tillämpas på avtalsförpliktelser i de fall då ett val skall göras mellan lagarna i olika länder.

13 ES har gjort gällande att han har utövat sin transportverksamhet på flera orter, men samtidigt haft en betydande anknytning till Frankrike, som är den stat där han är bosatt. Han har anfört att hans arbetsgivare har nöjt sig med att notera denna situation som förelåg innan anställningsförhållandet avslutades. Det räcker, i detta hänseende, med att erinra om att enligt det samarbetsförfarande som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer det inte på EU-domstolen utan på den nationella domstolen att fastställa de faktiska omständigheter som har gett upphov till målet och att bedöma vilka följder dessa får för det mål som den nationella domstolen har att avgöra Dessutom ankommer det på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (se, bland annat, dom av den 7 juni 2018, Scotch Whisky Association ( C‑44/17, EU:C:2018:415, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

14 Se dom av den 6 oktober 2009, ICF ( C‑133/08, EU:C:2009:617, punkterna 22 och 23).

15 Det ska, i detta hänseende, erinras om att det i skäl 7 i Rom I-konventionen anges att [d]enna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [Bryssel I-förordningen] och [Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)]. Vidare anges i skäl 7 i sistnämnda förordning att [d]enna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [Bryssel I-förordningen] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser (min kursivering). Av detta följer således att det är nödvändigt att säkerställa såväl en samordning av rättsakterna inom unionens internationella privaträtt, som en överensstämmelse mellan tillämpningsområdena för vissa bestämmelser i dessa rättsakter. Se, bland annat, Gaudemet-Tallon, H. Fasc. 337: Convention de Rome du 19 juin 1980 et règlement Rome I du 17 juin 2008 – Champ d’application – Clauses générales, JurisClasseur Commercial, 2023, sidorna 1–39, särskilt § 81, och Szpunar, M., Droit international privé de l’Union: cohérence des champs d’application et/ou des solutions?, Revue critique du Droit International Privé, nr 3, 2018, sidorna 573–582.

16 Rapport om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som upprättats av Mario Giuliano, professor vid universitetet i Milano, och Paul Lagarde, professor vid Université de Paris I (EGT C 282, 1980, s. 1, nedan kallad rapporten av Giuliano och Lagarde).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, ICF ( C‑133/08, EU:C:2009:617, punkterna 24 och 25), och dom av den 14 september 2023, Diamond Resorts Europe m.fl. ( C‑632/21, EU:C:2023:671, punkterna 67 och 69).

18 Se dom av den 6 oktober 2009, ICF ( C‑133/08, EU:C:2009:617, punkt 25).

19 Enligt doktrinen förlänger artikel 8 i Rom I-fördraget i huvudsak artikel 6 i Romkonventionen, det vill säga möjligheten att välja vilken lag som ska tillämpas, dock utan att det påverkar det skydd som säkerställs genom bestämmelserna i den lag som objektiv sett är tillämplig, vilken normalt är lagen i den medlemsstat där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, eller lagen i den medlemsstat där arbetsgivarföretaget har sitt säte, såvida inte undantagsklausulen ska tillämpas. Se, bland annat, Lagarde, P. och Tenenbaum, A., De la convention de Rome au règlement Rome I, Revue critique de droit international privé, 2008, sidorna 727–780, särskilt punkt 18. Se även, Palao, Moreno, G., Artikel 8, Commentary on the Rome I Regulation, Magnus, U., och Mankowski, P (red), Verlag Dr. Otto Schmidt, Cologne, 2017, volym 22, sidorna 577–599, särskilt s. 586, punkt 7.

20 Se rapporten av Giuliano och Lagarde, s. 25.

21 Det ska erinras om att artikel 6 i Romkonventionen således begränsar parternas valfrihet beträffande tillämplig lag, som föreskrivs i artikel 3 i denna konvention. Med andra ord, om arbetstagarna ges bättre skydd genom de rättsregler som är tillämpliga enligt punkt 2 än genom den lag som har valts, ska dessa rättsregler ha företräde framför denna lag och gälla i stället för denna. Se rapporten av Giuliano och Lagarde, s. 25. Således ska bestämmelserna i den lag som valts kombineras med tvingande bestämmelser i den lag som objektivt sett är tillämplig när parterna inte har gjort något lagval om de bättre gynnar arbetstagaren. Se, för ett liknande resonemang, Palao, Moreno, G., Article 8, Commentary on the Rome I Regulation, Magnus, U., och Mankowski, P (red), a.a., s. 586, särskilt punkt 6.

22 Det ska erinras om att domstolen redan har angett att lagstiftaren avsett att åstadkomma en hierarki mellan de kriterier som ska beaktas vid fastställande av tillämplig lag för ett anställningsavtal, det vill säga mellan punkterna a och b i Romkonventionen. Domstolen har, i detta hänseende, bland annat, angett att [v]id fastställande av tillämplig lag för det anställningsavtal som ska prövas i det nationella målet är det dessutom anknytningskriteriet avseende den ort där den anställde vanligtvis utför sitt arbete som ska beaktas i första hand, och om detta kriterium är tillämpligt kan det subsidiära kriteriet – det vill säga belägenheten av det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes – inte tillämpas (se dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842) (nedan kallad domen Voogsgeerd), punkterna 32 och 34). Beträffande sjötransport, se punkt 38 i den domen. En sådan hierarki är även tillämplig på artikel 8.2 och 8.3 i Rom I-förordningen och leder, enligt domstolen, i båda fallen, till att en bred tolkning ska förbehållas kriteriet avseende det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, medan kriteriet avseende det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes endast får tillämpas om domstolen inte kan fastställa i vilken stat den anställde vanligtvis utför sitt arbete (se även, för ett liknande resonemang, punkterna 33–35 i nämnda dom och där angiven rättspraxis).

23 Beträffande denna rättsliga bakgrund, se domen Koelzsch (punkterna 33–36).

24 Det ska erinras om att målet som ledde fram till denna dom avsåg en uppsägning av en internationell långtradarchaufför, med hemvist i Tyskland och som anställts av ett luxemburgskt bolag, vilket i sig var ett dotterbolag till ett danskt bolag. Han var ansluten till det luxemburgska socialförsäkringssystemet. Detta dotterbolags verksamhet bestod i att transportera blommor och andra växter från Danmark till olika bestämmelseorter, mestadels belägna i Tyskland, men även till andra europeiska länder, med lastbilar inregistrerade i Luxemburg och stationerade i Tyskland, där detta dotterbolag dock hade varken säte eller kontor. Se domen Koelzsch (punkterna 13–16).

25 Det ska erinras om att detta begrepp, enligt domstolen, ska tolkas självständigt på ett sådant sätt att innebörden av och tillämpningsområdet för den aktuella regeln ska fastställas på grundval av enhetliga och självständiga kriterier, för att säkerställa Romkonventionens fulla verkan i förhållande till de mål som den eftersträvar. Se, för ett liknande resonemang, domen Koelzsch (punkt 32 och där angiven rättspraxis).

26 Se domen Koelzsch (punkt 33 och där angiven rättspraxis). Se, i detta hänseende, punkt 25 ovan. Däremot, vad gäller beaktande av motsvarande bestämmelser i Romkonventionen vid en självständig tolkning av begreppet i artikel 19.2 i Bryssel I-förordningen, se, på området lufttransport, dom av den september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16,, EU:C:2017:688, punkterna 55 och 56) (nedan kallad domen Nogueira m.fl.).

27 Se dom av den 9 januari 1997, Rutten ( C‑383/95, EU:C:1997:7, punkt 22) (nedan kallad domen Rutten), och dom av den 10 april 2003, Pugliese ( C‑437/00, EU:C:2003:219, punkt 18).

28 Se domen Koelzsch (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

29 Domstolen har, i detta hänseende, preciserat att det är i den förstnämnda staten som den anställde utövar sitt arbete i ekonomiskt och socialt hänseende och att det är i denna stat som arbetsmiljön och den politiska miljön påverkar hans verksamhet. Det ska följaktligen i möjligaste mån säkerställas att de arbetsrättsliga skyddsreglerna i detta land iakttas. Se domen Koelzsch (punkt 42).

30 Generaladvokaten Trstenjak hade, i detta hänseende, i sitt förslag till avgörande i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkt 83), påpekat att utgångspunkten inte kan vara att det allmänt ska antas att alla identiska eller liknande begrepp ska tolkas enhetligt. Däremot ska en bedömning av om en enhetlig tolkning är lämplig göras i varje särskilt fall.

31 Se domen Koelzsch, punkt 45.

32 Se fotnot 22 ovan.

33 Se domen Koelzsch (punkt 48). Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkterna 93– 96).

34 Se domen Koelzsch (punkt 50).

35 Det ska påpekas att vad som ska vara kärnan i den nationella domstolens bedömning är arbetstagarens verksamhet och inte arbetsgivarens, se van Calster, G., European Private International Law, Bloomsbury, 2016, s. 111.

36 Se domen Koelzsch, punkt 49. Domstolen beaktade samma indicier i det specifika fallet avseende sjöfartssektorn (se domen Voogsgeerd (punkt 38)). I det specifika fallet avseende luftfartssektorn, har domstolen angett att även den ort ska beaktas där de flygplan är stationerade ombord på vilka arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete (se domen Nogueira m.fl. (punkt 64)).

37 Se domen Nogueira m.fl. (punkt 62 och där angiven rättspraxis).

38 Se punkt 36 ovan.

39 Denna artikel blev senare artikel 19.2 i Bryssel I-förordningen och därefter artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen. Det ska erinras om att unionslagstiftaren inte lade till ordet varifrån i den förstnämnda bestämmelsen vid antagandet av Bryssel I-förordningen, med gjorde det i den senare bestämmelsen vid antagandet av Bryssel Ia-förordningen.

40 Se, beträffande arbetstagare som utövade en försäljningsverksamhet i flera konventionsstater, dom av den 13 juli 1993, Mulox IBC ( C‑125/92, EU:C:1993:306, punkterna 25 och 26) (nedan kallad domen Mulox IBC), och domen Rutten (punkterna 25 och 27). Det ska erinras om att det var i det förstnämnda av dessa domar som domstolen, för första gången, uttalade sig om en situation där en arbetstagare utförde sitt arbete i flera konventionsstater.

41 Artikel 8.2 i Rom I-konventionen har följande lydelse: När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Min kursivering.

42 Som anges i doktrinen, har denna precisering till syfte att bättre skydda arbetstagare vars utövande av arbetet innebär ett stort antal resor, såsom är fallet med personal inom sektorerna för internationell flyg- och fartygstransport eftersom denna personal ofta är knuten till ett fast arbetsställe. Se, för ett liknande resonemang, Francq, S., Le règlement Rome I sur la loi applicable aux obligations contractuelles. De quelques changements… , Journal du droit international (Clunet), 2009, volym. 36, nr 1, sidorna 41–69. För generaladvokaten Trstenjak är denna ändring betydelsefull, eftersom den, bland annat, visar att denna bestämmelse ska ges en extensiv tolkning. Se hans förslag till avgörande i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkt 77).

43 Se, för ett liknande resonemang, fotnot 40 ovan.

44 Punkt 26 de i denna dom. Det ska erinras om att det i detta mål rörde som om en anställd, kock, som av sin arbetsgivare var placerad först på fartyg inom det nederländska kontinentalsockelområdet och, därefter, på danskt territorialvatten.

45 Se punkt 39 ovan. Herbert Weber hade nämligen inte något kontor i en av konventionsstaterna som utgjorde det faktiska centret för hans yrkesverksamhet och varifrån han fullgjorde huvuddelen av sina förpliktelser gentemot sin arbetsgivare. Se domen Weber (punkt 48).

46 Se domen Weber (punkt 49).

47 Se domen Weber (punkt 49 och punkt 2 i domslutet).

48 Se domen Weber (punkt 50). Domstolen fann, i detta hänseende, att det kvalitativa kriteriet som bygger på arten och omfattningen av den verksamhet som utövats på olika orter i konventionsstaterna saknar nämligen helt relevans under sådana omständigheter som de i målet vid den nationella domstolen, då arbetstagaren under hela den omtvistade anställningstiden har innehaft samma anställning hos sin arbetsgivare, i det här fallet som kock. Se domen Weber (punkt 51).

49 Se domen Weber (punkt 58 och punkt 2 i domslutet). Det ska erinras om att det tidsmässiga kriteriet redan hade förekommit i domstolens tidigare praxis, kombinerat med ett kvalitetsmässigt kriterium som beaktade huruvida det fanns ett kontor varifrån vilket arbetstagaren förbereder det arbete som han utför. Se, i detta hänseende, domen Rutten (punkt 27).

50 Se domen Weber (punkt 52).

51 Se domen Weber (punkt 58 och punkt 2 i domslutet).

52 Se domen Weber (punkt 54).

53 Se domen Weber (punkterna 53 och 58 samt punkt 2 i domslutet). Vad gäller punkt 53 i denna dom, ska det påpekas att domstolens användning av uttrycket har starkare anknytning till en annan arbetsplats inte ska förväxlas med den undantagsklausul som finns i den sista meningen i artikel 6.2 i Romkonventionen. Det ska erinras om att domstolen, i denna dom, tolkade artikel 5.1 i Brysselkonventionen som inte föreskrev någon sådan undantagsklausul.

54 Se, i detta hänseende, punkterna 48 och 50–57 i detta förslag till avgörande.

55 Punkterna 24–26 i denna dom.

56 Punkterna 23 och 27 i denna dom. Se punkt ovan.

57 Se punkt 43 ovan.

58 Detta kriterium avser betydelsen av det arbete som har utförts på olika platser i konventionsstaterna, för det fall det inte går att fastställa något faktiskt center för arbetstagarens yrkesverksamhet. Se, för ett liknande resonemang, domen Koelzsch (punkterna 48–50).

59 Detta kriterium grundas på längden av respektive arbetsperioder i de olika konventionsstaterna, då arbetstagaren under hela den omtvistade anställningstiden har innehaft samma anställning hos sin arbetsgivare. Se, för ett liknande resonemang, domen Weber (punkterna 51 och 52).

60 Se punkterna 37 och 44 ovan.

61 Detta uttryck, som inte ska förväxlas med undantagsklausulen i den sista meningen i artikel 6.2 i Romkonventionen (se fotnot 53 ovan), förefaller vara inspirerat av punkt 25 i domen Mulox IBC, enligt vilken den nationella domstolen [får] ta hänsyn till att arbetstagaren vid tidpunkten för uppkomsten av tvisten i det vid den nationella domstolen anhängiga målet utförde sitt arbete uteslutande inom denna konventionsstats territorium.

62 Se, för ett liknande resonemang, domen Weber (punkterna 53 och 54).

63 Jag anser emellertid att det bör påpekas att om föremålet för talan avser början av anställningsförhållandet, till exempel när det rör sig om en ersättning till den anställde för händelser som inträffat i början av avtalsförhållandet, är det denna period som ska beaktas av den nationella domstolen när den bedömer vilken som är den ort där den anställde vanligtvis utför sitt arbete.

64 Detta skulle, exempelvis, vara fallet, i en situation där en arbetstagare har utfört merparten av sitt arbete under tolv månader i ett land och därefter under tio månader i ett annat.

65 Se, e contrario, beträffande artikel 6.1 b i Rom I-förordningen, mitt förslag till avgörande Liechtensteinische Landesbank (Österreich) ( C‑279/24, EU:C:2025:380, punkt 53).

66 Detta tidsmässiga kriterium skulle kunna kombineras med det kvalitetsmässiga kriteriet eftersom den anställde, under denna period, av sin arbetsgivare hade anslutits till det franska socialförsäkringssystemet. Se fotnot 48 ovan.

67 Se domen Koelzsch (punkt 42) och fotnot 29 ovan.

68 Som kommissionen med fog har påpekat, skulle detta mål nämligen inte kunna uppfyllas om den anställde i det nationella målet inte åtnjöt samma skydd enligt fransk rätt på området avslut av anställningsavtal som en annan anställd som anställts endast ett och ett halvt år före avtalets avslut och som under samma period på ett och ett halvt år utfört mer än hälften av sitt arbete i Frankrike.

69 Se dom av den 6 oktober 2009, ICF ( C‑133/08, EU:C:2009:617, punkterna 23 och 44).

70 Domstolen har fastställt tre villkor, nämligen att arbetet varaktigt har utförts på en viss ort, att detta arbete varaktigt har utförts på en annan ort och att det är parternas uttryckliga vilja att denna sistnämnda ort är avsedd att bli den nya ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete Se domen Weber (punkt 54 och punkt 2 i domslutet).

71 Se punkt 28 och fotnot 15 ovan.

72 Detta anknytningskriterium föreskrivs i artikel 19.2 a i Bryssel I-förordningen, sedermera artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen. Även om detta kriterium inte alltid kan överföras för att fastställa vilken lag som är tillämplig (tempus regit actum), kan forum och ius överensstämma med varandra när tvisteföremålet rör slutet av arbetsförhållandet. Eftersom Bryssel I-förordningen trädde i kraft den 1 mars 2002, det vill säga 2 dagar efter att domen Weber (punkt 54) meddelats, skulle detta kriterium, enligt denna rättspraxis, kunna avgöra vilken domstol som är behörig för det fall föremålet för talan rör avtalets avslut, under förutsättning att det finns en uttrycklig vilja hos parterna och att denna senaste ort är stabil och varaktig.

73 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkt 81).