Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 29 januari 2026 [Text rättad genom beslut av den 19 mars 2026]

Förenade målen C‑72/24 [Keladis I] och C‑73/24 [Keladis II] angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Förvaltningsdomstolen i första instans i Thessaloniki, Grekland), av den 30 november 2023, som inkom till domstolen den 30 januari 2024, i målen

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna M. Condinanzi och R. Frendo (referent), generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 29 januari 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: [I rättad lydelse enligt beslut av den 19 mars 2026] HF och WI, genom A.N. Massouras, R. K. Ntanis och Th. Tsiatsios, dikigoroi, Anexartiti Archi Dimosion Esodon, genom E. Giannakoulopoulou och I. Reïzakis, båda i egenskap av ombud, Greklands regering, genom V. Baroutas, K. Georgiadis och K. Konsta, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom M. Smolek, L. Halajová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom S. Núñez Silva, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom P. Chansou och B. Travard, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Herold, F. Moro och I. Zervas, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 8 maj 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Gemenskapens tullkodex

Tillämpningsförordningen

Unionens tullkodex

Genomförandeförordningen

Direktiv 2006/112/EG

Grekisk rätt

Tullagstiftningen

Lag nr 2859/2000 om införande av en mervärdesskattelagstiftning

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Mål C‑72/24

Mål C‑73/24

Förfarandet vid domstolen

Förening av mål

Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet

Prövning av tolkningsfrågorna

Frågorna 1–3 i mål C‑72/24 och frågorna 1–3 i mål C‑73/24

Den fjärde frågan i mål C‑72/24

Den fjärde frågan i mål C‑73/24

Den femte frågan i mål C‑72/24 och den femte frågan i mål C‑73/24

Den sjätte frågan i mål C‑72/24

Rättegångskostnader

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 29–31 och 81 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996 (EGT L 17, 1997, s. 1) (nedan kallad gemenskapens tullkodex), av artiklarna 150–153 och 181a i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 3254/94 av den 19 december 1994 (EGT L 346, 1994, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen), artiklarna 70–74 och 177 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kallad unionens tullkodex), artiklarna 141–143 och artikel 144.2 f i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 av den 24 november 2015 om närmare regler för genomförande av vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 343, 2015, s. 558) (nedan kallad genomförandeförordningen) och artikel 7.2 f i överenskommelsen om genomförande av artikel VII i allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, 1994, s. 119; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105), som återges i bilaga 1A till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) (EGT L 336, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 5), vilket undertecknades i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3).

2 Respektive begäran har framställts inom ramen för mål mellan, å ena sidan, fysiska personer, nämligen dels HF (i mål C‑72/24), som äger ett textilproduktföretag i Grevena (Grekland), dels WI (i mål C‑73/24), som är anställd vid ett grossistföretag för textilprodukter, och, å den andra sidan, Anexartiti Archi Dimosion Esodon (Självständig uppbördsmyndighet, Grekland). Målen avser flera beslut om uppbörd i efterhand av mervärdesskatt för import av textilprodukter från Turkiet.

3 Artikel 7 i överenskommelsen om genomförande av artikel VII i Allmänna tull- och handelsavtalet av år 1994 har följande lydelse:

4 I artikel 6.3 i gemenskapens tullkodex föreskrevs följande:

5 I artikel 29.1 i denna tullkodex föreskrevs följande:

6 I artikel 30 i denna tullkodex föreskrevs följande:

7 I artikel 31 i denna tullkodex föreskrevs följande:

8 I artikel 78 i gemenskapens tullkodex föreskrevs följande:

9 I artikel 81 i denna tullkodex föreskrevs följande:

10 I artikel 221.1 i denna tullkodex föreskrevs följande:

11 I artikel 142.1 c och d i tillämpningsförordningen föreskrevs följande:

12 I artikel 150.1 i tillämpningsförordningen föreskrevs följande:

13 I artikel 151.1 och 151.5 i tillämpningsförordningen föreskrevs följande:

14 I artikel 152 i tillämpningsförordningen föreskrevs följande:

15 I artikel 181a i tillämpningsförordningen föreskrevs följande:

16 Artikel 198 i tillämpningsförordningen hade följande lydelse:

17 I bilaga 23 till tillämpningsförordningen, som har rubriken Förklarande anmärkningar om tullvärde, föreskrevs beträffande tolkningen av artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex i punkt 2 att de värderingsmetoder som skall tillämpas enligt denna bestämmelse bör vara de metoder som fastställs i artiklarna 29[–]30.2 [i denna kodex], men en rimlig flexibilitet i användningen av dessa metoder skulle vara i överensstämmelse med målen och bestämmelserna i artikel 31.[2] [i nämnda kodex]. I detta syfte ges i punkt 3 i bilagan några exempel för att illustrera vad som avses med rimlig flexibilitet. Vad gäller tillämpningen av den deduktiva metoden anges att [k]ravet på 90 dagar [som föreskrivs i artikel 152.1 b i tillämpningsförordningen] kan behandlas flexibelt.

18 I artiklarna 70 och 74 i unionens tullkodex föreskrivs bestämmelser om fastställande av varors tullvärde, vilkas innehåll i huvudsak är identiskt med innehållet i de bestämmelser som föreskrevs i artiklarna 29–31 i gemenskapens tullkodex. Närmare bestämt har artikel 74.3 i unionens tullkodex en liknande lydelse som artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex. Vidare är artikel 177.1 i unionens tullkodex, som rör metoden för förenkling av tulldeklarationer, i huvudsak identisk med artikel 81 i gemenskapens tullkodex.

19 Artikel 77 i unionens tullkodex, med rubriken Övergång till fri omsättning och tillfällig införsel, är i huvudsak identisk med artikel 201 i gemenskapens tullkodex.

20 I artikel 140 i genomförandeförordningen, som har rubriken Icke-godtagande av deklarerade transaktionsvärden, föreskrivs följande:

21 I artikel 142.2 och 142.5 i genomförandeförordningen föreskrivs följande:

22 Artikel 144 i genomförandeförordningen, som har rubriken Reservmetod, har följande lydelse:

23 I artikel 222 i genomförandeförordningen, som har rubriken Varuposter, föreskrivs följande:

24 Skälen 43 och 44 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1), har följande lydelse:

25 I artikel 2.1 d i direktivet föreskrivs följande:

26 I artikel 71.1 i direktivet föreskrivs följande:

27 I artikel 85 i direktivet föreskrivs att [f]ör import av varor skall beskattningsunderlaget utgöras av det värde som i enlighet med gällande gemenskapsbestämmelser fastställts som tullvärdet.

28 Artikel 201 i direktivet har följande lydelse:

29 I artikel 250.1 i direktivet föreskrivs följande:

30 Artikel 29.1 och 29.6 i Nomos 2960/2001 – Ethnikos Teloniakos Kodikas (lag 2960/2001 om införande av en nationell tullagstiftning) (FEK A’ 265), i dess lydelse enligt Nomos 3583/2007 – Anamorfosi tou Ethnikou Teloneiakou Kodika kai alles diataxeis (lag 3583/2007 – reform av den nationella tullagstiftningen och andra bestämmelser (FEK A’142)) (nedan kallad tullagstiftningen) har följande lydelse:

31 Artikel 33.1 i tullagstiftningen har följande lydelse:

32 Artikel 155 i tullagstiftningen har följande lydelse:

33 I artikel 35.3 i Nomos 2859/2000 – Kyrosi Kodika Forou Prostithemenis Axias (lag nr 2859/2000 om införande av en mervärdesskattelagstiftningen) (FEK A’ 248) (nedan kallad mervärdesskattelagstiftningen) föreskrivs följande:

34 Under år 2014 köpte HF, inom ramen för sin näringsverksamhet i Grekland, textilprodukter från Turkiet.

35 Tulldeklarationer för dessa varor ingavs till de grekiska tullmyndigheterna (nedan kallade tullmyndigheterna) i enlighet med det förenklade deklarationsförfarande som föreskrivs i artikel 81 i gemenskapens tullkodex. Enligt den artikeln kunde dessa myndigheter, på deklarantens begäran, godta att hela försändelsen av varor med olika tullklassificering beskattades genom att tillämpa tullklassificeringen för de varor som omfattades av den högsta importtullen.

36 Enligt den hänskjutande domstolen var importen av dessa varor till Grekland befriad från tull men skulle beläggas med mervärdesskatt vid import på grundval av det tullvärde som importföretaget hade angett i sina importdeklarationer.

37 Efter en anmälan om undervärdering av de importerade varorna genomförde tullmyndigheterna under år 2016 en granskning som visade att det fanns tydliga belägg för att det tullvärde som angavs i flera tulldeklarationer var felaktigt och att den angivna mottagaren av varorna enligt de deklarationerna inte var den faktiska ägaren till varorna.

38 Med hänsyn till dessa oklarheter gjorde tullmyndigheterna, den 14 december 2016, en kontroll i efterhand av samtliga tulldeklarationer, varefter de drog slutsatsen att det fanns ett smugglingssystem som hade resulterat i 289 felaktiga importdeklarationer. Tullmyndigheterna konstaterade härvidlag att det genom en komplex bedrägerimekanism i det systemet hade deklarerats tullvärden som var betydligt lägre än de kommersiellt gångbara minimivärdena.

39 Tullmyndigheterna gjorde emellertid bedömningen att de, eftersom det var omöjligt att i efterhand göra en fysisk kontroll av varorna och på grund av den generella beskrivningen av varorna i tillhörande fakturor, inte kunde rekonstruera de verkliga priser som faktiskt hade betalats för varorna till de turkiska leverantörerna.

40 För att bestämma tullvärdet på de aktuella varorna fastställde tullmyndigheterna under dessa omständigheter ett tröskelpris eller lägsta godtagbart pris (lowest acceptable price) genom att använda ett riskbedömningsverktyg som bygger på uppgifter på unionsnivå och som har utvecklats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf).

41 Det framgår av de handlingarna i målet att denna metod innebär att man först beräknar ett korrigerat genomsnittspris (cleaned average price), även kallat rimligt pris (fair price eller fair value). De korrigerade genomsnittspriserna, som anges per kilo, beräknas utifrån månadspriser för import av de berörda produkterna från Turkiet vilka hämtas från Comext, det vill säga en referensdatabas för detaljerad statistik om internationell handel med varor som förvaltas av Eurostat.

42 Därefter beräknas ett genomsnitt för hela unionen på grundval av det aritmetiska medelvärdet, det vill säga ett icke viktat genomsnitt, av de korrigerade genomsnittspriserna i samtliga medlemsstater. Vid beräkningen av detta genomsnitt undantas extrema värden (outliers), det vill säga onormalt höga eller låga värden.

43 Slutligen beräknas ett värde på motsvarande 50 procent av de korrigerade genomsnittspriserna, vilket utgör det lägsta godtagbara priset. Det lägsta godtagbara priset, vilket även det uttrycks i form av ett kilopris, används som riskprofil eller risktröskelvärde för att göra det möjligt för medlemsstaternas tullmyndigheter att upptäcka särskilt låga deklarerade importvärden och därmed import som innebär en betydande risk för undervärdering.

44 Det framgår nämligen av handlingarna i målet att tullmyndigheterna i samtliga medlemsstater har tillgång till ett kommunikationssystem, nämligen informationssystemet för bedrägeribekämpning (Anti Fraud Information System) (nedan kallat Afis), vilket även Olaf deltar i. Genom det systemet och genom att mer specifikt använda det tillhörande automatiserade övervakningsverktyget (Automated Monitoring Tool) (nedan kallat AMT) kan de upptäcka fall av undervärdering.

45 I de här aktuella målen fastställde tullmyndigheterna enhetspriset i den mening som avses i artikel 30.2 c i gemenskapens tullkodex på grundval av det sålunda beräknade lägsta godtagbara priset. Myndigheterna motiverade detta val med att det var omöjligt att grunda sig på de aktuella produkternas fiktiva transaktionsvärde, vilka avsiktligen hade undervärderats, och på transaktionsvärdet för identiska eller liknande varor, med tanke på den ofullständiga beskrivningen av produkterna i de fakturor som hade bifogats tulldeklarationerna. Myndigheterna kunde dessutom inte göra någon fysisk kontroll av de aktuella varorna vid sin efterhandskontroll, eftersom de inte hade kunnat tas i beslag.

46 Enligt tullmyndigheterna hade ingen av deltagarna i det förmodade smugglingsnätverket lämnat några uppgifter i sina förklaringar som tyder på att de fastställda tullvärdena var betydligt högre än de priser som faktiskt hade betalats.

47 Tullmyndigheterna konstaterade således att det mervärdesskattebelopp som på ett bedrägligt sätt hade undandragits uppgick till 6211300,18 euro för samtliga varor som hade deklarerats på ett bedrägligt sätt genom det aktuella smugglingssystemet.

48 Vad gäller HF:s inblandning i detta smugglingssystem framgår det av beslutet om hänskjutande att han under år 2014 innehade varor som hade blivit föremål för en felaktig tullvärdesdeklaration inom ramen för smugglingssystemet, vilket innebär att han enligt nationell rätt är betalningsskyldig för den undandragna mervärdesskatt vid import som ska betalas för dessa varor.

49 HF har överklagat de aktuella besluten om efterbeskattning till Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Förvaltningsdomstolen i första instans i Thessaloniki, Grekland), som är hänskjutande domstolen. Han har gjort gällande att fastställandet av tullvärdet på de berörda varorna på grundval av de lägsta godtagbara priserna är rättsstridigt, eftersom dessa, i egenskap av statistiska uppgifter om importpriserna, endast kan användas för att ifrågasätta det deklarerade värdet på dessa varor, men de kan inte utgöra en metod för att fastställa varornas tullvärde. Han anser sig dessutom ha frikänts från ansvar för smuggling genom en dom av Trimeles Plimmeleiodikeio Grevenon (Brottmålsdomstolen i sammansättning med tre ledamöter i Grevena, Grekland).

50 Inledningsvis anser den hänskjutande domstolen att den endast är bunden av den slutliga frikännande domen från Trimeles Plimmeleiodikeio Grevenon (Brottmålsdomstolen i sammansättning med tre ledamöter i Grevena) i den del HF genom de aktuella besluten om uppbörd har påförts förhöjda avgifter som bör ogiltigförklaras. Den hänskjutande domstolen anser däremot att HF fortfarande är betalningsskyldig för den undandragna mervärdesskatten för importen.

51 Vad gäller användningen av statistiska värden vid fastställandet av tullvärdet på de berörda varorna, har den hänskjutande domstolen påpekat att dessa värden kan användas av tullmyndigheterna för att fastställa att det föreligger rimliga tvivel om huruvida det deklarerade transaktionsvärdet är korrekt. Enligt den hänskjutande domstolen kan dessa värden, i enlighet med domen av den 8 mars 2022, kommissionen/Förenade kungariket (Bekämpning av bedrägerier i form av undervärdering) ( C‑213/19, EU:C:2022:167), användas för att fastställa de förluster av unionens egna medel som orsakats av medlemsstater som inte utför effektiva kontroller för att upptäcka bedrägerier.

52 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att EU-domstolen, i punkterna 38–41 och 44 i domen av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary ( C‑291/15, EU:C:2016:455), konstaterade att genomsnittliga statistiska värden kan utgöra grund för att visa att det föreligger befogade, eller rimliga, tvivel hos de behöriga tullmyndigheterna i en medlemsstat för att bortse från det deklarerade transaktionsvärdet och hierarkiskt tillämpa de alternativa metoder som föreskrivs för att fastställa tullvärdet, oavsett äktheten av fakturor och andra handlingar som styrker de importerade varornas transaktionsvärde, när det, efter förfrågan, inte har framkommit uppgifter som gör det möjligt att fastställa att det deklarerade transaktionsvärdet är korrekt.

53 Slutligen hänvisas till att domstolen, i punkterna 51 och 53–56 i domen av den 9 juni 2022, Baltic Master ( C‑599/20, EU:C:2022:457), slagit fast att inom ramen för reservmetoden i artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex utgör uppgifter i en nationell databas, avseende varor som omfattas av samma kod i Europeiska unionens integrerade tulltaxa (nedan kallat Taric-nummer) och som härrör från samma säljare som de berörda varorna, tillgängliga data inom gemenskapen i den mening som avses i denna bestämmelse, och kan användas som grund för att fastställa de berörda varornas tullvärde.

54 Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på huruvida det är möjligt att använda statistiska genomsnittsvärden, och i synnerhet de lägsta godtagbara priserna, för att fastställa tullvärdet på de berörda varorna inom ramen för de metoder som föreskrivs i artiklarna 29 och 30 i gemenskapens tullkodex, och närmare bestämt inom ramen för den metod som ska användas i andra hand och som föreskrivs i artikel 30.2 c i gemensamma tullkodexen, vilken är den metod som används i förevarande fall. Tullmyndigheterna har nämligen använt denna metod för att fastställa tullvärdet, trots att denna bestämmelse hänvisar till identiska eller liknande varor, och de har inte visat att det lägsta godtagbara priset har beräknats med iakttagande av den tidsfrist som anges i artikel 152.1 b i tillämpningsförordningen.

55 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att användningen av det lägsta godtagbara priset för att fastställa tullvärdet på importerade varor innebär att minimipriser används, vilka per definition är fiktiva, vilket strider mot de metoder som normalt används i internationell handel.

56 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida användningen av det lägsta godtagbara priset har betydelse inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 81 i gemenskapens tullkodex.

57 Den hänskjutande domstolen är dessutom osäker på huruvida de nationella bestämmelserna om fastställande av den eller de personer som anges eller erkänns som betalningsskyldiga för mervärdesskatten är tillräckligt klara och precisa för att HF, i egenskap av innehavare av varorna, ska kunna hållas solidariskt betalningsansvarig för den mervärdesskatt vid import som undandragits.

58 Mot denna bakgrund beslutade Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Förvaltningsdomstolen i första instans i Thessaloniki) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

59 De faktiska omständigheter som avses och den motivering som anges i beslutet om hänskjutande i mål C‑73/24 liknar dem som anges i beslutet om hänskjutande i mål C‑72/24, dock med följande undantag. Talan vid den hänskjutande domstolen har väckts av WI, som är anställd vid ett grossistföretag som handlar med textilprodukter från Turkiet och som ansågs ha haft kännedom om det smugglingssystem som är aktuellt i det nationella målet eftersom WI till stor del ansvarande för förvaltningen av detta företag. Vidare ingavs de tulldeklarationer som är i fråga i det nationella målet mellan mars 2014 och december 2016.

60 Mot denna bakgrund beslutade Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Förvaltningsdomstolen i första instans i Thessaloniki) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen, vars lydelse liknar lydelsen av de frågor som ställts i begäran om förhandsavgörande i mål C‑72/24 (Keladis I):

61 EU-domstolens ordförande beslutade den 25 mars 2024 att förena målen C‑72/24 (Keladis I) och C‑73/24 (Keladis II) vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

62 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 3 juli 2025 har HF och WI begärt att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas med tillämpning av artikel 83 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin begäran har de i huvudsak gjort gällande dels att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande grundade sig på faktiska omständigheter som skiljer sig från dem som den hänskjutande domstolen har angett, dels att de inte delar vissa av de bedömningar som generaladvokaten har gjort i sitt förslag till avgörande. HF och WI har särskilt bestritt bedömningarna av tröskelpriserna inom ramen för den metod för fastställande av tullvärdet som föreskrivs i artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex.

63 Domstolen erinrar om att enligt artikel 252 andra stycket FEUF ska generaladvokaterna vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade yttranden i ärenden som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver deras deltagande. Domstolen är inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för generaladvokatens förslag (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

64 Det ska i detta sammanhang även påpekas att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna föreskrivs någon möjlighet för de parter eller berörda som avses i artikel 23 i stadgan att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Att en av parterna eller en av de berörda inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

65 Av detta följer att HF och WI inte kan vinna framgång med sin begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet, eftersom den dels syftar till att göra det möjligt för dem att bemöta den ståndpunkt som generaladvokaten intagit i sitt förslag till avgörande, dels avser att göra vissa påstådda rättelser som strider mot uppgifterna i beslutet om hänskjutande i mål C‑72/24, inte kan bifallas.

66 Enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen emellertid efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, genom särskilt uppsatt beslut, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga.

67 I förevarande fall förfogar domstolen över alla uppgifter som är nödvändiga för att besvara den hänskjutande domstolens frågor. Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet innehåller inte heller någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på utgången i förevarande mål.

68 Under dessa omständigheter finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.

69 Det ska inledningsvis erinras om att artiklarna 70–74 i unionens tullkodex enligt dess artikel 288.2 ska tillämpas från och med den 1 maj 2016. Med hänsyn till att omständigheterna i det nationella målet i mål C‑73/24 inträffade före och efter detta datum, ska domstolen, för att besvara de frågor som ställts, tolka bestämmelserna i såväl gemenskapens tullkodex som unionens tullkodex.

70 Reglerna om fastställande av varors tullvärde i artiklarna 70 och 74 i unionens tullkodex är i huvudsak identiska med dem som föreskrivs i artiklarna 29–31 i gemenskapens tullkodex. Rättspraxis avseende dessa bestämmelser i gemenskapens tullkodex är således i princip även tillämplig på motsvarande bestämmelser i unionens tullkodex.

71 Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑72/24 och den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑73/24, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 30, 31.1 och 31.2 f och g i gemenskapens tullkodex och artikel 74 i unionens tullkodex ska tolkas så, att de utgör hinder för att fastställa tullvärdet på grundval av det lägsta godtagbara priset, vilket beräknas på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå, för det fall det vid en kontroll i efterhand inte är möjligt att göra en fysisk kontroll av de importerade varorna och där beskrivningen av dessa varor i de handlingar som åtföljer tulldeklarationen har lämnats i allmänna och oprecisa ordalag, vilket innebär att tullvärdet inte kan fastställas på grundval av varornas transaktionsvärde i enlighet med artikel 29 i gemenskapens tullkodex och artikel 70 i unionens tullkodex.

72 Domstolen erinrar inledningsvis om att unionens bestämmelser om fastställande av tullvärdet syftar till att upprätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användningen av godtyckliga eller fiktiva tullvärden. Tullvärdet på en importerad vara ska således återspegla det verkliga ekonomiska värdet och följaktligen ta hänsyn till alla komponenter i denna vara som har ett ekonomiskt värde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2025, Tauritus, C‑782/23, EU:C:2025:353, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

73 Ett korrekt fastställande av varornas tullvärde är dessutom en nödvändig uppgift för att säkerställa en effektiv och fullständig uppbörd av traditionella egna medel i form av tullar och mervärdesskatt. Eftersom det finns ett direkt samband mellan uppbörden av inkomster från bland annat mervärdesskatt och ställandet av motsvarande medel till kommissionens förfogande, ankommer det slutligen på medlemsstaterna, i enlighet med deras skyldigheter enligt artikel 325.1 FEUF att skydda unionens ekonomiska intressen mot bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot dessa intressen samt att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera en fullständig och effektiv uppbörd av mervärdesskatt och följaktligen av dessa medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2022, kommissionen/Förenade kungariket (Bekämpning av bedrägerier i form av undervärdering), C‑213/19, EU:C:2022:167, punkt 346).

74 I artiklarna 29–31 i gemenskapens tullkodex och artiklarna 70–74 i unionens tullkodex fastställs uttryckligen en hierarki mellan de olika metoder för att fastställa tullvärdet som föreskrivs i dessa artiklar, vilket innebär att det inte står en importör fritt att välja vilken metod som ska användas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2025, Tauritus, C‑782/23, EU:C:2025:353, punkt 53).

75 Tullvärdet på importerade varor ska således i första hand fastställas enligt den transaktionsvärdesmetod som föreskrivs i artikel 29 i gemenskapens tullkodex och i artikel 70 i unionens tullkodex, eftersom denna metod antas vara den mest lämpliga, medan de metoder som anges i artiklarna 30 och 31 i gemenskapens tullkodex och i artikel 74 i unionens tullkodex ska anses vara metoder som ska användas i andra hand och som endast ska användas när tullvärdet på varorna inte kan fastställas med tillämpning av nämnda artikel 29 eller artikel 70. Detta gäller särskilt den reservmetod som anges i artikel 31 i gemenskapens tullkodex och i artikel 74.3 i unionens tullkodex, vilken endast är tillämplig om tullvärdet inte kan fastställas vare sig med hjälp av transaktionsvärdesmetoden eller med hjälp av någon av de alternativa metoder som anges i artikel 30 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 i unionens tullkodex (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary, C‑291/15, EU:C:2016:455, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 maj 2025, Tauritus, C‑782/23, EU:C:2025:353, punkterna 52 och 54).

76 Enligt artikel 181a i tillämpningsförordningen och artikel 140 i genomförandeförordningen behöver tullmyndigheterna inte nödvändigtvis fastställa varornas tullvärde på grundval av transaktionsvärdesmetoden, om de har anledning att betvivla att det deklarerade värdet på de importerade varorna utgör det sammanlagda belopp som betalats eller ska betalas för dessa varor. Tullmyndigheterna kan därmed besluta att inte godta det deklarerade priset för dessa varor om dessa tvivel inte undanröjs efter att eventuellt ha begärt att ytterligare upplysningar eller handlingar ska inges och efter att ha gett den berörda personen rimlig möjlighet att yttra sig över anledningen till dessa tvivel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary, C‑291/15, EU:C:2016:455, punkt 31).

77 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som lämnats till domstolen att varornas tullvärde inte kan fastställas enligt artikel 29.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 70.1 i unionens tullkodex på grundval av de importerade varornas transaktionsvärde, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. I detta avseende påpekade den hänskjutande domstolen att det inte var möjligt för tullmyndigheterna att grunda sig på de berörda varornas transaktionsvärde, eftersom de vid kontrollen i efterhand hade dragit slutsatsen att varorna avsiktligen hade undervärderats. Enligt tullmyndigheterna hade för övrigt ingen av deltagarna i det förmodade smugglingsnätverket lämnat några uppgifter i sina förklaringar som tyder på att de tullvärden som fastställts av tullmyndigheterna var betydligt högre än de priser som faktiskt hade betalats.

78 Under sådana omständigheter ska tullvärdet, såsom det erinrats om i punkt 75 ovan, i enlighet med bestämmelserna i artikel 30 i gemenskapens tullkodex eller artikel 74.1 och 74.2 i unionens tullkodex, fastställas genom tillämpning, i tur och ordning, av de metoder som föreskrivs i dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, Oribalt Rīga, C‑1/18, EU:C:2019:519, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

79 Det ska i detta hänseende erinras om att tullmyndigheterna, när de fastställer tullvärdet med tillämpning av artikel 30.2 a och b i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 a och b i unionens tullkodex, ska grunda sin bedömning på omständigheter som rör identiska eller liknande varor. Detta fastställande kräver således en bedömning av omständigheter såsom varornas fysiska egenskaper, kvalitet, anseende, utbytbarhet samt försäljningarnas handelsled (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2022, FAWKES, C‑187/21, EU:C:2022:458, punkt 48).

80 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har det emellertid inte varit möjligt att använda dessa metoder för att fastställa varornas tullvärde i förevarande fall på grund av den ofullständiga beskrivningen av varorna i de fakturor som bifogats ingivna tulldeklarationer och på grund av att det var omöjligt för tullmyndigheterna att fysiskt kontrollera de berörda varorna vid kontrollen i efterhand, eftersom de inte kunnat tas i beslag.

81 Den metod för fastställande av tullvärde som föreskrivs i artikel 30.2 c i gemenskapens tullkodex och i artikel 74.2 c i unionens tullkodex, vilken använts i förevarande fall, grundar sig på det värde som beräknats utifrån det enhetspris som motsvarar försäljningen inom unionens tullområde av de importerade varorna eller identiska eller liknande importerade varor.

82 Det ska emellertid påpekas att eftersom tullmyndigheterna, enligt den hänskjutande domstolen, inte hade möjlighet att fysiskt kontrollera de importerade varorna för att avgöra om de var identiska med eller liknade dem som de avsåg att använda för att fastställa tullvärdet och eftersom beskrivningen av dessa varor i de fakturor som bifogades tulldeklarationerna var ofullständig, förfogade dessa myndigheter inte över de uppgifter som var nödvändiga för att tillämpa den metod som föreskrivs i artikel 30.2 c i gemenskapens tullkodex och i artikel 74.2 c i unionens tullkodex, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

83 När den metod för fastställande av tullvärde som föreskrivs i artikel 30.2 d i gemenskapens tullkodex och i artikel 74.2 d i unionens tullkodex tillämpas kan tullvärdet även grundas på ett beräknat värde som är lika med summan av olika beståndsdelar, däribland ett belopp som motsvarar vinster och allmänna omkostnader som är lika med det som vanligen återfinns vid försäljning av varor av samma klass eller slag som de varor som är under värdering och som tillverkats i exportlandet för export till unionen.

84 Mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, vilka det erinrats om i punkt 80 ovan, var det emellertid även i förevarande fall omöjligt för tullmyndigheterna att fastställa ett tullvärde på grundval av artikel 30.2 d i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 d i unionens tullkodex, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

85 Mot bakgrund av det ovan anförda ska det erinras om att för det fall det inte heller är möjligt att fastställa tullvärdet på de importerade varorna på grundval av artikel 30 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.1 och 74.2 i unionens tullkodex, ska tullvärdet fastställas i enlighet med bestämmelserna i artikel 31 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary, C‑291/15, EU:C:2016:455, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

86 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det vid beräkningen av de berörda varornas tullvärde är möjligt att använda ett lägsta godtagbart pris beräknat på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå när dessa varor inte längre kan begäras in för fysiska kontroller och den allmänna beskrivningen av varorna i tillhörande fakturor inte gör det möjligt att erhålla tillräckliga uppgifter om deras verkliga värde.

87 Domstolen konstaterar inledningsvis att sådana statistiska uppgifter inte kan avhjälpa de ovannämnda hindren för användningen av en av de värderingsmetoder som föreskrivs i artikel 30 i gemenskapens tullkodex och artikel 70 i unionens tullkodex. Det ska nämligen påpekas att statistiska uppgifter som samlats in på unionsnivå, såsom det lägsta godtagbara priset, inte innehåller uppgifter som kan användas för att fastställa tullvärdet med tillämpning av artikel 30.2 a och b i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 a och b i unionens tullkodex, på grund av deras aggregerade karaktär och konfidentiella karaktär (se, analogt, dom av den 9 juni 2022, FAWKES, C‑187/21, EU:C:2022:458, punkterna 53–55).

88 Med hänsyn till de omständigheter som angetts ovan i punkt 80 kan sådana uppgifter inte heller användas inom ramen för en tullvärdering på grundval av artikel 30.2 c i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 c i unionens tullkodex.

89 Detsamma gäller den metod för fastställande av tullvärdet som föreskrivs i artikel 30.2 d i gemenskapens tullkodex och i artikel 74.2 d i unionens tullkodex, eftersom det inte framgår av de förklaringar som lämnats i handlingarna i målet att de särskilda uppgifter som är nödvändiga för att fastställa tullvärdet, vilka anges i punkt 83 ovan, beaktas i det lägsta godtagbara priset.

90 Det ska således prövas huruvida ett lägsta godtagbart pris, beräknat på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå, kan användas för att fastställa de berörda varornas tullvärde i enlighet med artikel 31 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex.

91 Av artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex följer att när tullvärdet på importerade varor inte kan fastställas med tillämpning av artiklarna 29 och 30 i gemenskapens tullkodex respektive artikel 74.1 och 74.2 i unionens tullkodex, ska tullvärdet fastställas på grundval av tillgängliga data inom unionen genom användning av rimliga medel som är förenliga med principerna och de allmänna bestämmelserna i internationella avtal samt bestämmelserna i kapitel 3 i gemenskapens respektive unionens tullkodex.

92 När det gäller frågan huruvida artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex inte utgör hinder för att använda ett lägsta godtagbart pris, ska det påpekas att det i punkt 2 i den förklarande anmärkningen om tullvärde avseende denna bestämmelse, vilken återfinns i bilaga 23 till tillämpningsförordningen, understryks att de värderingsmetoder som ska tillämpas enligt nämnda bestämmelse bör vara de metoder som fastställs i artiklarna 29–30.2 i tullkodexen, men att en rimlig flexibilitet i användningen av dessa metoder ändå står i överensstämmelse med målen och bestämmelserna i artikel 31.2 i gemenskapens tullkodex.

93 Det framgår av besluten om hänskjutande att de importerade varor som är aktuella i de nationella målen, beträffande vilka tullmyndigheterna anser att transaktionsvärdet har undervärderats, i tulldeklarationerna generellt beskrivs som textilprodukter.

94 Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen hänvisade till begreppet rimlig flexibilitet i det mål som avgjordes genom domen av den 9 juni 2022, Baltic Master ( C‑599/20, EU:C:2022:457). Den hänskjutande domstolen i det målet önskade få klarhet i huruvida det, med hänsyn till olikheterna hos de delar som omfattas av den tillämpade Taric-koden och avsaknaden av en detaljerad beskrivning av de importerade varorna, var möjligt att i det aktuella målet fastställa tullvärdet på de importerade varorna med tillämpning av artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex på grundval av transaktionsvärdet på liknande varor, trots att begreppet liknande varor, som definieras i artikel 142.1 d i tillämpningsförordningen, förutsätter att de importerade varorna är homogena, vilket är svårt att förena med de olika produkter som klassificeras enligt den berörda Taric-koden.

95 I det målet betonade domstolen att definitionen av begreppet liknande varor i artikel 142.1 d i tillämpningsförordningen hänför sig till fastställandet av tullvärdet enligt artikel 30.2 b i gemenskapens tullkodex. Även om det av punkt 2 i den förklarande anmärkning som avses ovan i punkt 92 framgår att de värderingsmetoder som ska tillämpas enligt artikel 31 i gemenskapens tullkodex ska vara de som definieras i artiklarna 29–30.2 i denna tullkodex, så preciseras det i samma punkt 2 att dessa metoder ska användas med rimlig flexibilitet, bland annat när det gäller bedömningen av begreppet liknande varor (dom av den 9 juni 2022, Baltic Master, C‑599/20, EU:C:2022:457, punkt 52). Domstolen fastställde således att uppgifter i en nationell databas om varor som omfattas av samma Taric-kod och som härrör från samma säljare som de berörda varorna utgör tillgängliga data inom unionen, i den mening som avses i artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex, vilka kan användas som grund för att fastställa de berörda varornas tullvärde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2022, Baltic Master, C‑599/20, EU:C:2022:457, punkterna 52 och 54).

96 Det ska vidare även erinras om att det, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 73 ovan, ankommer på medlemsstaterna att, i enlighet med sina skyldigheter enligt artikel 325.1 FEUF, skydda unionens ekonomiska intressen mot bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot dessa intressen, samt att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera en fullständig och effektiv uppbörd av dessa tullar och följaktligen av dessa medel. Härav följer att det är nödvändigt för tullmyndigheterna att fastställa ett tullvärde för det fall deklaranten inte lämnar tillräckligt exakta eller tillförlitliga uppgifter om de berörda varornas tullvärde.

97 Med hänsyn till detta krav och, såsom anges i punkt 2 i den förklarande anmärkning som avses ovan i punkt 92, den rimliga flexibilitet med vilken de metoder för fastställande av tullvärdet som definieras i artiklarna 29–30.2 i gemenskapens tullkodex ska tillämpas inom ramen för artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex, framhåller domstolen att sådana uppgifter som det lägsta godtagbara priset beräknat på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå och som finns i en unionsomfattande databas utgör tillgängliga data inom gemenskapen i den mening som avses i artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och det förefaller som om de kan användas för att fastställa de berörda varornas tullvärde.

98 Detta konstaterande gäller emellertid endast för det fall, såsom krävs enligt artikel 31.2 i gemenskapens tullkodex, det tullvärde som fastställs på detta sätt med tillämpning av artikel 31.1 i denna tullkodex inte grundar sig på de uppgifter som avses i leden f och g i nämnda artikel 31.2.

99 Enligt artikel 31.2 f och g i gemenskapens tullkodex får nämligen inte något tullvärdet fastställas på grundval av minimivärden respektive godtyckliga eller fiktiva tullvärden.

100 Såsom framgår ovan av punkterna 40–43 fastställs de lägsta godtagbara priserna utifrån det korrigerade genomsnittspriset, beräknat på grundval av de månatliga importpriserna för de berörda produkterna från Turkiet som hämtats från Comext. De tycks således inte vara godtyckliga, utan baserade på objektiva och neutrala kriterier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2022, kommissionen/Förenade kungariket (Bekämpning av bedrägerier i form av undervärdering), C‑213/19, EU:C:2022:167, punkt 294).

101 Vad gäller förbudet mot att fastställa tullvärdet på grundval av minimivärden, såsom nämns i punkt 99 ovan, konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 79 i sitt förslag till avgörande, att en eventuell användning av de lägsta godtagbara priserna skulle kunna strida mot detta förbud om denna administrativa praxis är av systematisk karaktär och om den berörda ekonomiska aktören inte ges rätt att motivera de lägre priser som angetts i tulldeklarationen. I den sistnämnda situationen innebär nämligen vägran att beakta transaktionsvärden som understiger ett sådant tröskelvärde en uppjustering av de deklarerade värdena upp till tröskelvärdet och utgör ett system med minimivärden.

102 Domstolen finner däremot att en eventuell användning, i sista hand, av de lägsta godtagbara priser som beräknats på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå, under sådana omständigheter som de som är aktuella i de nationella målen, med stöd av artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex, inte ska anses utgöra ett system med minimivärden om den berörda ekonomiska aktören har haft möjlighet att motivera det tullvärde som deklarerats för tullmyndigheterna.

103 I förevarande fall ankommer det således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida tullmyndigheterna, inom ramen för användningen av statistiska uppgifter i form av de lägsta godtagbara priserna, har gett klagandena i de nationella målen möjlighet att motivera de lägre priser som angetts i deras tulldeklarationer och att lämna ytterligare uppgifter inom ramen för det administrativa förfarandet vid tullmyndigheterna.

104 När det sedan gäller frågan huruvida det lägsta godtagbara priset kan användas enligt artikel 74.3 i unionens tullkodex, ska denna bestämmelse i detta avseende tolkas mot bakgrund av artikel 144 i genomförandeförordningen. Enligt artikel 144.1 i genomförandeförordningen får vid fastställandet av tullvärdet enligt nämnda artikel 74.3 en rimlig flexibilitet användas vid tillämpningen av de metoder som föreskrivs i artikel 70 och artikel 74.2 i unionens tullkodex.

105 Av detta följer att övervägandena i punkterna 94–97 ovan även är tillämpliga på unionens tullkodex, med hänsyn till att dessa formuleringar är identiska med dem i den förklarande anmärkning som det erinrats om i punkt 92 ovan.

106 Det ska konstateras att denna slutsats, inom ramen för unionens tullkodex, även stöds av den omständigheten att det i artikel 144.2 i genomförandeförordningen föreskrivs att om tullvärdet inte kan fastställas enligt punkt 1 i denna artikel, ska andra lämpliga metoder användas. Det ska i detta hänseende även påpekas att det i denna bestämmelse erinras om att det är möjligt att använda sådana metoder, under förutsättning att tullvärdet i ett sådant fall inte fastställs på grundval av bland annat någon av de uppgifter som avses i nämnda artikel 144.2 f och g, vilka avser minimitullvärden respektive godtyckliga eller fiktiva värden.

107 Med hänsyn till att ordalydelsen är identisk med den som nämns i punkt 99 ovan, ska det påpekas att resonemanget i punkterna 98–103 ovan även är tillämpligt på artikel 144.2 i genomförandeförordningen.

108 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att sådana uppgifter som de lägsta godtagbara priserna beräknade på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå utgör tillgängliga uppgifter i unionens tullområde, i den mening som avses i artikel 74.3 i unionens tullkodex, vilka i princip kan användas för att fastställa de berörda varornas tullvärde. När importen har övergått till fri omsättning, varvid dessa varor inte längre kan begäras in för att kontrollera deras verkliga värde, och när de handlingar som åtföljer tulldeklarationerna är avfattade i allmänna och oprecisa ordalag, står nämligen endast en statistisk metod till buds för att uppskatta varornas värde.

109 Det återstår emellertid att fastställa huruvida sådana statistiska värden som de lägsta godtagbara priserna, vilka använts för att fastställa tullvärdet på de berörda varorna, utgör uppgifter som kan ingå i en sådan motivering av tullmyndigheternas beslut som krävs enligt artikel 6.3 i gemenskapens tullkodex och artikel 22.6 i unionens tullkodex.

110 Domstolen framhåller härvidlag att rätten till god förvaltning, såsom en allmän princip i unionsrätten, medför krav som det ankommer på medlemsstaterna att iaktta när de tillämpar unionsrätten (dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 39).

111 Bland dessa krav är skyldigheten för nationella myndigheter att motivera sina beslut av särskild betydelse, eftersom denna skyldighet bereder dem som besluten är riktade till möjlighet att, under bästa möjliga villkor, ta tillvara sina rättigheter och att, med kännedom om samtliga omständigheter, avgöra huruvida det finns anledning att överklaga. Motiveringsskyldigheten är även nödvändig för att göra det möjligt för domstolarna att utöva sin lagenlighetskontroll av besluten (dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 40).

112 Beträffande beslut som meddelas av tullmyndigheterna erinras det i artikel 6.3 i gemenskapens tullkodex och i artikel 22.6 i unionens tullkodex om nämnda myndigheters skyldighet att motivera skriftliga beslut som innebär negativa konsekvenser för de personer som de riktas till.

113 Enligt artikel 221.1 i gemenskapens tullkodex ska gäldenären underrättas om tullbeloppet på ett sätt som garanterar att vederbörande får korrekt information och möjlighet att med fullständig kännedom om saken tillvarata sina rättigheter (dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 42).

114 Såsom framgår av punkterna 74 och 75 ovan har de metoder för fastställande av tullvärdet som föreskrivs i artiklarna 29–31 i gemenskapens tullkodex och artiklarna 70 och 74 i unionens tullkodex dessutom en inbördes rangordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 43).

115 Under dessa omständigheter innebär den motiveringsskyldighet som åvilar tullmyndigheterna i samband med genomförandet av nämnda bestämmelser att skälen till att myndigheterna valt att inte tillämpa en eller flera metoder för att fastställa tullvärdet ska framgå på ett klart och tydligt sätt (dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 44).

116 Motiveringsskyldigheten innebär också att tullmyndigheterna är skyldiga att i beslutet om fastställelse av importtullar redogöra för de data som legat till grund för beräkningen av de berörda varornas tullvärde, i syfte att göra det möjligt såväl för dem vilka beslutet är riktat till att, under bästa möjliga villkor, ta tillvara sina rättigheter och att, med kännedom om samtliga omständigheter, avgöra huruvida det finns anledning att överklaga, som för domstolarna att utöva sin lagenlighetskontroll av beslutet (dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 45).

117 Domstolen har emellertid slagit fast att konfidentiella uppgifter från en databas som, med hjälp av statistiska undersökningsmetoder, syftar till att upptäcka kommersiella modeller som kan utgöra bedrägerier, inte kan ingå i den motivering som krävs enligt artikel 6.3 i gemenskapens tullkodex och artikel 22.6 i unionens tullkodex. Den databas av vilken dessa uppgifter framgår kan följaktligen inte anses stå till tullmyndigheternas förfogande vid fastställandet av tullvärdet, i den mening som avses i artikel 30.2 a och b i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 a och b i unionens tullkodex (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2022, FAWKES, C‑187/21, EU:C:2022:458, punkt 55).

118 De lägsta godtagbara priserna beräknas av medlemsstaterna på grundval av en procentandel av de statistiska värden som anges i AMT och tillämpas som riskprofil, vilket innebär att dessa värden i princip inte kan meddelas de ekonomiska aktörerna.

119 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 89 i sitt förslag till avgörande ska kravet på motivering emellertid anpassas till varje tullbesluts karaktär, vilket följaktligen, under sådana omständigheter som de som är aktuella i de nationella målen, ska återspegla användningen av den metod för fastställande av tullvärdet som föreskrivs i artikel 31 i gemenskapens tullkodex och i artikel 74.3 i unionens tullkodex.

120 Eftersom de lägsta godtagbara priserna endast ska användas i sista hand, kan det dessutom fortfarande tänkas vara möjligt att undantagsvis överlämna dem till de ekonomiska aktörerna, i enstaka fall och inom ramen för vad som är strikt nödvändigt, för att medlemsstaterna ska kunna fullgöra de skyldigheter som, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 73 ovan, åligger dem enligt artikel 325.1 FEUF att skydda unionens ekonomiska intressen mot bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot dessa intressen, genom att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa en fullständig och effektiv uppbörd av tullar och mervärdesskatt.

121 Domstolen fastställer följaktligen att sådana uppgifter som de lägsta godtagbara priserna beräknade på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå utgör tillgängliga data inom gemenskapen, i den mening som avses i artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex, vilka kan ligga till grund för fastställandet av de berörda varornas tullvärde (se, analogt, dom av den 9 juni 2022, Baltic Master, C‑599/20, EU:C:2022:457, punkt 54).

122 Det ska vidare konstateras att användningen av det lägsta godtagbara priset enligt artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex inte framstår som oförenlig med de principer, de allmänna bestämmelser i internationella avtal och de övriga bestämmelser som dessa bestämmelser hänvisar till. Den utgör därför en lämplig metod enligt artikel 144.2 i genomförandeförordningen.

123 Mot bakgrund av det ovanstående ska den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑72/24 och den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑73/24 besvaras enligt följande. Artikel 31.1 och 31.2 f och g i gemenskapens tullkodex samt artikel 74.3 i unionens tullkodex jämförd med artikel 144.1 och 144.2 f och g i genomförandeförordningen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att fastställa tullvärdet på grundval av ett lägsta godtagbart pris, vilket beräknas på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå, för det fall det vid en kontroll i efterhand inte är möjligt att göra en fysisk kontroll av de importerade varorna och beskrivningen av dessa varor i de handlingar som åtföljer tulldeklarationen har lämnats i allmänna och oprecisa ordalag, vilket innebär att tullvärdet inte kan fastställas på grundval av varornas transaktionsvärde i enlighet med artiklarna 29 och 30 i gemenskapens tullkodex och artiklarna 70 och 74.2 i unionens tullkodex, dock under förutsättning att den berörda ekonomiska aktören har möjlighet att motivera de lägre priser som angetts i tulldeklarationen.

124 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan i mål C‑72/24 för att få klarhet i huruvida undantaget från tillämpningen av minimivärden och förbehållet till förmån för principerna och de allmänna bestämmelserna i avtalet om tillämpning av artikel VII i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 som följer av artikel 31.1 och 31.2 i gemenskapens tullkodex, även är tillämpligt inom ramen för de metoder för fastställande av tullvärdet som föreskrivs i artikel 30 i gemenskapens tullkodex.

125 Med hänsyn till svaret på den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑72/24 och den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑73/24 saknas anledning att besvara den fjärde frågan i mål C‑72/24. Eftersom det följer av svaret på dessa frågor att fastställandet av tullvärdet på grundval av ett lägsta godtagbart pris under vissa förutsättningar endast kan ske med tillämpning av den metod för fastställande av tullvärdet som föreskrivs i artikel 31 i gemenskapens tullkodex, saknas det nämligen anledning att pröva huruvida undantaget från tillämpningen av minimivärden och förbehållet till förmån för principerna och de allmänna bestämmelserna i avtalet om tillämpning av artikel VII i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 som följer av artikel 31.1 och 31.2 i gemenskapens tullkodex, även gäller inom ramen för artikel 30 i denna tullkodex.

126 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan i mål C‑73/24 för att få klarhet i huruvida artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex ska tolkas så, att för det fall de inte utgör hinder mot att använda ett lägsta godtagbart pris, beräknat på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå, för att fastställa tullvärdet på importerade varor, måste den import som används för att erhålla dessa uppgifter då vara den import som sker vid samma eller nästan samma tidpunkt som den i efterhand kontrollerade importen samt, i förekommande fall, huruvida det maximala tidsintervall som ska användas mellan den i efterhand kontrollerade importen och den import som det lägsta godtagbara priset avser ska anses vara, genom en analog tillämpning, det tidsintervall på 90 dagar som föreskrivs i artikel 152.1 b i tillämpningsförordningen och artikel 142.2 i genomförandeförordningen.

127 Såsom har angetts i punkt 72 ovan syftar de unionsrättsliga bestämmelserna om tullvärdering av en importerad vara till att upprätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användning av godtyckliga eller fiktiva tullvärden. Tullvärdet på en importerad vara ska således återspegla det verkliga ekonomiska värdet på denna vara och följaktligen ta hänsyn till alla komponenter i varan som har ett ekonomiskt värde.

128 I detta sammanhang är tullmyndigheterna skyldiga att ta del av alla informationskällor och databaser som de förfogar över för att definiera tullvärdet på den berörda varan så exakt och så nära verkligheten som möjligt (dom av den 9 juni 2022, FAWKES, C‑187/21, EU:C:2022:458, punkt 68).

129 Vad gäller artikel 30.2 a och b i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 a och b i unionens tullkodex har domstolen slagit fast att kravet på att transaktionsvärdet på exporterade varor ska beaktas vid samma eller nästan samma tidpunkt som de varor som ska värderas syftar till att säkerställa att transaktioner som har ägt rum tillräckligt nära exportdatumet beaktas, för att undvika risken för en väsentlig ändring av de affärsmetoder och marknadsvillkor som påverkar priserna på de varor som ska värderas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2022, FAWKES, C‑187/21, EU:C:2022:458, punkt 70).

130 Vid fastställandet av tullvärdet i enlighet med dessa bestämmelser kan tullmyndigheten således begränsa sig till att använda uppgifter om transaktionsvärden som avser en period på 90 dagar, varav 45 dagar före och 45 dagar efter tullklareringen av de varor som ska värderas. Denna period förefaller nämligen ligga tillräckligt nära exportdatumet, för att undvika risken för en väsentlig ändring av de affärsmetoder och marknadsvillkor som påverkar priserna på de varor som ska värderas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2022, FAWKES, C‑187/21, EU:C:2022:458, punkterna 71 och 73).

131 Det ska dessutom erinras om att det i artikel 152.1 a i tillämpningsförordningen och artikel 142.1 i genomförandeförordningen stadgas en huvudregel enligt vilken man, för att fastställa enhetspriset för importerade varor eller identiska eller liknande importerade varor som säljs i unionen i samma skick som de importerades, vid fastställandet av det tullvärde för de importerade varorna som avses i artikel 30.2 c i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 c i unionens tullkodex ska grunda sig på det enhetspris för vilket de importerade varorna eller de identiska eller liknande importerade varorna säljs i den största sammanlagda kvantiteten, vid eller ungefär vid den tidpunkt som de varor som ska värderas importeras, till personer som inte är närstående till de personer från vilka de köper dessa varor, med avdrag för de belopp som anges i artikel 152.1 a i–iii i genomförandeförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, Oribalt Rīga, C‑1/18, EU:C:2019:519, punkt 31).

132 Artikel 152.1 b i tillämpningsförordningen och artikel 142.2 i genomförandeförordningen innehåller ett undantag från denna huvudregel. I denna bestämmelse föreskrivs att om varken de importerade varorna eller identiska eller liknande importerade varor säljs vid eller ungefär vid den tidpunkt då de varor som ska värderas importeras, ska tullvärdet för de importerade varorna grundas på det enhetspris till vilket de importerade varorna eller de identiska eller liknande importerade varorna säljs i unionen, i samma skick som de importerades, för första gången efter det att de varor som värderas har importerats, men i vart fall före utgången av en period av 90 dagar efter denna import (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, Oribalt Rīga, C‑1/18, EU:C:2019:519, punkt 32).

133 För att fastställa det mest exakta tullvärdet, som ligger så nära det verkliga värdet som möjligt, i enlighet med den metod som anges i artikel 30.2 c i gemenskapens tullkodex och artikel 74.2 c i unionstullkodexen, måste de berörda varornas tullvärde fastställas utifrån den tidpunkt som ligger närmast importen. Den frist på 90 dagar som föreskrivs i artikel 152.1 b i tillämpningsförordningen och artikel 142.2 i genomförandeförordningen utgör således ett undantag från huvudregeln i artikel 152.1 a i tillämpningsförordningen och artikel 142.1 i genomförandeförordningen och ska därför tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, Oribalt Rīga, C‑1/18, EU:C:2019:519, punkt 33).

134 Domstolen påpekar att sådana överväganden även kan överföras på de fall då tullvärdet fastställs enligt artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex, eftersom detta värde under alla omständigheter ska återspegla de importerade varornas verkliga ekonomiska värde. Härav följer att när det gäller fastställandet av de berörda varornas tullvärde på grundval av ett lägsta godtagbart pris, ska detta värde fastställas så exakt och så nära verkligheten som möjligt. De uppgifter som används ska således i princip avse varor som importerats vid den tidpunkt som ligger närmast importen av de värderade varorna.

135 Såsom det har erinrats om ovan i punkt 92 framhålls det i punkt 2 i den förklarande anmärkningen om tullvärde avseende artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex, vilken återfinns i bilaga 23 till tillämpningsförordningen, att de värderingsmetoder som ska tillämpas enligt den bestämmelsen bör vara de metoder som fastställs i artiklarna 29, 30.1 och 30.2 i denna tullkodex, men att en rimlig flexibilitet i användningen av dessa metoder ändå står i överensstämmelse med målen och bestämmelserna i artikel 31 i gemenskapens tullkodex. Som exempel på vad som ska förstås med rimlig flexibilitet föreskrivs i punkt 3 i denna förklarande anmärkning, vad gäller metoden för att fastställa tullvärdet enligt artikel 30.2 c i gemenskapens tullkodex, att den frist på 90 dagar som föreskrivs i artikel 152.1 b i tillämpningsförordningen, kan behandlas flexibelt.

136 Av detta följer att en sådan frist även kan tillämpas analogt när tullvärdet fastställs på grundval av artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå, men att den kan behandlas flexibelt.

137 Vad gäller den rimliga flexibilitet med vilken 90-dagarsfristen skulle kunna anpassas i detta sammanhang, ska det erinras om att domstolen, med avseende på artikel 30.2 a och b i gemenskapens tullkodex, har slagit fast att om identiska eller liknande varor inte har exporterats under denna period på 90 dagar, ankommer det på tullmyndigheten att undersöka huruvida sådan export har utförts under en längre period, men inte alltför långt från importdatumet för de varor som ska värderas, förutsatt att de affärsmetoder och marknadsvillkor som påverkar priserna på de varor som ska värderas väsentligen är desamma under denna längre period (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2022, FAWKES, C‑187/21, EU:C:2022:458, punkt 72). Sådana överväganden kan således även tillämpas när varornas tullvärde bedöms på grundval av artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex.

138 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att de statistiska uppgifterna i AMT avser en period på 48 månader. Kommissionen preciserade emellertid vid förhandlingen att dessa uppgifter numera avser en period på en månad i stället för 48 månader, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

139 Tillämpningen av en frist på 48 månader kan emellertid i princip äventyra syftet att göra det möjligt att fastställa tullvärdet på de berörda varorna på ett så exakt sätt och så nära verkligheten som möjligt, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 128 ovan.

140 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 96 i sitt förslag till avgörande kan det emellertid undantagsvis och som en sista utväg vara motiverat att fastställa en så lång frist när mer tillförlitliga uppgifter inte finns att tillgå och, såsom framgår av punkt 73 ovan, syftet att skydda unionens ekonomiska intressen, som slås fast i artikel 325 FEUF, inte kan uppnås på annat sätt, särskilt när det är fråga om att säkerställa en effektiv och fullständig uppbörd av traditionella egna medel i form av tullar och mervärdesskatt.

141 Slutligen kan ovanstående överväganden även tillämpas när varornas tullvärde fastställs enligt artikel 74.3 i unionens tullkodex. Det ska i detta hänseende påpekas att även om den förklarande anmärkningen om tullvärde avseende artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex, som återfinns i bilaga 23 till tillämpningsförordningen, inte har någon motsvarighet i genomförandeförordningen, föreskrivs det även i artikel 144.1 i genomförandeförordningen att vid fastställandet av tullvärdet enligt artikel 74.3 i unionens tullkodex får en rimlig flexibilitet användas vid tillämpningen av de metoder som föreskrivs i artikel 70 och artikel 74.2 i unionens tullkodex. En frist på 90 dagar framstår således även som lämplig vid tillämpningen av artikel 144.2 i genomförandeförordningen, med förbehåll för de överväganden som gjorts ovan i punkterna 132, 134 och 135.

142 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan i mål C‑73/24 besvaras enligt följande. Artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex och artikel 74.3 i unionens tullkodex ska tolkas så, att när tullvärdet bedöms mot bakgrund av ett lägsta godtagbart pris, beräknat på grundval av aggregerade statistiska värden som fastställts på unionsnivå, ska den import som används för att erhålla dessa uppgifter vara importen vid samma eller nästan samma tidpunkt som den import som är föremål för kontroll i efterhand, och den frist på 90 dagar som avses i artikel 152.1 b i tillämpningsförordningen och artikel 142.2 i genomförandeförordningen är även analogt tillämplig, varvid denna tidsfrist kan anpassas med rimlig flexibilitet.

143 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan i mål C‑72/24 och den femte frågan i mål C‑73/24, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 81 i gemenskapens tullkodex och artikel 177 i unionens tullkodex ska tolkas så, att de utgör hinder för att tullmyndigheterna gör en omvärdering av de berörda varornas tullvärde efter en kontroll i efterhand enligt den metod för förenkling av tulldeklarationer som föreskrivs i dessa artiklar och som användes vid tidpunkten för importen av dessa varor på deklarantens begäran.

144 Vid fastställandet av en unionsbestämmelses innebörd är det nödvändigt att ta hänsyn till såväl dess lydelse som till dess sammanhang och ändamål (dom av den 29 september 2015, Gmina Wrocław, C‑276/14, EU:C:2015:635, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

145 När det gäller bestämmelsernas ordalydelse erinrar domstolen om att enligt artikel 81 i gemenskapens tullkodex, vars lydelse i huvudsak återges i artikel 177 i unionens tullkodex, får tullmyndigheterna på ansökan av deklaranten, i det fall en sändning utgörs av varor som omfattas av olika undernummer enligt tulltaxan och behandlingen av var och en av dessa varor i enlighet med dess undernummer enligt tulltaxan vid upprättandet av tulldeklarationen skulle medföra en arbetsbörda och omkostnad som inte står i proportion till de importtullar som kan tas ut, tillåta att importtullar tillämpas på hela sändningen på grundval av undernummer enligt tulltaxan för de varor som är föremål för den högsta importtullen.

146 I likhet med vad den franska regeringen har gjort gällande i sitt yttrande till domstolen, framgår det inte av denna lydelse att tillämpningen av det angivna förfarandet för förenkling av tulldeklarationer genom sammanslagning av varornas tullklassificering skulle påverka de metoder och uppgifter som tullmyndigheterna kan använda för att i efterhand uppskatta tullvärdet på importerade varor i händelse av tvivel om det deklarerade värdet.

147 Det framgår dessutom av artikel 81 i gemenskapens tullkodex och artikel 177 i unionens tullkodex att förfarandet för förenkling av tulldeklarationer inleds på deklarantens begäran, vilket innebär att deklaranten genom denna uttryckliga begäran avser, i samband med ingivandet av tulldeklarationen, att hela försändelsen av varor med olika tullklassificering ska beskattas med tillämpning av tullklassificeringen av de varor som omfattas av den högsta importtullen. Detta förutsätter att deklarantens begäran är giltig för hela förfarandet för att fastställa varornas tullvärde, inbegripet vid en kontroll i efterhand.

148 Det framgår följaktligen inte av ordalydelsen i artikel 81 i gemenskapens tullkodex och artikel 177 i unionens tullkodex att förfarandet för förenkling av tulldeklarationer genom tullsammanslagning av tullklassificeringen är begränsat till det skede då de berörda varorna importeras och att det inte är tillämpligt vid omvärdering av tullvärdet på dessa varor efter en kontroll i efterhand.

149 Denna tolkning stöds av en tolkning av det sammanhang i vilket nämnda artiklar ingår och av de mål som eftersträvas med dem.

150 Vad gäller sammanhanget ska det erinras om att det av artikel 198.1 i tillämpningsförordningen och artikel 222.1 i genomförandeförordningen framgår att om en tulldeklaration omfattar två eller fler varuposter, ska de uppgifter som anges i deklarationen för respektive varupost anses utgöra en separat tulldeklaration. I artikel 222.2 i genomförandeförordningen föreskrivs emellertid att varor som ingår i en sändning ska anses utgöra en enda varupost bland annat om de är föremål för en begäran om förenkling enligt artikel 177 i unionens tullkodex.

151 När det sedan gäller syftet med artikel 81 i gemenskapens tullkodex och artikel 177 i unionens tullkodex, ska det påpekas att syftet med förenklingsförfarandet, såsom i huvudsak föreskrivs i artiklarna 81 och 177, är att undvika en arbetsbörda och omkostnad som inte står i proportion till de import- eller exporttullar som kan tas ut. En skyldighet för tullmyndigheterna att vid en kontroll i efterhand beakta varje vara för sig, när deklaranten har begärt att förfarandet för förenkling av tulldeklarationer ska tillämpas, skulle följaktligen strida mot detta syfte.

152 Det ska dessutom påpekas, såsom framgår av kommissionens yttrande till domstolen, att om den berörda ekonomiska aktören uttryckligen har begärt att tull ska betalas för hela den berörda försändelsen av varor enligt tulltaxenumret för de varor som omfattas av den högsta tullsatsen, kan det rimligen anses att den ekonomiska aktören även har samtyckt till att det nya fastställandet av tullvärdet på dessa varor sker på grundval av samma förenklingsregler.

153 Mot bakgrund av det ovan ovanstående ska den femte frågan i mål C‑72/24 och den femte frågan i mål C‑73/24 besvaras enligt följande. Artikel 81 i gemenskapens tullkodex och artikel 177 i unionens tullkodex ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att tullmyndigheterna gör en omvärdering av de berörda varornas tullvärde efter en kontroll i efterhand enligt den metod för förenkling av tulldeklarationer som föreskrivs i de nämnda artiklarna 81 och 177 och som användes vid tidpunkten för importen av dessa varor på deklarantens begäran.

154 Det framgår av fast rättspraxis att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Dessutom kan EU-domstolen behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin fråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvid, utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 22 december 2022, Ministre de la Transition écologique och Premier ministre (Statens ansvar för luftförorening), C‑61/21, EU:C:2022:1015, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

155 Det framgår av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, för att kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den, vill få klarhet i huruvida HF, i egenskap av fysisk person som äger varorna, kan hållas ansvarig för betalning av mervärdesskatt vid import, såsom föreskrivs i den nationella lagstiftningen.

156 Det ska dessutom påpekas att det i artikel 201 i direktiv 2006/112 föreskrivs att mervärdesskatt vid import ska betalas av den eller de personer som har utsetts till eller godtagits som betalningsskyldiga av den medlemsstat till vilken varorna importeras.

157 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den sjätte frågan i mål C‑72/24 för att få klarhet i huruvida artikel 201 i direktiv 2006/112 ska tolkas så, att den person som anses vara ägare till de importerade varorna med avseende på betalning av mervärdesskatt vid import kan vara betalningsskyldig för mervärdesskatten om personen i fråga uttryckligen utsetts eller godtagits som betalningsskyldig enligt nationella bestämmelser.

158 Det ska inledningsvis erinras om att det följer av fast rättspraxis att mervärdesskatt vid import och tull i huvudsak har jämförbara egenskaper, eftersom de uppkommer genom import till unionen och det efterföljande utsläppandet av varorna på marknaderna i medlemsstaterna. Denna parallellitet bekräftas av att artikel 71.1 andra stycket i direktiv 2006/112 ger medlemsstaterna rätt att knyta beskattningsgrundande händelsen för mervärdesskatt och dess utkrävbarhet till den avgiftsgrundande händelsen för tull och dess utkrävbarhet (dom av den 12 maj 2022, U.I. (Indirekt tullombud), C‑714/20, EU:C:2022:374, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

159 Det framgår av ordalydelsen i artikel 201 i direktiv 2006/112, enligt vilken mervärdesskatt vid import ska betalas av den eller de personer som har utsetts till eller godtagits som betalningsskyldiga av den medlemsstat till vilken varorna importeras att denna artikel ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att utse de personer som är skyldiga att betala denna skatt, vilket bekräftas i skäl 43 i direktivet där det anges att medlemsstaterna bör ha full valfrihet när det gäller att fastställa vem som ska vara betalningsskyldig för mervärdesskatt vid import (dom av den 12 maj 2022, U.I. (Indirekt tullombud), C‑714/20, EU:C:2022:374, punkt 55).

160 Även om det följer av denna bestämmelse att medlemsstaterna ska utse minst en person som ska vara betalningsskyldig för denna skatt, står det dem således fritt att utse flera personer, vilket även framgår av skäl 44 i direktivet. Enligt detta skäl bör medlemsstaterna ha möjlighet att anta bestämmelser om att en annan person än den som är betalningsskyldig ska vara solidariskt ansvarig för betalningen av skatten (dom av den 12 maj 2022, U.I. (Indirekt tullombud), C‑714/20, EU:C:2022:374, punkt 56).

161 Med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt artikel 201 i direktiv 2006/112, är det följaktligen visserligen tillåtet för dem att, vid genomförandet av denna artikel, föreskriva att tullgäldenärer även ska vara betalningsskyldiga för mervärdesskatt vid import (dom av den 12 maj 2022, U.I. (Indirekt tullombud), C‑714/20, EU:C:2022:374, punkt 57).

162 Det är emellertid nödvändigt att den rättsliga situation som följer av de nationella åtgärderna för införlivande av ett direktiv är tillräckligt klar och precis för att de enskilda som berörs ska kunna få kännedom om omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter (dom av den 12 maj 2022, U.I. (Indirekt tullombud), C‑714/20, EU:C:2022:374, punkt 60).

163 Dessutom kräver rättssäkerhetsprincipen bland annat att rättsregler ska vara klara, precisa och förutsägbara sett till sina verkningar, i synnerhet när de kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag (dom av den 12 maj 2022, U.I. (Indirekt tullombud), C‑714/20, EU:C:2022:374, punkt 61).

164 Under dessa omständigheter ankommer det på medlemsstaterna att, för att genomföra artikel 201 i direktiv 2006/112, utse eller godta den eller de personer som är betalningsskyldiga för mervärdesskatt vid import genom nationella bestämmelser som är tillräckligt klara och precisa, med iakttagande av rättssäkerhetsprincipen (dom av den 12 maj 2022, U.I. (Indirekt tullombud), C‑714/20, EU:C:2022:374, punkt 62).

165 Av detta följer att när en medlemsstat föreskriver att den person som anses vara ägare till de importerade varorna eventuellt ska utses med avseende på betalning av mervärdesskatt vid import måste detta uttryckligen och otvetydigt fastställas genom sådana nationella bestämmelser.

166 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tolka sin nationella rätt, att mot bakgrund av grekisk rätt bedöma huruvida denna uttryckligen och otvetydigt utser eller godtar ägaren till de importerade varorna som betalningsskyldig för mervärdesskatten vid import.

167 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den sjätte frågan i mål C‑72/24 besvaras enligt följande. Artikel 201 i direktiv 2006/112 ska tolkas så, att den person som anses vara ägare till de importerade varorna med avseende på betalning av mervärdesskatt vid import kan vara betalningsskyldig för mervärdesskatten om personen i fråga uttryckligen och otvetydigt utses eller godtas som betalningsskyldig enligt nationella bestämmelser.

168 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: grekiska.

2 Förevarande mål har getts fiktiva namn. Dessa namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.