Domstolens dom (andra avdelningen) den 9 juni 2022

I mål C‑599/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol) genom beslut av den 3 november 2020, som inkom till domstolen den 13 november 2020, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal samt domarna J. Passer, F. Biltgen, N. Wahl (referent) och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 november 2021,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Baltic Master UAB, genom D. Aukštuolytė, advokatė, Litauens regering, genom K. Dieninis, S. Grigonis och V. Kazlauskaitė-Švenčionienė, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom O. Serdula, M. Smolek, och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Estlands regering, genom N. Grünberg, i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom J. Rodríguez de la Rúa Puig, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom G. Bain, A.-L. Desjonquères, D. Dubois och C. Mosser, samtliga i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom K. Bulterman och A. Hanje, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Clotuche-Duvieusart och J. Jokubauskaitė, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 20 januari 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapens tullkodex

Tillämpningsförordningen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 29.1 d och 31.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996 (EGT L 17, 1997, s. 1) (nedan kallad gemenskapens tullkodex) och artikel 143 b, e och f i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 1, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 46/1999 av den 8 januari 1999 (EGT L 10, 1999, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Baltic Master UAB (nedan kallat Baltic Master) och Muitinės departamentas prie Lietuvos Respublikos finansų ministerijos (tullavdelningen vid Republiken Litauens finansministerium) angående fastställandet av tullvärdet på vissa importerade varor.

3 I artikel 29.1 och 29.2 i gemenskapens tullkodex föreskrivs följande:

4 I artikel 30 i gemenskapens tullkodex föreskrivs följande:

5 I artikel 31 i nämnda tullkodex anges följande:

6 I artikel 142.1 d i tillämpningsförordningen föreskrivs följande:

7 I artikel 143.1 b, e och f i denna förordning föreskrivs följande:

8 I artikel 181a i nämnda förordning föreskrivs följande:

9 Bilaga 23 till tillämpningsförordningen, med rubriken Förklarande anmärkningar om tullvärde, innehåller bland annat följande förklarande anmärkningar avseende artiklarna 29.2, 29.3 och artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex samt avseende artikel 143.1 e i denna förordning:

10 Baltic Master importerade mellan åren 2009 och 2012 olika kvantiteter varor med ursprung i Malaysia till Litauen, vilka Baltic Master hade köpt av bolaget Gus Group (nedan kallat säljaren). I tulldeklarationerna angavs dessa varor som delar till luftkonditioneringsapparater. I deklarationerna angavs endast en Taric‑kod åtföljt av varornas totalvikt i kilogram. I nämnda deklarationer angav Baltic Master transaktionsvärdet på varorna, det vill säga det pris som angavs på inköpsfakturorna, som tullvärde.

11 Efter det att Vilniaus teritorinė muitinė (Regionala tullmyndigheten i Vilnius, Litauen) gjort en kontroll av importen, upprättade tullmyndigheten en rapport i vilken myndigheten förklarade att den vägrade att beakta det transaktionsvärde som angetts i 23 importdeklarationer, med motiveringen att med hänsyn till arten av de affärsförbindelser som Baltic Master hade med säljaren, skulle dessa företag anses vara närstående, i den mening som avses i artikel 29.1 d i gemenskapens tullkodex och att det var omöjligt att fastställa tullvärdet på de aktuella varorna på grundval av artiklarna 29 och 30 i tullkodexen. I rapporten fastställde tullmyndigheten ett tullvärde i enlighet med artikel 31 i tullkodexen med stöd av uppgifterna i de nationella tullmyndigheternas informationssystem om tullklarering av varor.

12 Baltic Master överklagade denna rapport till tullavdelningen vid Republiken Litauens finansministerium, som fastställde rapporten genom beslut av den 31 mars 2014.

13 Baltic Master överklagade detta beslut till Mokestinių ginčų komisija prie Lietuvos Respublikos vyriausybės (nämnden för skattetvister vid Republiken Litauens regering). Den 2 juli 2014 fastställde nämnden beslutet men befriade Baltic Master från skyldigheten att betala dröjsmålsränta.

14 Baltic Master överklagade därefter till Vilniaus apygardos administracinis teismas (Vilnius regionala förvaltningsdomstol, Litauen) och yrkade att en begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av artiklarna 29, 30 och 31 i gemenskapens tullkodex samt artikel 143 i tillämpningsförordningen skulle hänskjutas till EU-domstolen. Genom dom av den 5 januari 2015 ogillade nämnda domstol överklagandet med motiveringen att någon tolkning av unionsrätten inte var nödvändig.

15 Denna dom överklagades till Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen i Litauen), som fastställde den i dom av den 22 mars 2016.

16 Med anledning av Europadomstolens dom av den 16 april 2019, Baltic Master LTD mot Litauen (CE:ECHR:2019:0416JUD005509216), som meddelades efter det att Baltic Master hade väckt talan mot Republiken Litauen – och i vilken Europadomstolen slog fast att artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, hade åsidosatts på grund av att de litauiska domstolarna inte i tillräcklig utsträckning motiverat avslaget på yrkandet om att en begäran om förhandsavgörande skulle framställas till EU-domstolen – biföll den hänskjutande domstolen Baltic Masters begäran om att förfarandet skulle återupptas.

17 Enligt den hänskjutande domstolen innehåller akten i målet inte någon handling som styrker att säljaren och Baltic Master är närstående, i den mening som avses i artikel 143.1 i tillämpningsförordningen. Det finns nämligen inga uppgifter som stöder att dessa företag kan anses vara juridiskt erkända kompanjoner, i den mening som avses i artikel 143.1 b i denna förordning, eller att det föreligger ett sådant förhållande av direkt eller indirekt kontroll som avses i artikel 143.1 e och f.

18 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att det för det första är fastställt att säljaren och Baltic Master har kopplingar till varandra genom långvariga affärsförbindelser. För det andra har varorna levererats utan att det finns något köpeavtal i vilket villkoren för leverans, betalning, återgång av varor eller andra särskilda villkor för denna typ av transaktion anges. För det tredje har varorna levererats utan att någon förskottsbetalning har erlagts och trots att Baltic Master redan var skyldig betydande belopp till säljaren för tidigare leveranser. För det fjärde ställdes eller föreskrevs inte någon säkerhet eller några åtgärder för att minimera riskerna, trots transaktionernas storlek. För det femte finns det inte någon omständighet som kan utgöra stöd för ståndpunkten att säljaren övervakade att förfallna betalningar och andra skyldigheter fullgjordes på ett korrekt sätt. För det sjätte har fall konstaterats där anställda hos Baltic Master hade fått fullmakt att agera i säljarens namn och använt säljarens stämpel.

19 Den hänskjutande domstolen anser att de omständigheter som räknas upp i föregående punkt gör det möjligt att anta att det föreligger ett särskilt nära samband mellan Baltic Master och säljaren. På grund av detta nära samband genomfördes de aktuella transaktionerna på villkor som inte skulle tillämpas i normala affärsförhållanden, utan att det förelåg någon objektiv omständighet som gav dessa transaktioner en ekonomisk logik. Sådana beteenden överensstämmer med dem som föreligger i situationer där den ena parten kontrollerar den andra eller när båda parterna kontrolleras av tredje man.

20 Den hänskjutande domstolen anser således att dessa faktiska omständigheter kan omfattas av en prövning av de faktiska omständigheterna och att parterna i transaktionen kan anses vara närstående enligt artikel 143.1 e eller f i tillämpningsförordningen. Den hänskjutande domstolen har tillagt att den regionala tullmyndigheten i Vilnius, på grundval av samma omständigheter, ansåg Baltic Master och säljaren vara närstående i enlighet med artikel 143.1 b i denna förordning, det vill säga personer som i faktiskt hänseende var affärskompanjoner. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida en sådan kvalificering är välgrundad med hänsyn till ordalydelsen i sistnämnda bestämmelse, som avser personer som är juridiskt erkända kompanjoner.

21 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida det är möjligt att använda sig av den metod för att fastställa tullvärdet som föreskrivs i artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, när tullmyndigheterna i detta syfte använder uppgifter i en nationell databas som endast avser en enda import av varor som, trots att de omfattas av samma Taric‑kod och har samma ursprung, inte kan anses utgöra liknande varor, i den mening som avses i artikel 142.1 d i tillämpningsförordningen.

22 Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

23 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 29.1 d i gemenskapens tullkodex och artikel 143.1 b, e och f i tillämpningsförordningen ska tolkas så, att köparen och säljaren ska anses vara närstående i en situation där det inte finns någon handling på grundval av vilken det går att fastställa ett sådant samband, men där villkoren för att ingå de aktuella transaktionerna, vilka framgår av objektiva omständigheter, kan anses utgöra en uppgift om att det föreligger en situation där ett faktiskt kontrollerande inflytande utövas.

24 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att unionens bestämmelser om fastställande av tullvärdet syftar till att upprätta ett rättvist, enhetligt och neutralt system som utesluter användningen av godtyckliga eller fiktiva tullvärden. Tullvärdet ska således återspegla det verkliga ekonomiska värdet av en importerad vara och ska följaktligen ta hänsyn till alla komponenter i denna vara som har ett ekonomiskt värde (dom av den 20 juni 2019, Oribalt Rīga, C‑1/18, EU:C:2019:519, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

25 Det ska särskilt påpekas att enligt artikel 29 i gemenskapens tullkodex ska tullvärdet på importerade varor vara transaktionsvärdet, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna när de säljs för export till Europeiska unionens tullområde, med förbehåll för de justeringar som i förekommande fall ska göras enligt bland annat artikel 32 i tullkodexen (dom av den 19 november 2020, 5th AVENUE Products Trading, C‑775/19, EU:C:2020:948, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

26 Domstolen har dessutom redan angett att det vid fastställandet av tullvärdet på importerade varor ska ges prioritet åt den så kallade transaktionsvärdesmetoden. Denna metod för att fastställa tullvärdet antas således vara den lämpligaste och den mest använda (dom av den 19 november 2020, 5th AVENUE Products Trading, C‑775/19, EU:C:2020:948, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

27 Även om det pris som faktiskt betalats eller som ska betalas för varorna som huvudregel utgör grundval för beräkningen av tullvärdet, är detta pris en uppgift som kan behöva justeras när detta är nödvändigt för att undvika att ett godtyckligt eller fiktivt tullvärde fastställs (dom av den 20 juni 2019, Oribalt Rīga, C‑1/18, EU:C:2019:519, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

28 Enligt artikel 29.1 d i gemenskapens tullkodex är det emellertid möjligt att bortse från transaktionsvärdet på importerade varor när två kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen dels när köparen och säljaren är närstående, i den mening som avses i tullkodexen, dels när transaktionsvärdet inte är godtagbart vid fastställandet av tullvärdet.

29 Enligt artikel 143.1 i tillämpningsförordningen kan personer anses vara närstående endast om de omfattas av en av de situationer som uttömmande räknas upp i denna bestämmelse. Enligt artikel 143.1 b ska således personer som är juridiskt erkända kompanjoner anses vara närstående. Detsamma gäller enligt artikel 143.1 e och f när en person direkt eller indirekt kontrollerar den andra personen eller båda direkt eller indirekt kontrolleras av en tredje person.

30 För det första kan inte det argument godtas som medlemsstaterna och Europeiska kommissionen har framfört i sina respektive yttranden, nämligen att ordalydelsen i artikel 143.1 i tillämpningsförordningen ska frångås, eftersom en restriktiv tolkning av denna bestämmelse skulle kunna äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 29.1 d i gemenskapens tullkodex och påverka tullmyndigheternas möjlighet att bortse från ett transaktionsvärde.

31 Det ska nämligen påpekas att detta argument inte bara bortser ifrån att de situationer som räknas upp i artikel 143.1 i tillämpningsförordningen är uttömmande; argumentet bortser även från det syfte som eftersträvas med denna bestämmelse och artikel 29 i gemenskapens tullkodex. Såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 24–26 i förevarande dom utgör transaktionsvärdesmetoden på importerade varor den metod som i första hand ska tillämpas för att fastställa varornas tullvärde. De bestämmelser som gör det möjligt att avvika från denna princip ska således, såsom undantag från denna princip, tolkas restriktivt.

32 Dessutom saknas det grund för påståendet att tullmyndigheternas möjlighet att bortse ifrån ett olämpligt transaktionsvärde riskerar att påverkas till följd av en strikt tolkning av artikel 143.1 i tillämpningsförordningen.

33 Enligt lydelsen i artikel 143.1 i tillämpningsförordningen anges en rad situationer där tullmyndigheterna kan anse att säljaren och köparen är närstående och i vilka dessa myndigheter således, i förekommande fall, kan bortse från transaktionsvärdet enligt artikel 29.1 i gemenskapens tullkodex.

34 Såsom kommissionen vidare framhöll vid förhandlingen innebär artikel 181a i tillämpningsförordningen, som infördes till följd av ändringen av denna förordning genom kommissionens förordning (EG) nr 3254/94 av den 19 december 1994 om ändring av förordning nr 2454/93 (EGT L 346, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 87), att de berörda tullmyndigheterna får bortse från transaktionsvärdet vid fastställandet av tullvärdet när dessa myndigheter anser att det deklarerade värdet på de importerade varorna inte återspeglar det verkliga värdet på dessa varor och detta oberoende av om det finns ett samband mellan Baltic Master och säljaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2008, Carboni e derivati, C‑263/06, EU:C:2008:128, punkt 52, och dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary, C‑291/15, EU:C:2016:455, punkt 31).

35 Vad för det andra gäller frågan huruvida personer ska anses närstående, i den mening som avses i artikel 143.1 b i tillämpningsförordningen, på grund av deras ställning som affärskompanjoner ska det understrykas att själva ordalydelsen i denna bestämmelse utesluter ett affärskompanjonskap i verklig mening.

36 Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 42 och 43 i sitt förslag till avgörande krävs det enligt denna bestämmelse, som avser personer som är juridiskt erkända kompanjoner, att det visas att de villkor som föreskrivs i de nationella bestämmelserna om ställningen som affärskompanjoner är uppfyllda, vilket utesluter kompanjonskap som inte är rättsligt bindande.

37 Vad för det tredje gäller personer som anses vara närstående enligt artikel 143.1 e och f i tillämpningsförordningen är det – när den ena personen direkt eller indirekt kontrollerar den andra, eller när båda direkt eller indirekt kontrolleras av en tredje person – viktigt att skilja mellan, å ena sidan, kontroll som är rättsligt bindande och, å andra sidan, ett kontrollerande inflytande, vilket bekräftas av den förklarande anmärkningen avseende artikel 143.1 e i tillämpningsförordningen som återfinns i bilaga 23 till denna förordning.

38 När det gäller frågan huruvida det föreligger en rättsligt bindande kontroll framgår det av de omständigheter som anges i punkt 18 i förevarande dom att det inte finns någon handling som stöder att det föreligger ett sådant direkt eller indirekt juridiskt bindande kontrollförhållande som avses i artikel 143.1 e och f. En rättslig bindande kontroll förefaller således vara utesluten i det nationella målet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

39 När det gäller frågan huruvida det föreligger ett kontrollerande inflytande framgår det av den förklarande anmärkning som omnämns i punkt 37 i förevarande dom att en person anses kontrollera en annan person när denne juridiskt eller operationellt befinner sig i en ställning där den förstnämnda personen kan ålägga den andra personen begränsningar eller riktlinjer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Direktor na Teritorialna direktsiya Yugozapadna Agentsiya Mitnitsi, C‑76/19, EU:C:2020:543, punkt 67).

40 De faktiska omständigheter som anges i punkt 18 i förevarande dom tycks emellertid bekräfta att det finns ett nära förtroende mellan säljaren och Baltic Master, men dessa omständigheter tycks inte kunna ligga till grund för slutsatsen att det föreligger en sådan ställning som ger befogenhet att ålägga begränsningar eller utfärda riktlinjer, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att bekräfta.

41 Om den hänskjutande domstolen efter dessa kontroller kommer fram till att köparen och säljaren i förevarande fall inte är närstående, i den mening som avses i artikel 29.1 d i gemenskapens tullkodex, innebär det att tullvärdet för de importerade varorna i princip ska fastställas på grundval av deras transaktionsvärde och inte på grundval av någon annan värderingsmetod, såsom den som avses i artikel 31.1 i tullkodexen.

42 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 29.1 d i gemenskapens tullkodex och artikel 143.1 b, e och f i tillämpningsförordningen ska tolkas på följande sätt:

43 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex ska tolkas så, att den utgör hinder för att tullvärdet på en importerad vara, när tullvärdet på en sådan vara inte har kunnat fastställas i enlighet med artiklarna 29 och 30 i tullkodexen, fastställs på grundval av uppgifter i en nationell databas rörande tullvärdet på enbart varor av samma ursprung som, även om de inte är liknande, i den mening som avses i artikel 142.1 d i tillämpningsförordningen, omfattas av samma Taric‑kod.

44 Såsom framgår av punkt 41 i förevarande dom uppkommer den andra frågan endast om den hänskjutande domstolen – efter de kontroller som det åligger den att göra med hänsyn till de slutsatser som dragits av svaret på den första frågan – skulle komma fram till att tullmyndigheterna gjorde en riktig bedömning när de underkände transaktionsvärdet för de aktuella varorna för att fastställa tullvärdet på varorna, med motiveringen att köparen och säljaren i förevarande fall var närstående, i den mening som avses i artikel 29.1 d i gemenskapens tullkodex, och transaktionsvärdet inte är godtagbart för tulländamål enligt artikel 29.2 i tullkodexen. Om den hänskjutande domstolen skulle komma fram till motsatt slutsats, det vill säga att tullvärdet för dessa varor ska fastställas på grundval av transaktionsvärdet enligt artikel 29 i tullkodexen, så kan detta tullvärde nämligen inte fastställas på grundval av artikel 31.1 i samma tullkodex, vilket gör att den andra frågan, som avser tolkningen av sistnämnda bestämmelse, saknar relevans.

45 Domstolen erinrar i detta sammanhang om att det framgår såväl av ordalydelsen i artiklarna 29–31 i gemenskapens tullkodex som av den ordning i vilken kriterierna för fastställande av tullvärdet ska tillämpas enligt dessa artiklar att dessa bestämmelser har en inbördes rangordning. Det är nämligen endast när tullvärdet inte kan fastställas med tillämpning av en viss bestämmelse som det i stället ska göras med tillämpning av den bestämmelse som följer omedelbart efter denna i den fastställda ordningen (dom av den 16 juni 2016, EURO 2004. Hungary, C‑291/15, EU:C:2016:455, punkt 29).

46 Vad särskilt gäller artikel 30.2 i gemenskapens tullkodex förefaller det framgå av handlingarna i målet att de behöriga tullmyndigheterna inte kunde använda sig av de metoder för att fastställa tullvärdet som föreskrivs i denna bestämmelse, eftersom Baltic Master hade valt att lämna en kortfattad redogörelse för de importerade varorna i tulldeklarationerna, genom att endast upplysa om deras Taric‑kod och deras totalvikt, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Den hänskjutande domstolen måste i detta sammanhang beakta de uppgifter som Baltic Master eventuellt har lämnat till dessa myndigheter för en tillämpning av antingen artikel 29.2 i gemenskapens tullkodex, jämförd med tolkningsförklaringen till artikel 29.2 i gemenskapens tullkodex, vilken återfinns i bilaga 23 till tillämpningsförordningen, eller artikel 181a i denna förordning.

47 Det ska vidare understrykas att det framgår av ordalydelsen i artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex att när tullvärdet på importerade varor inte kan fastställas med tillämpning av artiklarna 29 och 30 i tullkodexen, ska tullvärdet fastställas på grundval av tillgängliga data inom unionen genom användning av rimliga medel som är förenliga med principerna och de allmänna bestämmelserna i internationella avtal samt bestämmelserna i kapitel 3 i tullkodexen.

48 I punkt 1 i den förklarande anmärkningen avseende artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex, vilken återfinns i bilaga 23 till tillämpningsförordningen, anges slutligen att det tullvärde som fastställs med tillämpning av denna bestämmelse i så stor utsträckning som möjligt bör grundas på tidigare bestämda tullvärden. I punkt 2 i denna förklaring framhålls vidare att de värderingsmetoder som ska tillämpas enligt nämnda bestämmelse bör vara de metoder som fastställs i artiklarna 29–30.2 i tullkodexen, men att en rimlig flexibilitet i användningen av dessa metoder ändå står i överensstämmelse med målen och bestämmelserna i artikel 31 i tullkodexen.

49 Det framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att Baltic Master i sina tulldeklarationer beskrev de aktuella varorna som delar till luftkonditioneringsapparater och klassificerade dem enligt en enda Taric‑kod samt angav varornas totala vikt i kilogram. Enligt dessa uppgifter bortsåg den aktuella tullmyndigheten från det transaktionsvärde som Baltic Master hade deklarerat och fastställde tullvärdet på nämnda varor med tillämpning av artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex, och detta på grundval av uppgifter i en nationell databas avseende varor som importerats av en annan importör under år 2010, det vill säga året efter det år som den första importen i fråga i det nationella målet ägde rum, vilka varor hade deklarerats enligt samma Taric‑kod och härrörde från samma tillverkare.

50 I förevarande fall omfattar den Taric‑kod som använts en disparat mängd av olika delar av luftkonditioneringsapparater, såsom plastpaneler för motormaskiner, metallringar, rör, överföringsledningar, strömbrytare, tryckhållare, anordningar för virvelspridning i golv i byggnader och elektroniska kretsar.

51 Med hänsyn till olikheterna hos de delar som omfattas av denna Taric‑kod och avsaknaden av en detaljerad beskrivning av de importerade varorna, vill den hänskjutande domstolen således få klarhet i huruvida det inom ramen för den tvist som anhängiggjorts vid den är möjligt att fastställa tullvärdet på de importerade varorna med tillämpning av artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex på grundval av transaktionsvärdet på liknande varor, trots att begreppet liknande varor, som definieras i artikel 142.1 d i tillämpningsförordningen, förutsätter att de importerade varorna är homogena, vilket är svårt att förena med mångfalden bland produkter som klassificeras enligt denna Taric‑kod.

52 Definitionen av detta begrepp i artikel 142.1 d hänför sig till fastställandet av tullvärdet enligt artikel 30.2 b i gemenskapens tullkodex. Även om det av punkt 2 i den förklarande anmärkning som avses i punkt 48 i förevarande dom framgår att de värderingsmetoder som ska tillämpas enligt artikel 31 i tullkodexen ska vara de som definieras i artiklarna 29–30.2 i tullkodexen, så preciseras det i samma punkt 2 att dessa metoder ska användas med rimlig flexibilitet, bland annat när det gäller bedömningen av begreppet liknande varor.

53 I förevarande fall kan det inte anses vara orimligt att tullmyndigheterna, efter att i enlighet med relevanta bestämmelser i gemenskapens tullkodex ha underkänt transaktionsvärdet på importerade varor vid fastställandet av tullvärdet, vid en kontroll i efterhand grundar sig på uppgifter som lämnats av deklaranten, närmare bestämt dessa varors vikt och den Taric‑kod som varorna omfattas av. I detta sammanhang ska det nämligen erinras om att gemenskapens tullkodex grundar sig på ett deklareringssystem, som är tänkt att i möjligaste mån begränsa tullformaliteter och tullkontroller samtidigt som bedrägerier och oegentligheter som kan skada unionens budget förebyggs (dom av den 9 juli 2020, Unipack, C‑391/19, EU:C:2020:547, punkt 22).

54 Med hänsyn till behovet av att fastställa ett tullvärde för det fall att ett företag inte lämnar tillräckligt exakta eller tillförlitliga uppgifter angående tullvärdet på de berörda varorna och den omsorg som tullmyndigheterna måste visa när de använder sig av respektive metod som föreskrivs för att för att fastställa tullvärdet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, LS Customs Services, C‑46/16, EU:C:2017:839, punkt 52) samt slutligen den rimliga flexibilitet med vilken dessa metoder, i enlighet med punkt 2 i den förklarande anmärkning som avses i punkterna 48 och 52 i förevarande dom, ska tillämpas, ska det medges att uppgifter i en nationell databas om varor som omfattas av samma Taric‑kod, och som kommer från samma säljare som de aktuella varorna, utgör tillgängliga data inom unionen, i den mening som avses i artikel 31.1 i tullkodexen, vilka kan användas som grund för att fastställa tullvärdet på de berörda varorna.

55 Hänvisningen till dessa uppgifter utgör nämligen ett sätt att fastställa detta värde, vilket måste vara både rimligt, i den mening som avses i nämnda artikel 31.1, och förenligt med såväl principerna som de allmänna bestämmelserna i de internationella avtal och de bestämmelser som det hänvisas till i samma artikel 31.1 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, GE Healthcare, C‑173/15, EU:C:2017:195, punkt 81).

56 Mot bakgrund av ovanstående ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 31.1 i gemenskapens tullkodex ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att tullvärdet på en importerad vara, när tullvärdet på en sådan vara inte har kunnat fastställas i enlighet med artiklarna 29 och 30 i tullkodexen, fastställs på grundval av uppgifter i en nationell databas beträffande tullvärdet som enbart avser varor av samma ursprung som, även om de inte är liknande, i den mening som avses i artikel 142.1 d i tillämpningsförordningen, omfattas av samma Taric‑kod.

57 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: litauiska.