Domstolens dom (nionde avdelningen) den 10 juli 2025

I mål C‑99/24 [Chmieka], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy w Koszalinie I Wydział Cywilny (Distriktsdomstolen i Koszalin, första avdelningen för civilmål, Polen) genom beslut av den 31 januari 2024, som inkom till domstolen den 7 februari 2024, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Jääskinen (referent) samt domarna A. Arabadjiev och R. Frendo, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 44/2001

Förordning nr 1215/2012

Polsk rätt

Lagen om skydd för hyresgästers rättigheter

Civilprocesslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Fastställande av de relevanta bestämmelserna i unionsrätten

Tolkningen av artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001

Tolkningen av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001

Tolkningen av artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bestämmelserna i kapitel II och artikel 66 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) och bestämmelserna i kapitel II i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan G.M.K.-Z.B.M., som är en kommunal enhet i Polen, och S.O., som är en fysisk person med hemvist i Nederländerna. Målet rör betalning av ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet i Polen.

3 Skälen 11, 12 och 15 i förordning nr 44/2001 hade följande lydelse:

4 Kapitel II i förordning nr 44/2001, med rubriken Domstols behörighet, innehöll ett avsnitt 1, som i sin tur hade rubriken Allmänna bestämmelser och som innehöll artiklarna 2–4 i förordningen.

5 I artikel 2.1 i nämnda förordning föreskrevs följande:

6 I artikel 3.1 i samma förordning föreskrevs följande:

7 Avsnitt 2 i kapitel II i förordning nr 44/2001 hade rubriken Särskilda behörighetsregler och omfattade artiklarna 5–7.

8 I artikel 5 i nämnda förordning föreskrevs följande:

9 I artikel 6 i samma förordning föreskrevs följande:

10 Avsnitt 6 i kapitel II i förordning nr 44/2001, med rubriken Exklusiv behörighet, innehöll artikel 22, som hade följande lydelse:

11 Förordning 1215/2012 upphävde och ersatte förordning nr 44/2001.

12 I skäl 34 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

13 Kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken Domstols behörighet, innehåller ett avsnitt 2, som i sin tur har rubriken Särskilda behörighetsbestämmelser och som innehåller artiklarna 7–9 i förordningen.

14 I artikel 7 i nämnda förordning föreskrivs följande:

15 I artikel 8 i samma förordning föreskrivs följande:

16 Avsnitt 6 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken Exklusiv behörighet, innehåller artikel 24, som har följande lydelse:

17 I kapitel VI i nämnda förordning, med rubriken Övergångsbestämmelser, föreskrivs följande i artikel 66:

18 Artikel 18.1 i ustawa o ochronie praw lokatorów, mieszkaniowym zasobie gminy i o zmianie Kodeksu cywilnego (lag om skydd för hyresgästers rättigheter, kommunernas bostadsbestånd och om ändring av civillagen) av den 21 juni 2001 (Dz. U. nr 71, position 733), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om skydd för hyresgästers rättigheter), har följande lydelse:

19 I artikel 505 i ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U. nr 43, position 296), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

20 År 1994 ingick T.O., som är en fysisk person, ett hyresavtal med G.M.K.-Z.B.M., som är en kommunal enhet i Polen, avseende en bostad i Koszalin (Polen), i vilket denna person bodde med sina tre barn, däribland S.O. Avtalet sades senare upp av denna kommunala enhet. Under år 2007 beslutade en polsk domstol att hyresgästerna skulle avhysas från bostaden, men enligt nämnda kommunala enhet lämnade de inte denna bostad.

21 Den 15 mars 2013 väckte G.M.K.-Z.B.M. talan vid Sąd Rejonowy w Koszalinie I Wydział Cywilny (Distriktsdomstolen i Koszalin, första tvistemålsavdelningen, Polen), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade skadestånd. Genom denna talan, som verkar grunda sig på artikel 18 i lagen om skydd för hyresgästers rättigheter, yrkade G.M.K.‑Z.B.M. att T.O. och hans tre barn skulle förpliktas att till denna enhet utge sådan ersättning som föreskrivs i nämnda bestämmelse för det avtalslösa nyttjandet av den berörda bostaden under åren 2011 och 2012. I ansökan angavs samtliga dessa svarandes adress i Polen.

22 Till följd av denna talan utfärdades ett betalningsföreläggande. Ansökan mottogs i Polen av en av de svarande i övriga personers namn och för deras räkning. Betalningsföreläggandet överklagades inte och förklarades därför vara slutgiltigt och verkställbart.

23 Den 7 juli 2023 bestred S.O. nämnda betalningsföreläggande med giltig verkan, med stöd av artikel 505 i civilprocesslagen, i syfte att få till stånd en omprövning av målet och att få talan av den 15 mars 2013 avvisad. S.O. gjorde en invändning om att polska domstolar saknar behörighet och gjorde gällande att hon sedan år 2007 uteslutande är bosatt i Nederländerna. S.O. tillade att hon aldrig hade ingått något hyresavtal avseende bostaden i fråga.

24 G.M.K.-Z.B.M. gjorde å sin sida gällande att polska domstolar är behöriga. Denna enhet gjorde gällande att anknytningen mellan de berörda svarandena är så nära, genom att de är släkt med varandra och har levt tillsammans i denna bostad, att det finns anledning att pröva de yrkanden om betalning som hade framställts mot dem tillsammans.

25 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang för det första få klarhet i det tidsmässiga tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 i förhållande till tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, som har ersatt den, och närmare bestämt hur begreppet rättsliga förfaranden som har inletts i artikel 66 i sistnämnda förordning ska tolkas. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida detta begrepp i förevarande fall avser den skadeståndstalan som G.M.K.-Z.B.M. väckte den 15 mars 2013, eller bestridandet av det betalningsföreläggande som hade utfärdats till följd av denna talan, vilket S.O. ingav den 7 juli 2023 i syfte att få till stånd en omprövning av det berörda målet.

26 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det följer av bestämmelserna i kapitel II i förordning nr 44/2001, eller av bestämmelserna i kapitel II i förordning nr 1215/2012, om detta kapitel visar sig vara tillämpligt, att talan mot en person med hemvist i en medlemsstat kan väckas vid en domstol i en annan medlemsstat, vid vilken talan om ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet belägen i den andra medlemsstaten har väckts.

27 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en sådan talan omfattas av begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 eller artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012. I domen av den 25 mars 2021, Obala i lučice ( C‑307/19, EU:C:2021:236), anges att detta begrepp omfattar varje talan som syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal, i den mening som avses i artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001 eller artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012. Det framgår emellertid av polsk rättspraxis att enligt lagen om skydd för hyresgästers rättigheter utgör boende i någon annans bostad utan laglig rätt därtill inte en skadeståndsgrundande händelse utanför avtalsförhållanden.

28 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det kan anses följa av artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 eller av artikel 8 led 1 i förordning nr 1215/2012 att den ska pröva överklagandet så att den kan fatta ett gemensamt beslut med avseende på samtliga personer som omfattas av talan och som har varit bosatta i den berörda bostaden. Det följer av polsk rätt att olika domar kan meddelas med avseende på var och en av dessa personer, beroende på huruvida den berörda personen fortsätter att bo i bostaden efter det att det aktuella hyresavtalet sagts upp, eftersom det inte föreligger något solidariskt ansvar mellan dessa personer. En sådan möjlighet skulle kunna tala mot att dessa bestämmelser är tillämpliga i det nationella målet, som grund för nämnda domstols internationella behörighet.

29 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en talan om betalning av ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet som tillhör någon annan, efter det att ett hyresavtal har upphört att gälla, utgör en talan som avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, i den mening som avses i artikel 22 led 1 i förordning nr 44/2001 eller artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012. Enligt den hänskjutande domstolen kan en sådan tolkning inte godtas mot bakgrund av domen av den 3 oktober 2013, Schneider ( C‑386/12, EU:C:2013:633).

30 Den hänskjutande domstolen har slutligen angett att för det fall ingen av de bestämmelser i förordningarna nr 44/2001 och nr 1215/2012 som nämns i punkterna 27–29 ovan kan ligga till grund för de polska domstolarnas behörighet, kommer den att avvisa den talan som S.O. väckte den 15 mars 2013.

31 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy w Koszalinie I Wydział Cywilny (Distriktsdomstolen i Koszalin, första avdelningen för civilmål) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:

32 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan, vid fastställandet av förordningens tillämplighet i tiden (ratione temporis), ska anses ha väckts, i den mening som avses i denna bestämmelse, vid den tidpunkt då käranden väckte talan i ett mål som senare blev föremål för ett avgörande, eller vid den tidpunkt då svaranden senare ingav ett bestridande av detta avgörande med yrkande om omprövning av detta mål.

33 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs att denna förordning särskilt ska tillämpas på rättsliga förfaranden som har inletts från och med den 10 januari 2015. I artikel 66.2 tilläggs att förordning nr 44/2001 ska fortsätta att tillämpas på domar som meddelats i rättsliga förfaranden som inletts före detta datum.

34 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att G.M.K.-Z.B.M. väckte talan om skadestånd den 15 mars 2013 och att en av de fyra svarande som avsågs i talan, nämligen S.O., den 7 juli 2023 på ett giltigt sätt bestred det betalningsföreläggande som hade utfärdats till följd av denna talan.

35 Den första frågan avser situationen att det mål som inletts genom den aktuella talan slutligt avgjorts. Det framgår emellertid av motiveringen till beslutet om hänskjutande att S.O.:s bestridande i syfte att få till stånd en omprövning av detta mål i förevarande fall är giltigt, vilket innebär att det omtvistade betalningsföreläggandet förefaller ha upphört att ha verkan gentemot denna person i enlighet med artikel 505.2 i civilprocesslagen.

36 Det ska i detta sammanhang fastställas huruvida, i valet mellan förordning nr 44/2001 och förordning nr 1215/2012, det avgörande datumet för att identifiera den talan som avses i artikel 66 i förordningen är det datum då käranden väckte den talan som ledde till ett avgörande som meddelades av en domstol eller det datum då svaranden bestred detta avgörande i syfte att få den domstolen att ompröva det berörda målet.

37 Vid en sådan prövning av huruvida en domstol i en medlemsstat är direkt behörig ska det, för att fastställa huruvida det är förordning nr 44/2001 eller förordning nr 1215/2012 som är tillämplig i tiden (ratione temporis) enligt artikel 66.1 i den förordningen, utgås från den tidpunkt då talan väcktes vid den domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 25 och 26, och dom av den 7 november 2019, Guaitoli m.fl., C‑213/18, EU:C:2019:927, punkt 29).

38 Närmare bestämt ska, vid tillämpningen av artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012, ett bestridande som har framställts vid en domstol i en medlemsstat och som i enlighet med tillämpliga nationella processregler innehåller en begäran om omprövning av det berörda målet, såsom det bestridande som är aktuellt i det nationella målet, anses utgöra en fortsättning på den ursprungliga talan, eftersom svarandens begäran om omprövning utgör en handling genom vilken ett förfarande inleds som inte utgör ett självständigt förfarande i förhållande till det förfarande som inleddes genom den ursprungliga talan, utan en fortsättning på detta förfarande.

39 Denna tolkning är förenlig med EU-domstolens praxis av vilken det framgår att en domstol som prövar ett överklagande vid tillämpningen av artikel 66.1 ska fastställa sin egen internationella behörighet, i linje med den behörighet som tillkommer den domstol vid vilken talan väcktes i första instans, vilket innebär att den tidpunkt då den ursprungliga talan väcktes ska användas som referenskriterium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2017, Hanssen Beleggingen, C‑341/16, EU:C:2017:738, punkterna 3, 4, 20 och 22, och dom av den 5 september 2019, AMS Neve m.fl., C‑172/18, EU:C:2019:674, punkterna 16, 28, 34 och 36).

40 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan, vid fastställandet av förordningens tillämplighet i tiden (ratione temporis), ska anses ha väckts, i den mening som avses i denna bestämmelse, vid den tidpunkt då käranden väckte talan i ett mål som senare blev föremål för ett avgörande, eller vid den tidpunkt då svaranden senare ingav ett bestridande av detta avgörande med yrkande om omprövning av detta mål.

41 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den är behörig på ett alternativt sätt, beroende på EU‑domstolens svar på den första frågan, antingen enligt bestämmelserna i kapitel II i förordning nr 44/2001, närmare bestämt artikel 5 led 3, artikel 6 led 1 och artikel 22 led 1 första stycket i förordningen, eller enligt bestämmelserna i kapitel II i förordning nr 1215/2012, närmare bestämt artikel 7 led 2, artikel 8 led 1 och artikel 24 led 1 första stycket i samma förordning.

42 Det följer av svaret på den första frågan att talan i det nationella målet ska anses ha väckts, i den mening som avses i artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012, vid den tidpunkt då G.M.K.-Z.B.M. väckte talan, det vill säga den 15 mars 2013. Av detta följer att det är bestämmelserna i förordning nr 44/2001 som är tillämpliga i tiden (ratione temporis) i det målet och som således ska tolkas för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra målet.

43 Det framgår emellertid av skäl 34 i förordning nr 1215/2012 att eftersom denna förordning upphävde och ersatte förordning nr 44/2001, som i sin tur ersatte Brysselkonventionen, gäller EU-domstolens tolkning av bestämmelserna i någondera av dessa rättsakter även för bestämmelserna i de andra rättsakterna, när dessa bestämmelser kan anses vara likvärdiga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mahá, C‑494/23, EU:C:2024:848, punkt 27, och dom av den 30 april 2025, Mutua Madrileña Automovilista, C‑536/23, EU:C:2025:293, punkt 24 och där angiven rättspraxis). En sådan likvärdighet föreligger mellan, å ena sidan, artikel 5 led 3, artikel 6 led 1 och artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001 och, å andra sidan, artikel 7 led 2, artikel 8 led 1 och artikel 24 led 1 första stycket i förordning nr 1215/2012.

44 Efter detta klargörande framgår det att den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5 led 3, artikel 6 led 1 och artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att någondera av dessa bestämmelser är tillämplig på en talan om betalning av ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet efter det att ett hyresavtal avseende denna fastighet, vilken är belägen i en annan medlemsstat än den där svaranden har hemvist, har sagts upp.

45 Artikel 22 led 1 första stycket i förordningen ska tolkas först och därefter artikel 5 led 3 och artikel 6 led 1.

46 Vad gäller en eventuell tillämpning av artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001 på en sådan talan som den som avses i punkt 44 ovan, erinrar domstolen om att enligt denna bestämmelse har domstolarna i den medlemsstat där den berörda fastigheten är belägen exklusiv behörighet att pröva en talan [som] avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, oberoende av parternas hemvist.

47 Denna artikel 22 återfinns i kapitel II avsnitt 6 i förordning nr 44/2001, som innehåller ett antal exklusiva behörighetsregler som avviker från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i förordningen, jämförd med artikel 3.1 i samma förordning och mot bakgrund av skälen 11 och 12 i densamma, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga. Nämnda artikel 22 led 1 första stycket ska inte ges en mer vidsträckt tolkning än vad som krävs med hänsyn till dess syfte, eftersom det rör sig om en undantagsbestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2008, Hassett och Doherty, C‑372/07, EU:C:2008:534, punkt 19, och dom av den 16 november 2023, Roompot Service, C‑497/22, EU:C:2023:873, punkt 25).

48 Vad gäller det mål som eftersträvas med artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001 har domstolen framhållit hänsyn till god rättskipning och understrukit att det huvudsakliga skälet för att domstolarna i den stat där den berörda fastigheten är belägen ska ha exklusiv behörighet är att domstolen på den ort där fastigheten är belägen, med beaktande av den geografiska närheten till fastigheten, har bäst förutsättningar att få god kännedom om de faktiska omständigheterna och att tillämpa regler och sedvänjor som i allmänhet härrör från den stat där fastigheten är belägen. Vad särskilt gäller nyttjanderätt till fast egendom motiveras denna exklusiva behörighet särskilt av det komplicerade förhållandet mellan ägare och nyttjanderättshavare och av den omständigheten att detta förhållande regleras i särskild lagstiftning, vilken i vissa fall är tvingande, i den stat där den fastighet som är föremål för hyresavtalet är belägen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, Komu m.fl., C‑605/14, EU:C:2015:833, punkterna 25 och 30, och dom av den 16 november 2023, Roompot Service, C‑497/22, EU:C:2023:873, punkterna 26 och 27).

49 För det första ska enligt fast rättspraxis uttrycket talan [som] avser sakrätt i fast egendom i artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001 tolkas självständigt, för att säkerställa att det tillämpas enhetligt i alla medlemsstater. Den regel om exklusiv behörighet som föreskrivs i denna bestämmelse omfattar endast talan som avser sådana rättigheter som omfattas av förordningens tillämpningsområde och som syftar till dels att fastställa vad en fastighet omfattar eller består av eller vem som äger eller besitter den, eller huruvida egendomen belastas av andra sakrätter, dels att säkerställa att rättsinnehavarna åtnjuter skydd för de befogenheter som är knutna till deras rätt. För att nämnda bestämmelse ska vara tillämplig räcker det inte att en sakrätt i fast egendom berörs av den aktuella talan eller att talan har samband med fast egendom. En sådan talan måste grunda sig på en sakrätt, som belastar en materiell egendom och har verkan gentemot alla, och inte på en personlig rättighet som endast kan göras gällande mot gäldenären (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Schneider, C‑386/12, EU:C:2013:633, punkt 21, dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkterna 30, 31 och 34, och dom av den 14 februari 2019, Milivojević, C‑630/17, EU:C:2019:123, punkterna 97, 99 och 100).

50 För det andra ska det, för att avgöra huruvida en tvist avser nyttjanderätt till fast egendom, i den mening som avses i artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001, prövas dels huruvida tvisten avser ett avtal om nyttjanderätt till fast egendom, dels huruvida saken i nämnda mål har ett direkt samband med de rättigheter och skyldigheter som följer av detta avtal, eftersom det inte räcker att samma tvist har ett samband med ett sådant avtal. Behörighetsregeln i denna bestämmelse avser således tvister som rör villkoren för nyttjande av en fastighet, det vill säga bland annat tvister mellan hyresvärd och hyresgäst om huruvida hyresavtal har kommit till stånd eller om tolkning av hyresavtal, om ersättning för skador som vållats av hyresgästen eller om avhysning från hyresobjektet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Roompot Service, C‑497/22, EU:C:2023:873, punkterna 28 och 29 samt där angiven rättspraxis).

51 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den talan som är anhängig vid den avser betalning av ersättning för nyttjandet av en bostad efter det att ett hyresavtal avseende denna bostad har löpt ut. Det är ostridigt att från och med den dag då den kommunala enhet som äger nämnda bostad sade upp det hyresavtal som det hade ingått med T.O., blev de fyra svarande som stämdes genom den ursprungliga talan, nämligen T.O. och hans tre barn, avtalslösa boende i nämnda bostad, i den mån de fortfarande var bosatta där, och de hade därför inte längre rätt att nyttja denna bostad. Det förefaller dessutom ostridigt att S.O. inte personligen hade ingått det aktuella hyresavtalet, eftersom hon är barn till den person som hade undertecknat avtalet, och inte heller senare anslutit sig till avtalet, vilket innebär att hon ska anses vara tredje man i förhållande till detta avtalsförhållande.

52 En sådan talan, som syftar till betalning av ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet efter det att ett hyresavtal avseende densamma har sagts upp, omfattas emellertid inte av tillämpningsområdet för regeln om exklusiv behörighet i artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001.

53 För det första uppfyller en sådan bedömning kravet på en restriktiv tolkning av undantagsregeln i denna bestämmelse och är förenlig med de mål som eftersträvas med den, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 47 och 48 ovan. Prövningen av en sådan talan om ersättning kräver i synnerhet inte någon undersökning på plats och kräver varken en bedömning av de faktiska omständigheterna eller tillämpning av regler och praxis på den ort där den fasta egendomen är belägen, vilket annars kan motivera att en domstol i den medlemsstat där egendomen är belägen har exklusiv behörighet (se, analogt, dom av den 10 juli 2019, Reitbauer m.fl., C‑722/17, EU:C:2019:577, punkterna 47 och 48 samt där angiven rättspraxis).

54 För det andra är denna bedömning förenlig med de ovan i punkterna 49 och 50 angivna tolkningarna av uttrycket talan [som] avser sakrätt i fast egendom och av begreppet nyttjanderätt till fast egendom, i den mening som avses i artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001. En talan om ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet, efter det att ett hyresavtal avseende denna fastighet har sagts upp, omfattas nämligen inte av detta begrepp, eftersom en sådan talan inte grundar sig på en sakrätt som har verkningar i förhållande till alla, utan på en personlig rättighet som endast kan göras gällande mot den gäldenär från vilken betalning begärs. För det andra kan en sådan talan som den som har väckts mot S.O., som har ställning som tredje man i förhållande till det uppsagda avtalet, inte omfattas av begreppet nyttjanderätt till fast egendom, i den mening som avses i artikel 22 led 1 första stycket, eftersom en sådan talan inte är direkt knuten till de rättigheter och skyldigheter som följer av ett hyresavtal och således inte grundar sig på förhållandet mellan ägare och nyttjanderättshavare (se, analogt, vad gäller den bestämmelse som motsvarar nämnda artikel 22 led 1 första stycket i artikel 16 led 1 i Brysselkonventionen, dom av den 9 juni 1994, Lieber, C‑292/93, EU:C:1994:241, punkterna 15 och 20, och beslut av den 5 april 2001, Gaillard, C‑518/99, EU:C:2001:209, punkt 20).

55 För det tredje stöds denna bedömning av P. Schlossers rapport om konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och till protokollet om domstolens tolkning av konventionen (EGT C 59, 1979, s. 71). Det framgår av punkt 163 i denna rapport att en skadeståndstalan som grundar sig på intrång i sakrätt inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 16 led 1 i Brysselkonventionen, vilken motsvarar artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001, eftersom förekomsten av och innehållet i en sakrätt, oftast äganderätten, i detta sammanhang endast är av underordnad betydelse.

56 Artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001 ska följaktligen tolkas så, att en talan om ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet efter det att ett hyresavtal avseende denna fastighet, vilken är belägen i en annan medlemsstat än den där den berörde svaranden har hemvist, har sagts upp, inte utgör en talan [som] avser sakrätt i fast egendom och inte omfattas av begreppet nyttjanderätt till fast egendom, i den mening som avses i denna bestämmelse.

57 Vad gäller en eventuell tillämpning av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 på en sådan talan som den som avses i punkt 44 ovan, erinrar domstolen om att det följer av denna bestämmelse att om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, så får talan väckas vid domstolen, i en medlemsstat, för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa, trots att den person mot vilken talan väcks har hemvist i en annan medlemsstat.

58 Enligt fast rättspraxis ska den särskilda behörighetsregeln i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ges en självständig tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2024, FCA Italy och FPT Industrial, C‑81/23, EU:C:2024:165, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Vid tolkningen av denna bestämmelse saknar det således betydelse huruvida det i nationell rättspraxis, såsom den som avser lagen om skydd för hyresgästers rättigheter, kvalificeras som ett delikt att avtalslöst nyttja någon annans fastighet.

59 Det följer även av fast rättspraxis dels att denna särskilda behörighetsregel, i egenskap av undantag från huvudregeln i artikel 2 i förordningen om behörighet för domstolarna i svarandens hemvist, ska tolkas restriktivt, dels att nämnda regel grundar sig på att det finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolen för den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och en ändamålsenlig processledning gör det befogat att sistnämnda domstol ges behörighet, bland annat vad gäller bevisupptagning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2024, FCA Italy och FPT Industrial, C‑81/23, EU:C:2024:165, punkterna 23–25 och där angiven rättspraxis).

60 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat framgår det av EU‑domstolens praxis att begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, omfattar varje talan som dels inte har samband med avtal, i den mening som avses i artikel 5.1 a i denna förordning, dels syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar, vilket innebär att det ska prövas huruvida dessa två villkor är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C‑307/19, EU:C:2021:236, punkterna 83 och 85, och dom av den 9 december 2021, HRVATSKE ŠUME, C‑242/20, EU:C:2021:985, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis).

61 Vad gäller det första av dessa villkor har EU-domstolen preciserat att det självständiga begreppet talan [som] avser avtal, i den mening som avses i artikel 5 led 1 a i förordning nr 44/2001, omfattar varje talan som grundar sig på en förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 52, och dom av den 9 december 2021, HRVATSKE ŠUME, C‑242/20, EU:C:2021:985, punkt 44).

62 I förevarande fall omfattas inte ett sådant skadeståndsyrkande som det som G.M.K.-Z.B.M. har framställt mot S.O. av begreppet talan [som] avser avtal, eftersom ett sådant yrkande grundar sig på den omständigheten att en person påstås ha nyttjat en fastighet utan ägarens fria samtycke, uttryckt i form av ett hyresavtal.

63 Vad gäller det andra villkoret i punkt 60 ovan har domstolen redan slagit fast att en talan mot en svarande syftar till att göra gällande ansvar när svaranden kan hållas ansvarig för en skadevållande handling, i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, genom att denne gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet som strider mot en skyldighet eller ett lagstadgat förbud. Det måste nämligen vara möjligt att fastställa ett orsakssamband mellan skadan och den rättsstridiga handling som ligger till grund för skadan, utan att exakt avgöra vilken typ av handling utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i denna bestämmelse, som det är fråga om (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2021, HRVATSKE ŠUME, C‑242/20, EU:C:2021:985, punkterna 52 och 54 samt där angiven rättspraxis).

64 I förevarande fall grundar sig yrkandet om ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet som tillhör någon annan på en förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse. Denna förpliktelse har således inte uppkommit oberoende av svarandens agerande, trots att det kan antas föreligga ett orsakssamband mellan den påstådda skadan och en eventuell rättsstridig handling eller underlåtenhet som svaranden gjort sig skyldig till (se, e contrario, dom av den 9 december 2021, HRVATSKE ŠUME, C‑242/20, EU:C:2021:985, punkt 55).

65 Eftersom de två villkor som nämns i punkt 60 ovan således är uppfyllda i en sådan situation som den i det nationella målet, såsom den polska regeringen och Europeiska kommissionen har påpekat i sina skriftliga yttranden, ska en talan om ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet anses omfattas av begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001.

66 I det nationella målet skulle den hänskjutande domstolen följaktligen i princip kunna förklara sig behörig med stöd av artikel 5 led 3, i egenskap av domstol för den ort där skadan inträffade, i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom den berörda fastigheten är belägen i Polen och närmare bestämt inom den domstolens domkrets. Det ska härvidlag först erinras om att begreppet den ort där skadan inträffade avser både den ort där den påstådda skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade. Vidare gör nämnda bestämmelse det möjligt att fastställa en domstols behörighet på grundval av den ort där den påstådda skadan uppkom i förhållande till alla de aktörer som påstås vara ansvariga, under förutsättning att skadan uppkom inom domkretsen för den domstol där talan väckts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑27/17, EU:C:2018:533, punkt 42, och dom av den 4 juli 2024, MOL, C‑425/22, EU:C:2024:578, punkt 26).

67 Mot bakgrund av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har redogjort för är det emellertid nödvändigt, för att kunna ge den ett användbart svar, att precisera att det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det i det mål som den har att pröva har skett en skada, i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, på grund av S.O.:s handlande, och närmare bestämt huruvida S.O. personligen nyttjade den aktuella fastigheten under den period som är aktuell i det nationella målet, det vill säga under åren 2011 och 2012. Av beslutet om hänskjutande framgår att det inte är uteslutet att S.O. under denna period uteslutande var bosatt i Nederländerna. Om S.O. inte har nyttjat fastigheten, så går det inte att identifiera något av de anknytningsfaktorer som gör artikel 5.3 tillämplig på henne.

68 Av det ovan anförda följer att artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan om ersättning för avtalslöst nyttjande av en fastighet ska anses omfattas av begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den mening som avses i denna bestämmelse.

69 Vad gäller en eventuell tillämpning av artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 på en sådan talan som den som avses i punkt 44 ovan, erinrar domstolen om att det i denna bestämmelse föreskrivs att talan kan väckas mot en person som har hemvist i en medlemsstat om denne är en av flera svarande, vid domstol där någon av de svarande har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

70 Det mål som eftersträvas genom den särskilda behörighetsregeln i artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 är, enligt skälen 12 och 15 i samma förordning, att underlätta rättskipningen, minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och således undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM, C‑366/13, EU:C:2016:282, punkt 61, och dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken, C‑393/23, EU:C:2025:85, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

71 Eftersom denna särskilda behörighetsregel utgör ett undantag från huvudregeln om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig enligt artikel 2 i förordning nr 44/2001, ska den tolkas restriktivt. För att domar ska kunna anses vara oförenliga, i den mening som avses i artikel 6. led 1 i förordningen, måste mål som avser samma rättsliga och faktiska situation ha fått olika utgång. Endast den omständigheten att utgången i det ena förfarandet kan påverka utgången i det andra förfarandet räcker inte för att slå fast att de avgöranden som ska meddelas inom ramen för de båda förfarandena är oförenliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM, C‑366/13, EU:C:2016:282, punkterna 63, 65 och 66, och dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken, C‑393/23, EU:C:2025:85, punkterna 21 och 22 samt där angiven rättspraxis).

72 Artikel 6 led 1 ger inte heller en kärande möjlighet att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att undandra en av dessa svarande från lagföring vid domstol i den stat där han har hemvist och således kringgå denna behörighetsregel. Den domstol vid vilken talan väckts kan konstatera ett sådant kringgående endast när det finns övertygande bevis som gör det möjligt för nämnda domstol att slå fast att käranden på ett konstlat sätt har skapat eller försökt att upprätthålla villkoren för nämnda bestämmelses tillämpning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken, C‑393/23, EU:C:2025:85, punkterna 23 och 24 samt där angiven rättspraxis).

73 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att dels bedöma huruvida det är fråga om en och samma rättsliga och faktiska situation, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det mål som den har att avgöra, utan att bedöma vare sig huruvida den berörda talan kan tas upp till prövning eller huruvida den är välgrundad, dels försäkra sig om att de yrkanden som väckts mot flera svarande inte syftar till att på ett konstlat sätt se till att villkoren för tillämpning av artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 är uppfyllda. EU-domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som är användbara vid denna bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM, C‑366/13, EU:C:2016:282, punkt 64, och dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken, C‑393/23, EU:C:2025:85, punkterna 25 och 41 samt där angiven rättspraxis).

74 I förevarande fall har G.M.K.-Z.B.M. gjort gällande att polska domstolar är internationellt behöriga, eftersom anknytningen mellan de fyra svarande som G.M.K.-Z.B.M. ursprungligen väckte talan mot genom sin talan av den 15 mars 2013 är så nära att de skadeståndsyrkanden som framställts mot dem ska prövas samtidigt, i syfte att undvika skilda utfall för det fall att domar meddelas i olika förfaranden. Såsom anges i punkt 28 ovan hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida det är nödvändigt att pröva dessa ansökningar gemensamt, samtidigt som den har påpekat att de berörda svarandena är medlemmar av samma familj och att de tidigare tillsammans har bott i den bostad som nämnda ansökningar rör.

75 Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, konstaterar EU-domstolen att det förefaller föga troligt att det vid tidpunkten för talans väckande förelåg en och samma faktiska och rättsliga situation som gör att det skulle uppstå en risk för att oförenliga domar, i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, skulle meddelas i olika medlemsstater om de aktuella käromålen prövades i olika rättegångar, vilket skulle motivera att den särskilda behörighetsregeln i denna bestämmelse tillämpades.

76 De skadeståndsyrkanden som G.M.K.-Z.B.M. har framställt mot de fyra personer som avses i nämnda talan har visserligen samband med varandra genom sina föremål, eftersom syftet med dessa yrkanden är identiskt. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att enligt de tillämpliga bestämmelserna i polsk rätt är dessa yrkanden avskiljbara, eftersom olika domar skulle kunna meddelas mot dessa personer, beroende på om var och en av dem har använt den berörda bostaden under den relevanta perioden, och eftersom det inte föreligger något solidariskt ansvar dem emellan, vilket förefaller innebära en individuell prövning av de påtalade omständigheterna. Den polska regeringen tycks i sitt skriftliga yttrande i huvudsak bekräfta att det enligt nationell rätt är tillåtet att anta individuella beslut avseende dessa personer, beroende på om det framgår av de faktiska omständigheter som fastställts av den domstol vid vilken talan väckts huruvida var och en av dem har bott i den berörda bostaden eller inte.

77 Artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 ska således tolkas så, att denna bestämmelse endast är tillämplig om det, vid den tidpunkt då en kärande väckte talan mot flera svarande vid en domstol i en medlemsstat, förelåg en och samma faktiska och rättsliga situation som medförde att det var påkallat att handlägga och pröva samtliga käromål mot dessa svarande samtidigt för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar i olika medlemsstater, vilket det ankommer på den domstol vid vilken talan väckts att kontrollera.

78 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 5 led 3, artikel 6 led 1 och artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001 ska tolkas på följande sätt:

79 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.