Domstolens dom (första avdelningen) den 30 april 2026
I mål C‑127/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 8 februari 2024, som inkom till domstolen den 15 februari 2024, i målet
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen, domstolens vice ordförande T von Danwitz, tillika tillförordnad domare på första avdelningen, samt domaren I. Ziemele (referent), generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 april 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Gesellschaft für musikalische Aufführungs- und mechanische Vervielfältigungsrechte eV (GEMA), genom T. Winter, Rechtsanwalt, VHC 2 Seniorenresidenz und Pflegeheim gGmbH, genom A. Conrad, R. Grzybowska, T. Schubert och W. Spoerr, Rechtsanwälte, Frankrikes regering, genom R. Bénard, P. Boccanfuso, B. Dourthe, B. Fodda och E. Timmermans, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Samnadda och G. von Rintelen, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 4 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till av avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Tysk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den andra och den tredje frågan
Den första frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Gesellschaft für musikalische Aufführungs- und mechanische Vervielfältigungsrechte eV (GEMA), som är en upphovsrättsorganisation, och, å andra sidan, VHC 2 Seniorenresidenz und Pflegeheim gGmbH (nedan kallat VHC 2). Målet rör frågan om det föreligger en skyldighet att inneha en licens för vidaresändningar av radio- och tv-program inom ett äldreboende.
3 Skälen 4, 9, 10 och 23 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:
4 I artikel 3 i direktivet, med rubriken Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:
5 Det framgår av 15 § punkt 2 led 3 Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte – Urheberrechtsgesetz (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965 (BGBl. 1965 I, s. 1273), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad UrhG), att upphovsmannens ensamrätt att överföra sitt verk till allmänheten i den mening som avses i 15 § punkt 2 första meningen UrhG inbegriper sändningsrätten, vilket enligt 20 § UrhG vill säga rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten via radiovågor, såsom är fallet vid radio- och tv-sändningar, satellitsändningar, kabelsändning eller annan teknik.
6 Det anges i 20b § punkt 1 första meningen UrhG att sändningsrätten inbegriper rätten till vidaresändning via kabel, det vill säga rätten att inom ramen för ett program som sänds vidare samtidigt och i fullständigt och oförändrat skick sända vidare ett sänt verk via kabelsystem eller mikrovågssystem.
7 Enligt 15 § punkt 3 första meningen UrhG sker en överföring till allmänheten när överföringen är riktad till ett flertal personer ur allmänheten. Enligt 15 § punkt 3 andra meningen UrhG ingår i allmänheten var och en som inte har ett personligt förhållande till den som nyttjar verket, eller till andra personer som tar del av verket eller har tillgång till detta i icke-fysisk form.
8 GEMA är en organisation för kollektiv förvaltning av upphovsrätter på musikområdet.
9 VHC 2 driver ett äldreboende där 89 äldre personer med vårdbehov bor permanent och får fullständig omvårdnad. Anläggningen har 88 enkelrum och tre dubbelrum fördelade på fyra boendeavdelningar och förfogar dessutom över olika gemensamma utrymmen, såsom matsalar och sällskapsrum.
10 VHC 2 tar emot radio- och tv-sändningar med en egen satellitmottagare och vidaresänder samtidigt, i fullständigt och oförändrat skick, sändningarna via ett eget kabelnät till uttag i de boendes rum och i vårdutrymmena.
11 GEMA bedömde att det krävdes licens för denna vidaresändning av radio- och tv-program och väckte talan mot VHC 2 för att få sändningarna av de musikaliska verk som ingår i GEMA:s repertoar att upphöra. Landgericht Frankenthal (Regionala domstolen i Frankenthal, Tyskland) biföll talan.
12 VHC 2 överklagade denna dom och överklagandet bifölls av Oberlandesgericht Zweibrücken (Regionöverdomstolen i Zweibrücken, Tyskland), varvid GEMA:s yrkande ogillades på grund av att den vidaresändning som VHC 2 ägnade sig åt inte utgjorde överföring till allmänheten. Regionöverdomstolen slog i huvudsak fast att det visserligen var fråga om en överföring men att överföringen däremot inte var avsedd för allmänheten, eftersom den var begränsad till den begränsade krets av personer som var bosatta på boendet, vilka utgjorde en strukturellt mycket homogen och antalsmässigt relativt stabil grupp bestående av dem som var varaktigt bosatta där. Regionöverdomstolen fann således att överföringen i fråga var begränsad till bestämda personer som tillhörde en privat grupp.
13 GEMA överklagade domen genom revisionstalan vid Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) – den hänskjutande domstolen – vilken vill få klarhet i, för det första, huruvida boende på ett äldreboende, såsom det som drivs av VHC 2, utgör ett obestämt antal potentiella mottagare i den mening som avses i EU-domstolens praxis beträffande begreppet överföring till allmänheten i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, eller om de, såsom Oberlandesgericht Zweibrücken (Regionöverdomstolen i Zweibrücken) fann, utgör en privat och begränsad grupp av bestämda personer.
14 För det andra konstaterar den hänskjutande domstolen att även om överföringen i det nu aktuella fallet skedde med hjälp av en särskild teknik, så framstår det som oklart huruvida det har någon allmän betydelse vilken sändningsteknik som har använts för att en handling ska betecknas som överföring till allmänheten. Det framgår nämligen av domen av den 16 mars 2017, AKM ( C‑138/16, EU:C:2017:218, punkterna 26–30), att EU-domstolen inte beaktade den i det målet ifrågavarande sändningstekniken, som var en annan än sändningstekniken för den ursprungliga överföringen, det vill säga att man, precis som i förevarande fall, helt enkelt utförde en samtidig, fullständig och oförändrad vidaresändning via kabel av den signal som mottagits via antenn, utan i stället tog fasta på det för fastställandet av huruvida det föreligger en överföring till allmänheten avgörande kriteriet att det ska vara fråga om en ny publik.
15 Även i domen av den 7 december 2006, SGAE ( C‑306/05, EU:C:2006:764, punkterna 37–47), domen av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl. ( C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkterna 197–199), domen av den 27 februari 2014, OSA ( C‑351/12, EU:C:2014:110, punkterna 27–33), och domen av den 31 maj 2016, Reha Training ( C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 57), prövade EU-domstolen endast om det sistnämnda kriteriet var uppfyllt, utan att beakta vilken sändningsteknik som använts.
16 Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt en tolkning i doktrinen tyder denna praxis från EU-domstolen på att den särskilda tekniken endast kan medföra att det anses föreligga en överföring till allmänheten i de fall då vidaresändningen av innehåll som ursprungligen erhållits via antenn, satellit eller kabel sker via internet.
17 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en sådan vidaresändning som den som är aktuell i det nationella målet uppfyller rekvisitet ny publik. Den hänskjutande domstolen undrar även huruvida det i detta avseende eventuellt kan vara av betydelse att de boende på anläggningen har möjlighet att, oberoende av denna vidaresändning, själva ta emot radio- och tv-program via antenn i sina rum, och att rättsinnehavarna redan har erhållit ersättning för den ursprungliga sändningen.
18 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
19 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan – vilka EU-domstolen ska börja med att pröva, gemensamt – för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att begreppet överföring till allmänheten enligt den bestämmelsen omfattar den situationen att den som driver ett äldreboende samtidigt, oförändrat och fullständigt vidaresänder radio- och tv‑program som mottagits med utrustning för satellitmottagning som, via det kabelnät som finns installerat på äldreboendet, är kopplad till befintliga anslutningar för tv och radio i de boendes rum.
20 Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida en sådan vidaresändning omfattas av detta begrepp därför att den utgör en överföring som sker med en särskild teknik eller därför att en utgör en överföring avsedd till en ny publik.
21 Det ska härvid erinras som att enligt lydelsen i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska medlemsstaterna ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.
22 Såsom EU-domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast har upphovsmännen enligt denna bestämmelse en rätt av förebyggande natur som medför att de kan ingripa mot dem som eventuellt utnyttjar deras verk och som planerar att överföra nämnda verk till allmänheten, och därvid förbjuda sådan överföring (dom av den 15 mars 2012, SCF, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 75, och dom av den 20 juni 2024, GEMA, C‑135/23, EU:C:2024:526, punkt 17).
23 Vad gäller innehållet i begreppet överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, ska detta, såsom understryks i skäl 23 i detta direktiv, förstås i vid mening och anses omfatta all överföring till allmänheten när mottagaren inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker och, således, all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar. Det följer nämligen av skälen 4, 9 och 10 i nämnda direktiv att direktivets huvudsakliga syfte är att införa en hög skyddsnivå till förmån för upphovsmännen, så att dessa kan erhålla en skälig ersättning för utnyttjandet av deras verk, särskilt vid överföring till allmänheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 36, och dom av den 11 april 2024, Citadines, C‑723/22, EU:C:2024:289, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
24 Det följer av fast rättspraxis att begreppet överföring till allmänheten, i den mening som avses i nämnda artikel 3.1, innehåller två kumulativa förutsättningar, nämligen överföring av ett verk och överföring av detta verk till allmänheten, och förutsätter en individuell bedömning (dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 66, och dom av den 20 juni 2024, GEMA, C‑135/23, EU:C:2024:526, punkt 21).
25 Denna bedömning ska ske med beaktande av flera kompletterande, osjälvständiga och av varandra beroende kriterier. Dessa kriterier ska tillämpas såväl individuellt som med hänsyn till deras inbördes samspel, då de i olika konkreta situationer kan uppvisa mycket olika grader av intensitet (dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 35, och dom av den 20 juni 2024, GEMA, C‑135/23, EU:C:2024:526, punkt 22).
26 Vad gäller dessa kriterier framgår det av EU-domstolens fasta praxis att för att kvalificeras som överföring till allmänheten ska ett skyddat verk ha överförts genom en särskild teknik som skiljer sig från den teknik som har använts fram till dess, eller åtminstone ha överförts till en ny publik, det vill säga till en publik som upphovsrättsinnehavarna inte redan beaktade när de lämnade sitt tillstånd till den ursprungliga överföringen av deras verk till allmänheten (dom av den 8 september 2016, GS Media, C‑160/15, EU:C:2016:644, punkt 37, och dom av den 20 juni 2024, GEMA, C‑135/23, EU:C:2024:526, punkt 43).
27 I förevarande fall ska det för det första påpekas att den hänskjutande domstolens frågor, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, bygger på antagandet att en sådan vidaresändning som den i det nationella målet sker genom en särskild teknik som skiljer sig från den teknik som användes för den ursprungliga överföringen.
28 Det ska emellertid påpekas att EU-domstolen, när den fastställde att detta kriterium var relevant för att kvalificera en aktörs handling som en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, gjorde detta bland annat på grundval av artikel 3.3 i direktivet, enligt vilken tillåtelse att låta skyddade verk ingå i en överföring till allmänheten inte innebär att rätten att tillåta eller förbjuda andra överföringar till allmänheten av dessa verk konsumeras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 23).
29 EU-domstolen drog därav slutsatsen att unionslagstiftaren, genom att reglera de situationer där ett verk används flera gånger, menar att det i princip krävs en individuell tillåtelse från upphovsmannen för varje sändning eller vidaresändning av ett verk genom användning av en särskild teknik (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 24).
30 Utifrån denna utgångspunkt fann EU-domstolen att det måste göras en åtskillnad mellan, å ena sidan, situationer där en aktör genom sitt avsiktliga agerande gör en radio- eller tv-sändning innehållande skyddade verk tillgänglig för en ny publik som inte hade beaktats av de berörda upphovsmännen när de tillät den aktuella radio- eller tv-sändningen och, å andra sidan, situationer där två sändningar sker, under särskilda tekniska omständigheter, med användande av olika sätt att sända de skyddade verken, och var och en av dem är avsedda för allmänheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkterna 38 och 39).
31 Det framgår således av EU-domstolens praxis, och särskilt av domen av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. ( C‑607/11, EU:C:2013:147), att det endast är om användningen av en viss teknik innebär att det sker en ny sändning eller vidaresändning av program vilken är oberoende av den ursprungliga överföringen, som en sådan handling kan anses ha utförts genom en särskild teknik i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkt 26.
32 Det framgår även av EU-domstolens praxis att detta bland annat är fallet med vidaresändning via internet av en markbunden tv-sändning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 26, och dom av den 29 november 2017, VCAST, C‑265/16, EU:C:2017:913, punkterna 14, 46 och 48). Däremot har EU-domstolen funnit att en situation som den som behandlades i domen av den 7 december 2006, SGAE ( C‑306/05, EU:C:2006:764), nämligen att en signal sänds via tv-apparater till ett hotells rumsgäster, inte utgör ett sådant fall, utan är ett exempel på den förstnämnda situationen i punkt 30 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkterna 37 och 38).
33 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 20 i sitt förslag till avgörande liknar sistnämnda situation den nu aktuella situationen, där (såsom framgår av begäran om förhandsavgörande) en driftsansvarig för ett äldreboende – precis som den driftsansvarige för hotellet – med hjälp av ett kabelsystem som har installerats på anläggningen, vidaresänder den signal, som tas emot av en satellitantenn som tillhör den driftsansvarige, till anläggningens olika delar.
34 Av detta följer att en vidareutsändning som den som är aktuell i det nationella målet inte kan anses ske med en särskild teknik i den mening som avses i den rättspraxis som det erinras om ovan i punkt 26.
35 I enlighet med denna rättspraxis ska det för det andra prövas huruvida den aktuella vidaresändningen är avsedd för en ny publik som skiljer sig från den som de ursprungliga sändningarna är avsedda för.
36 Det ska härvid erinras om att en upphovsman som ger tillåtelse att radio- eller tv‑sända ett verk endast gör det med beaktande av de direkta användarna, det vill säga de som innehar tv-apparater och som mottar sändningarna enskilt eller i sin privata sfär eller i familjekretsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 41, och dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl., C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 198).
37 Det är därför EU-domstolen har slagit fast att gäster på ett hotell eller en pub, patienter på en kuranläggning eller ett rehabiliteringscenter, samt hyresgäster som hyr lägenheter i en fastighet som är föremål för korttidsuthyrning, bland annat till turister, utgör en sådan ny publik (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 42, dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl., C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 199, dom av den 27 februari 2014, OSA, C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 32, dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 61, och dom av den 20 juni 2024, GEMA, C‑135/23, EU:C:2024:526, punkt 44).
38 Under sådana omständigheter har EU-domstolen nämligen funnit att mottagarna av överföringen utgör en ny publik, eftersom de i princip kommer i åtnjutande av det skyddade verket enbart på grund av att den som driver den berörda anläggningen ingriper och, med full kännedom om följderna av sitt handlande, ger dem tillgång till verket när de befinner sig inom täckningsområdet för sändningen av verket.
39 EU-domstolen har däremot slagit fast att så inte är fallet när det gäller hyresgäster som hyr lägenheter för bostadsändamål i en fastighet, då dessa inte kan anses utgöra en ny publik i den mening som avses i den rättspraxis som avses i punkt 26 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2024, GEMA, C‑135/23, EU:C:2024:526, punkt 45).
40 Den situationen är jämförbar med den i det nu aktuella nationella målet, där de personer som bor på äldreboendet (såsom framgår av begäran om förhandsavgörande) är stadigvarande bosatta där. Det ska således anses att dessa personer inte utgör en ny publik.
41 Denna slutsats påverkas inte av argumentet att den som driver ett äldreboende, till skillnad från ägaren till en bostad som denne hyr ut, tillhandahåller de boende flera tjänster och att deras självständighet är begränsad. EU-domstolen finner nämligen, precis som generaladvokaten har påpekat i punkterna 37–39 i sitt förslag till avgörande, att mottagarna av vidaresändningen, i egenskap av innehavare av radio- eller tv-apparater som tar emot dessa sändningar i sin privata sfär, i båda fallen ingår i den publik som upphovsrättsinnehavarna riktade sig till när de gav tillåtelse till den ursprungliga överföringen till allmänheten av deras verk i form av radio- och tv-sändningar.
42 EU-domstolen konstaterar följaktligen att den som driver ett sådant äldreboende inte genomför en överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, när denne via ett kabelsystem vidaresänder radio- och tv-program, som tagits emot med hjälp av en satellitantenn, till rummen på äldreboendet.
43 Den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har lyft fram, att en sådan näringsidkarens verksamhet drivs i vinstsyfte är inte avgörande i detta avseende. Vinstsyftet, även om det inte är helt utan relevans, utgör nämligen inte nödvändigtvis ett absolut villkor som måste vara uppfyllt för att det ska anses föreligga en sådan överföring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2024, GEMA, C‑135/23, EU:C:2024:526, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
44 Slutligen ska det tilläggas att en sådan tolkning inte strider mot syftena med direktiv 2001/29, vilka det erinras om i punkt 23 i förevarande dom. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 35 i sitt förslag till avgörande skulle nämligen ett erkännande, under sådana omständigheter som i det nationella målet, av att det föreligger en överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, leda till att upphovsrättsinnehavarna fick en otillbörlig ersättning, trots att de enligt direktiv 2001/29 endast ska tillförsäkras en skälig ersättning för utnyttjandet av deras verk, vilket uttryckligen anges i skäl 10 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl., C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 108).
45 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att begreppet överföring till allmänheten enligt den bestämmelsen inte omfattar den situationen att den som driver ett äldreboende samtidigt, oförändrat och fullständigt vidaresänder radio- och tv-program som mottagits med utrustning för satellitmottagning som, via det kabelnät som finns installerat på äldreboendet, är kopplad till befintliga anslutningar för tv och radio i de boendes rum.
46 Med hänsyn till svaret på den andra och den tredje frågan saknas anledning att besvara den första frågan.
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: tyska.