Domstolens dom (stora avdelningen) den 16 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 16 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Rättsligt samarbete i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur – Förordning (EU) 2020/1783 – Artikel 12.2 – Framställning till den anmodade domstolen att verkställa en bevisupptagningsåtgärd som beslutats av den ansökande domstolen – Skäl för att vägra verkställa en sådan framställning – Materiell rättsregel i den anmodade medlemsstaten – Inhämtande av bevis som anses strida mot grundläggande rättsprinciper i den anmodade medlemsstaten – Gravöppning i syfte att fastställa föräldraskap – Genetisk undersökning post mortem – Artiklarna 1 och 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till respekt för människans värdighet – Rätt att få kännedom om sitt genetiska ursprung ”

I mål C‑196/24 [Aucrinde]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av tribunal judiciaire de Chambéry (Domstolen i Chambéry, Frankrike) genom beslut av den 16 januari 2024, som inkom till domstolen den 20 februari 2024, i målet

xx

mot

ww,

yy,

zz,

vv,

ytterligare deltagare i rättegången:

Ministère public,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz (referent), avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Jarukaitis, M. Condinanzi och F. Schalin samt domarna S. Rodin, E. Regan, N. Piçarra, A. Kumin, M. Gavalec, S. Gervasoni, N. Fenger och R. Frendo,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 29 april 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– xx, genom M. Coppola, avocate,

– Frankrikes regering, genom B. Dourthe, O. Duprat-Mazaré och B. Fodda, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom S. Noë, P.J. O. Van Nuffel och W. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 11 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 12.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1783 av den 25 november 2020 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagning) (EUT L 405, 2020, s. 1) och artiklarna 1 och 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål i Italien mellan, å ena sidan, xx och, å andra sidan, ww, yy, zz och vv, vilka är barn till aa och för vilka denne har bekräftat sitt faderskap. Målet gäller en begäran om fastställelse av att aa, som är begravd i Frankrike, är far även till xx. I målet har en framställning gjorts om verkställighet, i Frankrike, av en bevisupptagningsåtgärd som en italiensk domstol har förordnat om. Åtgärden avser att aa:s kropp ska grävas upp i syfte att genomföra en genetisk undersökning post mortem .

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

3 I artikel 1 i stadgan, med rubriken ”Människans värdighet”, föreskrivs följande:

”Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas.”

4 Artikel 7, med rubriken ”Respekt för privatlivet och familjelivet”, har följande lydelse:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.”

Förordning 2020/1783

5 I skälen 3, 4, 15 och 16 i förordning 2020/1783 anges följande:

”(3) För att främja en välfungerande inre marknad och utvecklingen av ett civilrättsligt område i [Europeiska] unionen är det nödvändigt att ytterligare förbättra och påskynda samarbetet mellan de olika medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning. Denna förordning syftar till att effektivisera och påskynda rättsliga förfaranden genom att förenkla och rationalisera samarbetsmekanismerna vid bevisupptagning i gränsöverskridande förfaranden och samtidigt bidra till att minska förseningar och kostnader för privatpersoner och företag. …

(4) I denna förordning fastställs regler för samarbetet mellan olika medlemsstaters domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

…

(15) Framställningar om bevisupptagning bör verkställas snabbt. …

(16) För att säkerställa att denna förordning är ändamålsenlig bör de omständigheter under vilka det är möjligt att vägra verkställa en framställning om bevisupptagning inskränkas till mycket begränsade undantagsfall.”

6 Artikel 1 i förordningen har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Denna förordning är tillämplig i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, när en domstol i en medlemsstat, i enlighet med den medlemsstatens rätt

a) anmodar den behöriga domstolen i en annan medlemsstat att ta upp bevis, eller

b) begär att få ta upp bevis direkt i en annan medlemsstat.”

7 I artikel 3 i nämnda förordning, med rubriken ”Direkt översändande mellan domstolar”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Framställningar som avses i artikel 1.1 a ska översändas av den domstol där förfarandet har inletts eller planeras ( ansökande domstol ) direkt till den behöriga domstolen i en annan medlemsstat ( anmodad domstol ) för bevisupptagning.”

8 Artikel 5 i förordningen har rubriken ”Framställningarnas form och innehåll” och föreskriver följande i punkt 1:

”Framställningar ska göras med användande av formulär A eller, i förekommande fall, formulär L i bilaga I. …”

9 Artikel 10 i förordning nr 2020/1783 har rubriken ”Ofullständiga framställningar”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Om en framställning inte kan verkställas på grund av att den inte innehåller alla nödvändiga uppgifter som avses i artikel 5, ska den anmodade domstolen utan dröjsmål och senast inom 30 dagar från det att framställningen inkommit underrätta den ansökande domstolen om detta med användande av formulär D i bilaga I och uppmana den ansökande domstolen att lämna de uppgifter som saknas, och så exakt som möjligt ange vilka uppgifter som saknas.”

10 Avsnitt 3 ingår i kapitel II i förordningen. Detta avsnitt har rubriken ”Bevisupptagning av den anmodade domstolen” och omfattar bland annat artiklarna 12 och 16.

11 I artikel 12 i förordningen, med rubriken ”Allmänna bestämmelser om verkställighet av en framställning”, föreskrivs följande:

”1. Den anmodade domstolen ska verkställa framställningen utan dröjsmål och senast inom 90 dagar från det att framställningen kommit in.

2. Den anmodade domstolen ska verkställa framställningen enligt sin nationella rätt.

3. Den ansökande domstolen kan, med användande av formulär A i bilaga I, begära att framställningen verkställs i enlighet med ett särskilt förfarande som föreskrivs i dess nationella rätt. Den anmodade domstolen ska verkställa begäran i enlighet med det särskilda förfarandet, såvida inte detta skulle vara oförenligt med dess nationella rätt eller den inte kan göra detta på grund av betydande praktiska svårigheter. Om den anmodade domstolen inte tillmötesgår begäran att framställningen ska verkställas i enlighet med ett särskilt förfarande, ska den informera den ansökande domstolen om detta med användande av formulär H i bilaga I.

…”

12 I artikel 16 i samma förordning, med rubriken ”Vägran att verkställa framställningar”, föreskrivs följande i punkterna 2 och 3:

”2. Verkställighet av en framställning kan, utöver de skäl som anges i punkt 1, endast vägras om ett eller flera av följande skäl föreligger

a) framställningen omfattas inte av denna förordnings tillämpningsområde,

b) verkställighet av en framställning omfattas inte av domstolens behörighet enligt rätten i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen,

c) den ansökande domstolen följer inte den anmodade domstolens uppmaning att komplettera framställningen om bevisupptagning enligt artikel 10 inom 30 dagar från det att den anmodade domstolen begärde detta, eller

d) säkerhet eller förskott som begärts enligt artikel 22.3 ställs respektive utges inte inom 60 dagar från det att den anmodade domstolen begärde säkerheten eller förskottet.

3. Den anmodade domstolen får inte vägra att verkställa en framställning endast av det skälet att en annan domstol i den medlemsstaten enligt dess nationella rätt har exklusiv behörighet i saken eller att rätten i den medlemsstaten inte medger rättslig prövning av saken.”

13 Avsnitt 4, med rubriken ”Direkt bevisupptagning av den ansökande domstolen och bevisupptagning av diplomatiska eller konsulära tjänstemän”, ingår i kapitel II i förordning 2020/783. I detta avsnitt återfinns artikel 19 som enligt sin rubrik avser direkt bevisupptagning av den ansökande domstolen. I nämnda artikel 19 föreskrivs följande:

”1. I fall då en domstol begär att direkt få ta upp bevis i en annan medlemsstat ska den med användande av formulär L i bilaga I översända en framställning till det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den medlemsstaten.

…

7. Det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten kan vägra en framställning om direkt bevisupptagning endast om

a) den inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde,

b) den inte innehåller alla nödvändiga uppgifter som avses i artikel 5, eller

c) den direkta bevisupptagning som begärts strider mot grundläggande rättsprinciper i den egna medlemsstaten.

…”

Fransk rätt

14 Artikel 16 i du code civil (civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), har följande lydelse:

”Lagen ska säkerställa individens företräde, förbjuda varje kränkning av dennes värdighet och garantera respekten för människan redan från början av sitt liv.”

15 Artikel 16-1-1 i denna lag har följande lydelse:

”Människokroppen ska åtnjuta respekt även efter döden.

Kvarlevorna efter avlidna personer, inklusive aska från dem vars kropp har kremerats, ska behandlas med respekt, värdighet och anständighet.”

16 I artikel 16-9 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i denna artikel är tvingande.”

17 I artikel 16-11 i samma lag föreskrivs följande:

”Identifiering av en person med hjälp av hans eller hennes genetiska fingeravtryck får endast begäras

1 o i samband med utrednings- och bevisupptagningsåtgärder som vidtas inom ramen för ett domstolsförfarande;

2 o för medicinska eller vetenskapliga forskningsändamål;

3 o i syfte att fastställa identiteten på avlidna personer, när denna är okänd;

4 o på de villkor som anges i artikel L. 2381-1 i code de la défense [(försvarslagen)];

5 o i syfte att bekämpa dopning, på de villkor som anges i artikel L. 232-12-2 i code du sport [(idrottslagen)].

I civilrättsliga ärenden får en sådan identifiering endast begäras i samband med bevisupptagningsåtgärder som beslutas av en domstol som har att pröva en talan om antingen fastställande eller bestridande av föräldraskap eller om erhållande eller upphörande av ekonomiskt stöd. Den berörda personens uttryckliga samtycke ska ha inhämtats i förväg. Om personen inte har gett sitt uttryckliga samtycke under sin livstid, får identifiering genom genetiska avtryck inte ske efter dennes död.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

18 Käranden i det nationella målet, xx, har väckt talan vid Tribunale di Genova (Domstolen i Genua) och yrkat att det ska fastställas att han är biologisk son till aa, som är begravd i Frankrike, att han ska tillåtas att använda sin fars efternamn, att den behöriga tjänstemannen i folkbokföringsärenden ska förpliktas att registrera det kommande avgörandet när det vunnit laga kraft och att förordna om ett sakkunnigutlåtande som fastställer deras biologiska föräldra–barnförhållande och detta efter att den påstådda faderns grav har öppnats.

19 Svarandena i det nationella målet, avseende vilka aa har bekräftat sitt faderskap, har motsatt sig att genomgå de tester som krävs för att en hematologisk utredning ska kunna fastställa huruvida kärandens genetiska uppsättning överensstämmer med svarandenas genetiska uppsättning. De har begärt att en genetisk undersökning ska utföras på faderns kvarlevor, på den plats där denne är begravd. Tribunale di Genova (Domstolen i Genua) har därför förordnat om att ett hematologiskt sakkunnigutlåtande ska inhämtas och utsett en expert för att göra en genetisk jämförelse mellan käranden och den förmodade faderns kvarlevor efter att hans grav har öppnats.

20 Den 18 november 2022 översände Tribunale di Genova (Domstolen i Genua) en framställning om bevisupptagning till Tribunal judiciaire de Chambéry (Domstolen i Chambéry, Frankrike), som är hänskjutande domstol. Framställningen avsåg att den förmodade faderns grav skulle öppnas och prov skulle tas av deoxiribonukleinsyra (DNA) för att användas för det aktuella hematologiska expertutlåtandet.

21 Den hänskjutande domstolen har konstaterat att den italienska domstolens framställning omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2020/1783 och att den kan tas upp till prövning. Den har nämligen framställts av en domstol i en medlemsstat och ska verkställas av en domstol i en annan medlemsstat, i förevarande fall inom den hänskjutande domstolens domkrets. Den bevisning som den sistnämnda domstolen anmodas att inhämta är avsedd att användas i ett tvistemålsförfarande vid domstol.

22 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att den måste meddela ett domstolsavgörande för att kontrollera huruvida villkoren i förordning 2020/1783 är uppfyllda, och att dess uppgift således inte är begränsad till att fungera som verkställande myndighet för en bevisupptagningsåtgärd som beslutats av den italienska domstolen. Denna kontroll kan emellertid inte anses utgöra en ren formalitet mot bakgrund av artikel 12.2 i förordningen, enligt vilken den anmodade domstolen ska ”verkställa framställningen enligt sin nationella rätt”.

23 Den hänskjutande domstolen anser i förevarande fall att det inte finns något skäl som hindrar verkställighet av nämnda framställning med stöd av artikel 16 i förordning 2020/1783. En begäran om att en kropp ska grävas upp i syfte att ta ett DNA-prov utgör nämligen en framställning om bevisupptagning. Verkställigheten av en sådan framställning omfattas av den franska domstolens behörighet, eftersom rätten att väcka talan om fastställande av föräldraskap erkänns i fransk rätt. Den hänskjutande domstolen har inte heller ansett sig behöva inge någon begäran om att framställningen om bevisupptagning ska kompletteras av Tribunale di Genova (Domstolen i Genua), vilket den har möjlighet att göra enligt artikel 10.1 i denna förordning.

24 Den hänskjutande domstolen har konstaterat att om Tribunale di Genova (Domstolen i Genua) hade önskat att dess framställning skulle verkställas, i Frankrike, i enlighet med ett ”särskilt förfarande”, i den mening som avses i artikel 12.3 i förordning 2020/1783, borde denna domstol ha fyllt i punkt 12 i formulär A i bilaga I till denna förordning, vilket den inte har gjort i förevarande fall. Frågan huruvida ett sådant särskilt förfarande är förenligt med lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten uppkommer således inte.

25 Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida artikel 12.2 i förordning 2020/1783 gör det möjligt för en anmodad domstol att vägra att tillämpa denna förordning och att inte efterkomma en framställning om att vidta åtgärder för bevisupptagning, med motiveringen att framställningens ”form” strider mot grundläggande rättsprinciper i den medlemsstat där nämnda domstol är belägen. Enligt den hänskjutande domstolen framgår det nämligen av handledningen, som utarbetats av Europeiska kommissionen, för tillämpning av rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 2001, s. 1) – handledningen är numera upphävd och sedan den 1 juli 2022 ersatt av förordning 2020/1783 – att en viss ”form” kan anses vara oförenlig med den medlemsstatens lagstiftning om den strider mot grundläggande rättsprinciper i denna medlemsstats rättsordning. Så är fallet i förevarande mål, eftersom fransk rätt, närmare bestämt artikel 16-11 i den franska civillagen, förbjuder att en begravd kropp grävs upp i syfte att fastställa ett föräldra–barnförhållande, såvida inte den berörda personen uttryckligen har samtyckt till detta under sin levnad.

26 De fall där verkställighet av en framställning om bevisupptagning får vägras är uttömmande uppräknade i artikel 16 i förordning 2020/1783. Den hänskjutande domstolen önskar dock få klarhet i huruvida artikel 12.2 i denna förordning, i vilken det föreskrivs att den anmodade domstolen ”ska verkställa framställningen enligt sin nationella rätt”, gör det möjligt att motsätta sig verkställigheten av en sådan framställning av andra skäl.

27 För det fall artikel 12.2 i förordning 2020/1783 är tillämplig utan hänsyn till lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten, vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i hur artiklarna 1 och 7 i stadgan ska tolkas och sambandet dem emellan vid tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning.

28 Den hänskjutande domstolen har särskilt bett EU-domstolen att fastställa huruvida rätten att känna till sitt ursprung och få detta officiellt erkänt – en rätt som den anser vara garanterad genom artikel 7 i stadgan – har företräde eller kan ha företräde framför en avliden persons rätt att inte bli föremål för en genetisk undersökning post mortem , utan att vederbörande uttryckligen har samtyckt till detta under sin levnad. Sistnämnda rättighet följer enligt samma domstol av principen om respekt för människans värdighet i artikel 1 i stadgan.

29 Den hänskjutande domstolen har vidare preciserat att den framställning om bevisupptagning som Tribunale di Genova (Domstolen i Genua) har beslutat om strider mot artikel 16-11 i den franska civillagen, i vilken det anges i vilka fall det är tillåtet att identifiera en person genom dennes genetiska avtryck. Denna nationella bestämmelse kan emellertid i sin tur strida mot artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Således uppkommer även frågan huruvida artikel 16-11 är förenlig med stadgan, särskilt dess artikel 1, som garanterar respekt för människans värdighet och, därefter, respekt för de döda, samt med artikel 7, som i egenskap av motsvarighet till artikel 8 i Europakonventionen ger var och en rätt till respekt för sitt privatliv.

30 Mot denna bakgrund har tribunal judiciaire de Chambéry (Domstolen i Chambéry) beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1. Innebär artikel 12 i [förordning 2020/1783] att en nationell domstol kan vägra att tillämpa den aktuella förordningen och vägra att tillmötesgå en framställning från den ansökande staten på grund av att denna framställnings form strider mot grundläggande principer i den anmodade statens nationella rätt, och särskilt mot artikel 16-11 i [franska] Code civil (civillagen)?

2. Om artikel 12 i [förordning 2020/1783] tillämpas utan hänsyn till nationell rätt, hur ska då artikel 1 (rätten till värdighet) och 7 (rätten till respekt för privatlivet) i stadgan om de grundläggande rättigheterna tolkas och hur ska sambandet mellan dem fastställas vid bedömningen av huruvida en sådan tillämpning av förordningen strider mot stadgan om de grundläggande rättigheterna?”

Prövning av tolkningsfrågorna

31 Den hänskjutande domstolens frågor ska prövas tillsammans. Frågorna har ställts för att få klarhet i huruvida artikel 12.2 i förordning 2020/1783, jämförd med artiklarna 1 och 7 i stadgan, ska tolkas så, att en anmodad domstol får vägra att verkställa en framställning om bevisupptagning som syftar till att inhämta bevis i form av en genetisk provtagning utförd efter det att den presumtiva förälderns grav har öppnats och dennes kropp grävts upp – där framställningen översänts med tillämpning av denna förordning av den ansökande domstolen som ska pröva en tvist om fastställande av föräldraskap – med motiveringen att en materiell rättsregel i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen förbjuder sådan bevisupptagning.

32 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den kan tillämpa en nationell materiell rättsregel, nämligen artikel 16-11 i den franska civillagen – enligt vilken det är förbjudet att gräva upp en begravd kropp för att genomföra en genetisk undersökning post mortem såvida inte den berörda personen uttryckligen har samtyckt härtill under sin levnad – för att vägra verkställighet av en framställning om bevisupptagning som översänts av en italiensk domstol med stöd av artikel 1.1 a och artikel 12 i förordning 2020/1783.

33 Domstolen konstaterar inledningsvis att artiklarna 1 och 12 i förordning 2020/1783 i allt väsentligt motsvarar artiklarna 1 och 10 i förordning nr 1206/2001, som upphävts och ersatts av förordning 2020/1783. Domstolens tolkning av bestämmelserna i den upphävda förordningen förblir således relevant för prövningen av förevarande begäran om förhandsavgörande.

34 Vad för det första gäller tillämpningsområdet för förordning 2020/1783, ska det erinras om att denna förordning i princip endast är tillämplig när en domstol i en medlemsstat beslutar att bevisupptagning ska ske enligt någon av de metoder som föreskrivs i förordningen, varvid den är skyldig att följa de förfaranden som föreskrivs för dessa metoder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2013, ProRail, C‑332/11, EU:C:2013:87, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

35 Enligt artikel 1.1 a och b i förordning 2020/1783 är förordningen tillämplig i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur när en domstol i en medlemsstat, i enlighet med den medlemsstatens rätt, antingen anmodar den behöriga domstolen i en annan medlemsstat att ta upp bevis, eller begär att få ta upp bevis direkt i en annan medlemsstat.

36 Härav följer att det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 2020/1783, såsom det definieras i artikel 1.1 och vidare framgår av förordningens systematik, begränsas till följande två medel för bevisupptagning: dels bevisupptagning av den anmodade domstolen i enlighet med artiklarna 12–18 i nämnda förordning till följd av en framställning från en ansökande domstol i en annan medlemsstat, dels direkt bevisupptagning av den ansökande domstolen i en annan medlemsstat. Metoden härför fastställs i artikel 19 i samma förordning.

37 I förevarande fall är det utrett att den hänskjutande domstolen har att pröva den framställning om bevisupptagning som Tribunale di Genova (Domstolen i Genova), i egenskap av ansökande domstol, har översänt med hjälp av formulär A. Formuläret återfinns i bilaga I till förordning 2020/1783, om indirekt bevisupptagning enligt artikel 1.1 a i denna förordning. En sådan framställning ska i enlighet med artikel 3.1 i den förordningen översändas av den ansökande domstolen ”direkt till [den anmodade domstolen] för bevisupptagning”.

38 Indirekt bevisupptagning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, av den anmodade domstolen ska således ske i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i artiklarna 12–18 i samma förordning.

39 Befogenhets- och ansvarsfördelningen mellan dessa båda domstolar vid tillämpning av nämnda bestämmelser grundar sig, såsom den är tänkt att fungera enligt förordning 2020/1783, på en tydlig åtskillnad mellan de aspekter som rör de materiella rättsregler som är tillämpliga på en tvist och de processuella regler som styr bevisupptagningen.

40 Det framgår härvid av själva ordalydelsen i artikel 1.1 i förordning 2020/1783 att när en domstol i en medlemsstat ska pröva ett mål av civil eller kommersiell natur och beslutar om en bevisupptagningsåtgärd i syfte att inhämta bevis i en annan medlemsstat, så regleras detta av lagstiftningen i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen. Det är nämligen endast denna domstol som har kännedom om samtliga faktiska omständigheter i målet och som därmed kan bedöma vilken bevisning som krävs med hänsyn till tillämpliga materiella rättsregler.

41 När den bevisning som eftersöks finns inom en domstols domkrets i en annan medlemsstat och den domstol som ska pröva ett mål av civil eller kommersiell natur beslutar, med tillämpning av förordning 2020/1783, att använda den metod för indirekt bevisupptagning som föreskrivs i denna förordning, genom att begära att den behöriga domstolen i den andra medlemsstaten ska verkställa en åtgärd för bevisupptagning, så regleras de processuella villkoren för att ta upp sådan bevisning av lagstiftningen i den medlemsstat där sistnämnda domstol är belägen.

42 EU-domstolen påpekar härvid följande. Förordning 2020/1783 inrättar en mekanism för rättsligt samarbete som är strikt begränsad till de processuella aspekterna av bevisupptagning i rättsliga förfaranden med gränsöverskridande verkan. Denna förordning syftar således inte till att harmonisera bevisrätten mellan olika medlemsstater utan, såsom framgår av skälen 3 och 4 i densamma, till att effektivisera och påskynda rättsliga förfaranden genom att förenkla och rationalisera samarbetsmekanismerna mellan dessa staters domstolar vid bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur i gränsöverskridande förfaranden. Detta gör det möjligt att säkerställa en väl fungerande inre marknad och att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som bygger på den höga grad av förtroende som måste finnas mellan medlemsstaterna.

43 Det nyss sagda innebär följande. Enligt det system som följer av förordning 2020/1783 är det endast den ansökande domstolen, vilken ska pröva ett mål av civil eller kommersiell natur med gränsöverskridande verkan, som är behörig att besluta om vilket bevismedel den anser vara relevant och som i detta syfte förordnar om den åtgärd för bevisupptagning som den därefter begär att den anmodade domstolen ska verkställa i en annan medlemsstat. I motsats till vad den franska regeringen har hävdat vid EU-domstolen ankommer det således varken på den hänskjutande domstolen eller på EU-domstolen att omdefiniera föremålet för en sådan bevisupptagning, såsom det har definierats av den ansökande domstolen i dess framställning om bevisupptagning.

44 Om det råder tvivel om vilken metod för bevisupptagning som den ansökande domstolen har valt eller om det saknas uppgifter, så ger förordning 2020/1783 den anmodade domstolen endast möjlighet, enligt artikel 10 i densamma, att utan dröjsmål underrätta den ansökande domstolen om detta och uppmana den att lämna de uppgifter som saknas, och så exakt som möjligt ange vilka uppgifter som saknas. I förevarande fall framgår det dock av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, i egenskap av anmodad domstol, inte har framställt någon begäran till den ansökande domstolen om att den ska komplettera sin framställning om den aktuella bevisupptagningen.

45 För det andra föreskrivs i artikel 12.1 i förordning 2020/1783 att den anmodade domstolen ska verkställa framställningen utan dröjsmål och senast inom 90 dagar från det att framställningen kommit in. Enligt artikel 12.2 i förordningen ska den anmodade domstolen verkställa framställningen enligt sin nationella rätt.

46 Enligt fast rättspraxis är det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen som ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 44, dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 67, och dom av den 26 mars 2026, Pumpyanskiy m.fl./rådet, C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 99).

47 Vad gäller lydelsen av artikel 12 i förordning 2020/1783 framgår det av punkt 1 i denna artikel, i vilken bland annat uttrycket ”utan dröjsmål” används, och som ska läsas mot bakgrund av skäl 15 i samma förordning, att unionslagstiftaren har avsett att ålägga den anmodade domstolen att skyndsamt verkställa den bevisupptagning som begärs.

48 Vidare uppställs i artikel 12.2 i förordning 2020/1783 principen att den anmodade domstolen ska verkställa framställningen ”enligt sin nationella rätt” utan att hänvisning till ”nationell rätt” är tänkt att omfatta.

49 Det framgår emellertid av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår att hänvisningen till ”nationell rätt” ska förstås så, att den avser de processuella regler som fastställs i lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen. I artikel 12.3 i förordningen införs nämligen ett undantag från denna princip genom att det föreskrivs att den ansökande domstolen, under förutsättning att de villkor som föreskrivs i sistnämnda bestämmelse är uppfyllda, får begära att den anmodade domstolen verkställer framställningen om bevisupptagning i enlighet med ett sådant ”särskilt förfarande” som föreskrivs i lagstiftningen i den stat där den ansökande domstolen är belägen.

50 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande hänför sig hänvisningen till uttrycket ”nationell rätt” i artikel 12.2 i förordning 2020/1783 till processuella bestämmelser om bevisupptagning. Artikel 12.3 i förordningen syftar i sin tur till att undantagsvis göra det möjligt för den anmodade domstolen underlåta att tillämpa de processrättsliga bestämmelserna i den medlemsstat där den är belägen och i stället tillämpa de processrättsliga bestämmelserna i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen, trots att förfarandet för bevisupptagning alltid omfattas av den anmodade domstolens behörighet.

51 Ovanstående överväganden talar för en tolkning av artikel 12.2 i förordning 2020/1783 enligt vilken denna bestämmelse endast är tillämplig på processuella regler för bevisupptagning, vilket innebär att det i princip endast är dessa regler som styrs av lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten.

52 Denna tolkning stöds även av de mål som eftersträvas med förordning 2020/1783. Nämnda förordning syftar, såsom redan har påpekats i punkt 42 ovan, till att effektivisera och påskynda rättsliga förfaranden genom att förenkla och rationalisera samarbetsmekanismerna mellan medlemsstaternas domstolar vid bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur i gränsöverskridande förfaranden. Förordningen avser således att säkerställa en väl fungerande inre marknad och att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som bygger på den höga grad av förtroende som måste finnas mellan medlemsstaterna.

53 Med hänsyn till detta syfte har det genom förordning 2020/1783 införts ett system som medlemsstaterna är skyldiga att följa för att undanröja de hinder som kan uppstå på detta område. Förordningen kan därmed inte tolkas så, att den inskränker möjligheterna att förordna om bevisupptagning när det gäller bevis i andra medlemsstater. Den ska tvärtom förstärka dessa möjligheter genom att främja samarbetet mellan domstolarna på detta område (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2011, Weryński, C‑283/09, EU:C:2011:85, punkt 62, och dom av den 6 september 2012, Lippens m.fl., C‑170/11, EU:C:2012:540, punkt 29, och dom av den 21 februari 2013, ProRail, C‑332/11, EU:C:2013:87, punkterna 43 och 44).

54 I artikel 16 i förordning 2020/1783, som ingår i det sammanhang som är relevant för tolkningen av artikel 12.2 i förordningen, anges på ett uttömmande sätt de grunder med stöd av vilka det är möjligt att vägra indirekt verkställighet av en framställning om bevisupptagning. Denna uttömmande karaktär framgår för övrigt av skäl 16 i förordning 2020/1783 vari anges att ”[f]ör att säkerställa att denna förordning är ändamålsenlig bör de omständigheter under vilka det är möjligt att vägra verkställa en framställning om bevisupptagning inskränkas till mycket begränsade undantagsfall” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2011, Weryński, C‑283/09, EU:C:2011:85, punkt 53).

55 Härav följer vidare att sådana skäl för att vägra indirekt verkställighet av en framställning om bevisupptagning ska förstås som undantag, varför de ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

56 Detta gäller i än högre grad eftersom den mekanism för rättsligt samarbete som inrättats genom förordning 2020/1783 på området för bevisupptagning i gränsöverskridande rättsliga förfaranden, såsom framgår av skäl 3 i denna förordning, syftar till att underlätta bevisupptagningen, och samtidigt bidra till att minska förseningar och kostnader för enskilda och företag. Denna mekanism bidrar således till rätten till ett effektivt domstolsskydd.

57 En tolkning av artikel 12.2 i förordning 2020/1783 som innebär att det läggs till ett skäl för att vägra verkställighet av en framställning om bevisupptagning, som inte föreskrivs i artikel 16 i förordningen, skulle under dessa omständigheter kunna äventyra effektiviteten i det system för rättsligt samarbete som införs genom förordningen när det gäller bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur mellan medlemsstaternas domstolar. Nämnda domstolars principiella skyldighet att verkställa en sådan framställning om bevisupptagning utgör nämligen en av systemets väsentliga delar.

58 Härav följer att en anmodad domstol som har mottagit en framställning om bevisupptagning som översänts av en ansökande domstol med stöd av artikel 1.1 a och artikel 12 i förordning 2020/1783, för att säkerställa ett effektivt samarbete vid bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, ska verkställa den begärda bevisupptagningen i enlighet med den anmodade medlemsstatens processrättsliga bestämmelser. Den anmodade domstolens befogenhet att vägra verkställighet av en sådan bevisupptagningsåtgärd är begränsad till de vägransgrunder som anges i artikel 16 i förordningen. Skäl hänförliga till den materiella rätten i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen, inbegripet skäl hänförliga till grundläggande rättsprinciper i denna stat, kan inte motivera en vägran att verkställa bevisupptagningen, i den mening som avses i artikel 12 i förordning 2020/1783.

59 Det ankommer således på den ansökande domstolen att, mot bakgrund av den materiella rätten i den medlemsstat där den är belägen, bedöma under vilka omständigheter den kan förordna om en bevisupptagningsåtgärd i syfte att inhämta bevis som finns i en annan medlemsstat. I förevarande fall ska dessa villkor således inte bedömas av den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av artikel 16-11 i den franska civillagen, utan av den ansökande domstolen, mot bakgrund av italienska materiella rättsregler.

60 Det framgår av handlingarna i målet att sistnämnda rättsordning erkänner en persons rätt att få kännedom om sitt ursprung och tillåter, inom ramen för ett domstolsförfarande som syftar till fastställande av föräldraskap, att en genetisk undersökning post mortem utförs efter det att den presumtiva förälderns grav har öppnats och dennes kropp har grävts upp.

61 Eftersom tillämpningen av förordning 2020/1783 innebär tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, ska de nationella domstolar som ger verkan åt samarbetet enligt denna förordning iaktta de krav som följer av de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan.

62 Förordning 2020/1783 utgör nämligen, i egenskap av redskap för samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, ett konkret uttryck för principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som är av grundläggande betydelse i unionsrätten, eftersom den gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Denna princip innebär, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, ska anse att alla medlemsstater iakttar unionsrätten och, särskilt, de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191).

63 När medlemsstaterna tillämpar unionsrätten kan de således, enligt denna rätt, vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna. Detta innebär att medlemsstaterna inte endast saknar rätt att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även, förutom i exceptionella fall, att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar (yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 192).

64 Såsom framgår av punkt 43 ovan ankommer det enligt förordning 2020/1783 på den ansökande domstolen att, i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den är belägen, avgöra vilka bevisupptagningsåtgärder som ska vidtas i ett domstolsförfarande som pågår vid den domstolen. Det ankommer därför också enbart på denna ansökande domstol att kontrollera att dess beslut att förordna om en sådan åtgärd är förenligt med de grundläggande rättigheter som garanteras av unionen.

65 I förevarande fall framgår det, mot bakgrund av de omständigheter i det nationella målet som sammanfattas i punkt 19 ovan, att det förordnades om den aktuella bevisupptagningsåtgärden – det vill säga att gräva upp den förmodade faderns kropp och ta ett DNA-prov för den aktuella genetiska undersökningen – först sedan de barn för vilka denne bekräftat sitt faderskap hade vägrat att underkasta sig de undersökningar som var nödvändiga för att genomföra ett hematologiskt expertutlåtande som skulle göra det möjligt att fastställa huruvida kärandens genetiska uppsättning överensstämde med svarandenas genetiska uppsättning, och efter deras begäran om att en genetisk undersökning skulle utföras på deras avlidne fars kropp på den plats där hans kvarlevor är begravda.

66 Domstolen hänvisar här till artikel 7 i stadgan, som rör var och ens rätt till respekt för privatlivet och familjelivet, sin bostad och sina kommunikationer. Denna bestämmelse innehåller åtminstone samma garantier som de som föreskrivs i artikel 8 i Europakonventionen, vilka enligt artikel 52.3 i stadgan ska beaktas som lägsta skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

67 I enlighet med rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 8 i Europakonventionen anses rätten till identitet utgöra en integrerad del av begreppet privatliv, vilket även omfattar en persons rätt att känna till och få sitt ursprung erkänt. Enligt denna rättspraxis utgör nämligen det intresse som personer som försöker fastställa sin härkomst har av att erhålla den information som är nödvändig för att de ska kunna få veta sanningen om en viktig aspekt av deras personliga identitet ett väsentligt intresse som skyddas av Europakonventionen, även om detta intresse ska vägas mot tredje mans rätt till att den avlidnes kropps okränkbarhet respekteras, rätten till respekt för de döda och det allmänna intresset av att skydda rättssäkerheten (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 13 juli 2006, Jäggi mot Schweiz, CE:ECHR:2006:0713JUD005875700, § 38 och 39).

68 Europadomstolen har i detta avseende redan påpekat att enbart skyddet för den förmodade förälderns intressen inte kan utgöra ett tillräckligt argument för att beröva den person som försöker få sitt släktskap med den berörda personen fastställt dennes rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen. Europadomstolen slog, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet, fast att vägran att låta genomföra en genetisk undersökning post mortem på grund av att den förmodade biologiska föräldern inte uttryckligen har samtyckt till detta utgjorde ett oberättigat åsidosättande av kärandens rätt att få kännedom om sitt ursprung (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen,16 juni 2011, Pascaud mot Frankrike, CE:ECHR:2011:0616JUD001953508, § 64, 65 och 68).

69 Vad gäller den hänskjutande domstolens frågor om iakttagandet av rätten till människans värdighet enligt artikel 1 i stadgan, finns det inget i handlingarna i målet som tyder på att Tribunale di Genova (Domstolen i Genua), vid avvägningen mellan de olika föreliggande intressena i det nationella målet, inte vederbörligen har beaktat denna rättighet.

70 Det räcker vidare att konstatera att det i förevarande fall inte finns någon omständighet som gör det möjligt att anta att det rör sig om ett undantagsfall, i den mening som avses i domstolens praxis (se punkterna 62 och 63 ovan), i vilket den anmodade domstolen har fog för att ifrågasätta huruvida den åtgärd för bevisupptagning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med de grundläggande rättigheter som garanteras av unionen.

71 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolens frågor besvaras på följande sätt. Artikel 12.2 i förordning 2020/1783, jämförd med artiklarna 1 och 7 i stadgan, ska tolkas så, att en anmodad domstol inte får vägra att verkställa en framställning om bevisupptagning som syftar till att inhämta bevis i form av en genetisk provtagning utförd efter det att den presumtiva förälderns grav har öppnats och dennes kropp grävts upp – där framställningen översänts med tillämpning av denna förordning av den ansökande domstolen som ska pröva en tvist om fastställande av föräldraskap – med motiveringen att en materiell rättsregel i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen förbjuder sådan bevisupptagning.

Rättegångskostnader

72 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 12.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1783 av den 25 november 2020 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagning), jämförd med artiklarna 1 och 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas på följande sätt:

En anmodad domstol får inte vägra att verkställa en framställning om bevisupptagning som syftar till att inhämta bevis i form av en genetisk provtagning utförd efter det att den presumtiva förälderns grav har öppnats och dennes kropp grävts upp – där framställningen översänts med tillämpning av denna förordning av den ansökande domstolen som ska pröva en tvist om fastställande av föräldraskap – med motiveringen att en materiell rättsregel i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen förbjuder sådan bevisupptagning.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.