Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 9 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 9 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår – Direktiv 2012/18/EU – Artikel 2 – Tillämpningsområde – Artikel 3 led 12 – Begreppet förekomst av farliga ämnen – Kontinuerlig övervakning av vilka ämnen som faktiskt förekommer i en verksamhet – Förväntad förekomst eller förekomst som rimligen kan förväntas – Fastställelse genom hänvisning till de maximala kvantiteter av ämnen som anges i verksamhetstillståndet ”

I mål C‑224/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) genom beslut av den 21 mars 2024, som inkom till domstolen den 25 mars 2024, i målet

Società Eredi Raimondo Bufarini Srl – Servizi Ambientali

mot

Ministero dell’Interno,

Ministero della Transizione Ecologica,

Comitato tecnico regionale delle Marche,

Coordinamento per l’uniforme applicazione sul territorio nazionale di cui all’art. 11 del D. Lgs. 105/2015,

ytterligare deltagare i rättegången:

Regione Marche,

FP,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på fjärde avdelningen, samt domarna M. Condinanzi, N. Jääskinen och R. Frendo,

generaladvokat: N. Emiliou,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Società Eredi Raimondo Bufarini Srl – Servizi Ambientali, genom L. Filippucci, avvocato,

– Europeiska kommissionen, genom L. Di Masi, J. Jokubauskaitė och D. Milanowska, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 23 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 led 12 och artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU av den 4 juli 2012 om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG (EUT L 197, 2012, s. 1).

2 Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan, å ena sidan, Società Eredi Raimondo Bufarini Srl – Servizi Ambientali, som är ett bolag bildat enligt italiensk rätt, och, å andra sidan, Ministero dell’Interno (Inrikesministeriet, Italien), Ministero della Transizione Ecologica (Ministeriet för ekologisk omställning, Italien), Comitato tecnico regionale delle Marche (Regionala tekniska kommittén i Marche, Italien) (nedan kallad tekniska kommittén) och Coordinamento per l’uniforme applicazione sul territorio nazionale di cui all’art. 11 del D. Lgs 105/2015 (Samordningsenheten för enhetlig tillämpning på det nationella territoriet enligt artikel 11 i lagstiftningsdekret nr 105/2015, Italien) angående tekniska kommitténs beslut att anmoda detta bolag att lämna in handlingar avseende åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

3 I artikel 191 FEUF föreskrivs följande:

”1. Unionens miljöpolitik ska bidra till att följande mål uppnås:

– Att bevara, skydda och förbättra miljön.

– Att skydda människors hälsa.

– Att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt.

– Att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem, särskilt för att bekämpa klimatförändringen.

2. Unionens miljöpolitik ska syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom unionens olika regioner. Den ska bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala.

…”

4 Artikel 192.1 FEUF har följande lydelse:

”Europaparlamentet och [Europeiska unionens råd] ska i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och efter att ha hört [Europeiska] [e]konomiska och sociala kommittén och [Europeiska] [r]egionkommittén besluta om vilka åtgärder som ska vidtas av unionen för att uppnå de mål som anges i artikel 191.”

Direktiv 2008/98/EG

5 Artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (EUT L 312, 2008, s. 3) har rubriken ”Tillståndsprövning”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska kräva att alla verksamhetsutövare som har för avsikt att behandla avfall ska inneha ett tillstånd från behörig myndighet.

Sådana tillstånd ska omfatta åtminstone följande uppgifter:

a) Typer och kvantiteter av avfall som får behandlas.

b) Tekniska krav och eventuella övriga krav som är relevanta för platsen i fråga, för varje typ av tillåtet förfarande.

c) De säkerhets- och försiktighetsåtgärder som ska vidtas.

d) Föreskriven metod för varje typ av förfarande.

e) Övervaknings- och kontrollförfaranden vid behov.

…”

Direktiv 2010/75/EG

6 I artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp och utsläpp från djuruppfödning (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 2010, s. 17), under rubriken ”Skyldighet att ha tillstånd”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ingen anläggning eller förbränningsanläggning, avfallsförbränningsanläggning eller samförbränningsanläggning drivs utan tillstånd.

…”

7 Kapitel II i det direktivet, som har rubriken ”Bestämmelser för verksamheter som anges i bilaga I”, innehåller direktivets artikel 12, vilken har rubriken ”Ansökan om tillstånd”. I den artikeln föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att en tillståndsansökan innehåller uppgifter om följande:

a) Anläggningen och verksamheterna där.

b) De råvaror och övriga insatsvaror, andra ämnen, den energi och det vatten som används eller genereras i anläggningen.

…”

8 Enligt del 5 i bilaga I till samma direktiv ingår avfallshantering bland de verksamheter som avses i direktivet.

Direktiv 2012/18

9 Skälen 2–4, 6, 12, 15 och 16 i direktiv 2012/18 har följande lydelse:

”(2) Allvarliga olyckshändelser har ofta svåra följder … . Dessutom kan följderna sträcka sig över nationella gränser. Därför är det viktigt att säkerställa att lämpliga försiktighetsåtgärder vidtas för att säkerställa en hög skyddsnivå i hela unionen för medborgare, samhällen och miljön. Det föreligger därför ett behov av att se till att dagens höga skyddsnivå åtminstone bibehålls eller höjs.

(3) … Även om de befintliga bestämmelserna allmänt taget är lämpliga för sitt ändamål behövs det vissa ändringar för att ytterligare höja skyddsnivån, särskilt när det gäller att förebygga allvarliga olyckshändelser. …

(4) Det är därför lämpligt att ersätta [rådets direktiv 96/82/EG om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (EGT L 10, 1997, s. 13)] för att säkerställa att den nuvarande skyddsnivån upprätthålls och förbättras ytterligare, genom att bestämmelserna görs effektivare och, där det är möjligt, genom att minska onödiga administrativa bördor genom rationalisering och förenkling, förutsatt att det inte äventyrar säkerheten eller skyddet för miljön och människors hälsa. Samtidigt bör de nya bestämmelserna vara tydliga, enhetliga och lättförståeliga för att förbättra genomförandet och verkställbarheten, samtidigt som skyddsnivån för människors hälsa och miljön åtminstone upprätthålls eller höjs. …

…

(6) Allvarliga olyckshändelser kan ha följder som sträcker sig över gränserna, och de miljömässiga och ekonomiska kostnaderna för en olyckshändelse belastar inte enbart den verksamhet som påverkas utan också de berörda medlemsstaterna. Det är därför nödvändigt att införa och tillämpa säkerhetsåtgärder och riskbegränsande åtgärder för att förhindra eventuella olyckshändelser, begränsa risken för olyckshändelser och minimera de eventuella följderna av dem och därigenom säkerställa en hög skyddsnivå inom hela unionen.

…

(12) Verksamhetsutövarna bör ha en allmän skyldighet att vidta alla de åtgärder som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser, begränsa deras följder och avhjälpa dem. Om det i en verksamhet förekommer farliga ämnen i kvantiteter över en viss nivå bör verksamhetsutövaren förse den behöriga myndigheten med tillräcklig information som identifierar verksamheten, de förekommande farliga ämnena och de potentiella farorna. Verksamhetsutövaren bör också utarbeta och, när det krävs enligt nationell lagstiftning, till den behöriga myndigheten sända en säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser (säkerhetspolicyn), som anger verksamhetsutövarens allmänna principer och åtgärder, inklusive lämpliga säkerhetsledningssystem, när det gäller att förebygga och begränsa följderna av faran för allvarliga olyckshändelser. Då verksamhetsutövarna identifierar och bedömer faran för allvarliga olyckshändelser bör hänsyn tas också till de farliga ämnen som kan bildas under en allvarlig olyckshändelse inom verksamheten.

…

(15) För att visa att nödvändiga åtgärder har vidtagits för att förebygga allvarliga olyckshändelser, och för att utarbeta beredskapsplaner och beredskapsåtgärder, bör verksamhetsutövaren i en verksamhet där det förekommer betydande kvantiteter av farliga ämnen lämna information till den behöriga myndigheten i form av en säkerhetsrapport. Den säkerhetsrapporten bör innehålla detaljerade uppgifter om verksamheten, de farliga ämnen som förekommer, anläggningar eller lager, scenarier för tänkbara allvarliga olyckshändelser, riskanalys, förebyggande åtgärder och räddningsinsatser samt tillgängliga styrsystem, i syfte att förebygga och minska risken för allvarliga olyckshändelser och för att kunna vidta de åtgärder som behövs för att begränsa följderna av dem. …

(16) Som förberedelse för en nödsituation är det nödvändigt att man för de verksamheter där det förekommer betydande kvantiteter farliga ämnen utarbetar interna och externa planer för räddningsinsatser och upprättar förfaranden för att säkerställa att planerna testas, vid behov revideras och sätts i verket om en allvarlig olyckshändelse inträffar eller skulle kunna inträffa. Personalen vid verksamheten bör få lämna synpunkter på den interna planen för räddningsinsatser och den berörda allmänheten bör få möjlighet att yttra sig om den externa planen för räddningsinsatser. …”

10 Artikel 1 i direktiv 2012/18 har rubriken ”Syfte”. I den artikeln föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs regler för att förebygga allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och för att begränsa följderna av dem för människors hälsa och miljön, i syfte att säkerställa en hög skyddsnivå konsekvent och effektivt i hela unionen.”

11 I artikel 2 i det direktivet, vilken har rubriken ”Tillämpningsområde”, anges följande i punkt 1:

”Detta direktiv ska gälla verksamheter enligt definitionen i artikel 3.1.”

12 Artikel 3 i nämnda direktiv innehåller följande definitioner i leden 1–3, 5 och 8–12:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

1) verksamhet : hela det område som en verksamhetsutövare råder över, där farliga ämnen förekommer vid en eller flera anläggningar, inklusive gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter; verksamheter är antingen verksamheter på lägre nivå eller verksamheter på högre nivå.

2) verksamhet på lägre nivå : en verksamhet där det finns farliga ämnen i kvantiteter som är lika med eller större än de kvantiteter som anges i kolumn 2 i del 1 eller i kolumn 2 i del 2 i bilaga I, men som är mindre än de kvantiteter som anges i kolumn 3 i del 1 eller i kolumn 3 i del 2 i bilaga I; när så är tillämpligt ska den summeringsregel tillämpas som anges i not 4 till bilaga I.

3) verksamhet på högre nivå : en verksamhet där farliga ämnen förekommer i kvantiteter som är lika med eller större än de kvantiteter som anges i kolumn 3 i del 1 eller i kolumn 3 i del 2 i bilaga I; …

…

5) ny verksamhet :

…

b) en plats för verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, eller en verksamhet på lägre nivå som blir en verksamhet på högre nivå eller vice versa, den 1 juni 2015 eller senare på grund av ändringar av dess anläggningar eller aktiviteter som leder till förändringar i dess förteckning över farliga ämnen.

…

8) anläggning : en teknisk enhet inom en verksamhet, och antingen ovanför eller under marknivå, där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras …

9) verksamhetsutövare : varje fysisk eller juridisk person som driver eller råder över en verksamhet eller anläggning eller, om det finns bestämmelser om detta i den nationella lagstiftningen, varje person som delegerats befogenhet att fatta avgörande ekonomiska beslut eller andra beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska funktionssätt.

10) farliga ämnen : de ämnen eller blandningar som omfattas av del 1 eller förtecknas i del 2 i bilaga I inbegripet i form av råvara, produkt, biprodukt, restprodukt eller mellanprodukt.

11) blandning : blandning eller lösning som består av två eller flera ämnen.

12) förekomst av farliga ämnen : den faktiska eller förväntade förekomsten av farliga ämnen i en verksamhet, eller av farliga ämnen som rimligtvis kan förväntas uppstå vid förlust av kontroll över processerna, inbegripet lagring, inom någon av verksamhetens anläggningar, i kvantiteter som är lika med eller överstiger de tröskelvärden som anges i del 1 eller 2 i bilaga I.”

13 Artikel 5 i direktiv 2012/18 har rubriken ”Verksamhetsutövarens allmänna skyldigheter”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövaren är skyldig att vidta alla åtgärder som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser, och för att begränsa följderna av dessa för människors hälsa och miljön.”

14 I artikel 7 i direktivet, under rubriken ”Anmälan”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövaren lämnar en anmälan till den behöriga myndigheten, med följande information:

…

d) Tillräckliga uppgifter för att klargöra vilka farliga ämnen och vilken grupp av ämnen det gäller eller som sannolikt kan förekomma.

e) Kvantitet och fysikalisk form för det eller de farliga berörda ämnena.

…

2. Anmälan eller dess uppdatering ska sändas till den behöriga myndigheten inom följande tidsfrister:

a) För nya verksamheter inom en rimlig tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift, eller innan de ändringar görs som leder till en ändring i förteckningen över farliga ämnen.

…

4. Verksamhetsutövaren ska underrätta den behöriga myndigheten på förhand om

a) betydande ökning eller minskning av kvantiteten, betydande ändring av arten eller den fysiska formen av det aktuella farliga ämnet, såsom anges i den anmälan som verksamhetsutövaren lämnat enligt punkt 1,eller betydande förändringar av de processer ämnet används i,

b) sådana ändringar av en verksamhet eller en anläggning som kan få betydande konsekvenser när det gäller faran för allvarliga olyckshändelser,

…”

15 Artikel 8 i nämnda direktiv har rubriken ”Säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser” och följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövaren utarbetar ett dokument i skriftlig form som beskriver företagets säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser (säkerhetspolicyn) och ser till att denna tillämpas. Säkerhetspolicyn ska utformas så att den säkerställer en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön. Den ska stå i proportion till faran för allvarliga olyckshändelser. …

2. Säkerhetspolicyn ska utarbetas och sändas, när det krävs enligt nationell lagstiftning, till den behöriga myndigheten inom följande tidsfrister:

a) För nya verksamheter inom en rimlig tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift, eller innan de ändringar görs som leder till en ändring i förteckningen över farliga ämnen.

…

16 I artikel 10 i samma direktiv, vilken har rubriken ”Säkerhetsrapport”, föreskrivs i punkt 1 att medlemsstaterna ska kräva att verksamhetsutövaren vid en ”verksamhet på högre nivå” utarbetar en säkerhetsrapport som visar bland annat att en säkerhetspolicy har genomförts, att faran för allvarliga olyckshändelser och tänkbara scenarier för allvarliga olyckshändelser har identifierats, och att nödvändiga åtgärder har vidtagits för att förebygga dem och begränsa deras följder, samt att tillräcklig säkerhet och tillförlitlighet har beaktats vid utformning, konstruktion, drift och underhåll av de berörda anläggningarna. Enligt punkterna 3 och 5 i den artikeln gäller att nya verksamheter ska skicka säkerhetsrapporten till den behöriga myndigheten inom en rimlig tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift, eller innan de ändringar görs som leder till en ändring av förteckningen över farliga ämnen, och att verksamhetsutövaren regelbundet ska se över och vid behov uppdatera den. Vidare ska, enligt artikel 10.6, den behöriga myndigheten meddela verksamhetsutövaren sina slutsatser om säkerhetsrapporten och vid behov förbjuda idrifttagande eller fortsatt drift av den berörda verksamheten.

17 I artikel 11 i direktiv 2012/18, som har rubriken ”Ändring av anläggningar, verksamheter eller lager”, föreskrivs följande:

”Vid ändringar av anläggningar, verksamheter, lager eller processer, eller vid ändringar av typen eller den fysikaliska formen eller kvantiteten av de farliga ämnen som kan medföra betydande konsekvenser för faran för allvarliga olyckshändelser, eller som kan leda till att en verksamhet på lägre nivå blir en verksamhet på högre nivå eller vice versa, ska medlemsstaterna se till att verksamhetsutövaren ser över och vid behov uppdaterar anmälan, säkerhetspolicyn, säkerhetsledningssystemet och säkerhetsrapporten och underrättar den behöriga myndigheten om dessa uppdateringar innan ändringen görs.”

18 Artikel 12 i det direktivet har rubriken ”Planer för räddningsinsatser”. I punkt 1 a och b i den artikeln föreskrivs att medlemsstaterna, för alla ”verksamheter på högre nivå”, ska se till att verksamhetsutövaren utarbetar en intern plan för räddningsinsatser med de åtgärder som ska vidtas inom verksamheten och förser den behöriga myndigheten med den information som behövs för att utarbeta externa planer för räddningsinsatser. I artikelns punkt 2 a föreskrivs att verksamhetsutövarna för nya verksamheter ska uppfylla dessa skyldigheter inom en rimlig tid innan de tas i drift, eller innan de ändringar görs som leder till en ändring i förteckningen över farliga ämnen.

19 I bilaga I till direktivet, vilken har rubriken ”Farliga ämnen”, föreskrivs följande:

”Farliga ämnen som omfattas av de farokategorier som förtecknas i kolumn 1 i del 1 i denna bilaga omfattas av de tröskelvärden som anges i kolumnerna 2 och 3 i del 1.

Ifall ett farligt ämne omfattas av del 1 i denna bilaga och även förtecknas i del 2 är de tröskelvärden som anges i kolumnerna 2 och 3 tillämpliga.

…”

20 Noterna 3 och 5 till bilaga I till samma direktiv har följande lydelse:

”3. …

De kvantiteter som ska beaktas vid tillämpningen av artiklarna är de maximala kvantiteter som förekommer eller kan förekomma vid varje givet tillfälle. …

…

5. När det gäller farliga ämnen som inte omfattas [av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 353, 2008, s. 1)], inklusive avfall, men som ändå förekommer eller sannolikt förekommer vid en verksamhet och i de förhållanden som råder vid verksamheten har eller sannolikt har motsvarande egenskaper när det gäller möjligheter att orsaka allvarliga olyckshändelser, ska dessa ämnen provisoriskt hänföras till den mest analoga kategorin eller det mest analoga farliga ämnet som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.”

Italiensk rätt

21 Direktiv 2012/18 införlivades med italiensk rätt genom decreto legislativo n. 105 – Attuazione della direttiva 2012/18/EU relativa al controllo del pericolo di incidenti rilevanti connessi con sostanze pericolose (lagstiftningsdekret nr 105 om införlivande av direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår) av den 26 juni 2015 (GURI n o 161 av den 14 juli 2015, ordinarie tillägg nr 38) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 105/2015). I detta lagstiftningsdekret anges att dekretet inte är tillämpligt på verksamheter där farliga ämnen inte överskrider det låga tröskelvärde som fastställs i dekretet. Om förekomsten av farliga ämnen däremot ligger mellan det lägre och det högre tröskelvärdet är lagstiftningsdekretets bestämmelser om ”verksamheter på lägre nivå” tillämpliga. Dessutom är lagstiftningsdekretet tillämpligt i sin helhet på ”verksamheter på högre nivå”.

22 I artikel 3 n i lagstiftningsdekret nr 105/2015 definieras begreppet förekomst av farliga ämnen på samma sätt som i artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18.

23 I artikel 13 i lagstiftningsdekret nr 105/2015, som i allt väsentligt återger lydelsen i artikel 7 i direktiv 2012/18, föreskrivs i punkterna 1 och 2 en skyldighet för verksamhetsutövaren att, på det sätt som föreskrivs i artikel 13.5, lämna en anmälan som är upprättad i enlighet med formuläret i bilaga 5 till lagstiftningsdekretet och som innehåller de uppgifter som anges i dekretets artikel 13.2.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

24 Klaganden i det nationella målet driver i Falconara Marittima (Italien) en anläggning för behandling av farligt och icke-farligt flytande avfall med stöd av ett samordnat miljötillstånd utfärdat den 5 september 2012 av provinsen Ancona (Italien). Enligt detta tillstånd får bolaget lagra upp till 800 ton farligt avfall och att hantera upp till 200 ton farligt avfall per dag.

25 Den 18 februari 2020 drog en arbetsgrupp som upprättats inom tekniska kommittén, i egenskap av behörig myndighet i den mening som avses i direktiv 2012/18, slutsatsen att klagandens verksamhet inte kunde undantas från tillämpningsområdet för den italienska lagstiftningen om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och i synnerhet för lagstiftningsdekret nr 105/2015.

26 Tekniska kommittén förelade följaktligen, genom beslut av den 28 maj 2020, klaganden att inkomma med en sådan anmälan som föreskrivs i artikel 13 i lagstiftningsdekret nr 105/2015 och med en sådan säkerhetsrapport som också avses i det lagstiftningsdekretet.

27 Efter ett nytt kontrollförfarande beslutade Tekniska kommittén, genom beslut av den 24 november 2020, att återigen förelägga klaganden att inkomma med de begärda handlingarna och angav att klaganden, om den inte rättade sig efter föreläggandet, måste fysiskt begränsa användningen av en del av de tankar som fanns på dess anläggning, för att inte överskrida de gränser som föreskrivs i lagstiftningsdekret nr 105/2015.

28 Klaganden överklagade sistnämnda beslut till Tribunale amministrativo regionale per le Marche (Regionala förvaltningsdomstolen i Marche, Italien), som avslog överklagandet genom dom av den 23 juni 2021.

29 Klaganden överklagade den domen till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som är den domstol som hänskjutit frågor till EU-domstolen, och gjorde gällande att den italienska lagstiftningen i fråga stred mot unionsrätten om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och begärde därför att den hänskjutande domstolen skulle fråga EU-domstolen om tolkningen av artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18.

30 Genom beslut av den 25 januari 2022 beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och framställa en första begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen inom ramen för det nationella målet. Genom denna begäran ställde den hänskjutande domstolen tre tolkningsfrågor till EU-domstolen. De två första frågorna avsåg tolkningen av artikel 267 FEUF vad gäller dels rätten för en nationell domstol i sista instans att avstå från att hänskjuta en tolkningsfråga till EU-domstolen när den anser att tolkningen av den aktuella bestämmelsen i unionsrätten inte lämnar något utrymme för rimligt tvivel, dels huruvida nationell lagstiftning, enligt vilken en sådan nationell domstol kan ådra sig civilrättsligt och disciplinärt ansvar på grund av att den har avslagit en begäran, från en av parterna i det nationella målet, om att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen, är förenlig med artikel 267 FEUF. Den tredje tolkningsfrågan, som ställdes för det fall EU-domstolen skulle besvara de två första frågorna jakande, rörde huruvida ett driftsförfarande som avsåg att fastställa kvantiteten farliga ämnen som förekom vid en avfallshanteringsanläggning var förenligt med artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18.

31 Genom beslut av den 15 december 2022, Società Eredi Raimondo Bufarini (C‑144/22, EU:C:2022:1013), besvarade EU-domstolen den första frågan så, att artikel 267 FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning får avstå från att hänskjuta en fråga om tolkningen av unionsrätten till EU-domstolen och avgöra frågan under eget ansvar när den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel. Huruvida så är fallet ska bedömas med hänsyn till unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför och risken för skillnader i rättspraxis inom unionen.

32 EU-domstolen preciserade att den nationella domstolen inte är skyldig att på ett detaljerat sätt styrka att andra domstolar som dömer i sista instans i medlemsstaterna och EU-domstolen skulle göra samma tolkning av de berörda bestämmelserna i unionsrätten. Den måste däremot, efter en bedömning som tar hänsyn till ovannämnda omständigheter, ha nått övertygelsen att saken är lika uppenbar för dessa andra nationella domstolar och för EU-domstolen.

33 EU-domstolen fann vidare i det beslutet att den andra frågan, vilken nämns i punkt 30 ovan, inte kunde tas upp till prövning, eftersom den inte hade något samband med saken i det nationella målet och eftersom det, med hänsyn till svaret på den första frågan, inte var nödvändigt att besvara den tredje frågan.

34 Genom förevarande begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen, inom ramen för samma nationella mål, beslutat att på nytt hänskjuta frågor till EU-domstolen om tolkningen av direktiv 2012/18. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att det fortfarande föreligger rimligt tvivel om tolkningen av bestämmelserna i det direktivet.

35 Klaganden har i detta avseende vid den hänskjutande domstolen gjort gällande följande. Enligt unionsrätten om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår måste verksamhetsutövaren för en avfallshanteringsanläggning kunna visa att förekomsten i dess verksamhet av sådana ämnen aldrig når upp till det lägre tröskelvärdet, i den mening som avses i direktiv 2012/18, genom ett ledningssystem som gör det möjligt att kontinuerligt övervaka de ämnen som finns på anläggningen. Italiensk lagstiftning som inte tillåter en sådan lösning står således i strid med detta direktiv.

36 Den hänskjutande domstolen anser att tolkningen av begreppet förekomst av farliga ämnen i artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18 är avgörande för utgången i det mål som den har att avgöra, särskilt vad gäller möjligheten att bedöma förekomsten av farliga ämnen med hjälp av det system som har åberopats av klaganden i det nationella målet.

37 Vidare anser den hänskjutande domstolen att tolkningen av artikel 7 i direktiv 2012/18 också är relevant för bedömningen av huruvida den behöriga italienska myndigheten var skyldig att ge klaganden tillstånd att lämna ut uppgifter som gör det möjligt att identifiera förekomsten av farliga ämnen på andra sätt än de som föreskrivs i den italienska lagstiftningen, och följaktligen huruvida det föreläggande som är aktuellt i det nationella målet är lagenligt eller inte. Enligt den hänskjutande domstolen ger artikel 7 medlemsstaterna frihet att välja den lämpligaste metod för verksamhetsutövaren att lämna denna information. Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att välja ett enda sätt att lämna denna information genom att det i direktivet generellt krävs att ”systemets effektivitet” säkerställs. Begreppet anmälan, som används i artikel 7, tyder emellertid på att det i direktivet inte föreskrivs några konkreta villkor för hur sådan information ska lämnas. Vidare bör det, för att avgöra om medlemsstaterna får föreskriva ett enda anmälningsförfarande, göras en avvägning mellan, å ena sidan, principerna om fri konkurrens och etableringsfrihet och, å andra sidan, behovet av att skydda miljön och säkerheten.

38 Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Utgör definitionen av begreppet förekomst av farliga ämnen i artikel 3 led 12 i [direktiv 2012/18] hinder för ett driftsförfarande som tillämpas av verksamhetsutövaren (och eventuellt har godkänts genom ett tillstånd enligt artikel 23 i [direktiv 2008/98] eller artikel 4 i [direktiv 2010/75] enligt vilket uppskattningen av kvantiteten farliga ämnen som förekommer vid en avfallshanteringsanläggning – i och med att avfall kvalificeras som blandningar i den mening som avses i artikel 3 led 11 i [direktiv 2012/18] – omfattar kontinuerlig övervakning av kvantiteten farliga ämnen som förekommer vid anläggningen och säkerställer att det lägre och det högre tröskelvärde som anges i kolumnerna 2 och 3 i bilaga I till direktiv [2012/18] inte överstigs?

2) Utgör artikel 7 i [direktiv 2012/18], enligt vilken verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ’en anmälan till den behöriga myndigheten’ med de uppgifter som anges i artikel 7.1 i det direktivet, så som den har tolkats mot bakgrund av principerna om konkurrens och etableringsfriheten, hinder för nationell lagstiftning så som den i artikel 13.1, 13.2 och 13.5 i lagstiftningsdekret nr 105/2015, där det föreskrivs att uppgifter enbart får lämnas genom ’en anmälan som har sammanställts enligt formuläret i bilaga 5’ (punkt 1), ’skrivits under på heder och samvete i enlighet med den gällande lagstiftningen’ (punkt 2) och ’skickats in elektroniskt av verksamhetsutövaren till de adressater som avses i punkt 1 med hjälp av de tjänster och verktyg för elektroniskt översändande som ställs till förfogande via förteckningen i artikel 5.3 över de verksamheter som kan ge upphov till allvarliga olyckshändelser’, eller ’enbart genom certifierad e‑post med digital signatur’ (punkt 5), vilket utesluter att uppgifterna får lämnas genom ’ett driftsförfarande som tillämpas av verksamhetsutövaren’ som omfattar kontinuerlig övervakning av kvantiteten farliga ämnen som förekommer vid anläggningen och säkerställer att det lägre och det högre tröskelvärde som anges i kolumnerna 2 och 3 i bilaga I till [direktiv 2012/18] inte överstigs?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

39 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18 ska tolkas så, att den utgör hinder för ett driftsförfarande som eventuellt har valts i det tillstånd för avfallshantering som utfärdats av den behöriga förvaltningsmyndigheten, enligt vilken det, för att bedöma förekomsten av farliga ämnen i en verksamhet, i den mening som avses i den bestämmelsen, och för att visa att kvantiteten av dem inte vid något tillfälle når upp till de kvantiteter som anges i del 1 eller del 2 i bilaga I till det direktivet, inte är tillåtet att enbart grunda sig på ett ledningssystem som tillämpas av verksamhetsutövaren och som säkerställer kontinuerlig övervakning av sådana ämnen som faktiskt förekommer i verksamheten.

40 I detta hänseende föreskrivs det i artikel 2.1 i direktiv 2012/18 att direktivet ska tillämpas på verksamheter enligt definitionen i artikel 3 i direktivet. Så som framgår av leden 1–3 jämförda med led 10 i artikel 3 avses med begreppet verksamhet hela det område som en verksamhetsutövare råder över, där farliga ämnen som omfattas av del 1 eller förtecknas i del 2 i bilaga I till direktivet förekommer vid en eller flera anläggningar i kvantiteter som är lika med eller större än de kvantiteter som anges i bilaga I.

41 Härav följer att de kvantiteter farliga ämnen som förekommer vid en anläggning avgör om anläggningen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2012/18. Det omfattar nämligen inte anläggningar där dessa ämnen förekommer i kvantiteter som understiger de tröskelvärden som anges i kolumn 2 i del 1 eller del 2 i bilaga I till direktivet. Vidare klassificeras verksamheterna beroende på dessa kvantiteter som ”verksamheter på lägre nivå” eller ”verksamheter på högre nivå”, i den mening som avses i artikel 3 led 2 respektive 3 i direktivet. Denna kvalificering är avgörande för omfattningen av de skyldigheter som enligt direktivet åläggs den berörda medlemsstaten och den berörda verksamhetsutövaren.

42 I artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18, som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av, definieras begreppet förekomst av farliga ämnen som den faktiska eller förväntade förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet, eller av farliga ämnen som rimligtvis kan förväntas uppstå vid förlust av kontroll över processerna inom någon av verksamhetens anläggningar, i kvantiteter som är lika med eller överstiger de tröskelvärden som anges i del 1 eller del 2 i bilaga I till direktivet.

43 I denna bestämmelse föreskrivs således tre typfall i vilka farliga ämnen ska anses ”förekomma” i en verksamhet, nämligen när det konstateras att sådana ämnen faktiskt förekommer i vissa kvantiteter, när de förväntas förekomma eller när de rimligtvis kan förväntas uppstå vid förlust av kontroll över processerna.

44 Eftersom uttrycken ”faktisk förekomst”, ”förväntad förekomst” och ”farliga ämnen som rimligtvis kan förväntas uppstå vid förlust av kontroll av processerna” inte definieras i direktiv 2012/18 och direktivet inte hänvisar till medlemsstaternas rättsordningar för att definiera dem, ska betydelsen och räckvidden av dessa uttryck, enligt fast rättspraxis, fastställas i enlighet med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2011, Brüstle, C‑34/10, EU:C:2011:669, punkterna 25 och 31 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 12 februari 2026, Stichting Koskea, C‑490/24, EU:C:2026:89, punkt 24).

45 I detta hänseende påpekar domstolen följande vad inledningsvis gäller den normala betydelsen av dessa uttryck. För det första förutsätter den ”faktiska förekomsten” av ett farligt ämne att ämnet faktiskt eller bevisligen förekommer, för det andra kan den ”förväntade förekomsten” av ett sådant ämne förstås som ett ämne som förväntas eller planeras förvärvas eller uppstå, och för det tredje avser förekomsten av ett farligt ämne, som ”rimligtvis kan förväntas” uppstå vid förlust av kontroll över processerna, uppkomsten av en händelse som rimligtvis kan förutses under de givna omständigheterna.

46 Härav följer att artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18 avser såväl farliga ämnen som faktiskt förekommer i vissa kvantiteter i en verksamhet som sådana ämnen vars förekomst i verksamheten kan förväntas eller rimligtvis kan förväntas under vissa omständigheter. Den omständigheten att sådana ämnen inte förekommer i en verksamhet vid en viss tidpunkt är således inte i sig tillräcklig för att undanta verksamheten från tillämpningsområdet för direktiv 2012/18 enligt artiklarna 2 och 3 i det direktivet, eftersom hänsyn även ska tas till ämnenas förväntade eller rimligtvis förväntade förekomst.

47 Domstolen påpekar vidare att denna bokstavstolkning av artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18 vinner stöd i det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår.

48 I den bestämmelsen hänvisas särskilt, för fastställande av den kvantitet farliga ämnen som förekommer i en verksamhet, till de tröskelvärden som fastställs i bilaga 1 till direktiv 2012/18. Enligt not 3 till bilaga I är de kvantiteter som ska beaktas vid tillämpningen av de berörda artiklarna i direktivet de maximala kvantiteter som förekommer eller kan förekomma i en verksamhet vid varje givet tillfälle. I not 5 till bilaga I anges också, vad gäller deras tillämpning på en viss kategori av farliga ämnen, ämnen som förekommer eller kan förekomma i en verksamhet.

49 Så som framgår av skäl 12 i direktiv 2012/18 har verksamhetsutövare dessutom en allmän skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga allvarliga olyckshändelser, lindra följderna av dem och avhjälpa dem, med beaktande också av farliga ämnen som kan uppstå under en allvarlig olycka i verksamheten. Enligt artikel 5.1 samt artiklarna 7 och 8 i det direktivet, jämförda med skäl 12, är verksamhetsutövarna i detta syfte bland annat skyldiga att till den behöriga myndigheten lämna den information som den behöver för att kunna identifiera de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma, inbegripet deras kategori, kvantitet och fysiska form, och att i förväg informera myndigheten i fall av betydande förändringar som påverkar de faktorer som nämns i nämnda bestämmelser samt att utarbeta och i förekommande fall tillställa myndigheten en handling som beskriver deras policy för förebyggande av allvarliga olyckshändelser.

50 Enligt artiklarna 10 och 12 i direktiv 2012/18, jämförda med skälen 15 och 16 i direktivet, ska ”verksamheter på högre nivå”, för att visa att nödvändiga åtgärder har vidtagits på området för förebyggande av allvarliga olyckshändelser, utarbeta säkerhetsrapporter och planer för räddningstjänster som innehåller, bland annat, närmare uppgifter om tänkbara scenarier för sådana olyckor, riskanalyser och förebyggande åtgärder.

51 Det framgår även av de bestämmelser som nämns i punkterna 49 och 50 ovan att i vissa fall, särskilt när det rör sig om nya verksamheter, ska de handlingar som avses i de bestämmelserna utarbetas och i förekommande fall sändas till den behöriga myndigheten innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift. Myndigheten ska dessutom granska säkerhetsrapporten i förväg och får vid behov, efter en sådan granskning, förbjuda idrifttagande eller fortsatt drift av den berörda verksamheten.

52 I artikel 11 i direktiv 2012/18 föreskrivs dessutom att vid ändringar av bland annat verksamheter, anläggningar eller farliga ämnen som kan medföra betydande konsekvenser för faran för allvarliga olyckshändelser, eller som kan leda till att en verksamhet på lägre nivå blir en verksamhet på högre nivå eller vice versa, ska verksamhetsutövarna, innan ändringen görs, se över och vid behov uppdatera anmälan, säkerhetspolicyn, säkerhetsledningssystemet och säkerhetsrapporten och underrätta den behöriga myndigheten i vederbörlig ordning.

53 Det framgår av innehållet i de skyldigheter som avses i punkterna 49–52 ovan att de är av förebyggande karaktär. Iakttagandet av dessa skyldigheter kräver således, för att bevara den ändamålsenliga verkan av de berörda bestämmelserna i direktiv 2012/18 och säkerställa att de mål som eftersträvas med direktivet uppnås, att nämnda skyldigheter genomförs i tillräckligt god tid för att det ska gå att säkerställa en föregående bedömning av riskerna för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

54 En sådan förebyggande karaktär utesluter således en tolkning av artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18 som innebär att enbart den omständigheten att de berörda kvantiteterna farliga ämnen faktiskt inte förekommer i en verksamhet vid ett givet tillfälle befriar verksamhetsutövaren från ovannämnda skyldigheter. Det system för att förebygga allvarliga olyckshändelser som införts genom det direktivet är nämligen utformat på ett sådant sätt att fluktuationer i kvantitet av de ämnen som förekommer eller kan förekomma i en verksamhet beaktas genom att, så som framgår av punkt 48 i förevarande dom, de maximala kvantiteterna av dessa ämnen används som referenspunkt.

55 En sådan bokstavs- och kontextuell tolkning av artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18 gör det även möjligt att säkerställa genomförandet av målen med detta direktiv, vilket i enlighet med dess artikel 1, jämförd med skälen 2–4 och 6, syftar till att på ett sätt som är konsekvent och effektivt i hela unionen stärka skyddsnivån vad gäller förebyggande av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och att begränsa följderna därav för människors hälsa och miljön, vilket förutsätter att säkerhets- och riskbegränsande åtgärder införs och tillämpas. I skäl 2 nämns dessutom behovet av att vidta ”lämpliga försiktighetsåtgärder”.

56 Domstolen understryker i detta hänseende att direktiv 2012/18 antogs med stöd av artikel 192.1 FEUF, vilken avser de åtgärder som unionen ska vidta på miljöområdet för att uppnå de mål som anges i artikel 191 FEUF. I artikel 191.1 första och andra strecksatserna föreskrivs att unionens miljöpolitik ska bidra till att uppnå målen att bevara, skydda och förbättra miljön samt att skydda människors hälsa. Enligt artikel 191.2 ska unionens miljöpolitik syfta till en hög skyddsnivå och ska bygga på bland annat försiktighetsprincipen och på principen att förebyggande åtgärder bör vidtas. Det följer av dessa bestämmelser att skyddet och förbättringen av miljöns kvalitet samt skyddet av människors hälsa är två beståndsdelar som har ett nära samband med denna politik, vilken direktiv 2012/18 omfattas av. Genom bestämmelserna i det direktivet konkretiseras således unionens skyldigheter i fråga om skydd av miljön och människors hälsa, vilka bland annat följer av artikel 191.1 och 191.2 FEUF (se, analogt, dom av den 25 juli 2024, Ilva m.fl., C‑626/22, EU:C:2024:542, punkterna 67, 68 och 70).

57 Det följer av domstolens praxis att det för en korrekt tillämpning av försiktighetsprincipen krävs, för det första, att de eventuellt negativa följderna för hälsan av de berörda farliga ämnena kan identifieras och, för det andra, att en helhetsbedömning av hälsoriskerna görs, grundad på de mest tillförlitliga vetenskapliga uppgifter som finns tillgängliga och på de senaste rönen från internationell forskning. Om resultaten av genomförda undersökningar inte är så fullständiga, övertygande eller exakta att det är möjligt att med säkerhet fastställa förekomsten eller omfattningen av den påstådda risken, men det likväl är sannolikt att det skulle uppstå en verklig miljöskada om risken förverkligades, är det enligt försiktighetsprincipen motiverat att vidta begränsande åtgärder, under förutsättning att de är icke-diskriminerande och objektiva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Verlezza m.fl., C‑487/17–C‑489/17, EU:C:2019:270, punkterna 57 och 58 samt där angiven rättspraxis).

58 Med hänsyn till behovet av att säkerställa en hög skyddsnivå och iakttagandet av försiktighetsprincipen kan begreppet förekomst av farliga ämnen, i den mening som avses i artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18, inte tolkas restriktivt (se, analogt, dom av den 14 oktober 2020, Sappi Austria Produktion och Wasserverband ”Region Gratkorn-Gratwein”, C‑629/19, EU:C:2020:824, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

59 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att även om ett system för kontinuerlig övervakning av farliga ämnen som faktiskt förekommer i en verksamhet vid en given tidpunkt kan ge giltiga indikationer på faktisk förekomst av sådana ämnen i verksamheten, så gör inte detta system i sig det möjligt att fastställa förekomsten av farliga ämnen i den verksamheten, i den mening som avses i artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18.

60 Vad vidare gäller de omständigheter som utgör indicier på ”förväntad förekomst” av farliga ämnen i en verksamhet eller på att sådana ämnen ”rimligtvis kan förväntas” uppstå vid förlust av kontroll över processerna, i den mening som avses i artikel 3 led 12, erinrar domstolen om att dessa begrepp, så som framgår av punkterna 45, 46, 53 och 54 ovan, avser farliga ämnen som kan förekomma i verksamheten, det vill säga sådana ämnen vars förekomst är förväntad eller rimligtvis kan förväntas och som ska bedömas först genom att de maximala kvantiteterna av dessa ämnen används som referenspunkt.

61 Domstolen konstaterar således följande. Med hänsyn till behovet av att på ett rimligt sätt förutse dessa maximala kvantiteter, så ingår bland de omständigheter som avses i föregående punkt den berörda verksamhetens maximala kapacitet att lagra eller hantera farliga ämnen med hänsyn till det verksamhetstillstånd som verksamhetsutövaren har. Ett sådant tillstånd, som i förekommande fall ska bedömas tillsammans med andra relevanta omständigheter, gör det nämligen i princip möjligt att på ett objektivt sätt bedöma de maximala kvantiteter farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma i verksamheten.

62 Detta konstaterande gäller särskilt de tillstånd som föreskrivs i artikel 23 i direktiv 2008/98 respektive i artikel 4 i direktiv 2010/75, till vilka såväl den hänskjutande domstolen som klaganden har hänvisat. Domstolen noterar vidare att dessa direktiv, i likhet med direktiv 2012/18, har antagits för att genomföra unionens miljöpolitik. I detta hänseende framgår det för det första av själva ordalydelsen i nämnda artikel 23.1 a att tillstånden för avfallshantering åtminstone ska fastställa vilka typer och kvantiteter av avfall som får behandlas.

63 För det andra följer det av artiklarna 4 och 12 i direktiv 2010/75, jämförda med del 5 i bilaga I till det direktivet, att anläggningar som omfattas av det direktivets tillämpningsområde, vilket omfattar anläggningar som utför avfallshantering, inte får drivas utan tillstånd. Utfärdandet av ett tillstånd förutsätter emellertid att det fastställs bland annat vilka råvaror, övriga insatsvaror och andra ämnen som används i eller genereras i den berörda anläggningen. Domstolen har dessutom slagit fast att en förhandsanalys av den aktuella anläggningens inverkan på såväl miljön som människors hälsa ska utgöra en integrerad del av förfarandena för beviljande och förnyad prövning av tillstånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2024, Ilva m.fl., C‑626/22, EU:C:2024:542, punkt 105).

64 En nationell domstol som har att pröva ett mål om tillämpligheten, på den berörda verksamheten, av nationell lagstiftning som genomför direktiv 2012/18, och i synnerhet om bedömningen av ”förekomsten av farliga ämnen” i den verksamheten, ska följaktligen kontrollera huruvida farliga ämnen som omfattas av bilaga I till det direktivet faktiskt förekommer där i kvantiteter som är lika med eller större än de kvantiteter som avses i bilaga I eller om en sådan förekomst förutses eller rimligen kan förutses. Denna kontroll ska göras med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet samtidigt som det säkerställs att det mål som eftersträvas med det direktivet iakttas och att direktivets effektivitet bevaras.

65 Vissa omständigheter kan dessutom utgöra giltiga indikationer på ”förekomst av farliga ämnen” i den mening som avses i artikel 3 led 12 i samma direktiv (se, analogt, dom av den 14 oktober 2020, Sappi Austria Produktion och Wasserverband ”Region Gratkorn-Gratwein”, C‑629/19, EU:C:2020:824, punkt 45). Bland dessa omständigheter återfinns den maximala kvantitet ämnen som en verksamhet får lagra eller hantera i enlighet med ett verksamhetstillstånd, särskilt när tillståndet har beviljats med stöd av lagstiftning som genomför de bestämmelser i unionsrätten som nämns i punkterna 62 och 63 ovan.

66 Mot bakgrund av samtliga dessa skäl ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för ett driftsförfarande som eventuellt har valts i det tillstånd för avfallshantering som utfärdats av den behöriga förvaltningsmyndigheten, enligt vilken det, för att bedöma förekomsten av farliga ämnen i en verksamhet, i den mening som avses i den bestämmelsen, och för att visa att kvantiteten av dem inte vid något tillfälle når upp till de kvantiteter som anges i del 1 eller del 2 i bilaga I till det direktivet, inte är tillåtet att enbart grunda sig på ett ledningssystem som tillämpas av verksamhetsutövaren och som säkerställer kontinuerlig övervakning av sådana ämnen som faktiskt förekommer i verksamheten.

Den andra frågan

67 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7 i direktiv 2012/18 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en anmälan av de berörda uppgifterna till den behöriga myndigheten, i den mening som avses i nämnda artikel 7, endast får göras med hjälp av ett formulär som fastställts i den nationella lagstiftningen, på det däri föreskrivna sättet, vilket utesluter möjligheten att göra en sådan anmälan med hjälp av ett ledningssystem som införts av verksamhetsutövaren och varigenom kontinuerlig övervakning av de farliga ämnen som faktiskt förekommer i verksamheten säkerställs.

68 Klaganden har gjort gällande att det är uppenbart att denna fråga inte kan tas upp till prövning, eftersom den saknar samband med det nationella målet.

69 Domstolen erinrar i detta hänseende om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen, vilka frågor presumeras vara relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsrättslig regel, såvida det inte är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 20 mars 2025, Arce, C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

70 I förevarande fall framgår det visserligen av handlingarna i målet att artikel 7 i direktiv 2012/18 – avseende nödvändigheten för medlemsstaterna att kräva att verksamhetsutövaren lämnar en anmälan till den behöriga myndigheten med uppgifter om bland annat den berörda verksamheten och de farliga ämnen som finns i verksamheten – har införlivats med italiensk rätt genom lagstiftningsdekret nr 105/2015, vilket är tillämpligt i det nationella målet.

71 Så som framgår av beslutet om hänskjutande har klaganden emellertid bestridit lagenligheten av ett beslut av tekniska kommittén, i dess egenskap av behörig myndighet, och gjort gällande att den anläggning för hantering av flytande avfall som klaganden driver inte omfattas av tillämpningsområdet för detta lagstiftningsdekret. Beslutets rättsstridighet följer av myndighetens oriktiga tolkning av begreppet förekomst av farliga ämnen, så som det definieras i en nationell bestämmelse genom vilken artikel 3 led 12 i direktiv 2012/18 införlivas med italiensk rätt. Enligt klaganden gjorde nämnda myndighet nämligen fel när den fann att ett sådant ledningssystem som det som klaganden hade infört inte i sig gjorde det möjligt att bevisa att det inte fanns några farliga ämnen i anläggningen.

72 Det framgår således inte av handlingarna i målet att det nationella målet avser det sätt på vilket erforderliga uppgifter ska lämnas enligt de nationella bestämmelser genom vilka artikel 7 i direktiv 2012/18 har införlivats eller, i synnerhet, den omständigheten att det i dessa bestämmelser föreskrivs ett enda sätt att lämna uppgifter. Det framgår nämligen såväl av beslutet om hänskjutande som av klagandens skriftliga yttranden att klaganden inte har åberopat det ledningssystem som den har infört som ett sätt att anmäla de uppgifter som anges i nämnda bestämmelser, utan som ett medel för att bevisa att det i klagandens verksamhet inte förekommer några farliga ämnen i de kvantiteter som krävs för att lagstiftningsdekret nr 105/2015 ska vara tillämpligt. Artikel 7 reglerar emellertid inte vilken bevisning som krävs för att styrka förekomsten av farliga ämnen i en verksamhet, utan syftar till att konkretisera skyldigheten för verksamhetsutövare vid ”verksamheter på lägre nivå” och ”verksamheter på högre nivå”, i den mening som avses i det direktivet, att lämna sådana uppgifter till den behöriga myndigheten.

73 Den hänskjutande domstolen har dessutom nämnt att det, för att avgöra huruvida medlemsstaterna får föreskriva ett enda anmälningsförfarande enligt artikel 7 i direktiv 2012/18, är nödvändigt att göra en avvägning mellan, å ena sidan, principerna om fri konkurrens och etableringsfrihet och, å andra sidan, behovet av att skydda miljön och säkerheten. Den hänskjutande domstolen har emellertid inte på något sätt förklarat på vilket sätt en sådan avvägning skulle vara relevant för att avgöra det mål som är anhängigt vid den.

74 Härav följer att det vore uppenbart att EU-domstolen, om den under dessa omständigheter besvarade den andra frågan, skulle lämna rådgivande upplysningar avseende en hypotetisk fråga i strid med sitt uppdrag inom ramen för det samarbete mellan domstolar som inrättas enligt artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 84).

75 Den andra frågan kan således inte tas upp till prövning.

Rättegångskostnader

76 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 3 led 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU av den 4 juli 2012 om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för ett driftsförfarande som eventuellt har valts i det tillstånd för avfallshantering som utfärdats av den behöriga förvaltningsmyndigheten, enligt vilken det, för att bedöma förekomsten av farliga ämnen i en verksamhet, i den mening som avses i den bestämmelsen, och för att visa att kvantiteten av dem inte vid något tillfälle når upp till de kvantiteter som anges i del 1 eller del 2 i bilaga I till direktiv 2012/18, inte är tillåtet att enbart grunda sig på ett hanteringssystem som tillämpas av verksamhetsutövaren och som säkerställer kontinuerlig övervakning av sådana ämnen som faktiskt förekommer i verksamheten.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: italienska.