Domstolens dom (femte avdelningen) den 19 mars 2026

I mål C‑371/24 [Comdribus], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) genom beslut av den 26 april 2024, som inkom till EU-domstolen den 24 maj 2024, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på femte avdelningen, samt domarna J. Passer, E. Regan (referent) och D. Gratsias, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 april 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: HW, genom A. Baudelin, avocat, Frankrikes regering, genom R. Bénard, B. Dourthe, F. du Couëdic och B. Fodda, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom L. Březinová och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud, Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Burke och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av A. Thuillier, BL, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Bouchagiar, H. Kranenborg och M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 1 augusti 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

EU-rätt

Fransk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Upptagande till prövning

Prövning i sak

Den tredje frågan

Upptagande till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4.1 a–c, 8 och 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, 2016, s. 89).

2 Begäran har framställts i ett brottmål mot HW, i vilket han dömts till böter på grund av att han vägrat medverka till att biometriska underlag (fingeravtryck och fotografier) tas upp, trots att han frikänts från åtalet för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd.

3 I artikel 1 (Syfte och mål) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande i punkt 1:

4 I artikel 2 (Tillämpningsområde) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande i punkt 1:

5 I artikel 3 (Definitioner) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

6 I artikel 4 (Principer för behandling av personuppgifter) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

7 I artikel 8 (Laglig behandling av personuppgifter) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

8 I artikel 10 (Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

9 I artikel 54 (Rätt till ett effektivt rättsmedel mot en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

10 Artikel 55–1 i Code de procédure pénale (straffprocesslagen) hade följande lydelse vid tiden för omständigheterna i det nationella målet:

11 Den 30 maj 2020 ockuperade mer än ett hundratal klimataktivister avenyn Champs-Élysées i Paris (Frankrike). Ordningsmakten ingrep för att skingra aktivisterna och grep flera personer, däribland HW, som skäligen misstänkta för brott, nämligen anordnande av allmän sammankomst utan tillstånd och ohörsamhet mot ordningsmakten. HW förhördes av polis efter gripandet och uppgav sin identitet. Han vägrade dock att lämna fingeravtryck eller låta sig fotograferas samt att överlämna koden till sin mobiltelefon eller att låsa upp den själv, trots att polisen informerat honom om att hans vägran att medverka till dessa åtgärder utgjorde brott för vilka han riskerade att dömas till fängelse och böter.

12 Sedan HW släppts ur polisens förvar begärdes han häktad av åklagarmyndigheten. Häktningsförhandlingen hölls den 1 juni 2020 inför Juge des libertés et de la détention (Häktningsdomstolen, Frankrike), som beslutade att HW skulle ställas under domstols övervakning med anmälningsskyldighet och att han var skyldig att infinna sig vid huvudförhandlingen vid Tribunal correctionnel de Paris (Brottmålsdomstolen i Paris, Frankrike). HW stod åtalad för följande brott:

13 Genom dom av den 8 september 2021 frikände Tribunal correctionnel de Paris (Brottmålsdomstolen i Paris) HW från åtalet för de två förstnämnda brotten. Vad gällde det tredje brottet fann den däremot att åtalet var styrkt och dömde honom därför till böter på 300 euro.

14 HW och åklagarmyndigheten överklagade denna dom till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), som är hänskjutande domstol i förevarande mål.

15 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett följande. I domen av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter) ( C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 135) slog EU-domstolen fast att artikel 10 jämförd med artiklarna 4.1 a–c och 8 i direktiv 2016/680 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en systematisk insamling av biometriska och genetiska uppgifter från brottsmisstänkta i registreringssyfte i samtliga fall där brottsmisstanken avser ett uppsåtligt brott som omfattas av allmänt åtal, utan att det anges någon skyldighet för polisen att pröva och visa dels att denna insamling är absolut nödvändig för att uppnå de konkreta mål som eftersträvas, dels att dessa mål inte kan uppnås genom åtgärder som utgör ett mindre allvarligt ingrepp i den registrerades fri- och rättigheter.

16 Trots vad som uttalats i den domen kvarstår vissa frågor vad gäller tolkningen av de aktuella bestämmelserna i direktiv 2016/680, bland annat mot bakgrund av de skillnader som finns mellan den i det målet aktuella nationella lagstiftningen och den som är aktuell i förevarande fall, det vill säga artikel 55–1 i straffprocesslagen.

17 EU-domstolens uttalanden i nämnda dom gällde nämligen en straffprocessuell reglering som föreskriver en systematisk insamling av biometriska och genetiska uppgifter från brottsmisstänkta i samtliga fall där det finns tillräckliga bevis för att en förundersökning ska kunna inledas. EU-domstolen har däremot ännu inte uttalat sig om en reglering av i artikel 55–1 i straffprocesslagen angivet slag, som innebär att upptagning av biometriska uppgifter sker systematiskt i samtliga fall där en person inom ramen för en utredning är skäligen misstänkt för brott eller försök till brott, utan att en förundersökning behöver ha inletts. Fråga uppkommer således om detta är tillräckligt som förutsättning för att kraven enligt direktiv 2016/680 ska anses vara uppfyllda.

18 Vad gäller domen av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter) ( C‑205/21, EU:C:2023:49), kan vidare konstateras att EU-domstolen i den domen, trots att den hade ombetts att besvara frågan om en behörig myndighet som bedömer att det finns behov av att ta upp biometriska underlag är skyldig – mot bakgrund av de krav som följer av direktivet – att på ett fullgott sätt motivera sin bedömning, endast angav att det ankom på den nationella domstolen att kontrollera huruvida det enligt nationell rätt är möjligt att i varje enskilt fall göra en prövning av om upptagningen är absolut nödvändig, i den mening som avses i artikel 10 i direktivet. Det är fortfarande oklart om frågan om kravet på fullgod motivering av bedömningen att det finns ett sådant absolut behov är uppfyllt ska lämnas till den behöriga myndigheten – i nu aktuellt fall utredande polisman, enligt artikel 55–1 i straffprocesslagen – att avgöra och/eller bli föremål för granskning i samband med en domstolsprövning av lagligheten av åtgärden.

19 Slutligen aktualiserar artikel 55–1 i straffprocesslagen en hittills oprövad fråga mot bakgrund av EU-rätten. Enligt tredje stycket i denna bestämmelse kan nämligen den som vägrar att medverka till upptagning av fingeravtryck och fotografier i registreringssyfte lagföras och dömas för denna vägran som ett särskilt brott, även om den berörda personen inte lagförs eller döms för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd. Således uppkommer frågan huruvida det i artikel 10 i direktiv 2016/680 angivna kravet på att det ska vara absolut nödvändigt att samla in biometriska uppgifter är uppfyllt och huruvida det kan anses vara motiverat att utkräva ansvar, som ett särskilt brott, för en gärning som består i att vägra att medverka till att sådana uppgifter samlas in.

20 Enligt den hänskjutande domstolen är svaret på dessa frågeställningar av avgörande betydelse för utgången i det nationella brottmålet, eftersom HW har lagförts och dömts enbart för det brott som består i att vägra medverka till upptagning av fingeravtryck och fotografier i registreringssyfte, medan han däremot har frikänts från åtalet för huvudbrottet, vilket var det som föranledde beslutet om sådan upptagning, utan att han i något skede av förfarandet fått en fullgod motivering till varför denna åtgärd var absolut nödvändig

21 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10 jämförd med artiklarna 4.1 a–c och 8 i direktiv 2016/680 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en systematisk insamling av biometriska uppgifter från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott.

23 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det ska inledningsvis påpekas att artikel 10 i direktiv 2016/680 är en specialbestämmelse som reglerar behandling av det som brukar kallas känsliga personuppgifter. Med detta avses vissa kategorier av personuppgifter, såsom biometriska eller genetiska uppgifter. Syftet med artikeln är att känsliga personuppgifter ska ges ett ökat skydd genom att strängare förutsättningar krävs för laglig behandling av sådana uppgifter. Dessa kategorier av personuppgifter är nämligen till sin natur särskilt känsliga ur ett fri- och rättighetsperspektiv, eftersom behandlingsåtgärder med sådana uppgifter kan medföra betydande risker för de registrerades fri- och rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 48).

24 Regleringen i artikel 10 i direktivet av känsliga personuppgifter – det vill säga uppgifter som ingår i någon av de i artikeln uttömmande uppräknade kategorierna, däribland biometriska och genetiska uppgifter – innebär följande. Behandling av känsliga personuppgifter är bara tillåten om den uppfyller de krav som anges i leden a–c i artikeln, däribland det i led a angivna kravet på att behandlingen är tillåten enligt medlemsstaternas nationella rätt, och dessutom uppfyller ytterligare två krav, nämligen dels att det finns lämpliga skyddsåtgärder för den registrerades fri- och rättigheter, dels att behandlingen är absolut nödvändig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 77).

25 Vad gäller det sistnämnda kravet framgår följande av rättspraxis. Artikel 10 i direktiv 2016/680 utgör, med avseende på känsliga personuppgifter, ett särskilt genomförande av de principer som ska iakttas vid all personuppgiftsbehandling som omfattas av direktivets tillämpningsområde, det vill säga de principer som fastställs i artiklarna 4 och 8 i direktivet. Räckvidden av kravet på absolut nödvändighet ska följaktligen fastställas med hänsyn till nämnda principer (dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 121).

26 Det nu sagda innebär i sin tur att räckvidden av kravet på absolut nödvändighet i artikel 10 i direktiv 2016/680 ska fastställas med hänsyn till ändamålen med insamlingen av de aktuella personuppgifterna. Såsom anges i artikel 4.1 b i direktivet ska det vara fråga om särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Av artikel 4.1 c i direktivet framgår dessutom att kravet på absolut nödvändighet innebär att de aktuella personuppgifterna ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Detta sistnämnda krav innebär således att medlemsstaterna är skyldiga att iaktta principen om uppgiftsminimering, som kommer till särskilt uttryck i artikel 10 i direktivet när det gäller just känsliga personuppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 122).

27 Vidare gäller att det vid fastställandet av räckvidden av kravet på absolut nödvändighet – med utgångspunkt i artikel 4.1 a i direktiv 2016/680 – även ska tas hänsyn till bestämmelserna i artikel 8.1 och 8.2 i direktivet. I den förstnämnda bestämmelsen anges att medlemsstaterna bland annat ska föreskriva att behandling är laglig endast om och i den mån den är nödvändig för att utföra en uppgift som utförs av en behörig myndighet för de ändamål som anges i artikel 1.1 i direktivet. Av den sistnämnda bestämmelsen framgår att medlemsstaternas nationella rätt som reglerar personuppgiftsbehandling som omfattas av direktivets tillämpningsområde åtminstone ska specificera syftet med behandlingen, vilka personuppgifter som ska behandlas och behandlingens ändamål (dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 123).

28 I artiklarna 4.1 a–c och 8 i direktiv 2016/680 fastställs således principer som gäller för all personuppgiftsbehandling, medan det i artikel 10 i direktivet, som reglerar behandling av känsliga personuppgifter, föreskrivs strängare krav för laglig behandling än de som anges i de förstnämnda artiklarna. Det i artikel 10 angivna kravet på absolut nödvändighet innebär, mot bakgrund av nyss nämnda principer, att det ska göras en särskilt noggrann bedömning av om det är nödvändigt att behandla uppgifterna utifrån det avsedda ändamålet samt att det endast finns ett begränsat antal fall där det kan anses vara nödvändigt att behandla känsliga personuppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkterna 117 och 118, och dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 78).

29 Vid behandling av känsliga personuppgifter, såsom upptagning av biometriska underlag, får ändamålen med behandlingen därmed inte formuleras i alltför allmänna ordalag, utan måste definieras på ett tillräckligt precist och konkret sätt för att det ska vara möjligt att bedöma huruvida behandlingen är absolut nödvändig, i den mening som avses i artikel 10 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

30 Direktiv 2016/680 innehåller visserligen inte någon definition av begreppet behandlingens ändamål. Det kan dock konstateras, i likhet med vad som anförts ovan i punkt 27, att det i artikel 8.2 i direktivet uttryckligen görs en åtskillnad mellan detta begrepp och begreppet syftet med behandlingen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 80).

31 EU-domstolen har redan uttalat att begreppet syftet med behandlingen, i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2016/680, avser de i artikel 1.1 angivna mer allmänna ändamål för vilka personuppgifter ska behandlas för att omfattas av direktivet, medan begreppet behandlingens ändamål, särskilt i den mening som avses i nämnda artikel 8.2, ska förstås som att det avser de särskilda och konkreta ändamålen för behandlingen i det enskilda fallet. Dessa bestäms utifrån den uppgift som ålagts den personuppgiftsansvariga myndigheten, vilket i polisens fall kan vara att utföra specifika uppgifter i syfte att förebygga eller avslöja brott, eller i syfte att utreda och lagföra brott eller verkställa påföljder (dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 81).

32 Det i artikel 10 i direktiv 2016/680 angivna kravet på absolut nödvändighet innefattar dessutom att det måste göras en särskilt strikt prövning i förhållande till principen om uppgiftsminimering, som fastslås i artikel 4.1 c i direktivet. Detta medför i sin tur en skyldighet för den personuppgiftsansvarige att vid behandling av känsliga personuppgifter göra en bedömning av om det avsedda ändamålet med behandlingen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom att använda andra kategorier av personuppgifter än dem som räknas upp i artikel 10 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkterna 125 och 126, och dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkterna 82 och 85). Detta eftersom den ovan nämnda uppgiftsminimeringsprincipen ger uttryck för proportionalitetsprincipen (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

33 Vidare ska hänsyn tas till de betydande risker som behandlingen av känsliga personuppgifter innebär för de registrerades fri- och rättigheter, särskilt i samband med den typ av uppgifter som åläggs de behöriga myndigheterna för de ändamål som anges i artikel 1.1 i direktiv 2016/680. Det i artikel 10 i direktivet angivna kravet på absolut nödvändighet omfattar således även att det ska göras en bedömning av om det ändamål för vilket personuppgifterna ska behandlas är särskilt viktigt. Denna bedömning kan göras utifrån bland annat vilken typ av ändamål det rör sig om, vilket i sin tur innefattar en prövning av om personuppgiftsbehandlingen har ett specifikt och konkret syfte kopplat till att förebygga eller bekämpa brott eller allvarliga hot mot den allmänna säkerheten eller till skyddet mot sådana hot. Vid bedömningen kan även hänsyn tas till de särskilda omständigheter under vilka personuppgifterna ska behandlas (dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

34 Därutöver vill EU-domstolen påminna om vad den tidigare uttalat beträffande upptagning av biometriska underlag från personer som är föremål för förundersökning eller delgivna misstanke om ett uppsåtligt brott i fall där åtgärden vidtas i syfte att underlätta framtida identifiering av personer och jämförelse av spår. När det gäller sådan behandling i registreringssyfte innebär kravet på att behandlingen ska vara absolut nödvändig att det måste göras en samlad bedömning där hänsyn tas till det misstänkta brottets art och svårighetsgrad, de särskilda omständigheterna kring brottet, det eventuella sambandet mellan brottet och andra pågående brottmålsprocesser samt den misstänktes tidigare brottslighet eller dennes personliga förhållanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

35 Det sagda innebär att en medlemsstat kan efterkomma direktiv 2016/680 på två olika sätt. Medlemsstaten kan antingen delegera uppgiften att i varje enskilt fall se till att kravet på absolut nödvändighet enligt artikel 10 i direktivet är uppfyllt vid all behandling av känsliga personuppgifter till de behöriga myndigheterna eller i lagstiftning fastställa bedömningskriterier som myndigheterna inte får tillämpa efter eget skön. Om det sistnämnda alternativet väljs krävs dock att bedömningskriterierna är sådana att de tillgodoser samtliga ovan i punkterna 25–34 angivna delar av kravet på absolut nödvändighet (dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 87).

36 EU-domstolen har, mot bakgrund av samtliga nu redovisade krav, således funnit att det i artikel 10 i direktiv 2016/680 angivna kravet på absolut nödvändighet utgör hinder mot en nationell lagstiftning som föreskriver att upptagning av biometriska underlag från brottsmisstänkta i registreringssyfte ska ske i samtliga fall där brottsmisstanken avser ett uppsåtligt brott som omfattas av allmänt åtal, utan att det anges någon skyldighet för den behöriga myndigheten att pröva och visa dels att denna åtgärd är absolut nödvändig för att uppnå de konkreta mål som eftersträvas, dels att dessa mål inte kan uppnås genom åtgärder som utgör ett mindre allvarligt ingrepp i den registrerades fri- och rättigheter. Detta eftersom en sådan lagstiftning kan få till följd att det på ett urskillningslöst och generaliserat sätt samlas in biometriska och genetiska uppgifter från majoriteten av dem som misstänks för ett sådant brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 64, och dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

37 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Artikel 55‑1 i straffprocesslagen innebär i huvudsak att utredande polisman – eller annan polisanställd under dennes överinseende – ska ta upp biometriska underlag, i form av bland annat fingeravtryck och fotografier, i registreringssyfte från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott. Denna bestämmelse avser, i likhet med en nationell lagstiftning av ovan i punkt 36 angivet slag, således behandling av biometriska uppgifter, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680. Vid en sådan upptagning sker nämligen – i den mening som avses i artikel 3.2 och 3.13 i direktivet – en insamling av fingeravtrycksuppgifter respektive ansiktsbilder som, genom en särskild teknisk behandling, ger uppgifter om en fysisk persons fysiska kännetecken och som möjliggör eller bekräftar unik identifiering av denna fysiska person.

38 Av ordalydelsen i artikel 55‑1 i straffprocesslagen framgår att insamlingen av biometriska uppgifter från personer som är misstänkta för ett brott görs dels för att underlaget, om det krävs för utredningen av det aktuella brottet, ska kunna jämföras med spår och bevisning i utredningen, dels för att den brottsmisstänkte ska kunna identifieras, även med avseende på andra pågående eller framtida brottmålsprocesser. Denna bedömning vinner även stöd av vad den franska regeringen har angett i sitt skriftliga yttrande.

39 EU-domstolen finner, i likhet med vad generaladvokaten i huvudsak har anfört i punkterna 52–54 i sitt förslag till avgörande, att det utifrån de nu angivna specifika och konkreta ändamålen får anses vara fråga om insamling av personuppgifter som är adekvata och relevanta, i den mening som avses i artikel 4.1 c i direktiv 2016/680. Detta gäller dock under förutsättning att – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – dessa ändamål definieras på ett lämpligt och tillräckligt precist sätt i nationell rätt, inbegripet de nationella domstolarnas praxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 90).

40 Samtidigt måste det konstateras att tillämpningsområdet för insamlingen av biometriska uppgifter, såsom det anges i artikel 55‑1 i straffprocesslagen, framstår som synnerligen vidsträckt, eftersom det avser samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott.

41 Enbart det faktum att en person är skäligen misstänkt för brott eller försök till brott kan dock inte anses utgöra en omständighet som i sig kan läggas till grund för en presumtion om att insamlingen av den misstänktes biometriska uppgifter är absolut nödvändig utifrån de avsedda specifika och konkreta ändamålen med denna åtgärd, om det dessutom tas hänsyn till det ingrepp i den misstänktes rätt till respekt för privatlivet och till personuppgiftsskydd enligt artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) som åtgärden medför (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 130).

42 Det kan nämligen inte uteslutas att det i vissa fall, trots att det finns skälig misstanke om att den berörda personen har begått eller försökt begå ett brott, inte kommer att finnas något konkret behov av insamling av biometriska uppgifter kopplat till utredningen om brottet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 131).

43 Vad beträffar frågan huruvida det beträffande en person som är misstänkt för brott eller försök till brott kan finnas ett absolut behov av insamling av biometriska uppgifter kopplat till utredningen om det aktuella brottet, eller till andra pågående eller framtida brottmålsprocesser, gäller dessutom att det måste göras en helhetsbedömning av det slag som avses i ovan i punkt 34 angiven rättspraxis, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter.

44 Det framgår av själva ordalydelsen av den första tolkningsfrågan att den hänskjutande domstolen uppfattar innebörden av artikel 55‑1 i straffprocesslagen på så sätt att bestämmelsen föreskriver en systematisk insamling av biometriska uppgifter från samtliga personer som är misstänkta för brott eller försök till brott, utan att det anges någon skyldighet för polisen att i varje enskilt fall kontrollera och visa att denna åtgärd är absolut nödvändig, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680.

45 Det ska dock påpekas att den franska regeringen gör en annan tolkning av den aktuella bestämmelsen än den som den hänskjutande domstolen gett uttryck för.

46 Enligt denna regering framgår nämligen av det i artikel 55‑1 första stycket i straffprocesslagen använda ordet får att polisen har ett utrymme att besluta att upptagning av fingeravtryck och fotografier ska ske i den mån detta krävs för utredningen av brottet.

47 Enligt regeringen framgår även av själva ordalydelsen i artikel 55‑1 andra stycket i lagen att upptagning av biometriska underlag, däribland fingeravtryck och fotografier, i registreringssyfte enligt bestämmelsen styrs av de särskilda regler som gäller för registrering av sådana uppgifter i polisens olika register för biometriska uppgifter, det vill säga, vad gäller fingeravtryck, databasen Fichier automatisé des empreintes digitales (FAED) (nedan kallat polismyndighetens fingeravtrycksregister) och, vad gäller fotografier, databasen Traitement d’antécédents judiciaires (TAJ). Regeringen har anfört att det finns en rad andra bestämmelser i straffprocesslagen som strikt begränsar möjligheten att i registreringssyfte ta upp biometriska underlag i form av fingeravtryck och fotografier och hur sådana underlag får användas. Dessa bestämmelser har den hänskjutande domstolen dock inte tagit upp i sin begäran om förhandsavgörande. I synnerhet framgår av nämnda bestämmelser att upptagning av biometriska underlag i registreringssyfte endast får ske om det finns ett behov av åtgärden som är kopplat till utredningen om brottet. Härtill kommer att det för att denna åtgärd ska kunna vidtas krävs en högre misstankegrad än skäligen misstänkt för brott eller försök till brott. Enligt den franska regeringen krävs det nämligen att den berörda personen är på sannolika skäl misstänkt för ett brott som kan ge fängelse eller för medverkan i detta brott eller att det finns behov av att säkerställa personens identitet.

48 Den franska regeringen har dessutom påpekat att artikel 55‑1 i straffprocesslagen visserligen inte innehåller någon direkt hänvisning till kravet på absolut nödvändighet i artikel 10 i direktiv 2016/680, men att detta krav uttryckligen förekommer i den lagstiftning som specifikt införlivar direktivet. Insamling av biometriska uppgifter med stöd av artikel 55‑1 i straffprocesslagen får inte ske på ett sätt som strider mot bestämmelserna i införlivandelagstiftningen.

49 EU-domstolen vill i detta avseende påminna om att den inte har till uppgift att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser eller att bedöma huruvida en nationell domstols tolkning eller tillämpning av sådana bestämmelser är korrekt, eftersom det enbart är den domstolen som är behörig att göra en sådan tolkning (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

50 Det ankommer således på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan denna och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande. Oavsett vilka invändningar som framförts av en medlemsstats regering mot den tolkning av nationell rätt som den hänskjutande domstolen gett uttryck för, ska prövningen av tolkningsfrågorna därför grundas på denna tolkning och det ankommer inte på EU-domstolen att kontrollera dess riktighet (dom av den 29 juli 2024, CU och ND (Socialt bistånd – Indirekt diskriminering), C‑112/22 och C‑223/22, EU:C:2024:636, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

51 Om det utifrån dessa förhållanden antas att artikel 55‑1 i straffprocesslagen ska tolkas på det sätt som den hänskjutande domstolen har angett – det vill säga att bestämmelsen innebär att samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott systematiskt ska bli föremål för upptagning av bland annat fingeravtryck och fotografier i registreringssyfte, utan att det anges någon skyldighet för polisen att i varje enskilt fall göra en bedömning av huruvida denna åtgärd är absolut nödvändig, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680 – finner EU-domstolen att en nationell lagstiftning med sådan innebörd skulle strida mot artikel 10 i direktivet, i enlighet med ovan i punkt 36 angiven rättspraxis. En sådan lagstiftning kan nämligen få till följd att det på ett urskillningslöst och generaliserat sätt samlas in biometriska uppgifter från nämnda personer.

52 Trots det nu sagda måste hänsyn tas till ovan i punkterna 46–48 redovisade omständigheter. Det ankommer därför på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den i målet aktuella lagstiftningen innebär att polisen är skyldig att systematiskt ta upp biometriska underlag från sådana personer och att den inte har något utrymme för att göra en bedömning i varje enskilt fall huruvida denna åtgärd är absolut nödvändig, i den mening som avses i artikel 10 i direktivet.

53 Den hänskjutande domstolen måste även förvissa sig om att de behöriga myndigheternas faktiska genomförande av den i målet aktuella lagstiftningen inte heller leder till en systematisk upptagning av biometriska underlag från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott. Detta mot bakgrund bland annat av HW:s påstående om att polismyndighetens fingeravtrycksregister innehåller fingeravtryck från mer än 6,5 miljoner personer, vilket är en uppgift som han åberopat såväl i det nationella målet som i sitt skriftliga yttrande till EU-domstolen, och som även nämns i skälen till beslutet om hänskjutande (se, analogt, dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 164 och där angiven rättspraxis). Om det förhåller sig på det sätt som återges ovan i punkt 46, det vill säga att polisen har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 55‑1 första stycket i straffprocesslagen, måste den nämligen använda detta utrymme i enlighet med ovan i punkterna 28–36 angivna krav.

54 Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 10 jämförd med artiklarna 4.1 a–c och 8 i direktiv 2016/680 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en systematisk upptagning av biometriska underlag från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott, såvida det inte framgår dels att ändamålen med denna uppgiftsinsamling definieras på ett lämpligt och tillräckligt precist sätt i nationell rätt, dels att den behöriga myndigheten är skyldig att i varje enskilt fall göra en bedömning av huruvida denna åtgärd är absolut nödvändig för de angivna ändamålen och att det således inte är fråga om en systematisk upptagning av biometriska underlag.

55 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10 i direktiv 2016/680 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver en skyldighet för den behöriga myndigheten att i varje enskilt fall på ett fullgott sätt motivera varför det är absolut nödvändigt, i den artikelns mening, att samla in biometriska uppgifter från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott.

56 Den franska regeringen anser att det saknas formella förutsättningar för att ta upp den andra frågan till prövning. Enligt regeringen framgår det nämligen av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har ställt denna tolkningsfråga för att få klarhet i vem som ska pröva frågan om det i artikel 10 i direktiv 2016/680 angivna kravet på absolut nödvändighet är uppfyllt. Så som den andra tolkningsfrågan är formulerad berörs dock inte denna aspekt, utan frågan avser skyldigheten att i varje enskilt fall på ett fullgott sätt motivera varför det, i artikelns mening, är absolut nödvändigt att samla in biometriska uppgifter från en skäligen misstänkt. Den franska regeringen anser således att den hänskjutande domstolen inte har motiverat behovet av ett svar på den andra frågan för att kunna avgöra det nationella målet. I synnerhet har den inte angett på vilket sätt de EU-rättsliga bestämmelser som den har nämnt, det vill säga artiklarna 4.1 a–c, 8 och 10 i direktiv 2016/680, skulle grunda någon form av motiveringsskyldighet.

57 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av EU-rätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva (dom av den 15 maj 2003, Salzmann, C‑300/01, EU:C:2003:283, punkt 31, och dom av den 18 december 2025, Tenergie (Begäran om befrielse från importtullar), C‑259/24, EU:C:2025:1013, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

58 En begäran om att besvara en tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av EU-rätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

59 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Av det som anförts ovan i punkt 18 framgår att den hänskjutande domstolen i skälen till sin begäran om förhandsavgörande uttryckligen har angett att den vill få klarhet i huruvida frågan om kravet på fullgod motivering av bedömningen att en insamling av biometriska uppgifter i registreringssyfte är absolut nödvändig (i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680) är uppfyllt ska avgöras av den behöriga myndigheten (i den mening som avses i artikel 3.7 i direktivet), det vill säga polisen) och/eller av domstol i samband med en laglighetsprövning av den behöriga myndighetens beslut.

60 Av detta följer således att den hänskjutande domstolen – i motsats till vad den franska regeringen har hävdat – inte endast vill få klarhet i vem som ska pröva frågan om en sådan åtgärd är absolut nödvändig enligt artikel 10 i direktivet, utan att den även söker ett klargörande i fråga om omfattningen av den motiveringsskyldighet som eventuellt åligger den behöriga myndigheten, särskilt vad gäller kravet på fullgod motivering.

61 Vid dessa förhållanden kan det inte anses vara uppenbart att den begärda tolkningen av EU-rätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågeställningen är hypotetisk.

62 EU-domstolen övergår nu till att behandla vad den franska regeringen anfört om att det i begäran om förhandsavgörande inte anges av vilka skäl den behöriga myndigheten enligt EU-rätten skulle ha en skyldighet att motivera sin bedömning att det i ett visst fall är absolut nödvändigt, i den mening som avses i artikel 10 i direktivet, att samla in biometriska uppgifter. Här räcker det att påpeka att skäl av angivet slag utgör en omständighet som i sak berör svaret på den andra tolkningsfrågan och berör därmed inte de formella förutsättningarna för att ta upp frågan till prövning.

63 Av det nu anförda följer att den andra tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.

64 Av det som anförts ovan i punkt 24 framgår att artikel 10 i direktiv 2016/680 reglerar behandling av känsliga personuppgifter, såsom upptagning av biometriska underlag. För sådan personuppgiftsbehandling gäller enligt artikeln, utöver kravet på att den planerade behandlingen ska vara absolut nödvändig, dessutom ett krav på att det ska finnas lämpliga skyddsåtgärder för den registrerades fri- och rättigheter.

65 Vad gäller det sistnämnda kravet framgår av artikel 54 i direktiv 2016/680, som ger uttryck för artikel 47 i stadgan, att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva att registrerade som anser att deras rättigheter enligt bestämmelser antagna med stöd av direktivet har åsidosatts till följd av att deras personuppgifter har behandlats i strid med dessa bestämmelser ska ha rätt till en effektiv domstolsprövning (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 117).

66 I detta avseende har EU-domstolen även uttalat att den i artikel 47 i stadgan fastslagna rätten till en effektiv domstolsprövning i princip kräver att enskilda har möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för beslut som rör dem, antingen genom att ta del av själva beslutet eller genom att underrättas om skälen för beslutet. Syftet med detta är att se till att enskilda kan ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och att de får tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till om det finns skäl att överklaga det aktuella beslutet till domstol samt att domstolen får tillräckligt underlag för att kunna pröva beslutets laglighet (dom av den 13 juni 2024, HYA m.fl. II, C‑229/23, EU:C:2024:505, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

67 Rätten till en effektiv domstolsprövning utgör visserligen inte en absolut rättighet, utan den får begränsas enligt artikel 52.1 i stadgan. Rättighetsbegränsningar får dock endast göras under förutsättning att de är föreskrivna i lag och att de är förenliga dels med det väsentliga innehållet i de aktuella fri- och rättigheterna, dels med proportionalitetsprincipen samt att de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av EU eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

68 Det nu sagda innebär följande. Behöriga myndigheter som enligt nationell rätt har rätt att samla in biometriska uppgifter när detta är absolut nödvändigt, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680, är skyldiga att underrätta de registrerade, enligt det förfarande som gäller enligt nationell rätt, om de skäl som ligger till grund för bedömningen att nämnda insamling är absolut nödvändig. Detta eftersom de registrerade behöver ha tillgång till denna information, bland annat för att kunna utöva den rätt till rättslig prövning som uttryckligen föreskrivs i artikel 54 i direktivet, i enlighet med artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon) ( C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

69 Vad som anförts av de regeringar som har yttrat sig i förevarande mål föranleder ingen annan bedömning.

70 EU-domstolen vill först påpeka att den omständigheten att den behöriga myndigheten är skyldig att ange de skäl som ligger till grund för bedömningen att det är absolut nödvändigt, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680 10, att samla in biometriska uppgifter från en person som är misstänkt för ett brott inte är något som kan anses vara till men för utredningen av det aktuella brottet. En sådan motivering kan nämligen vara kortfattad, förutsatt att den är tillräckligt tydlig för att den registrerade ska kunna utöva sin rätt till rättslig prövning.

71 En ytterligare omständighet som talar för en sådan motiveringsskyldighet är, såsom särskilt framgår av det som anförts ovan i punkterna 25–36, att den behöriga myndigheten enligt artikel 10 direktivet är skyldig att i varje enskilt fall göra en bedömning av om det där angivna kravet på absolut nödvändighet är uppfyllt, vilket innebär att den ska kontrollera och visa att upptagningen är absolut nödvändig. Om myndigheten inte var skyldig att motivera sin bedömning att denna åtgärd är absolut nödvändig, skulle det inte vara möjligt att, vid en eventuell domstolsprövning av åtgärdens laglighet, kontrollera vare sig huruvida myndigheten faktiskt har gjort en bedömning av kravet på absolut nödvändighet eller huruvida det fanns fog för åtgärden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2024, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Registrering av biometriska och genetiska uppgifter II), C‑80/23, EU:C:2024:991, punkt 58).

72 EU-domstolen konstaterar, i likhet med vad Europeiska kommissionen har anfört, att den nu angivna tolkningen vinner stöd av artikel 4.4 i direktiv 2016/680. Enligt den bestämmelsen måste en behörig myndighet som samlar in biometriska uppgifter – i egenskap av personuppgiftsansvarig i den mening som avses i artikel 3.8 i direktivet – kunna visa bland annat att den uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 4.1 a–c i direktivet. Av den bestämmelsen, jämförd med artikel 10 i direktivet, framgår i sin tur att ändamålen med insamlingen, såsom anförts ovan i punkt 29 ovan, ska vara tillräckligt precist och konkret angivna för att det ska vara möjligt att bedöma huruvida denna åtgärd är absolut nödvändig, i den mening som avses i artikel 10.

73 Av detta kan följande slutsats dras. Den omständigheten att den behöriga myndigheten – i den mening som avses i artikel 3.7 i direktiv 2016/680 – inte har en skyldighet att motivera varför en insamling av biometriska uppgifter är absolut nödvändig enligt artikel 10 i direktivet kan inte i något fall avhjälpas genom en domstolsprövning av lagligheten av myndighetens beslut om denna åtgärd. Det kan inte godtas att kravet på motivering uppfylls genom att en domstol vid en prövning i efterhand ersätter den behöriga myndighetens motivering med sin egen, eftersom det är myndigheten som ska göra den bedömning som krävs enligt artikel 10. Det är just genom denna bedömning som det i sin tur kan säkerställas att domstolsprövningen blir effektiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2024, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Registrering av biometriska och genetiska uppgifter II), C‑80/23, EU:C:2024:991, punkterna 57 och 61).

74 Avslutningsvis finner EU-domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 81 i sitt förslag till avgörande, att det inte kan anses utgöra en orimlig börda för den behöriga myndigheten att den i sina beslut om insamling av biometriska uppgifter måste motivera varför denna åtgärd är absolut nödvändig enligt artikel 10 i direktiv 2016/680. Detta med hänsyn till kravet på att det inte får förekomma systematisk insamling av biometriska uppgifter från personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott (se bland annat punkt 36 ovan).

75 Av det ovan anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 10 i direktiv 2016/680, jämförd med artiklarna 4.4 och 54 i detta direktiv samt med artikel 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte föreskriver en skyldighet för den behöriga myndigheten att i varje enskilt fall på ett fullgott sätt motivera varför det är absolut nödvändigt, i den artikelns mening, att samla in biometriska uppgifter från samtliga personer som är skäligen misstänkta för brott eller försök till brott.

76 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10 jämförd med artiklarna 4.1 a–c och 8 i direktiv 2016/680 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt att lagföra och döma en person för ett särskilt brott, som består i att personen har vägrat att medverka till att biometriska underlag tas upp, trots att han eller hon inte lagförts eller dömts för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd.

77 Den franska regeringen anser att det saknas formella förutsättningar att ta upp den tredje frågan till prövning. Frågan avser enligt regeringen nämligen lagligheten av det särskilda brott som regleras i artikel 55–1 tredje stycket i straffprocesslagen, genom vilken en gärning som består i att vägra medverka till att biometriska underlag tas upp straffbeläggs och bestraffas. Konsekvenserna av en gärning av det slaget regleras dock inte i direktiv 2016/680. Regeringen har vidare anfört att det inte heller finns någon EU-rättsakt som fastställer gemensamma regler om medlemsstaternas utrymme för att straffbelägga och bestraffa nämnda gärning. Artikel 55–1 tredje stycket i straffprocesslagen genomför således inte EU-rätten på något sätt.

78 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Av fast rättspraxis framgår att det i fall där det inte på ett uppenbart sätt framgår att tolkningen av en EU-rättsakt – såsom direktiv 2016/680 i det här fallet – helt saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, så omfattas en invändning om att rättsakten inte är tillämplig i det nationella målet av prövningen av tolkningsfrågorna i sak (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

79 Av detta följer att det finns formella förutsättningar att ta upp den tredje tolkningsfrågan till prövning.

80 För att besvara den tredje frågan ska det först prövas huruvida en nationell lagstiftning som, i likhet med artikel 55–1 tredje stycket i straffprocesslagen, gör det möjligt att lagföra och döma en person för ett särskilt brott, som består i att personen har vägrat att medverka till att biometriska underlag tas upp, trots att han eller hon inte lagförts eller dömts för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd, omfattas av EU-rättens tillämpningsområde, och i synnerhet, såsom den hänskjutande domstolen har funnit, av direktiv 2016/680. Om så är fallet måste det därefter fastställas huruvida bestämmelserna i detta direktiv utgör hinder för en sådan lagstiftning.

81 Vad först gäller tillämpningsområdet för direktiv 2016/680 kan följande konstateras. Av artikel 2.1 framgår att direktivet ska tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs av en behörig myndighet för de ändamål som anges i artikel 1.1, det vill säga bland annat för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott.

82 EU-domstolen har dock tidigare uttalat att direktivets tillämpningsområde omfattar ett försök från den behöriga myndighetens sida att behandla personuppgifter, såsom det som görs när den berörda personen vägrar att medverka till att biometriska underlag tas upp för nyss nämnda ändamål, det vill säga att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 77).

83 Vad gäller det fallet att en person som vägrar att medverka till att biometriska underlag tas upp döms till en straffrättslig påföljd för denna gärning, vilken enligt nationell rätt utgör ett särskilt brott, innebär det nu anförda – såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 99 i sitt förslag till avgörande – att nämnda påföljd endast är laglig under förutsättning att upptagningen av biometriska underlag som den behöriga myndigheten haft för avsikt att genomföra är förenlig med bestämmelserna i direktivet (se, analogt, dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkterna 41 och 74).

84 Av detta följer i sin tur att direktivets tillämpningsområde omfattar en nationell lagstiftning som, i likhet med artikel 55–1 tredje stycket i straffprocesslagen, gör det möjligt att lagföra och döma en person för ett särskilt brott, som består i att personen har vägrat att medverka till att biometriska underlag tas upp, trots att han eller hon inte lagförts eller dömts för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd.

85 Vad därefter gäller frågan huruvida bestämmelserna i direktiv 2016/680 utgör hinder för en nationell lagstiftning av nu angivet slag kan, mot bakgrund av det som anförts ovan i punkt 83 respektive i punkterna 24–36, följande konstateras. Om den upptagning av biometriska underlag som den behöriga myndigheten avsett att göra inte är förenlig med bestämmelserna i direktivet, kan inte en straffrättslig påföljd – för ett särskilt brott – som ådöms en person som vägrar att medverka till att sådana underlag tas upp anses vara laglig. Detta innebär att personen endast kan ådömas nämnda påföljd om myndighetens försök att ta upp biometriska underlag uppfyller kravet på absolut nödvändighet i artikel 10 jämförd med artikel 4.1 a–c och artikel 8 i direktivet.

86 I detta avseende gäller, såsom framgår av ovan i punkterna 34 och 43 angiven rättspraxis, att frågan huruvida den upptagning av biometriska underlag som den behöriga myndigheten avsett att göra uppfyller direktivets krav på absolut nödvändighet ska bedömas mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter som förelåg vid den aktuella tidpunkten. Detta innebär att den omständigheten att den berörda personen slutligen inte lagförs eller döms för det brott som han eller hon vid den aktuella tidpunkten var misstänkt för att ha begått eller försökt att begå, vilket föranlett beslutet om upptagning av biometriska underlag, inte i sig är avgörande för bedömningen av huruvida kravet på absolut nödvändighet är uppfyllt.

87 EU-domstolen har i linje med detta tidigare uttalat att enbart den omständigheten att upptagningen av biometriska underlag äger rum innan den brottsmisstänkte har dömts genom en lagakraftvunnen dom inte räcker för att utesluta att en sådan åtgärd kan anses vara absolut nödvändig i den mening som avses i artikel 10 i direktivet. Beroende på de ändamål för vilka de aktuella uppgifterna ska behandlas kan denna åtgärd nämligen, med hänsyn även till vilken typ av uppgifter som samlas in, visa sig vara absolut nödvändig, bland annat för att fastställa huruvida en brottsmisstänkt person som eventuellt tillhör en kriminell organisation kan antas ha deltagit i andra brott för vilka uppgifter av detta slag skulle kunna vara relevanta, eller, om det finns en risk för avvikande, för att identifiera personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2025, Policejní prezidium (Lagring av biometriska och genetiska uppgifter), C‑57/23, EU:C:2025:905, punkt 93).

88 Det ska dock påpekas att EU-rättens tillämpningsområde omfattar en straffrättslig påföljd för ett särskilt brott bestående i att vägra att medverka till att biometriska underlag i form av fingeravtryck och fotografi tas upp. En sådan påföljd måste således vara förenlig med de allmänna principerna i EU-rätten, däribland proportionalitetsprincipen, vilken kommer till uttryck bland annat i artikel 49.3 i stadgan, av vilken framgår att straffets stränghet ska stå i proportion till brottets allvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

89 Förutom detta krav på att den utdömda påföljden ska stå i proportion till det aktuella brottets allvar innebär proportionalitetsprincipen även ett krav på att påföljdsbestämningen ska ske utifrån en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall (dom av den 4 oktober 2018, Link Logistik N&N, C‑384/17, EU:C:2018:810, punkt 45).

90 EU-domstolen delar här den bedömning som generaladvokaten har gjort i punkterna 109–112 i sitt förslag till avgörande, nämligen att en nationell domstol som är behörig att döma ut en straffrättslig påföljd för ett särskilt brott, som består i att vägra att medverka till att biometriska underlag i form av fingeravtryck och fotografi tas upp, är skyldig att i enlighet med ovan i punkt 34 angiven rättspraxis bland annat beakta den misstänktes beteende och personliga förhållanden samt dennes tidigare brottslighet och allvaret i det brott som föranlett beslutet om upptagning av biometriska underlag.

91 Av det ovan anförda följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 10 i direktiv 2016/680, jämförd med artiklarna 4.1 a–c och 8 i detta direktiv, samt med artikel 49.3 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt att lagföra och döma en person för ett särskilt brott, som består i att personen har vägrat att medverka till att biometriska underlag tas upp, trots att han eller hon inte lagförts eller dömts för det brott som föranlett beslutet om denna åtgärd. Detta gäller dock under förutsättning att upptagningen av biometriska underlag uppfyller kravet på absolut nödvändighet enligt artikel10 i direktivet och att den straffrättsliga påföljd som döms ut för detta särskilda brott är förenlig med proportionalitetsprincipen.

92 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.