Domstolens dom (första avdelningen) den 12 mars 2026

I mål C‑477/24 [Deldwyn], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) genom beslut av den 28 juni 2024, som inkom till domstolen den 9 juli 2024, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen (referent) samt domarna I. Ziemele, A. Kumin, S. Gervasoni och M. Bošnjak, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: I.T., genom M. Conlon, SC, G. Keogh, BL, och I. Khan, solicitor, Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, samt S. Finnegan, A. Joyce och R. O’Donnell, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Conlan Smyth, SC, och S.J. Hillery, BL, Tysklands regering, genom J. Möller och N. Scheffel, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom E. Montaguti och J. Tomkin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 25 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

Direktiv 2004/38

Irländsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 7.3 b, 13 och 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35), samt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan I.T. (nedan kallad IT), en tredjelandsmedborgare som är före detta make till en unionsmedborgare med medborgarskap i en annan medlemsstat än Irland, och Minister for Justice (Justitieministern, Irland) (nedan kallad ministern). Målet rör ministerns slutliga beslut att inte låta IT behålla sitt uppehållskort, vilket skulle ha gjort det möjligt för honom att stanna i Irland på obestämd tid.

3 I artikel 47 i stadgan, med rubriken Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, föreskrivs följande:

4 I skäl 11 i direktiv 2004/38 anges följande:

5 I artikel 7 i detta direktiv, med rubriken Uppehållsrätt för längre tid än tre månader, föreskrivs följande:

6 Artikel 10 i nämnda direktiv, med rubriken Utfärdande av uppehållskort, föreskriver följande:

7 I artikel 13 i samma direktiv, med rubriken Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap, föreskrivs följande i punkt 2:

8 I artikel 14 i nämnda direktiv, med rubriken Bibehållen uppehållsrätt, föreskrivs följande i punkterna 2 och 4:

9 Den lagstiftning som syftar till att införliva direktiv 2004/38 med irländsk rätt återfinns i European Communities (Free Movement of Persons) Regulations 2015 (2015 års förordning om Europeiska gemenskaperna (fri rörlighet för personer)) (nedan kallad 2015 års förordning).

10 Rätten att uppehålla sig i Irland fastställs i artikel 6 i 2015 års förordning. I artikel 6.3 a föreskrivs följande:

11 Enligt artikel 6.3 b i 2015 års förordning får en familjemedlem som inte är medborgare i en medlemsstat uppehålla sig i Irland under längre tid än tre månader, förutsatt att den berörda unionsmedborgaren är anställd eller egenföretagare i landet.

12 I artikel 6.3 c i 2015 års förordning föreskrivs att om den person som omfattas av artikel 6.3 a i) i denna förordning har upphört att vara anställd eller egenföretagare, ska personen fortfarande omfattas av denna bestämmelse bland annat om personen i) har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet efter att ha varit anställd i mer än ett år och har anmält sig som arbetssökande vid ministeriet för arbetsmarknadsfrågor och social trygghet eller ii) har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet efter en visstidsanställning på mindre än ett år, eller efter att ha blivit ofrivilligt arbetslös under det första året och ha anmält sig som arbetssökande vid ministeriet för arbetsmarknadsfrågor och social trygghet.

13 I artikel 10.2 i 2015 års förordning, med rubriken Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap, ogiltigförklaring eller upplösning av registrerat partnerskap, föreskrivs följande:

14 IT reste in i Irland i oktober 2002 med studentvisering. I juli 2009 gifte han sig i Irland med en unionsmedborgare som inte var medborgare i denna medlemsstat och ansökte därefter vid flera tillfällen om uppehållskort med stöd av direktiv 2004/38 och 2015 års förordning, med motiveringen att han var make till en unionsmedborgare. De två första ansökningarna avslogs med motiveringen att hans maka, vid tidpunkten för prövningen av ansökningarna, inte längre var anställd hos den arbetsgivare som hade angetts i ansökningarna. Den tredje ansökan om uppehållskort, som lämnades in i mars 2013, beviljades. IT erhöll följaktligen ett uppehållskort som gällde i fem år, fram till september 2018.

15 I juni 2014 inleddes ett förfarande för äktenskapsskillnad i unionsmedborgarens ursprungsland. Domen om äktenskapsskillnad meddelades i juli 2014. Äktenskapet hade varat i fem år när det upplöstes. IT:s uppehållskort återkallades inte efter skilsmässan och han fortsatte att arbeta. Hans före detta maka, som bodde kvar i Irland, uppbar arbetslöshetsersättning (jobseeker’s allowance) och barnbidrag (child benefit), enligt de uppgifter som lämnats av Department of Employment Affairs and Social Protection (ministeriet för arbetsmarknadsfrågor och social trygghet) (nedan kallat DEASP).

16 I augusti 2018 ansökte IT om att få behålla sin uppehållsrätt på personlig grund. Ansökan grundades på artikel 10.2 i 2015 års förordning, i vilken det föreskrivs en bibehållen rätt till härledd uppehållsrätt under vissa omständigheter vid äktenskapsskillnad, när äktenskapet har varat i minst tre år och paret har tillbringat minst ett år i Irland. Flera handlingar bifogades ansökan, däribland flera lönebesked från IT:s före detta maka, vilka avsåg olika perioder mellan åren 2011 och 2013, samt hennes skattedeklarationer för åren 2010 och 2012.

17 Denna ansökan avslogs genom ministerns beslut av den 7 oktober 2019 på den grunden att IT inte hade lagt fram bevis om att hans före detta maka var yrkesverksam i Irland när förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes i juni 2014, med tanke på att hans härledda rättigheter var beroende av att hans före detta maka, som är unionsmedborgare, vid den tidpunkten fortsatte utöva sina rättigheter enligt EU-fördragen i Irland. IT underrättades även om att beslutet hade fattats med hänsyn till DEASP:s uppgifter, enligt vilka hans före detta maka, i egenskap av unionsmedborgare, mellan den 13 september 2013 och den 23 september 2017 inte hade utövat sina rättigheter genom förvärvsarbete i egenskap av anställd eller egenföretagare, studier eller ofrivillig arbetslöshet eller genom att visa att hon hade tillräckliga tillgångar i enlighet med artikel 6.3 i 2015 års förordning. Ministern ansåg att IT inte hade rätt till bibehållen uppehållsrätt enligt artikel 10.2 i 2015 års förordning, eftersom det inte hade styrkts att IT:s före detta maka vistades i Irland i enlighet med bestämmelserna i 2015 års förordning vid den tidpunkt då förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes.

18 IT begärde omprövning av beslutet samt att få en kopia av de uppgifter som DEASP hade lämnat till ministern. Till stöd för sin begäran om omprövning gjorde IT gällande att han inte längre hade någon kontakt med sin före detta maka som är unionsmedborgare, men att han hade bett henne om att lämna närmare uppgifter om sina aktiviteter i Irland under de perioder som ministern hade angett. IT upprepade att hans före detta maka hade uppburit sociala förmåner, i vart fall under en del av den berörda perioden. Eftersom IT:s före detta maka inte svarade, underrättade IT ministern om att han, med hänsyn till hans före detta makas bristande samarbete, inte kunde tillhandahålla de uppgifter och handlingar som visade att hon, vid den tidpunkt då förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes, lagligen vistades i Irland och utövade sina rättigheter enligt EUF-fördraget. IT begärde därför att ministern skulle lämna ut de uppgifter som erhållits från DEASP.

19 Begäran om omprövning avslogs genom ett nytt beslut som ministern antog i november 2021. Till stöd för beslutet fann ministern att IT:s före detta maka inte utövade sina rättigheter enligt EUF-fördraget då förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes, eftersom hennes ofrivilliga arbetslöshet vid denna tidpunkt inte hade föregåtts av tolv månaders förvärvsarbete. I nämnda beslut påpekade ministern bland annat, för det första, att IT:s före detta maka hade haft flera anställningar mellan åren 2009 och 2013 när ansökningarna om uppehållstillstånd lämnades in. För det andra hade denna person uppburit arbetslöshetsersättning mellan september 2013 och september 2017. För det tredje innehöll akten inte några uppgifter om de omständigheter som hade föranlett IT:s före detta maka att lämna sin tidigare anställning, oavsett om det rörde sig om frivillig eller ofrivillig uppsägning. För det fjärde fanns det ingenting i akten som tydde på att denna person hade arbetat i mer än ett år eller att hon hade en visstidsanställning på mindre än ett år innan hon anmälde sig till DEASP, eftersom DEASP:s uppgifter i akten endast visade att hon hade haft en anställning i 37 veckor under år 2013 och två veckor under år 2014, vilket var kortare än den ettårsperiod som föreskrivs i 2015 års förordning. I beslutet angavs vidare följande: Även om det har styrkts att unionsmedborgaren uppbar förmåner under år 2014, är ministern inte bunden av några eventuella beslut som fattats av [DEASP]. Den regelbundna betalningen av sociala förmåner till unionsmedborgaren är inte avgörande för att ministern ska kunna ta ställning till den fråga om rättigheter enligt fördragen som förelagts honom.

20 High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) biföll IT:s överklagande av detta beslut, varefter ministern överklagade denna dom till Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland), som är hänskjutande domstol i målet.

21 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida ministern, för att fastställa huruvida IT:s före detta maka hade drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet, borde ha beaktat den omständigheten att DEASP hade beviljat denna person arbetslöshetsersättning. Vidare vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att uttrycket efter mer än ett [år] i denna bestämmelse avser en oavbruten period på ett år och, slutligen, huruvida ministern, särskilt med hänsyn till artikel 41 i stadgan, borde ha tillhandahållit IT den fullständiga akten rörande hans före detta maka.

22 Den hänskjutande domstolen anser att de två första punkterna avser frågor om tolkningen av direktiv 2004/38 som ännu inte har avgjorts i domstolens praxis. Vad gäller den tredje punkten vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet och rätten till god förvaltning, som bland annat kräver förvaltningssamarbete, såsom de tolkats av EU-domstolen bland annat i dom av den 22 november 2012, M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744), dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302), dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien) ( C‑82/16, EU:C:2018:308), samt dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570), utgör tillräcklig grund för att bifalla IT:s ansökan om utlämnande av uppgifterna i hans före detta makas ärende.

23 Mot denna bakgrund beslutade Court of Appeal (Appellationsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen.

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att uttrycket efter mer än ett [år] i denna bestämmelse avser en enda och sammanhängande period av verksamhet som arbetstagare eller egenföretagare på mer än ett år eller en period på mer än ett år som kan bestå av flera kortare perioder av sådan verksamhet, sammantagna över flera år.

25 I detta avseende bör det erinras om att en unionsmedborgare som inte längre är verksam som arbetstagare eller egenföretagare i enlighet med artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare om personen har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet efter mer än ett års anställning och har anmält sig som arbetssökande vid en behörig arbetsförmedling.

26 Denna bestämmelse innehåller inte någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att fastställa innebörden och räckvidden av uttrycket efter mer än ett [år]. Direktiv 2004/38 innehåller inte heller någon definition av detta uttryck. Under dessa omständigheter följer det såväl av kraven på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likabehandlingsprincipen att samma bestämmelse normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning i hela unionen, med beaktande inte bara av denna lydelses normala betydelse utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 15 september 2022, Minister for Justice and Equality (Tredjelandsmedborgare som är kusin till en unionsmedborgare), C‑22/21, EU:C:2022:683, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

27 Vad för det första gäller ordalydelsen i artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska det påpekas att uttrycket ett [år], enligt dess normala betydelse i vanligt språkbruk, avser en tolvmånadersperiod, som inte nödvändigtvis sammanfaller med ett kalenderår, och som grundar sig på den tid det tar för jorden att rotera runt solen. Det framgår emellertid varken av ordalydelsen i denna bestämmelse eller av ordalydelsen i andra bestämmelser i direktiv 2004/38 att denna period på ett [år] nödvändigtvis måste avse tolv på varandra följande månader eller att den ska vara oavbruten.

28 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 27 i sitt förslag till avgörande bör man, för det andra, eftersom ordalydelsen i direktiv 2004/38 inte innehåller några närmare uppgifter om vad som avses med uttrycket efter mer än ett [år], göra en kontextuell tolkning av detta uttryck.

29 I detta avseende bör det erinras om att artikel 7.3 i direktiv 2004/38, enligt domstolens praxis, garanterar att varje unionsmedborgare som tillfälligt inte är yrkesverksam behåller sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare och således sin rätt att uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten, genom att det även däri fastställs en skala avseende villkoren för att behålla den ställningen som beror dels på orsaken till att personen inte kan arbeta, i förekommande fall på grund av att personen har drabbats av arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall, ofrivillig arbetslöshet eller undergår yrkesutbildning, dels på den ursprungliga längden på personens period av förvärvsarbete i den mottagande medlemsstaten, det vill säga beroende på om den är längre eller kortare än ett år (dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 43).

30 En unionsmedborgare som har varit arbetstagare eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten ska således få behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare utan någon tidsbegränsning i följande fall: i) om personen har drabbats av tillfällig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall i enlighet med artikel 7.3 a i direktiv 2004/38, ii) om personen har varit arbetstagare eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten i mer än ett år innan personen blev ofrivilligt arbetslös i enlighet med artikel 7.3 b i samma direktiv eller iii) om personen har inlett en yrkesutbildning i enlighet med artikel 7.3 d i samma direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 44).

31 En unionsmedborgare som har varit arbetstagare eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten i mindre än ett år har däremot, i enlighet med artikel 7.3 c i direktiv 2004/38, endast rätt att få behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare under den tidsperiod som nämnda medlemsstat fastställer, förutsatt att den inte understiger sex månader (dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 45).

32 Det konstaterande som det erinrats om i punkt 29 ovan, att skalan avseende villkoren för att unionsmedborgare ska få behålla sin ställning som arbetstagare i enlighet med artikel 7.3 i direktiv 2004/38 ska fastställas beroende på den ursprungliga längden på den period under vilken personen har arbetat i den mottagande medlemsstaten, följer särskilt av att det i led b i denna bestämmelse hänvisas till yrkesverksamhet som unionsmedborgaren har utövat mer än ett [år] och att det i led c i bestämmelsen hänvisas till visstidsanställningar på mindre än ett år eller den situation där en sådan medborgare har varit ofrivilligt arbetslös under de första tolv månaderna av sin yrkesverksamhet i den mottagande medlemsstaten.

33 Denna hänvisning till de första tolv månaderna talar för en tolkning av artikel 7.3 i direktiv 2004/38 enligt vilken de perioder av verksamhet som arbetstagare eller egenföretagare som avses däri ska vara enhetliga och sammanhängande, vilket innebär att den period på mer än ett [år] som avses i led b i denna bestämmelse inte kan bestå av flera kortare verksamhetsperioder som sammanräknas över flera år.

34 Det ska tilläggas att denna tolkning även är förenlig med domstolens praxis, enligt vilken den andra situation som avses i artikel 7.3 c i direktiv 2004/38 omfattar alla de situationer där en arbetstagare, på grund av skäl som personen inte råder över, har varit tvungen att upphöra med sin yrkesverksamhet i den mottagande medlemsstaten innan ett år har förflutit, oberoende av det utförda arbetets art och den typ av avtal som ingåtts i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 48). Uttrycket innan ett år har förflutit hänför sig nämligen nödvändigtvis till en oavbruten period av tolv på varandra följande månader.

35 Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2004/38, ska det erinras dels om att det huvudsakliga målet med direktivet är att stärka rätten att fritt röra sig och uppehålla sig för alla unionsmedborgare, dels om att det särskilda syfte som eftersträvas med artikel 7.3 i direktivet, vilket är att, genom att behålla ställningen som arbetstagare eller egenföretagare, säkerställa uppehållsrätten för personer som upphört med sin yrkesverksamhet på grund av arbetsbrist som orsakats av omständigheter som de inte råder över (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

36 Det bör tilläggas att direktiv 2004/38 även syftar till att nå en skälig avvägning mellan syftet att trygga unionsmedborgares fria rörlighet, å ena sidan, och syftet att säkerställa att den mottagande medlemsstatens sociala trygghetssystem inte utsätts för en orimlig belastning, å andra sidan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 50).

37 En tolkning av uttrycket efter mer än ett [år] enligt vilken uttrycket inte avser en enda och sammanhängande period utan en period på totalt ett år som kan bestå av flera delperioder, sammanräknade över flera år, av verksamhet som anställd eller egenföretagare som är kortare än ett år, skulle – såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkterna 32 och 33 i sitt förslag till avgörande – innebära att man ifrågasatte/ett ifrågasättande av den stegvisa karaktär som präglar villkoren för bibehållande av ställningen som arbetstagare i artikel 7.3 i direktiv 2004/38, som avses i punkt 29 ovan, och skulle dessutom äventyra den avvägning som det erinrats om i punkt 36 ovan.

38 En sådan tolkning skulle, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 33 i sitt förslag till avgörande, i synnerhet kunna vara oförenlig med den åtskillnad som görs i artikel 7.3 b respektive 7.3 c i direktiv 2004/38 såvitt gäller den period under vilken en arbetstagare eller egenföretagare behåller en sådan ställning, beroende på om den ursprungliga längden på förvärvsarbete i den mottagande medlemsstaten är längre eller kortare än ett år.

39 Domstolen finner således att uttrycket efter mer än ett [år] i artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att det avser en enda och sammanhängande period av verksamhet som arbetstagare eller egenföretagare som varar i mer än ett år.

40 Denna tolkning hindrar inte att personer som ofrivilligt har fått upphöra med sin verksamhet som arbetstagare eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten före utgången av den ursprungliga perioden på ett år kommer i åtnjutande av det skydd som följer av att de får behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare. För det fall dessa personer inte kan omfattas av bestämmelserna som stadgas i artikel 7.3 b i direktiv 2004/38, kan de nämligen komma i åtnjutande av de bestämmelser som avses i artikel 7.3 c i direktivet, under förutsättning att de befinner sig i någon av de situationer som avses i punkt 34 ovan.

41 Det bör i detta hänseende tilläggas att domstolen redan har slagit fast att kriteriet i bland annat artikel 7.3 c i direktiv 2004/38 – som gör det möjligt för de berörda personerna att på ett otvetydigt sätt känna till sina rättigheter och skyldigheter – följaktligen kan säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet och insyn vad avser beviljandet av socialt bistånd från grundförsäkringen, samtidigt som kriteriet är förenligt med proportionalitetsprincipen (dom av den 15 september 2015, Alimanovic, C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 61).

42 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att uttrycket efter mer än [år] i denna bestämmelse avser en enda och sammanhängande period av verksamhet som arbetstagare eller egenföretagare som varar i mer än ett år.

43 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att den omständigheten att en unionsmedborgare som uppehåller sig i en annan medlemsstat än den i vilken han eller hon är medborgare och uppbär arbetslöshetsersättning från denna medlemsstat, av den myndighet i nämnda medlemsstat som är behörig att utfärda uppehållskort ska anses utgöra bevis för att unionsmedborgaren har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet, i den mening som avses i denna bestämmelse.

44 Det ska inledningsvis påpekas att det av begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolens frågor endast avser huruvida den omständigheten att en sådan unionsmedborgare uppbär arbetslöshetsersättning från den behöriga nationella myndigheten är tillräcklig för att anse att det rör sig om vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet, i den mening som avses i nämnda bestämmelse. Frågorna avser inte de två övriga kumulativa villkoren i denna bestämmelse, nämligen att vederbörande har varit anställd i mer än ett år och att han eller hon har anmält sig som arbetssökande vid den behöriga arbetsförmedlingen.

45 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande innehåller direktiv 2004/38 varken någon definition av uttrycket vederbörligen konstaterad eller någon bestämmelse om kriterierna eller villkoren för att anse att en person har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet. I avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det på medlemsstaterna, i enlighet med principen om processuell autonomi, att föreskriva sådana bestämmelser om kriterier och villkor i sin interna rättsordning. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2018, Diallo, C‑246/17, EU:C:2018:499, punkterna 45 och 59 samt där angiven rättspraxis).

46 Vidare framgår det av skälen 1–4 i direktiv 2004/38, att direktivet syftar till att underlätta utövandet av den primära och individuella rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som unionsmedborgarna tillerkänns direkt i artikel 21.1 FEUF och att direktivet särskilt syftar till att stärka denna rätt (dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 23 och där angiven rättspraxis). Syftet med direktivet är också, såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 36 ovan, att nå en skälig avvägning mellan syftet att trygga unionsmedborgares fria rörlighet och syftet att säkerställa att den mottagande medlemsstatens sociala trygghetssystem inte utsätts för en orimlig belastning.

47 Däremot kan det tydligt utläsas av såväl ingressen som bestämmelserna i direktiv 2004/38 att direktivet inte syftar till att harmonisera beviljande av arbetslöshetsersättning, villkoren för beviljande av sådan ersättning eller kriterierna för att fastställa att en unionsmedborgare är ofrivilligt arbetslös. I en sådan situation bör det kontrolleras huruvida den aktuella nationella lagstiftningen inte strider mot målen med direktiv 2004/38 eller fråntar dessa bestämmelser deras ändamålsenliga verkan.

48 I förevarande fall, trots att det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 52 och 53 i sitt förslag till avgörande, inte exakt framgår av begäran om förhandsavgörande enligt vilka kriterier det nationella organ som är behörigt att bevilja den arbetslöshetsersättning som är aktuell i det nationella målet beviljar detta bidrag, räcker det att konstatera att Irland i sitt yttrande, i likhet med ministern vid High Court (Förvaltningsöverdomstolen), har angett följande. Enligt tillämpliga nationella bestämmelser är DEASP, som är det nationella organ som är behörigt att bevilja denna arbetslöshetsersättning, inte skyldigt att undersöka skälen till att en arbetslös person har lämnat sin anställning och därför inte heller huruvida denna arbetslöshet är ofrivillig.

49 Om det skulle visa sig, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, att DEASP faktiskt inte är skyldigt undersöka skälen till att en person är arbetslös och kan bevilja arbetslöshetsersättning utan att det har styrkts att denna arbetslöshet är ofrivillig i den mening som avses i artikel 7.3 i direktiv 2004/38, finner domstolen att beviljandet av denna arbetslöshetsersättning helt saknar samband med huruvida den berörda personen är ofrivilligt arbetslös eller inte och under inga omständigheter kan utgöra bevis på att vederbörande har eller inte har drabbats av ofrivillig arbetslöshet. I en sådan situation kan den omständigheten att den nationella myndighet som är behörig att utfärda uppehållskort inte beaktar beslutet om beviljande av den aktuella ersättningen som bevis på att personen har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet, i den mening som avses i denna bestämmelse, uppenbarligen inte äventyra målen med direktiv 2004/38 eller den ändamålsenliga verkan av dess bestämmelser.

50 Om den hänskjutande domstolen däremot, efter de kontroller som det ankommer på den att göra, konstaterar att det nationella organ som är behörigt att bevilja arbetslöshetsersättning ställer villkoret att dessa personer ska drabbas av ofrivillig arbetslöshet, i den mening som avses i artikel 7.3 i direktiv 2004/38, det vill säga att de berörda personernas verksamhet som arbetstagare eller egenföretagare har upphört av skäl – eller på grund av omständigheter – som de inte råder över (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkterna 46–49 och där angiven rättspraxis), och att detta organ faktiskt kontrollerar att dessa skäl eller omständigheter ligger utanför nämnda personers kontroll, ska den nationella myndighet som är behörig att utfärda uppehållskort beakta beslutet att bevilja arbetslöshetsersättning åtminstone som ett bevis på att den berörda personen har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet, i den mening som avses i denna bestämmelse.

51 I avsaknad av närmare uppgifter från den hänskjutande domstolen om huruvida den nationella myndighet som är behörig att utfärda uppehållskort, i enlighet med relevanta nationella bestämmelser, är skyldig att vederbörligen beakta beslutet om beviljande av arbetslöshetsersättning som bevisning för att den berörda personen har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet, ankommer det således på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tolka och tillämpa nationell rätt, att kontrollera huruvida tillämpningen av dessa nationella bestämmelser är förenlig med de unionsrättsliga principerna om likvärdighet och effektivitet och följaktligen inte kan äventyra syftet med direktiv 2004/38 eller den ändamålsenliga verkan av dess bestämmelser.

52 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att den omständigheten att en unionsmedborgare som uppehåller sig i en annan medlemsstat än den i vilken han eller hon är medborgare och uppbär arbetslöshetsersättning från denna medlemsstat inte i sig, av den myndighet i denna medlemsstat som är behörig att utfärda uppehållskort, ska anses utgöra tillräcklig bevisning för att personen har drabbats av vederbörligen konstaterad ofrivillig arbetslöshet, i den mening som avses i denna bestämmelse.

53 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2004/38, jämförd med den allmänna principen om god förvaltning, ska tolkas så, att det innebär att den nationella myndighet som är behörig att utfärda uppehållskort är skyldig att ge en sökande som är tredjelandsmedborgare tillgång till sin akt, i förekommande fall i vederbörligen redigerad form, antingen innan myndigheten fattar beslut om bibehållen uppehållsrätt eller bibehållen rätt till uppehållskort enligt artikel 14 i direktivet, jämförd med artiklarna 7 och 13 i samma direktiv, eller först när beslutet överklagas, om handlingarna i ärendet, som den behöriga nationella myndigheten har grundat sig på för att avslå ansökan om uppehållskort och som tredjelandsmedborgaren har begärt att få ta del av, innehåller uppgifter om bland annat anställningsperioderna för hans före detta maka som är unionsmedborgare och makan, efter att ha ombetts av denna tredjelandsmedborgare, har vägrat att lämna ut dessa uppgifter till honom.

54 Det ska i detta hänseende för det första påpekas att det i direktiv 2004/38, särskilt artikel 7 om uppehållsrätt för längre tid än tre månader, artikel 10 om utfärdande av uppehållskort, artikel 13 om bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap och artikel 14 om bibehållen uppehållsrätt, föreskrivs följande. Det ankommer på sökandena att inkomma med de uppgifter som krävs för att visa att de uppfyller villkoren för att åtnjuta de rättigheter som tillerkänns i dessa bestämmelser. Direktivet fastställer inte någon uttrycklig skyldighet för de nationella myndigheterna att förse sökandena med de uppgifter som de redan förfogar över och som de kan behöva för att visa att de uppfyller nämnda villkor.

55 Domstolen finner således att direktiv 2004/38 inte uttryckligen föreskriver någon samarbetsskyldighet för medlemsstaternas myndigheter vid fastställandet av de relevanta delarna av en ansökan om uppehållstillstånd och därmed i detta avseende skiljer sig från ett sådant direktiv som rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12, och rättelse i EUT L 204, 2005, s. 24), i vilket det föreskrivs en sådan samarbetsskyldighet i artikel 4.1 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2023, International Protection Appeals Tribunal m.fl. (Attentat i Pakistan), C‑756/21, EU:C:2023:523, punkt 48).

56 Det bör för det andra erinras om att artikel 41 i stadgan, i vilken rätten till god förvaltning stadfästs och där det i punkt 2 föreskrivs att denna rättighet bland annat innebär att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne (led a), att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet (led b), samt förvaltningens skyldighet att motivera sina beslut (led c) inte riktar sig till medlemsstaterna utan endast till unionens institutioner, organ och byråer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2014, Mukarubega, C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

57 Den som ansöker om uppehållstillstånd kan således inte direkt av artikel 41.2 a och 41.2 b i stadgan härleda en rätt att yttra sig i alla förfaranden som rör hans eller hennes ansökan eller en rätt till tillgång till akten i ett nationellt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2014, YS m.fl., C‑141/12 och C‑372/12, EU:C:2014:2081, punkt 67, och dom av den 5 november 2014, Mukarubega, C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 44).

58 Däremot avspeglar rätten till god förvaltning, som fastställs i artikel 41 i stadgan, en allmän princip i unionsrätten som ska tillämpas på medlemsstaterna när de tillämpar denna rätt (dom av den 13 juli 2023, Azienda Ospedale-Università di Padova, C‑765/21, EU:C:2023:566, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

59 Det bör tilläggas att rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet i sin tur utgör en nödvändig följd av att rätten till försvar utövas på ett ändamålsenligt sätt (dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl., C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 61 och där angiven rättspraxis) och att medlemsstaternas förvaltningar, när de antar bestämmelser som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, är skyldiga att iaktta rätten till försvar för personer som omfattas av beslut som väsentligen påverkar deras intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2014, Mukarubega, C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

60 Vad gäller domstolsförfarandet innebär iakttagandet av den rätt till försvar som stadfästs i artikel 47 i stadgan att sökanden inte bara ska kunna få tillgång till de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats avseende vederbörande, utan även till samtliga uppgifter i akten som administrationen har grundat sig på, för att faktiskt kunna ta ställning till dessa omständigheter (dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

61 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det beslut som är aktuellt i det nationella målet antogs med tillämpning av 2015 års förordning, genom vilken direktiv 2004/38 införlivats med irländsk rätt. Eftersom 2015 års förordning innebär tillämpning av unionsrätten, är de krav som följer av rätten till ett effektivt domstolsskydd, rätten till försvar och rätten till god förvaltning, däribland rätten att få tillgång till akten, såsom de garanteras i unionsrätten, tillämpliga i det nationella målet.

62 Det ska tilläggas att den situation som är aktuell i det nationella målet kännetecknas dels av att sökanden, å ena sidan, avser att få en härledd uppehållsrätt på grundval av uppgifter som sökanden inte har tillgång till på grund av att de rör en annan person, nämligen hans före detta maka, som inte har gett honom tillgång till dem, dels av att de nationella myndigheter som är behöriga att utfärda ett uppehållskort till sökanden redan förfogar över dessa uppgifter och har grundat sig på dessa för att vägra att förnya sökandens uppehållskort.

63 Om det, såsom den hänskjutande domstolen tycks anse, inte finns något annat sätt för sökanden att få tillgång till dessa uppgifter än att begära tillgång till den akt som rör honom, ska nationella förfaranderegler som i praktiken försätter sökanden i en situation där det är omöjligt för honom att visa att hans före detta maka, vid den tidpunkt då förfarandet om äktenskapsskillnad inleddes, uppfyllde villkoren i artikel 7.3 b i direktiv 2004/38 och att han således har en härledd uppehållsrätt enligt bestämmelserna i detta direktiv, anses äventyra den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som sökanden tillerkänns enligt detta direktiv och gör det omöjligt att säkerställa iakttagandet av hans grundläggande rättigheter, särskilt rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till försvar.

64 I förevarande fall är de aktuella uppgifterna, som redan finns i sökandens akt, visserligen inte direkt relaterade till sökanden, utan rör hans före detta maka, vilket innebär att skyddet för den sekretess som är knuten till sådana uppgifter kan undergrävas.

65 Av fast rättspraxis framgår att de grundläggande rättigheterna inte utgör absoluta rättigheter utan att de kan begränsas, under förutsättning att begränsningarna faktiskt svarar mot de mål av allmänintresse som eftersträvas med den aktuella åtgärden och att de inte, i förhållande till det eftersträvade målet, medför ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de garanterade rättigheterna (dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl., C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

66 Sådana begränsningar kan bland annat syfta till att skydda kraven på sekretess eller tystnadsplikt, som tillgången till vissa uppgifter eller vissa handlingar skulle kunna äventyra (se dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl., C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

67 Rätten att få tillgång till akten kan begränsas på grundval av en avvägning mellan, å ena sidan, den allmänna principen om god förvaltning och den berörda personens rätt till ett effektivt rättsmedel och, å andra sidan, de intressen som åberopas för att motivera att en del av akten inte lämnas ut till denna person (dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

68 Denna avvägning får emellertid inte leda till att den berörda personen inte längre kan utöva sin rätt till försvar på ett verkningsfullt sätt och att rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan urholkas, bland annat genom att personen, eller i förekommande fall dennas ombud, inte ges information om det väsentliga innehållet i de uppgifter om hans före detta makas anställningsperioder som ligger till grund för det beslut som fattats angående honom (se, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

69 I en sådan situation som den nu aktuella ankommer det således på den nationella myndighet som är behörig att utfärda uppehållskortet eller, i förekommande fall, på den nationella domstol som har att pröva ett överklagande i samband med detta utfärdande, att beakta de berörda personernas olika intressen och att göra en avvägning mellan de intressen som föreligger med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall och den typ av förfarande som är i fråga samt att till sökanden, i oredigerad eller redigerad form, lämna ut de uppgifter i akten som sökanden annars inte har tillgång till och som är avgörande för att fastställa huruvida han eller hon ska behålla sin uppehållsrätt.

70 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2004/38, jämfört med den allmänna principen om god förvaltning och rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att det innebär att den nationella myndighet som är behörig att utfärda uppehållskort är skyldig att ge en sökande som är tredjelandsmedborgare, eller dennes ombud, tillgång till sökandens akt, i förekommande fall i vederbörligen redigerad form, innan myndigheten fattar ett beslut om bibehållen uppehållsrätt eller om beviljande av uppehållskort enligt artikel 14 i direktivet, jämförd med artiklarna 7 och 13 i samma direktiv, när handlingarna i ärendet, som den behöriga nationella myndigheten har grundat sig på för att avslå ansökan om uppehållskort och som tredjelandsmedborgaren har begärt att få ta del av, innehåller uppgifter om bland annat anställningsperioderna för hans före detta maka som är unionsmedborgare och hon, efter att ha ombetts av denna tredjelandsmedborgare, har vägrat att lämna ut dessa uppgifter till honom.

71 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.