Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 13 november 2025

I mål C‑563/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Potsdam (Regionsdomstolen Potsdam, Tyskland) genom beslut av den 6 augusti 2024, som inkom till domstolen den 20 augusti 2024, i målet

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Schalin (referent) samt domarna M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Verband Sozialer Wettbewerb eV, genom D. Marquardt, Rechtsanwalt, Tysklands regering, genom J. Möller och P.-L. Krüger, båda i egenskap av ombud, biträdda av C. Eggers, Rechtsanwalt, Greklands regering, genom Z. Lewis och D. Triantafyllou, båda i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom P. Chansou och B. Travard, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom S. Fiorentino, M. Maugeri och P. Passolunghi, samtliga i egenskap av ombud, Europaparlamentet, genom G.C. Bartram och W.D. Kuzmienko, båda i egenskap av ombud, Europeiska unionens råd, genom M. Alver, N. Brzezinski och L. Hamtcheva, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B. Rechena och M. Zerwes, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolknings- respektive giltighetsfrågan

Prövning av tolknings- respektive giltighetsfrågan

Huruvida tolknings- och giltighetsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Den andra frågan

Den första frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10.7 och artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/787 av den 17 april 2019 om definition, beskrivning, presentation och märkning av spritdrycker, användning av namn på spritdrycker i presentationen och märkningen av andra livsmedel, skydd av geografiska beteckningar för spritdrycker, användning av jordbruksalkohol och destillat av jordbruksprodukter i alkoholhaltiga drycker och om upphävande av förordning (EG) nr 110/2008 (EUT L 130, 2019, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1096 av den 21 april 2021 (EUT L 238, 2021, s. 1) (nedan kallad förordning 2019/787), samt giltigheten av artikel 10.7 i förordning 2019/787 mot bakgrund av artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Verband Sozialer Wettbewerb eV (nedan kallat VSW) och PB Vi Goods GmbH (nedan kallat PB) angående PB:s saluföring och marknadsföring av en dryck kallad Virgin Gin alkoholfrei.

3 I skälen 2, 3 och 10 i förordning 2019/787 anges följande:

4 I artikel 10.7 första stycket i denna förordning föreskrivs följande:

5 I artikel 12.1 i förordningen föreskrivs följande:

6 Bilaga I till samma förordning har rubriken Kategorier av spritdrycker. I punkt 20 i bilagan anges följande:

7 VSW är en tysk förening som bland annat har till uppgift att bekämpa osund konkurrens. PB är ett företag som saluför och marknadsför bland annat en alkoholfri dryck kallad Virgin Gin alkoholfrei (Virgin Gin alkoholfri).

8 VSW ansåg att PB:s reklam för denna dryck stred mot bestämmelserna i förordning 2019/787 och väckte därför den 31 oktober 2023 talan mot PB vid Landgericht Potsdam (Regionsdomstolen i Potsdam, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, om förbudsföreläggande mot saluföring av drycken. VSW har i detta syfte hävdat att gin, enligt punkt 20 i bilaga I till förordning 2019/787, är en enbärskryddad spritdryck som har framställts genom att jordbruksalkohol smaksatts med enbär och att alkoholhalten ska vara lägst 37,5 volymprocent. Eftersom dessa krav inte är uppfyllda anser VSW att PB måste upphöra med att saluföra den aktuella drycken under beteckningen gin.

9 PB har å sin sida gjort gällande att reklamen för denna dryck inte strider mot förordning 2019/787, eftersom det är uppenbart för alla konsumenter att drycken inte innehåller alkohol.

10 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang angett att den hyser tvivel om giltigheten av artikel 10.7 i förordning 2019/787 på grund av ett eventuellt åsidosättande av näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan. Förbudet mot att presentera och märka en alkoholfri dryck som alkoholfri gin är oproportionerligt, eftersom det inte förefaller eftersträva ett legitimt mål. Den hänskjutande domstolen anser att uppgiften alkoholfri innebär att det inte finns någon risk för att konsumenten vilseleds. Förbudet är även oproportionerligt på grund av att det enligt förordning 2019/787 inte är möjligt att beskriva drycken exempelvis med ginsmak, vilket innebär att produkten inte kan beskrivas på ett för konsumenten begripligt sätt. Denna situation ger dessutom producenter som distribuerar både alkoholfria drycker och gin en konkurrensfördel i förhållande till producenter som endast saluför alkoholfria drycker som därför inte förknippas med gin.

11 För det fall EU-domstolen inte skulle anse att artikel 10.7 i förordning 2019/787 är ogiltig, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida bestämmelserna i denna förordning kan tolkas så, att de inte förbjuder att alkoholfria drycker presenteras eller märks som alkoholfri gin. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att dessa bestämmelser otvetydigt ger uttryck för unionslagstiftarens avsikt att uppställa ett förbud.

12 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Potsdam (Regionsdomstolen i Potsdam) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolknings- och giltighetsfrågor till EU-domstolen:

13 Den italienska regeringen har gjort gällande att frågorna inte kan tas upp till sakprövning. Vad gäller den första frågan har den hänskjutande domstolen inte lämnat tillräckliga uppgifter för att EU-domstolen ska kunna bedöma giltigheten av artikel 10.7 i förordning 2019/787. Angående den andra frågan har den hänskjutande domstolen inte redogjort för de skäl som fått den att undra över tolkningen av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna. Den ansåg tvärtom att dessa bestämmelser tydligt innehöll ett förbud mot presentation och märkning av alkoholfria drycker som alkoholfri gin.

14 Domstolen konstaterar i detta avseende att den hänskjutande domstolen på ett tillräckligt tydligt sätt har redogjort för omständigheterna i det nationella målet och skälen till att den anser att det är nödvändigt att tolka de aktuella unionsbestämmelserna för att den ska kunna döma i saken.

15 Domstolen har redan slagit fast att när svaret på de ställda frågorna framstår som klart, hindrar detta inte på något sätt den nationella domstolen att ställa tolkningsfrågor till domstolen och innebär inte att domstolen mister sin behörighet att pröva sådana frågor (dom av den 21 december 2011, Evroetil, C‑503/10, EU:C:2011:872, punkt 36).

16 Tolknings- och giltighetsfrågorna kan således tas upp till sakprövning.

17 Eftersom den första frågan, avseende giltigheten av artikel 10.7 i förordning 2019/787, endast uppkommer för det fall denna bestämmelse tolkas så, att den förbjuder att alkoholfria drycker presenteras och märks som alkoholfri gin, ska domstolen först pröva den andra frågan.

18 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 10.7 och artikel 12.1 i förordning 2019/787 ska tolkas så, att det är förbjudet att använda beteckningen alkoholfri gin i presentationen och märkningen av en alkoholfri dryck med motiveringen att drycken inte uppfyller kraven i punkt 20 a och b i bilaga I till denna förordning för den kategori spritdrycker som omfattas av beteckningen gin.

19 Det framgår av artikel 10.7 i förordning 2019/787 att det är förbjudet att använda föreskrivna beteckningar, det vill säga bland annat gin, vid presentation och märkning av drycker som inte uppfyller kraven enligt den berörda dryckeskategorin i bilaga I till förordningen. Det förbudet ska vidare tillämpas då dessa föreskrivna beteckningar används tillsammans med ord eller uttryck som typ, sort, stil, framställd av, smak eller andra beteckningar som liknar dessa.

20 Enligt punkt 20 a och b i bilaga I till förordning 2019/787 är gin en enbärskryddad spritdryck som har framställts genom att jordbruksalkohol smaksatts med enbär och alkoholhalten i gin ska vara lägst 37,5 volymprocent.

21 Artikel 10.7 i förordning 2019/787 är enligt sin lydelse tillämplig utan att det påverkar tillämpningen av vissa bestämmelser i förordning 2019/787, som reglerar användningen av en föreskriven beteckning i en sammansatt beteckning, antydningar till en sådan beteckning, införande av denna i en förteckning över ingredienser samt spritdrycker som betraktas som blandningar eller en blend. Dessa bestämmelser är inte relevanta i målet vid den nationella domstolen, eftersom de endast är tillämpliga på produkter som innehåller alkohol.

22 Vad gäller artikel 12.1 i förordning 2019/787, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin andra fråga, konstaterar domstolen att denna bestämmelse inte är relevant för svaret på denna fråga. Nämnda bestämmelse är nämligen endast tillämplig på livsmedel som framställs med hjälp av alkohol. Denna bestämmelse kan således inte tillämpas i det nationella målet.

23 Domstolen konstaterar att det tydligt framgår av själva ordalydelsen i artikel 10.7 i förordning 2019/787 att det är förbjudet att presentera och märka en sådan dryck som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen som en alkoholfri gin, på grund av att drycken inte innehåller alkohol. Den framställs således inte genom smaksättning av jordbruksalkohol, vilket strider mot ett av de krav som ställs för att kunna använda den föreskrivna beteckningen gin som det hänvisas till i artikel 10.7 och som föreskrivs i punkt 20 i bilaga I till denna förordning.

24 Det följer dessutom av nämnda artikel 10.7 att den omständigheten att den föreskrivna beteckningen gin åtföljs av uppgiften alkoholfri saknar betydelse, eftersom förbudet även gäller när termer används i syfte att ange att en viss dryck inte ska förväxlas med den spritdryck som omfattas av denna beteckning.

25 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 10.7 i förordning 2019/787 ska tolkas så, att det är förbjudet att använda beteckningen alkoholfri gin i presentationen och märkningen av en alkoholfri dryck med anledning av att drycken inte uppfyller kraven i punkt 20 a och b i bilaga I till denna förordning för den kategori spritdrycker som omfattas av beteckningen gin.

26 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.7 i förordning 2019/787 är giltig mot bakgrund av näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan, såtillvida att den förbjuder att en alkoholfri dryck presenteras och märks som alkoholfri gin.

27 Näringsfriheten omfattar bland annat rätten för varje företag att, inom ramen för de begränsningar som följer av det ansvar som företaget har för sina egna handlingar, fritt disponera över sina ekonomiska, tekniska och finansiella resurser. Denna rätt innefattar dessutom frihet att utöva en ekonomisk eller kommersiell verksamhet, avtalsfrihet och fri konkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Lidl, C‑134/15, EU:C:2016:498, punkterna 27 och 28 samt där angiven rättspraxis).

28 Domstolen erinrar om att enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

29 Enligt domstolens praxis är rätten att fritt utöva näringsverksamhet inte en absolut rättighet, utan ska beaktas i förhållande till vilken funktion den har i samhället. Näringsfriheten kan följaktligen begränsas, förutsatt att begränsningarna faktiskt motsvarar ett allmänt samhällsintresse som eftersträvas av unionen och inte utgör något oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp med beaktande av det eftersträvade målet, som påverkar kärnan i de således garanterade rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2012, Deutsches Weintor, C‑544/10, EU:C:2012:526, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

30 Med hänsyn till unionslagstiftarens vida utrymme för skönsmässig bedömning på området för den gemensamma jordbrukspolitiken, som innefattar komplexa bedömningar, kan endast det förhållandet att en åtgärd som antagits på detta område är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen avser att uppnå påverka dess lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2017, TofuTown.com, C‑422/16, EU:C:2017:458, punkt 46, och dom av den 2 september 2021, Irish Ferries, C‑570/19, EU:C:2021:664, punkt 151).

31 Det ska inledningsvis konstateras att förbudet mot att använda de föreskrivna beteckningarna för alla drycker som inte uppfyller kraven för de berörda kategorierna är föreskrivet i lag, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, eftersom det anges i artikel 10.7 i förordning 2019/787.

32 Det ska vidare påpekas att detta förbud endast avser användningen av föreskrivna beteckningar för spritdrycker utan att hindra framställning eller, i allmänhet, distribution av drycker som inte uppfyller kraven i denna förordning. Det påverkar således inte själva kärnan i näringsfriheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 1994, SMW Winzersekt, C‑306/93, EU:C:1994:407, punkt 24, och dom av den 6 september 2012, Deutsches Weintor, C‑544/10, EU:C:2012:526, punkterna 56–58). Det aktuella förbudet är således förenligt med det väsentliga innehållet i näringsfriheten.

33 Vad slutligen gäller iakttagandet av proportionalitetsprincipen är det, även om den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 16 i stadgan, även viktigt att beakta artikel 38 i stadgan, som syftar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Detta skydd nämns dessutom i skäl 2 i förordning 2019/787 som ett mål som eftersträvas med förordningen. På samma sätt syftar förordningen, enligt samma skäl och skäl 10 i förordningen, till att förebygga vilseledande förfaranden och skydda insyn i fråga om information till konsumenter. Det framgår dessutom av skäl 2 och skäl 3 i nämnda förordning att spritdrycker utgör en viktig avsättningsmöjlighet för unionens jordbrukssektor och att förordningen syftar till att säkerställa en sund konkurrens och skydda dessa dryckers anseende. Dessa mål utgör mål av allmänt samhällsintresse (se, analogt, dom av den 13 december 1994, SMW Winzersekt, C‑306/93, EU:C:1994:407, punkt 25, dom av den 8 maj 2014, Assica och Kraft Foods Italia, C‑35/13, EU:C:2014:306, punkt 37, och dom av den 30 juni 2016, Lidl, C‑134/15, EU:C:2016:498, punkt 37).

34 Vad gäller frågan huruvida det aktuella förbudet är ägnat att säkerställa att de eftersträvade målen uppnås, konstaterar domstolen att iakttagandet av definitionerna av de drycker som omfattas av de föreskrivna beteckningarna och som släpps ut på unionsmarknaden säkerställer för konsumenterna att dessa varor uppfyller samma kvalitetsnormer och skyddar dem mot varje risk för förväxling vad gäller sammansättningen av de varor som de avser att köpa. Förbudet säkerställer dessutom att endast drycker som har framställts på ett visst sätt och som har samma egenskaper får saluföras under den föreskrivna beteckningen i fråga. En sådan åtgärd gör det möjligt att förhindra att en producent av en dryck som inte uppfyller kraven i förordning 2019/787, för sin egen produkt drar fördel av det anseende som producenter av spritdrycker som omfattas av en föreskriven beteckning har förvärvat. Det aktuella förbudet är således ägnat att uppnå de mål som eftersträvas med förordning 2019/787.

35 Vad gäller frågan huruvida förbudet i fråga är nödvändigt med hänsyn till målsättningarna med förordning 2019/787, ska det påpekas att om de föreskrivna beteckningarna kunde åtföljas av beskrivande uttryck såsom alkoholfri, för att beteckna produkter som inte uppfyller kraven för att erhålla sådana beteckningar, skulle konsumenterna riskera att vilseledas vad gäller sammansättningen av de produkter som de avser att köpa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1999, UDL, C‑101/98, EU:C:1999:615, punkterna 33 och 34, och dom av den 14 juni 2017, TofuTown.com, C‑422/16, EU:C:2017:458, punkterna 47 och 48). Även om det är uppenbart för en konsument att en produkt som kallas alkoholfri gin inte innehåller alkohol, skulle konsumenten nämligen kunna missta sig i fråga om produktens övriga egenskaper. Kraven på den föreskrivna beteckningen gin innehåller nämligen andra omständigheter än enbart förekomsten av alkohol, nämligen bland annat kravet att ha framställts genom att jordbruksalkohol smaksatts. Dessutom skyddas inte det anseende som producenter som uppfyller krav i förordning 2019/787 har förvärvat för en viss dryck, vilket medför en risk för osund konkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 1994, SMW Winzersekt, C‑306/93, EU:C:1994:407, punkt 25, och dom av den 14 juni 2017, TofuTown.com, C‑422/16, EU:C:2017:458, punkterna 43–48). Förbudet i artikel 10.7 i förordning 2019/787 ska följaktligen anses vara nödvändigt.

36 Det ska även beaktas att andra tillverkare än de som har rätt att använda spritdryckernas föreskrivna beteckning, såsom det erinras om i punkt 32 i denna dom, endast är förhindrade att använda dessa beteckningar, men inte fråntas rätten att saluföra sina produkter, så länge de följer relevant lagstiftning.

37 Förbudet mot att använda de föreskrivna beteckningarna för alla drycker som inte uppfyller kraven enligt de berörda kategorierna av drycker, såsom de föreskrivs i förordning 2019/787, strider under dessa omständigheter inte mot proportionalitetsprincipen.

38 Härav följer att vid prövningen av den första frågan har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av artikel 10.7 i förordning 2019/787, mot bakgrund av näringsfriheten, såsom denna anges i artikel 16 i stadgan.

39 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.