Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 22 januari 2026

I mål C‑590/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen, Slovakien) genom beslut av den 3 september 2024, som inkom till domstolen den 10 september 2024, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei, ordföranden på tredje avdelningen, C. Lycourgos (referent), tillika tillförordnad domare på åttonde avdelningen, samt domaren S. Rodin, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: X.Y., A.B., AK Dlhopolec s.r.o., MABONEX SLOVAKIA spol. s r.o., genom Z. Klúzová, advokátka, Slovakiens regering, genom E.V. Larišová och A. Lukáčik, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Biolan, R. Lindenthal och G. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

Direktiv 2014/23

Direktiv 2014/24

Slovakisk rätt

Lagen om registret över offentliga sektorns partner

Lagen om offentlig upphandling

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Domstolens behörighet

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning av frågorna 4–6

Inledande anmärkningar

Prövning av fråga 6

Prövning av fråga 5

Prövning av fråga 4

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 26, 49 och 114 FEUF, artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artiklarna 3, 38 och 41 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, 2014, s. 1), artiklarna 57 och 58 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65) samt rättssäkerhetsprincipen.

2 Begäran har framställts i ett förfarande om böter för AK Dlhopolec, s.r.o. (nedan kallat Dlhopolec), MABONEX SLOVAKIA spol. s r.o. (nedan kallat Mabonex Slovakia) och A.B. och X.Y., företagsledare för Mabonex Slovakia (nedan gemensamt kallade Dlhopolec m.fl.), för en överträdelse som påstås ha begåtts i samband med att Mabonex Slovakia fördes in i registret över partner till den offentliga sektorn (nedan kallat registret över offentliga sektorns partner) i Slovakien.

3 I artikel 49.1 och 49.3 i stadgan föreskrivs följande:

4 I artikel 3 i direktiv 2014/23, som har rubriken Principen om likabehandling, icke-diskriminering och öppenhet. föreskrivs följande:

5 Artikel 38 i direktivet, med rubriken Urval och kvalitativ bedömning av anbudssökande, innehåller bland annat skälen för uteslutning från förfaranden för tilldelning av koncessioner.

6 I artikel 41 i direktivet föreskrivs tilldelningskriterierna för koncessioner.

7 I artikel 18.1 i direktiv 2014/24 föreskrivs att de upphandlande myndigheterna ska behandla ekonomiska aktörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt samt förfara på ett öppet och proportionerligt sätt.

8 Artikel 57 i direktiv 2014/24 innehåller bland annat ett antal skäl för att utesluta ekonomiska aktörer från att delta i offentliga upphandlingsförfaranden. I artikel 58 i direktivet föreskrivs urvalskriterier för deltagande i ett sådant förfarande.

9 I 13 § 1 zákon č. 315/2016 Z. z. o registri partnerov verejného sektora a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 315/2016 om registret över offentliga sektorns partner och om ändring och komplettering av vissa lagar) av den 25 oktober 2016, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om registret över offentliga sektorns partner), föreskrivs följande:

10 Av 13 § 2 i nämnda lag följer att registreringsmyndigheten ska avregistrera en registrerad partner till den offentliga sektorn från registret över offentliga sektorns partner om den har ålagt denne böter, genom ett beslut som vunnit laga kraft, till följd av underlåtelse att fullgöra skyldigheten att inom den lagstadgade fristen inge en ansökan om ändring av de uppgifter som registrerats i registret avseende den verkliga huvudmannen eller till följd av åsidosättande av förbudet i 19 § i denna lag och böterna inte har betalats inom den frist som har fastställts av den behöriga domstolen.

11 Enligt 13 § 4 i samma lag ska registreringsmyndigheten ålägga den bemyndigade personen böter på mellan 10000 euro och 100000 euro om personen i fråga åsidosätter förbudet i 19 § i lagen om registret över offentliga sektorns partner.

12 Enligt 13 § 5 första meningen i lagen om registret över offentliga sektorns partner garanterar den bemyndigade personen betalning av de böter som ålagts den person som är stadgeenligt organ för den offentliga sektorns partner.

13 Enligt 13 § 6 i nämnda lag ska registreringsmyndigheten vid åläggandet av böter särskilt beakta överträdelsens art, allvar, det sätt på vilken den begåtts och konsekvenserna av överträdelsen.

14 Enligt 13a § i nämnda lag är det förbjudet för en partner till den offentliga sektorn att senare registrera sig i registret över offentliga sektorns partner under en period av två år från och med den dag då denne avregistrerades.

15 I 14 § i lagen om registret över offentliga sektorns partner anges att ett beslut om böter i enlighet med 13 § 2 även är ett beslut om uteslutning enligt 13a § i Obchodný zakonnik (handelslagen). Den kan uteslutas som är ett stadgeenligt organ eller en ledamot i det stadgeenliga organet för en partner till den offentliga sektorn som avregistrerats från registret över offentliga sektorns partner. Ett beslut om uteslutning innebär att ledamöter i ett stadgeenligt organ som uteslutits inte, under en period av tre år från den dag då beslutet vinner laga kraft, får utöva funktionen som ledamot i det stadgeenliga organet eller som ledamot i det övervakande organet i något bolag eller kooperativ.

16 Ett offentligt organ som i egenskap av avtalspart överför medel eller egendom, rätt till egendom eller andra ekonomiska rättigheter till en partner till den offentliga sektorn har i enlighet med avsnitt 15 § i lagen om registret över offentliga sektorns partner rätt att säga upp avtalet den dag då beslutet om böterna vinner laga kraft.

17 Enligt 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner får en bemyndigad person inte vidta åtgärder med stöd av denna lag om … han eller hon har någon form av förhållande till en partner till den offentliga sektorn eller ledamöterna i dess organ, som kan ge upphov till tvivel om den personens opartiskhet, särskilt när personen i fråga har personliga eller förmögenhetsrättsliga band till den offentliga sektorns partner; med förhållande som kan ge upphov till tvivel om den bemyndigade persons opartiskhet avses inte det förhållande som föreligger mellan en partner till den offentliga sektorn och en bemyndigad person när denne utövar verksamhet i enlighet med särskild lagstiftning.

18 Enligt 11 § 1 i zákon č. 343/2015 Z. z. o verejnom stouvarávaní a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 343/2015 om offentlig upphandling och om ändring och komplettering av vissa lagar) av den 18 november 2015, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om offentlig upphandling), utgör registrering i registret över offentliga sektorns partner ett villkor för att en ekonomiska aktör ska kunna delta i ett förfarande för offentlig upphandling i egenskap av anbudsgivare eller som underleverantör till en anbudsgivare.

19 I lagen om registret över offentliga sektorns partner föreskrivs att fysiska eller juridiska personer som önskar ha ekonomiska relationer med den offentliga sektorn och som följaktligen erhåller offentliga medel, inbegripet EU-medel, bland annat genom att ingå ett avtal med den offentliga sektorn vars värde överstiger de tröskelvärden som fastställs i denna lag, ska registreras i detta register. I denna lag definieras varje person som avser att ha sådana ekonomiska relationer med olika enheter inom den offentliga sektorn som den offentliga sektorns partner. Bland de uppgifter som ska registreras i registret över offentliga sektorns partner finns uppgifter om den verkliga huvudmannen för partnern till den offentliga sektorn. Lagen om registret över offentliga sektorns partner syftar nämligen till att säkerställa insyn i de rättsförhållanden som den offentliga sektorn ingår i genom att säkerställa att ägande- och förvaltningsstrukturerna hos de enheter som har ekonomiska förbindelser med denna sektor offentliggörs.

20 Partnern till den offentliga sektorn måste, för att kunna registrera sig i registret över offentliga sektorns partner, vända sig till en bemyndigad person, det vill säga en oberoende person (till exempel en advokat eller en notarie) som agerar med vederbörlig omsorg, som ska kontrollera identifieringen av den verkliga huvudmannen för denna partner till den offentliga sektorn och som efter denna kontroll kommer att ansöka om registrering av denna partner i registret över offentliga sektorns partner.

21 Okresný súd Žilina (Distriktsdomstolen i Žilina, Slovakien) ålade genom beslut av den 3 oktober 2022 och den 21 februari 2023 med stöd av 13 § i lagen om registret över offentliga sektorns partner Mabonex Slovakia, i egenskap av den offentliga sektorns partner, böter på 20000 euro. De verkställande direktörerna A.B. och X.Y. som i egenskap av stadgeenligt organ handlade för denna partners räkning ålades böter på 10000 euro, för vilka de är solidariskt betalningsansvariga. Dlhopolec ålades böter på 20000 euro, i egenskap av bemyndigad person.

22 Nämnda domstol fann att det, med hänsyn till förhållandet mellan en av företagsledarna i den offentliga sektorns partner och den verkställande direktören för den bemyndigade personen, vilka båda var delägare och företagsledare i ett utomstående bolag, förelåg objektiva omständigheter som kunde påverka opartiskheten hos den bemyndigade personen, i den mening som avses i 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner.

23 Dlhopolec m.fl. överklagade dessa beslut till Krajský súd v Žiline (Regiondomstolen i Žilina, Slovakien), som ogillade överklagandena genom beslut av den 18 juli 2023. Därefter överklagade Dlhopolec m.fl. detta beslut till Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen, Slovakien), som är den hänskjutande domstolen.

24 För det första har den hänskjutande domstolen förklarat att domstolarna i första och andra instans, när de prövade den bemyndigade personens opartiskhet, hämtade inspiration från rättspraxis avseende bedömningen av domares opartiskhet i samband med jävsförfaranden.

25 För det andra har den hänskjutande domstolen preciserat att även om syftet med överklagandet är att bestrida lagenligheten av de böter som ålagts med tillämpning av 13 § i lagen om registret över offentliga sektorns partner, ska det även tas hänsyn till de övriga rättsliga följder som en sådan sanktion kan få för partnern till den offentliga sektorn, för personer som har ställning som stadgeenliga organ och för den bemyndigade personen.

26 En partner till den offentliga sektorn ska nämligen avregistreras från registret över offentliga sektorns partner när beslutet att ålägga denna partner böter har vunnit laga kraft och böterna inte har betalats inom den frist som fastställts av den behöriga domstolen. Dessutom är den bemyndigade personen solidariskt ansvarig för betalningen av de böter som ålagts den person som agerar i egenskap av stadgeenligt organ för partnern till den offentliga sektorn. En eventuell avregistrering av partnern till den offentliga sektorn från registret över offentliga sektorns partner kan dessutom leda till ett förbud för berörda personer att under en period av tre år inneha uppdraget som ledamot i ett bolags stadgeenliga organ. Slutligen har det offentliga organ som tillhandahåller medel eller egendom till en partner till den offentliga sektorn rätt att säga upp det avtal som ingåtts med denna partner till den offentliga sektorn den dag då beslutet att ålägga denna partner böter vinner laga kraft.

27 För det tredje har den hänskjutande domstolen angett att registrering i registret över offentliga sektorns partner utgör ett villkor för att en ekonomisk aktör, i enlighet med 11 § 1 i lagen om offentlig upphandling, ska kunna delta i ett förfarande för offentlig upphandling i egenskap av anbudsgivare eller underleverantör till en anbudsgivare. Denna lag har bland annat införlivat direktiven 2014/23 och 2014/24 med den slovakiska rättsordningen och är tillämplig såväl på offentlig upphandling vars uppskattade värde överstiger de tröskelvärden som fastställs i dessa direktiv, som på offentlig upphandling vars värde understiger dessa tröskelvärden. Således omfattas frågan om inskrivning i registret över offentliga sektorns partner eller en eventuell avregistrering från detta register av en partner till den offentliga sektorn direkt av tillämpningsområdet för de unionsrättsliga bestämmelserna om offentlig upphandling.

28 För det fjärde har den hänskjutande domstolen påpekat att en fysisk eller juridisk person som inte har upptagits i registret över offentliga sektorns partner, eller en person för vilken spärrtiden fortfarande pågår, en period på två år från och med den dag då denna person såsom sanktion har avregistrerats från detta register, inte kan ingå förmögenhetsrättsliga förbindelser med den offentliga sektorn, erhålla medel från europeiska fonder (med undantag från Europeiska garantifonden för jordbruket) eller begära att ett avtal ingås om värdet av ett sådant avtal överstiger den gräns som fastställs i lagen om registret över offentliga sektorns partner. Sådana förbud, som följer av åläggandet av böter och de eventuella rättsliga följderna därav, utgör dessutom hinder för utövandet av näringsfriheten, för den fria rörligheten för varor och kapital samt för friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen. Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att det i Slovakien finns två system för att identifiera en ekonomisk aktörs verkliga huvudmän, nämligen det system som följer av lagen om införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om förhindrande av att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 2015, s. 73), och det system som följer av lagen om registret över offentliga sektorns partner. I praktiken är det således inte uteslutet att den verkliga huvudmannen är olika enligt dessa båda lagar, vilket skulle vara problematiskt.

29 För det femte anser den hänskjutande domstolen, med hänsyn till arten av åsidosättandet av lagen om registret över offentliga sektorns partner och hur sträng den påföljd som följer därav är, att denna påföljd utgör en påföljd av straffrättslig karaktär och följaktligen ska åläggas med iakttagande av principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff, såsom de stadfästs i artikel 49 i stadgan.

30 Den hänskjutande domstolen anser att svaren på de tre första tolkningsfrågorna är av avgörande betydelse för bedömningen av huruvida en eventuell avregistrering från registret över offentliga sektorns partner, som en följdverkan av en utebliven betalning av de böter som ålagts partnern till den offentliga sektorn, är förenlig med de unionsrättsliga bestämmelser som reglerar den gemensamma marknadens funktion och offentlig upphandling.

31 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att ett svar på tolkningsfrågorna 3–5 kommer att göra det möjligt att bedöma huruvida påförandet av böterna och de sekundära konsekvenser som kan följa av detta kan anses vara förutsebara och proportionerliga för de personer som åläggs böter, och följaktligen vara förenliga med de principer som gäller för sanktioner enligt unionsrätten. De oklarheter och inkonsekvenser som identifierats i bestämmelserna i lagen om registret över offentliga sektorns partner framstår som än mer problematiska när, såsom är fallet i det nationella målet, den ekonomiska fördel som partnern till den offentliga sektorn har erhållit till följd av sina kommersiella transaktioner med den offentliga sektorn visar sig vara negativ.

32 Visserligen följer det av 13 § 6 i lagen om registret över offentliga sektorns partner att registreringsmyndigheten, när myndigheten påför böter, ska beakta, bland annat, arten av, allvaret av, formerna för och följderna av åsidosättandet av skyldigheten att registrera sig i registret över offentliga sektorns partner. Denna bestämmelse är emellertid endast tillämplig när det är omöjligt att fastställa den ekonomiska fördel som partnern till den offentliga sektorn har erhållit. När denna fördel kan fastställas krävs det dessutom enligt 13 § 1 i denna lag att böterna ska påföras med ett belopp som motsvarar denna fördel, utan att det på något sätt tas hänsyn till de faktiska omständigheter som ligger till grund för åläggandet av böterna och utan att det föreskrivs någon övre gräns för det bötesbelopp som kan åläggas. Slutligen är det endast de nationella domstolarnas tolkning av förarbetena till nämnda lag som ger vägledning om hur begreppet ekonomisk fördel ska tolkas.

33 Vad gäller tolkningsfråga 6 har den hänskjutande domstolen understrukit att det i 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner inte föreskrivs några exakta kriterier avseende förhållandets eller anknytningens kvalitet, art, varaktighet eller närhet, som kan ge upphov till tvivel om den bemyndigade personens opartiskhet, och att denna bestämmelse ger registreringsmyndigheten, som beslutar om sanktionen, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida åläggandet av böter, såsom de böter som är aktuella i det nationella målet, kan anses vara förutsebart och proportionerligt och följaktligen förenligt med de principer som är tillämpliga i fråga om sanktioner i unionsrätten, särskilt artikel 49 i stadgan.

34 Mot denna bakgrund beslutade Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen, Slovakien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

35 Den slovakiska regeringen har i första hand gjort gällande att domstolen inte är behörig att besvara förevarande begäran om förhandsavgörande. Inget av de områden av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har identifierat avser nämligen lagen om registret över offentliga sektorns partner, vilken, såsom den hänskjutande domstolen själv har angett, inte införlivar någon unionsrättsakt med den slovakiska rättsordningen.

36 Denna regering har härvidlag till att börja med gjort gällande att den hänskjutande domstolen endast på ett mycket oprecist sätt har hänvisat till att det finns ett samband mellan unionsbestämmelserna om offentlig upphandling och föremålet för begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen grundar sig under alla omständigheter på en felaktig rättslig bedömning vad gäller de konsekvenser som lagen om registret över offentliga sektorns partner kan få mot bakgrund av dessa bestämmelser.

37 Vidare kan de uppgifter som den hänskjutande domstolen lämnat om den slovakiska lagstiftningen om bekämpning av penningtvätt inte i sig styrka att det föreligger en tillräcklig anknytning till direktiv 2015/849. Enligt den slovakiska regeringen rör det nationella målet inte på något sätt frågan om tolkningen av detta direktiv.

38 Slutligen anser denna regering att den hänskjutande domstolen inte på något sätt har preciserat vilka överväganden som fått den att dra slutsatsen att lagen om registret över offentliga sektorns partner utgör ett hinder för utövandet av de grundläggande friheterna eller att det, inom ramen för den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, är fråga om en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

39 Det ska härvidlag erinras om att EU-domstolen, i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, enligt fast praxis endast får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (dom av den 4 september 2025, AW T, C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

40 För det första, vad gäller tillämpligheten av direktiv 2015/849, räcker det att konstatera att den hänskjutande domstolen inte har ställt någon fråga till EU-domstolen om tolkningen av detta direktiv och att det för att besvara begäran om förhandsavgörande inte är nödvändigt att tolka detta direktiv. De argument som Republiken Slovakien har anfört i detta avseende saknar således betydelse för frågan huruvida domstolen är behörig att besvara begäran om förhandsavgörande.

41 För det andra, vad gäller frågan huruvida det finns en tillräcklig anknytning mellan unionsbestämmelserna om offentlig upphandling och föremålet för begäran om förhandsavgörande, har den hänskjutande domstolen preciserat att varje fysisk eller juridisk person som önskar upprätthålla ett förmögenhetsförhållande med den offentliga sektorn och, bland annat, ingå ett avtal inom ramen för ett förfarande för offentlig upphandling, är skyldig att registrera sig i registret över offentliga sektorns partner, åtminstone under löptiden för det aktuella avtal som ingåtts med den offentliga sektorn, när värdet av den ekonomiska prestationen överstiger det tröskelvärde som fastställts i tillämplig lag.

42 Den hänskjutande domstolen har tillagt att lagen om registret över offentliga sektorns partner ändrade lagen om offentlig upphandling, genom vilken bland annat direktiven 2014/23 och 2014/24 införlivades med den slovakiska rättsordningen.

43 Till följd av EU-domstolens ordförandes begäran om upplysningar av den 22 oktober 2024 till den hänskjutande domstolen, bekräftade den hänskjutande domstolen att vissa av de affärstransaktioner som Mabonex Slovakia hade genomfört, och vars fakturor hade beaktats vid beräkningen av den ekonomiska fördel som bolaget hade erhållit vid påförandet av den sanktionsavgift som är aktuell i det nationella målet, hade genomförts på grundval av avtal som ingåtts efter förfaranden för offentlig upphandling som regleras i den nationella lagstiftning som införlivar direktiven 2014/23 och 2014/24.

44 Mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterar domstolen att det finns en tillräcklig anknytning mellan föremålet för begäran om förhandsavgörande och direktiven 2014/23 och 2014/24. Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att den hänskjutande domstolen, såsom den slovakiska regeringen har hävdat, grundade sig på en felaktig tolkning av de konsekvenser som lagen om registret över offentliga sektorns partner skulle få för den slovakiska lagstiftningen om offentlig upphandling. Denna bedömning avser nämligen tolkningen av nationell rätt som EU-domstolen inte är behörig att ifrågasätta inom ramen för förfarandet för förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 oktober 2025, Attal et Associés, C‑321/24, EU:C:2025:836, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

45 För det tredje gör de omständigheter som behandlats i punkterna 40–42 ovan även det möjligt att, i motsats till vad den slovakiska regeringen har hävdat, anse att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, protectus, C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

46 Enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, vilka det erinrats om i punkt 41 ovan, utgör registreringen i registret över offentliga sektorns partner ett nödvändigt villkor för att en ekonomisk aktör ska kunna ingå ett avtal inom ramen för ett förfarande för offentlig upphandling. Avsaknaden av en sådan registrering liknar således ett skäl för uteslutning från deltagande i en sådan upphandling. Även om artikel 57 i direktiv 2014/24 innehåller en uttömmande uppräkning av skälen för uteslutning, utesluter detta inte att medlemsstaterna kan bibehålla eller föreskriva materiella bestämmelser som bland annat syftar till att säkerställa att de upphandlande myndigheterna iakttar principen om likabehandling vid offentlig upphandling, som slås fast i artikel 18.1 i direktiv 2014/24, liksom den princip om öppenhet som denna förutsätter, vilket de upphandlande myndigheterna är skyldiga att göra under hela förfarandet för offentlig upphandling och som ligger till grund för unionsdirektiven om förfaranden vid offentlig upphandling, förutsatt att proportionalitetsprincipen respekteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2009, Assitur, C‑538/07, EU:C:2009:317, punkt 21, och dom av den 15 september 2022, J. Sch. Omnibusunternehmen och K. Reisen, C‑416/21, EU:C:2022:689, punkt 58).

47 Under dessa omständigheter finner domstolen att Republiken Slovakien, genom att kräva registrering i registret över offentliga sektorns partner, i enlighet med lagen om registret över offentliga sektorns partner, på grundval av vilken de böter som är aktuella i det nationella målet har påförts, har använt sig av en skönsmässig befogenhet eller ett utrymme för fritt skön som helt och hållet ingår i den reglering som föreskrivs genom denna unionsrättsakt, vilket enligt domstolens fasta praxis innebär att denna medlemsstat tillämpar denna rätt, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, bland annat, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 50 och där angiven rättspraxis och dom av den 29 juli 2024, protectus ( C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 59).

48 För det fjärde, vad gäller Republiken Slovakiens argument att den hänskjutande domstolen inte på något sätt har preciserat vilka överväganden som föranledde den att dra slutsatsen att lagen om registret över offentliga sektorns partner utgör ett hinder för utövandet av de grundläggande friheterna, är detta en invändning om rättegångshinder och kan inte påverka bedömningen av domstolens behörighet att besvara begäran om förhandsavgörande.

49 Av ovanstående följer att domstolen är behörig att pröva begäran om förhandsavgörande.

50 Den slovakiska regeringen har till att börja med gjort gällande att tolkningsfrågorna 1–3 inte kan tas upp till prövning, eftersom de är abstrakta och saknar relevans för avgörandet av det nationella målet.

51 Den slovakiska regeringen har i huvudsak angett att bolaget Mabonex Slovakia inte har avregistrerats från registret över offentliga sektorns partner med tillämpning av 13 § 2 i lagen om registret över offentliga sektorns partner, utan att bolaget tvärtom, vid den tidpunkt då nämnda regering ingav sitt skriftliga yttrande till domstolen, fortfarande var upptaget i registret. Nämnda regering har även understrukit att efter det att nämnda bolag, inom den frist som fastställts av den behöriga domstolen, har betalat det bötesbelopp som ålagts bolaget, kan en sådan avregistrering inte längre ske med stöd av denna bestämmelse. Tolkningsfrågorna 1–3 avser dock enbart den nu uteslutna hypotesen om en potentiell avregistrering [av Mabonex Slovakia] från registret över offentliga sektorns partner som en sekundär följd av att partnern till offentliga sektorn inte har betalat böterna, och frågorna kan således inte tas upp till prövning.

52 Den slovakiska regeringen har vidare gjort gällande att ett svar på tolkningsfrågorna 4 och 5 inte är relevant för att avgöra det nationella målet. I motsats till vad dessa frågor tycks antyda har nämligen, enligt den slovakiska regeringen, Mabonex Slovakia inte ålagts någon sanktionsavgift motsvarande den ekonomiska fördel som bolaget erhållit, i den mening som avses i 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner, då registreringsmyndigheten i själva verket ålade detta bolag böter med stöd av det andra meningsledet punkt 1 a i 13 §, eftersom bolagets ekonomiska resultat visade sig vara negativt varför en sådan ekonomisk fördel inte kunde fastställas.

53 Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 21 mars 2024, Remia Com Impex, C‑10/23, EU:C:2024:259, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

54 Inom ramen för det samarbete som har inrättats mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna krävs, likaså enligt fast rättspraxis, att den nationella domstolen noggrant iakttar kraven avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande, vilka uttryckligen anges i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen (dom av den 21 mars 2024, Remia Com Impex, C‑10/23, EU:C:2024:259, punkt 28 och där angiven rättspraxis). Det erinras för övrigt om dessa krav i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1), vilka numera återfinns i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C, C/2024/6008).

55 Det krävs således, enligt artikel 94 a i rättegångsreglerna, att den hänskjutande domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller, att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor. I ett förfarande enligt artikel 267 FEUF är EU-domstolen nämligen endast behörig att tolka en unionsrättsakt på grundval av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen (dom av den 21 mars 2024, Remia Com Impex, C‑10/23, EU:C:2024:259, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

56 Vad för det första gäller frågorna 1–3 från den hänskjutande domstolen, har nämnda domstol angett att svaret på dessa frågor är avgörande för bedömningen av huruvida den potentiella avregistreringen av partnern till den offentliga sektorn från registret över offentliga sektorns partner som en sekundär följd av att de böter som denna partner ålagts inte har betalats är förenlig med unionsrätten, i synnerhet med vissa bestämmelser om utövandet av de grundläggande friheterna. Härvidlag är redogörelsen för de faktiska omständigheterna i det nationella målet bristfällig och innehåller inte några uppgifter som gör det möjligt för EU-domstolen att fastställa huruvida Mabonex Slovakia, i egenskap av partner till den offentliga sektorn, har underlåtit att betala böterna och huruvida detta bolag, på grund av denna uteblivna betalning, faktiskt har avregistrerats från registret över offentliga sektorns partner, vilket får till följd att det är förhindrat att ingå ett avtal inom ramen för ett förfarande för offentlig upphandling och koncessionsavtal med något som helst offentligt organ.

57 Av detta följer att dessa frågor grundar sig på en hypotetisk situation, närmare bestämt att Mabonex Slovakia avregistrerats från registret över offentliga sektorns partner, eller att de inte innehåller tillräckliga uppgifter för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 53).

58 Under dessa omständigheter kan tolkningsfrågorna 1–3 inte tas upp till prövning.

59 För det andra ska det påpekas att tolkningsfrågorna 4 och 5 i huvudsak avser tolkningen av artikel 49.1 och 49.3 i stadgan, för att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner är tillräckligt precis och huruvida den är förenlig med principen att påföljden ska vara proportionerlig.

60 Den omständigheten att registreringsmyndigheten påförde Mabonex Slovakia böter på grundval av de belopp som avses i den andra delen av denna bestämmelse och inte på grundval av den ekonomiska fördel som detta bolag skulle ha erhållit i enlighet med 13 § 1 a första meningsledet, innebär emellertid inte i sig att dessa frågor inte kan tas upp till prövning.

61 Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att klagandena i det nationella målet anser att registreringsmyndigheten borde ha ålagt detta bolag böter enligt 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner, eftersom de anser att den ekonomiska fördelen kunde fastställas, även om den hade varit negativ. Det kan således inte uteslutas att prövningen av dessa frågor mot bakgrund av denna bestämmelse är relevant för avgörandet av det nationella målet.

62 Härav följer att frågorna 4 och 5 kan tas upp till prövning.

63 Eftersom frågorna 4–6 i huvudsak avser tolkningen av artikel 49 i stadgan, ska det fastställas huruvida denna bestämmelse är tillämplig i det nationella målet genom en prövning av huruvida det aktuella påföljdssystemet är av straffrättslig karaktär.

64 Det framgår av domstolens fasta praxis att tre kriterier är relevanta vid bedömningen av huruvida en sanktionsåtgärd är av straffrättslig karaktär, bland annat vid tillämpningen av artikel 49 i stadgan. Det första kriteriet är den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, det andra kriteriet är överträdelsens art och det tredje kriteriet är hur sträng den påföljd är som den berörda personen kan åläggas (dom av den 1 augusti 2025, BAJI Trans, C‑544/23, EU:C:2025:614, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

65 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att utifrån dessa kriterier kontrollera huruvida de böter som påförts Dlhopolec m.fl. har straffrättslig karaktär i den mening som avses i artikel 49.1 i stadgan, kan EU-domstolen emellertid, när den meddelar ett förhandsavgörande, bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen vid dess bedömning (dom av den 1 augusti 2025, BAJI Trans, C‑544/23, EU:C:2025:614, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

66 För det första ska det påpekas att lagen om registret över offentliga sektorns partner inte kvalificerar den påföljd som åläggs med stöd av 13 § i denna lag som straffrättslig. Tillämpningen av artikel 49 i stadgan omfattar emellertid – oberoende av huruvida lagöverträdelser kvalificeras som straffrättsliga enligt nationell rätt – förfaranden och sanktionsåtgärder som ska anses ha en straffrättslig karaktär sett till de båda andra kriterierna som nämns i punkt 64 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, BAJI Trans, C‑544/23, EU:C:2025:614, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

67 För det andra, vad gäller överträdelsens art, framgår det att de böter som åläggs på grund av åsidosättandet av kraven i lagen om registret över offentliga sektorns partner eftersträvar såväl avskräckande som beivrande av dessa överträdelser, eftersom partnern till den offentliga sektorn, enligt 13 § 1 a i lagen om registret över offentliga sektorns partner, åläggs antingen böter som motsvarar den ekonomiska fördel som denne har erhållit eller böter på mellan 10000 euro och 1000000 euro, utan att dessa böter är avsedda att ersätta den skada som orsakats av dessa böter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, BAJI Trans, C‑544/23, EU:C:2025:614, punkterna 67 och 68 samt där angiven rättspraxis).

68 För det tredje, vad gäller kriteriet avseende hur sträng den ålagda påföljden är, framgår det av begäran om förhandsavgörande att åsidosättandet av skyldigheten att vara opartisk vad gäller den person som är bemyndigad att registrera partnern till den offentliga sektorn i registret över offentliga sektorns partner kan leda till att denne åläggs böter, antingen med ett belopp som motsvarar den ekonomiska fördel som partnern har erhållit eller, när denna ekonomiska fördel inte kan kvantifieras, med ett belopp på mellan 10000 euro och 1000000 euro. Vidare åläggs den bemyndigade personen böter på mellan 10000 euro och 100000 euro.

69 Det ska härvidlag erinras om att strängheten i den vidtagna sanktionsåtgärden ska bedömas i förhållande till den högsta påföljd som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna (dom av den 1 augusti 2025, BAJI Trans, C‑544/23, EU:C:2025:614, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

70 I förevarande fall kan det konstateras att det inte föreskrivs någon övre gräns i detta avseende när böterna påförs med hänsyn till den ekonomiska fördel som partnern till den offentliga sektorn har erhållit. För det fall denna fördel inte kan kvantifieras kan böterna dessutom uppgå till 1000000 euro för partnern till offentliga sektorn och 100000 euro för den bemyndigade personen, vilket är betydande belopp.

71 Under dessa omständigheter, och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, ska det understrykas att ett påföljdssystem som har de kännetecken som anges i 13 § i lagen om registret över offentliga sektorns partner är av straffrättslig karaktär i den mening som avses i artikel 49 i stadgan. Av detta följer att detta system ska bedömas mot bakgrund av principen om laglighet i fråga om brott och straff och proportionalitetsprincipen, vilka slås fast i artikel 49.1 och 49.3 i stadgan.

72 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 6, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 49.1 i stadgan och rättssäkerhetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en person som är bemyndigad att registrera ett bolag i ett register över den offentliga sektorns partner är förhindrad att göra en sådan registrering när dennes förhållande till partnern till den offentliga sektorn kan påverka dennes opartiskhet, särskilt på grund av personliga eller ekonomiska band mellan vederbörande och denna partner, utan att några andra kriterier som gör det möjligt att bedöma denna opartiskhet preciseras och trots att ett åsidosättande av detta krav på opartiskhet leder till att en straffrättslig påföljd åläggs.

73 Rättssäkerhetsprincipen kräver dels att rättsregler ska vara klara och precisa, dels att enskilda kan förutse hur dessa rättsregler kommer att tillämpas, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser. Enligt nämnda princip krävs det i synnerhet att en lagstiftning gör det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de därigenom åläggs och att de på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed (dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl., C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

74 Den straffrättsliga legalitetsprincipen, som stadfästs i artikel 49.1 i stadgan och som utgör ett särskilt uttryck för den allmänna rättssäkerhetsprincipen, innebär att lagen på ett tydligt sätt ska beskriva brotten och de straff som utdöms för dem. Det villkoret är uppfyllt när en enskild av den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen, kan utläsa vilka handlingar och vilken underlåtenhet som leder till straffrättsligt ansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld, C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 50, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 162, och dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl., C‑623/22, EU:C:2024:639, punkterna 39 och 40).

75 Enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som undertecknades i Rom den 4 november 1950, vilken artikel avser motsvarande rättigheter som de som garanteras i artikel 49 i stadgan, kan lagstiftningsakters ordalydelse, då den med nödvändighet måste vara allmänt hållen, inte vara utformad med absolut precision. Härav följer bland annat att användning av en lagstiftningsteknik där man anger allmänna kategorier snarare än uttömmande förteckningar, ofta medför svåra gränsdragningar av definitionerna. De tvivel som kan uppstå i olika gränsfall innebär emellertid inte i sig att en bestämmelse ska anses vara oförenlig med artikel 7 i nämnda konvention, förutsatt att bestämmelsen anses vara tillräckligt tydligt utformad i de allra flesta fall (se, för ett liknande resonemang, bland annat Europadomstolen, 15 november 1996, Cantoni mot Frankrike, CE:ECHR:1996:1115JUD001786291, §§ 31 och 32). Dessa överväganden gäller, med stöd av artikel 52.3 i stadgan, med avseende på artikel 49 i stadgan (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 165).

76 Enligt domstolens praxis kan principen om att tillämplig lag ska vara klar och tydlig inte kan tolkas som ett förbud mot att bestämmelser om straffrättsligt ansvar gradvis klargörs i rättspraxis, förutsatt att den tolkning som ges i rättspraxis i rimlig grad kan förutses (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 167, och dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl., C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 43).

77 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen i huvudsak angett att det i 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner inte föreskrivs några exakta kriterier avseende förhållandets eller förbindelsernas kvalitet, art, varaktighet, närhet, som kan ge upphov till tvivel om den bemyndigade personens opartiskhet när han eller hon registrerar en partner till den offentliga sektorn i registret över offentliga sektorns partner, och i detta avseende ges registreringsmyndigheten ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när denna myndighet, i förekommande fall, påför någon en sanktion för åsidosättande av detta krav på opartiskhet.

78 Det ska inledningsvis påpekas att det inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser och att fastställa huruvida den nationella domstolens tolkning av desamma är korrekt. En sådan tolkning omfattas nämligen av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

79 EU-domstolen är däremot, inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, behörig att, på grundval av handlingarna i det nationella målet samt de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts till den, ge användbara anvisningar som är ägnade att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra målet (dom av den 19 juni 2025, Lietuvos bankas, C‑671/23, EU:C:2025:457, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

80 För att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida graden av precision i 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner uppfyller kraven i artikel 49.1 i stadgan vad gäller de kriterier som gör det möjligt att bedöma huruvida kravet på opartiskhet för den person som är bemyndigad att kontrollera de relevanta uppgifterna och att registrera partnern till den offentliga sektorn i registret över offentliga sektorns partner inte har iakttagits, konstaterar domstolen följande. Inledningsvis föreskrivs det i denna bestämmelse att en bemyndigad person inte [får] utföra de åtgärder som regleras i denna lag om han eller hon har någon form av förhållande till en partner till den offentliga sektorn eller ledamöterna i dess organ, som kan ge upphov till tvivel om den personens opartiskhet, särskilt när personen i fråga har personliga eller förmögenhetsrättsliga band till den offentliga sektorns partner; med förhållande som kan ge upphov till tvivel om den bemyndigade persons opartiskhet avses inte det förhållande som föreligger mellan en partner till den offentliga sektorn och en bemyndigad person när denne utövar verksamhet i enlighet med särskild lagstiftning.

81 Av detta följer att 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner, i den del den preciserar räckvidden av kravet på opartiskhet med hänvisning till förekomsten av såväl personliga som ekonomiska band mellan den bemyndigade personen och partnern till den offentliga sektorn, innehåller en formulering som är förenlig med kravet i artikel 49.1 i stadgan, såsom denna bestämmelse har tolkats av domstolen i den rättspraxis som nämns i punkt 74 ovan. En sådan formulering, som är kännetecknande för förhållandet mellan den bemyndigade personen och partnern till den offentliga sektorn, gör det nämligen möjligt för dessa personer att med tillräcklig klarhet och precision få kännedom om omfattningen av sina skyldigheter i fråga om opartiskhet för att registrera denna partner i registret över offentliga sektorns partner, och att få kännedom om att åsidosättandet av dessa skyldigheter kan medföra straffrättsligt ansvar i form av de böter som föreskrivs i 13 § i lagen om registret över offentliga sektorns partner.

82 Detta gäller i än högre grad eftersom det i 19 § c i denna lag dessutom preciseras vilka situationer som inte kan anses utgöra ett förhållande som kan påverka den bemyndigade personens opartiskhet, närmare bestämt förhållanden mellan partnern till den offentliga sektorn och den person som är bemyndigad inom ramen för sin verksamhet som regleras av särskilda bestämmelser, vilket enligt den hänskjutande domstolen bland annat avser förhållandet mellan klient och advokat eller medverkan av notarier och skatterådgivare.

83 Vidare kan den omständigheten att 19 § c ger registreringsmyndigheten ett utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av huruvida banden mellan den bemyndigade personen och partnern till den offentliga sektorn kan påverka kravet på opartiskhet i nämnda paragraf inte i sig leda till slutsatsen att denna bestämmelse inte är tillräckligt klar och precis, i den mening som avses i artikel 49.1 i stadgan. Såsom den slovakiska regeringen har påpekat, och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, måste den person som är bemyndigad att registrera en partner till den offentliga sektorn i registret över offentliga sektorns partner, mot bakgrund av lydelsen i nämnda 19 § c, rimligen förvänta sig att denna myndighet kontrollerar de faktiska och rättsliga omständigheter som kännetecknar de personliga och ekonomiska banden mellan vederbörande och partnern för att avgöra om de kan ge upphov till tvivel om nämnda persons opartiskhet och följaktligen hindra vederbörande från att registrera nämnda partner i registret över offentliga sektorns partner.

84 Slutligen kan den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har påpekat, att de behöriga nationella domstolarna har hänvisat till rättspraxis avseende domares opartiskhet för att klargöra räckvidden av det krav på opartiskhet som åligger den person som är bemyndigad att registrera partnern till den offentliga sektorn i registret över offentliga sektorns partner, i den mening som avses i 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner, inte heller anses strida mot artikel 49.1 i stadgan.

85 Såsom det har erinrats om i punkt 76 ovan tillåter nämligen artikel 49.1 att reglerna om straffrättsligt ansvar gradvis klargörs genom tolkningar i rättspraxis, förutsatt att dessa tolkningar är rimligt förutsebara. Det ska påpekas att en analog tillämpning av befintlig rättspraxis avseende ett annat rättsligt sammanhang inte kan anses vara oförutsebar, eftersom en sådan tillämpning ingår i de sedvanliga lagtolkningsmetoderna.

86 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det således inte, mot bakgrund av ordalydelsen i 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner, jämförd med 13 § i samma lag, och den tolkningsmetod som används av de behöriga nationella domstolarna, att den bemyndigade personen och den berörda partnern till den offentliga sektorn är förhindrade att på ett tillräckligt klart och precist sätt, i den mening som avses i artikel 49.1 i stadgan, fastställa vilka handlingar och underlåtenheter som kan medföra straffrättsligt ansvar.

87 Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att, enligt den hänskjutande domstolen, såväl Okresný súd Žilina (Distriktsdomstolen i Žilina) som Krajský súd v Žiline (Regiondomstolen i Žilina), i förevarande fall fann att den bemyndigade personen hade åsidosatt 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner genom att endast konstatera att å ena sidan delägaren och företagsledaren i den bemyndigade personen och å andra sidan delägaren och företagsledaren i partnern till den offentliga sektorn båda var delägare i ett utomstående bolag, utan att lämna några andra uppgifter om arten och omfattningen av denna affärsförbindelse.

88 Denna omständighet rör nämligen frågeställningen huruvida dessa domstolars tolkning av nationell rätt är korrekt och huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits, vilken inte kan påverka bedömningen av huruvida denna bestämmelse är tillräckligt klar och precis för att uppfylla kraven i artikel 49.1 i stadgan. Även om det antas att denna tolkning anses vara oförutsebar, i den mening som avses i rättspraxis avseende artikel 49.1, gör ett sådant konstaterande under alla omständigheter det inte möjligt att dra slutsatsen att 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner i sig inte uppfyller kraven i nämnda artikel 49.1. Snarare innebär det att nämnda tolkning inte kan godtas, eftersom den strider mot de grundläggande rättigheterna.

89 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 6 besvaras enligt följande. Artikel 49.1 i stadgan och rättssäkerhetsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att en person som är bemyndigad att registrera ett bolag i ett register över den offentliga sektorns partner är förhindrad att göra en sådan registrering när dennes förhållande till partnern till den offentliga sektorn kan påverka personens opartiskhet, särskilt på grund av personliga eller ekonomiska band mellan vederbörande och denna partner till den offentliga sektorn, utan att några andra kriterier som gör det möjligt att bedöma denna opartiskhet har preciserats och trots att ett åsidosättande av detta krav på opartiskhet leder till att en påföljd av straffrättslig karaktär påförs. Detta gäller under förutsättning att denna bemyndigade person och nämnda partner till den offentliga sektorn, mot bakgrund av lydelsen i den nationella lagstiftningen och den tolkning av denna som görs av de behöriga nationella domstolarna på grundval av sedvanliga lagtolkningsmetoder, på ett tillräckligt klart och precist sätt kan avgöra vilka handlingar och underlåtenheter som kan medföra straffrättsligt ansvar.

90 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 5, som ska prövas före fråga 4, för att få klarhet i huruvida artikel 49.1 i stadgan och rättssäkerhetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som, för det fall kravet på opartiskhet för den person som är bemyndigad att registrera ett bolag i registret över partner i den offentliga sektorn inte iakttas, endast föreskriver att bolaget ska åläggas böter som motsvarar den ekonomiska fördel som bolaget har erhållit inom ramen för sina förbindelser med den offentliga sektorn, utan att precisera vilka parametrar som gör det möjligt att fastställa denna fördel.

91 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det i 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner föreskrivs att vid åsidosättande av bland annat förbudet i 19 § c i denna lag – enligt vilket det krävs att den bemyndigade personen, för att registrera partnern till den offentliga sektorn i registret över offentliga sektorns partner, inte har någon relation med partnern eller med medlemmarna i dennes organ som kan påverka dennes opartiskhet – ska registreringsmyndigheten ålägga partnern till den offentliga sektorn böter till ett belopp som motsvarar den ekonomiska fördel som denna partner har erhållit. Om denna ekonomiska fördel inte kan kvantifieras ska myndigheten ålägga nämnda partner till den offentliga sektorn böter på mellan 10000 euro och 1000000 euro.

92 Det framgår således av 13 § 1 a att möjligheten att kvantifiera den ekonomiska fördel som partnern till den offentliga sektorn har erhållit, liksom storleken på fördelen när denna kan kvantifieras, avgör eller i vart fall påverkar beloppet för de böter som åläggs denna partner för åsidosättande av den skyldighet som föreskrivs i 19 § c i lagen om registret över offentliga sektorns partner. För att uppfylla kraven i artikel 49.1 i stadgan är det således viktigt att begreppet ekonomisk fördel, i den mening som avses i denna lag, är tillräckligt klart och precist för att göra det möjligt för partner i den offentliga sektorn att fastställa de påföljder som de riskerar om lagen åsidosätts.

93 Härvidlag har den hänskjutande domstolen påpekat att det i 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner inte preciseras huruvida begreppet ekonomisk fördel avser den ekonomiska fördel som det bötfällda bolaget har erhållit på grundval av ett avtal som ingåtts med en offentlig myndighet, ett avtal vars ingående till exempel skulle vara beroende av att bolaget är upptaget i registret över offentliga sektorns partner, eller om hänsyn ska tas till den ekonomiska fördel som följer av detta bolags övergripande kommersiella och ekonomiska verksamhet. Den hänskjutande domstolen har tillagt att det i denna bestämmelse inte fastställs vilken period som är relevant för bedömningen av en sådan fördel, i synnerhet huruvida perioden efter registreringen i registret över offentliga sektorns partner, perioden efter ingåendet av avtalet eller kalenderåret före det kalenderår under vilket sanktionen påförs ska beaktas.

94 I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen angett att såväl Okresný súd Žilina (Distriktsdomstolen i Žilina) som Krajský súd v Žiline (Regiondomstolen i Žilina) har tolkat begreppet ekonomisk fördel, i den mening som avses i 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner, med utgångspunkt i motiveringen till denna lag. Dessa domstolar ansåg således att detta begrepp avser den fördel som partnern till den offentliga sektorn har dragit av relevanta transaktioner med den offentliga sektorn under perioden från det att partnern registrerades i registret över offentliga sektorns partner till dess att sanktionsförfarandet inleddes.

95 Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida denna tolkningsmetod är förenlig med artikel 49.1 i stadgan, samtidigt som den har understrukit att en sådan tolkning är förenlig med motiveringen till lagen om registret över offentliga sektorns partner.

96 EU-domstolen erinrar om att den omständigheten att det i lagstiftning hänvisas till allmänna begrepp som gradvis ska klargöras i princip inte utgör hinder för att denna lagstiftning kan anses innehålla klara och precisa bestämmelser som gör det möjligt för den enskilde att förutse vilka påföljder av straffrättslig karaktär som en överträdelse av denna lagstiftning kan medföra. Det avgörande i detta sammanhang är huruvida dessa begrepps eventuella tvetydighet eller vaghet kan undanröjas med hjälp av sedvanliga tolkningsmetoder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl., C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

97 I förevarande fall ska det påpekas att en tolkning av begreppet ekonomisk fördel, i den mening som avses i 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner, genom en hänvisning till förarbetena till denna lag utgör en sedvanlig tolkningsmetod i slovakisk rätt, enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen.

98 Under dessa omständigheter framstår detta begrepp, såsom det tolkas med hjälp av en sådan metod, som tillräckligt klart och precist med hänsyn till de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen.

99 Den hänskjutande domstolen har tillagt att Okresný súd Žilina (Distriktsdomstolen i Žilina) och Krajský súd v Žiline (Regiondomstolen i Žilina), efter att ha konstaterat att Mabonex Slovakia hade erhållit en negativ ekonomisk fördel till följd av sina affärstransaktioner med den offentliga sektorn, båda beslutade att ålägga detta bolag böter på 20000 euro med stöd av 13 § 1 a andra meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner. Denna tolkning är problematisk, eftersom det i denna lag inte preciseras att en negativ ekonomisk fördel ska förstås så, att den medför att det föreligger en situation där denna fördel inte kan kvantifieras.

100 Det ska härvidlag understrykas att denna fråga, såsom angetts i punkt 88 ovan, avser den korrekta tolkningen av nationell rätt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma. Denna fråga kan däremot inte påverka den klara och precisa karaktären av 13 § 1 a första meningsledet av lagen om registret över offentliga sektorns partner, i den mening som avses i rättssäkerhetsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen.

101 Vid bedömningen av huruvida artikel 49.1 i stadgan har iakttagits ska det fastställas huruvida en partner till den offentliga sektorn kan förutse i vilka situationer denne kan komma att åläggas böter och om beräkningsmetoden för böterna är rimligt förutsägbar.

102 Domstolen konstaterar, i likhet med den slovakiska regeringen och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att med hänsyn till systematiken i och syftet med denna lag, såsom dessa framgår av begäran om förhandsavgörande, kan en partner till den offentliga sektorn, när ett negativt ekonomiskt resultat följer av dess förbindelser med den offentliga sektorn, rimligen förutse att denne kan komma att åläggas böter som beräknats i enlighet med 13 § 1 a i nämnda lag när denne har begått en överträdelse av denna lag. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida en sådan partner till den offentliga sektorn under sådana omständigheter rimligen kunde förutse att en negativ ekonomisk fördel kunde likställas med en omöjlighet att kvantifiera denna fördel.

103 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 5 besvaras enligt följande. Artikel 49.1 i stadgan och rättssäkerhetsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, för det fall kravet på opartiskhet för den person som är bemyndigad att registrera ett bolag i registret över partner i den offentliga sektorn inte iakttas, endast föreskriver att bolaget ska åläggas böter motsvarande den ekonomiska fördel som det har erhållit inom ramen för sina förbindelser med den offentliga sektorn, utan att precisera vilka parametrar som gör det möjligt att fastställa denna fördel. Detta gäller under förutsättning att dessa parametrar kan fastställas genom en sedvanlig tolkningsmetod som tillämpas av de behöriga nationella domstolarna, så att nämnda bolag på ett tillräckligt klart och precist sätt kan fastställa de sanktioner som det riskerar att påföras om lagstiftningen åsidosätts.

104 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 4 för att få klarhet i huruvida artikel 49.3 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett bolag som har överträtt denna lagstiftning automatiskt åläggs böter motsvarande den ekonomiska fördel som det har erhållit inom ramen för sina förbindelser med den offentliga sektorn, utan att den behöriga myndigheten kan göra åtskillnad beroende på överträdelsens art eller beakta de andra negativa rättsliga följder som åläggandet av nämnda böter kan medföra för det aktuella bolaget.

105 Domstolen erinrar om att det följer av principen om proportionalitet i fråga om straff, som stadfästs i artikel 49.3 i stadgan, att en sanktions stränghet ska stå i proportion till hur allvarlig överträdelsen är (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, ECOTEX BULGARIA, C‑544/19, EU:C:2021:803, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

106 Proportionalitetsprincipen ska dessutom följas inte bara när rekvisiten för en överträdelse fastställs utan även när reglerna för böternas storlek fastställs och vid bedömningen av de omständigheter som kan vara av betydelse för fastställandet av dessa böter (dom av den 6 oktober 2021, ECOTEX BULGARIA, C‑544/19, EU:C:2021:803, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

107 Det framgår även av domstolens praxis att repressiva åtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. Domstolen har i detta sammanhang preciserat att sanktionernas stränghet ska vara anpassad efter hur allvarliga de överträdelser som beivras är, och det ska särskilt säkerställas att åtgärderna verkligen har en avskräckande verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, ECOTEX BULGARIA, C‑544/19, EU:C:2021:803, punkterna 99 och 100 samt där angiven rättspraxis).

108 I förevarande fall framgår av begäran om förhandsavgörande att det i 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner föreskrivs att en partner till den offentliga sektorn ska åläggas böter motsvarande den ekonomiska fördel som denne har erhållit inom ramen för sina förbindelser med den offentliga sektorn, och detta för samtliga överträdelser som avses där, särskilt vid överträdelse av förbudet i 19 § c i denna lag.

109 För det första ska det påpekas att det genom dessa bestämmelser, med hänsyn till deras lydelse och de omständigheter som anges i begäran om förhandsavgörande, införs ett system med strikt ansvar. Enligt detta system räcker fastställandet av att de faktiska omständigheter som utgör överträdelsen föreligger, oberoende av uppsåt eller oaktsamhet hos de berörda personerna – det vill säga den ekonomiska aktör som är partner till den offentliga sektorn och den person som är bemyndigad att registrera denne i registret över offentliga sektorns partner – för att registreringsmyndigheten ska ålägga böter motsvarande den ekonomiska fördel som denna ekonomiska aktör har erhållit inom ramen för sina förbindelser med den offentliga sektorn.

110 Den omständigheten att de böter som åläggs vid åsidosättande av bland annat 19 § c kan vara likvärdiga med en sådan fördel innebär inte i sig att artikel 49.3 i stadgan utgör hinder för 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner. Det kan nämligen inte uteslutas att en sanktionsåtgärd som syftar till att negera hela den ekonomiska fördel som ett bolag har erhållit inom ramen för sina förbindelser med den offentliga sektorn när bolaget inte har uppfyllt kraven i denna lag, är konsekvent och effektiv för att uppnå det mål som eftersträvas med nämnda lag, vilket är att säkerställa insyn i de rättsförhållanden och kommersiella förbindelser som den offentliga sektorn har med sina partner.

111 Den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, att 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner inte fastställer någon övre gräns för sådana böter, strider inte heller i sig mot principen om proportionalitet i fråga om straff, i den mening som avses i artikel 49.3 i stadgan. Införandet av ett sådant tak skulle nämligen kunna äventyra böternas effektivitet och dess avskräckande och repressiva verkan, eftersom det skulle kunna leda till att vissa ekonomiska aktörer underlåter att uppfylla de skyldigheter som följer av denna lag när den ekonomiska fördel som de förväntar sig att få inom ramen för sina förbindelser med den offentliga sektorn överstiger detta tak.

112 För det andra har den hänskjutande domstolen emellertid angett att registreringsmyndigheten, vid tillämpningen av 13 § 1 a första meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner, automatiskt påför de böter som föreskrivs i denna bestämmelse, utan att beakta omständigheterna i det enskilda fallet. EU-domstolen påpekar att en sådan automatik, inom ramen för ett potentiellt mycket högt bötesbelopp, inte är förenlig med proportionalitetsprincipen i den mening som avses i artikel 49.3 i stadgan, eftersom denna myndighet inte har möjlighet att anpassa bötesbeloppet med hänsyn till hur allvarlig den begångna överträdelsen är.

113 Den hänskjutande domstolen har särskilt preciserat att registreringsmyndigheten inte beaktar att de uppgifter som registrerats i registret över offentliga sektorns partner, avseende den verkliga huvudmannen för partnern till den offentliga sektorn, är korrekta. Att dessa uppgifter är korrekta utgör emellertid en relevant omständighet när denna myndighet påför böterna. I ett sådant fall gör nämligen sådan information det möjligt för enheter inom den offentliga sektorn att på ett tillförlitligt sätt få tillgång till samtliga relevanta uppgifter om den ekonomiska aktör som önskar ingå rättsförhållanden och kommersiella förbindelser med denna sektor. Därmed säkerställs insyn i dessa förbindelser och, följaktligen, att det mål som eftersträvas med lagen om registret över offentliga sektorns partner uppnås.

114 För det tredje framgår det av 13 § 6 i nämnda lag att registreringsmyndigheten vid åläggandet av böter särskilt ska beakta överträdelsens art, allvar, det sätt på vilken den begåtts och konsekvenserna av överträdelsen av den aktuella skyldigheten. Den hänskjutande domstolen har dock preciserat att denna bestämmelse i praktiken endast är tillämplig om den ekonomiska fördel som partnern till den offentliga sektorn har erhållit inte kan kvantifieras, vilket innebär att bötesbeloppet ska bedömas mot bakgrund av 13 § 1 a andra meningsledet i lagen om registret över offentliga sektorns partner.

115 Även om tillämpningen av 13 § 6 i denna lag i ett sådant fall således kan uppfylla det proportionalitetskrav som föreskrivs i artikel 49.3 i stadgan, ankommer det på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att denna myndighet i förevarande fall, för det fall den anser att registreringsmyndigheten på ett korrekt sätt har påfört de böter som är aktuella i det nationella målet med stöd av 13 § 1 a andra meningsledet i nämnda lag, har beaktat samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet, i enlighet med nämnda 13 § 6.

116 För det fjärde och sista, vad gäller de andra ofördelaktiga konsekvenser som lagen om registret över offentliga sektorns partner föreskriver för det bolag som har ålagts böter, har den hänskjutande domstolen angett att när beslutet att ålägga böterna väl har vunnit laga kraft kan den offentliga myndigheten, med stöd av 15 § i denna lag, säga upp varje avtal med partnern till den offentliga sektorn. Det är riktigt att en sådan uppsägning kan få potentiellt betydande konsekvenser för den berörda ekonomiska aktören. Det ska emellertid påpekas att det vid prövningen av huruvida artikel 49.3 i stadgan har iakttagits ankommer på det offentliga organet, och inte på registreringsmyndigheten, som ålägger böter, i den mening som avses i 13 § 1 a i denna lag, att beakta hur allvarliga följderna av en sådan uppsägning är mot bakgrund av samtliga andra relevanta omständigheter i det aktuella fallet. Vid påförandet av böterna kan denna myndighet nämligen inte avgöra huruvida det offentliga organet faktiskt kommer att säga upp avtalet.

117 Vidare anser den hänskjutande domstolen, vad gäller huruvida artikel 49.3 i stadgan iakttas, att det är problematiskt att samma myndighet, i enlighet med 13§ 2 i lagen om registret över offentliga sektorns partner, avregistrerar partner till den offentliga sektorn från registret över offentliga sektorns partner när denna myndighet, bland annat vid åsidosättande av förbudet i 19 § i denna lag, har ålagt böter genom ett beslut som vunnit laga kraft, och dessa böter inte har betalats inom den frist som fastställts av den behöriga domstolen.

118 Det ska härvidlag understrykas att registreringsmyndigheten, vid påförandet av böterna, inte kan avgöra huruvida partnern till den offentliga sektorn kommer att avstå från att betala böterna, så att denne kommer att avregistreras från registret över offentliga sektorns partner. Mot bakgrund av artikel 49.3 i stadgan kan det således inte krävas att lagen om registret över offentliga sektorns partner ålägger denna myndighet att beakta en sådan eventualitet vid fastställandet av bötesbeloppet.

119 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 4 besvaras enligt följande. Artikel 49.3 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett bolag som har överträtt denna lagstiftning automatiskt åläggs böter motsvarande den ekonomiska fördel som bolaget har erhållit inom ramen för sina förbindelser med den offentliga sektorn, utan att den behöriga myndigheten, vid fastställandet av bötesbeloppet, kan beakta någon omständighet som avser åsidosättande av den aktuella skyldigheten. Däremot ska artikel 49.3 i stadgan tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att böter ska påföras inom ett intervall med ett minimi- och maximibelopp, under förutsättning att den behöriga myndigheten särskilt beaktar arten och allvaret av åsidosättandet av den aktuella skyldigheten samt formerna för och följderna av åsidosättandet av denna skyldighet.

120 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: slovakiska.