Domstolens dom (tredje avdelningen) den 30 april 2026
I mål C‑748/24 [Kotaňák], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Mestský súd Bratislava I (Stadsdomstolen i Bratislava I, Slovakien) genom beslut av den 25 april 2024, som inkom till domstolen den 29 oktober 2024, i brottmålet mot
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin, N. Fenger och A. Kornezov, generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 oktober 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: AC, genom M. Mandzák, P. Pechanec och M. Pohovej, advokáti, Slovakiens regering, genom dennes företrädare, Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom R. Lindenthal och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 15 januari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Direktiv 2016/343
Slovakisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första, den andra och den tredje frågan
Den fjärde frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), effektivitetsprincipen och principen om unionsrättens företräde.
2 Begäran har framställts i ett brottmål mot AC för förtal.
3 I skälen 16 och 48 i direktiv 2016/343 anges följande:
4 I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:
5 I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:
6 I artikel 4 i samma direktiv, med rubriken Offentliga uttalanden om skuld, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
7 I artikel 6.1 i direktiv 2016/343 föreskrivs följande:
8 Artikel 10.1 i direktivet har följande lydelse:
9 I 373 § punkterna 1 och 2 Trestný zakon (strafflagen), i vilken brottet förtal definieras, anges följande:
10 I 327 § punkt 1 Trestný poriadok (straffprocesslagen) föreskrivs följande:
11 Den 18 november 2020 väckte Okresná prokuratúra Bratislava III (Distriktsåklagarmyndigheten i Bratislava III, Slovakien) åtal mot AC vid Okresný súd Bratislava III (Distriktsdomstolen i Bratislava III, Slovakien) för brottet förtal, enligt 373 § punkterna 1 och 2 c i strafflagen. AC påstods ha begått detta brott genom att ha publicerat flera videoinlägg på nätet som innehöll en rad oriktiga påståenden.
12 Genom beslut av den 8 november 2021 avskrev Okresný súd Bratislava III (Distriktsdomstolen i Bratislava III) målet på grund av att det beteende som avsågs i åtalet inte utgjorde något brott.
13 Okresná prokuratúra Bratislava III (Distriktsåklagarmyndigheten i Bratislava III) överklagade detta beslut. Genom beslut av den 8 februari 2022 upphävde Krajský súd v Bratislave (Regionala domstolen i Bratislava, Slovakien) det beslut som hade meddelats av domstolen i första instans och återförvisade målet till den domstolen för förnyad prövning efter en förnyad bevisvärdering.
14 I skälen till sitt beslut angav Krajský súd v Bratislave (Regionala domstolen i Bratislava) bland annat att [d]e osanna uppgifter av rent intim karaktär som den tilltalade genom sitt videoinlägg har gjort tillgängliga för ett stort antal besökare, är – med hänsyn till deras innehåll – ägnade att allvarligt skada målsägandes partner-, familje- och vänskapsrelationer och undergräva förtroendet för målsäganden.
15 Genom beslut av den 3 oktober 2022 avskrev Okresný súd Bratislava III (Distriktsdomstolen i Bratislava III) återigen brottmålet mot AC.
16 Okresná prokuratúra Bratislava III (Distriktsåklagarmyndigheten i Bratislava III) överklagade detta beslut. Genom beslut av den 18 april 2023 upphävde Krajský súd v Bratislave (Regionala domstolen i Bratislava) det beslut av den 3 oktober 2022 som hade meddelats av domstolen i första instans och återförvisade målet till den domstolen för förnyad prövning.
17 I skälen till sitt beslut upprepade Krajský súd v Bratislave (Regionala domstolen i Bratislava) den bedömning som angetts i beslutet av den 8 februari 2022 och tillade bland annat följande:
18 Till följd av en omorganisation av det slovakiska domstolsväsendet överfördes behörigheten att pröva det nationella målet, den 1 juni 2023, till Mestský súd Bratislava I (Stadsdomstolen i Bratislava I, Slovakien), som är den hänskjutande domstolen.
19 AC har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att vissa av appellationsdomstolens uttalanden strider mot oskuldspresumtionen, då de inte lämnar något utrymme för tvivel angående hans skuld, trots att det inte var nödvändigt för appellationsdomstolen att pröva huruvida det fanns fog för anklagelserna mot honom. AC anser därför att den hänskjutande domstolen vid sin prövning ska bortse från appellationsdomstolens bedömning.
20 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den, enligt slovakisk processrätt, är bunden av appellationsdomstolens bedömning. Den anser emellertid att dessa uttalanden strider mot AC:s rätt till oskuldspresumtion och rätt till försvar.
21 Den hänskjutande domstolen hyser i detta hänseende bland annat tvivel om huruvida dessa uttalanden är proportionerliga, eftersom den högre domstolsinstansen, enligt slovakisk lagstiftning, hade kunnat begränsa sig till att konstatera att förstainstansdomstolens beslut var felaktigt och förordna att den domstolen skulle övergå till bevisupptagning. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida det är relevant att den högre domstolsinstansen har uttalat sig enbart på grundval av den bevisning som lades fram under förundersökningen och utan att den tilltalade fått tillfälle att yttra sig.
22 Den hänskjutande domstolen har även frågat sig vilka lämpliga åtgärder, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2016/343, som i förekommande fall ska vidtas för att avhjälpa ett åsidosättande av oskuldspresumtionen. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida den måste bortse från den högre domstolsinstansens rättsligt bindande bedömningar eller, till och med, förklara domarna vid denna domstol jäviga.
23 Mot denna bakgrund beslutade Mestský súd Bratislava I (Stadsdomstolen i Bratislava I) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
24 Den slovakiska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning
25 Denna regering har gjort gällande att den hänskjutande domstolen inte har preciserat skälen till att den beslutade att framställa denna begäran, vilket innebär att EU-domstolen inte har tillräcklig information om den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställts.
26 Nämnda regering har vidare gjort gällande att den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt inte är nödvändig för att avgöra det nationella målet. Det nationella målet avser nämligen inte en talan om vidtagande av lämpliga åtgärder i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2016/343. Även om det skulle konstateras att motiveringen av appellationsdomstolens beslut strider mot oskuldspresumtionen, skulle ett sådant konstaterande inte ha någon inverkan på beslutets lagenlighet. Bedömningarna i detta beslut utgör nämligen inget hinder för den hänskjutande domstolen att pröva den tilltalades skuld eller oskuld, efter en kontradiktorisk genomgång av bevisningen. Den hänskjutande domstolen är för övrigt inte behörig att förklara domare vid appellationsdomstolen jäviga.
27 Av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se dom av den 21 april 1988, Pardini, 338/85, EU:C:1988:194, punkt 8, och dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 61).
28 Av detta följer att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 62).
29 Vad gäller påståendet att begäran om förhandsavgörande är ofullständig ska det påpekas att det av fast rättspraxis, som numera kodifierats i artikel 94 leden a och b i rättegångsreglerna, framgår att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska utgångspunkter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna krävs vidare att begäran om förhandsavgörande innehåller en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella bestämmelserna i unionsrätten, och för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 26 januari 1993, Telemarsicabruzzo m.fl., C‑320/90–C‑322/90, EU:C:1993:26, punkt 6, beslut av den 28 juni 2000, Laguillaumie, C‑116/00, EU:C:2000:350, punkt 16, och dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 48).
30 I förevarande fall kan det konstateras att det i beslutet om hänskjutande redogörs för den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställts. I detta beslut anges dessutom, såsom framgår av punkterna 20–22 ovan, de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av vissa unionsbestämmelser.
31 Av detta följer att nämnda beslut uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna och att det således innehåller tillräckliga uppgifter för att domstolen ska kunna besvara dessa frågor.
32 Vad gäller påståendet att det inte är nödvändigt att erhålla ett svar från EU-domstolen på de frågor som ställts för att kunna avgöra det nationella målet, ska det påpekas att den hänskjutande domstolen har preciserat att den, enligt slovakisk lagstiftning, är skyldig att vid prövningen av det nationella målet rätta sig efter appellationsdomstolens bedömning.
33 De frågor som ställts syftar till att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida dessa bedömningar är förenliga med det krav på att iaktta oskuldspresumtionen som följer av direktiv 2016/343 och artikel 48.1 i stadgan och att, i förekommande fall, fastställa följderna av att dessa bedömningar är oförenliga med detta krav.
34 Det är således inte uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten, rent allmänt, inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.
35 Vad däremot gäller den fjärde frågans tredje del framgår det inte av beslutet om hänskjutande att Mestský súd Bratislava I (Stadsdomstolen i Bratislava I), som är en domstol i första instans, skulle vara behörig att pröva en eventuell jävsinvändning mot domare vid en appellationsdomstol eller att den på något sätt skulle kunna fullgöra en eventuell skyldighet, som följer av unionsrätten, att förklara sådana domare jäviga.
36 Det är följaktligen uppenbart att en tolkning av unionsbestämmelserna som syftar till att bedöma huruvida de medför en sådan skyldighet helt saknar samband med saken i det nationella målet.
37 Mot denna bakgrund finner domstolen att den fjärde frågan inte kan tas upp till sakprövning, i den del den avser frågan huruvida domarna vid en appellationsdomstol ska förklaras vara jäviga, och att de ställda frågorna i övrigt kan tas upp till sakprövning.
38 Genom sina tre första frågor, som ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artiklarna 4.1 och 6.1 i direktiv 2016/343, jämförda med artikel 48 i stadgan, angående oskuldspresumtion, ska tolkas så, att de utgör hinder för att en brottmålsdomstol som prövar ett överklagande av ett beslut om att avsluta ett straffrättsligt förfarande på grund av att det inte föreligger något brott, på ett utförligt sätt tar ställning till bevis som är till den tilltalades nackdel genom att utifrån de faktiska och rättsliga omständigheterna bedöma huruvida rekvisiten för det aktuella brottet är uppfyllda, trots att den enligt nationell lagstiftning inte är skyldig att göra detta för att avgöra målet och trots att bedömningen endast grundar sig på den bevisning som upptagits i samband med förundersökningen, utan att den tilltalade fått tillfälle att yttra sig över denna bevisning.
39 I artikel 4.1 i direktiv 2016/343 föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det i offentliga uttalanden från myndigheter och i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag. I bestämmelsen preciseras att detta inte ska påverka de åtgärder av åklagaren som syftar till att bevisa att den misstänkte eller tilltalade är skyldig, och inte heller preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade.
40 Det framgår av artikel 6.1 i direktivet att medlemsstaterna ska se till att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren. I denna bestämmelse preciseras att detta inte ska påverka tillämpningen av en domares eller en behörig domstols skyldighet att söka efter bevisning som kan tala till den misstänktes eller tilltalades såväl fördel som nackdel, och inte heller försvarets rätt att lägga fram bevisning i enlighet med tillämplig nationell rätt.
41 För att fastställa räckvidden av dessa bestämmelser med avseende på den prövning som en brottmålsdomstol kan göra i en sådan situation som den som avses i de tre första frågorna, ska det inledningsvis erinras om att direktiv 2016/343 endast innebär en minimiharmonisering av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2018, Milev, C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkterna 45 och 46).
42 Inom ramen för denna minimiharmonisering görs i direktivet åtskillnad mellan rättsliga avgöranden som avser frågan om skuld – vilka med nödvändighet meddelas efter det straffrättsliga förfarandet – och andra processuella rättsakter, såsom åtgärder som vidtas av åklagaren och preliminära avgöranden av processuell karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, Spetsializirana prokuratura, C‑653/19 PPU, EU:C:2019:1024, punkt 32).
43 I förevarande fall avser de tre första frågorna en inledande fas av det straffrättsliga förfarandet, under vilken en appellationsdomstol ska uttala sig om lagenligheten av ett avgörande i första instans, i vilket det fastställs huruvida en stämningsansökan utgör en tillräcklig grund för att genomföra en rättegång.
44 Ett sådant avgörande från appellationsdomstolen ska, med hänsyn till dess syfte, anses skilja sig från ett domstolsavgörande som avser frågan om skuld, i den mening som avses i artikel 4.1 i nämnda direktiv.
45 Direktivet innehåller emellertid inte några regler som preciserar de materiella och processuella villkoren för ett sådant avgörande.
46 I synnerhet fastställs varken arten av de omständigheter som måste föreligga för att detta avgörande ska kunna meddelas eller hur den bevisning som eventuellt kan läggas till grund för avgörandet ska bedömas.
47 Det ska i detta hänseende bland annat påpekas att artikel 6 i direktiv 2016/343 visserligen innehåller vissa regler angående fördelningen av bevisbördan i straffrättsliga förfaranden, men att dessa regler avser fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld, vilket innebär att de inte syftar till att reglera bevisupptagningen i samband med att det fattas ett sådant preliminärt beslut som det som är aktuellt i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, Spetsializirana prokuratura, C‑653/19 PPU, EU:C:2019:1024, punkt 33).
48 Eftersom de materiella och processuella villkoren för att meddela ett sådant avgörande som det som är aktuellt i det nationella målet enbart omfattas av nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, Spetsializirana prokuratura, C‑653/19 PPU, EU:C:2019:1024, punkt 38), kan de allmänna processuella regler som reglerar den inledande fasen av det straffrättsliga förfarande som leder fram till antagandet av ett sådant avgörande dessutom inte anses utgöra en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Artikel 48.2 i stadgan, i vilken respekten för rätten till försvar garanteras, är således inte tillämplig på denna inledande fas av det straffrättsliga förfarandet.
49 Med hänsyn till definitionen av tillämpningsområdet för direktiv 2016/343 i artikel 2 i direktivet och den allmängiltiga karaktären av den princip som kommer till uttryck i artikel 3 i direktivet, finner domstolen däremot att sistnämnda artikel, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag, är tillämplig, utan någon särskild begränsning, i alla skeden av ett straffrättsligt förfarande mot fysiska personer, inbegripet den inledande fasen av det straffrättsliga förfarandet, såsom det som är aktuellt i det nationella målet.
50 På samma sätt framgår det av ordalydelsen i artikel 4.1 i direktiv 2016/343, enligt vilken det är förbjudet att hänvisa till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag, att denna bestämmelse bland annat är tillämplig på andra rättsliga avgöranden än dem som avser frågan om skuld.
51 Vad gäller räckvidden av artiklarna 3 och 4.1 i direktivet i ett sådant förfarande som det som är aktuellt i det nationella målet, följer det av domstolens praxis att dessa bestämmelser, jämförda med skäl 16 i samma direktiv, inte utgör hinder för att meddela preliminära avgöranden av processuell karaktär som grundar sig på misstankar eller bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel, förutsatt att dessa avgöranden inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2018, Milev, C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkterna 44 och 48).
52 Av detta följer att direktiv 2016/343 inte utgör hinder för att en brottmålsdomstol, i syfte att fatta ett preliminärt beslut av processuell karaktär, gör en bedömning av bevisningen mot den tilltalade i syfte att bedöma huruvida rekvisiten för ett brott kan vara uppfyllda i ett visst mål.
53 Vidare utesluter direktivet inte heller att ett sådant preliminärt avgörande kan meddelas utan att bevisupptagningen har genomförts på ett fullständigt sätt och utan att den tilltalade har fått tillfälle att yttra sig i detta avseende.
54 Slutligen finns det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 80 i sitt förslag till avgörande, inte någon bestämmelse i direktivet som hindrar att ett sådant preliminärt beslut grundar sig på en utförlig motivering.
55 Denna motivering ska emellertid, i enlighet med artikel 4.1 i direktiv 2016/343, formuleras med iakttagande av skyldigheten att inte hänvisa till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig.
56 Artikel 4.1 i direktiv 2016/343 ger medlemsstaterna ett bedömningsutrymme när det gäller de nödvändiga åtgärder som ska vidtas enligt bestämmelsen. Såsom framgår av skäl 48 i direktivet bör den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller emellertid aldrig understiga de normer som anges i stadgan och Europakonventionen, bland annat de normer som rör oskuldspresumtionen (dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 40).
57 Oskuldspresumtionen föreskrivs i artikel 48.1 i stadgan, som motsvarar artikel 6.2 i Europakonventionen, vilket framgår av förklaringarna avseende stadgan. Enligt artikel 52.3 i stadgan ska man således beakta artikel 6.2 i Europakonventionen vid tolkningen av artikel 48.1 i stadgan, såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
58 Under dessa omständigheter finns det därför anledning att vid tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 2016/343, jämförd med artikel 48.1 i stadgan, hämta vägledning i rättspraxis från Europadomstolen avseende artikel 6.2 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 42).
59 Det framgår av denna rättspraxis att det är fråga om kränkning av principen om oskuldspresumtion om ett rättsligt avgörande eller ett offentligt uttalande rörande en tilltalad innehåller ett klart uttalande – trots att det inte finns någon fällande dom som vunnit laga kraft – om att vederbörande har begått det aktuella brottet (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland, CE:ECHR:20140227JUD001710310, § 63, och dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 43).
60 I detta hänseende ska det göras åtskillnad mellan sådana beslut eller uttalanden som återspeglar uppfattningen av att den berörda personen är skyldig, vilka åsidosätter oskuldspresumtionen, och sådana som endast beskriver en misstanke (Europadomstolen, 28 november 2002, Marziano mot Italien, CE:ECHR:2002:1128JUD004531399, § 31, och Europadomstolen, 15 oktober 2013, Gutsanovi mot Bulgarien, CE:ECHR:2013:1015JUD003452910, § 192). Ett sådant åsidosättande av denna presumtion kan emellertid ske även utan ett formellt fastställande av skuld, eftersom en motivering som antyder att en domare anser att den berörda personen är skyldig är tillräcklig för att bryta mot nämnda presumtion (Europadomstolen, 19 september 2006, Matijasevic mot Serbien, CE:ECHR:2006:0919JUD002303704, § 45, och Europadomstolen, 9 mars 2023, Rigolio mot Italien, CE:ECHR:2023:0309JUD002014809, § 94).
61 Vid bedömningen av huruvida oskuldspresumtionen har åsidosatts ska hänsyn tas såväl till de rättsliga myndigheternas ordval som till de särskilda omständigheter under vilka uttalandet gjordes samt det aktuella förfarandets art och det sammanhang som det ingår i (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland, CE:ECHR:20140227JUD001710310, § 63, och dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 43).
62 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande har Europadomstolen således ansett att sammanhanget kring det olyckliga yttrande som förefaller antyda att den berörda personens skuld har fastställts kan göra det möjligt att anse att det inte föreligger något åsidosättande av oskuldspresumtionen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 10 oktober 2000, Daktaras mot Litauen, CE:ECHR:2000:1010JUD004209598, § 44 och 45).
63 Europadomstolen har emellertid också klargjort att beaktandet av det förfarande i vilket ett yttrande har fällts kräver att domares uttalanden granskas mer ingående (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 21 september 2006, Pandy mot Belgien, CE:ECHR:2006:0921JUD001358302, § 43 och 45).
64 Det framgår dessutom av EU-domstolens praxis att det, för att kontrollera att oskuldspresumtionen har iakttagits, alltid ska göras en helhetsbedömning av det rättsliga avgörandet och däri angivna skäl, eftersom varje uttrycklig hänvisning, i vissa delar av ett domstolsavgörande, till att en person inte är skyldig skulle vara meningslös om andra delar av detta avgörande kunde uppfattas som ett ställningstagande i förväg till dennes skuld (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 46).
65 Vissa uttalanden rörande en persons deltagande i ett brottmål eller av att rekvisiten för ett sådant brott kan vara uppfyllda kan dessutom göras utan att åsidosätta oskuldspresumtionen, när dessa uttalanden är nödvändiga för det beslut som ska fattas av den berörda domstolen och under förutsättning att det tydligt anges att det inte bevisats att denna person är skyldig enligt lag (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland, CE:ECHR:20140227JUD001710310, § 64 och 65, Europadomstolen, 9 mars 2023, Rigolio mot Italien, CE:ECHR:2023:0309JUD002014809, § 97, 125 och 126, och dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 45).
66 Även om det i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida artikel 4.1 i direktiv 2016/343, jämförd med artikel 48.1 i stadgan, har iakttagits under förfarandet vid appellationsdomstolen, kan EU-domstolen emellertid, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, med utgångspunkt i handlingarna i målet, tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som sistnämnda domstol kan behöva för att bedöma verkningarna av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2024, Vivacom Bulgaria, C‑369/23, EU:C:2024:1043, punkt 41).
67 I detta syfte ska det understrykas att det av det ovan anförda följer att den hänskjutande domstolen, för att avgöra huruvida oskuldspresumtionen har iakttagits, ska beakta såväl vilka ord som Krajský súd v Bratislave (Regiondomstolen i Bratislava) har använt som under vilka särskilda omständigheter orden har använts, samt arten av och sammanhanget i det nationella målet, för att avgöra huruvida denna domstols omtvistade bedömningar återspeglar uppfattningen att AC har gjort sig skyldig till det brott som lagts honom till last.
68 Det ska i detta hänseende påpekas att användningen av uttryck som visar att appellationsdomstolen är övertygad om att samtliga rekvisit för det aktuella brottet är uppfyllda, om denna fastställs av den hänskjutande domstolen, skulle utgöra en tydlig indikation på att appellationsdomstolen har uttryckt uppfattningen att den tilltalade är skyldig till detta brott.
69 Valet av sådana formuleringar som de som generaladvokaten har angett i punkt 59 i sitt förslag till avgörande förefaller, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, tyda på att appellationsdomstolen gick längre än att uttrycka misstankar mot den tilltalade.
70 Vad vidare gäller de särskilda omständigheter under vilka de uttryck som är aktuella i det nationella målet har använts samt det nationella målets art och sammanhang, ska det, för det första, understrykas att skälen för avgörandet från Krajský súd v Bratislave (Regiondomstolen i Bratislava), i och med att den utgör en domstol, ska bli föremål för en mer ingående prövning, såsom framgår av punkt 63 ovan.
71 För det andra ankommer det på den hänskjutande domstolen att, såsom det har erinrats om i punkt 43 ovan, beakta den omständigheten att appellationsdomstolens avgörande avser en inledande fas i ett straffrättsligt förfarande, under vilket en appellationsdomstol ska pröva lagenligheten av ett avgörande i första instans som fastställer huruvida en stämningsansökan utgör en tillräcklig grund för att genomföra en rättegång.
72 I detta sammanhang framgår det av handlingarna i målet att appellationsdomstolen, i beslutsdelen i sitt avgörande, endast beslutade att målet skulle återförvisas till domstolen i första instans för att denna skulle göra en ny bedömning av bevisningen och meddela ett nytt avgörande. Denna omständighet kan vara relevant för att fastställa innebörden av de ord som användes i skälen till detta avgörande, bland annat om det skulle anses att dessa ord i viss mån är tvetydiga.
73 Formuleringen av själva beslutsdelen i nämnda avgörande är emellertid inte i sig tillräcklig för att helt utesluta ett åsidosättande av oskuldspresumtionen.
74 Såsom det har erinrats om i punkt 64 ovan ska nämligen skälen i det aktuella avgörandet beaktas i sin helhet, varvid det inte är möjligt att enbart fästa uppmärksamheten på den omständigheten att vissa textavsnitt i detta avgörande innebär att den tilltalades skuld inte har fastställts.
75 Dessutom skulle det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 63 i sitt förslag till avgörande, direkt strida mot principen att oskuldspresumtionen ska tillämpas under hela det straffrättsliga förfarandet att anse att den omständigheten att ett avgörande har meddelats i en inledande fas av ett straffrättsligt förfarande som inte syftar till att pröva den tilltalades skuld räcker för att utesluta varje åsidosättande av oskuldspresumtionen. Ett sådant synsätt skulle dessutom i stor utsträckning medföra att artikel 4.1 i direktiv 2016/343 saknade ändamål.
76 För det tredje ska det, eftersom den hänskjutande domstolen har preciserat att ett sådant avgörande som det som är aktuellt i det nationella målet inte på något sätt enligt nationell lagstiftning är beroende av ett konstaterande av att rekvisiten för det aktuella brottet är uppfyllda, understrykas att ett sådant konstaterande inte kan anses vara nödvändigt för att appellationsdomstolen ska kunna avgöra målet.
77 Av detta följer att situationen i det nationella målet inte kan jämföras med de situationer som avses i den rättspraxis som nämns i punkt 65 ovan.
78 För det fjärde ska, såsom den slovakiska regeringen och kommissionen har påpekat, de uttryck som appellationsdomstolen har valt tolkas med beaktande av den omständigheten att appellationsdomstolen, som enligt den nationella lagstiftningen omfattas av en motiveringsskyldighet, vid två tillfällen har upphävt förstainstansdomstolens beslut att avskriva brottmålet, varför den kunde anse att det var nödvändigt att uttrycka sin ståndpunkt på ett mer kraftfullt och fullständigt sätt.
79 Denna omständighet kan emellertid inte under några omständigheter motivera användningen av uttryck som återspeglar uppfattningen att den tilltalade är skyldig till det brott som han eller hon anklagas för. Samtidigt är det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 66 i sitt förslag till avgörande, fullt tillåtet att i en inledande fas av det straffrättsliga förfarandet använda formuleringar som, samtidigt som oskuldspresumtionen iakttas, är tillräckligt övertygande för att motivera att den tilltalade ställs inför rätta.
80 Mot bakgrund av dessa överväganden ska de tre första frågorna besvaras enligt följande. Artiklarna 3, 4.1 och 6.1 i direktiv 2016/343, jämförda med artikel 48 i stadgan, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en brottmålsdomstol, som prövar ett överklagande av ett beslut om att avsluta ett straffrättsligt förfarande på grund av att det inte föreligger något brott, på ett utförligt sätt tar ställning till bevis som är till den tilltalades nackdel genom att utifrån de faktiska och rättsliga omständigheterna bedöma huruvida rekvisiten för det aktuella brottet är uppfyllda, trots att den enligt nationell lagstiftning inte är skyldig att göra detta för att avgöra målet och trots att bedömningen endast grundar sig på den bevisning som upptagits i samband med förundersökningen, utan att den tilltalade fått tillfälle att yttra sig över bevisningen, under förutsättning att nämnda bedömning inte återspeglar uppfattningen att den tilltalade har begått brottet.
81 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 2016/343, jämförd med effektivitetsprincipen och principen om unionsrättens företräde, ska tolkas så, att en domstol i första instans ska dels bortse från de bedömningar som gjorts av en appellationsdomstol som upphävt ett avskrivningsbeslut och beslutat att målet ska återförvisas till nämnda domstol i första instans, när dessa bedömningar är oförenliga med oskuldspresumtionen, även om nämnda domstol i första instans enligt den nationella lagstiftningen är skyldig att rätta sig efter dessa bedömningar, dels avstå från att vidta de processuella åtgärder som appellationsdomstolen beslutat om.
82 I artikel 4.2 i direktiv 2016/343 anges att medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder finns tillgängliga vid överträdelse av den skyldighet som anges i artikel 4.1 i detta direktiv att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som om de vore skyldiga, i enlighet med detta direktiv och särskilt artikel 10.
83 I artikel 10 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har tillgång till ett effektivt rättsmedel om deras rättigheter enligt detta direktiv åsidosätts.
84 Även om det enligt artikel 4.2 i direktiv 2016/343 krävs att lämpliga åtgärder föreskrivs, ska det emellertid konstateras att det i denna bestämmelse inte preciseras vilken typ av åtgärder det rör sig om. Eftersom det inte skett någon harmonisering i detta hänseende ankommer det på medlemsstaterna att definiera dessa med stöd av principen om processuell autonomi. Dessa åtgärder måste dock uppfylla det dubbla kravet att de inte får vara mindre förmånliga än de som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medföra att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, analogt, dom av den 24 juni 2025, GR REAL, C‑351/23, EU:C:2025:474, punkt 56).
85 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen inte lämnat några uppgifter om vilka åtgärder som kan vidtas enligt slovakisk lagstiftning för det fall oskuldspresumtionen åsidosätts.
86 Även om den slovakiska regeringen har hänvisat till vissa åtgärder som föreskrivs för detta ändamål i den nationella lagstiftningen, konstaterar EU-domstolen – utan att det är nödvändigt att ta ställning till huruvida sådana åtgärder är lämpliga för att uppfylla kraven i artikel 4.2 i direktiv 2016/343 eller huruvida likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen har iakttagits – att dessa åtgärder under alla omständigheter inte har till syfte eller får till resultat att, i förhållande till en domstol i första instans, begränsa räckvidden av de bedömningar som en appellationsdomstol har gjort i ett sådant förfarande som det som är aktuellt i det nationella målet.
87 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 99 i sitt förslag till avgörande kan en domstol i första instans som befinner sig i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, oberoende av de lämpliga åtgärder som en medlemsstat ska vidta för att avhjälpa ett åsidosättande av oskuldspresumtionen i enlighet med artikel 4.2, vara skyldig att vidta åtgärder för att säkerställa att oskuldspresumtionen iakttas.
88 En sådan domstol ska nämligen, allmänt sett, iaktta artikel 3 i direktiv 2016/343, enligt vilken misstänkta och tilltalade ska betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag.
89 En domstol i första instans kan inte, utan att åsidosätta nämnda artikel 3, när den meddelar ett preliminärt avgörande av processuell karaktär, rätta sig efter en bedömning som gjorts av en appellationsdomstol och som innebär att den tilltalade ska anses vara skyldig innan hans eller hennes skuld lagligen har fastställts, eftersom denna domstol i första instans i ett sådant fall skulle vara tvungen att själv i förväg betrakta denna person som skyldig.
90 Eftersom nämnda artikel 3 är tillräckligt klar, precis och ovillkorlig för att den ska anses ha direkt effekt, ankommer det enligt principen om unionsrättens företräde på den hänskjutande domstolen att, i förekommande fall, underlåta att tillämpa en nationell lagstiftning som utgör hinder för att nämnda artikel tillämpas i det mål som är anhängigt vid den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
91 I detta sammanhang ska det vidare påpekas att unionsrätten utgör hinder för att en nationell domstol som har att döma i ett mål, vilket efter överklagande har återförvisats till den av en högre domstolsinstans, enligt nationell processrätt är bunden av den högre domstolsinstansens rättsliga bedömning, när den med beaktande av den tolkning som begärts av EU-domstolen finner att nämnda bedömning är oförenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2010, Elchinov, C‑173/09, EU:C:2010:581, punkt 32, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 75).
92 Av detta följer att den hänskjutande domstolen – för det fall den, mot bakgrund av svaret på de tre första frågorna, anser att vissa av appellationsdomstolens bedömningar är oförenliga med oskuldspresumtionen, som stadfästs i artiklarna 3 och 4.1 i direktiv 2016/343, jämförda med artikel 48.1 i stadgan – är skyldig att bortse från dessa bedömningar när den avgör det nationella målet, utan att en nationell bestämmelse som ålägger den att följa nämnda bedömningar kan utgöra hinder för detta.
93 Detta leder emellertid inte till att en domstol som befinner sig i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet ska underlåta att tillämpa appellationsdomstolens avgörande i dess helhet.
94 Den omständigheten att vissa av en appellationsdomstols bedömningar åsidosätter oskuldspresumtionen innebär nämligen inte nödvändigtvis att det avgörande, i vilket dessa bedömningar ingår, i sin helhet är oförenligt med denna presumtion.
95 Det kan i synnerhet inte anses att de processuella åtgärder som beslutats av en appellationsdomstol, i ett avgörande som delvis motiveras av sådana bedömningar, i sig ska anses strida mot nämnda presumtion.
96 I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet innebär åtgärden att återförvisa ett mål till en domstol i första instans för förnyad prövning av målet, efter det att denna domstols beslut att avskriva ett mål har upphävts, inte i sig något ställningstagande beträffande den berörda personens skuld.
97 Den skyldighet att bortse från bedömningar som är oförenliga med oskuldspresumtionen enligt artikel 3 i direktiv 2016/343 kan således inte anses utgöra hinder för att en domstol i första instans, i enlighet med nationell lagstiftning, är skyldig att vidta de processuella åtgärder som förordnats av en appellationsdomstol. Detta gäller även när skälen i appellationsdomstolens avgörande delvis innehåller sådana bedömningar.
98 Den fjärde frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 3 i direktiv 2016/343, jämförd med principen om unionsrättens företräde, ska tolkas så, att en domstol i första instans ska bortse från de bedömningar som gjorts av en appellationsdomstol, vilken upphävt ett avskrivningsbeslut och beslutat att målet ska återförvisas till nämnda domstol i första instans, när dessa bedömningar är oförenliga med oskuldspresumtionen, även om nämnda domstol i första instans enligt den nationella lagstiftningen är skyldig att rätta sig efter dessa bedömningar, samtidigt som samma artikel 3 inte utgör hinder för att denna domstol i första instans är skyldig att vidta de processuella åtgärder som förordnats av appellationsdomstolen.
99 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: slovakiska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.