Förslag till avgörande av generaladvokat Rimvydas Norkus föredraget den 9 juli 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
RIMVYDAS NORKUS
föredraget den 9 juli 2026( 1 )
Mål C ‑ 435/25
Verband Sozialer Wettbewerb eV
mot
GUT GEKAUFT Reformhäuser GmbH,
ytterligare deltagare i rättegången:
M.E.G. Gottlieb Diaderman-Haus GmbH & Co. KG,
Korea Ginseng Vertriebs GmbH (KGV)
(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Tillnärmning av lagstiftning – Förordning (EG) nr 1223/2009 – Kosmetiska produkter – Distributörernas skyldigheter – Omfattning – Förbud mot vilseledande påståenden – Otillbörliga affärsmetoder – Direktiv 2005/29/EG – Tillämpningsområde – En distributör av en kosmetisk produkt använder ett vilseledande reklamutlåtande från tillverkaren ”
I. Inledning
1. Kan en distributör av en kosmetisk produkt som, för att sprida dessa produkter, övertar de reklampåståenden som tillverkaren av denna produkt har översänt, utan att ändra dessa påståenden, hållas ansvarig för att produkterna inte uppfyller kraven i förordning (EG) nr 1223/2009 om kosmetiska produkter( 2 )?
2. Det är den fråga som domstolen kommer att besvara i förevarande mål och som kommer att föranleda den att tolka såväl bestämmelserna i denna förordning som förhållandet mellan dessa bestämmelser och bestämmelserna i direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden.( 3 )
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Förordning nr 1 223/2009
3. I skälen 4, 11, 13 och 51 i förordning nr 1223/2009 anges följande:
”(4) Denna förordning innebär en fullständig harmonisering av reglerna i [unionen] för att uppnå en inre marknad för kosmetiska produkter samtidigt som en hög skyddsnivå för människors hälsa säkerställs.
…
(11) För att klargöra ansvarsförhållandena bör det för alla kosmetiska produkter finnas en ansvarig person som är etablerad i [unionen].
…
(13) Det är nödvändigt att fastställa under vilka omständigheter en distributör ska anses vara en ansvarig person.
…
(51) Konsumenterna bör skyddas från vilseledande påståenden om kosmetiska produkters verkan och andra egenskaper. Särskilt bör [direktiv 2005/29] tillämpas. …”
4. Enligt artikel 2 i nämnda förordning, med rubriken ”Definitioner”, gäller följande:
”1. I denna förordning avses med
…
d) tillverkare : varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en kosmetisk produkt eller som låter utforma eller tillverka en kosmetisk produkt och saluför den kosmetiska produkten, i eget namn eller under eget varumärke.
e) distributör : varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en kosmetisk produkt på marknaden.
…”
5. I artikel 4 i förordningen, med rubriken ”Ansvarig person”, stadgas följande:
”…
3. För kosmetiska produkter som tillverkas i [unionen] och inte senare exporteras och återimporteras till [unionen] ska tillverkaren som är etablerad inom [unionen] vara ansvarig person.
…
6. Distributören ska vara ansvarig person när han eller hon släpper ut en kosmetisk produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en produkt som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med de tillämpliga kraven kan påverkas.
…”
6. I artikel 5 i förordning nr 1223/2009, med rubriken ”Den ansvariga personens skyldigheter”, föreskrivs följande:
”1. Den ansvariga personen ska säkerställa efterlevnaden av artiklarna … 20 …
…”
7. I artikel 6 i denna förordning, med rubriken ”Distributörernas skyldigheter”, föreskrivs följande:
”1. När distributörerna, inom ramen för sin verksamhet, tillhandahåller en kosmetisk produkt på marknaden ska de iaktta vederbörlig omsorg för att se till att de tillämpliga kraven uppfylls.
2. Innan de tillhandahåller en kosmetisk produkt på marknaden ska distributörerna kontrollera att
– den märkning som anges i artikel 19.1 a, e och g och artikel 19.3 och 19.4 finns,
– de språkkrav som anges i artikel 19.5 har uppfyllts,
– det datum för kortaste hållbarhetstid (bäst före-datum) som i tillämpliga fall anges i artikel 19.1 inte har löpt ut.
3. Om distributörerna anser eller har skäl att tro att
– en kosmetisk produkt inte överensstämmer med kraven i denna förordning ska de inte tillhandahålla produkten på marknaden förrän den har bringats i överensstämmelse med de tillämpliga kraven,
…
4. Distributörerna ska, så länge de har ansvar för en produkt, se till att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar produktens överensstämmelse med kraven i denna förordning.
…”
8. Enligt artikel 20 i nämnda förordning, med rubriken ”Produktspecifika påståenden” gäller följande:
”1. Text, namn, varumärken, bilder och tecken, figurativa eller ej, som används på etiketter, vid tillhandahållande på marknaden och i reklam för kosmetiska produkter får inte antyda någon egenskap eller funktion som produkterna i fråga inte besitter.
…”
2. Direktiv 2005/29
9. Skälen 7, 10 och 14 i direktiv 2005/29 har följande lydelse:
”(7) Detta direktiv omfattar affärsmetoder som direkt syftar till att påverka konsumenternas affärsbeslut beträffande produkter. …
…
(10) Sambandet mellan detta direktiv och befintlig lagstiftning måste vara tydligt, särskilt när detaljerade bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder gäller specifika branscher. … Det här direktivet skall följaktligen tillämpas endast i den mån det saknas särskild [unionslagstiftning] beträffande vissa aspekter av otillbörliga affärsmetoder, exempelvis informationskrav och regler för hur informationen skall delges konsumenterna. Detta direktiv skyddar konsumenterna när det inte finns någon branschlagstiftning på [unionsnivå] och hindrar näringsidkare från att ge ett felaktigt intryck av en produkts beskaffenhet. … Detta direktiv kompletterar följaktligen de delar av gemenskapens regelverk som är tillämpliga på affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.
…
(14) Det är önskvärt att till vilseledande affärsmetoder räkna sådana metoder, inklusive vilseledande reklam, som genom att vilseleda konsumenten hindrar denne från att fatta ett välgrundat och därmed effektivt beslut. … Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av befintlig [unions]lagstiftning enligt vilken valet mellan flera alternativ och bestämmelser om konsumentskydd på området affärsmetoder uttryckligen överlämnas till medlemsstaterna. …”
10. Artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
d) affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter (nedan även kallade affärsmetoder ): en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument.
…”
11. I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Tillämpningsområde”, anges följande:
”1. Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.
…
4. Om bestämmelserna i detta direktiv står i strid med andra [unions]bestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, skall de senare ha företräde och tillämpas på dessa specifika aspekter.
…”
12. I artikel 5 i samma direktiv, med rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”, föreskrivs följande:
”1. Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.
…
4. Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de
a) är vilseledande enligt artiklarna 6 och 7,
…”
13. I artikel 6, med rubriken ”Vilseledande handlingar”, i direktiv 2005/29 föreskrivs följande:
”1. En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den inbegriper oriktig information och således är falsk eller om den på något sätt, även genom den allmänna utformningen – även om informationen är korrekt i sak – vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten i ett eller flera av följande avseenden, samt i endera fallet medför eller sannolikt kommer att medföra att denne fattar ett affärsbeslut som han annars inte skulle ha fattat:
…
b) Produktens utmärkande egenskaper, som t.ex. dess tillgänglighet, fördelar, risker, utförande, sammansättning, tillbehör, kundservice efter försäljning och reklamationshantering, metod och datum för tillverkning eller tillhandahållande, leverans, ändamålsenlighet, användningsområde, kvantitet, specifikation, geografiskt eller kommersiellt ursprung eller det resultat som kan förväntas av användningen, eller resultat och egenskaper som framkommit vid provningar eller undersökningar som utförts på produkten ifråga
…”
B. Tysk rätt
14. Enligt artikel 3 § punkt 1 i Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb (lagen om illojal konkurrens) av den 3 juli 2004, i den version som offentliggjordes den 3 mars 2010 (BGBl. 2010 I, s. 254), som senast ändrades genom lag av den 6 maj 2024 (BGBl. 2024 I, nr 149) (nedan kallad UWG), som stadfäster ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”, är otillbörliga affärsmetoder förbjudna.
15. En person som överträder en lagbestämmelse vars syfte också är att i marknadsaktörernas intresse reglera beteenden på marknaden gör sig enligt 3a § UWG, med rubriken ”Åsidosättande av lagen”, skyldig till otillbörligt handlande, om en sådan överträdelse är ägnad att märkbart påverka konsumenters, andra marknadsaktörers eller konkurrenters intressen.
16. Enligt 3 § stycke 1 och 5 § stycke 1 och stycke 2 led 1 UWG, som införlivar artiklarna 5.1, 5.4 a och 6.1 b i direktiv 2005/29, utgör en distributörs reklam med ett vilseledande påstående om fördelarna med en produkt en otillbörlig affärsmetod – som i denna egenskap är förbjuden – även om distributören har övertagit reklamen från tillverkaren.
17. Enligt artikel 8 § stycke 1 första meningen, andra alternativet, UWG kan den som ägnar sig åt en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i 3 § i den lagen bli föremål för ett förbudsföreläggande vid risk för återfall.
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
18. GUT GEKAUFT Reformhäuser GmbH (nedan kallat GUT GEKAUFT) driver en butik som är specialiserad på försäljning av hälsokostprodukter.
19. I sin reklambroschyr från november 2020 marknadsförde detta företag en ansiktskräm genom att hävda vissa positiva effekter av det ginsengextrakt som denna produkt innehåller.
20. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det var tillverkaren av denna kosmetiska produkt som översände detta reklampåstående till GUT GEKAUFT. Detta reklampåstående fanns också på den aktuella produktens förpackning, och det var även tillverkaren som godkände reklampåståendet innan det publicerades.
21. Verband Sozialer Wettbewerb eV (nedan kallat VSW) anser att ginsengextraktets effekt vid utvärtes bruk inte är vetenskapligt bevisad och att den aktuella reklamen därmed strider mot artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009 och således är otillbörlig.
22. Efter en resultatlös anmodan av den 17 november 2020 väckte VSW talan om förbudsföreläggande mot GUT GEKAUFT vid Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf, Tyskland), bland annat för att förbjuda GUT GEKAUFT att göra sådan reklam. Denna domstol biföll talan.
23. Avgörandet i första instans överklagades till Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) som ändrade domen i första instans och ogillade VSW:s talan med motiveringen att GUT GEKAUFT inte var ansvarigt för åsidosättandet av artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009. GUT GEKAUFT hade utan ändringar och för sin egen reklam övertagit tillverkarens reklampåstående och tillverkaren var ansvarig person i den mening som avses i denna förordning. GUT GEKAUFT var då inte skyldigt att se till att kraven i denna bestämmelse iakttogs.
24. Genom sitt överklagande till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen), den hänskjutande domstolen, har VSW yrkat fastställelse av den dom som meddelades av domstolen i första instans.
25. Den hänskjutande domstolen utgår från antagandet att marknadsföringen av den aktuella produkten tillsammans med det omtvistade påståendet strider mot artikel 20.1 i förordning nr 223/2009.
26. Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida GUT GEKAUFT, enligt artikel 6.1 och 6.3 första stycket i förordning nr 1223/2009, i egenskap av distributör av de aktuella produkterna, ska ansvara för ett sådant åsidosättande av artikel 20.1 i denna förordning, eftersom detta bolag, i sin reklambroschyr för saluföring av ansiktskräm, har använt ett vilseledande reklammeddelande, som tillverkaren har ställt till bolagets förfogande, utan att kontrollera riktigheten i detta meddelande.
27. I detta avseende frågar den hänskjutande domstolen om distributörens skyldigheter enligt artikel 6.1 och 6.3 första stycket i denna förordning även omfattar de skyldigheter avseende marknadsföring av produkter som följer av artikel 20.1 i den förordningen, och om en sådan distributör ska hållas ansvarig för ett reklammeddelande som inte är förenligt med den andra bestämmelsen, vilket skulle innebära att distributören är skyldig att kontrollera det reklammeddelande som utan ändringar övertagits från tillverkaren och att kontrollera att den marknadsförda produkten faktiskt har de egenskaper som marknadsförs.
28. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida distributören, för det fall att distributören enligt artikel 6.1 och 6.3 första stycket i förordning nr 1223/2009 inte ska ansvara för reklam för en kosmetisk produkt som strider mot artikel 20.1 i denna förordning, ändå ska hållas ansvarig för sådan vilseledande reklam enligt de bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder som följer av direktiv 2005/29.
29. Den hänskjutande domstolen anser i detta avseende att bestämmelserna om harmonisering i denna förordning på ett uttömmande sätt reglerar ansvaret hos distributören av en kosmetisk produkt. Bestämmelserna i artiklarna 4.6 och 6 i förordning nr 1223/2009 kan således, som lex specialis , enligt lagvalsregeln i artikel 3.4 i direktiv 2005/29, inte neutraliseras genom tillämpning av allmänna konkurrensrättsliga principer, i förekommande fall i strid med dessa, när det gäller en otillbörlig affärsmetod som tillämpas av distributören.
30. Enligt den hänskjutande domstolen skulle det kunna förhålla sig annorlunda om ansvaret hos distributören av en kosmetisk produkt inte reglerades på ett uttömmande sätt i förordning nr 1223/2009, vilken i synnerhet inte skulle omfatta det fall då distributören endast övertar tillverkarens budskap, utan att ändra det, i sin reklam.
31. Huruvida VSW kommer att vinna framgång med överklagandet beror enligt den hänskjutande domstolen således på tolkningen av artikel 6.1 och 6.3 första stycket i förordning nr 1223/2009 och av artikel 3.4 i direktiv 2005/29.
32. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Har en distributör, som inte ska fungera som ansvarig person i den mening som avses i artikel 4.6 i förordning nr 1223/2009, enligt artikel 6.1 och 6.3 första stycket i denna förordning skäl att tro att en tillverkares reklam inte överensstämmer med kraven i artikel 20.1 i förordningen, om denne använder denna reklam för egna kommersiella syften, utan att kontrollera att den funktion hos den kosmetiska produkt som reklamen avser har styrkts med adekvata bevis? Eller har distributören endast under vissa – och om svaret är jakande, under vilka – villkor enligt artikel 6.1 och 6.3 första stycket i [förordning nr 1223/2009] skäl att tro att den reklam från tillverkaren som denne använder inte överensstämmer med kraven i artikel 20.1 i förordningen och har att kontrollera att den funktion hos den kosmetiska produkt som reklamen avser har styrkts med adekvata bevis?
2) Utesluter artiklarna 4.6, 6.1 och 6.3 första stycket i [förordning nr 1223/2009], enligt artikel 3.4 i [direktiv 2005/29], att en distributörs reklam med ett vilseledande påstående, som denne har övertagit från tillverkaren beträffande funktionen hos en kosmetisk produkt, ska anses som en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artiklarna 5.1, 5.4 a och 6.1 b i [direktiv 2005/29]?”
33. GUT GEKAUFT, den grekiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med yttranden.
34. Samtliga dessa yttrade sig vid förhandlingen den 29 april 2026.
IV. Bedömning
A. Den första frågan
35. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1, 6.3 första stycket och 20.1 i förordning nr 1223/2009 ska tolkas så, att en distributör, som saluför en kosmetisk produkt under tillverkarens namn eller varumärke utan att ändra produkten, är skyldig att kontrollera att denna produkt har de funktioner som den tillskrivs genom de reklampåståenden som finns i distributörens reklambroschyrer, trots att dessa påståenden har gjorts tillgängliga för distributören av tillverkaren av produkten och även förekommer på produktförpackningen och återges som sådana av distributören.
36. För det första föreskrivs i artikel 6.1 och 6.3 första stycket i förordning nr 1223/2009 en rad skyldigheter för distributörer av kosmetiska produkter. I artikel 20.1 i förordningen anges för det andra bland annat att text, namn, varumärken, bilder och figurativa tecken, som används på etiketter, vid tillhandahållande på marknaden och i reklam för kosmetiska produkter inte får antyda någon egenskap eller funktion som produkterna i fråga inte besitter. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att så är fallet med den reklam som är aktuell i det nationella målet.
37. Då uppkommer frågan vem detta förbud gäller och närmare bestämt huruvida det föreligger en skyldighet för distributören att säkerställa att denna bestämmelse iakttas när denne endast återger tillverkarens reklampåståenden utan att ändra dem.
1. Fastställande av vem som är ansvarig för efterlevnaden av artikel 20.1 i förordning nr 1 223/2009
38. Förordning nr 1223/2009 syftar, enligt dess artikel 2, till att fastställa ”bestämmelser för alla kosmetiska produkter som tillhandahålls på marknaden, för att säkerställa den inre marknadens funktion och en hög skyddsnivå för människors hälsa”.
39. För detta ändamål föreskrivs i förordning nr 1223/2009 att en ansvarig person ska knytas till varje kosmetisk produkt och att det är den ansvariga personen som, för varje kosmetisk produkt som tillhandahålls på marknaden, säkerställer att de tillämpliga skyldigheter som fastställs i denna förordning uppfylls.( 4 ) Det framgår dessutom otvetydigt av artikel 5 i förordningen att de ansvariga personerna ska säkerställa att artikel 20 i förordningen efterlevs.
40. I artikel 4.3 i förordning nr 1223/2009 utses, för kosmetiska produkter som tillverkas i unionen och inte senare exporteras och återimporteras till unionen, tillverkaren som är etablerad inom unionen som ansvarig person. Distributören ska vara ansvarig person endast när han eller hon släpper ut en kosmetisk produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en produkt som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med de tillämpliga kraven kan påverkas.( 5 ) Såsom den hänskjutande domstolen har angett är så inte fallet i det nationella målet.
41. I en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, där distributören övertar reklampåståendena avseende den produkt som tillhandahålls på marknaden från tillverkaren utan att ändra dem, är det således tillverkaren, och inte distributören, som ska anses vara den ansvariga person som omfattas av förbudet mot att i reklam för kosmetiska produkter tillskriva dessa produkter egenskaper som de inte besitter.
2. Omfattningen av distributörens skyldigheter
42. Frågan är emellertid om det ändå är uteslutet att förbudet mot att i reklam tillskriva kosmetiska produkter egenskaper som de inte besitter även gäller för distributören. Även om distributören inte är ansvarig person, tillhandahåller den en kosmetisk produkt på marknaden under tillverkarens namn eller varumärke och utan att ändra den, och övertar tillverkarens reklampåståenden och är således skyldig att kontrollera att dessa påståenden är sanningsenliga.
43. Såsom parterna har påpekat i sina skriftliga yttranden fastställs nämligen i artikel 6 i förordning nr 1223/2009 en rad skyldigheter för distributörerna, vilket innebär att det ska fastställas huruvida det bland dessa finns en skyldighet att säkerställa att artikel 20.1 i denna förordning iakttas.
44. För att besvara denna fråga kommer jag, i enlighet med fast rättspraxis, att tolka dessa bestämmelser med beaktande av såväl deras ordalydelse som det sammanhang där de förekommer och de mål som eftersträvas med de föreskrifter i vilka bestämmelserna ingår.( 6 )
a) Bokstavlig tolkning
45. Jag vill först och främst påpeka att enligt artikel 6.1 i förordning nr 1223/2009 ska distributörerna, när de tillhandahåller en kosmetisk produkt på marknaden, inom ramen för sin verksamhet ”iaktta vederbörlig omsorg för att se till att de tillämpliga kraven uppfylls”. I artikel 6.3 i denna förordning föreskrivs dessutom att när distributörerna anser eller har skäl att tro att en kosmetisk produkt inte överensstämmer med kraven i denna förordning ska de inte tillhandahålla produkten på marknaden förrän den har bringats i överensstämmelse med de tillämpliga kraven.
46. Båda bestämmelserna är tillämpliga på distributörens spridning av reklam för en kosmetisk produkt. Reklam för en kosmetisk produkt som distributören släpper ut på marknaden ska nämligen anses ingå i dennes verksamhet, eftersom den utgör en vanlig verksamhet för en distributör. Dessutom ingår kraven i artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009 otvivelaktigt bland de ”tillämpliga kraven” som bestämmelserna om distributörernas skyldigheter hänvisar till.
47. Såsom kommissionen har gjort gällande innebär ordalydelsen i artikel 6 i förordning nr 1223/2009 emellertid inte på något sätt någon allmän skyldighet för distributörerna att kontrollera huruvida tillverkarens reklampåståenden tillskriver produkten i fråga egenskaper som den besitter.
48. Tvärtom begränsar artikel 6.3 i förordning nr 1223/2009 uttryckligen denna skyldighet till situationer där distributörerna anser eller har skäl att tro att produkten inte överensstämmer med kraven i denna förordning. Såsom generaladvokaten Spielmann påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Dürr Dental( 7 ) i en liknande situation,( 8 ) och som domstolen därefter slog fast,( 9 ) följer det av ordalydelsen i denna bestämmelse att distributören endast är skyldig att säkerställa att artikel 20.1 i förordningen efterlevs och således kontrollera de reklampåståenden från tillverkaren som distributören övertar för egen räkning, om distributören är medveten om ett problem med avseende på dess överensstämmelse med denna bestämmelse.( 10 )
49. På samma sätt föreskrivs i artikel 6.2 i förordning nr 1223/2009 en skyldighet för distributörer att utföra vissa kontroller innan den kosmetiska produkten tillhandahålls på marknaden. Dessa kontroller är emellertid uttömmande uppräknade och avser exakta egenskaper hos produkten (märkning, språkkrav och datum för produktens hållbarhet). Det rör sig således om tekniska uppgifter som lätt kan kontrolleras. De rör inte på något sätt riktigheten i tillverkarens reklampåståenden. Att kontrollera dessa skulle kräva en viss nivå av efterforskning och expertis från distributörens sida, vilket denne inte nödvändigtvis förfogar över.( 11 )
50. Det är således endast när det föreligger konkreta omständigheter som kan föranleda distributören att anse eller ha skäl att tro att reklampåståendet är felaktigt som distributören ska vara skyldig att kontrollera dessa omständigheter för att säkerställa att den produkt som tillhandahålls på marknaden överensstämmer med kraven i artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009.
51. En sådan tolkning stöds enligt min mening av en kontextuell och teleologisk tolkning av dessa bestämmelser.
b) Kontextuell tolkning
52. Såsom generaladvokaten Spielmann påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Dürr Dental (C‑10/24, EU:C:2025:697), kan det vara relevant att hänvisa till 2022 års blåbok om genomförandet av EU:s produktbestämmelser (nedan kallad blåboken)( 12 ) för att fastställa omfattningen av distributörernas skyldigheter. Även om detta instrument inte är rättsligt bindande, ger det nämligen upplysningar som är användbara vid tolkningen av de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna( 13 ) och utgör på detta sätt en vägledning.
53. Enligt blåboken avser omsorg ”den nivå av omdöme, omsorg, försiktighet och beslutsamhet som en person kan uppvisa samt de åtgärder som en person rimligen kan förväntas vidta i en viss situation”.( 14 ) Omfattningen av en distributörs omsorgsplikt enligt artikel 6.1 i förordning nr 1223/2009 ska således, såsom kommissionen har gjort gällande, bedömas mot bakgrund av vad som rimligen kan förväntas av en distributör under givna omständigheter.
54. I likhet med vad generaladvokaten Spielmann fann i sitt förslag till avgörande i målet Dürr Dental, anser jag således att den omsorgsplikt som föreskrivs i artikel 6.1 i förordning nr 1223/2009, jämförd med artikel 6.3 i samma förordning, leder till ett krav på att distributörerna ska ha en viss vaksamhet innan de tillhandahåller en kosmetisk produkt på marknaden.
55. Den skyldighet som åligger distributörerna är med andra ord av en annan art än hos den ansvariga personen. Distributörerna är inte skyldiga att aktivt undersöka om en kosmetisk produkt uppfyller kraven i förordning nr 1223/2009 och således, på samma sätt, om ett reklampåstående är förenligt med artikel 20.1 i denna förordning. De kan emellertid inte vara omedvetna om att vissa reklampåståenden eventuellt inte är förenliga med denna bestämmelse när de på grund av de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet anser eller har skäl att tro att påståendena är felaktiga.
56. Därigenom anser jag att en sådan tolkning är förenlig med den tydliga ansvarsfördelning som fastställs i förordning nr 1223/2009. Det är således alltid den ansvariga personens uppgift att säkerställa att produkterna uppfyller kraven i denna förordning och därmed garantera att reklamuppgifterna inte strider mot artikel 20.1 i den. Ett sådant ansvar åligger inte distributören, som endast måste iaktta vaksamhet när en kosmetisk produkt görs tillgänglig på marknaden för att avstå från att göra detta när det gäller kosmetiska produkter som distributören, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, anser eller har skäl att tro inte uppfyller kraven.
3. Teleologisk tolkning
57. De mål som eftersträvas med förordning nr 1223/2009 bekräftar enligt min mening tolkningen av artikel 6.1 och 6.3 i förordningen, enligt vilken det endast är när det föreligger konkreta omständigheter som kan föranleda distributören att anse eller ha skäl att tro att reklampåståendena är felaktiga som distributören ska vara skyldig att kontrollera dem för att säkerställa att den produkt som tillhandahålls på marknaden överensstämmer med kraven i artikel 20.1 i förordningen.
58. I artikel 1 i förordning nr 1223/2009 stadgas de två målen med denna förordning: det handlar lika mycket om att säkerställa den inre marknadens funktion som en hög skyddsnivå för människors hälsa.
59. Den tydliga ansvarsfördelningen mellan de olika aktörerna, och således mellan tillverkare och distributörer, förefaller mig kunna uppfylla inte bara målet om skydd av människors hälsa utan även målet om en väl fungerande inre marknad. Såsom GUT GEKAUFT och kommissionen har gjort gällande skulle det nämligen vara ologiskt att systematiskt hålla distributörerna ansvariga för att reklampåståendena överensstämmer med kraven i förordning nr 1223/2009 parallellt med tillverkarna.
60. För det första är det tillverkarna som är bäst lämpade att säkerställa att kosmetiska produkter överensstämmer med kraven, på grund av deras kännedom om dessa produkter, och således att säkerställa att de reklampåståenden som de vidarebefordrar till distributörerna motsvarar produktens egenskaper, så att konsumenterna informeras korrekt om deras effekter.
61. För det andra skulle den ansträngning som skulle krävas vid en systematisk skyldighet att kontrollera att de reklampåståenden som tagits över från tillverkarna är förenliga med proportionalitetsprincipen vara oproportionerlig, såväl för små distributörer som inte förfogar över de nödvändiga resurserna som för stora distributörer som saluför ett stort antal produkter. Detta skulle dessutom leda till att samma kontroll utförs parallellt otaliga gånger, där tillverkaren redan har utfört den.
62. Även om syftet att skydda människors hälsa endast kräver att tillverkarna systematiskt hålls ansvariga för att artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009 iakttas, krävs det även att de distributörer som övertar tillverkarens reklampåståenden, i mindre utsträckning och beroende på de konkreta omständigheterna, kan svara för att dessa påståenden överensstämmer med kraven i denna förordning. Enligt min mening skulle det strida mot detta syfte att tillåta en distributör att tillhandahålla en kosmetisk produkt på marknaden genom att överta vilseledande reklampåståenden från tillverkaren, trots att distributören, på grund av de konkreta omständigheterna, ansåg eller hade skäl att tro att de inte var förenliga med denna bestämmelse.
63. Under dessa omständigheter anser jag att artikel 6.1 och 6.3 i förordning nr 1223/2009, jämförd med artikel 20.1 i den förordningen, ska tolkas så, att en distributör som tillhandahåller en kosmetisk produkt på marknaden under tillverkarens namn eller varumärke och utan att ändra den, är skyldig att kontrollera att produkten har de funktioner som tillskrivs den i de reklamuppgifter som finns i distributörens reklambroschyrer, även om dessa påståenden har ställts till distributörens förfogande av produktens tillverkare, även återfinns på produktens förpackning och återges som sådana av distributören, när denne på grund av konkreta omständigheter anser eller har skäl att tro att produkterna inte uppfyller kraven i förordning nr 1223/2009.
64. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska det även preciseras vilka omständigheter som ska anses kunna föranleda distributören att anse eller ha skäl att tro att de reklampåståenden som lämnats av tillverkaren inte överensstämmer med kraven och således kan utlösa distributörens kontrollskyldighet.
4. Utlösande av distributörens kontrollskyldighet
65. Enligt artikel 6.1 och 6.3 i förordning nr 1223/2009 är distributören endast skyldig att kontrollera att reklampåståenden är sanningsenliga om distributören anser eller har skäl att tro att de inte överensstämmer med artikel 20.1 i förordningen. Som jag har påpekat i punkt 49 i detta förslag till avgörande, i generaladvokaten Spielmanns efterföljd, förutsätter detta att distributören är medveten om ett problem med avseende på den aktuella reklamens överensstämmelse med bestämmelserna i artikel 20.1 i förordningen.
66. Varken lydelsen eller det sammanhang i vilket artikel 6.3 i förordning nr 1223/2009 ingår preciserar vilken grad av medvetenhet som förväntas hos en distributör och som kan utlösa dennes skyldighet att kontrollera att de reklampåståenden som denne tar över från tillverkaren överensstämmer med kraven. Av ordalydelsen framgår nämligen endast att distributören måste ”[anse] eller [ha] skäl att tro” att de inte överensstämmer med artikel 20.1 i förordningen för att distributören ska vara skyldig att göra denna kontroll.
67. Det är riktigt att det i dessa ord snarare hänvisas till ett subjektivt rekvisit för distributören. Hänvisningen till att distributören måste ”[anse] eller [ha] skäl att tro” att reklampåståenden, såsom i förevarande fall, inte överensstämmer med kraven i förordning nr 1223/2009 gör det emellertid enligt min mening framför allt möjligt för distributören att bli skyldig att kontrollera dem såväl när denne har faktisk kännedom om den bristande överensstämmelsen (när distributören ”anser”) som när det är uppenbart att en skäligen uppmärksam distributör inte skulle kunna vara ovetande om den (”har skäl” att tro).
68. Enligt min mening är det nämligen uppenbart att distributörens kännedom, som till sin natur är subjektiv, om att kraven i förordning nr 1223/2009 inte är uppfyllda alltid följer av att objektiva omständigheter föreligger. Jag anser således att distributörens kontrollskyldighet är beroende av att det finns konkreta indikationer som kan föranleda distributören att anse eller ha skäl att tro att de reklampåståenden som lämnats av tillverkaren är oriktiga.
69. Blåboken innehåller även vissa riktlinjer i detta avseende. När det gäller distributörens omsorgsplikt anger den att distributören ”ska kunna identifiera produkter som inte uppfyller reglerna”.( 15 ) Även om det inte ankommer på distributören att aktivt undersöka huruvida de reklampåståenden som tillverkaren har lämnat är förenliga med artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009, anser jag att distributören ändå bör vara skyldig att utföra dessa kontroller när det är uppenbart att så inte är fallet.( 16 )
70. Således bör verklighetsfrämmande eller uppenbart osannolika påståenden om egenskaperna hos en kosmetisk produkt, enligt min mening, leda till att distributören kontrollerar om de påståenden som den övertar från tillverkaren uppfyller kraven i artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009.
71. Vidare anser jag att en distributör bör vara skyldig att kontrollera sanningshalten i de reklampåståenden som denne övertar från tillverkaren när distributören ställs inför konkreta omständigheter som visar att den aktuella produkten inte besitter de påstådda egenskaperna. Så bör bland annat vara fallet när ett betydande antal konsumenter, till följd av användningen av den kosmetiska produkten i fråga, upplyser distributören om att den förespeglade effekten inte föreligger.
72. Slutligen uppkommer frågan huruvida, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, den omständigheten att distributören anmodas att upphöra med spridningen av vilseledande reklampåståenden är en omständighet som kan föranleda distributören att anse eller ha skäl att tro att påståendena är felaktiga.
73. Jag anser att så bör vara fallet, under förutsättning att det i anmodan anges av vilka skäl de reklampåståenden som distributören har övertagit inte ska anses vara förenliga med artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009( 17 ) och att dessa skäl vidare inte framstår som helt grundlösa vid första anblicken. I en sådan situation uppmärksammas nämligen distributören på att reklampåståendena eventuellt inte är förenliga med kraven i denna förordning, vilket denne inte med giltig verkan kan vara ovetande om, eftersom anmodan ger upphov till tvivel, hos en distributör som är skyldig att visa tillbörlig omsorg, om att påståendena överensstämmer med kraven.
74. Under alla omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet, avgöra huruvida det för distributören förelåg omständigheter som kunde föranleda distributören att anse eller ha skäl att tro att de reklampåståenden som denne övertagit från tillverkaren utan att ändra påståendena inte överensstämde med bestämmelserna i förordning nr 1223/2009.
B. Den andra tolkningsfrågan
75. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.4 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att artikel 6.1 och 6.3 första stycket i förordning nr 1223/2009 utgör hinder för att reklam för en kosmetisk produkt som sprids av distributören och som utan ändring övertas från tillverkaren och innehåller vilseledande påståenden om egenskaperna hos en beståndsdel i denna produkt, ska anses utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artiklarna 5.1, 5.4 a och 6.1 b i direktiv 2005/29.
76. Den hänskjutande domstolen vill med andra ord få klarhet i huruvida artiklarna 4.6, 6.1 och 6.3 första stycket i förordning nr 1223/2009, som reglerar skyldigheterna för distributörer av kosmetiska produkter, i egenskap av lex specialis utesluter att bestämmelserna i direktiv 2005/29 om förbud mot vilseledande affärsmetoder tillämpas på dessa distributörer.
77. Direktiv 2005/29 syftar till att skapa enhetliga regler om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter, i syfte att bidra till att den inre marknaden fungerar väl och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå.( 18 )
78. Genom detta direktiv fastställs ett enda generellt förbud mot de otillbörliga affärsmetoder som snedvrider konsumentens ekonomiska beteende.( 19 ) Det kännetecknas av ett brett tillämpningsområde, eftersom begreppet affärsmetod har getts en synnerligen vid definition i direktivet. Metoderna måste dels vara affärsmetoder, det vill säga härröra från näringsidkare, dels stå i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av näringsidkarens produkter till en konsument.( 20 )
79. Under dessa omständigheter utgör det faktum att en återförsäljare i en reklambroschyr framhåller egenskaperna hos en kosmetisk produkt tveklöst en affärsmetod i den mening som avses i direktiv 2005/29. Dessutom följer det härav att detta direktiv ålägger distributörerna en skyldighet att inte ägna sig åt vilseledande affärsmetoder utan att det finns något villkor om att distributörerna ska ”anse” eller ”ha skäl att tro” att de spridda reklamuppgifterna är vilseledande, i likhet med det villkor som föreskrivs i artikel 6.1 och 6.3 i förordning nr 1223/2009.
80. Med andra ord kan den omständigheten att en distributör övertar reklampåståenden från tillverkaren utan att ändra dem, när dessa påståenden tillskriver produkterna egenskaper som de inte besitter, omfattas av förbudet mot vilseledande affärsmetoder enligt artikel 6.1 b i direktiv 2005/29, trots att villkoren i artikel 6.1 och 6.3 i förordning nr 1223/2009 inte är uppfyllda.
81. Det ska således fastställas huruvida dessa bestämmelser i direktiv 2005/29 och i förordning nr 1223/2009 kan tillämpas parallellt.
82. Direktiv 2005/29 ska, enligt artikel 3.3 däri, inte påverka några bestämmelser på unionsnivå eller nationell nivå avseende produkters hälso- och säkerhetsaspekter. Samtidigt föreskrivs i artikel 3.4 i direktivet en ”undantagsklausul”( 21 ) enligt vilken ”[o]m bestämmelserna i detta direktiv står i strid med andra [unions]bestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, skall de senare ha företräde och tillämpas på dessa specifika aspekter”.( 22 ) Såsom domstolen fann i ett liknande sammanhang är det således endast om två villkor är uppfyllda – det vill säga dels att förordning nr 1169/2011 reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, dels att det föreligger en konflikt mellan denna bestämmelse och bestämmelserna i detta direktiv – som dessa specifika aspekter uteslutande omfattas av bestämmelserna i den förordningen.( 23 )
83. Jag anser att förordning nr 1223/2009, såsom kommissionen har gjort gällande, inte bara avser produkters hälso- och säkerhetsaspekter, utan även att dess bestämmelser om distributörernas skyldigheter utgör bestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder. Närmare bestämt föreskrivs i artiklarna 6.1, 6.3 och 20.1 i denna förordning omfattningen av de skyldigheter som distributörerna har när det gäller reklam för kosmetiska produkter, och måste därför i detta avseende betraktas som speciallagstiftning i förhållande till de allmänna reglerna om vilseledande affärsmetoder i direktiv 2005/29.
84. Det återstår således att fastställa om det, enligt artikel 3.4 i direktiv 2005/29, föreligger en konflikt mellan dessa bestämmelser som innebär att förordning nr 1223/2009 bör ha företräde.
85. Enligt domstolens rättspraxis ska det endast förutsättas föreligga en motsättning i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 2005/29 om det föreligger ett samband mellan de berörda bestämmelserna som går utöver mindre skillnader eller olikheter, och visar på en skillnad som inte kan överbryggas med hjälp av en jämkande metod som gör det möjligt för de båda situationerna att samexistera utan att de behöver förändras.( 24 ) En sådan motsättning förekommer således endast i de fall när andra unionsbestämmelser än de i direktiv 2005/29 vilka reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder ålägger näringsidkarna, utan något manöverutrymme, skyldigheter som är oförenliga med dem som föreskrivs i detta direktiv.( 25 )
86. Syftet med direktiv 2005/29 är att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och därvid tillse att otillbörliga affärsmetoder bekämpas på ett effektivt sätt i konsumenternas intresse.( 26 ) Artikel 6.1 i direktivet syftar just till att säkerställa ett lämpligt konsumentskydd när det gäller hur den information som lämnas inom ramen för en reklam ska presenteras. På samma sätt är syftet med förordning nr 1223/2009 att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa genom att bland annat förhindra att konsumenterna vilseleds av den information om kosmetiska produkter som lämnas till dem.( 27 )
87. Såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande har direktiv 2005/29 och förordning nr 1223/2009 således ett gemensamt mål, nämligen att säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenterna mot vilseledande information.
88. Ett sådant konstaterande är emellertid enligt min mening inte tillräckligt för att systematiskt utesluta att det föreligger en konflikt mellan återförsäljarens skyldigheter avseende reklampåståenden avseende en kosmetisk produkt på grundval av dels direktiv 2005/29, dels förordning nr 1223/2009.
89. Enligt min mening innebär de skyldigheter som åläggs distributörer i fråga om reklam dels enligt förordning nr 1223/2009, dels enligt direktiv 2005/29 just en skillnad som är omöjlig att överbrygga med hjälp av en kombinerad formel, och en parallell tillämpning av dessa skyldigheter skulle leda till att artiklarna 6.1, 6.3 och 20.1 i denna förordning förlorade sin ändamålsenliga verkan, när distributören har agerat enligt sistnämnda bestämmelser.
90. Såsom framgår av min bedömning av den första tolkningsfrågan innehåller förordning nr 1223/2009 nämligen en exakt definition av distributörernas skyldigheter i fråga om reklam, och det fastställs att distributörerna endast är ansvariga för spridning av reklam som strider mot artikel 20.1 i denna förordning om de anser eller har skäl att tro att de reklampåståenden som de övertagit från tillverkaren inte överensstämmer med kraven.( 28 ) Lagstiftaren har härigenom valt att begränsa omfattningen av distributörernas skyldigheter på området genom att skilja dem från tillverkarnas skyldigheter – det är i första hand tillverkarna som är ansvariga för åsidosättanden av artikel 20.1 i nämnda förordning.
91. Bestämmelserna i direktiv 2005/29 ålägger däremot distributörerna ett ovillkorligt förbud mot vilseledande reklam som övertagits från tillverkarna.
92. Med andra ord skulle en distributörs metod, på grund av att distributörernas skyldigheter enligt förordning nr 1223/2009 och direktiv 2005/29 skiljer sig åt i omfattning, om denna förordning och detta direktiv tillämpas parallellt, kunna anses strida mot bestämmelserna i detta direktiv, även om den är förenlig med bestämmelserna i nämnda förordning.
93. En sådan samtidig tillämpning skulle med nödvändighet leda till att den avgränsning av distributörernas skyldigheter som lagstiftaren avsett enligt förordning nr 1223/2009 förlorade sin ändamålsenliga verkan och skulle neutralisera dessa skyldigheter, trots att denna förordning reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder.
94. Jag anser således att när en distributör som övertar en tillverkares reklampåståenden agerar i enlighet med kraven i förordning nr 1223/2009, föreligger det en konflikt mellan artiklarna 6.1, 6.3 och 20.1 i denna förordning och bestämmelserna i direktiv 2005/29. Av artikel 3.4 i detta direktiv framgår det emellertid tydligt att reglerna i nämnda förordning bör ha företräde i en sådan situation.
95. Detta gäller i än högre grad eftersom det framgår av skäl 4 i förordning nr 1223/2009 att förordningen på ett uttömmande sätt harmoniserar de regler som är i kraft i unionen och att domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast att det följer av en samlad läsning av bestämmelserna i denna förordning, bland annat av artikel 1, jämförd med skälen 3 och 4 i förordningen, att förordningen syftar till att på ett uttömmande sätt harmonisera gällande bestämmelser i Europeiska unionen för att upprätta en inre marknad för kosmetiska produkter och därvid säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa.( 29 )
96. Det förhåller sig emellertid annorlunda i en situation där distributören, som övertar tillverkarens reklampåståenden utan att kontrollera dem, agerar i strid med kraven i artikel 6.1 och 6.3 i förordning nr 1223/2009, eftersom distributören, beroende på de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet, anser eller har skäl att tro att reklampåståendena inte uppfyller kraven i artikel 20.1 i denna förordning.
97. Artikel 6.1 b i direktiv 2005/29 förbjuder nämligen de ekonomiska aktörernas vilseledande beteende i fråga om reklam, vilket med nödvändighet inbegriper de metoder som avses i artikel 20.1 i förordning nr 1223/2009, vars efterlevnad distributören kan vara skyldig att kontrollera enligt artikel 6.1 och 6.3 i samma förordning. En distributörs metod som strider mot artikel 6.1 och 6.3 i denna förordning strider således enligt min mening även mot artikel 6.1 b i direktiv 2005/29. Med andra ord kan, såsom kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen, distributörens återgivande av tillverkarens reklamuppgifter utan att kontrollera dem utgöra en överträdelse av såväl bestämmelserna i förordning nr 1223/2009 som bestämmelserna i direktiv 2005/29.
98. I en sådan situation är villkoret att det ska föreligga en konflikt mellan bestämmelserna i direktiv 2005/29 och bestämmelserna i förordning nr 1223/2009 inte uppfyllt, vilket innebär att de enligt min mening kan tillämpas parallellt.
99. Så är även fallet när distributören av en kosmetisk produkt ägnar sig åt en metod som strider mot bestämmelserna i direktiv 2005/29 men som inte omfattas av förordning nr 1223/2009. Även om det är utrett att förordningen på ett uttömmande sätt harmoniserar de bestämmelser som är i kraft i unionen avseende kosmetiska produkter, avser omfattningen av denna harmonisering endast ageranden av de ekonomiska aktörer som omfattas av förordning nr 1223/2009. Bestämmelserna i denna förordning uttömmer med andra ord inte de skyldigheter för distributörer som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde och som kan åläggas på grundval av andra unionsrättsakter.
100. Artikel 3.4 i direktiv 2005/29 ska därför tolkas så,
– att den utgör hinder för att en metod som används av en distributör, som sprider reklam för en kosmetisk produkt och har övertagit denna reklam av tillverkaren utan ändring, när den är förenlig med artiklarna 6.1, 6.3 och 20.1 i förordning nr 1223/2009, kan betecknas som en ”otillbörlig affärsmetod” i den mening som avses i artiklarna 5.1, 5.4 a och 6.1 b i direktiv 2005/29, och
– att den inte utgör hinder för att en distributörs metod att sprida reklam för en kosmetisk produkt som övertas från tillverkaren utan ändring, i strid med dennes skyldigheter enligt artiklarna 6.1, 6.3 och 20.1 i förordning nr 1223/2009, kan betecknas som en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artiklarna 5.1, 5.4 a och 6.1 b i direktiv 2005/29.
V. Förslag till avgörande
101. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) har ställt på följande sätt:
1) Artiklarna 6.1, 6.3 och 20.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1223/2009 av den 30 november 2009 om kosmetiska produkter
ska tolkas så,
att en distributör som tillhandahåller en kosmetisk produkt på marknaden under tillverkarens namn eller varumärke och utan att ändra den, är skyldig att kontrollera att produkten har de funktioner som tillskrivs den i de reklamuppgifter som finns i distributörens reklambroschyrer, även om dessa påståenden har ställts till distributörens förfogande av produktens tillverkare, även återfinns på produktens förpackning och övertas som sådana av distributören, när denne på grund av konkreta omständigheter anser eller har skäl att tro att produkterna inte uppfyller kraven i förordning nr 1223/2009, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
2) Artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder)
ska tolkas så,
– att den utgör hinder för att en metod som används av en distributör, som sprider reklam för en kosmetisk produkt och har övertagit denna reklam av tillverkaren utan ändring, när den är förenlig med artiklarna 6.1, 6.3 och 20.1 i förordning nr 1223/2009, kan betecknas som en ”otillbörlig affärsmetod” i den mening som avses i artiklarna 5.1, 5.4 a och 6.1 b i direktiv 2005/29, och
– att den inte utgör hinder för att en metod som används av en distributör, som sprider reklam för en kosmetisk produkt och har övertagit denna reklam av tillverkaren utan ändring i strid med sina skyldigheter enligt artiklarna 6.1, 6.3 och 20.1 i förordning nr 1223/2009, kan betecknas som en ”otillbörlig affärsmetod” i den mening som avses i artiklarna 5.1, 5.4 a och 6.1 b i direktiv 2005/29.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 30 november 2009 om kosmetiska produkter (EUT L 342, 2009, s. 59).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (”direktiv om otillbörliga affärsmetoder”) (EUT L 149, 2005, s. 22).
4 Artikel 4.1 i förordning nr 1223/2009.
5 Artikel 4.6 i förordning nr 1223/2009.
6 Dom av den 17 november 1983, Merck (292/82, EU:C:1983:335, punkt 12), dom av den 22 december 2022, Sambre & Biesme och Commune de Farciennes (C‑383/21 och C‑384/21, EU:C:2022:1022, punkt 54), dom av den 15 januari 2026, AVR-Afvalverwerking (C‑692/23, EU:C:2026:4, punkt 37), och dom av den 15 januari 2026, Ambito territoriale di caccia Ancona 2 (C‑615/24, EU:C:2026:10, punkt 23).
7 Förslag till avgörande av generaladvokaten Spielmann i målet Dürr Dental (C‑10/24, EU:C:2025:697).
8 I det målet rörde det sig om att fastställa omfattningen av distributörens skyldigheter enligt artikel 14.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter, om ändring av direktiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 178/2002 och förordning (EG) nr 1223/2009 och om upphävande av rådets direktiv 90/385/EEG och 93/42/EEG (EUT L 117, 2017, s. 1), där det föreskrivs att ”[o]m en distributör anser eller har skäl att tro att en produkt inte överensstämmer med kraven i denna förordning, får distributören inte tillhandahålla produkten på marknaden förrän den överensstämmer med kraven”. I synnerhet var det fråga om att avgöra huruvida distributören är skyldig att kontrollera huruvida en produkt som denne tillhandahåller på marknaden ska anses vara en medicinteknisk produkt när tillverkaren har klassificerat produkten som att den omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG av den 17 maj 2006 om maskiner och om ändring av direktiv 95/16/EG (EUT L 157, 2006, s. 24) och inte av tillämpningsområdet för förordning 2017/745.
9 Dom av den 4 juni 2026, Dürr Dental, (C‑10/24, EU:C:2026:443, punkt 34).
10 Förslag till avgörande av generaladvokaten Spielmann i målet Dürr Dental (C‑10/24, EU:C:2025: 697, punkt 53).
11 Se punkterna 60 och 61 nedan.
12 Kommissionens meddelande (EUT C 247, 2022, s. 1) (nedan kallad blåboken).
13 Se dom av den 13 mars 2025, Cassella-med och MCM Klosterfrau (C‑589/23, EU:C:2025:173, punkt 40).
14 Blåboken, s. 41.
15 Se blåboken, bilaga 5, s. 151.
16 Detta framgår även av domstolens rättspraxis i målet Dürr Dental, angående tillverkarens beteckning av en produkt, i vilken domstolen slog fast att ”[e]tt åsidosättande av omsorgsplikten bör … endast kunna konstateras när den felaktiga klassificeringen är uppenbar”. Se dom av den 4 juni 2026, Dürr Dental, (C‑10/24, EU:C:2026:443, punkt 39).
17 Se dom av den 4 juni 2026, Dürr Dental, (C‑10/24, EU:C:2026:443, punkt 70).
18 Dom av den 26 oktober 2016, Canal Digital Danmark (C‑611/14, EU:C:2016:800, punkt 25), och dom av den 25 juli 2018, Dyson (C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 28).
19 Skäl 11 i direktiv 2005/29.
20 Dom av den 25 juli 2018, Dyson (C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 30).
21 Dom av den 24 februari 2022. A m.fl.(Unit-linked-försäkringsavtal) (C‑143/20 och C‑213/20, EU:C:2022:118, punkt 136).
22 Artikel 3.4 i direktiv 2005/29.
23 Se, analogt, dom av den 30 april 2026, Lidl Italia (Otillbörliga affärsmetoder avseende livsmedel) (C‑301/25, EU:C:2026:357, punkt 28) (nedan kallad domen Lidl Italia).
24 Domen Lidl Italia (punkt 33) dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia (C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 60).
25 Domen Lidl Italia (punkt 33) dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia (C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 61).
26 Domen Lidl Italia (punkt 34) och dom av den 30 januari 2025, Trenitalia (C‑510/23, EU:C:2025:41, punkt 33).
27 Se, för ett liknande resonemang, domen Lidl Italia (punkt 35).
28 Om de inte kan anses vara den ”ansvariga personen” enligt artikel 4.6 i förordning nr 1223/2009. Se, i detta avseende, punkt 40 i detta förslag till avgörande.
29 Dom av den 17 december 2020, A.M (Märkning av kosmetiska produkter) (C‑667/19, EU:C:2020:1039, punkt 27), och dom av den 15 september 2022, Fédération des entreprises de la beauté (C‑4/21, EU:C:2022:681, punkterna 33, 53, 61 och 66),