Domstolens dom (första avdelningen) den 16 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 16 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Tillämplighet – Nationella bestämmelser som föreskriver en ordning med solidariskt ansvar för en företagsledare för den mervärdesskatt som bolaget ska betala – Huruvida de faktiska omständigheter och de rättsliga kvalificeringar som fastställs i det slutliga beskattningsbeslutet är bindande – Möjlighet för företagsledaren att indirekt bestrida detta beskattningsbeslut som utfärdats i förhållande till bolaget – Iakttagande av rätten till försvar ”

I mål C‑158/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation du Grand-Duché de Luxemburg (Högsta domstolen i Storhertigdömet Luxemburg) genom beslut av den 20 februari 2025, som inkom till domstolen den 21 februari 2025, i målet

QJ

mot

Administration de l’enregistrement, des domaines et de la TVA (AEDT),

État du Grand-duché de Luxembourg

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen, domstolens vice ordförande T. von Danwitz, tillika tillförordnad domare på första avdelningen, samt domaren A. Kumin, S. Gervasoni och M. Bošnjak (referent),

generaladvokat: L. Medina,

justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 december 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– QJ, genom N. Le Gouellec och Y. Prussen, avocats,

– Luxemburgs regering, genom A. Germeaux och T. Schell, båda i egenskap av ombud, biträdda av F. Gabaudan och A. Moro, avocats,

– Spaniens regering, genom M. Morales Puerta och A. Pérez-Zurita Gutiérrez, båda i egenskap av ombud,

– Polens regering, genom B. Majczyna, D. Lutostańska, B. Rogowska-Rajda och J. Sawicka, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom P. Carlin, M. Herold och F. Moro, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 5 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 47 och 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, QJ, en fysisk person, och, å andra sidan, Administration de l’enregistrement, des domaines et de la TVA (den luxemburgska skattemyndigheten) (nedan kallad AEDT) och État du Grand-Duché de Luxembourg (luxemburgska staten). Målet rör ett beslut om garantiåtagande som utfärdats mot QJ i syfte att erhålla betalning av den mervärdesskatt som ett bolag i vilket QJ var företagsledare är skyldigt att betala.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

3 I artikel 325.1 FEUF föreskrivs följande:

”[Europeiska] unionen och medlemsstaterna ska bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen genom åtgärder som ska vidtas i enlighet med denna artikel och som ska ha avskräckande effekt och ge ett effektivt skydd i medlemsstaterna liksom i unionens institutioner, organ och byråer.”

Stadgan

4 Artikel 47 i stadgan, med rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”, har följande lydelse:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.

Rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.”

5 Artikel 51 i stadgan, med rubriken ”Tillämpningsområde”, har följande lydelse:

”1. Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.

2. Denna stadga innebär inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen.”

Direktiv 2006/112/EG

6 Artikel 2.1 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) anger vilka transaktioner som ska vara föremål för mervärdesskatt.

7 I artikel 273 första stycket i detta direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får införa andra skyldigheter som de finner nödvändiga för en riktig uppbörd av mervärdesskatten och för förebyggande av bedrägeri med förbehåll för kravet på likabehandling av inhemska transaktioner och transaktioner som utförs mellan medlemsstater av beskattningsbara personer och på villkor att dessa skyldigheter inte i handeln mellan medlemsstaterna leder till formaliteter i samband med en gränspassage.”

Luxemburgsk rätt

8 I artikel 67‑1 i lag av den 12 februari 1979 om mervärdesskatt ( Mémorial A 186, s. 2017), i dess lydelse enligt lag av den 23 december 2016 om genomförande av 2017 års skattereform ( Mémorial A 5139, s. 1) (nedan kallad mervärdesskattelagen) föreskrivs följande:

”Verkställande styrelseledamöter, direktörer och alla lagligt utsedda eller faktiska företagsledare som handhar den löpande verksamheten för personer som är beskattningsbara för mervärdesskatt, ska försäkra sig om att de rättsliga skyldigheter som föreskrivs i denna lag uppfylls och i synnerhet att utestående mervärdesskatt betalas in ur de finansiella medel som dessa förvaltar.”

9 Artikel 67‑2 i lagen har följande lydelse:

”Verkställande styrelseledamöter, direktörer och alla lagligt utsedda eller faktiska företagsledare om handhar den löpande verksamheten ska vara personligen och solidariskt ansvariga för inbetalning av mervärdesskatt som ska betalas, om de rättsliga skyldigheter inte har fullgjorts vilka enligt denna lag åvilar personer som står under deras ledning och är beskattningsbara för mervärdesskatt, till följd av att de förstnämnda på ett klandervärt sätt har underlåtit att fullgöra sina rättsliga skyldigheter, eller om utestående mervärdesskatt inte har inbetalats ur de finansiella medel som de förvaltar.”

10 I artikel 67‑3 första stycket i mervärdesskattelagen föreskrivs följande:

”I händelse av klandervärd underlåtenhet att fullgöra de rättsliga skyldigheter som åvilar verkställande styrelseledamöter, direktörer och alla lagligt utsedda eller faktiska företagsledare som handhar den löpande verksamheten kan direktören för myndigheten eller dennes företrädare utfärda ett beslut om garantiåtaganden för dessa personer. Detta beslut ger myndigheten rätt att från dessa personer uppbära den mervärdesskatt som ska betalas av de personer som är betalningsskyldiga för mervärdesskatten.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11 Den 17 mars 2018 utfärdade AEDT två beskattningsbeslut avseende bolaget VN (nedan kallat det beskattningsbara bolaget), ett för år 2014 och ett för åren 2015 och 2016. Överklagandet av dessa beslut avvisades eftersom de ingetts för sent. Bolaget VN betalade inte efterföljande den mervärdesskatt som skulle ha betalas för åren 2014–2016.

12 Mellan den 22 april 2013 och den 15 februari 2019 var klaganden i det nationella målet företagsledare i bolaget VN, och ansvarade för den dagliga förvaltningen av bolaget. Den 16 maj 2019 tillställde AEDT klaganden i det nationella målet ett beslut om garantiåtagande med stöd av artiklarna 67‑1–67‑3 i mervärdesskattelagen (nedan kallat den aktuella ordningen med garantiåtagande), i vilket han, i egenskap av chef med ansvar för den dagliga förvaltningen av bolaget VN mellan åren 2013 och 2019, ålades att betala de mervärdesskattebelopp som ännu inte hade betalats.

13 Efter det att direktören för AEDT hade avslagit hans begäran om omprövning av beslutet om garantiåtagande väckte klaganden i det nationella målet talan vid Tribunal d’arrondissement de Luxembourg (Distriktsdomstolen i Luxemburg, Luxemburg) och yrkade att detta beslut skulle ändras eller ogiltigförklaras. Denna domstol ogillade klagandens talan genom dom som fastställdes av Cour d’appel (Appellationsdomstolen, Luxemburg).

14 Cour de cassation du Grand-Duché de Luxembourg (Högsta domstolen i Storhertigdömet Luxemburg), som är den hänskjutande domstolen, och till vilken klaganden i det nationella målet har överklagat, erinrar om att klaganden inför appellationsdomstolen bestred att bolaget VN har en skatteskuld. Han gjorde där gällande att han i sin egenskap av person som utpekats som garant för betalning av de beskattningsbeslut som utfärdats avseende det bolag han varit företagsledare i förfogade över ett rättsmedel i form av en tredjemanstalan, som fortfarande kunde tas upp till prövning, eftersom besluten inte hade riktats till honom personligen. Han har vidare hävdat att det var oförenligt med artikel 47 i stadgan att han nekades möjligheten att väcka talan i eget namn.

15 Appellationsdomstolen underkände klagandens argument med motiveringen att beskattningsbesluten hade blivit slutliga och inte längre kunde ifrågasättas, eftersom bolaget VN inte hade väckt talan inom lagstadgad frist.

16 Enligt nämnda domstol finns det inte någon bestämmelse som föreskriver att en person som är föremål för ett garantiåtagande kan överklaga det beskattningsbeslut som avser den huvudsakliga beskattningsbara personen. Eftersom detta beskattningsbeslut har blivit slutligt, kan det inte indirekt ifrågasättas av den företagsledare som har utpekats som garant inom ramen för det betalningsförfarande som riktas mot honom. Den person som har utpekats som garant är nämligen samma person som den som företrädde den juridiska personen i förfarandet om fastställande av den beskattningsbara omsättningen och har i denna egenskap haft möjlighet att delta i detta förfarande genom att överklaga skönsbeskattningen. Eftersom klaganden i målet vid den nationella domstolen inte själv var en beskattningsbar person för mervärdesskatt, var AEDT inte skyldig att rikta beskattningsbesluten till honom personligen eller att låta honom delta i förfarandet för skönsbeskattning i denna egenskap, eftersom han hade möjlighet att delta i förfarandet i egenskap av företagsledare och bolagets överklagande gavs in för sent.

17 Eftersom klaganden i det nationella målet var tredje part i förfarandet för skönsbeskattning kan han inte åberopa eventuella kränkningar av grundläggande rättigheter som förekommit i förfarandet. mot bolaget VN. De bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga i det nationella målet, bland annat artiklarna 67‑1 och följande i mervärdesskattelagen utgjorde inte en tillämpning av unionsrätten, med följd att artikel 47 i stadgan, enligt artikel 51 i samma stadga, inte är tillämplig.

18 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att de skatteförfaranden som inletts mot klaganden i det nationella målet har sitt ursprung i åsidosättanden av lagstadgade skyldigheter på mervärdesskatteområdet som klaganden, såsom framgår av beslutet om garantiåtagande, är ansvarig för i egenskap av företagsledare med ansvar för den dagliga förvaltningen av bolaget VN. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida den praxis som följer av domen av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105), enligt vilken det följer av direktiv 2006/112 att varje medlemsstat är skyldig att vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder för att säkerställa uppbörden av hela den mervärdesskatt som ska betalas inom dess territorium och för att bekämpa bedrägeri, kan tillämpas på en ordning genom vilken det införs en solidarisk skyldighet för ledningen i ett bolag på grund av att de på ett klandervärt sätt har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter att betala in den mervärdesskatt som ska betalas av det bolag som de leder. Detta innebär ett erkännande av att artikel 47 i stadgan ska anses vara tillämplig.

19 För det fall att artikel 47 i stadgan är tillämplig, har den hänskjutande domstolen påpekat att EU-domstolen i sin dom av den 9 september 2021, Adler Real Estate m.fl. (C‑546/18, EU:C:2021:711), av nämnda artikel utläste att det inte mot en fysisk person, som varit föremål för ett senare förfarande, kan göras gällande att ett slutligt beslut som fattats i ett tidigare förfarande mot en juridisk person har bindande verkan, i vilket denna fysiska person inte har deltagit i egenskap av part, utan endast i egenskap av företrädare för denna juridiska person. Mot bakgrund av nämnda dom vill den hänskjutande domstolen således få klarhet i huruvida företagsledarna i ett bolag ska ha möjlighet att, för det första, inom ramen för ett överklagande av det förvaltningsbeslut i vilket deras solidariska ansvar fastställs, indirekt bestrida det beskattningsbeslut som tidigare riktats till det skattskyldiga bolaget, för det andra åberopa eventuella åsidosättanden av grundläggande rättigheter som begåtts i det förfarande för skönsbeskattning avseende detta bolag och för det tredje kräva att de personligen ska underrättas om beskattningsbeslutet eller personligen delta i beskattningsförfarandet.

20 Mot bakgrund av ovanstående har Cour de cassation (Högsta domstolen i Storhertigdömet Luxemburg) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1. Ska [stadgan,] och särskilt artikel 47 i denna, mot bakgrund av kriterierna i artikel 51[.1] i [densamma], tillämpas på den reglering som görs i nationell rätt av företagsledares solidariska ansvar att, på grund av att dessa på ett klandervärt sätt har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter att betala den mervärdesskatt som det bolag de leder ska betala?

2. För det fall den första frågan ska besvaras jakande, ska artikel 47 i stadgan tolkas så, att den ger företagsledare som har gjorts till garant möjlighet att, inom ramen för ett överklagande som de enligt nationell rätt kan inge mot ett förvaltningsbeslut genom vilket deras solidariska ansvar fastställs, indirekt bestrida det beslut om skönsbeskattning med avseende på mervärdesskatt som bolaget tidigare har delgetts och som bolaget inte har överklagat i tid?

3. För det fall den andra frågan ska besvaras jakande, ska artikel 47 i stadgan tolkas så, att den innebär en begränsning av de skäl som företagsledarna kan åberopa inom ramen för ett indirekt bestridande av det beslut om skönsbeskattning som det beskattningsbara bolaget har delgetts eller innefattar den samtliga skäl, inbegripet sådana som avser fastställande av mervärdesskatteskulden, till exempel faktiska omständigheter som ligger till grund för förvaltningsbeslutet om skönsbeskattning som har utfärdats mot det beskattningsbara bolaget, och rent personliga skäl, till exempel eventuella kränkningar av de grundläggande rättigheterna som har begåtts inom ramen för förfarandet för skönsbeskattning med avseende på de företagsledarna?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

21 Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det, enligt fast rättspraxis, på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den nationella domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18, och dom av den 18 december 2025, SACD m.fl., C‑182/24, EU:C:2025:979, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

22 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att klaganden, vid den hänskjutande domstolen, har bestritt beslutet om garantiåtagande och åberopat grunder som avser att det beskattningsbeslut som riktats till det beskattningsbara bolag för vilket han är solidariskt betalningsansvarig för mervärdesskatteskulden är rättsstridigt.

23 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 47 och 51.1 första meningen i stadgan ska tolkas så, att de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel, som slås fast i nämnda artikel 47, är tillämpliga inom ramen för en talan vid domstol som väckts av företagsledaren i ett bolag mot ett beslut om garantiåtagande som antagits med stöd av nationell lagstiftning, i vilken det föreskrivs att företagsledaren är solidariskt ansvarig för betalningen av den mervärdesskatt som bolaget är skyldigt att betala för det fall denne på ett klandervärt sätt har underlåtit att uppfylla sina lagstadgade skyldigheter i fråga om mervärdesskatt.

24 Stadgans tillämpningsområde definieras i artikel 51.1 första meningen i stadgan. Däri anges att bestämmelserna i stadgan, när det gäller åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. De grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är således tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19, och dom av den 29 juli 2024, protectus, C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 40).

25 Begreppet tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, innebär att det måste finnas en anknytning mellan en unionsrättsakt och den aktuella nationella åtgärden. Det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 24, och dom av den 12 september 2024, Syndyk Masy Upadlości A, C‑709/22, EU:C:2024:741, punkt 62).

26 För att kunna avgöra om en nationell åtgärd innebär en ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, måste det bland andra omständigheter således prövas om den aktuella nationella lagstiftningen syftar till att tillämpa en unionsrättslig bestämmelse, vad som är lagstiftningens karaktär och om den eftersträvar andra syften än dem som omfattas av unionsrätten, även om de indirekt kan påverka unionsrätten, samt om det finns några specifika unionsrättsliga bestämmelser på området eller några sådana bestämmelser kan påverka dem (dom av den 8 november 2012, Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 79 och dom av den 10 juli 2025, DADA Music och UPFR, C‑37/24, EU:C:2025:551, punkt 50).

27 Det följer bland annat av artiklarna 2 och 273 i direktiv 2006/112 jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 325.1 FEUF att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder som krävs för att mervärdesskatt inom deras respektive territorier ska kunna uppbäras i sin helhet och för att bekämpa bedrägeri (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2022, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno- osiguritelna praktika, C‑1/21, EU:C:2022:788, punkt 60, och dom av den 3 april 2025, Cityland, C‑164/24, EU:C:2025:241, punkt 34).

28 Enligt 2.1 b i rådets beslut 2014/335 (EU, Euratom) av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (EUT L 168, 2014, s. 105) omfattar unionens egna medel bland annat inkomster från en enhetlig procentsats som tillämpas på de harmoniserade beräkningsunderlagen för mervärdesskatt, fastställda i enlighet med unionens bestämmelser. Det föreligger således ett direkt samband mellan uppbörd av inkomster enligt tillämplig unionsrätt och ställandet av motsvarande medel från mervärdesskatt till unionsbudgetens förfogande. Eventuella luckor i uppbörden av förstnämnda inkomster kan ge upphov till en minskning av sistnämnda medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 26, och dom av den 13 oktober 2022, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika, C‑1/21, EU:C:2022:788, punkt 58).

29 I förevarande fall förefaller det som om den aktuella ordningen med garantiåtagande har samband med ett åsidosättande av lagstadgade skyldigheter på mervärdesskatteområdet. Den gör det nämligen möjligt för den nationella skattemyndigheten att uppbära den mervärdesskatt som en beskattningsbar juridisk person är skyldig att betala från verkställande styrelseledamöter, direktörer och alla personer i ledande ställning som utövar eller har utövat den dagliga förvaltningen av denna juridiska person. I andra meningen i artikel 67‑3 första stycket LTVA föreskrivs i detta avseende att beslutet om ställande av säkerhet ”ger myndigheten rätt att från dessa personer uppbära den mervärdesskatt som ska betalas av de personer som är betalningsskyldiga för mervärdesskatten”.

30 Domstolen konstaterar att en sådan ordning har till syfte att säkerställa uppbörden av mervärdesskatt som inte har betalats av en beskattningsbar juridisk person och bidrar till iakttagandet av varje medlemsstats skyldighet, som det erinrats om i punkt 27 ovan, att vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder för att säkerställa uppbörden av hela den mervärdesskatt som ska betalas inom sitt territorium och för att bekämpa bedrägeri, i enlighet med bland annat artikel 325.1 FEUF och artikel 273 i direktiv 2006/112.

31 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 27 och 28 ovan finner domstolen att denna ordning omfattas av tillämpningsområdet för bland annat artikel 273 i direktiv 2006/112 och att Storhertigdömet Luxemburg följaktligen, genom att införa och tillämpa denna ordning, tillämpar unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

32 Detta konstaterande påverkas inte av den luxemburgska regeringens argument, som, i syfte att bestrida att stadgan är tillämplig i det nationella målet, har gjort gällande att den aktuella ordningen med garantiåtagande inte syftar till att möjliggöra uppbörd av hela den mervärdesskatt som det beskattningsbara bolaget ska betala, utan till att säkerställa ersättning för den skada som den nationella skattemyndigheten lidit till följd av ett klandervärt handlande som kan läggas företagsledaren i detta bolag till last.

33 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande ska nämligen varje nationell åtgärd som bidrar till att helt eller delvis uppbära mervärdesskatt som inte betalats av en beskattningsbar person, oavsett om det är från denna person eller från tredje man, anses bidra till att säkerställa en korrekt uppbörd av mervärdesskatten och, i förekommande fall, till att bekämpa bedrägeri. Den omständigheten, som den luxemburgska regeringen har anfört, att en sådan åtgärd inför ett specifikt fall av civilrättsligt ansvar och i nationell rätt inte omfattas av ett system med skattetillägg saknar relevans i detta avseende.

34 Domstolen har således redan, i ett faktiskt och rättsligt sammanhang som motsvarar det som är aktuellt i det nationella målet, slagit fast att en ordning med solidariskt ansvar innebär dels att företagsledaren i ett bolag blir solidariskt ansvarig för bolagets mervärdesskatteskulder, helt eller delvis, oberoende av de berörda beskattningsbara transaktionerna, dels att detta ansvar är begränsat till den förmögenhetsförlust som den juridiska personen har lidit till följd av att den person som fastställts vara solidariskt ansvarig har agerat i ond tro, bidrar till att indrivning kan ske av de mervärdesskattebelopp som en beskattningsbar juridisk person inte har betalat inom de tvingande frister som föreskrivs i direktiv 2006/112, vilket gör att ordningen bidrar till en riktig uppbörd av mervärdesskatten och/eller till att förebygga bedrägeri i den mening som avses i artikel 273 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2022, C‑1/21, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika, EU:C:2022:788, punkterna 52, 53, 61, 66 och 70).

35 Såsom den luxemburgska regeringen medgav vid förhandlingen sammanfaller den skada som kan bli föremål för ersättning enligt den aktuella ordningen med garantiåtagande med det mervärdesskattebelopp som inte har betalats av den beskattningsbara juridiska personen.

36 Vidare framgår det av domstolens praxis att erkännandet av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan i ett enskilt fall förutsätter att den person som åberopar denna rättighet gör gällande rättigheter eller friheter som garanteras i unionsrätten eller att denna person är föremål för ett förfarande som utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor). C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 55, och dom av den 25 februari 2025, Sąd Rejonowy w Białymstoku och Adoreikė, C‑146/23 och C‑374/23, EU:C:2025:109, punkt 41).

37 Så förhåller det sig i sistnämnda fall, som motsvarar situationen i detta mål, när en person väcker talan mot ett förvaltningsbeslut som går vederbörande emot och som har antagits med stöd av en nationell bestämmelse som tillämpar unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 50, och dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 59).

38 I förevarande fall har klaganden i det nationella målet väckt talan vid domstol mot det beslut om garantiåtagande som antagits med stöd av den aktuella ordningen med garantiåtagande, vilket, såsom konstaterats i punkt 31 ovan, utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Härav följer att de krav som följer av artikel 47 i stadgan är tillämplig under sådana omständigheter.

39 Det ska dessutom erinras om att den hänskjutande domstolens första fråga inte avser huruvida förfarandet med garantiåtagande avseende klaganden i det nationella målet omfattas av de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel, vilken stadfästs i artikel 47 i stadgan, utan frågan avser huruvida dessa krav är tillämpliga vid en talan som klaganden i det nationella målet har väckt vid domstol mot ett beslut om garantiåtagande.

40 Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 47 och artikel 51.1 första meningen i stadgan ska tolkas så, att de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel, som slås fast i nämnda artikel 47, är tillämpliga avseende en talan som väckts av en företagsledare i ett bolag, som utpekats som garant, mot ett beslut om garantiåtagande som antagits med stöd av nationell lagstiftning, i vilken det föreskrivs att företagsledaren är solidariskt ansvarig för betalningen av den mervärdesskatt som bolaget är skyldigt att betala i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2006/112, för det fall företagsledaren på ett klandervärt sätt har underlåtit att uppfylla sina lagstadgade skyldigheter i fråga om mervärdesskatt.

Den andra och den tredje frågan

41 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en företagsledare i ett bolag, som har utpekats som garant för betalning av en mervärdesskatteskuld som inte har betalats av detta bolag och som är skyldigt att betala denna skatt, inte inom ramen för sitt överklagande av beslutet om garantiåtagande, indirekt får bestrida det beskattningsbeslut som tidigare riktats till detta bolag och som blivit slutligt. För det fall denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i de grunder som en sådan person kan åberopa till stöd för sitt överklagande inom ramen för sitt indirekta bestridande av detta beskattningsbeslut, bland annat vad gäller beskattningsunderlaget och beloppet för den icke erlagda mervärdesskatt som denna person ska betala, samt eventuella åsidosättanden av nämnda persons grundläggande rättigheter som begåtts under beskattningsförfarandet.

42 Det framgår av domstolens praxis att det väsentliga innehållet i rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i stadgan, bland annat, innefattar en rätt för en person som har denna rättighet att väcka talan vid en domstol som är behörig att säkerställa iakttagandet av de rättigheter som unionsrätten garanterar vederbörande och, i detta syfte, att pröva alla rätts- och sakfrågor som är relevanta för att avgöra det mål som är anhängigt vid den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgois (Rätten att överklaga en begäran om skatteupplysningar), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 december 2025, SACD m.fl., C‑182/24, EU:C:2025:979, punkt 73).

43 Domstolen erinrar även om att iakttagandet av den rätt till försvar som stadfästs i artikel 47 i stadgan innebär att sökanden inte bara ska kunna få tillgång till de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats avseende vederbörande, utan även till samtliga uppgifter i akten som administrationen har grundat sig på, för att faktiskt kunna ta ställning till dessa omständigheter (dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

44 I förevarande fall, vad beträffar ordningen med garantiåtagande, framgår det av handlingarna i målet att det för att den person som har utpekats som garant ska bli betalningsskyldig för skatt krävs att vederbörande har handlat på ett klandervärt sätt, att det föreligger en förlust och att det finns ett orsakssamband mellan detta klandervärda handlande och förlusten. Detta ansvar omfattar den förlust som utgörs av den mervärdesskatteskuld som inte har betalats, såsom den fastställts i det beskattningsbeslut som riktats till det beskattningsbara bolaget och som under tiden har blivit slutligt. Den tillämpliga nationella lagstiftningen ger emellertid inte den person som har utpekats som garant möjlighet att personligen överklaga detta beskattningsbeslut, och den omständigheten att beskattningsbeslutet är slutligt utgör hinder för att denna person indirekt, inom ramen för sitt överklagande av beslutet om garantiåtagande, kan bestrida bland annat beskattningsunderlaget för mervärdesskatt och skatteskulden för det skattskyldiga bolag för vilken nämnda person är solidariskt ansvarig.

45 Det ska i detta avseende och med hänsyn till att beslutet om garantiåtagande är av administrativ karaktär erinras om att iakttagandet av rätten till försvar ska säkerställas inte bara inom ramen för ett eventuellt domstolsförfarande enligt artikel 47 i stadgan, utan även under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av detta beslut enligt en allmän unionsrättslig princip. Denna princip är tillämplig när en myndighet avser att vidta en åtgärd gentemot en person som går denne emot. Enligt rätten att bli hörd, som utgör en integrerad del av rätten till försvar, ska den som ett beslut riktar sig till ges möjlighet att på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter med avseende på de uppgifter som myndigheten avser att grunda sig på. Denna skyldighet åvilar myndigheterna i medlemsstaterna när de vidtar åtgärder som faller inom unionsrättens tillämpningsområde, även om det inte uttryckligen föreskrivs något sådant krav i den tillämpliga unionslagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 39 och där angiven rättspraxis, dom av den 27 februari 2025, Adjak, C‑277/24, EU:C:2025:130, punkt 51, och dom av den 6 mars 2025, Obshinta Veliko Tarnavo och Obshinta Belovo, C‑471/23 och C‑477/23, EU:C:2025:155, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

46 Regeln att den person till vilken ett negativt beslut är riktat ska ges möjlighet att yttra sig innan beslutet fattas syftar till att bereda den behöriga myndigheten tillfälle att på ett meningsfullt sätt beakta samtliga relevanta uppgifter. Regeln syftar särskilt till att den berörda personen ska kunna rätta till fel eller göra gällande uppgifter avseende sin personliga situation som ger stöd för att beslutet ska antas, att det inte ska antas eller att det ska ges ett visst innehåll, så att ett effektivt skydd av den berörda personen kan säkerställas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 41 och där angiven rättspraxis, dom av den 4 juni 2020, C.F (Skattekontroll), C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 30, och dom av den 13 juni 2024, C (Konkursadministratörer och konkursförvaltare, C‑696/22, EU:C:2024:499, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

47 Principen om iakttagandet av rätten till försvar utgör emellertid inte en absolut rättighet, utan den kan begränsas, under förutsättning att begränsningarna faktiskt svarar mot ett eller flera mål av allmänintresse som eftersträvas med den aktuella åtgärden och att de inte, i förhållande till det eftersträvade målet, utgör ett oproportionerligt ingrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 43 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 februari 2025, Adjak, C‑277/24, EU:C:2025:130, punkt 53).

48 Domstolen har således redan slagit fast att iakttagandet av rätten till försvar i allmänhet inte utgör hinder för att en skattemyndighet, inom ramen för ett skatteförfarande mot en beskattningsbar person, är bunden av sina egna slutsatser om faktiska omständigheter och rättsliga kvalificeringar från tidigare konnexa förvaltningsförfaranden mot tredje man, i vilka den beskattningsbara personen inte var part (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 46).

49 När det gäller huruvida rätten till försvar har iakttagits i konnexa administrativa förfaranden ska hänsyn även tas till rättssäkerheten, som också är en allmän unionsrättslig princip. Eftersom ett förvaltningsbesluts definitiva karaktär i princip bidrar till denna rättssäkerhet, innehåller unionsrätten inte någon skyldighet för ett förvaltningsorgan att ändra ett förvaltningsbeslut som erhållit en sådan definitiv karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2025, Adjak, C‑277/24, EU:C:2025:130, punkt 55).

50 Så är emellertid inte fallet när den berörda personen i praktiken helt berövas rätten att på ett meningsfullt sätt ifrågasätta dessa slutsatser om de faktiska omständigheterna och dessa rättsliga kvalificeringar under det förfarande som vederbörande är föremål för. Ett sådan inskränkning strider nämligen mot själva kärnan i denna persons rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkterna 47 och 49 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 27 februari 2025, Adjak, C‑277/24, EU:C:2025:130, punkt 56).

51 Av detta följer att en sådan nationell lagstiftning som den som inför den aktuella ordningen med garantiåtagande kan strida mot själva kärnan i den rätt till försvar som tillkommer den person som har utpekats som garant när denne helt fråntas rätten att på ett meningsfullt sätt ifrågasätta de faktiska omständigheterna och de rättsliga kvalificeringarna i det slutliga beskattningsbeslutet. Det beskattningsbeslut som antagits inom ramen för ett konnext administrativt förfarande utgör nämligen, med avseende på förfarandet om garantiåtagande, ett bevis för att fastställa villkoren för solidariskt ansvar, som den person som utpekats som garant ska kunna bestrida i detta avseende.

52 Domstolen har härvidlag redan slagit fast att iakttagandet av rätten till försvar inom ramen för ett förfarande om garantiåtagande inte kräver att den person som utpekats som garant personligen deltar i beskattningsförfarandet mot den juridiska person med vilken vederbörande är solidariskt ansvarig för skatteskulden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2025, Adjak, C‑277/24, EU:C:2025:130, punkterna 61, 62 och 64).

53 På samma sätt innebär rätten till ett effektivt rättsmedel, som stadfästs i artikel 47 i stadgan, inte nödvändigtvis att innehavaren av denna rätt måste ha tillgång till ett direkt rättsmedel som i första hand syftar till att bestrida en viss åtgärd, utan endast att den berörda personen ska tillerkännas rätt att inför domstol angripa en rättsakt som går vederbörande emot och som kan kränka de rättigheter och friheter som garanteras i unionsrätten, dock under förutsättning att det finns ett eller flera rättsmedel som gör det möjligt för vederbörande att indirekt få till stånd en domstolsprövning av denna åtgärd som säkerställer iakttagandet av dessa rättigheter och friheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Domstolskontroll av rättegångshandlingar), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 79 och där angiven rättspraxis). Den domstol vid vilken talan väcks ska se till att sådana rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt garanterar den berörda personen ett effektivt rättsligt skydd av unionsrättsliga rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, The Trustees of the BT Pension Scheme, C‑628/15, EU:C:2017:687, punkt 60).

54 För att den domstolsprövning som garanteras genom artikel 47 i stadgan ska bli effektiv krävs det att den domstol som gör en lagenlighetsprövning av ett förvaltningsbeslut som antagits inom ramen för ett förfarande som utgör en tillämpning av unionsrätten bland annat kan kontrollera, mot bakgrund av stadgan och unionsrättens allmänna principer, den bevisning som har samlats in och använts i administrativa förfaranden mot tredje man, förutsatt att denna bevisning är till nytta för den berörda personens försvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkterna 57 och 63).

55 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande innebär nämligen de krav som följer av artikel 47 i stadgan att den domstol som ska pröva en tvist om lagenligheten av ett beslut om garantiåtagande som antagits med stöd av en sådan nationell lagstiftning som den aktuella ordningen om garantiåtagande, inom ramen för en indirekt prövning, ska kunna kontrollera samtliga slutsatser om de faktiska omständigheterna och de rättsliga kvalificeringar som beslutet grundar sig på, förutsatt att dessa är avgörande för utgången av överklagandet. Detta gäller särskilt i förevarande fall för de faktiska omständigheter och rättsliga kvalificeringar som anges i beskattningsbeslutet och som den behöriga myndigheten avser att lägga till grund för företagsledarens solidariska ansvar, inbegripet de som avser beskattningsunderlaget och storleken på det mervärdesskattebelopp som inte har betalats och som företagsledaren är betalningsskyldig för.

56 I motsats till vad den luxemburgska regeringen har hävdat kan möjligheten för den person som har utpekats som garant att indirekt bestrida beskattningsbeslutet med stöd av artikel 47 i stadgan inte vara beroende av huruvida företagsledaren i ett bolag på ett ändamålsenligt sätt kunde bestrida lagenligheten av detta beskattningsbeslut på detta bolags vägnar, med hänsyn tagen till omfattningen av dennes uppdrag, under det beskattningsförfarande som inletts mot det skattskyldiga bolaget eller, efter antagandet av beskattningsbeslutet, inom den föreskrivna överklagandefristen.

57 Rätten till försvar är nämligen subjektiv, vilket innebär att det är de berörda parterna själva som måste kunna utöva denna rätt på ett ändamålsenligt sätt, oberoende av vilken typ av förfarande som inletts mot dem. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 76, 77 och 79 i sitt förslag till avgörande ska en person som har utpekats som garant personligen kunna bestrida de slutsatser om de faktiska omständigheterna och de rättsliga kvalificeringarna i beskattningsbeslutet som den behöriga myndigheten har grundat sig på för att fastställa denna persons solidariska ansvar. I ett sådant fall kan det inte uteslutas att den juridiska personen och den fysisk person som har befogenhet att binda och företräda den juridiska personen kan ha olika intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Adler Real Estate m.fl., C‑546/18, EU:C:2021:711, punkterna 58–60, och, analogt, dom av den 10 november 2022, DELTA STROY 2003, C‑203/21, EU:C:2022:865, punkt 63).

58 Detta gäller i än högre grad eftersom, såsom Europeiska kommissionen har gjort gällande i sina skriftliga yttranden och vid förhandlingen, möjligheten för en företagsledare som i efterhand har utpekats som garant för den mervärdesskatteskuld som det skattskyldiga bolaget inte har betalat, att bestrida det beskattningsbeslut som riktats till bolaget i praktiken kan vara beroende av ett stort antal faktiska och rättsliga omständigheter som bland annat avser olika bolagsformer och de beslutsförfaranden som kännetecknar dessa i de olika medlemsstaterna. I ett antal situationer kan det således visa sig omöjligt att, när det gäller ett visst beskattningsbeslut, kontrollera huruvida företagsledaren i det skattskyldiga bolag som beslutet riktar sig till i sig hade en verklig möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt bestrida beslutets lagenlighet på bolagets vägnar.

59 Vad vidare beträffar den luxemburgska regeringens argument att ett erkännande av möjligheten att indirekt bestrida beskattningsbeslutet till förmån för den person som utpekats som garant skulle innebära ett åsidosättande av den slutliga karaktären av detta beskattningsbeslut och ge denna person en andra möjlighet att bestrida beskattningsbeslutet, ska det inledningsvis erinras om att erkännandet av en sådan möjlighet saknar betydelse för beskattningsbeslutets bindande verkan i förhållande till det bolag till vilket det har riktats. Vidare kan enbart den omständigheten att en ordning med solidariskt ansvar, såsom den aktuella ordningen med garantiåtagande, i förekommande fall på ett särskilt effektivt sätt, kan bidra till att driva in obetalda mervärdesskatteskulder inte leda till att den person som har utpekats som garant helt fråntas möjligheten att effektivt utöva sin rätt till försvar.

60 Såsom slutligen framgår av punkt 55 ovan är rätten för företagsledaren, som har utpekats som garant, att indirekt bestrida de faktiska omständigheterna och de rättsliga kvalificeringarna i beskattningsbeslutet begränsad till de grunder som är nödvändiga för att den berörda företagsledaren på ett ändamålsenligt sätt ska kunna bestrida att han eller hon är solidariskt betalningsansvarig.

61 Under alla omständigheter kräver iakttagandet av den rätt till försvar som garanteras i artikel 47 i stadgan att en person som har utpekats som garant, inom ramen för ett överklagande till domstol av beslutet om garantiåtagande, kan åberopa eventuella åsidosättanden av hans eller hennes grundläggande rättigheter som skett under beskattningsförfarandet mot det skattskyldiga bolaget.

62 Vad vidare gäller den luxemburgska regeringens argument att den rätt till försvar som tillkommer den person som har utpekats som garant ska begränsas för att säkerställa skyddet för den sekretess och tystnadsplikt som skattemyndigheterna är bundna av samt skyddet för affärshemligheter, ska det erinras om att iakttagandet av den rätt till försvar som stadfästs i artikel 47 i stadgan, inom ramen för domstolsförfarandet, innebär att sökanden inte bara ska kunna få tillgång till de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats avseende vederbörande, utan även till samtliga uppgifter i akten som administrationen har grundat sig på, för att faktiskt kunna ta ställning till dessa omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2026, Deldwyn, C‑477/24, EU:C:2026:182, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

63 De grundläggande rättigheterna utgör emellertid inte absoluta rättigheter utan de kan begränsas, under förutsättning att begränsningarna faktiskt svarar mot de mål av allmänintresse som eftersträvas med den aktuella åtgärden och att de inte, i förhållande till det eftersträvade målet, medför ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de garanterade rättigheterna. Sådana begränsningar kan bland annat syfta till att skydda kraven på sekretess eller tystnadsplikt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2026, Deldwyn, C‑477/24, EU:C:2026:182, punkterna 65 och 66 samt där angiven rättspraxis).

64 När en rättsakt går någon emot och det uppstår en konflikt mellan å ena sidan det intresse som den person som rättsakten riktar sig till har av att få tillgång till de uppgifter som han eller hon behöver för att fullt ut kunna utöva sin rätt till försvar, och å andra sidan de intressen som hänger samman med att de uppgifter som omfattas av tystnadsplikt förblir konfidentiella, ankommer det sålunda på de behöriga domstolarna att, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, eftersträva en balans mellan dessa motstående intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl., C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 69 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 mars 2025, Deldwyn, C‑477/24, EU:C:2026:182, punkt 67).

65 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att, vid avvägningen mellan de intressen som står på spel, beakta bland annat den omständigheten att de uppgifter som anges i det beskattningsbeslut som riktats till det skattskyldiga bolaget och vars laglighet den person som har utpekats som garant avser att bestrida, avser faktiska och rättsliga omständigheter som vederbörande kunde känna till på grund av de funktioner som vederbörande utövade i detta bolag under den aktuella beskattningsperioden.

66 Med beaktande av samtliga ovan angivna omständigheter ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den person som har utpekats som garant för betalning av en mervärdesskatteskuld som inte har betalts av det bolag som är betalningsskyldigt för denna skatt inte, inom ramen för sitt överklagande av beslutet om garantiåtagande, indirekt kan bestrida det beskattningsbeslut som tidigare delgetts detta bolag och som blivit slutligt. Enligt denna bestämmelse ska en sådan person, till stöd för sin talan, kunna bestrida de faktiska omständigheter och rättsliga kvalificeringar som den behöriga myndigheten har grundat sig på för att fastställa vederbörandes solidariska ansvar, inbegripet de som avser beskattningsunderlaget och storleken på det mervärdesskattebelopp som inte har betalts in och som denna person är betalningsskyldig för, under förutsättning att dessa omständigheter och kvalificeringar är till nytta för vederbörandes försvar, samt eventuella åsidosättanden av nämnda persons grundläggande rättigheter som skett under beskattningsförfarandet.

Rättegångskostnader

67 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1) Artikel 47 och artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så,

att de krav som följer av rätten till ett effektivt rättsmedel, som slås fast i nämnda artikel 47, är tillämpliga avseende en talan som väckts av en företagsledare i ett bolag, som utpekats som garant, mot ett beslut om garantiåtagande som antagits med stöd av nationell lagstiftning, i vilken det föreskrivs att företagsledaren är solidariskt ansvarig för betalning av den mervärdesskatt som bolaget är skyldigt att betala i enlighet med bestämmelserna i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, för det fall denne på ett klandervärt sätt har underlåtit att uppfylla sina lagstadgade skyldigheter i fråga om mervärdesskatt.

2) Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så,

att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den person som har utpekats som garant för betalning av en mervärdesskatteskuld som inte har betalats av det bolag som är betalningsskyldigt för denna skatt inte, inom ramen för sitt överklagande av beslutet om garantiåtagande, indirekt kan bestrida det beskattningsbeslut som tidigare delgetts detta bolag och som blivit slutligt. Enligt denna bestämmelse ska en sådan person, till stöd för sin talan, kunna bestrida de faktiska omständigheter och rättsliga kvalificeringar som den behöriga myndigheten har grundat sig på för att fastställa denna persons solidariska ansvar, inbegripet de som avser beskattningsunderlaget och storleken på det mervärdesskattebelopp som inte har betalats in och som denna person är betalningsskyldig för, under förutsättning att dessa omständigheter och kvalificeringar är till nytta för vederbörandes försvar, samt eventuella åsidosättanden av nämnda persons grundläggande rättigheter som begåtts under beskattningsförfarandet.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.