Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet

Utkast till lagrådsremiss

Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet

[Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.]

Stockholm XX XX

NN

NN (Finansdepartementet)

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

I detta utkast till lagrådsremiss lämnas förslag på hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. I det sammanhanget har även det s.k. ändringsdirektivet – ett direktiv som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn – beaktats. Dessutom föreslås hur de mindre ändringar i prospektdirektivet som framgår av omnibus II-direktivet ska genomföras. Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering. Solvens II-direktivet innehåller bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information. Mer i detalj införs genom Solvens II-regelverket nya värderingsregler för solvensbalansräkningarna, riskkänsliga kapitalkrav och principbaserade regler kring företagens investeringar, mer sofistikerade kapitalkrav som är anpassade till det enskilda företagets risknivå, tydligare krav på försäkringsföretagens system och processer för hantering av samtliga risker – men också krav på att företagen regelbundet ska göra egna bedömningar av kapitalbehovet på kort och lång sikt. Dessutom införs genom direktivet en mer harmoniserad och proaktiv tillsyn. Genom ökad

rapportering av olika slag kommer det att bli enklare för alla intressenter att bedöma ett försäkringsföretags verkliga situation. Genom ändringar av prospektdirektivet och Solvens II-direktivet preciseras genom omnibus II-direktivet de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter, som ursprungligen fastställts i EU-förordningar om inrättande av dessa myndigheter. Detta krävs för att det europeiska systemet för finansiell tillsyn ska fungera effektivt. Sådana ändringar avser fastställandet av räckvidden för vissa befogenheter som de europeiska tillsynsmyndigheterna har, precisering av andra befogenheter som föreskrivs i unionsrätten samt ändringar som syftar till att uppnå att de europeiska tillsynsmyndigheternas verksamhet fungerar smidigt och effektivt inom ramen för det europeiska tillsynssystemet. Det är i huvudsak fråga om regler som säkerställer ett väl fungerande samarbete mellan de behöriga myndigheterna och de europeiska tillsynsmyndigheterna. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2016 med vissa övergångsregler.

1 Beslut

[Regeringen har beslutat] att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043), 2. lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 3. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, 4. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043) dels att 5–9 kap., 16 kap., 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap. 6 och 8 §§ och 14 kap. 8 och 17 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 1 kap. 8 §, 3 kap. 8–14 och 22 §§, 4 kap. 6 och 8 §§ och 14 kap. 8 och 17 §§ ska utgå, dels att nuvarande 10 kap. ska betecknas 14 kap., nuvarande 14 kap. ska betecknas 17 kap., nuvarande 17 kap. ska betecknas 21 kap., nuvarande 4 kap. 5 § ska betecknas 4 kap. 6 §, nuvarande 14 kap. 1–7, 9–16 och 18 §§ ska betecknas 17 kap. 1–14, 30 och 31 §§, nuvarande 16 kap. 1–3, 6–12 och 14–26 §§ ska betecknas 18 kap. 1–3, 10–16 och 17–29 §§, dels att 1 kap. 1, 6, 7, 12, 13 och 22 §§, 2 kap. 4, 10 och 19 §§, 3 kap. 2 och 17 §§, 4 kap. 2 och 6 §§, 17 kap. 2, 3, 6, 11 och 30 §§, 18 kap. 1, 2, 11–14, 16, 27 och 29 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 4 kap. 5 § ska sättas närmast före 4 kap. 6 §, rubrikerna närmast före 14 kap. 1–7, 9–16 och 18 §§ ska sättas närmast före 17 kap. 1–14, 30 och 31 §§ och rubrikerna närmast före 16 kap. 1–3, 6–12 och 14–26 §§ ska sättas närmast före 18 kap. 1–3, 10–16 och 17–29 §§, dels att det ska införas nio nya kapitel, 5–10,16, 19 och 20 kap., samt 29 nya paragrafer, 1 kap. 16 a och 16 b §§ och 18 a–18 c §§, 4 kap. 5, 17 a och 17 b §§, 17 kap. 3 a, 6 a, 6 b och 15–27 §§, 18 kap. 4–8 §§ samt närmast före 1 kap. 16 a och 18 a §§, 4 kap. 5 och 17 a §§, 17 kap. 3, 6 a och 15–27 §§ och 18 kap. 4–8 §§ nya rubriker, av följande lydelse.

1 kap.

1 §

rörelse som drivs enligt andra av svenska specialföretag. Lagen författningar än denna lag. gäller inte försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag.

6 § Bestämmelserna om livförsäk- Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 7 kap. 12- ring, med undantag för 8 kap. , får 15

14 och 18 §§ , får tillämpas på tillämpas på skadeförsäkringar skadeförsäkringar som avses i som avses i 2 kap. 11 § första 2 kap. 11 § första stycket klasserna stycket klasserna 1 och 2 samt på 1 och 2 samt på avgångsbidrags- avgångsbidragsförsäkringar. försäkringar. Bestämmelserna om livförsäk- Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 5 kap. 3– ring, med undantag för 5 och 6 §§ samt 7 kap. 12–14 och 18 §§ , 8 kap. , behöver inte tillämpas på behöver inte tillämpas på sådana sådana livförsäkringar som avses i livförsäkringar som avses i 2 kap. 2 kap. 12 § klasserna I b och IV, 12 § klasserna I b och IV, om om premien är beräknad och bepremien är beräknad och bestämd stämd för längst fem år. för längst fem år.

7 § Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta utgör livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag ska den dock i detta företag utgöra livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 4–8 §§ samt livförsäkring i 14 kap. 16 och 10 kap. 16 och 17 §§. 17 §§.

12 § I denna lag betyder 1. behörig myndighet : en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare, 2. captivebolag för återförsäkring: ett återförsäkringsbolag som syftar till att erbjuda återförsäkring uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som captivebolaget tillhör, eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av, förutsatt att det inte ägs av ett försäkringsföretag eller av företag som ingår i en grupp. 2 . EES : Europeiska ekonomiska 3 . EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, samarbetsområdet, 4. EES-försäkringsgivare: en utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäk-

rings- och återförsäkringsverksamhet (Solv II). 5. externt kreditvärderingsinstitut: ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar men som är undantagen från tillämpningsområdet för samma förordning, 3. försäkringsholdingföretag: ett 6. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett för- moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en utländsk för- säkringsföretag , en EES-försäksäkringsgivare eller ett blandat ringsgivare, ett försäkringsföretag finansiellt holdingföretag enligt från tredje land eller ett blandat 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om finansiellt holdingföretag enligt särskild tillsyn över finansiella 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om konglomerat och vars huvudsak- särskild tillsyn över finansiella liga verksamhet är att förvärva och konglomerat och vars huvudsakförvalta andelar i dotterföretag liga verksamhet är att förvärva och som uteslutande eller huvudsakli- förvalta andelar i dotterföretag gen är försäkringsföretag eller som uteslutande eller huvudsakutländska försäkringsgivare, och ligen är försäkringsföretag, EESförsäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredje land, 7. försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredje land, ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat eller ett försäkringsholdingföretag och som har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag. 8. försäkringsgivare från tredje land: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om dess hemland hörde till EES, 9. grupptillsynsmyndighet: den myndighet som enligt 19 kap. 3 17

och 4 §§ ansvarar för grupptillsyn över ett försäkringsföretag enligt 19 kap. 1 §, 4. specialföretag : ett utländskt 10. specialföretag : ett aktiebolag företag som, utan att vara försäk- eller en ekonomisk förening som, ringsgivare , övertar risker från ett utan att vara ett försäkringsföretag försäkringsföretag eller en eller en utländsk försäkringsutländsk försäkringsgivare och givare , övertar försäkringsrisker som helt finansierar sin verksam- från ett försäkringsföretag eller en het genom emissioner av skulde- EES-försäkringsgivare och som brev eller någon annan liknande helt finansierar sin verksamhet form av finansiering, för vilken genom emissioner av skuldebrev rätten till återbetalning är under- eller någon annan liknande form ordnad företagens skyldigheter av finansiering, för vilken rätten enligt avtal om riskövertagande . till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande , och 11. tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och beslutsfattande mellan Finansinspektionen och en eller flera behöriga myndigheter eller mellan flera behöriga myndigheter vid tillsynen över en grupp enligt 19 kap.

Intresseföretag Ägarintresse

13 § Om ett företag äger andelar i en Med ägarintresse avses att ett juridisk person som inte är dot- företag direkt eller indirekt inneterföretag och utövar ett bety- har minst 20 procent av kapitalet dande inflytande över den juri- eller minst 20 procent av samtliga diska personens driftmässiga och röster i ett annat företag. finansiella styrning och om ägandet utgör ett led i en varaktig förbindelse mellan företaget och den juridiska personen, är den juridiska personen intresseföretag till företaget. Om ett företag innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i en annan juridisk person, ska det anses ha sådant inflytande över och sådan förbindelse med denna som avses i första stycket, om inte annat framgår av omständigheterna. Detsamma gäller om företagets dotterföretag eller företaget tillsammans med ett eller 18 flera dotterföretag eller flera dot-

terföretag tillsammans innehar minst 20 procent av rösterna för samtliga andelar i den juridiska personen. I de fall som avses i första och andra styckena ska sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.

Anknutet företag

16 a § Ett företag som är 1. ett dotterföretag, 2. ett företag som är föremål för ägarintresse, eller 3. ett företag som har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning enligt 16 b § med ett annat företag.

16 b § Företag har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning om de 1. står under samma ledning på grund av avtal mellan företagen eller bestämmelse i företagens bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar, eller 2. har förvaltnings-, ledningseller tillsynsorgan som till större delen består av samma personer och som har fullgjort sitt uppdrag under räkenskapsåret och fram till dess att den sammanställda redovisningen upprättats.

Undantag beroende på storlek

18 a § Ett försäkringsföretag får beviljas undantag från denna lag i sin helhet eller i vissa delar, om 1. företagets årliga tecknade bruttopremieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro, 2. företagets totala försäkrings- 19

tekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro, 3. företaget ingår i en grupp vars totala försäkringstekniska avsättningar, inklusive belopp som kan återvinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger ett belopp som motsvarar tjugofem miljoner euro, 4. företagets verksamhet inte omfattar försäkrings- eller återförsäkringsrisker som täcker ansvars-, kredit- och borgensförbindelser, såvida inte de utgör underordnade risker, 5. företagets verksamhet inte omfattar mottagen återförsäkring med premier som överstiger ett belopp som motsvarar en halv miljon euro eller tio procent av bruttopremieinkomsterna eller de försäkringstekniska avsättningarna brutto för belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag inte överstiger ett belopp som motsvarar två och en halv miljon euro eller tio procent av de försäkringstekniska avsättningarna, och 6. inte något av de belopp som anges i 1–5 har överskridits under de föregående tre på varandra följande åren och inte heller förväntas göra detta inom de följande fem åren. Undantag enligt första stycket får inte beviljas för ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering.

18 b § Om något av de belopp som anges i 18 a § första stycket 1–5 har överskridits under tre på 20 varandra följande år, ska ett be-

viljat undantag upphöra att gälla från och med det fjärde året. Ett försäkringsföretag ska snarast anmäla ett sådant överskridande till Finansinspektionen.

18 c § Ett företag får beviljas undantag från denna lag i sin helhet eller i vissa delar i samband med att det får tillstånd att bedriva försäkringsrörelse, om företagets tecknade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte förväntas överskrida något av de belopp som anges i 18 a § första stycket inom de följande fem åren.

22 § Frågor om undantag enligt Frågor om undantag enligt 19 –21 §§ prövas av Finansinspek- 18 a– 21 §§ prövas av Finansintionen. spektionen. Vid prövningen enligt 18 a–20 §§ ska en risk- och lämplighetsbedömning göras.

2 kap.

4 § Ett företag ska ges tillstånd att driva försäkringsrörelse, om 1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra författningar som reglerar ett företags bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten, 2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, 3. den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i ett försäkringsaktiebolag bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av försäkringsaktiebolaget, och 4. de som avses ingå i styrelsen 4. de som avses ingå i styrelsen för företaget och vara verkstäl- för företaget och vara verkställande direktör i det, eller dennes lande direktör i det, eller dennes ställföreträdare, har de insikter och ställföreträdare, eller de som avses den erfarenhet som måste krävas ansvara för en central funktion i av den som deltar i ledningen av företaget, har de insikter och den ett försäkringsföretag och även i erfarenhet som måste krävas av övrigt är lämpliga för en sådan den som deltar i styrningen av ett uppgift. försäkringsföretag och även i 21

övrigt är lämpliga för en sådan uppgift. Vid bedömningen enligt första stycket 3 ska kriterierna i 15 kap. 5 § första stycket 1, 3 och 4 samt 6 § beaktas.

10 § Ett försäkringsföretag ska när Ett försäkringsföretag ska när rörelsen påbörjas ha en kapitalbas rörelsen påbörjas ha en kapitalbas som uppgår minst till garanti- som uppgår minst till garantibeloppet enligt 7 kap. 17 eller beloppet enligt 8 kap. 15 eller 18 §. 16 §.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. de krav som ska gälla för 1. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett deltagande i styrningen av ett försäkringsföretag enligt 4 § försäkringsföretag enligt 4 § första första stycket 4, stycket 4, 2. de risker som hänför sig till varje försäkringsklass enligt 11 och 12 §§ samt om beteckningar för grupper av försäkringsklasser enligt 11 §, och 3. vad en verksamhetsplan enligt 18 § ska innehålla.

3 kap.

2 § Om förutsättningarna enligt Om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, ska andra stycket är uppfyllda, ska Finansinspektionen inom tre Finansinspektionen inom tre månader från det att en underrät- månader från det att en underrättelse enligt 1 § togs emot lämna telse enligt 1 § togs emot lämna meddelande om underrättelsen till meddelande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen land där sekundäretableringen avses inrättas. Inspektionen ska avses inrättas. Inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföretaget har en till- försäkringsföretaget uppfyller räcklig kapitalbas enligt 7 kap. solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap. Ett meddelande enligt första stycket ska lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att 1. försäkringsföretagets organisation är ändamålsenlig, 2. försäkringsföretagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens omfattning och art, eller 3. företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.

17 § Finansinspektionen ska, inom en Finansinspektionen ska, inom en månad från det att en underrättelse månad från det att en underrättelse enligt 15 § togs emot, lämna med- enligt 15 § togs emot, lämna meddelande om underrättelsen till den delande om underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verk- där den gränsöverskridande verksamheten ska drivas. Finans- samheten ska drivas. Finansinspektionen ska samtidigt lämna inspektionen ska samtidigt lämna ett intyg om att försäkringsföre- ett intyg om att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas taget uppfyller solvenskapitalenligt bestämmelserna i 7 kap. och kravet och minimikapitalkravet en upplysning om vilka försäk- enligt 8 kap. och en upplysning om ringsklasser företagets tillstånd för vilka försäkringsklasser företagets försäkringsrörelse omfattar. tillstånd för försäkringsrörelse omfattar.

4 kap.

2 § Information till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring ska vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar ska ges den information de behöver. I fråga om tjänstepensionsförsäkringar ska informationen innehålla uppgifter om försäkringsföretaget och dess verksamhet samt om de eventuella överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna. Ett försäkringsbrev ska innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.

Proportionalitetsprincip

5 § Bestämmelserna i 1 och 3 §§ samt i 5–10, 17 och 19 kap. ska tillämpas proportionellt i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet.

6 § Ett försäkringsföretag får ta upp Ett försäkringsföretag får ta upp eller ta över lån (upplåning) bara eller ta över lån (upplåning) bara om det görs för att effektivisera om det görs för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det kapitalförvaltningen eller om det övrigt är motiverat av försäkrings- övrigt är motiverat av försäkringsrörelsen. rörelsen. 23

I verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring får dock upplåning bara ske om det görs för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven på en tillräcklig kapitalbas i 7 kap.

Utöver första och andra styck- Utöver första stycket krävs att ena krävs att den samlade upplå- den samlade upplåningen är av ningen är av ringa betydelse med ringa betydelse med hänsyn till hänsyn till rörelsens omfattning rörelsens omfattning och kapitaloch kapitalbasens storlek. basens storlek. Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta om undantag från kravet på att upplåningen ska vara av ringa betydelse.

Återköp och överföring

17 a § Om en försäkringstagare har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104), ska försäkringsföretaget se till att detta och de närmare villkoren för återköpet eller överföringen framgår av försäkringsavtalet.

17 b § Om en försäkringstagare, som har rätt till återköp eller överföring enligt 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen (2005:104), vill flytta försäkringens värde till ett annat försäkringsföretag, ska det försäkringsföretag från vilket värdet flyttas så snart som möjligt överföra värdet och de uppgifter om försäkringen som behövs till det andra företaget.

Föreslagen lydelse

5 kap. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar

Solvensbalansräkning

1 § Ett försäkringsföretag ska upprätta en solvensbalansräkning.

I solvensbalansräkningen ska tillgångar och skulder värderas enligt 2 § och försäkringstekniska avsättningar beräknas enligt 3–13 §§.

Värdering av tillgångar och skulder

2 § Tillgångar och skulder ska tas upp till verkligt värde. Med verkligt värde avses det belopp till vilket en tillgång eller en skuld skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan sinsemellan oberoende parter som har ett intresse av att transaktionen genomförs. Vid värderingen av skulder får hänsyn inte tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.

Försäkringstekniska avsättningar

Redovisning och värdering av försäkringstekniska avsättningar

3 § Ett försäkringsföretag ska göra försäkringstekniska avsättningar för de åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs.

Aktsam beräkning

4 § Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är aktsamma, tillförlitliga och objektiva.

Försäkringstekniska avsättningarnas sammansättning

5 § De försäkringstekniska avsättningarna utgörs av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden enligt 6–9 §§ och en riskmarginal enligt 10 §.

Beräkning av den bästa skattningen

6 § Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.

7 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen. Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd enligt första stycket får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering. Ett försäkringsföretag som har fått ett föreläggande enligt 17 kap. 6 b § att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering, får inte beviljas tillstånd enligt första stycket inom två år från föreläggandet.

8 § Ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

9 § Den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska beräknas utan att avdrag görs för avgiven återförsäkring eller för belopp som kan återfås från specialföretag. Ett försäkringsföretag ska göra en separat beräkning av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring eller från specialföretag. Sådana belopp ska tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida.

Beräkning av riskmarginalen

10 § Riskmarginalen ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva, utöver den bästa skattningen av framtida kassaflöden, för att ta över och infria försäkringsföretagets åtaganden mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade.

Garantier och optioner

11 § Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av garantier och optioner i ingångna försäkringsavtal.

Separat beräkning för olika försäkringsrisker

12 § Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ett försäkringsföretag dela upp sina försäkringsåtaganden i försäkringsrisker av likartat slag eller åtminstone efter företagets olika affärsgrenar.

Beräkning vid solidarisk ansvarighet

13 § Om flera försäkringsföretag ansvarar solidariskt för en försäkring, ska det vid beräkningen av det enskilda företagets försäkringstekniska avsättningar beaktas bara den del av försäkringen som enligt avtal mellan företagen avser det företaget.

Bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar

14 § Premier för livförsäkringar och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år ska bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är tillräckliga, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation.

Bemyndiganden

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt 4, 6 och 9–13 §§, 2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt 7 §, och 3. hur en volatilitetsjustering enligt 8 § ska fastställas.

6 kap. Investeringar

Inledande bestämmelser

Aktsamhet

1 § Ett försäkringsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt enligt 2–10 §§. Vid intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.

Riskkontroll

2 § Investeringar får endast göras i sådana finansiella instrument och andra tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den egna risk-och solvensbedömningen enligt 10 kap. 12 §.

Riksspridning

3 § Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar ska göras så att lämplig riskspridning uppnås. Samtliga tillgångar ska, med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig.

Lokalisering av tillgångar

4 § Ett försäkringsföretags tillgångar ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget.

Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar

Derivatinstrument

5 § Derivatinstrument får användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar och skulder.

Onoterade tillgångar

6 § Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.

Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar

Hänsyn till åtagandenas art och löptid

7 § Tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar enligt 5 kap. 3–13 §§ ska, utöver vad som följer av 1–6 §§, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Investering av dessa tillgångar ska även göras på ett sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen, mot bakgrund av de mål för investeringarna som har uppställts och offentliggjorts.

Tillgångar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken

8 § Bestämmelserna i 3 § första stycket, 5 och 6 §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för vilka försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. Bestämmelserna gäller inte heller när dessa avsättningar innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån för de tillgångar som motsvarar ytterligare avsättningar för den garanterade förmånen. Sådana tillgångar ska, utöver vad som anges i 1 §, 2 §, 3 § andra stycket och 4 §, investeras enligt 9 och 10 §§.

Särskilt om fondförsäkringstillgångar

9 § Premier för fondförsäkringar ska investeras i andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringsföretaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras. Utdelning och ersättning vid inlösen av andelarna får bara användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.

Särskilt om tillgångar knutna till annat referensvärde

10 § Försäkringsförmåner som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avses i 9 §, ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de tillgångar referensvärdet baseras på.

Register över tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar

Krav på registerföring

11 § Ett försäkringsföretag ska föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna och tillgångarnas värde. Om en tillgång som har antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret.

Förbud mot åsättande av värde vid registerföring

12 § Följande tillgångar får inte åsättas något värde vid registerföringen: 1. fordringar på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget, och 2. försäkringsaktiebolags egna aktier.

Förmånsrätt

13 § Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som 1. grundas på försäkringsavtal, eller 2. avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.

Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 11 § när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum. Fordran grundad på avtal om återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.

Bemyndigande

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vad som avses med lämplig riskspridning enligt 3 § första stycket, 2. förvaring av tillgångar enligt 4 §, 3. användning av derivatinstrument enligt 5 §, och 4. förande av förmånsrättsregister enligt 11 §.

7 kap. Kapitalbas

Tillräcklig kapitalbas

1 § Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till 1. solvenskapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1 §, eller 2. det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat med stöd av 17 kap. 23 §. Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 12–19 §§.

Kapitalbasens sammansättning

2 § Kapitalbasen består av primärkapital och av Finansinspektionen godkänt tilläggskapital.

Primärkapital

3 § I primärkapitalet ska följande ingå: 1. den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar, och 2. efterställda skulder. Tillgångar och skulder enligt första stycket ska värderas enligt 5 kap. 1 och 2 §§. Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket 1 ska minskas med värdet på innehav av egna aktier.

Tilläggskapital

4 § Tilläggskapital är en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster.

5 § I tilläggskapitalet får följande poster ingå: 1. aktiekapital eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har infordrats, 2. kreditutrymme hos bank, 3. garantier, 4. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, och

5. andra rättsligt bindande utfästelser till försäkringsföretaget. För att få godkännas som tilläggskapital krävs att postens förlusttäckningsförmåga är tillräcklig. Den ska värderas till ett belopp som återspeglar postens förmåga att täcka förluster.

6 § Finansinspektionen ska fastställa det belopp som en post i tilläggskapitalet får tas upp till eller den metod som ska användas för att fastställa ett visst belopp. Finansinspektionens beslut om att använda en metod enligt första stycket ska gälla för en viss tid.

Indelning av kapitalbasen

7 § Posterna i kapitalbasen ska delas in i följande nivåer: 1. posten i primärkapitalet kan täcka förluster helt och är fullt efterställd, 2. posten i primärkapitalet är fullt efterställd eller posten i tilläggskapitalet kan täcka förluster helt och är fullt efterställd, och 3. posten utgör inte nivå 1 eller 2. En post ska anses kunna täcka förluster helt om den i sin helhet är tillgänglig eller kan infordras på begäran för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation. En post ska anses vara fullt efterställd om den i sin helhet, vid likvidation, inte får återbetalas till innehavaren förrän försäkringsföretagets alla andra förpliktelser har uppfyllts.

8 § Vid bedömning av om en post ska anses kunna täcka förluster helt eller vara fullt efterställd enligt 7 §, ska beaktas om posten är fri från 1. krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet, 2. obligatoriska fasta kostnader, och 3. belastningar. Vid bedömningen enligt första stycket ska även postens löptid beaktas. Om en post är tidsbunden, ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.

Klassificering av kapitalbasposter

9 § En post ska klassificeras som nivå 1 eller 2 om den i väsentlig grad uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§. Om en post i kapitalbasen inte utgör nivå 1 eller 2 ska den klassificeras som nivå 3.

10 § Ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§. Posterna i tilläggskapitalet enligt 5 § 2–5 får under vissa förutsättningar klassificeras som nivå 2.

Täckande av solvenskapitalkravet

11 § Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1 § 30 får bestå av primärkapital och tilläggskapital enligt 9 §.

Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § eller 10 § första stycket ska uppgå till mer än en tredjedel av solvenskapitalkravet. Primärkapital eller tilläggskapital som har klassificerats som nivå 3 enligt 9 § ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet.

Täckande av minimikapitalkravet

12 § Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet enligt 8 kap. 11 § får bestå av primärkapital som har delats in i nivå 1 och 2 enligt 9 § och 10 § första stycket. Primärkapital som har klassificerats som nivå 1 enligt 9 § och 10 § första stycket ska uppgå till mer än hälften av minimikapitalkravet. Minimikapitalkravet får i övrigt täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 2 enligt 9 §.

Bemyndiganden

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet enligt 5 §, 2. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer enligt 7 §, och 3. vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av poster i tilläggskapitalet enligt 10 § andra stycket.

8 kap. Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav

Allmänna bestämmelser om solvenskapitalkrav

Beräkning av solvenskapitalkrav

1 § Solvenskapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättnings-berättigade på grund av försäkringar (skyddsnivå). Denna skyddsnivå ska även beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för var och en av de risker som ingår i solvenskapitalkravet. Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet.

2 § Solvenskapitalkravet ska beräknas med beaktande av alla mätbara risker som företaget är utsatt för. Vid beräkningen ska minst följande risker beaktas: 1. försäkringsrisker, 2. marknadsrisker, 3. motpartsrisker, och 4. operativa risker.

3 § Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsföretaget beakta effekterna av sådana tekniker som företaget använder för att reducera sina risker.

Beräkningsmetoder

4 § Solvenskapitalkravet ska beräknas enligt en standardformel som anges i 5 §. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en intern modell enligt 9 kap. för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd får avse en fullständig eller partiell intern modell.

Standardformeln

Beräkning enligt standardformeln

5 § Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska utgöra summan av 1. ett primärt solvenskapitalkrav beräknat enligt 6 §, 2. ett kapitalkrav för operativ risk beräknat enligt 9 §, och 3. ett justeringsbelopp beräknat enligt 10 §.

Primärt solvenskapitalkrav

6 § Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst sådana risker som anges i 2 § andra stycket 1–3.

7 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda lämpliga parametrar som är specifika för företaget vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker.

8 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som meddelar sådana pensionsförsäkringar som anges i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) får beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk, som ingår i kapitalkravet för marknadsrisk, utifrån en särskild metod avseende denna verksamhet.

Kapitalkrav för operativ risk

9 § Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker.

Justeringsbelopp

10 § Justeringsbeloppet enligt 5 § 3 ska motsvara den minskning av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att 1. företagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, 2. företagets uppskjutna skatt minskar, eller 3. en kombination av 1 och 2.

Förenklade beräkningar

11 § Ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk om 1. det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för, och 2. det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standarformeln.

Allmänna bestämmelser om minimikapitalkrav

Beräkning av minimikapitalkrav

12 § Minimikapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

13 § Minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande av 1. försäkringstekniska avsättningar, 2. premieinkomst, 3. positiv risksumma, 4. uppskjutna skatter, 5. administrativa kostnader, och 6. avgiven återförsäkring.

Justering av beräknat minimikapitalkrav

14 § Minikapitalkravet beräknat enligt 12 och 13 §§ får varken understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet, inklusive kapitaltillägg enligt 17 kap. 23 §. Minikapitalkravet får aldrig vara lägre än garantibeloppet enligt 15–19 §§.

Garantibelopp

Skadeförsäkringsföretag

15 § För skadeförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 2,5 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissionen årligen tillkännager. Om rörelsen omfattar försäkring eller risk som hänför sig till någon av klasserna 10–15 som anges i 2 kap. 11 § första stycket ska dock garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.

Livförsäkringsföretag

16 § För livförsäkringsföretag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,7 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.

Återförsäkringsbolag

17 § För återförsäkringsbolag, som inte är captivebolag, ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 3,6 miljoner euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.

Captivebolag som meddelar återförsäkring

18 § För captivebolag som meddelar återförsäkring ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som minst motsvarar 1,2 miljon euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska kommissionen årligen tillkännager.

Försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring

19 § För försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring ska garantibeloppet uppgå till summan av de belopp som anges i 15 och 16 §§.

Bemyndiganden

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 §, 2. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försärkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar enligt 7 §, 3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk utifrån en särskild metod enligt 8 §, 4. hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas enligt 9 §, och 5. hur justeringsbeloppet ska beräknas enligt 10 §.

9 kap. Interna modeller

Allmänna bestämmelser

Krav på tillstånd

1 § Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd får avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell. Bestämmelserna i 8 kap. 1–4, 6 och 7 §§ gäller även när solvenskapitalkravet beräknas med en intern modell.

Förutsättningar för att använda en intern modell

2 § Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges om 1. försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem som uppfyller kraven i 10 kap. 6 §, och 2. kraven i 9–18 §§ är uppfyllda. Finansinspektionen ska besluta om en intern modell inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.

Partiell intern modell

3 § En partiell intern modell får användas för att beräkna 1. kapitalkravet för en eller flera av de risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 6 §, 2. kapitalkravet för operativ risk enligt 8 kap. 9 §, 3. justeringsbeloppet enligt 8 kap. 10 §, eller 4. kombinationer av 1, 2 eller 3. En partiell intern modell får tillämpas på hela verksamheten eller på en eller flera av försäkringsföretagets större affärsenheter.

Tillstånd att använda en partiell intern modell

4 § För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell krävs, utöver det som anges i 2 §, att 1. det finns godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort, 2. solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil och bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 §§ än en beräkning enligt standardformeln enligt 8 kap. 5–11 §§, och 3. den partiella interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.

Övergångsplan för utvidgning av en partiell intern modell

5 § Finansinspektionen får i samband med handläggningen av en ansökan om utvidgning av en sådan partiell intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller en eller flera större affärsenheter eller på detta sätt avgränsad i båda dessa avseenden, förelägga ett försäkringsföretag att ge in en realistisk övergångsplan innehållande hur företaget avser att utvidga modellens tillämpningsområde.

Godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell

6 § När ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att använda en intern modell ska företaget lämna in ett styrdokument avseende ändring av modellen. Styrdokumentet ska innehålla en förteckning över möjliga större och mindre ändringar av den interna modellen. När Finansinspektionen prövar ansökan ska inspektionen också pröva om företagets styrdokument kan godkännas.

Ändring av en intern modell och styrdokument

7 § Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av denna i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §. För större ändringar i den interna modellen krävs tillstånd från Finansinspektionen. Ändring av styrdokument för ändring av den interna modellen ska godkännas av Finansinspektionen.

Kraven i 2 § ska tillämpas på motsvarande sätt vid Finansinspektionens prövning av om tillstånd ska ges eller ändring godkännas enligt andra respektive tredje stycket.

Återgång till standardformeln

8 § Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får, efter tillstånd av Finansinspektionen, återgå till att helt eller delvis beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln i 8 kap 5–11 §§. Ett sådant tillstånd ska endast ges om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln.

Krav på en intern modell och på användningen av den

Krav på användning

9 § En intern modell ska användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser samt i den egna risk- och solvensbedömningen. Styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen.

Statistisk kvalitet

10 § Den beräkning av sannolikhetsfördelning som ligger till grund för en intern modell ska bygga på 1. relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker som stämmer överens med de metoder som används för beräkning av försäkringstekniska avsättningar, och 2. realistiska antaganden som ska kunna motiveras av försäkringsföretaget. Uppgifter som används för den interna modellen ska vara lämpade för ändamålet. De ska vara korrekta, fullständiga och aktuella. Försäkringsföretaget ska minst en gång per år uppdatera de uppgifter som används för beräkningen av sannolikhetsfördelningen.

Diversifiering

11 § Ett försäkringsföretag får i en intern modell ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om de metoder som används är ändamålsenliga.

Riskreducerande tekniker

12 § Ett försäkringsföretag får i en intern modell beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker.

Beaktande av finansiella garantier och optioner

13 § Ett försäkringsföretag ska i en intern modell ta hänsyn till de risker som är knutna till optioner i ingångna försäkringsavtal och finansiella garantier.

Beaktande av samtliga förväntade utbetalningar

14 § Ett försäkringsföretag ska i en intern modell beakta alla utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som följer av avtal, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte.

Beräkning av en intern modell

15 § Ett försäkringsföretag ska beräkna en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den nivå som anges i 8 kap. 1 §.

Resultatanalys

16 § Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år granska vad som gett upphov till vinster eller orsakat förluster inom de olika större affärsenheterna. Analysen av vinster och förluster ska utgå från den kategorisering av risker som har gjorts i den interna modellen. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.

Validering av en intern modell

17 § En intern modell ska regelbundet valideras. Valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.

Krav på dokumentation

18 § Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera 1. hur den är utformad och fungerar, 2. att den överensstämmer med de krav som gäller för interna modeller enligt 9–17 §§, 3. vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den inte fungerar effektivt, och 4. vilka större ändringar som gjorts i den enligt 7 §.

Bemyndiganden

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt 1–5 §§, 2. förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§, 3. krav på användning och statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt 9–14 §§, 4. beräkning av en intern modell enligt 15 §, 5. validering av en intern modell enligt 17 §, och 6. krav på dokumentation enligt 18 §.

10 kap. Företagsstyrning

Företagsstyrningssystem

1 § Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt. Företaget ska utforma systemet så att det uppfyller bestämmelserna i 2–24 §§ och föreskrifter som har meddelats med stöd av 26 §. Systemet ska ses över regelbundet av företaget.

Styrdokument

2 § Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för 1. riskhantering, 2. internkontroll, 3. internrevision, 4. verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 19 §, 5. uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna, och 6. ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används. Styrdokumenten ska fastställas av styrelsen. De ska utvärderas och ses över minst en gång per år.

Kontinuitet i verksamheten

3 § Ett försäkringsföretag ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att verksamheten ska kunna bedriva bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler. Ett försäkringsföretag ska ha en beredskapsplan.

Centrala funktioner

4 § Ett försäkringsföretag ska ha funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion (centrala funktioner). Funktionerna ska inrättas på ett sätt som säkerställer att respektive funktion kan utföra sina uppgifter på ett objektivt sätt.

Lämplighetskrav

5 § Ett försäkringsföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare eller den som innehar centrala funktioner i företaget uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4. Försäkringsföretaget ska snarast till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket eller som ansvarar för en central funktion i företaget. I samband med en sådan anmälan ska försäkringsföretaget underrätta inspektionen om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven.

System för riskhantering

6 § Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker. Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur. Det ska vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.

Risker och krav på innehåll i styrdokumentet för riskhantering

7 § Ett försäkringsföretags system för riskhantering ska avse såväl de risker som täcks av solvenskapitalkravet som risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta. Systemet ska omfatta 1. försäkringsrisker, 2. matchningsrisker, 3. investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden, 4. likviditets- och koncentrationsrisker, 5. operativa risker, 6. risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker, och 7. beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för. Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering enligt 2 § 1 ska omfatta de risker som avses i andra stycket 1–6. I ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § ska styrdokument för riskhantering också innehålla riktlinjer för volatilitetsjusteringen.

Krav på företag som använder matchningsjustering eller volatilitetsjustering

8 § Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § ska 1. upprätta en likviditetsplan, och 2. regelbundet utvärdera sin användning av justeringar.

Krav på regelbunden utvärdering

9 § Ett försäkringsföretag ska regelbundet utvärdera företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av en ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen.

Krav på analys av externa bedömningar

10 § Ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningar av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska göra en egen bedömning av de externa bedömningarna.

En egen risk- och solvensbedömning

11 § Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning. I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget göra en bedömning av 1. företagets solvensbehov med hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi, 2. företagets fortlöpande efterlevnad av bestämmelserna om solvensoch minimikapitalkraven samt försäkringstekniska avsättningar, och 3. hur betydande skillnaderna är mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. För bedömningen enligt andra stycket 1 ska försäkringsföretaget ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som använts vid bedömningen. Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen i punkterna 9 och 10, ska i den bedömning som avses i andra stycket 2 göra en bedömning av efterlevnaden av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven, såväl med som utan användning av matchnings- eller volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna. Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut.

Regelbundna bedömningar

12 § Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning minst årligen och, om någon väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, utan dröjsmål.

Rapportering

13 § Ett försäkringsföretag ska rapportera resultatet av varje egen riskoch solvensbedömning till Finansinspektionen.

System för internkontroll

14 § Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll. Systemet ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner och en funktion för regelefterlevnad.

Funktion för riskhantering

15 § Funktionen för riskhantering ska ges en struktur som underlättar genomförande av riskhanteringssystemet.

Funktion för regelefterlevnad

16 § Funktionen för regelefterlevnad ska 1. rapportera till styrelsen och den verkställande direktören i fråga om efterlevnaden av: a) reglerna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, b) EU-förordningen och andra föreskrifter som har meddelats av Europeiska kommissionen med anledning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG, och c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering inom EES, den behöriga myndigheten i det landet, 2. lämna råd till företagets styrelse och den verkställande direktören om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1, 3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser enligt 1, och 4. identifiera och bedöma risker för bristande regelefterlevnad av bestämmelser enligt 1.

Funktion för internrevision

17 § Ett försäkringsföretags funktion för internrevision ska 1. utvärdera systemet för internkontroll, 2. utvärdera andra delar av företagsstyrningssystemet, och 3. rapportera resultat och lämna rekommendationer efter utvärderingarna till företagets styrelse. Funktionen för internrevision ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som utvärderas. Styrelsen ska utse den som svarar för företagets funktion för internrevision.

Aktuariefunktion

18 § Ett försäkringsföretags aktuariefunktion ska 1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna, 2. bistå styrelsen och den verkställande direktören och på eget initiativ rapportera till dem i frågor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av a) de försäkringstekniska avsättningarna, b) värderingen av försäkringsriskerna, och c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, samt 3. bidra till företagets riskhanteringssystem. Den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha de kunskaper och erfarenheter av funktionens uppgifter som är tillräckliga med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i företagets verksamhet.

Uppdragsavtal

19 § Ett försäkringsföretag får, med de begränsningar som följer av 20 §, uppdra åt någon annan att utföra viss operativ verksamhet och vissa funktioner som är av väsentlig betydelse för företagets försäkringsrörelse (uppdragsavtal). Ett sådant uppdrag inskränker dock inte företagets ansvar enligt denna lag.

Begränsningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal

20 § Ett uppdragsavtal får inte avse operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse, om det kan leda till att 1. kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt, 2. den operativa risken i företaget ökar väsentligt, 3. Finansinspektionens möjlighet att utöva tillsyn försämras, eller 4. försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas.

Anmälan av uppdragsavtal

21 § Ett försäkringsföretag som har ingått ett uppdragsavtal som avser operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet har börjat gälla anmäla detta till Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag ska snarast anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar inom sådan verksamhet eller funktioner.

Åtgärder som krävs av ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal

22 § Ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren 1. samarbetar med Finansinspektionen när det gäller de funktioner eller verksamhet som omfattas av uppdragsavtalet, 2. ger försäkringsföretaget, dess revisorer och Finansinspektionen tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksamhet som omfattas av uppdragsavtalet, och 3. ger Finansinspektionen faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.

Kompletterande riktlinjer

Försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag

23 § Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna ska kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring ska ges in till Finansinspektionen senast den dag de börjar användas eller ändras. Tillsammans med riktlinjerna ska det lämnas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsföretaget samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Om det med hänsyn till försäkringarnas beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett försäkringstekniskt

beräkningsunderlag, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att försäkringsföretaget helt eller delvis avstår från att göra det.

Riktlinjer för hantering av intressekonflikter

24 § Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för hantering av intressekonflikter mellan företagets intressenter.

Styrelsens ansvar för riktlinjerna

25 § Styrelsen ska fastställa försäkringstekniska riktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Riktlinjerna ska utvärderas och ses över minst en gång per år.

Bemyndiganden

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vad ett system för riskhantering enligt 6 § ska innehålla när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell, 2. innehållet i de riktlinjer för volatilitetsjustering som avses i 7 § fjärde stycket, 3. innehållet i en sådan likviditetsplan som avses i 8 § 1, 4. de närmare kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering enligt 8 § 2, 5. de närmare kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag när det gäller företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen enligt 9 §, 6. hur en sådan egen bedömning som avses i 10 § ska genomföras, 7. rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömning enligt 13 §, 8. vad funktionen för riskhantering enligt 15 § ska svara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell, 9. villkor för behörighet för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt 18 §, 10. innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag som avses i 23 §, och 11. vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter enligt 24 § ska omfatta.

16 kap. Offentliggörande

Offentliggörande av solvens- och verksamhetsrapport

1 § Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport en gång per år. Rapporten ska uppdateras i de fall som anges i 4 och 6 §§.

Innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten

2 § Solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets 1. verksamhet och resultat, 2. företagsstyrningssystem, 3. riskprofil, 4. värderingsmetoder för solvensändamål, och 5. solvenssituation. Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § ska i rapporten beskriva denna och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används samt kvantifiera effekterna av en slopad matchningsjustering på företagets finansiella ställning. Beskrivningen ska även innehålla information om huruvida företaget använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 § och en kvantifiering av effekterna av en slopad volatilitetsjustering på företagets finansiella ställning. Ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga till art och omfattning.

Undantag från kravet på offentliggörande

3 § Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag inte behöver offentliggöra uppgifter som anges i 2 § första stycket 1–4 om ett offentliggörande skulle innebära att 1. företagets konkurrenter otillbörligt gynnas, eller 2. företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller annan som företaget har en motpartsrelation till. Ett försäkringsföretag som har beviljats undantag ska ange detta och skälen för undantaget i rapporten.

Uppdateringar av solvens- och verksamhetsrapporten

Uppdateringar om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt

4 § Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om 1. underskottet är betydande, och 2. Finansinspektionen inte har erhållit någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande. Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period.

5 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet, samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen 44 inom tid som anges i 4 § första stycket 2, offentliggöra

1. hur stort underskottet är, 2. en förklaring av orsakerna till underskottet, 3. följderna av underskottet, 4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och 5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.

Uppdateringar om minimikapitalkravet inte är uppfyllt

6 § Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten, om Finansinspektionen 1. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan, eller 2. inte har erhållit någon sådan plan inom en månad från den dag då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt. Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period.

7 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet, samtidigt som någon av de omständigheter som anges i 6 § första stycket föreligger, offentliggöra 1. hur stort underskottet är, 2. en förklaring av orsakerna till underskottet, 3. följderna av underskottet, 4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och 5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.

System och styrdokument

8 § Ett försäkringsföretag ska ha upprättat lämpliga informations- och rapporteringssystem för att kunna uppfylla bestämmelserna i 1–7 §§ och ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta. Solvens- och verksamhetsrapporter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs.

Bemyndiganden

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten enligt 2 §, 2. innehållet i en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande enligt 3 §, och 3. innehållet i informations- och rapporteringssystem och styrdokument enligt 8 §.

17 kap.

2 §

Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag.

3. företagets bolagsordning eller stadgar, och

Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets

ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven i denna lag.

3 §

synsverksamhet samarbeta och synsverksamhet samarbeta och

myndigheter och Europeiska myndigheter , Europeiska kommis-

6 § Finansinspektionen får när inspektionen anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett försäkringsföretag. Styrelsen och den verkställande direktören ska vid den tidpunkt som Finansinspektionen bestämmer hålla försäkringsföretagets tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat. Finansinspektionen får genomföra en motsvarande undersökning som i första stycket hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra vissa funktioner eller verksamheter, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget.

Åtgärder vid bristande efterlevnad av villkoren för användning av matchningsjustering

6 a § Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §. Av underrättelsen ska framgå när villkoren inte längre var uppfyllda .

6 b § Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för tillstånd att använda matchningsjustering enligt 5 kap. 7 §, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från den dag då villkoren inte längre var uppfyllda . Om bristerna inte åtgärdas inom den tid som anges i första stycket, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering.

11 § En revisor eller en särskild granskare ska genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som

1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets verksamhet, 2. kan påverka företagets fort- 2. kan påverka företagets fortsatta drift negativt, eller satta drift negativt, 3. kan leda till att revisorn 3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 §§ aktiebolagslagen (2005:551) 34 §§ aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar . om ekonomiska föreningar , eller 4. kan innebära att företaget brister eller har brustit i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet. Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn eller den särskilda granskaren har i försäkringsföretagets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med försäkringsföretaget.

Beredskapsplan för ändrade ekonomiska förhållanden

15 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag upprätta och till inspektionen lämna en beredskapsplan avseende företagets förmåga att hantera händelser eller förändringar av ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt. Skyldigheten enligt första stycket gäller även för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal enligt 10 kap. 18 §.

Tillsyn över de försäkringstekniska avsättningarna

16 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag till inspektionen lämna en rapport som utvisar att nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig samt att beräkningen av dem utförs med relevanta metoder

och med adekvata statistiska underlag.

Kompletterande beräkning av solvenskapitalkravet vid användande av en intern modell

17 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell till inspektionen lämna en beräkning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.

Handlingsplan vid bristande uppfyllande av kraven för att få använda en intern modell

18 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, till inspektionen lämna en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa.

Beräkning enligt standardformeln vid bristande genomförande av plan

19 § Ett företag som inte genomför den plan som anges i 18 § ska efter beslut av Finansinspektionen beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln.

Verifiering och kontroll av en intern modell

20 § På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell verifiera kalibreringen av den 49

interna modellen och kontrollera att dess specifikation överensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis. Detta ska ske genom användning av relevanta referensportföljer och antaganden som har sin grund i externa uppgifter.

Företagsspecifika parametrar

21 § Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln och det därför är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar.

Beräkning enligt en fullständig eller partiell intern modell i stället för med standardformeln

22 § Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för solvenskapitalkravet enligt standardformen och att det därför är olämpligt för företaget att beräkna kapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att företaget ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.

Kapitaltillägg

23 § Finansinspektionen får efter granskning besluta om ett tillägg 50 till solvenskapitalkravet (kapital-

tillägg) för ett försäkringsföretag, om 1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, och ett beslut om användning av en intern modell enligt 22 § är olämpligt eller har visat sig sakna verkan, eller en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas, 2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt en fullständig eller partiell intern modell, till följd av att en eller flera kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil, 3. företaget använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 §, matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen enligt punkterna 9 och 10 och företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregleringen, eller 4. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i 10 kap. 1 §, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för eller kan komma att bli exponerat för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid.

24 § Ett kapitaltillägg som avses i 23 § 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställer att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapital- 51

kravet. Ett kapitaltillägg som avses i 23 § 3 ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget. Ett kapitaltillägg som avses i 23 § 4 ska beräknas så att det är proportionerligt mot de risker som föreligger på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet.

25 § Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutas med stöd av 23 § 4 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen i ett företag som värderar bästa skattningen och riskmarginalen separat.

26 § När kapitaltillägg beslutas enligt 23 § 2 eller 4, ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.

27 § Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska ändras när försäkringsföretaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet.

18 § 30 § Regeringen får meddela före- Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som skrifter om sådana avgifter som avses i 16 § och 17 § tredje avses i 29 §. stycket.

Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om meddela föreskrifter om vilka 1. vilka upplysningar ett försäk- upplysningar ett försäkringsföretag ringsföretag ska lämna till ska lämna till Finansinspektionen Finansinspektionen enligt 5 § , och enligt 5 § samt när och hur de ska 2. grunderna för bedömningen lämnas. av tillförlitligheten hos interna modeller enligt 17 § första stycket.

18 kap.

1 § Finansinspektionen ska ingripa om 1. ett försäkringsföretag har åsi- 1. ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt dosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som denna lag, andra författningar som reglerar företagets näringsverk- reglerar företagets näringsverksamhet, företagets bolagsordning samhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets för- eller stadgar eller företagets styrsäkringstekniska riktlinjer, beräk- dokument som har sin grund i ningsunderlag, placeringsriktlinjer författningar som reglerar föreeller riktlinjer för hantering av tagets näringsverksamhet , intressekonflikter , 2. bolagsordningen, stadgarna, 2. bolagsordningen, stadgarna, de försäkringstekniska riktlinjerna, eller styrdokumenten inte längre är beräkningsunderlaget, placerings- tillfredsställande med hänsyn till riktlinjerna eller riktlinjerna för omfattningen och arten av företahantering av intressekonflikter inte gets verksamhet, eller längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet, eller 3. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning.

2 § Ingripande med stöd av 1 § sker Ingripande med stöd av 1 § sker genom utfärdande av föreläggande genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Finansin- eller genom anmärkning. Finansinspektionen får också med stöd av spektionen får också med stöd av 7 § begränsa ett försäkringsföre- 11 § begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda tags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige. tillgångar i Sverige. Om en överträdelse är allvarlig ska försäkringsföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Underrättelse om bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet

4 § Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

Åtgärdsplan vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet

5 § Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget 1. att inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande, och 2. att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande vidta nödvändiga åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen enligt 2 med tre månader.

Förlängd tidsfrist vid exceptionella förhållanden

6 § Om den Europeiska försäkringsoch tjänstepensionsmyndigheten har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål för åtgärder enligt 5 §, får Finansinspektionen förlänga den tidsfrist som avses i 5 § 2 med högst sju år. Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist var tredje månad ge in en lägesrapport avseende vilka åtgärder som har vidtagits 54 och i vilken mån solvenskapital-

kravet åter uppfyllts. Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet under tiden från bristens konstaterande fram till rapportens ingivande, ska den förlängda tidsfristen upphöra att gälla.

Underrättelse om bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet

7 § Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

Finansiell saneringsplan vid bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet

8 § Om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom en månad från dagen då bristen konstaterades upprätta en finansiell saneringsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Den finansiella saneringsplanen ska innehålla åtgärder som företaget ska vidta för att inom tre månader från den dag då bristen konstaterades åter uppfylla minimikapitalkravet.

11 § Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om 1. företaget inte följer gällande 1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkrings- bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och skuld- tekniska avsättningar, täckning , 2. företagets kapitalbas under- 2. företaget inte uppfyller solstiger en tredjedel av solvens- venskapitalkravet och det förelig- 55

marginalen eller inte uppfyller ger särskilda omständigheter som gällande krav på garantibelopp, ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare , 3. företagets kapitalbas under- 3. företaget inte uppfyller ministiger solvensmarginalen eller, för mikapitalkravet, eller ett försäkringsföretag som avses i 9 kap. 1 § första stycket 1, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade solvensmarginalen enligt 4 § i samma kapitel, och det finns särskilda skäl att anta att företagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller 4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har. Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten ska drivas efter ett sådant beslut som avses i första stycket.

12 § Om någon som ingår i ett försäk- Om någon som ingår i ett försäkringsföretags styrelse eller är dess ringsföretags styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyl- verkställande direktör eller ansvaler de krav som anges i 2 kap. 4 § rar för en central funktion inte 4, ska Finansinspektionen återkalla uppfyller de krav som anges i företagets tillstånd. Det får dock 2 kap. 4 § 4, ska Finansinspektske bara om inspektionen först har ionen återkalla företagets tillstånd. beslutat att anmärka på att perso- Det får dock ske bara om inspektnen ingår i styrelsen eller är verk- ionen först har beslutat att ställande direktör och om han eller anmärka på att personen ingår i hon, sedan en av inspektionen styrelsen eller är verkställande bestämd tid om högst tre månader direktör eller ansvarar för en cenhar gått, fortfarande finns kvar i tral funktion och om han eller hon, styrelsen eller som verkställande sedan en av inspektionen bestämd direktör. tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör eller som ansvarig för en central funktion . I stället för att återkalla tillstån- I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta det får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verk- att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får ställande direktör eller den som kvarstå i sin befattning. Finans- ansvarar för en central funktion inspektionen får då förordna en inte längre får kvarstå i sin befattersättare. Ersättarens uppdrag ning. Finansinspektionen får då gäller till dess försäkringsföretaget förordna en ersättare. Ersättarens har utsett en ny styrelseledamot uppdrag gäller till dess försäk- 56 eller verkställande direktör. ringsföretaget har utsett en ny

styrelseledamot eller verkställande direktör eller ansvarig för en central funktion.

13 § Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget 1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft, 2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser, 3 . har förklarat sig avstå från 2. har förklarat sig avstå från tillståndet, tillståndet, 4. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse, eller 5 . har försatts i konkurs eller om 3 . har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation. ska gå i tvångslikvidation, I de fall som avses i första 4. inte uppfyller minimikapitalstycket 2 och 4 får i stället varning kravet och företagets finansiella meddelas, om det är tillräckligt. saneringsplan är uppenbart otillräcklig, eller 5. inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.

14 § Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget 1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd, 2. inte inom angiven tid har 2. inte inom ett år från det tillvidtagit åtgärderna i en plan som stånd gavs har börjat driva sådan har godkänts enligt 5 §, eller rörelse som tillståndet avser , 3. i annat fall allvarligt åsido- 3. under en sammanhängande sätter gällande bestämmelser för tid av sex månader inte har drivit verksamheten. försäkringsrörelse, eller 4. inte inom den tidsfrist som anges i 6 § 2 och 7 § har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan, eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten. I de fall som anges i första stycket får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt. 57

16 § Finansinspektionen ska anmäla Finansinspektionen ska anmäla ett beslut enligt 7 § till de behöriga ett beslut enligt 11 § till de behömyndigheterna i de EES-länder där riga myndigheterna i de EESföretaget enligt underrättelse dri- länder där företaget enligt underver försäkringsverksamhet enligt rättelse driver försäkringsverk- 3 kap. 1 eller 15 §. Ett sådant samhet enligt 3 kap. 1 eller 8 §. Ett beslut ska dessutom anmälas till sådant beslut ska dessutom anmäbehöriga myndigheter i de EES- las till behöriga myndigheter i de länder där företaget har tillgångar EES-länder där företaget har tillsamt till Europeiska försäkrings- gångar samt till Europeiska försäkoch tjänstepensionsmyndigheten rings- och tjänstepensionsmyndigom försäkringsföretaget även heten. bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring . Finansinspektionen ska anmäla Finansinspektionen ska anmäla ett beslut om återkallelse av till- ett beslut om återkallelse av tillstånd för ett försäkringsföretag att stånd för ett försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse till behö- driva försäkringsrörelse till behöriga myndigheter i övriga länder riga myndigheter i övriga länder inom EES samt till Europeiska inom EES samt till Europeiska försäkrings- och tjänstepensions- försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om försäkringsföre- myndigheten. taget även bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring. Finansinspektionen får i samband med en anmälan enligt första eller andra stycket begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder. Om företagets tillstånd har återkallats, får begäran avse att den behöriga myndigheten även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de intressen som försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar har.

27 § Om ett aktiebolag eller en eko- Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte följer ett nomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 23 § första föreläggande enligt 26 § första stycket att upphöra med rörelsen, stycket att upphöra med rörelsen, ska rätten, efter ansökan av ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation. företaget ska gå i likvidation. I dessa fall tillämpas 25 kap. 10, 25, 28–44, 46 och 47 §§ aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att rörelsen har upphört. Beslutet om likvidation gäller omedelbart.

58 29 §

Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet meddela föreskrifter om innehållet i en finansiell saneringsplan enligt i en åtgärdsplan enligt 5 § samt i 4 § . en finansiell saneringsplan enligt 8 §.

Föreslagen lydelse

19 kap. Grupptillsyn

Företag som ingår i en grupp

1 § I en grupp ingår ett företag, dess dotterföretag och andra anknutna företag samt de företag som dotterföretaget har ett ägarintresse i. I en grupp ingår även företag som förenas av starka och varaktiga finansiella förbindelser på grund av avtal eller på annat sätt, under förutsättning att ett av företagen genom att samordna beslutsfattandet i företagen utövar ett bestämmande inflytande över de övriga företagen. Det företag som utövar ett bestämmande inflytande ska betraktas som moderföretag och övriga företag som dotterföretag. Andra stycket gäller endast om det för att upprätta och avsluta sådana finansiella förbindelser som avses där krävs tillstånd av grupptillsynsmyndigheten.

Fall då grupptillsyn ska utövas över försäkringsföretag

2 § Särskild tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn) ska utövas enligt 3–11 och 28–89 §§ över 1. försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredje land, 2. försäkringsföretag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredje land, och 3. försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Grupptillsyn enligt 90–98 §§ ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag är en försäkringsgivare från tredje land, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES. Grupptillsyn enligt 99 § ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.

Ansvarigt företag i en grupp

3 § Om inte annat anges i detta kapitel, ansvarar de försäkringsföretag över vilka grupptillsyn ska utövas enligt 2 § första stycket för att alla de företag som enligt 1 § ingår i samma grupp som försäkringsföretaget sammantaget uppfyller kraven i 3–11 och 28–89 §§. 59

De försäkringsföretag som avses i 2 § andra och tredje styckena ansvarar på motsvarande sätt för att företagen i gruppen uppfyller bestämmelserna i 90–98 §§ respektive 99 §. Om det i en grupp finns fler än ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 §, ska det försäkringsföretag som finns högst upp i gruppens struktur ansvara enligt första och andra styckena. Om det finns flera försäkringsföretag högst upp i strukturen och på samma nivå, ska det försäkringsföretag som har den största balansomslutningen ansvara enligt första och andra styckena.

Nivån för grupptillsyn på en grupp inom EES

4 § Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 ska bestämmelserna om grupptillsyn i 5–11 och 28–89 §§ tillämpas på hela gruppen sammantaget och inte särskilt på någon annan nivå i gruppen. Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag eller en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som i sin tur är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 3, ska bestämmelserna om grupptillsyn i 5–11 och 28–89 §§ tillämpas på hela gruppen sammantaget och inte särskilt på någon annan nivå i gruppen.

Undantag då tillsyn även ska utövas enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

5 § Om det i toppen av en grupp finns ett sådant moderföretag som avses i 4 § och det företaget i sin tur är dotterföretag till ett sådant företag som avses i 3 kap. 1 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att för detta dotterföretag inte tillämpa bestämmelserna om grupptillsyn enligt 46 och 47 §§ avseende riskkoncentrationer och interna transaktioner. Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut ska inspektionen samråda med de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.

Fortsatt tillsyn över de enskilda försäkringsföretagen

6 § Ett försäkringsföretag som ingår i en grupp som omfattas av grupptillsyn står även under tillsyn som enskilt försäkringsföretag enligt denna lag.

Grupptillsynsmyndigheten och dess ansvar

7 § För ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3 ska det finnas en grupptillsynsmyndighet med ansvar för grupptillsynen. Om det

finns flera berörda behöriga myndigheter, ska grupptillsynsmyndigheten utses bland dem.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet

8 § Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet, om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag, men ingen EES-försäkringsgivare. Finansinspektionen ska även vara grupptillsynsmyndighet 1. om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, 2. om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett försäkringsföretag, 3. om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige är moderföretag till ett försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare, 4. om det i toppen av gruppen finns fler än ett försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag, med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, och det dessutom i samma stater finns dotterföretag som är försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare varav det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag, 5. om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare men inte har huvudkontor i något av de länder där dotterföretagen finns, och det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag, 6. i andra fall än de som anges i 1–5, när ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare ingår i en grupp och det företag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag, eller 7. om inspektionen tillsammans med övriga berörda behöriga myndigheter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 9 § andra stycket.

Överenskommelse och beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet

9 § När Finansinspektionen enligt 8 § ska vara grupptillsynsmyndighet, får inspektionen tillsammans med berörda behöriga myndigheter komma överens om att en annan behörig myndighet inom EES än inspektionen ska utses till grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får ingå en sådan överenskommelse, om det är olämpligt att inspektionen utses till grupptillsynsmyndighet med hänsyn till gruppens struktur och den relativa betydelsen av gruppens verksamhet i olika länder. Om det i ett annat fall än det som avses i första stycket skulle vara olämpligt med hänsyn till en grupps struktur och den relativa betydelsen av dess verksamhet i olika länder att grupptillsynsmyndigheten utses enligt de grunder som anges i artikel 247.2 i direktiv 2009/138/EG, får Finansinspektionen komma överens om att inspektionen eller en behörig myndighet ska vara grupptillsynsmyndighet för gruppen.

Om en överenskommelse enligt första eller andra stycket innebär att Finansinspektionen utses till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta ett beslut om detta och överlämna beslutet till gruppen. Ett beslut enligt en överenskommelse enligt första eller andra stycket får fattas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd behörig myndighet. Den berörda gruppen ska ges tillfälle att yttra sig.

Hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten

10 § Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den tremånadersfrist som anges i 9 § har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begärt myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett sådant beslut i sak. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen till det försäkringsföretag som avses i 3 § och tillsynskollegiet överlämna beslutet som ska innehålla de skäl som bestämt utgången. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.

11 § Om ett beslut enligt 9 och 10 §§ inte kan fattas ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den behöriga myndighet som följer av artikel 247.2 i direktiv 2009/138/EG.

Undantag från grupptillsyn

12 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen i ett enskilt fall, helt eller delvis, besluta om undantag från grupptillsynen för ett företag som ingår i en grupp om 1. företaget är beläget i ett land utanför EES och det finns rättsliga hinder mot överföring av nödvändig information, 2. företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen, eller 3. det skulle vara olämpligt eller vilseledande med hänsyn till syftet med grupptillsynen att låta företaget omfattas av den. När bestämmelsen i första stycket 2 är tillämplig på flera företag, får undantag inte beslutas, om företagen tillsammans inte är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med grupptillsynen. Innan Finansinspektionen beslutar att med stöd av första stycket 2 eller 3 undanta ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn, ska inspektionen höra de behöriga myndigheter som berörs av beslutet.

13 § Om Finansinspektionen med stöd av 12 § första stycket 2 eller 3 undantar en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn ska det företag som 62 finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen,

lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.

Undantag från kravet på tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp

14 § Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter besluta att tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp som avses i 46 § inte ska utövas på nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2, eller på nivån för det försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 3 och som är ett anknutet företag eller själv är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Parallella regelverk

15 § Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med berörda behöriga myndigheter, medge undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat.

16 § Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om tillsyn av finansiella företagsgrupper, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för tillsyn av den finansiella företagsgruppen, medge undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt 2 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

17 § Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om sådana beslut som inspektionen fattar enligt 15 och 16 §§.

Grupptillsyn i toppen av en grupp inom Sverige (nationell undergrupptillsyn)

Beslut om nationell undergrupptillsyn

18 § Om det moderföretag som finns i toppen av en grupp enligt 4 § har huvudkontor i ett annat land inom EES än Sverige, får Finansinspektionen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas även på

nivån för ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 eller på nivån för ett sådant försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige som är moderföretag till ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 3.

19 § Ett beslut enligt 18 § får begränsas så att det avser ett eller flera av följande områden för grupptillsyn: 1. gruppsolvens, 2. riskkoncentrationer och interna transaktioner, och 3. riskhantering och internkontroll. Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i första stycket ska inspektionen samråda med grupptillsynsmyndigheten och det moderföretag inom EES som finns i toppen av en grupp enligt 4 §.

Beslut om nationell undergrupptillsyn vid tillämpning av särskild tillsynsordning

20 § Finansinspektionen får inte besluta om nationell undergrupptillsyn enligt 18 §, om det företag som finns i toppen av gruppen inom EES har fått ett sådant tillstånd som avses i 51 § att omfattas av en särskild tillsynsordning.

21 § Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn och det företag som finns i toppen av gruppen inom EES får tillstånd enligt 51 § att omfattas av en särskild tillsynsordning, ska inspektionen upphäva beslutet om undergrupptillsyn.

22 § Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens, får det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige inte ges tillstånd att låta något dotterföretag omfattas av den särskilda tillsynsordning som avses i 51 §.

Beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn

23 § Den metod som grupptillsynsmyndigheten har fastställt för beräkning av gruppsolvens enligt 29 § ska gälla även för företag som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.

Interna modeller och nationell undergrupptillsyn

24 § Om det företag som enligt 4 § finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd enligt 34 § att använda en intern modell för beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav och solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, ska tillståndet gälla även för företag i gruppen som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens.

25 § Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till gruppens solvenskapitalkrav för det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige i en sådan situation som avses i 24 §, om

1. riskprofilen hos det företaget som finns i toppen i undergruppen avviker väsentligt från den riskprofil som den interna modellen är baserad på, och 2. företaget inte vidtar rättelse efter att inspektionen har förelagt företaget att åtgärda bristerna.

26 § Om kapitaltillägg enligt 25 § på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen under de förutsättningar som anges i 25 § 1 och 2 i stället besluta att företaget som finns i toppen av undergruppen ska beräkna undergruppens solvenskapitalkrav enligt standardformeln.

Överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp

27 § Finansinspektionen får komma överens med andra behöriga myndigheter om samordning av grupptillsynen över en undergrupp som delvis finns i Sverige och delvis i dessa behöriga myndigheters hemländer, under förutsättning att de berörda behöriga myndigheterna har möjlighet att fatta beslut om nationell undergruppstillsyn enligt den lagstiftning som i de behöriga myndigheternas hemländer har tillkommit i enlighet med artikel 216 i direktiv 2009/138/EG. Om en överenskommelse enligt första stycket träffats får nationell undergruppstillsyn enligt 18 § inte utövas. Bestämmelserna i 18 § andra stycket och 20–26 §§ ska gälla i tillämpliga delar. Om Finansinspektionen ingår en sådan överenskommelse som avses i första stycket, ska inspektionen informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för överenskommelsen.

Gruppsolvens

Kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå

28 § Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3 ska säkerställa att det inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas som alltid är minst lika med ett särskilt gruppbaserat solvenskapitalkrav.

Metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav

29 § För sådana företag som ingår i en grupp där det finns ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 ska den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden (metod 1 enligt artikel 230–232 i direktiv 2009/138/EG). Om det är lämpligt får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet i stället ska beräknas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden (metod 2 enligt artikel 233 i direktiv 2009/138/EG) eller enligt en kombination av de angivna metoderna.

Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut som avses i andra stycket ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter och med den grupp som beslutet rör.

Proportionellt beaktande av innehav

30 § Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska ett anknutet företag beaktas proportionellt efter det innehav som ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag har i det anknutna företaget. Om särskilda skäl talar för det, får innehav och ägarintressen beaktas till en annan andel.

31 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen besluta vilken proportionell andel som ska beaktas i följande fall 1. då det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp, 2. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse på grund av att ett väsentligt inflytande utövas över det företaget, 3. då en berörd behörig myndighet har bedömt att ett företag är ett moderföretag, på grund av att det utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag. Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter samt med den grupp som beslutet rör.

Vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen

32 § Vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen i ett försäkringsföretag ska avdrag göras för poster som ingår i kapitalbasen hos ett annat försäkringsföretag eller hos en EES-försäkringsgivare i gruppen. I beräkningen ska avdrag också göras för värden som skapats internt inom gruppen och som härrör från ömsesidig finansiering mellan två företag som är anknutna till ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3.

Standardformeln och interna modeller på gruppnivå

33 § Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden, kan beräkningen ske antingen med användning av standardformeln eller med användning av en fullständig eller partiell intern modell. Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ gäller för en beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna i 9 kap. 1 § andra stycket, 2–8 och 10–18 §§ gäller för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. En intern modell som används för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet får även användas för beräkning av solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

Tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp

34 § En ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får lämnas in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En sådan ansökan får göras av ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet för en grupp, ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, om en sådan ansökan görs 1. gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller 2. gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § första stycket 3 och sådana EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen. Om Finansinspektionen, utan att vara grupptillsynsmyndighet, mottagit en sådan ansökan som avses i första eller andra stycket och som görs av försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen ska den vidarebefordras till grupptillsynsmyndigheten. Finansinspektionen ska utan dröjsmål vidarebefordra ansökningar enligt första och andra stycket till de berörda behöriga myndigheterna.

Tillämplig lag vid prövningen av en tillståndsansökan

35 § När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 34 § första eller andra stycket tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

Handläggningen av tillståndsansökningar

36 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom sex månader från det att en komplett ansökan enligt 34 § har lämnats in komma överens med de berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den ska redovisas skriftligen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena. Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.

Tvistlösning

37 § Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den sexmånadersperiod som avses i 36 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 36 § andra stycket och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 och 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010 avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att den sexmånadersperiod som avses i första stycket har löpt ut eller ett beslut har fattats.

Beslut av behörig myndighet inom EES

38 § Ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan enligt artikel 231 och 233.5 i direktiv 2009/138/EG att använda en intern modell för att beräkna både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i en grupp eller solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader, gäller i Sverige. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Åtgärder om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil

39 § Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för en intern modell som beslutats efter en ansökan enligt 34 § som omfattar försäkringsföretaget och används för beräkning av ett gruppbaserat solvenskapitalkrav, får Finansinspektionen besluta om kapitaltillägg till det solvenskapitalkrav som gäller för försäkringsföretaget enligt den interna modellen. Det som sägs i 17 kap. 23–27 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg. Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället förelägga försäkringsföretaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln enligt 8 kap. 1–3 och 5–11 §§. Finansinspektionen får för ett sådant försäkringsföretag, i enlighet med 17 kap. 23 §, besluta om ett kapitaltillägg utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.

Kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet

40 § Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta om kapitaltillägg till det gruppbaserade solvenskapitalkravet, om detta kapitalkrav inte stämmer överens med gruppens riskprofil. Vid bedömningen av om gruppens riskprofil stämmer överens med det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen särskilt beakta om sådana omständigheter som avses i 17 kap. 23 § föreligger med avseende på gruppen. Det som sägs i 17 kap. 24–27 §§ ska gälla för ett sådant beslut om kapitaltillägg som avses i första stycket.

Återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå

41 § Den gruppbaserade kapitalbas och det gruppbaserade solvenskapitalkrav som gäller enligt detta kapitel ska beräknas minst en gång per år. Beräkningarna ska utföras av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 eller av det försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 3.

Rapportering av återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå

42 § Om det i toppen av en grupp finns ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 ska det företaget, till grupptillsynsmyndigheten rapportera resultatet av beräkningarna och väsentliga uppgifter som ligger till grund för dem. Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska i stället det moderföretaget ansvara för rapporteringen. Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter att ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen, bestämma att ett annat företag i gruppen ska ansvara för rapporteringen enligt första stycket.

Fortlöpande övervakning av solvenskapitalkravet för gruppen och ny beräkning om riskprofilen förändrats väsentligt

43 § De företag som avses i 42 § ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska företaget göra en ny beräkning av detta krav och utan dröjsmål rapportera denna till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får under samma förutsättningar begära en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet.

Åtgärder vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet för gruppen

44 § Om en grupp inte uppfyller det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt 28 § eller om det finns risk för en sådan brist inom tre månader, ska ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3 underrätta grupptillsynsmyndigheten omgående. Grupptillsynsmyndigheten ska informera berörda behöriga myndigheter. Gruppens situation ska analyseras inom tillsynskollegiet.

Gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

45 § När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget. Beräkningen ska ske enligt 29– 34 §§. Vid beräkningen enligt första stycket ska moderföretaget hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om solvenskapitalkrav i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ samt 9 kap. 1 § andra stycket, 2–8 och 10–18 §§ och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs enligt 7 kap. 2– 10 §§.

Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp

46 § Väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner av visst slag inom en grupp ska minst en gång per år rapporteras till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Vilka dessa slag av riskkoncentrationer och interna transaktioner är ska, tillsammans med lämpliga tröskelvärden, beslutas av Finansinspektionen för varje enskild grupp. Tröskelvärdena ska baseras på solvenskapitalkrav eller försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden och hänsyn ska tas till gruppens struktur och riskhanteringssystem. Inspektionen ska, innan dessa beslut meddelas, ha hört berörda behöriga myndigheter och gruppen. Vid bedömningen av riskkoncentrationer enligt första stycket ska Finansinspektionen beakta risker för spridning inom gruppen, intressekonflikter samt riskernas nivå och omfattning. Även interna transaktioner som gjorts med fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska rapporteras. Om en intern transaktion har en mycket betydande omfattning, ska den rapporteras snarast möjligt.

47 § Rapporteringen enligt 46 § ska göras av det försäkringsföretag som finns i toppen av gruppen eller om det inte finns ett sådant företag, av det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bestämmer efter att ha hört berörda behöriga myndig- 70 heter och gruppen.

Skyldigheten att rapportera enligt första stycket gäller dock inte om Finansinspektionen enligt 5 § beslutat att inte tillämpa bestämmelserna i denna paragraf.

Företagsstyrningssystem inom en grupp

48 § Bestämmelserna om företagsstyrning i 10 kap. ska i tillämpliga delar gälla på gruppnivå. I företag som ingår i en grupp där det finns ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1–3 ska system för riskhantering, internkontroll och rapportering genomföras konsekvent för hela gruppen. Systemet för internkontroll inom en grupp ska omfatta 1. rutiner avseende gruppsolvens för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt anpassa kapitalbasen till riskerna, och 2. sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer.

49 § En egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen ska genomföras i enlighet med 10 kap. 12 § av ett sådant 1. försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2, 2. försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag enligt 2 § första stycket 3, eller 3. moderföretag som avses i 4 §. När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen, efter att ha rådfrågat medlemmarna i tillsynskollegiet, besluta att företag enligt första stycket 1–3 får göra en egen risk- och solvensbedömning enligt 10 kap. 12 § som omfattar hela gruppen och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. En enda handling ska omfatta samtliga bedömningar. En sådan handling ska överlämnas samtidigt till Finansinspektionen och till berörda behöriga myndigheter. Ett beslut enligt andra stycket påverkar inte dotterföretagets skyldigheter enligt 10 kap 12 §.

Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning

Ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning

50 § Ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelserna om särskild tillsynsordning i 53–60 §§. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen. När Finansinspektionen mottagit en ansökan enligt första stycket ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.

Beslut om särskild tillsynsordning

51 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom tre månader från den dag då alla medlemmar i tillsynskollegiet fått del av en ansökan enligt 50 § komma överens med övriga medlemmar i tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas. Finansinspektionen ska fatta beslut i enlighet med överenskommelsen.

52 § Tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast om 1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att undanta dotterföretaget från grupptillsyn enligt 12 §, 2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda behöriga myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget, 3. moderföretaget har fått ett godkännande enligt 49 § andra stycket att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och 4. moderföretaget har fått ett godkännande enligt 79 § att offentligöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.

Innebörden av särskild tillsynsordning

53 § Ett moderföretag som fått tillstånd enligt 52 § ska beräkna solvenskapitalkravet för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning även enligt 54–60 §§. Beräkningarna ska inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i 34, 36 och 40 §§.

Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp

54 § Om solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag som är ett dotterföretag beräknas med en intern modell som beslutats enligt 36 §, får Finansinspektionen, om inspektionen mottagit en ansökan enligt 50 §, i de fall som avses i 17 kap. 23 §, lämna ett förslag till övriga medlemmar i tillsynskollegiet om att det ska fastställas ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som följer av en tillämpning av den interna modellen. Finansinspektionen får föreslå ett sådant kapitaltillägg endast om 1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från den interna modellen, och 2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat modellen till sin riskprofil. Om ett sådant kapitaltillägg som avses i första stycket på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället föreslå tillsynskollegiet att dotterföretaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln enligt 8 kap. 1–3 och 5–11 §§.

Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln

55 § Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med en standardformel får Finansinspektionen, om inspektionen mottagit en ansökan enligt 50 §, i undantagsfall föreslå tillsynskollegiet att företaget ersätter en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med 17 kap. 21 §. Finansinspektionen får lämna ett sådant förslag endast om 1. dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, och 2. företaget inte inom skälig tid efter inspektionens underrättelse om avvikelsen har anpassat antagandena till sin riskprofil. Finansinspektionen får under de förutsättningar som anges i första stycket, i de fall som avses i 17 kap. 23 §, föreslå tillsynskollegiet kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.

Beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet

56 § Finansinspektionen ska redovisa skälen för de förslag som avses i 54 och 55 §§ för dotterföretaget och tillsynskollegiet. Finansinspektionen ska komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna. Finansinspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

Åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt

57 § Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den åtgärdsplan som dotterföretaget efter föreläggande enligt 20 kap. 5 § överlämnat till inspektionen för att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag. Finansinspektionen ska inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

Åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag

58 § Om Finansinspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning, ska inspektionen utan dröjsmål underrätta tillsynskollegiet om de åtgärder som inspektionen föreslår. De föreslagna åtgärderna ska diskuteras i tillsynskollegiet, om det inte föreligger en krissituation.

Finansinspektionen ska inom en månad från underrättelsen komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.

När en överenskommelse om åtgärdsplan inte kan träffas

59 § Om en sådan överenskommelse som avses i 57 § andra stycket eller 58 § andra stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta ett beslut om godkännande av åtgärdsplanen respektive föreslagna åtgärder. Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från berörda behöriga myndigheter som kommit till uttryck under perioden.

Åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt

60 § Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet överlämna den finansiella saneringsplan som dotterföretaget enligt 20 kap. 8 § överlämnat till inspektionen för godkännande. Finansinspektionen ska även informera tillsynskollegiet om varje åtgärd som dotterföretaget ska vidta för att åter uppfylla minimikapitalkravet. Finansinspektionens skyldigheter enligt denna bestämmelse ska inte påverka motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag.

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om ansökningar

61 § Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter enligt 51 § första stycket. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats. Om ett ärende som avses i första stycket hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010 avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om åtgärdsförslag

62 § Finansinspektionen får hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, om inspektionen inte i angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten angående sådana förslag som avses i 54, 55, 57 och 58 §§. Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte kan komma överens med den behöriga myndighet som auktoriserat en EESförsäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild

tillsynsordning, får inspektionen under de förutsättningar som anges i första stycket hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Gäller ett ärende ett förslag enligt 54 och 55 §§ får det hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom en månad från inspektionens förslag. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 57 eller 58 § till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, om det föreligger en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden i 57 § andra stycket eller enmånadsperioden i 58 § andra stycket har löpt ut.

63 § Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 61 eller 62 § ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1094/2010. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Upphörande av särskild tillsynsordning

64 § Ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning enligt 51 § ska upphöra att gälla om de villkor som föreskrivs i 52 § 1, 3 eller 4 inte längre är uppfyllda eller om villkoret i 52 § 2 inte längre är uppfyllt och bristen inte åtgärdas inom rimlig tid.

Omedelbar underrättelse om ett dotterföretag undantas från grupptillsyn

65 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet ska inspektionen i de fall som avses i 52 § 1 omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten och moderföretaget, om inspektionen beslutar att enligt 12 § undanta dotterföretaget från grupptillsyn.

Moderföretagets åtgärder vid bristande uppfyllelse av villkoren för särskild tillsynsordning

66 § Moderföretaget för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning ansvarar för att villkoren i 52 § 2–4 är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och den berörda behöriga myndigheten för dotterföretaget. Moderföretaget ska även lägga fram en plan för att åtgärda den bristande uppfyllelsen inom rimlig tid.

Finansinspektionens kontroll av villkoren för särskild tillsynsordning

67 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen minst en gång per år kontrollera att de villkor som avses i 66 § är uppfyllda. Inspektionen ska även genomföra en sådan kontroll på begäran av en berörd behörig myndighet, om den myndigheten har skäl att befara att villkoret inte längre efterlevs.

Om Finansinspektionen vid kontroll enligt första stycket finner brister i uppfyllelsen, ska inspektionen kräva att moderföretaget lägger fram en handlingsplan för att åtgärda bristen inom rimlig tid.

Underrättelse om en åtgärdsplan är otillräcklig eller inte genomförs i rimlig tid

68 § Om Finansinspektionen bedömer att en plan som avses i 66 eller 67 § är otillräcklig eller om en sådan handlingsplan inte genomförs i rimlig tid, ska inspektionen betrakta detta som bristande uppfyllelse av villkoren i 52 § 2–4 och omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten.

Ny ansökan för det fall att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla

69 § Om ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla enligt 64 §, får moderföretaget lämna in en ny ansökan om tillstånd till att dotterföretaget ska omfattas av särskild tillsynsordning enligt 50 §. Om ansökan leder till ett beslut om sådant tillstånd ska 53– 60 §§ tillämpas på nytt.

Tillämplig lag vid prövningen av ansökningar

70 § När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 50 §, ska denna lag tillämpas. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

Beslut av behörig myndighet inom EES

71 § Ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan eller ett förslag som avses i 50–60 §§ gäller i Sverige. Beslutet är bindande för de berörda företagen och för Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Tillgång till information

72 § Företag som ingår i samma grupp som ett försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket och sådana fysiska personer som avses i 46 § tredje stycket ska till försäkringsföretaget lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen. Upplysningarna ska lämnas på försäkringsföretagets begäran så snart det kan ske.

73 § Ett försäkringsföretag som avses i 72 § ska på begäran av Finansinspektionen till inspektionen lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen.

74 § Om ett försäkringsföretag inte fullgör sin uppgiftsskyldighet enligt 73 § inom skälig tid, får Finansinspektionen förelägga ett annat företag inom gruppen att lämna upplysningar direkt till inspektionen.

Kontroll av information

75 § Finansinspektionen får på plats kontrollera all information som behövs för grupptillsynen hos 1. försäkringsföretag som omfattas av grupptillsynen , 2. företag som är anknutna till försäkringsföretaget, 3. moderföretag till försäkringsföretaget, och 4. företag som är anknutna till moderföretaget till försäkringsföretaget.

76 § Finansinspektionen ska, på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, på plats kontrollera information som behövs för den myndighetens tillsyn. Inspektionen får utföra kontrollen själv, uppdra åt en revisor eller annan sakkunnig att göra detta eller låta den behöriga myndigheten utföra kontrollen. Om den behöriga myndigheten begär det, får den delta i kontrollen. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna.

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensions– myndigheten

77 § Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 227, 248, 249, 255 och 260 i direktiv 2009/138/EG.

Offentliggörande

Offentliggörande av en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå

78 § Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå. Rapporten ska offentliggöras minst en gång per år. Bestämmelserna i 16 kap. 2–5 och 8 §§ om offentliggörande ska gälla i tillämpliga delar.

Offentliggörande av en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på

gruppnivå och för enskilda företag i en grupp

79 § Ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § första stycket 1 och 2, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag får, efter tillstånd från Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, offentliggöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport såväl på gruppnivå som för de enskilda företagen i gruppen. Rapporten ska även innehålla uppgifter om eventuella enskilda dotterföretag inom gruppen. Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd till en gemensam rapport, ska samråd ske med övriga berörda behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.

Innehållet i den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten

80 § Den gemensamma rapporten enligt 79 § ska innehålla uppgifter om 1. gruppens samlade verksamhet och solvens, och

2. varje enskilt dotterföretag inom gruppen. Saknas sådana uppgifter som avses i första stycket 2 i rapporten, får Finansinspektionen förelägga dotterföretaget att offentliggöra dessa uppgifter, om 1. dotterföretaget är ett försäkringsföretag, 2. Finansinspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och 3. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse. Bestämmelserna i 16 kap. 2–5 §§ ska gälla i tillämpliga delar.

Offentliggörande av strukturen på en grupp

81 § Försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag ska årligen offentliggöra 1. den juridiska strukturen på den grupp som företaget ingår i, 2. en beskrivning av alla dotterföretag, betydande filialer och väsentliga anknutna företag i gruppen, samt 3. gruppens organisations- och beslutsstruktur.

Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad

82 § Om ett försäkringsföretag, som enligt 3 § ansvarar för att alla de företag som enligt 1 § ingår i samma grupp som försäkringsföretaget, sammantaget inte uppfyller kraven i 3–11 och 28–48 §§ en grupp inte uppfyller de krav som anges i detta kapitel eller om kraven är uppfyllda men solvensen ändå är hotad eller om transaktioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkringsföretagets finansiella ställning, ska Finansinspektionen 1. när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, förelägga ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige i gruppen eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige i gruppen att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet, eller 2. när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, förelägga ett försäkringsföretag i gruppen att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet. Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet i ett sådant fall som avses i första stycket 1, och det i gruppen finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor i ett annat land inom EES ska Finansinspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i det landet så att de kan vidta nödvändiga åtgärder. Motsvarande gäller om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet för en EES-försäkringsgivare. Finansinspektionen ska, när så är lämpligt, samordna sina åtgärder med berörda behöriga myndigheter.

Förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

83 § Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om förseningsavgift

84 § Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

85 § Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 84 §.

86 § § Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 84 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

87 § En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

88 § Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare eller den som utför centrala funktioner i företaget uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4. Bestämmelserna om lämplighetskrav i 10 kap. 5 § ska gälla även för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag.

Ingripande mot försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

89 § Om någon i ledningen eller de som ansvarar för centrala funktioner i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4, får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.

Moderföretag utanför EES

Kontroll av likvärdighet

90 § När ett moderföretag till ett försäkringsföretag är en försäkringsgivare från tredjeland, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor 79

utanför EES enligt 2 § andra stycket, gäller bestämmelserna i 91–96 §§, om Finansinspektionen enligt bestämmelserna i 8 § skulle ha varit grupptillsynsmyndighet. Vid bedömningen av om inspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet ska det bortses från den del av toppen av gruppen som ligger utanför EES.

91 § Finansinspektionen ska kontrollera om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i direktiv 2009/138/EG. Finansinspektionen är skyldig att utföra en sådan kontroll på begäran av moderföretaget eller av en EES-försäkringsgivare inom gruppen.

92 § Innan Finansinspektionen beslutar om tillsynen är likvärdig, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter. Inspektionen ska också före ställningstagandet ha rådfrågat Europeiska försäkringsoch tjänstepensionsmyndigheten. Om en annan behörig myndighet har fattat beslut om likvärdighet förutsätter Finansinspektionens beslut att det har skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredjeland som avses. Om Europeiska kommissionen bedömt att likvärdighet inte föreligger, ska 96 och 97 §§ tillämpas.

93 § Om ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland är moderföretag till ett sådant moderföretag som avses i 2 § andra stycket, ska den kontroll av likvärdighet som avses i 90 § utföras på nivån för detta företag i stället för på nivån för det företag som avses i 2 § andra stycket. Om likvärdig tillsyn inte utövas av tillsynsmyndigheten i det tredjeland som avses i första stycket, får Finansinspektionen besluta om en ny kontroll av likvärdighet på en lägre nivå, förutsatt att det där finns ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredjeland som är moderföretag till ett försäkringsföretag.

Om likvärdighet föreligger

94 § Finansinspektionen ska förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i tredjelandet utövar, om denna tillsyn bedöms vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i direktiv 2009/138/EG.

Tillfällig likvärdighet

95 § Grupptillsynen ska utövas av Finansinspektionen i de fall Europeiska kommissionen har fattat ett beslut enligt artikel 260.5 i direktiv 2009/138/EG om att den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land är tillfälligt likvärdig, samtidigt som det finns ett försäkringsföretag som är dotterföretag till ett moderföretag utanför EES och dotterföretaget har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget.

Om likvärdighet inte föreligger

96 § Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen antingen besluta att bestämmelserna om grupptillsyn i 3–11 och 28–89 §§ ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES, eller besluta att en sådan metod som avses i 97 § ska tillämpas på gruppen. De allmänna principer och metoder som anges i 3–11 och 28–89 §§ ska tillämpas på nivån för ett försäkringsholdingföretag från tredjeland, blandat finansiellt holdingföretag från tredjeland eller en försäkringsgivare från tredjeland. Vid beräkningen av gruppsolvens ska ett moderföretag i tredje land hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet som gäller enligt 7 kap. 1–10 §§.

97 § Efter att ha hört berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen besluta att använda andra tillsynsmetoder än de som följer av 3–11 och 28–89 §§, om dessa metoder säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är tillräcklig.

98 § Finansinspektionen får förelägga en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget att inrätta ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag. Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när sådana tillsynsmetoder som anges i 91 § används.

Tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet

99 § När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, ska försäkringsföretaget ha en god kontroll över interna transaktioner med försäkringsholdingföretaget med blandad verksamhet och dess andra anknutna företag. Vid Finansinspektionens tillsyn över kraven i första stycket ska 46 § och 82 § gälla i tillämpliga delar.

Bemyndiganden

100 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 28–32 §§, 2. innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av rapporteringen enligt 42 §, 3. vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 46 och 73 §§, 4. företagstyrningssystem inom en grupp enligt 48 och 49 §§, och

5. hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 96 § tredje stycket.

20 kap. Specialföretag

Tillstånd för specialföretag

Tillståndsplikt

1 § Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening får driva verksamhet som specialföretag bara efter tillstånd från Finansinspektionen.

Tillstånd för verksamhet som specialföretag

2 § Tillstånd att driva verksamhet som specialföretag ska ges ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, som 1. avser att bedriva verksamhet som består i att överta försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare enligt särskilda avtalsvillkor, och 2. finansierar denna verksamhet helt genom inkomster från emission av skuldebrev eller genom någon annan liknande finansieringsmekanism, enligt särskilda avtalsvillkor.

Förutsättningar för tillstånd

3 § Förutom vad som anges i 2 § gäller som förutsättning för tillstånd att 1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med författningar som reglerar ett aktiebolags bolagsordning eller en ekonomisk förenings stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten, och 2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings verksamhet.

Prövning av bolagsordning och stadgar

4 § Frågan om godkännande av bolagsordning eller stadgar för ett specialföretag ska prövas i samband med att frågan om företaget ska få tillstånd att driva verksamhet som specialföretag prövas. Ett specialföretags beslut om att anta bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan bolagsordningen eller stadgarna har godkänts.

5 § Ett specialföretag som har beslutat att ändra sin bolagsordning eller stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna överensstämmer med författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings bolagsordning eller stadgar samt i övrigt innehåller de olika bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet. Ett specialföretags beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan de har godkänts.

Prövning av ansökan

6 § En ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar enligt 4 eller 5 §, prövas av Finansinspektionen.

EU-förordningar

7 § Europeiska kommissionens förordningar x och y innehåller ytterligare bestämmelser om specialföretag, när det gäller 1. tillståndets omfattning, 2. obligatoriska avtalsvillkor, 3. lämplighetskrav för ledningen i ett specialföretag, 4. lämplighetskrav för aktieägare med kvalificerat innehav i ett specialföretag, 5. sunda förvaltnings- och redovisningsförfaranden, adekvata rutiner för intern kontroll och krav på riskhantering, 6. rapportering till tillsynsmyndigheten, och 7. solvenskrav.

Tillsyn över specialföretag

Registreringsmyndighet

8 § Bolagsverket är registreringsmyndighet för specialföretag. Bolagsverket ska föra ett register. I detta skrivs de uppgifter in som enligt författningar ska anmälas för registrering.

Tillsynen och dess omfattning

9 § Finansinspektionen har tillsyn över specialföretag. Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt 1. författningar som reglerar specialföretagets verksamhet, 2. företagets bolagsordning eller stadgar, och 3. styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.

Upplysningar från ett specialföretag

10 § Ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.

Avgifter till Finansinspektionen

11 § Specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet.

Ingripanden mot specialföretag

När Finansinspektionen ska ingripa

12 § Finansinspektionen ska ingripa om 1. ett specialföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet, eller

2. bolagsordningen, stadgarna, eller riktlinjerna enligt 1 inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.

Hur inspektionen ska ingripa

13 § Ingripande med stöd av 12 § sker genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om en överträdelse är allvarlig ska specialföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

När Finansinspektionen får avstå från ingripande

14 § Finansinspektionen får avstå från ingripande om 1. en överträdelse är ringa eller ursäktlig, 2. specialföretaget gör rättelse, eller 3. någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

Överträdelser av beslut om rättelser

15 § Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Återkallelse av tillstånd

16 § I Europeiska kommissionens förordning y finns bestämmelser om när ett tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag ska respektive får återkallas.

17 § Om ett specialföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av verksamheten ska ske. Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.

Straffavgift

18 § Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett specialföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift. Avgiften tillfaller staten.

19 § Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av specialföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under specialföretagets första verksamhetsår eller om uppgifterom omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

20 § När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

21 § Om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av 10 § får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift

22 § Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

23 § Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 22 §.

24 § Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 22 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

25 § En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Ingripande mot den som saknar tillstånd

26 § Om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. I föreläggandet ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att företaget ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.

27 § Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande enligt 26 § första stycket att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation. I dessa fall tillämpas 25 kap. 10, 25, 28–44, 46 och 47 §§ aktiebolagslagen (2005:551) och 11 kap. 5 och 7–16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört. Beslutet om likvidation gäller omedelbart.

Vite

28 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förena föreläggandet med vite.

Bemyndiganden

29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett specialföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt 10 §. Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 11 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016. 2. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar gäller äldre bestämmelser i denna lag och lagen (1995:1559) om årsredovisning i försäkringsföretag till och med den 31 december 2019. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar inte ska tillämpa bestämmelsen i första stycket. 3. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som senast den 1 januari 2016 upphört med att teckna nya försäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet inte behöver tillämpa delar av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och omfattningen av dem. 4. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 1 januari 2016 och som får ingå i kapitalbasen enligt 7 kap. 2 § i dess lydelse den 31 december 2015, men som får utgöra högst 50 procent av kapitalbasen enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 3 § i samma lydelse, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 1 enligt 7 kap. 7 §. Ett försäkringsföretags kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före den 1 januari 2016 och som får ingå i kapitalbasen enligt 7 kap. 2 § i dess lydelse den 31 december 2015, men som får utgöra högst 25 procent av kapitalbasen enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 3 § i samma lydelse, ska till och med den 31 december 2025 klassificeras som nivå 2 enligt 7 kap. 7 § i försäkringsrörelselagen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka typer kapitalbasposter som ska omfattas av bestämmelserna i första och andra styckena. 5. Bestämmelserna i xx EU-förordningen om villkor för att få använda ompaketerade lån gäller inte för lån som har getts ut före den 1 januari 2011, om den underliggande exponeringen inte har utökats eller blivit 86 ersatt efter den 31 december 2014.

6. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § första stycket, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i dess lydelse den 31 december 2015, ska bestämmelserna i denna punkt tillämpas i stället för bestämmelserna i 18 kap. 5 §. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017 och att var tredje månad överlämna en lägesrapport till Finansinspektionen som ska innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortlöper med att uppfylla solvenskapitalkravet. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader. Om lägesrapporten visar att det inte har skett några väsentliga framsteg när det gäller företagets möjlighet att uppfylla solvenskapitalkravet senast den 31 december 2017, ska bestämmelserna om ingripande i denna lag tillämpas. 7. För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § andra stycket, men uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt 7 kap. 1 § i dess lydelse den 31 december 2015, ska bestämmelserna i 19 kap. 8 § och 13 § 4 och 5 inte tillämpas under det första året efter lagens ikraftträdande. 8. Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag vid justering av beräkningen av minimikapitalkravet enligt 8 kap. 14 § till och med den 31 december 2017 ska använda ett solvenskapitalkrav beräknat enligt standardformeln. 9. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur. 10. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag får använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för sådana undantag och beräkningen av det tillfälliga avdraget. 11. Ett försäkringsföretag som tillämpar 9 eller 10 ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan en tillämpning av dessa punkter. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att företaget kan uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032 och att inom två månader från dagen för bristens konstaterande överlämna en plan för infasning till inspektionen. Företaget ska lämna en årlig lägesrapport till Finansinspektionen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en plan för infasning och en årlig lägesrapport. 12. Finansinspektionen ska återkalla tillstånd att använda en tillfällig justering av de riskfria räntesatserna enligt 9 eller ett tillfälligt avdrag vid 87

beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna enligt 10, om den lägesrapport som avses i 11 tredje stycket visar att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet senast den 1 januari 2032. 13. De övergångsbestämmelser som enligt 2, 4, 5, 9 och 11 gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 14 §, i tillämpliga delar även på gruppnivå. 14. De övergångsbestämmelser som enligt 6 gäller för enskilda försäkringsföretag gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i 19 kap. 14 § och 24 § fjärde stycket, i tillämpliga delar även på gruppnivå om försäkringsföretagen i en grupp uppfyller de gruppbaserade kapitalkraven enligt 9 kap. 4 § i dess lydelse den 31 december 2015, men inte uppfyller kapitalkravet på gruppnivå. 15. Finansinspektionen får ta ut avgifter enligt 17 kap. 29 § för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna som kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige dels att 5 kap. 8, 8 a, 13 och 14 §§ ska upphöra att gälla, dels att 5 kap. 5, 12 och 16 §§ samt 6 kap. 9 och 11 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 5 kap. 4 b § och 6 kap. 2 a §, av följande lydelse.

5 kap.

5 §

ningsreserv för förlusttäckning niska avsättningar enligt 5 kap enligt 5 kap. 10 och 11 §§ försäk- 1–13 §§ försäkringsrörelselagen ringsrörelselagen (2010:2043). En (2010:2043).

försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar ska motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för 1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning), 2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador), 3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas av 1 eller 2, 4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring), och 5. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken). Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, ska endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska 90 avsättningar.

Avsättning för oreglerade skador ska beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art. Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om meddela ytterligare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättning- de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning. arnas innehåll och beräkning . Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning gäller 5 kap. 3–8 §§ försäkringsrörelselagen.

12 § En försäkringsgivare från tredje En försäkringsgivare från tredje land ska, utöver de tillgångar som land ska ha en kapitalbas som innehas för skuldtäckning enligt minst uppgår till solvenskapital- 8 §, vid varje tidpunkt ha en till- kravet beräknat enligt 8 kap räcklig kapitalbas. Kapitalbasens 1–11 §§ försäkringsrörelselagen storlek ska fastställas på grundval (2010:2043). Kapitalbasen får av den försäkringsrörelse som dock inte vara mindre än minimiförsäkringsgivaren bedriver i kapitalkravet beräknat enligt Sverige. Kapitalbasen ska när 8 kap. 12–14 §§ samma lag. verksamheten bedrivs minst uppgå Kapitalbasen ska beräknas till en nivå som beräknas med enligt 7 kap. 3–5 §§ försäkringsutgångspunkt i verksamhetens art rörelselagen. och omfattning (solvensmarginal). Vid beräkningen av solvens- Kapitalbasen får dock inte under- kapitalkravet och minimikapitalstiga ett minimibelopp (garanti- kravet ska hänsyn tas endast till belopp). Tillgångar som en försäk- den försäkringsrörelse som försäkringsgivare deponerat i bank eller ringsgivaren bedriver i Sverige. kreditmarknadsföretag enligt De tillgångar som motsvarar 1–3 §§ ska beaktas vid bedömning solvenskapitalkravet ska till minst av om kravet på garantibelopp är ett belopp motsvarande minimiuppfyllt, dock högst till ett belopp kapitalkravet finnas i Sverige och som motsvarar hälften av det överskjutande tillgångar inom ett minsta beloppet för garantibelop- land som omfattas av avtalet om pet . Europeiska ekonomiska sam- De poster som ingår i kapital- arbetsområdet. basen ska till ett belopp som minst motsvarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster ska till ett belopp som minst mot

svarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i Sverige. Bestämmelser om att Finansinspektionen i enskilda fall får besluta om undantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och lokalisering av tillgångar finns i 16–18 §§.

16 § Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast kan medges samtidigt: 1. Den del av depositionen enligt 1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 1 § som ska beaktas enligt i första 12 § första stycket femte meningen 12 § första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte behöver försäkringsgivaren inte deponera i mer än ett av dessa deponera i mer än ett av dessa EES-länder. EES-länder. 2. Vid beräkning av solvensmar- 2. Vid beräkning av solvenkapiginalen skall hänsyn tas till försäk- talkravet ska hänsyn tas till försäkringsgivarens verksamhet genom ringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra agenturer eller filialer i de andra EES-länderna. EES-länderna. 3. De tillgångar som motsvarar 3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett minimikapitalkravet får finnas i ett annat av dessa EES-länder. annat av dessa EES-länder.

6 kap.

2 a § Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG.

9 § Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna 1. en finansiell saneringsplan om Finansinspektionen bedömer att rättigheterna för försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäk- 92 ringar hotas,

2. en saneringsplan för att åter- 1. en åtgärdsplan enligt 18 kap. ställa en tillfredsställande finansi- 5 § försäkringsrörelselagen ell ställning, om försäkringsgiva- (2010:2043) för att återställa en rens kapitalbas understiger sol- tillfredsställande finansiell ställvensmarginalen enligt 7 kap. ning, om försäkringsgivarens 7–16 §§ försäkringsrörelselagen kapitalbas understiger solvens- (2010:2043), eller kapitalkravet enligt 8 kap. 1–11 §§ samma lag, eller 3. en finansieringsplan för att 2. en finansiell saneringsplan skyndsamt återställa kapitalbasen, enligt 18 kap. 8 § försäkringsom den understiger de nivåer som rörelselagen för att skyndsamt anges i 5 kap. 12–14 §§, eller om återställa kapitalbasen, om den garantibeloppet för en livförsäk- understiger minimikapitalkravet ringsrörelse inte har sådan sam- enligt 8 kap. 12–14 §§ samma lag. mansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket. Skyldigheten att upprätta sane- Skyldigheten att upprätta ringsplan eller finansieringsplan åtgärdsplan eller finansiell saneenligt första stycket gäller inte om ringsplan enligt första stycket försäkringsgivaren medgetts gäller inte om försäkringsgivaren undantag enligt 5 kap. 16 § och medgetts undantag enligt 5 kap. någon annan myndighet än 16 § och någon annan myndighet Finansinspektionen har tillsyn över än Finansinspektionen har tillsyn soliditeten. Om den utländska över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar för- myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbju- säkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller der försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar delvis förfoga över sina tillgångar ska på begäran av myndigheten, ska på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkrings- åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. givarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur Finansinspektionen får besluta hur verksamheten ska drivas efter ett verksamheten ska drivas efter ett sådant beslut av den utländska sådant beslut av den utländska myndigheten. myndigheten. Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet meddela föreskrifter om innehållet i den finansiella saneringsplan som i en åtgärdsplan och en finansiell anges i första stycket 1 . saneringsplan enligt första stycket.

11 § Finansinspektionen får förbjuda en försäkringsgivare från tredje land att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa dennes förfoganderätt över tillgångarna, om 1. försäkringsgivaren inte följer 1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om skuld- gällande bestämmelser om försäktäckning, ringstekniska avsättningar , 2. försäkringsgivarens kapital- 2. företaget inte uppfyller solbas understiger en tredjedel av venskapitalkravet och det förelig- 93

solvensmarginalen eller inte upp- ger särskilda omständig-heter som fyller gällande krav på garanti- ger anledning att befara att förebelopp, tagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare , 3. försäkringsgivarens kapital- 3. företaget inte uppfyller minibas understiger solvensmarginalen mikapitalkravet, eller och det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller 4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession. Finansinspektionen får besluta Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas hur verksamheten ska bedrivas efter ett sådant beslut som avses i efter ett sådant beslut som avses i första stycket. första stycket. Om försäkringsgivaren medgetts Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, skall inspektionen soliditeten, ska inspektionen underrätta den behöriga myndighet underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar försäkringsgiva- som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen rens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder. vidtar åtgärder. Om försäkringsgivaren driver Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som verksamhet i ett annat land som tillhör Europeiska ekonomiska tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har till- samarbetsområdet eller har tillgångar placerade där, skall gångar placerade där, ska Finans- Finansinspektionen underrätta den inspektionen underrätta den behöbehöriga myndigheten i det landet riga myndigheten i det landet om om beslut som fattats i enlighet beslut som fattats i enlighet med med första stycket och, om det första stycket och, om det behövs, behövs, begära att den behöriga begära att den behöriga myndigmyndigheten i samarbete med heten i samarbete med inspektinspektionen vidtar motsvarande ionen vidtar motsvarande åtgärder. åtgärder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.

1 kap.

3 §

1. AIF-förvaltare : en svensk förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt 1 kap. 3 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, 2. anknutet företag : ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet är att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag, 3. behörig myndighet : Finansinspektionen eller någon annan myndighet inom EES som utövar tillsyn, individuellt eller på gruppnivå, över ett reglerat företag med huvudkontor inom EES, 4. blandat finansiellt holdingföretag : ett moderföretag som inte är ett reglerat företag och som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är ett reglerat företag med huvudkontor inom EES, och andra företag utgör ett finansiellt konglomerat, 5. EES : Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 6. finansiellt institut : ett företag som inte är ett kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, eller AIF-förvaltare eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att a) förvärva aktier eller andelar, b) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag, eller c) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 7. finansiell sektor : ett eller flera 7. finansiell sektor : ett eller flera av följande företag av följande företag a) kreditinstitut, värdepappers- a) kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag, AIF-förvaltare bolag, fondbolag, AIF-förvaltare eller motsvarande utländska före- eller motsvarande utländska företag samt finansiella institut och tag samt finansiella institut och anknutna företag (bank- och anknutna företag (bank- och värdepapperssektorn), värdepapperssektorn), b) försäkringsföretag eller mot- b) försäkringsföretag eller motsvarande utländska företag och svarande utländska företag , försäkförsäkringsholdingföretag (försäk- ringsholdingföretag och specialringssektorn), och företag (försäkringssektorn), och

c) blandade finansiella holding- c) blandade finansiella holdingföretag, företag, 8. fondbolag : ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 9. försäkringsföretag: ett försäkringsaktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043), 10. försäkringsholdingföretag : 10. försäkringsholdingföretag : ett moderföretag som inte är ett ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller ett motsva- försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag eller ett rande utländskt företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkrings- eller huvudsakligen är försäkringsföretag eller motsvarande företag eller motsvarande utländska företag, utländska företag eller specialföretag , 11 . institut : kreditinstitut, värdepappersbolag, fondbolag och AIFförvaltare, 12. konglomeratdirektivet : Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU, 13 . kreditinstitut : en bank eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, 14. reglerat företag : 14. reglerat företag : a) ett institut eller ett motsva- a) ett institut eller ett motsvarande utländskt företag, eller rande utländskt företag, eller b) ett försäkringsföretag eller ett b) ett försäkringsföretag eller ett motsvarande utländskt företag. motsvarande utländskt företag eller ett specialföretag . 15. relevant behörig myndighet : a) en behörig myndighet som ansvarar för tillsynen över en finansiell företagsgrupp, försäkringsgrupp eller en motsvarande utländsk grupp som ingår i ett finansiellt konglomerat, särskilt över det företag som är det överordnade moderföretaget i bank- och värdepapperssektorn respektive försäkringssektorn, b) någon annan behörig myndighet än som avses i a som utsetts till samordnare för ett finansiellt konglomerat, eller c) någon annan behörig myndighet som de myndigheter som avses i a och b kommer överens om är relevant, 16. samordnare : den behöriga myndighet som enligt 4 kap. ansvarar för tillsynen över ett finansiellt konglomerat, 17. sektorsbestämmelser : de bestämmelser i lag och andra författningar som gäller för den rörelse som drivs av institut och försäkringsföretag, 96 och

18. värdepappersbolag : ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument Härigenom föreskrivs att 2 kap. 17 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ska ha följande lydelse.

2 kap.

17 §

2. underrätta berörd behörig enligt 29 §.

De slutliga villkoren ska endast innehålla information som rör inne-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.

3 Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 18 februari 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) – nedan benämnt Solvens II-direktivet, se bilaga 1 – ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Solvens II-utredningen. Solvens II-utredningen har lämnat betänkandet Rörelseregler för försäkring och tjänstepensions (SOU 2011:68). Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen beslutade den 21 mars 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till en ny rörelsereglering för tjänstepensionsinstitut. Utredningen antog namnet Tjänstepensionsföretagsutredningen. Den 12 december 2013 beslutade regeringen tilläggsdirektiv till utredningen. Uppdraget utvidgades bl.a. till att föreslå 1 hur omnibus II-direktivet , se bilaga 2 , ska genomföras. Tjänstepensionsföretagsutredningen har lämnat delbetänkandet Genomförande av omnibus II-direktivet (SOU 2014:56). Omnibus II- 2 direktivet innehåller ändringar i prospektdirektivet och Solvens IIdirektivet. I detta utkast till lagrådsremiss om genomförande av Solvens IIdirektivet lämnas förslag på hur Solvens II-direktivet i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. I detta sammanhang 3 har även det s.k. ändringsdirektivet – ett direktiv som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn – beaktats. Dessutom föreslås hur de mindre ändringar i prospektdirektivet som framgår av omnibus II-direktivet ska genomföras.

4 Bakgrund

4.1 Solvens I-regelverket

Den nu gällande svenska solvensregleringen för försäkringsföretagen har sin grund i EG:s försäkringsdirektiv. De nuvarande reglerna om solvens återfinns i huvudsak i det första skadeförsäkringsdirektivet från 1973 och i det första livförsäkringsdirektivet från 1979. I direktiven föreskrivs att

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 med avseende på befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten). 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upptill handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG. 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG i fråga om extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat.

alla försäkringsföretag ska ha en tillräckligt stor kapitalbuffert i förhållande till sin verksamhet. Storleken på buffertkapitalet bestäms på olika sätt beroende på om det gäller livförsäkringsrörelse eller skadeförsäkringsrörelse. Med den s.k. tredje generationens direktiv som antogs 1994 skapades den inre marknaden på försäkringsområdet. Den bygger på principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn, minimiharmonisering av viktigare regler för försäkringsverksamhet och om ömsesidigt erkännande av nationella regler för denna verksamhet. Med regelharmonisering samt tillstånd och tillsyn från ett enda medlemsland fick företagen möjlighet att verka på hela den europeiska marknaden. Ett arbete med en mer genomgripande översyn av solvensreglerna – det som skulle komma att bli Solvens II-regelverket – påbörjades 2001. För att snabbt åtgärda vissa av svagheterna antogs emellertid 2003 de s.k. Solvens I-direktiven. De nya direktiven innebar vissa förtydliganden och skärpta regler i förhållande till de tidigare direktiven. Direktiven genomfördes i svensk rätt den 1 januari 2004 (med övergångsbestämmelser).

4.2 Solvens II-regelverket

4 Solvens II-direktivet antogs hösten 2009. Tidsfristen för införlivande och tillämpning av Solvens II-direktivet var ursprungligen den 31 oktober 2012 respektive den 1 november 2012. I avvaktan på resultatet av förhandlingar om omnibus II-direktivet (se avsnitt 4.9) flyttades nu nämnda datum dock fram till den 30 juni 2013 respektive den 1 januari 2014 (se direktiv 2012/23/EU). Dessa datum har sedan flyttats fram ytterligare – denna gång till den 31 januari 2015 respektive den 1 januari 2016. Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering. Solvens II-direktivet innehåller bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information. Mer i detalj införs genom Solvens II-regelverket nya värderingsregler för solvensbalansräkningarna, riskkänsliga och mer sofistikerade kapitalkrav som är anpassade till det enskilda företagets risknivå, principbaserade regler kring företagens investeringar, tydligare krav på försäkringsföretagens system och processer för hantering av samtliga risker – men också krav på att företagen regelbundet ska göra egna bedömningar av sitt kapitalbehov på kort och lång sikt. Dessutom införs genom direktivet en mer harmoniserad och proaktiv tillsyn. Genom ökad rapportering och

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II).

offentliggöranden av olika slag kommer det att bli enklare för alla intressenter att bedöma ett försäkringsföretags verkliga situation. Utöver en reformering av den EU-rättsliga solvensregleringen innehåller Solvens II-direktivet även en konsolidering av ett flertal befintliga direktiv inom skade-, liv- och återförsäkring. I konsolideringen av befintliga direktiv ska det inte ha gjorts några materiella ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Solvens II-direktivet är till stora delar, till skillnad mot tidigare försäkringsdirektiv, ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv. Detta innebär bl.a. att det på vissa områden inte längre kommer att vara tillåtet för de enskilda medlemsstaterna att införa en reglering som avviker från bestämmelserna i direktivet.

4.3 För- och nackdelar med nuvarande solvensregler

En fördel med dagens solvensregelverk är att det är relativt enkelt och robust. Det nuvarande solvensregelverket kan förenklat sägas bestå av tre delar som på olika sätt samspelar. För det första ska företagen göra tillräckliga s.k. försäkringstekniska avsättningar på balansräkningens skuldsida. Avsättningarna ska beräknas och värderas på ett sådant sätt att företagen i praktiken har en form av implicita kapitalbuffertar. För det andra ska företaget ha tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna. För dessa tillgångar gäller särskilda begränsningsregler som syftar till att minska risken på tillgångssidan. För det tredje ska företagen ha en kapitalbuffert som ställs i relation till de åtaganden som företaget har gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Baksidan av denna enkelhet är att kapitalkraven inte fullt ut reflekterar de verkliga riskerna i det enskilda försäkringsföretaget. Detta innebär att kapitalkraven ibland sätts för högt, ibland för lågt, i förhållande till vad som vore optimalt med hänsyn till kostnader för att hålla kapitalet och dess skyddseffekt. Den första nackdelen med det nuvarande EU-rättsliga regelverket är att det inte finns några krav på att marknadsvärdera tillgångar och skulder. I Sverige marknadsvärderas tillgångarna, men i många andra länder värderas tillgångarna till bokfört värde. I dessa länder medför en förändring i tillgångarnas marknadsvärde ingen omedelbar effekt på solvensen, vilket exempelvis innebär att solvensmåtten blir ointressanta under kriser på finansmarknaden. I Sverige, där försäkringsföretagen marknadsvärderar tillgångssidan men inte skuldsidan, finns andra nackdelar. Exempelvis kan en ränteförändring innebära att solvensen påverkas i positiv eller negativ riktning, även i det fall skuld- och tillgångssidan är perfekt matchade och ingen effekt på solvensen borde uppkomma. Med en marknadsvärdering av tillgångar och skulder ökar värdet av solvensmåtten som ett mått på bolagets ekonomiska ställning. Den andra nackdelen med dagens regelverk är det inte tar hänsyn till riskerna på tillgångssidan vid beräkningen av kravet på buffertkapital. Riskerna på tillgångssidan hanteras i stället genom att begränsa

möjligheten att investera i aktier och andra riskfyllda tillgångar. Det nuvarande regelverket tar ingen hänsyn till om investeringarna är välanpassade till skuldsidan. Inte heller tas hänsyn till eventuella diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen. En tredje nackdel är att riskreducerande åtgärder vad avser skuldsidan inte fullt ut innebär reducerat krav på kapital. Åtgärder som innebär att bolaget avhänder sig risk genom återförsäkring, derivatplaceringar eller utgivande av obligationer med försäkringsinnehåll, t.ex. katastrofobligationer eller s.k. livslängdsobligationer (på engelska longevity bonds) får inte fullt ut effekt på kapitalkravet. En fjärde nackdel med dagens regelverk är att det är svårt att bedöma risken i ett försäkringsföretag. Dagens system innebär att en buffert, utöver kapitalkravet, byggts in i beräkningen av skuldsidan. Beräkningen av skuldsidan överskattar således åtagandena i förhållande till en ”bästa skattning”. Det innebär att det i dag är svårt för en utomstående, t.ex. en blivande försäkringstagare, att bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets ekonomiska ställning. Till detta kommer ofullständiga rapporteringskrav som begränsar utomståendes möjlighet att bedöma risker och ekonomisk situation i ett enskilt försäkringsföretag. En femte nackdel är att det saknas tydliga regler kring styrning och riskhantering. Brister i styrning och riskhantering, och inte för låga kapitalkrav, har i många fall varit anledningen till att försäkringsföretag i Europa inte alltid lyckats infria sina åtaganden. Avslutningsvis bör det noteras att Finansinspektionen sedan flera år använder ett särskilt tillsynsverktyg för att identifiera företag med låg solvens, det s.k. trafikljuset. Trafikljuset utgår från en marknadsvärderad balansräkning, där ett tänkt buffertkapital stresstestas på visst sätt. Det finns många likheter, men också flera skillnader, mellan trafikljuset och reglerna om kapitalkrav och kapitalbas i Solvens II-regelverket.

4.4 Målet med regleringen

Målet med ett solvensregelverk är att tillse att försäkringsföretag kan stå för sina förpliktelser och därmed ge försäkringstagarna ett gott skydd. Stabila försäkringsföretag kan också bidra till stabilitet i hela det finansiella systemet. Motivet för en reglering på EU-nivå är att ge försäkringsföretag möjlighet att verka under samma regelverk, och med en enda auktorisation, inom hela den inre marknaden. En målsättning med Solvens II-direktivet är att undanröja de största kvarvarande skillnaderna mellan lagregler i olika länder.

4.5 Principer bakom Solvens II-regelverket

Till skillnad från dagens solvensregelverk, som i vart fall till stor del tar sin utgångspunkt i företagens årsredovisning, tar Solvens II-regelverket sin utgångspunkt i en solvensbalansräkning som bygger på marknads-

värderade skulder och tillgångar. Nya regler för värdering av såväl tillgångar som skulder införs. Värderingen av de försäkringstekniska skulderna ska, till skillnad mot i dag inte göras betryggande, dvs. den bufferten i beräkningen försvinner. Behovet av kapitalbuffert samlas i det som kallas solvenskapitalkrav. Kravet på betryggande antagande finns i dag inte för skadebolagen eller för livbolagens tjänstepensionsdelar. För dessa verksamheter innebär direktivet mindre förändringar. Till skillnad från dagens regelverk, bestäms kapitalkravet i Solvens IIregelverket inte bara utifrån riskerna på skuldsidan utan hänsyn tas även till riskerna på tillgångssidan, och inte minst till hur tillgångs- och skuldsidan samverkar. Utöver de försäkringsrisker som utgör grunden för dagens solvenskapitalkrav kommer solvenskapitalkraven i Solvens IIregelverket alltså att täcka även marknadsrisker, kreditrisker och operativa risker. Kapitalkraven i Solvens II-regelverket är alltså mer sofistikerade och bättre anpassade till det enskilda företagets faktiska risknivå. I Solvens II-regelverket ges företagen bättre incitament att hantera sina risker, eftersom risknivån blir mer direkt kopplad till kapitalkraven och därmed till kapitalkostnaden för företagen. En viktig nyhet i förhållande till de nuvarande reglerna är att företagen inom ramen för Solvens II-regelverket ges utrymme att under vissa förutsättningar tillämpa egna modeller för att helt eller delvis bestämma kapitalkraven. Dagens placeringsregler innefattar strikta regler för tillgångar som ska täcka de försäkringstekniska avsättningarna. Tillgångar som överstiger avsättningarna är inte föremål för samma strikta regler. Solvens IIdirektivet ersätter dessa kvantitativa regler med mer generella kvalitativa regler som gäller alla tillgångar. Eftersom regler om tillräckligt buffertkapital inte är det enda – eller ens det bästa – sättet att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal, innehåller Solvens II-reglerna också mer kvalitativa krav på företagen. I Solvens II-direktivet ställs högre krav på företagen när det gäller deras system och processer för att identifiera, mäta och hantera alla sina risker. Företagen åläggs bl.a. att regelbundet göra en egen bedömning av företagets risker och behov av buffertkapital. Brister i styrning och riskhantering kan, som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder visat sig verkningslösa, medföra att Finansinspektionen beslutar om höjningar av kapitalkraven och därmed ökar kapitalkostnaden för företagen. Genom Solvens II-regelverket introduceras en delvis ny och mer harmoniserad tillsynsprocess för försäkringsföretagen inom EU. Syftet är att tillsynsmyndigheterna på ett bättre sätt, och framför allt på ett tidigare stadium, ska kunna identifiera problemföretag. Tillsynen kan förväntas bli mer proaktiv och inriktad på bedömningar av företagens interna system och regler för kapitalberäkning, styrning och riskhantering. Genom Solvens II-regelverket förbättras även möjligheten att utöva en mer effektiv tillsyn över grupper som har verksamhet i flera olika medlemsländer. I Solvens II-regelverket åläggs företagen en betydligt mer omfattande skyldighet att lämna rapporter av olika slag, såväl offentliga som ickeoffentliga. Genom rapporterna ges tillsynen, långivare, investerare, försäkringstagare och andra intressenter bättre möjligheter att kunna bedöma företagets verkliga situation. Tanken är också att ökad öppenhet 103

ska bidra till en ”marknadsdisciplin” där företagen får ytterligare incitament att hantera sina risker på bästa sätt. Vid framtagandet av Solvens II-regelverket har det funnits en ambition att överge detaljstyrningen i regleringen till förmån för ett mer principbaserat regelverk. Det har även funnits en uttalad ambition att i möjligaste mån undvika onödig komplexitet. Vid utformningen av reglerna ska hänsyn tas till arten av, komplexiteten och omfattningen av riskerna i verksamheten. Små och medelstora företag samt företag med enkla produkter ska kunna följa regelverket utan att det ska vara alltför betungande. Mot bl.a. denna bakgrund innehåller Solvens II-direktivet en proportionalitetsprincip, som förenklat kan sägas innebära att såväl krav som tillsynsåtgärder ska vara proportionerliga i förhållande till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i det enskilda försäkringsföretaget.

4.6 Paralleller till bankregleringen

Det nya solvensregelverket för försäkringsföretag har vissa likheter med motsvarande reglerna för banker och värdepappersföretag, de s.k. Baselreglerna, men det finns också stora skillnader. Solvensregelverket kan i likhet med bankregleringen sägas bestå av tre pelare. Den första pelaren innehåller kvantitativa regler, den andra pelaren kvalitativa regler som bl.a. inkluderar tillsynsreglerna och den tredje pelaren handlar om företagens rapportering. En viktig skillnad mellan Solvens II och Basel II är att de har de olika mål. Baselreglerna fokuserar på finansiell stabilitet, medan Solvens IIreglerna främst handlar om att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. För det andra fokuserar Baselreglerna på riskerna på tillgångssidan och har separata modeller för kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk. Solvens IIregelverket bygger däremot på en helhetssyn, där hänsyn tas till hela balansräkningen men även till beroenden mellan olika riskområden. Solvens II-regelverket ger därmed en uppfattning om den totala fallissemangsrisken i bolaget. En annan viktig skillnad är att Solvens IIregelverket innehåller mer utförliga krav när det gäller företagens styrning och riskkontroll. Skillnader finns också när det gäller värderingsreglerna.

4.7 Närmare om innehållet i de tre pelarna

Reglerna om värdering av tillgångar och skulder inklusive de försäkringstekniska avsättningarna, om hur kapitalkravet ska beräknas samt om hur kapitalet får placeras brukar hänföras till pelare I . I pelare II finns kraven på företagens styrning och riskhantering, samt en reglering av tillsynsprocessen. I pelare III finns reglerna om rapportering och offentliggörande. Nedan beskrivs översiktligt innehållet i Solvens IIdirektivets tre pelare.

4.7.1 Pelare I

Beräkningarna av kapitalkraven bygger på en solvensbalansräkning där skulder och tillgångar som huvudregel ska marknadsvärderas. Det bör understrykas att solvensbalansräkningen på flera sätt skiljer sig från den balansräkning som ska upprättas enligt redovisningsreglerna. Bland skillnaderna kan nämnas att solvensbalansräkningen – till skillnad från balansräkningen enligt redovisningsreglerna – ska innehålla samtliga ekonomiska tillgångar och skulder. Vidare ska som huvudregel samtliga poster i solvensbalansräkningen värderas till verkligt värde, vilket inte gäller i den balansräkning som upprättas enligt redovisningsreglerna där vissa tillgångar får tas upp till anskaffningsvärdet. Värderingen av skulderna (åtagandena till följd av försäkringsavtalen) i solvensbalansräkningen ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Det betyder att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara summan av en bästa skattning med ett tillägg som motsvarar kapitalkostnaden för att ta över åtagandena. I pelare I återfinns också reglerna om beräkning av de olika kapitalkraven, och reglerna om kvaliteten på det kapital och de finansiella resurser som företaget måste ha för att täcka kapitalkraven. Det finns två nivåer av kapitalkrav – ett solvenskapitalkrav som normalt ska vara uppfyllt och ett minimikapitalkrav som i princip alltid måste vara uppfyllt. Därutöver måste kapitalnivån alltid uppgå till ett visst minimibelopp, de s.k. garantibeloppen. Syftet med solvenskapitalkravet är att företaget ska ha tillräckligt med kapital för att kunna absorbera riskerna i hela verksamheten. Solvenskapitalkravet är kalibrerat så att sannolikheten för att företaget 5 inte ska kunna uppfylla sina åtaganden under det närmaste året ska vara 1 på 200, dvs. att företaget ska kunna klara de fall som inträffar med 99,5 procent inom en 12-månadersperiod. Solvenskapitalkravet kan beräknas enligt en standardmodell som finns beskriven i Solvens II-direktivet, men företagen har också möjlighet att helt eller delvis i stället använda en egen intern modell, som dock måste godkännas av tillsynsmyndigheten. Försäkringsföretag och grupper ges möjlighet att tillgodoräkna sig diversifieringseffekter mellan olika delar inom företaget eller gruppen. Minimikapitalkravet, som ska motsvara 25–45 % av solvenskapitalkravet, är en solvensnivå under vilken det anses oacceptabelt att driva rörelsen vidare. Minimikapitalkravet är tänkt motsvara en nivå där bolaget i 85 procent av alla tänkbara utfall under ett år kan svara för sina åtaganden. En tydlig ambition har varit att det ska vara enklare att beräkna minimikapitalkravet än att beräkna solvenskapitalkravet. Solvenskapitalkraven ska uppfyllas med en s.k. kapitalbas, dvs. med kapital och finansiella resurser som är av viss kvalitet vad avser framför allt förmågan att täcka företagets förluster. Medel i kapitalbasen delas in i olika kvalitetsnivåer och det är endast medel av bästa kvalitet som får användas fullt ut för att täcka kapitalkraven. En mindre del får vara av lägre kvalitet.

5 Tillgångarna ska vara större än skulderna vid årets slut.

När Solvens II-direktivet träder i kraft kommer de kvantitativa begränsningar som i dag gäller för s.k. skuldtäckningstillgångar att försvinna. Enligt det nya regelverket får försäkringsföretagen i princip investera i de tillgångar de önskar, men företaget måste kunna visa att de förstår de aktuella riskerna och att de har adekvata system och kontroller för att ta hand om dessa risker. I Solvens II-direktivet uttrycks detta genom ett krav på att investeringarna ska ske i enlighet med den s.k. aktsamhetsprincipen.

4.7.2 Pelare II

Bland de kvalitativa reglerna som hänförs till Pelare II bör särskilt uppmärksammas kravet på att varje försäkringsföretag regelbundet ska göra en bedömning av den egna risken och solvensen. Bedömningen ska dokumenteras. Genom kravet på en egen bedömning skapas en koppling mellan å ena sidan de regelmässiga kraven på buffertkapital och riskhantering och å den andra sidan företagens egna bedömning i dessa frågor. Genom bedömningen av den egna risken och solvensen ges företaget också vissa möjligheter att bedöma för- och nackdelar med att ta fram en intern modell för beräkningen av kapitalkraven. Bedömningen kan slutligen sägas utgöra en sammanfattning av riskhanteringssystemet och startpunkten för den nya tillsynsprocessen. Till Pelare II hänförs även reglerna om styrning och riskhantering. I Solvens II-regelverket ställs det bl.a. krav på att företaget ska ha olika system och funktioner. Kravet på ledning och styrelse tydliggörs. Företagen ska ha adekvata företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning. Det ställs även krav på effektiva, välintegrerade riskhanteringssystem som fortlöpande ska kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som företaget är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes förhållandet mellan dessa risker. I varje företag ska det finnas funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion. Direktivet innehåller krav på att företagen ska ha interna regelverk för bl.a. riskhantering, intern kontroll, reserveringar, placeringar (inklusive derivat), likviditetshantering samt återförsäkringsoch riskhanteringsteknik. Någon exakt föreskrift för vilken modell som ska användas i företagsstyrningsarbetet eller hur företaget ska vara organiserat finns inte. Regelverket är i detta avseende flexibelt och möjliggör olika lösningar. Slutligen bör nämnas att direktivet även innehåller regler om särskild lämplighetsprövning av nyckelpersonal och regler om vilka krav som ställs vid utläggning av verksamhet (outsourcing). Bland de kvalitativa reglerna i Pelare II ingår också de nya tillsynsreglerna. Den nya tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Tillsynsmyndighetens huvuduppgift kan sägas vara att bedöma om företagens förmåga att identifiera, bedöma och hantera sina risker är tillräcklig med hänsyn till de krav som ställs i regleringen. Ett naturligt inslag i tillsynen är en granskning av företagens interna regelverk och hur detta regelverk efterlevs. Tillsynsmyndigheten kommer att kunna tvinga företaget att ändra sina system och processer för styrning och

riskhantering, om dessa inte lever upp till de krav som följer av Solvens II-regelverket. Inom ramen för Pelare II finns möjligheten för tillsynsmyndigheten att kvalitativt hantera risker som inte fångats upp av reglerna i Pelare I, och på basis av detta bl.a. besluta om högre och bättre individuellt anpassade kapitalkrav. I det fall företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet ska tillsynsåtgärder vidtas, i syfte att återställa den föreskrivna solvensnivån. Tillsynsåtgärderna är tänkta att bli alltmer ingripande ju sämre solvenssituationen är – den s.k. tillsynstrappan – och i det fall företaget inte uppfyller minimikapitalkravet ska tillståndet att bedriva försäkringsrörelse återkallas, efter det att företaget getts möjlighet att omedelbart åtgärda bristerna. I Solvens II-regelverket finns ambitionen att förbättra den s.k. grupptillsynen. Det gäller såväl grupper som verkar nationellt som grupper vilka bedriver gränsöverskridande verksamhet. När det gäller tillsynen över försäkringsgrupper kommer det att finnas en utpekad huvudansvarig tillsynsmyndighet som ska leda tillsynsarbetet i samverkan med berörda tillsynsmyndigheter i de övriga länder där gruppen bedriver sin verksamhet. Detta innebär att grupptillsynsarbetet för flera stora grupper i Sverige kommer att ledas av utländska tillsynsmyndigheter

4.7.3 Pelare III

Inom pelare III finns regler om företagens rapportering till såväl tillsynsmyndigheten som marknaden. Tanken är att en mer omfattande rapportering av olika uppgifter ska bidra till ökad disciplin hos försäkringsföretagen. Genom att tillsynsmyndigheter och externa aktörer såsom försäkringstagare och finansiärer ges möjlighet att få en mer samlad bild av företagets ekonomiska ställning och hanteringen av de risker som är förenade med verksamheten kommer det att finnas starka incitament för företaget att bedriva rörelsen på ett finansiellt sunt sätt.

4.7.4 Den nya tillsynsstrukturen

Bakgrund I spåren av finanskrisen 2007 och 2008 blev det tydligt att det förekom brister i den finansiella tillsynen inom EU. Den främsta anledningen till detta var att tillsynsmodellerna fortfarande till stora delar var nationellt inriktade, trots en fortlöpande integrering av de europeiska finansmarknaderna med en mängd finansinstitut som bedriver gränsöverskridande verksamhet. Samarbete och samordning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna uppvisade också stora brister. För att komma tillrätta med dessa problem beslutade Europaparlamentet och rådet den 24 november 2010 – genom förordningar (EU nr 1093–1095/2010 – ESA-förordningarna) – ett europeiskt system för finansiell tillsyn (ESFS). Systemet består av tre europeiska tillsynsmyndigheter; Europeiska bankmyndigheten (EBA), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) och Europeiska

värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). De europeiska tillsynsmyndigheterna ska intimt samarbeta med de nationella tillsynsmyndigheterna i avsikt att förbättra den inre marknadens funktionssätt. De ska utveckla bindande tekniska standarder, verka för en enhetlig tillämpning av det gemenskapsrättsliga regelverket på finansmarknadsområdet, kunna fatta bindande medlingsbeslut vid tvister mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter, övervaka att medlemsstaternas tillsynsmyndigheter följer antagna EU-regler och vid behov utfärda rekommendationer. Vidare inrättades en europeisk systemrisknämnd (ESRB; se Europaparlamentets och rådets förordning EU nr 1092/2010). Nämnden har till uppgift att ansvara för makrotillsynen inom EU genom att identifiera risker för den finansiella stabiliteten och vid behov utfärda riskvarningar och rekommendationer till åtgärder för att hantera sådana risker. Även nämnden ingår i ESFS. Den 24 november 2010 beslutade Europaparlamentet och rådet även 6 omnibus I-direktivet . Genom ändring av en rad sektorsdirektiv preciseras genom detta direktiv de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter. Omnibus I-direktivet har genomförts genom propositionen om europeiskt tillsynssamarbete på finansmarknadsområdet (prop. 2011/12:70). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 maj 2012.

Närmare om de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter För att kunna fullgöra sina uppgifter har de europeiska tillsynsmyndigheterna utrustats med ett antal befogenheter som fastställts genom ESA-förordningarna. Förordningarna har direkt effekt, dvs. är direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Dessa befogenheter är i huvudsak följande (se artikel 8.2 i förordningarna).  utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn (artikel 10)  utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande (artikel 15)  utfärda riktlinjer och rekommendationer (artikel 16)  utfärda rekommendationer när det gäller överträdelser av unionsrätten (se artikel 17.3)  fatta enskilda beslut riktade till behöriga myndigheter om krav på åtgärder i krissituationer och om lösning av tvister mellan behöriga myndigheter i gränsöverskridande situationer (artiklarna 18.3 och 19.3)  fatta enskilda beslut riktade till finansinstitut när det gäller direkt tillämpning av unionsrätten (artiklarna 17.6, 18.4 och 19.4).  avge yttranden till Europaparlamentet, rådet eller kommissionen om alla frågor som har samband med dess behörighetsområde (artikel 34)

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU av den 24 november 2010 om ändring av direktiven 98/26/EG, 2002/87/EG, 2003/6/EG, 2003/41/EG, 2003/71/EG, 2004/39/EG, 2004/109/EG, 2005/60/EG, 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2009/65/EG vad gäller befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten).

 samla in nödvändiga uppgifter om finansinstitut så att de europeiska tillsynsmyndigheterna kan fullgöra sina verksamhetsuppgifter (artikel 35)  utveckla gemensamma metoder för att utvärdera hur produktens särdrag och distributionsprocesserna inverkar på institutens finansiella ställning och konsumentskyddet  tillhandahålla en centralt tillgänglig databas med registrerade finansinstitut inom sitt behörighetsområde (om detta följer av rättsakterna i artikel 1.2).

4.8 Översiktligt om omnibus II-direktivet

Inledning Den 16 april 2014 beslutade Europaparlamentet och rådet det s.k. 7 omnibus II-direktivet, se bilaga 2 . 8 Genom ändring av prospektdirektivet och Solvens II-direktivet preciseras genom omnibus II-direktivet de europeiska tillsynsmyndigheternas befogenheter som ursprungligen fastställts i ESA-förordningarna. Detta krävs för att det europeiska systemet för finansiell tillsyn ska fungera effektivt. Sådana ändringar avser fastställandet av räckvidden för vissa befogenheter som de europeiska tillsynsmyndigheterna har, precisering av andra befogenheter som föreskrivs i unionsrätten samt ändringar som syftar till att uppnå att de europeiska tillsynsmyndigheternas verksamhet fungerar smidigt och effektivt inom ramen för det europeiska tillsynssystemet. Det är i huvudsak fråga om regler som säkerställer ett väl fungerande samarbete mellan de behöriga myndigheterna och de europeiska tillsynsmyndigheterna (jfr omnibus Idirektivet). Mer i detalj innehåller omnibus II-direktivet en delegering av befogenheter till kommissionen att anta genomförandeåtgärder, dvs. anta delegerade akter och genomförandeakter i enlighet med artikel 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Direktivet innehåller även bestämmelser om att skjuta fram datumen för införlivande, upphävande och tillämpning i Solvens II-direktivet.

Ändringar i Solvens II-direktivet av annan art Solvens II-direktivet innebär en reformering av den grundläggande regleringen på EU-nivå för försäkringsföretag. Det utgör en del av ett samlat regelverk som också innehåller en omfattande kompletterande detaljreglering.

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 med avseende på befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten). 8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upptill handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG.

Solvens II-direktivet innehåller som nämnts bl.a. förändrade kapitalkrav för försäkringsföretagen, tydligare krav på företagsstyrning (riskhantering), förändrade regler för tillsynsprocesserna samt mer omfattande krav på försäkringsföretagens rapportering och offentliggörande av information. 9 Det s.k. ändringsdirektivet innehåller vissa ändringar av Solvens IIdirektivet med avseende på grupptillsyn. Dessa ändringar hanteras i samband med genomförandet av Solvens II-direktivet (se prop. 2012/13:160 s. 39). Kommissonens förslag till omnibus II-direktiv beslutades i februari 2011. Det innehöll de förslag som framgår av föregående avsnitt. Förhandlingarna mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen ledde dock inte till att någon politisk överenskommelse kunde träffas. Den mest kontroversiella frågan i dessa förhandlingar var införandet av åtgärder som rör behandling av försäkringsprodukter med långfristiga garantier enligt det nya Solvens II-regelverket (Long-term guarantee package eller LTG-paketet). Efter en längre tids resultatlösa förhandlingar kring tillkommande regleringen av försäkringsprodukter med långfristiga garantier, lämnades ett uppdrag till Eiopa att göra en teknisk bedömning av åtgärderna, för att på så sätt få en ny utgångspunkt för en politisk överenskommelse om omnibus II-direktivet. Den 14 juni 2013 offentliggjorde Eiopa sin bedömning av hur produkter med långfristiga garantier lämpligen bör behandlas i Solvens II-regelverket. Dessa slutsatser bekräftar hur viktigt det är med långfristiga garantiåtgärder för många medlemsstater under perioder av finansiella påfrestningar, men även att det finns ett behov av olika åtgärder för att kunna hantera de skilda försäkringsprodukter som erbjuds i medlemsstaterna. Eiopa föreslog således i sina slutsatser ett antal åtgärder som syftar till att underlätta tillhandahållandet av försäkringsprodukter med långfristiga garantier – detta för att skydda mot att det uppstår artificiell volatilitet på finansmarknaderna. Dessa resultat och de förändringar i omnibus II-direktivet som Eiopas bedömning har lett till, utgjorde sedan grunden för en politisk överenskommelse om omnibus IIdirektivet.

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG i fråga om extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat.

5 Allmänna utgångspunkter

5.1 EU-rättslig bakgrund

5.1.1 Lamfallussymodellen

I maj 1999 presenterade kommissionen en handlingsplan för finansiella 10 tjänster , som syftade till att skapa en integrerad marknad för finansiella tjänster i EU. Handlingsplanen innehöll 42 förslag till åtgärder som skulle vara genomförda senast år 2005. Mot bakgrund av de korta tidsfristerna som gällde för att genomföra handlingsplanen togs en ny modell för lagstiftning fram. Den nya modellen har kommit att kallas för 11 Lamfallussymodellen. Modellen syftar till att möjliggöra ett snabbare lagstiftningsförfarande och en mer flexibel lagstiftning. Den särskilda lagstiftningsmodellen tillämpades ursprungligen på värdepappersområdet, men 2006 utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta även lagstiftning inom bank-, försäkrings- och fondområdena. Lamfallussymodellen delar in regelgivningen och uppföljningen i fyra nivåer. På nivå 1 fastställs allmänna principer enligt det normala lagstiftningsförfarandet inom EU-rätten, dvs. genom direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. I dessa rättsakter ges kommissionen mandat att utfärda ytterligare föreskrifter, tidigare kallade genomförandebestämmelser (på engelska implementing measures) i vissa hänseenden. På nivå 2 antar kommissionen sedan ytterligare föreskrifter för att fylla ut eller anpassa de allmänna principer som beslutats på nivå 1. Dessa föreskrifter kan meddelas i form av såväl direktiv som förordningar. Nivå 3 omfattar ett utökat samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. På nivå 3 kan det också utfärdas rekommendationer, riktlinjer (på engelska guidelines) och standarder. Slutligen ska kommissionen på nivå 4 ta ett ökat ansvar för att säkerställa att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlemsstaterna på ett likartat sätt. 12 Lamfallussy-modellen bygger på särskilda s.k. kommittologiregler. Enligt dessa finns det dels s.k. föreskrivande kommittéer på nivå 2, dels s.k. rådgivande kommittéer på nivå 3. Nivå 3-kommittéerna har nu ombildats till tre Europeiska tillsynsmyndigheter (se avsnitt 5.1.2): den europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Eiopa, den europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Esma samt den europeiska bankmyndigheten, Eba. På försäkringsområdet utgörs nivå 2kommittén av European Insurance and Occupational Pensions Committee (EIOPC). I EIOPC arbete deltar bl.a. företrädare för det svenska finansdepartementet. Nivå 3-kommittén utgjordes tidigare av

10 Kommissionens meddelande Att genomföra handlingsplanen för finansmarknaderna: En handlingsplan, KOM (1999) 232. 11 Efter namnet på ordföranden i den s.k. visemannakommittén, Alexandre Lamfallussy. En översiktlig beskrivning av Lamfallussymodellen på försäkringsområdet finns i kommissionens Impact assessment Report SEC(2007)871, Annex A.3. 12 2006/512/EC och Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, EGT L 184, 17.7.1999, s. 23 (Celex 31999D0468).

Committee of European Insurance and Occupational Pensions 13 Supervisors (CEIOPS) . I CEIOPS arbete deltog bl.a. företrädare för Finansinspektionen. Som nämnts har CEIOPS nu ersatts av den nya försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Eiopa. Solvens II-direktivet har tagits fram med utgångspunkt i Lamfallussymodellen. Detta innebär bl.a. att Solvens II-direktivet endast innehåller s.k. nivå 1-reglering, som förutsätts bli kompletterad genom såväl nivå 2som nivå 3-reglering. När det gäller nivå 2-regleringen innehåller Solvens II-direktivet uttryckliga bestämmelser om att kommissionen på vissa särskilt angivna områden ska respektive får meddela ytterligare föreskrifter, och i enlighet med kommittologiförfarandet har CEIOPS under år 2009 och 2010 på kommissionens uppdrag tagit fram ett stort antal s.k. tekniska råd rörande regleringen på nivå 2. Med utgångspunkt i dessa tekniska råd har kommissionen och EIOPC sedan arbetat fram utkast till en nivå 2-reglering. Denna ordning har dock ändrats genom att Lissabonfördraget trätt i kraft (se avsnitt 5.1.3). Arbetet med att ta fram nivå 3-regleringen påbörjades av CEIOPS under 2009. Detta arbete har nu tagits över av Eiopa. Nivå 3-reglering kommer att meddelas i form av riktlinjer och rekommendationer (se avsnitt 5.1.2). Som framgått är tanken i Lamfallussymodellen att nivå 1-regleringen endast ska innehålla de allmänna principerna i regleringen (på engelska key framework principles). Detta brukar ibland beskrivas på det sättet att Solvens II-direktivet endast är ett ramdirektiv, eller att Solvens IIdirektivet endast innehåller de övergripande principerna. Det kan dock konstateras att många av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är mycket detaljerade. När det gäller sådana bestämmelser är det tveksamt om man kan tala om en principbaserad reglering. Dessutom kommer regleringen på lägre nivåer att bli omfattande. Den samlade EUregleringen kommer således att bli mycket omfångsrik.

5.1.2 Ny tillsynsordning

Med anledning av den finanskris som drabbade världen under 2007 och 2008 fick en expertgrupp under ledning av Jacques de Larosière i uppdrag att lämna förslag som skulle stärka den europeiska tillsynsordningen på det finansiella området. I februari 2009 lämnade 14 gruppen sina förslag i en särskild rapport. Baserat på denna rapport presenterade kommissionen i mars 2009 sina förslag kring innehållet i en ny tillsynsordning i en s.k. kommunikation. I maj samma år presenterades mer detaljerade förslag, och i juni samma år ställde sig rådet bakom kommissionens förslag.

13 Till följd av den nya tillsynsordningen har CEIOPS upphört med sin verksamhet. Verksamheten kan sägas ha övertagits av den nybildade Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (eng. European Insurance and Occupational Pensions Authority [Eiopa]). 14 The high-level group on financial supervision in the EU, chaired by Jacques de Larosière, Report, Brussels 25 februari 2009.

Den nya ordningen föreslogs bestå av två delar. I den ena delen skulle de dåvarande s.k. nivå 3-kommitteérna (CEIOPS på försäkringsområdet) ombildas till nya självständiga myndigheter (Eiopa på försäkringsområdet) som skulle samverka med de nationella tillsynsmyndigheterna i ett europeiskt nätverk – European System of Financial Supervisors (ESFS). I den andra delen skulle det etableras en European Systemic Risk Board (ESRB) med uppgift att övervaka och bedöma potentiella hot mot den finansiella stabiliteten som har sin grund i den makroekonomiska utvecklingen eller utvecklingen i det finansiella systemet som helhet. För att ESFS skulle kunna fungera effektivt ansågs det bl.a. att de nya myndigheterna skulle ges rätt att ta fram förslag på s.k. tekniska standarder , detaljföreskrifter på finansmarknadsregleringens olika områden, i syfte att säkerställa en mer harmoniserad reglering. Kommissionens formella förslag till ny lagstiftning på området lämnades i september 2009, och Europaparlamentets och rådets beslut fattades genom bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av Eiopa (Eiopaförordningen).

5.1.3 Lissabonfördraget

Parallellt med framtagandet av en ny tillsynsordning på det finansiella området har det s.k. Lissabonfördraget trätt i kraft. Lissabonfördraget innebär bl.a. att EU:s institutioner genom artiklarna 290 och 291 i fördraget getts rätt att utfärda s.k. delegerade akter (på engelska delegated acts) respektive genomförandeakter (på engelska implementing acts). Enligt artikel 290 kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Enligt artikeln ska mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet uttryckligen framgå av lagstiftningsakten. De väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna och får inte bli föremål för delegering av befogenhet, och de villkor som ska gälla för delegeringen ska fastställas i lagstiftningsakterna. De akter som kommissionen kan anta med stöd av sådan delegation är delegerade akter. Av artikel 290 framgår det inte i vilken juridisk form en sådan delegerad akt ska meddelas. Av artikel 296 framgår det dock att institutionerna i ett sådant fall kan välja typ av akt, med beaktande av tillämpliga förfaranden och proportionalitetsprincipen. En delegerad akt kan alltså meddelas i form av förordning eller ett direktiv. Om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs framgår det av artikel 291 att kommissionen – eller i vissa fall rådet – ska tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter. Vid sådan tilldelning av genomförandebefogenheter ska Europaparlamentet och rådet, genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, i förväg fastställa allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. De akter som kommissionen antar med stöd

av dessa genomförandebefogenheter är genomförandeakter. Av artikel 291 framgår det inte i vilken juridisk form en sådan genomförandeakt ska meddelas. I likhet med vad som anförts ovan torde detta innebär att en genomförandeakt t.ex. kan meddelas i form av förordning eller direktiv.

5.1.4 Omnibus II-direktivet och Eiopa-förordningen

Eftersom Solvens II-direktivet antogs år 2009 måste direktivet anpassas till såväl den nya tillsynsordningen som till Lissabonfördraget. I januari 2011 lämnade kommissionen därför förslag till ett direktiv med bl.a. sådana ändringar, omnibus II-direktivet. Direktivet antogs den 16 april 2014 (se även avsnitt 4.9). En del av direktivet handlar om utrymmet för tekniska standarder som ett ytterligare verktyg för harmonisering av tillsynen och skapandet av en mer harmoniserad reglering. I sammanhanget bör noteras när det gäller 15 tekniska standarder att Eiopa, enligt Eiopa-förordningen har rätt att bl.a. ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn (på engelska regulatory technical standards) och förslag till tekniska standarder för genomförande (på engelska implementing technical standards, se artiklarna 10 och 15 i Eiopa-förordningen). Eiopa har även rätt att utfärda riktlinjer och rekommendationer (på engelska guidelines and recommendations, se artikel 16 i Eiopaförordningen). Riktlinjer och rekommendationer ska vara riktade till behöriga myndigheter (t.ex. Finansinspektionen) eller till finansiella företag. Riktlinjer och rekommendationer är inte rättsligt bindande i traditionell mening, men nationella tillsynsmyndigheter och försäkringsföretag som träffas av dessa riktlinjer och rekommendationer ”ska med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer” (på engelska make every effort to comply). Myndigheter, och i vissa fall företag, kommer att vara skyldiga att bekräfta efterlevnaden eller förklara varför riktlinjer och rekommendationer inte följs. Denna typ av bestämmelser kallas ibland för ”följ eller förklararegler” (på engelska comply or explain). Eiopas rätt att föreslå tekniska standarder, som ska beslutas av kommissionen, är kopplad till kommissionens befogenheter enligt artiklarna 290 och 291. Enligt dessa artiklar måste kommissionens befogenheter framgå uttryckligen av lagstiftningsakten, dvs. Solvens IIdirektivet. I omnibus II-direktivet definieras indirekt på vilka områden Eiopa ska ha rätt att ta fram förslag till olika former av tekniska standarder. Av förordningen framgår även att dessa standarder – båda typerna – ska ges form av EU-förordning eller EU-beslut. Regleringen i form av tekniska standarder kommer alltså att vara direkt tillämplig i Sverige. Ofta benämns den normgivning som kommissionen företar i form av tekniska standarder på förslag från någon av de nya europeiska tillsynsmyndigheterna som nivå 2 respektive 2,5-reglering. De skiljer sig

15 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings-och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG. EUT L 331, 15.12.2010 s. 1-11 Celex 32010R1094.

från regleringen på nivå 3 på så sätt att den är juridiskt bindande i traditionell bemärkelse. Av skäl 11 i till omnibus II-direktivet framgår att det som ska regleras genom tekniska standarder ska vara av ”genuint teknisk karaktär”, och att framtagandet av standarden ska kräva tillsynsexpertis. Tekniska standarder i form av delegerade akter ska utveckla, precisera och bestämma villkoren för en enhetlig harmonisering av reglerna i den grundläggande lagstiftningsakten, och kan därigenom, i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget komplettera eller ändra icke-väsentliga delar av lagstiftningsakten. Tekniska standarder i form av genomförandeakter ska i enlighet med artikel 291 i fördraget bestämma villkoren för en enhetlig tillämpning av rättsligt bindande unionsakter. Tekniska standarder får inte innebära policyval eller strategiska beslut, vilket anges i artiklarna 10 och 15 i Eiopa-förordningen. En annan del av omnibus II-direktivet rör regler om tvistelösning mellan nationella tillsynsmyndigheter. Kommissionen ges också mandat att meddela övergångsbestämmelser på en rad olika områden. Dessa ska meddelas genom delegerade akter. De mandat som ges är begränsade vad avser såväl områdena som den maximala perioden för övergångsbestämmelser på respektive område. Bestämmelserna i dessa delar behandlas närmare i avsnittet om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser, se avsnitt 24.

5.2 Överväganden och förslag

5.2.1 Förhållandet mellan nationell reglering och unionsrätten

Regeringens bedömning: De nya bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direktivet bör – som utgångspunkt – inte gå längre än vad som krävs enligt direktivet. De svenska bestämmelserna bör inte heller vara mer detaljerade än bestämmelserna i direktivet. Vissa nationella rörelseregler som inte följer av Solvens II-direktivet bör behållas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar bedömningen instämmer i den. Sveriges Advokatsamfund menar dock att utredningens förslag i vissa delar går längre än vad Solvens II-direktivet kräver. Skälen för regeringens bedömning: Ett viktigt syfte med Solvens IIdirektivet är att uppnå en ökad harmonisering av regelverk och tillsyn inom EU. Ett mer harmoniserat regelverk bidrar till effektiviteten i den finansiella sektorn genom att det dels undanröjer det bestämmelser som annars skulle fungera som direkta eller indirekta hinder mot konkurrens över gränserna, dels minskar det gränsöverskridande instituts administrativa börda av att hantera flera sinsemellan olikartade regelverk för en och samma verksamhet när denna bedrivs i flera länder.

En viktig förutsättning för att uppnå ett mer harmoniserat EU-regelverk är att medlemsstaternas nationella regelverk inte, utöver det gemensamma regelverket, lägger på ytterligare bestämmelser som i praktiken fungerar som konkurrenshinder. Det nationella regelverket bör naturligtvis inte heller sakna bestämmelser som ska finnas enligt det gemensamma regelverket. Utgångspunkten vid utformningen av de nationella bestämmelserna bör därför vara att förslagen till nya regler på lagnivå ska ansluta sig till utformningen av bestämmelserna i Solvens IIdirektivet. Särskilt viktigt blir detta i de fall direktivbestämmelserna har karaktär av fullharmonisering. I syfte att uppnå ökad harmonisering bör man även vara försiktig med att förtydliga eller komplettera bestämmelserna i direktivet på ett sätt som i praktiken skapar en form av nationella särbestämmelser. Detta är särskilt viktigt när det gäller Solvens II-direktivet, eftersom det i vart fall i grunden bygger på ett principbaserat förhållningssätt. Med ett sådant förhållningssätt måste det finnas utrymme för alternativa lösningar att nå de krav som lagts fast i direktivet. Genom onödig nationell detaljreglering kan fördelarna med en mer principbaserad reglering inte uppnås. För denna bedömning talar också förekomsten av reglering på lägre nivåer i Lamfallussy-strukturen och risken för överlappande eller t.o.m. motstridiga regler. Även mot den angivna bakgrunden finns det kvar ett utrymme för nationell reglering på det rörelserättsliga området. Det handlar då framför allt om grundläggande rörelseregler, men också om bl.a. förmånsrätt för försäkringstagarna i vissa av ett försäkringsföretags tillgångar. De aktuella reglerna och deras förhållande till den EU-rättsliga regleringen behandlas under respektive avsnitt.

5.2.2 Hur ska bestämmelserna i Solvens II-direktivet genomföras i svensk rätt?

Regeringens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet ska i huvudsak genomföras genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen. Bestämmelser som inte förs in i lag genomförs med stöd av bemyndigande i lag genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. De svenska bestämmelserna på lagnivå ska utformas så att de både vad gäller struktur och språklig utformning ligger så nära direktivet som möjligt. Vid utformningen ska dock sådana språkliga och strukturella justeringar göras som bidrar till att skapa en enkel, tydlig och begriplig lagtext, under förutsättning att sådana justeringar inte ändrar det sakliga innehållet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att de föreskrifter som inte genomförs genom bestämmelser i lag som huvudregel ska genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen med stöd av bemyndigande i lag. Remissinstanserna: De remissinstanser som berör ämnet tillstyrker utredningens förslag att direktivbestämmelser i första hand bör

genomföras genom bestämmelser i lag. Finansinspektionen och Livförsäkringsutredningen invänder mot utredningens förslag till ändrad struktur för föreskriftsbemyndiganden och menar att regeringen även fortsättningsvis bör få generell möjlighet att delegera sin föreskriftsrätt till den myndighet regeringen bestämmer.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet ska som huvudregel genomföras genom lag men även genom myndighetsföreskrifter Ett EU-direktiv ska genomföras genom nationellt bindande regler på lämplig normnivå på det sätt som bäst överensstämmer med medlemsstatens lagstiftningstradition och lagstiftning i övrigt. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet kan genomföras i svensk rätt genom att motsvarande bestämmelser tas in i svensk lag. Merparten av bestämmelserna i direktivet är, i likhet med motsvarande bestämmelser på bankoch värdepappersområdena, av offentligrättslig karaktär och avser näringsverksamhet. Detta innebär att bestämmelserna i direktivet också kan genomföras genom att riksdagen delegerar normgivningsmakten till regeringen alternativt till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, dvs. i praktiken till Finansinspektionen (se 8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 § regeringsformen). Vid genomförandet av direktiv på finansmarknadsområdet har lagstiftaren ofta valt en regleringsteknik som bygger på en kombination av lagbestämmelser och myndighetsföreskrifter. Utredningen har ansett att de direktivbestämmelser som inte genomförs i lag i stället bör genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen i form av förordning. Därför har utredningen föreslagit att endast regeringen, inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska ges bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter till försäkringsrörelselagen och på så sätt genomföra de direktivbestämmelser som inte genomförs genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen. Som skäl för detta ställningstagande har utredningen angett att den svenska normgivningsstrukturen bör återspegla den normgivningsstruktur som gäller på EU-nivån. Eftersom de föreskrifter som meddelas av kommissionen som delegerade akter eller genomförandeakter eller som tekniska standarder, med stöd av bemyndiganden i Solvens IIdirektivet, torde ges formen av EU-förordningar, som blir direkt gällande i Sverige, bör enligt utredningens uppfattning de direktivbestämmelser som genomförs på lägre normhierarkisk nivå än i lag genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen i förordning. På så sätt skulle det undvikas att föreskrifter som hör hemma på direktivnivå i den EUrättsliga normhierarkin hamnar på en lägre nivå i normhierarkin nationellt än föreskrifter som hör hemma på nivå 2 och 2,5 i EUstrukturen och som kommer att gälla direkt i Sverige. Regeringen anser emellertid, i likhet med Livförsäkringsutredningen , att frågan om hur Solvens II-direktivets bestämmelser ska införas i Sverige inte ska vara beroende av hur olika regler har kommit att införas på EU-nivå. Det förekommer inte sällan i solvensregelverket att regler av mera principiellt innehåll återfinns bland de föreskrifter som ska meddelas av kommissionen och regler av detaljkaraktär återfinns i själva 117

direktivet. Att en viss bestämmelse hamnat i själva direktivet behöver således inte betyda att den kan anses ha principiell betydelse eller är resultatet av ett särskilt politiskt ställningstagande. Styrande vid det svenska genomförandet av Solvens II-direktivets bestämmelser bör i stället vara hur ett klart och tydligt (lättöverskådligt och lättillämpat) regelverk bäst kan åstadkommas. För att uppnå det syftet är det lämpligt att vissa direktivbestämmelser av högre detaljeringsgrad genomförs genom föreskrifter som meddelas av Finansinspektionen, som har resurser och kompetens att utarbeta detaljföreskrifter på försäkringsrörelseregleringens olika områden. Meddelandet av sådana detaljföreskrifter kräver inte heller, som Livförsäkringsutredningen angett, något ställningstagande av regeringen som politiskt organ. Även det förhållandet talar för att de bestämmelser i Solvens II-direktivet som har karaktär av detaljbestämmelser bör kunna meddelas av Finansinspektionen som förvaltningsmyndighet. Solvens II-direktivets bestämmelser är, som utredningen påpekat, den grundläggande delen av ett nytt samlat EU-regelverk för försäkringsrörelse. Av det skälet bör huvudregeln vara att direktivets bestämmelser ska genomföras genom bestämmelser i lag, även om det alltså är både möjligt och lämpligt att vissa direktivbestämmelser genomförs genom myndighetsföreskrifter. En lämplig utgångspunkt vid valet av normgivningsnivå kan, som Livförsäkringsutredningen anfört, vara vilka ämnesområden som i dag regleras i försäkringsrörelselagen (2010:2043, FRL). Samma principer bör också vara vägledande när det gäller meddelandet av föreskrifter i försäkringsrörelseregleringen som inte är föranledda av EU-regler. När det finns utrymme för kompletterande normgivning på nationell nivå, vid sidan av EUregelverket, bör den alltså ske genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter, beroende på vad som i det enskilda fallet bedöms lämpligt. Som utredningen funnit har reglerna i Solvens II-direktivet en naturlig hemvist i försäkringsrörelselagen och det är inte lämpligt att stifta en särskild lag som innehåller de rörelserättsliga delarna av försäkringsregleringen.

Begrepp och termer i den svenska lagtexten När det gäller de begrepp och termer som används i Solvens II-direktivet bör utgångspunkten vara att den svenska regleringen så nära som möjligt ska överensstämma med de begrepp och termer som används i direktivet. Med en sådan utgångspunkt skapas bättre förutsättningar för att uppnå ökad harmonisering, vilket är ett av syftena med direktivet. Genom användande av direktivets begrepp och termer minskar också risken för att de svenska reglerna tolkas på ett sätt som inte är förenligt med direktivet. Ytterligare ett skäl för att använda direktivets terminologi är att bestämmelserna som kommer att meddelas av kommissionen torde komma att innehålla i vart fall delvis samma termer och begrepp som direktivet. Avvikelser från direktivets terminologi kan därför skapa oklara kopplingar mellan lagen och de i Sverige direkt tillämpliga bestämmelserna på nivå 2 och 2,5. Den valda utgångspunkten kan emellanåt medföra att vissa termer och begrepp upplevs so främmande,

eftersom direktivet innehåller en rad facktermer och begrepp som inte tidigare förekommit i svensk lagstiftning. Vad som nyss sagts bör dock inte förhindra språkliga avvikelser från den svenska direktivtexten när sådana språkliga avvikelser är nödvändiga. Detta kan vara fallet vid uppenbart felaktiga översättningar eller på grund av att direktivtexten är skriven för att kunna ”fungera” i alla medlemsstater oavsett de nationella särdrag som kan finnas. I andra fall kan språkliga justeringar krävas för att skapa en mer lättläst och begriplig reglering, eller för att skapa en reglering som är mer förenlig med svensk lagstiftningstradition. Denna form av språkliga justeringar får naturligtvis inte ändra på det sakliga innehållet i bestämmelserna. Slutligen bör det här nämnas att det också krävs språkliga justeringar när ett engelskt ord har översatts på olika sätt i olika bestämmelser.

5.2.3 Hanteringen av de föreskrifter som meddelas av kommissionen

Regeringens bedömning: Regleringen som kommer att meddelas av kommissionen med stöd av bemyndiganden i Solvens II-direktivet kommer att ges formen av EU-förordningar och kräver i huvudsak inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som berör ämnet instämmer i utredningens bedömning. Sveriges Advokatsamfund anser dock att frågan om hur nivå 2-reglerna ska implementeras i svensk rätt bör övervägas närmare när de är färdigställda på EU-nivå. Skälen för regeringens bedömning: Samtliga förslag till kompletterande reglering av kommissionen (på nivå 2 och 2,5 i Lamfallussy-hierarkin) som presenterats har haft form av EU-förordning. I nuläget finns inget skäl att anta att denna reglering skulle meddelas i form av direktiv. Det innebär att den blir direkt tillämplig i Sverige. Kompletterande nationella genomförande bestämmelser är endast tillåtna om det krävs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt. Den regleringen på lägre nivåer som ska meddelas av kommissionen har beaktats i regeringens lagförslag på det sättet att lagförslagen utformats på ett sådant sätt att de är förenliga med den. Det innebär i vissa fall att en förutsättning för att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt är att det införas vissa kompletterande bestämmelser i försäkringsrörelselagstiftningen (se här särskilt regleringen av specialföretag). Som Sveriges Advokatsamfund har påpekat bör således samspelet mellan direktivregler och EU-förordningar på lägre nivå övervägas särskilt.

5.2.4 Hantering av riktlinjer och rekommendationer som meddelas av Eiopa

Regeringens bedömning: Inom ramen för de bemyndiganden som ges i försäkringsrörelselagen att meddela föreskrifter kan vissa riktlinjer och rekommendationer som meddelas av Eiopa ”omvandlas” till myndighetsföreskrifter.

Utredningen berör inte frågan. Remissinstanserna tar inte upp frågan. Skälen för regeringens bedömning: Som nämnts finns på nivå 3 i Lamfallussy-strukturen riktlinjer och rekommendationer som meddelas av Eiopa. Mandatet för detta finns i artikel 16 i Eiopa-förordningen. Syftet med de riktlinjer och rekommendationer som utfärdas ska vara att skapa en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillsynspraxis. Detta ska säkerställa en gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av unionsrätten. Riktlinjerna kan rikta sig såväl till behöriga myndigheter som till försäkringsföretag. Om en riktlinje eller en rekommendation riktar sig till behöriga myndigheter, ska dessa antingen följa riktlinjen eller rekommendationen eller förklara varför den inte gör det. Samma princip gäller om riktlinjen eller rekommendationen riktar sig till försäkringsföretagen. Eiopa-förordningen innehåller i övrigt inga bestämmelser om sanktioner för försäkringsföretag som inte följer de riktlinjer och rekommendationer som utfärdas av Eiopa. Det kan förekomma att föreskrifter av stor betydelse meddelas genom riktlinjer och rekommendationer från Eiopa. Samtidigt torde Finansinspektionen inte kunna lägga en överträdelse av dessa riktlinjer och rekommendationer till grund för ett ingripande mot ett försäkringsföretag, eftersom dessa inte är att anse som ”författningar som reglerar företagets näringsverksamhet” (se 16 kap. 1 § FRL). Det är inte en godtagbar ordning att Finansinspektionen står helt utan möjligheter att ingripa mot överträdelser av viktiga regler. Det blir också tydligt för försäkringsföretagen vad konsekvensen kan bli av sådana överträdelser, om bestämmelserna i fråga finns i en föreskrift som har meddelats av Finansinspektionen. Grunden för detta bör ges i bemyndiganden som ska utformas på sedvanligt sätt och avse vissa i lag särskilt angivna ämnesområden. Bemyndigandenas omfattning bör dock inte styras av vilka riktlinjer och rekommendationer som Eiopa antar och innehållet i dessa. Det bör i stället var fråga om bemyndiganden som följer av metodiken för hur bestämmelserna i Solvens II-direktivet genomförs i svensk rätt (se avsnitt 5.2.2). Inom dessa områden kan således Finansinspektionen ”omvandla” vissa av de riktlinjer och rekommendationer som meddelas av Eiopa till myndighetsföreskrifter, så att överträdelser av dessa kan sanktioner med stöd av FRL.

5.2.5 Bestämmelser som överförs från äldre direktiv

Regeringens bedömning: Artiklar i Solvens II-direktivet som överförs från tidigare direktiv på försäkringsområdet behöver inte analyseras särskilt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skälen för regeringens bedömning: Solvens II-direktivet innehåller ett stort antal bestämmelser som överförs från sammanlagt 14 direktiv (den s.k. konsolideringen). Konsolideringen ska inte i sak innebära några nya eller ändrade regler utan ska endast åstadkomma att reglerna, tillsammans med den nya solvensregleringen, samlas i ett enda direktiv för försäkringsrörelse. De artiklar som ingår i konsolideringen ska redan vara införlivade i medlemsstaternas nationella regelsystem, och det finns därför inte heller något särskilt krav i Solvens II-direktivet på att dessa artiklar ska genomföras i nationell rätt. Mot denna bakgrund finner regeringen att de bestämmelser som överförs från äldre direktiv till Solvens II-direktivet inte behöver analyseras särskilt inom ramen för detta lagstiftningsärende.

5.2.6 Beaktande av de ändringar i Solvens II-direktivet som gjorts i ändringsdirektivet och omnibus IIdirektivet

Regeringens bedömning: De ändringar som föreslås innebär ett genomförande av Solvens II-direktivets regler – i förekommande fall ändrat genom ändringsdirektivet – där omnibus II-direktivets ändringar i förstnämnt direktiv har beaktats fullt ut.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Genomförandet av omnibus IIdirektivet medför behov av lagändringar i svensk rätt. Detta direktiv innehåller ändringar i Solvens II-direktivet och prospektdirektivet. Ändringarna är en konsekvens bl.a. av att en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet (Eiopa) och en europeisk värdepappers- och marknadsmyndighet (Esma) har inrättats. När det gäller ändringarna i Solvens II-direktivet är de även en konsekvens av Lissabonfördraget. Ändringarna i prospektdirektivet avser i huvudsak att definiera lämplig räckvidd för tekniska standarder och lämpliga kanaler för informationsutbyte. Ändringarna Solvens II-direktivet är dock av mer omfattande art. Utöver de ovan nämnda ändringarna – som avser regler på de områden där kommissionen ges befogenheter att meddela tekniska standarder och lämpliga kanaler för informationsutbyte – innehåller direktivet regler om tvistelösning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna, regler om hur försäkringsföretag ska hantera och beräkna sina långa försäkrings-

åtaganden och möjligheter för kommissionen att meddela övergångsbestämmelser. Solvens II-direktivet ska tillämpas fr.o.m. 1 januari 2016. Detsamma gäller det s.k. ändringsdirektivet (se avsnitt 4.9) som innehåller vissa ändringar av Solvens II-direktivet med avseende på grupptillsyn. De lagändringar som nu föreslås innebär ett genomförande av Solvens IIdirektivets regler – i förekommande fall ändrat genom ändringsdirektivet – där omnibus II-direktivets ändringar i förstnämnt direktiv har beaktats fullt ut.

5.2.7 Försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet

Regeringens förslag: Medlemsstatsoptionen i artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet ska – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla. De särbestämmelser i försäkringsrörelselagen som bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet som Sverige tillämpar på försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet med stöd av denna medlemsstatsoption ska därför utmönstras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet får medlemsstaterna välja att tillämpa vissa av bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag som omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet . De bestämmelser i tjänstepensionsdirektivet som får tillämpas på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag är bestämmelserna om villkoren för att bedriva verksamhet (artikel 9), årsbokslut och förvaltningsberättelser (artikel 10), information som ska lämnas till medlemmar och förmånstagare (artikel 11), riktlinjer för placeringsverksamheten (artikel 12), uppgifter som ska lämnas till de behöriga myndigheterna (artikel 13), de behöriga myndigheternas befogenheter att ingripa samt deras förpliktelser (artikel 14), tekniska avsättningar (artikel 15), skuldtäckning av tekniska avsättningar (artikel 16), investeringsregler (artikel 18) och om förvaltning och förvaring (artikel 19). I sådana fall, och endast när det gäller tjänstepensionsverksamheten, ska försäkringsföretaget inte omfattas av vissa bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som inte ska tillämpas när det gäller tjänstepensionsverksamheten är bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa (artiklarna 20– 26), om tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar (artikel 31) och om information till försäkringstagare (artikel 36). Sverige har valt att utnyttja möjligheten enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. De nu aktuella direktivbestämmelserna har genomförts i svensk rätt genom att det i FRL har införts vissa särskilda bestämmelser för verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring. Särskilda bestämmelser finns bl.a. när det gäller regleringen kring sekundäretablering och (annan) gränsöverskridande verksamhet, information till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, upplåning, ställande av säkerhet för tredje man, separation av

tjänstepensionsförsäkring, beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna, bestämmande av premier, placering av tillgångar och placeringsriktlinjer. Det svenska genomförandet av tjänstepensionsdirektivet kan sägas innebära att hela den nuvarande FRL utgör den samlade regleringen för försäkringsföretag som helt eller delvis bedriver tjänstepensionsverksamhet. I skäl 30 till omnibus II-direktivet anges att det är nödvändigt att fastställa en övergångsordning för tjänstepensionsverksamhet som drivs av försäkringsföretag med stöd av artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet under den tid som kommissionen utför sin översyn av det direktivet, och att övergångsperioden bör löpa ut så snart som ändringarna av tjänstepensionsdirektivet träder i kraft. Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet (artikel 308 b.15 i Solvens II-direktivet) införs det en särskild övergångsreglering för de medlemsländer som vid lagens ikraftträdande tillämpar artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. Enligt övergångsregleringen får dessa medlemsländer – som längst t.o.m. 31 december 2019 – fortsätta att tillämpa den nationella normgivning som gäller den 31 december 2015 och som har antagits för att uppfylla ett antal uppräknade artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. I uppräkningen återfinns samtliga artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, utom artiklarna 20– 26 (bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa), artikel 31 (tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar), artikel 36 (information till försäkringstagare) och artiklarna 68–74 (vissa av de s.k. slutbestämmelserna). Enligt artikel 308 b.15 andra stycket i Solvens II-direktivet får kommissionen anta delegerade akter som justerar övergångsperioden, om ändringar av de artiklar som reglerar kapitalkraven i tjänstepensionsdirektivet har blivit antagna innan 31 december 2019. Det föreslås nu i övergångsbestämmelserna (se avsnitt 24.2.10) att ett försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar ska, t.o.m. 31 december 2019, tillämpa bestämmelserna i försäkringsrörelselagen i den lydelse den lagen har 31 december 2015. Där föreslås emellertid även att Finansinspektionen i ett enskilt fall (efter ansökan) får besluta att ett försäkringsföretag som bedriver sådan verksamhet inte ska tillämpa denna övergångsregel, utan i stället omedelbart vid lagens ikraftträdande tillämpa det nya regelverket – en reglering som inte innehåller några särregler för tjänstepensionsverksamhet. Medlemsstatsoptionen i artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet ska således – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla. De särbestämmelser i FRL som bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet som Sverige tillämpar på försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet med stöd av denna medlemsstatsoption ska därför utmönstras.

6 Inledande bestämmelser

6.1 Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Försäkringsrörelselagens inledande bestämmelse om att lagens tillämpningsområde avser försäkringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag kompletteras med att lagen även innehåller bestämmelser för verksamhet som drivs av svenska specialföretag.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag Remissinstanserna lämnar inga synpunkter i aktuell del. Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller en reglering av verksamhet i försäkringsföretag och specialföretag. I direktivet finns även vissa bestämmelser om försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Dessa regler genomförs i FRL. I den lagens inledande bestämmelse bör preciseras vilka institut som har tillstånd att bedriva verksamhet enligt denna, dvs. försäkringsföretag och specialföretag.

6.2 Captivebolag

6.2.1 En definition av captivebolag för återförsäkring införs

Regeringens förslag: En särskild definition av captivebolag för återförsäkring ska tas in i lagen. Regeringens bedömning: En definition av captivebolag för försäkring bör inte införas.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att även en definition för captivebolag för försäkring ska föras in i lagen. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Ett captivebolag för försäkring är ett bolag som syftar till att erbjuda försäkringsskydd uteslutande för risker i det företag eller den företagsgrupp som captivebolaget tillhör, eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av. Detta förutsatt att captivebolaget inte ägs av ett försäkringsföretag eller av ett företag som ingår i en grupp. Ett captivebolag för återförsäkring är ett bolag som syftar till att erbjuda återförsäkringsskydd på ett motsvarande sätt. I nuvarande svensk rätt betraktas captivebolagens verksamhet i princip som försäkringsrörelse. I skäl 10 i Solvens II-direktivet anges det att hänvisningar i direktivet till försäkrings- eller återförsäkringsföretag bör inbegripa captivebolagen, förutom då särskilda bestämmelser inrättats för dessa. Av skäl 21 framgår det att direktivet bör beakta de särskilda särdrag som captivebolagen uppvisar och att lämpliga metoder bör inrättas i enlighet

med proportionalitetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets art, omfattning och komplexitet. Detta motiveras av att captivebolagen endast täcker risker som är förknippade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör. Att särskilda bestämmelser i vissa fall gäller, eller kan komma att gälla, för captivebolag framgår av artiklarna 13, 86, 111 och 129. Det finns dock endast en bestämmelse i Solvens IIdirektivet (artikel 129.1 d) som utgör en materiell regel direkt tillämplig på captivebolag. Bestämmelsen rör garantibeloppet. Sistnämnd bestämmelse omfattar captivebolag för återförsäkring. Övriga artiklar som nämner captivebolag (både för direkt och återförsäkring) slår fast att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i olika avseenden och är således inga regler som ska genomföras i lag. I artikel 13.2 i Solvens IIdirektivet finns definitioner av captivebolag för försäkring och captivebolag för återförsäkring. I nu gällande rätt har förekomsten av captivebolag inte framgått av FRL, men lagen har varit tillämplig på captivebolagen och deras verksamhet. Captivebolagen uppvisar vissa likheter med mer traditionella försäkringsbolag, men det finns också viktiga skillnader. Genom Solvens II-direktivet är det nu klarlagt att captivebolag ska omfattas av bestämmelserna i Solvens II-direktivet, och därmed också av bestämmelserna i FRL. Det är också klart att captivebolag omfattas av viss särreglering i direktivet. Den materiella särreglering som framgår direkt av bestämmelser i Solvens II-direktivet och som därmed bör införas i FRL avser dock endast captivebolag för återförsäkring. Förekomsten av annan särreglering framgår av bestämmelser som anger att kommissionen får anta genomförandeåtgärder i vissa avseenden som rör captivebolagens verksamhet. Mot denna bakgrund bör det endast införas en särskild definition av captivebolag för återförsäkring i FRL, efter mönster från den definition som finns i direktivet.

6.2.2 Ingen särskild reglering kring proportionalitetsprincipen och captivebolagen behövs

Regeringens bedömning: Någon särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på captivebolag behöver inte införas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen föreslår en allmän proportionalitetsprincip i FRL, se avsnitt 10.3.3. Den allmänna proportionalitetsprincipen gäller för alla försäkringsföretag som omfattas av FRL, och således även captivebolagen. Någon särskild proportionalitetsbestämmelse utöver nu nämnd allmän bestämmelse behöver inte införas, utan de särdrag som finns när det gäller captivebolagens verksamhet bör kunna beaktas inom ramen för en tillämpning av denna proportionalitetsbestämmelse.

6.3 Andra nya definitioner

6.3.1 Externt kreditvärderingsinstitut

Regeringens förslag: I försäkringsrörelselagen införs en definition av vad som avses med ett externt kreditvärderingsinstitut.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.1 b i omnibus IIdirektivet kompletteras den s.k. definitionskatalogen i artikel 13 i Solvens II-direktivet med en definition av vad som ska avses med ett externt kreditvärderingsinstitut. Definitionen knyter an till den terminologi som används i EU-förordningen 1060/2009. Med ett externt kreditvärderingsinstitut avses ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt EU-förordningen 1060/2009, eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar, men som är undantagen från tillämpningsområdet för EU-förordningen 1060/2009. Definition av externt kreditvärderingsinstitut som nu införs i Solvens II-direktivet genom omnibus II-direktivet bör tas in i FRL. Begreppet används i bestämmelserna om företagsstyrning, se avsnitt 12.5.2.

6.3.2 Kvalificerad central motpart

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon definition av vad som avses med en kvalificerad central motpart i försäkringsrörelselagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.1 a i omnibus IIdirektivet kompletteras den s.k. definitionskatalogen i artikel 13 i Solvens II-direktivet med en definition av vad som ska avses med en kvalificerad central motpart (artikel 32 a). Definitionen knyter an till den terminologi som används i EU-förordningen 648/2012. Med en kvalificerad central motpart avses en central motpart som har fått tillstånd enligt artikel 14 i nyss nämnda EU-förordning, eller som är godkänd i enlighet med artikel 25 i samma förordning. Definitionen av kvalificerad central motpart som nu införs i Solvens IIdirektivet genom omnibus II-direktivet används endast i artikel 111.1 fa i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet). Denna bestämmelse behandlar kommissionens rätt att anta delegerade akter och ska inte genomföras i nationell lagstiftning. Det bör därför inte införas någon definition av vad som avses med kvalificerad central motpart i FRL.

6.3.3 Definition av tillsynskollegium

Regeringens förslag: En definition av tillsynskollegium införs i försäkringsrörelselagen.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 212.1 e i Solvens IIdirektivet definieras tillsynskollegium som en permanent med flexibel struktur för samarbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Genom artikel 2.47 i omnibus II-direktivet ändras definitionen av tillsynskollegium till ”en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och underlättande av beslutsfattande avseende tillsynen över en grupp”. Definitionen av tillsynskollegium enligt Solvens II-direktivet – i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet – bör införas i lag.

6.3.4 Definitioner av betydelse för grupptillsyn

Begreppet ägarintresse bör definieras i lag och ersätter det nu använda begreppet intresseföretag. Begreppet anknutet företag bör definieras i lag. Definitionen av försäkringsholdingföretag bör behållas i sak oförändrad i FRL, liksom definitionen av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Definitioner av EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land bör införas. Regeringen lämnar i avsnitt 18.1.1. och 18.1.2. förslag om detta och utvecklar där närmare skälen för förslagen.

6.4 Undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag av en viss storlek får i ett enskilt fall beviljas undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde, om vissa förutsättningar är uppfyllda. En sådan ansökan om undantag ska prövas av Finansinspektionen. Vid prövningen ska en risk- och lämplighetsbedömning göras. En sådan bedömning ska även göras vid prövning av en ansökan om undantag från lagens tillämpningsområde för direkt skadeförsäkringsrörelse och direkt livförsäkringsrörelse enligt nuvarande undantagsregler i lagen. Regeringens bedömning: De nuvarande bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om möjlighet att i vissa situationer meddela undantag från lagens tillämpningsområde för direkt skadeförsäkringsrörelse och direkt livförsäkringsrörelse bör behållas.

Utredningens förslag avviker från regeringens förslag. Utredningen föreslår en särreglering i FRL för vissa av de försäkringsföretag som är undantagna enligt artikel 4 i Solvens II-direktivet och att lagen inte ska gälla för s.k. mikroförsäkringsföretag. Vidare föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i 1 kap. 19 och 20 §§ FRL om möjlighet att i vissa situationer meddela undantag från lagens tillämpningsområde ska upphävas.

Remissinstanserna: Konkurrensverket framhåller risken att införandet av särregler för mindre försäkringsföretag kan ge upphov till en gränsdragningsproblematik som kan påverka konkurrensförutsättningarna, samt att dessa risker på ett tydligare sätt bör analyseras inom ramen för förslagets konsekvensanalys. Livförsäkringsutredningen anser att undantaget för mikroförsäkringsföretag inte bör genomföras och anför till skäl för detta bl.a. följande. Lokala skadeförsäkringsföretag och andra mikroförsäkringsföretag omfattas av de associationsrättsliga reglerna för ömsesidiga försäkringsföretag i nuvarande 12 eller 13 kap. FRL. Ett generellt undantag från FRL för vissa mindre företag kan således få som konsekvens bl.a. att företagen inte längre omfattas av någon associationsrättslig reglering, vilket bl.a. innebär att de inte längre omfattas av reglerna om förhållandet mellan delägarna inbördes. Som utredningen påpekar i annat sammanhang är ömsesidiga försäkringsbolag och tjänstepensionskassor särskilda försäkringsrättsliga associationer och till skillnad från försäkringsaktiebolagen kan dessa båda företagsformer sägas vara beroende av ett försäkringstillstånd för sin existens. Det är heller inte lämpligt att lösa problemet genom regler om att angivna företag ska tillämpa de associationsrättsliga reglerna i FL. Berörda företag tvingas då genomgå ett ombildningsförfarande för att anpassa sig till ny associationsrättslig lagstiftning från grunden, vilket är komplicerat. Det kan rent av ifrågasättas om detta är möjligt, eftersom bl.a. överskottsfonder och överskottshanteringen förändras, andra regler gäller för styrningen och bolagsordningen, firmanamn måste ändras och registrering omprövas, etc. Förslaget om ett generellt undantag från FRL för mindre företag får också konsekvenser i redovisningshänseende, eftersom företaget då inte längre är ett försäkringsföretag som ska tillämpa FRL och därför inte heller omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL). Finansinspektionen har dessutom ett särskilt bemyndigande att meddela förenklade redovisningsföreskrifter för denna typ av företag. Bemyndigandet har också utnyttjats varför denna typ av företag i dag omfattas av mycket förenklade redovisningsföreskrifter i nivå med vad som gäller för mindre ekonomiska föreningar, men anpassade till försäkringsverksamhet och ÅRFL. Om lokala försäkringsföretag inte längre omfattas av FRL, utan enbart skulle omfattas av FL, tvingas företaget ändra sin redovisning och framdeles upprätta denna enligt helt nya redovisningsregler i bokföringslagen (1999:1078) och årsredovisningslagen (1995:1554, ÅRL) som inte är anpassade till försäkringsverksamhet. Även andra civilrättsliga konsekvenser kan uppstå om aktuella företag exkluderas från FRL. Det kan exempelvis ifrågasättas om det är möjligt att vid en avveckling överlåta försäkringsbestånd enligt reglerna om beståndsöverlåtelse i FRL. Det kan också ifrågasättas om företaget kan avvecklas genom frivillig eller tvångsvis likvidation. Vidare torde Finansinspektionen helt sakna möjligheter att hindra fortsatt verksamhet även om verksamheten bedöms som direkt skadlig för försäkringstagarna, eftersom det inte finns något tillstånd att återkalla. Det kan dessutom uppstå oklarheter och konsekvenser vid beskattning om företaget inte längre är ett försäkringsföretag enligt FRL. Mikroförsäk- 128 ringsföretag måste därför omfattas av en liknande förenklad reglering

som föreslagits för övriga mindre försäkringsföretag eller av en dispensordning på samma sätt som idag. Det bör också övervägas om inte alla mindre försäkringsföretag borde kunna klara av att tillämpa de förenklade rörelseregler som Solvens II-utredningen föreslår. Svensk Försäkring tillstyrker att försäkringsföretag, som inte omfattas av Solvens II-direktivet, regleras genom särskilda anpassade regler. Svensk Försäkring avstyrker dock utredningens förslag till särregleringen avseende skuldtäckning och kapitalkrav. Svensk Försäkring och Finansinspektionen lämnar också en mängd synpunkter på hur särregleringen i övrigt har utformats. Svensk Försäkring tillstyrker att de allra minsta försäkringsföretagen inte regleras alls och att de inte ska stå under tillsyn. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artiklarna 3 och 5– 12 i Solvens II-direktivet undantas vissa särskilt angivna typer av verksamheter, tjänster och organisationer från direktivets tillämpningsområde. Artiklarna 3, 5–9, 11 och 12 ingår i den s.k. konsolideringen och dessa artiklar är därför redan genomförda i svensk rätt. Det är däremot inte artikel 4 i Solvens II-direktivet. När det gäller artikel 10 i Solvens IIdirektivet finns en motsvarande bestämmelse i 1 kap. 20 § 1 FRL som bör behållas. Av artikel 4 i Solvens II-direktivet framgår kriterierna för att ett försäkringsföretag ska vara undantaget från direktivet. Undantaget gäller för företag som har en verksamhet som inte överstiger en viss storlek och under förutsättning att företaget inte bedriver viss typ av försäkringsverksamhet. Enkelt uttryckt får enligt artikel 4.1 företagets bruttopremieinkomster inte överstiga fem miljoner euro och de försäkringstekniska avsättningarna, såväl på solo- som gruppnivå, får inte överstiga 25 miljoner euro. Vidare får företaget inte erbjuda ansvarsförsäkring, kreditoch borgensförsäkring eller ha en verksamhet som överstiger en viss nivå. Samtliga villkor måste vara uppfyllda för att företaget ska vara undantaget. Om något av de belopp som finns i kraven överskrids under tre på varandra följande år, ska direktivets bestämmelser tillämpas fr.o.m. det fjärde året (artikel 4.2). Om ett företag som ansöker om auktorisation förväntas överskrida de i artikeln angivna beloppen någon gång inom de följande fem åren ska direktivet tillämpas, vilket framgår av artikel 4.3. Direktivet ska upphöra att gälla för försäkringsföretag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att de angivna tröskelbeloppen inte överskrids (artikel 4.4). Undantaget gäller inte för företag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering. Artikel 4.1–4.4 ska inte hindra något försäkringsföretag från att ansöka om att få, eller att fortsätta att ha, auktorisation enligt direktivet (artikel 4.5). Enligt nu gällande regler kan ett försäkringsföretag ansöka om att, helt eller delvis, undantas från enskilda bestämmelser i FRL. Prövningen görs från fall till fall och utförs av Finansinspektionen. Ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar vars verksamhet omfattar direkt skadeförsäkringsrörelse kan få undantag om verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som är underordnad. Undantag kan fås om det finns möjlighet till uttaxering från delägare eller medlemmar, om den årliga premieinkomsten från rörelsen inte överstiger fem miljoner euro och om minst 129

hälften av premieinkomsten kommer från företagets delägare eller medlemmar. Lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar assistansförsäkring i form av naturaförmåner och vars premieinkomst inte överstiger 200 000 euro kan också få undantag. Försäkringsföretag som driver direkt livförsäkringsrörelse kan söka och få undantag om företaget bara erbjuder dödsfallsförsäkring och förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar. Undantag kan också medges för försäkringsföreningar som uppfyller krav på uttaxeringsrätt för medlemmar och vars årliga premieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro under en treårsperiod. Utöver dessa generella bestämmelser om undantag kan ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening få nedsättning av det lagstadgade kravet på garantibelopp med högst en fjärdedel. Bakgrunden till det nuvarande svenska systemet med tillstånds- eller registreringsplikt och individuella dispenser återges på flera ställen i tidigare utredningar. I Sverige finns flera mindre s.k. sockenbolag, vilka är lokala ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag som försäkrar egendom. När 1982 års försäkringsrörelselag infördes, fördes samtliga dessa bolag in under lagen. Samtidigt medgav dåvarande Försäkringsinspektionen samtliga husdjurssockenbolag i princip generell befrielse från bestämmelserna i lagen. När Sverige inträdde i EU ändrades bestämmelserna för att anpassas till det europeiska regelsystemet och dispensmöjligheterna anpassades till EU:s direktiv på skadeförsäkringsområdet, vilket medförde vissa förändringar av hur dispens kunde medges. Någon särskild övergångsregel infördes inte och frågan om hur de tidigare generella dispenserna förhöll sig till de nya reglerna klarlades inte. Finansinspektionen begärde 1995 hos regeringen att lokala ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som uteslutande meddelar husdjursförsäkringar skulle undantas från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde och därmed också från inspektionens tillsyn. Framställningen har inte lett till lagstiftning. Av propositionen Ändrade försäkringsrörelseregler (prop. 1998/99:87 s. 154 f.) framgår bl.a. att det kan ifrågasättas om skälen för en särreglering är tillräckligt starka i fråga om mindre ömsesidiga bolag. Regeringen ansåg sig inte beredd att föreslå att olika mindre bolag helt skulle undantas från särregleringen, men att en översyn borde inledas. Vidare bedömdes att en näringsrättslig reglering är befogad med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som kollektiv om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden som hör samman med försäkring. Någon skillnad på grund av storleken på rörelsen gjordes inte, även om det ifrågasattes att det kunde finnas behov av en särskild reglering för mindre ömsesidiga bolag. Hanteringen av små försäkringsföretag behandlades senast i propositionen En ny försäkringsrörelselag (prop. 2009/10:246 s. 403 f.) Regeringen valde då att fortsätta att utnyttja EU-direktivens möjligheter till särbehandling av små försäkringsföretag och behöll ett dispensförfarande för dessa försäkringsföretag. Dessa företag omfattas således 130 fullt ut av FRL om dispens inte beviljas. Som skäl för särbehandling

anförde regeringen att en sådan behandling kan anses vara uttryck för en proportionalitetsprincip innebärande att kraven på mindre ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar bör stå i rimlig proportion till riskerna i verksamheten samt att de mindre försäkringsföretagens överlevnad kraftigt kan försvåras av en för dem onödig och betungande reglering. När det gäller dispensförfarandet anförde regeringen bl.a. följande som skäl för ett sådant förfarande. ”Ett sätt att särbehandla små försäkringsföretag är att införa ett generellt undantag från lagens tillämpningsområde, knutet till vissa beloppsgränser för premier, försäkringstekniska avsättningar eller något liknande. Ett annat sätt är att från fall till fall pröva lämpligheten av undantag efter ett dispensförfarande. Eftersom det rör sig om en mycket heterogen grupp av företag anser regeringen att det finns starka skäl för en lösning som innehåller ett dispensförfarande som möjliggör en individualiserad särbehandling av både ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar. Inom ramen för en individuell dispensprövning kan tillsynsmyndigheten beakta de speciella förhållanden som finns i det enskilda företaget”. Regeringen hänvisade också till att en översyn av undantagen för mindre försäkringsföretag kommer att ske i samband med införandet av Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund föreslogs inte något generellt undantag från lagen beträffande mindre ömsesidiga försäkringsföretag och försäkringsföreningar. Enligt regeringens mening äger de skäl för ett individuellt dispensförande för små försäkringsföretag som anges i propositionen till nu gällande FRL fortfarande giltighet. Till detta ska läggas den stora mängd problem med utredningens förslag som remissinstanserna har pekat på, såväl när det gäller specialregleringen för mindre försäkringsföretag som att kategoriskt, helt undanta s.k. mikroföretag från reglering. Övervägande skäl får därför anses tala för ett individuellt dispensförfarande i stället för genomförande av utredningens förslag i nu aktuella delar. Möjligheterna till särbehandling av små försäkringsföretag bör således även fortsättningsvis ges via ett sådant förfarande. För att genomföra direktivet måste dock detta förfarande även omfatta dispens på grund av ett försäkringsföretags storlek (se artiklarna 4.1, 4.3, och 4.4. i Solvens II-direktivet). Ett försäkringsföretag av en viss, mindre storlek bör därför i ett enskilt fall kunna beviljas undantag från lagens tillämpningsområde (dispens), om vissa förutsättningar i är uppfyllda. En ansökan om undantag på grund av ett försäkringsföretags storlek bör, i likhet med ansökningar om dispens med stöd av nuvarande 1 kap. 19 och 20 §§, prövas av Finansinspektionen. Det bör framgå av lagen att inspektionen, utöver att pröva om de angivna förutsättningarna är uppfyllda, även ska göra en risk- och lämplighetsbedömning för att kunna avgöra om dispens ska beviljas. Detta bör gälla även för dispens som kan meddelas enligt 1 kap. 19 och 20 §§. Artikel 4.2. i Solvens II-direktivet innebär att Solvens II-direktivet ska tillämpas om ett överskridande av tröskelvärdena (beloppen) skett under tre på varandra följande år. En motsvarande bestämmelse bör föras in i FRL. För att Finansinspektionen ska få vetskap om ett sådant överskridande bör det även införas en skyldighet för ett försäkringsföretag att snarast anmäla ett sådant överskridande till inspektionen. 131

Artikel 4.5. föranleder ingen genomförandeåtgärd då utgångspunkten i svensk rätt är att försäkringsföretagen ska följa de bestämmelser som genomför Solvens II-direktivet, om inte undantag i det enskilda fallet beviljas.

7 Tillstånd för försäkringsföretag

7.1 Lämplighetsprövning

Regeringens förslag: Gällande bestämmelser om Finansinspektionens lämplighetsprövning av ledande befattningshavare (ledningsprövning) kvarstår. Kretsen för prövningen ska dock utvidgas till att även omfatta personer som ansvarar för centrala funktioner. Inom ramen för företagsstyrningsreglerna ska ett försäkringsföretag säkerställa att styrelsen, verkställande direktören, eller dennes ställföreträdare och alla de som innehar centrala funktioner i företaget uppfyller samma krav på lämplighet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att försäkringsföretaget ska se till att den utpekade personkretsen och deras ersättare uppfyller lämplighetskraven samt att även ersättare till sådana personer som ansvarar för en central funktion ska omfattas av anmälningsskyldigheten till Finansinspektionen. Utredningen föreslår även att företaget ska anmäla när personer har ersatts på grund av att dessa inte längre uppfyller lämplighetskraven och att det gällande lämplighetskravet ska ersättas med ett krav på gott anseende och en god integritet. Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att Finansinspektionens granskning bör avse företagens processer eller åtminstone inte mer än de lämplighetskrav som respektive företag ställer upp. Dessutom bör inspektionen ta emot information om de berörda. Om inspektionen ska pröva lämpligheten hos samtliga berörda, kan detta medföra praktiska och juridiska problem, t.ex. i samband med rekryteringar. Försäkringsjuridiska föreningen anser att det är något oklart i vad mån företaget ska lämplighetspröva och redovisa till inspektionen eller om det alltjämt är inspektionen som ska lämplighetspröva. Föreningen menar att det är ytterst angeläget att klarlägga vem som ska pröva lämpligheten, inte minst ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Även Sveriges Advokatsamfund anser att det är oklart vilken roll Finansinspektionen har i lämplighetsprövningen. Bakgrund: I artikel 42.1 i Solvens II-direktivet anges att ett försäkringsföretag ska se till att alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav: 1. Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet är tillräckliga för att kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsledning. 2. Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav.

Av artikel 42.2 framgår att ett försäkringsföretag ska meddela tillsynsmyndigheten varje förändring av den personkrets som leder verksamheten eller har ansvaret för andra centrala funktioner och därvid lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen har den lämplighet som krävs. Av artikel 42.3 framgår att försäkringsföretag ska underrätta sina tillsynsmyndigheter om någon av de personer som avses i artikel 42.1 och 42.2 har ersatts på grund av att personen inte längre uppfyller lämplighetskraven. Enligt FRL ska den som ska ingå i styrelsen för ett försäkringsföretag och vara verkställande direktör, eller dennes ställföreträdande, ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt vara lämplig för uppgiften (2 kap. 4 § 4). Av FRL framgår att Finansinspektionen ska återkalla företagets tillstånd om någon som ingår i företagets styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lämplighetskraven (16 kap. 8 §). Detta får dock bara ske om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör.

Skälen för regeringens förslag

Personkretsen Av direktivet följer att försäkringsföretaget ska se till att alla som leder verksamheten eller utför andra centrala funktioner ska uppfylla lämplighetskraven. Anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten begränsas dock till personer som leder verksamheten eller har ansvaret för en central funktion. Personkretsen som ska uppfylla lämplighetskraven är således vidare än den som omfattas av anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten. I artikel 42 preciseras inte vilka centrala funktioner som avses. Viss vägledning kan dock hämtas av skäl 33 i direktivet som anger att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemet anses vara nyckelfunktioner. Funktionerna som ingår i systemet är funktionerna för riskhantering, regelefterlevnad, internrevision och aktuarie. Vidare anges i skäl 34 att alla som utför arbete i nyckelfunktioner ska vara lämpliga för sin uppgift, men att anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten begränsas till de personer som innehar nyckelfunktioner. För att skapa en tydlig reglering kring avgränsningen av de lagstadgade lämplighetskraven, bör en bestämmelse införas i lagen som preciserar vilka de centrala funktionerna är. I bör lag således fastställas att ett försäkringsföretag ska ha funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion. Såväl skyddsbehov som samhällsintresse talar, enligt regeringens mening, för att behålla gällande bestämmelser om lämplighetsprövning (s.k. ledningsprövning) för att garantera samhällets insyn och påverkan i vem som ingår i ledningen för ett försäkringsföretag (jfr prop. 1995/96:173 s. 64 f.). Det förhållandet att motsvarande ledningsprövning företas inom andra delar av finansmarknadsområdet talar också för en bibehållen ordning. Finansinspektionens lämplighetsprövning bör dock 133

utvidgas till samtliga personer som ansvarar för en central funktion. Den som ansvarar för en central funktion har enligt direktivet ansetts ha en viktig och betydelsefull ställning och kraven på dessa personer ska därför vara höga. Att sådana personer uppfyller lämplighetskraven bör prövas redan i samband med tillståndsgivningen. Inspektionen bör likaså ha befogenhet att ingripa mot företaget för det fall att lämplighetskraven i ett senare skede av verksamheten inte är uppfyllda. För att genomföra artikel 42 måste emellertid denna prövning kompletteras med en lämplighetsprövning som försäkringsföretaget ska göra inom ramen för företagsstyrningssystemet (se avsnitt 12.2). Försäkringsföretag ska således säkerställa att styrelsen, verkställande direktören, eller dennes ställföreträdare och alla de som innehar centrala funktioner i företaget uppfyller samma krav på lämplighet. Av 10 § i Finansinspektionens föreskrifter (2009:3) om ägar- och ledningsprövning följer att ett försäkringsföretag ska informera Finansinspektionen i samband med att företaget utser styrelseordförande, styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör eller dennes ställföreträdare. Den nu gällande, allmänna anmälningsskyldigheten enligt tidigare direktiv har således genomförts i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigandet i 2 kap. 19 § 1 FRL. En möjlighet vore således att låta den utvidgade personkretsen återspeglas i bemyndigandet, dvs. att bemyndigandet skulle utvidgas till personer som avses ansvara för en central funktion. Även direktivets krav på att företaget ska anmäla personer som inte längre uppfyller kompetenskraven skulle kunna genomföras genom föreskrifter inom ramen för det befintliga bemyndigandet. Regeringen anser dock det vara lämpligt att direkt i lag – inom ramen för företagsstyrningssystemet – ålägga försäkringsföretaget att snarast till Finansinspektionen anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning eller som ansvarar för en central funktion i företaget. I samband med en sådan anmälan bör försäkringsföretaget även åläggas att underrätta inspektionen om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven. På detta sätt skapas en tydlig och klar reglering kring dessa ledningsprövningsfrågor – en tydlighet som har efterfrågats av Försäkringsjuridiska föreningen och Advokatsamfundet . Den uppdelning av lämplighetsprövningen som föreslås torde även innebära att företagen inte kommer att drabbas av de av Svensk Försäkring befarade juridiska och praktiska svårigheter. Därtill anser regeringen att Finansinspektionen ska ges möjlighet att ingripa om personer som ansvarar för en central funktion inte uppfyller lämplighetskraven. Personkretsen i 16 kap. 8 § FRL bör därför utvidgas till att även omfatta sådana personer.

Kompetenskraven Av direktivet följer att den utpekade personkretsen ska uppfylla angivna lämplighetskrav. De angivna kraven som i den engelska språkversionen benämns ”fit and proper” har i den svenska språkversionen översatts till krav på kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter samt anseende och integritet.

Dessa kompetenskrav får anses redan i huvudsak omfattas av nu gällande lydelse av 2 kap. 4 § 4 FRL. I och med att den personkretsen som ska prövas av Finansinspektionen utökas till att även omfatta de som ansvarar för en central funktion i företaget, bör dock bestämmelsen ändras till att dessa personer ska ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. I sammahanget kan noteras att dagens regler innebär en djupgående lämplighetsprövning från Finansinspektionens sida. Den innefattar inhämtande av uppgifter från t.ex. Rikspolisstyrelsen, Bolagsverket, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och företag som erbjuder kreditupplysningar. Härutöver tas underlag in från försäkringsföretaget för bedömning av bl.a. intressekonflikter.

Styrkande av gott anseende Det bör särskilt uppmärksammas att artikel 43 i direktivet under vissa förhållanden kräver att visst underlag från en annan medlemsstat godtas till styrkande av gott anseende. Eftersom någon reglering av frågan om vilka dokument som ska godtas som bevis på en persons lämplighet inte kommer att införas i lag, saknas skäl för införande av bestämmelser om godtagande av motsvarande dokument från en annan medlemsstat på denna författningsnivå.

8 Verksamhet i ett annat land inom EES

8.1 Överföring av uppgifter m.m. vid sekundäretablering inom EES

Regeringens förslag: Kravet på innehållet i det intyg som ska lämnas i samband med etablering av filial eller generalagentur (sekundäretablering) inom EES ska justeras.

Utredningens bedömning : Utredningen bedömer att artikel 146 i Solvens II-direktivet inte föranleder några genomförandeåtgärder. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte några invändningar mot utredningens bedömning. Skälen för regeringens förslag: I artikel 146 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om bl.a. överföring av uppgifter mellan tillsynsmyndigheter vid etablering av filial. Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkringsföretag. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (se artikel 10 i första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 32 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 40 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom 3 kap. 2–5 §§ FRL. Bestämmelserna i artikel 146 kräver inga ändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna utöver att det intyg som Finansinspektionen ska lämna enligt 3 kap. 2 § första stycket FRL – om förutsättningar för detta

är uppfyllda – ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, och inte som i gällande rätt, om företaget har en tillräcklig kapitalbas.

8.2 Anmälan från hemmedlemsstaten vid gränsöverskridande verksamhet

Regeringens förslag: Kravet på innehållet i det intyg som ska lämnas till tillsynsmyndigheten i värdlandet vid svenska försäkringsföretags avsikt att bedriva gränsöverskridande verksamhet i andra länder inom EES ska justeras.

Utredningens bedömning: Utredningen bedömer att artikel 148 i Solvens II-direktivet inte föranleder några genomförandeåtgärder. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte några invändningar mot utredningens bedömning. Skälen för regeringens förslag: I artikel 148 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om den anmälan som tillsynsmyndigheten i hemlandet ska göra till tillsynsmyndigheten i värdlandet när ett försäkringsföretag i hemlandet avser att bedriva gränsöverskridande verksamhet i andra länder inom EES. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (se artikel 16 i andra skadeförsäkringsdirektivet, artikel 35 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 42 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom 3 kap. 17–20 §§ FRL. Bestämmelserna i artikel 148 kräver inga ändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna utöver att det intyg som Finansinspektionen ska lämna enligt 3 kap. 17 § FRL – om förutsättningar för detta är uppfyllda – ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, och inte som i gällande rätt, om företaget har en tillräcklig kapitalbas.

8.3 Ändrade uppgifter vid gränsöverskridande verksamhet

Regeringens bedömning: Den ändring i Solvens II-direktivets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster som görs genom omnibus II-direktivet kräver ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 145 och 146 i Solvens II-direktivet finns som nämnts bestämmelser om sekundäretablering . Enligt artikel 145.1 ska ett försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium underrätta tillsynsmyndigheten i hemlandet om detta, och i artikel 145.2 och 145.3 finns närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska lämnas i samband med en sådan underrättelse. I artikel 145.4 finns bestämmelser

om vad som ska gälla om de uppgifter som har lämnats i underrättelsen ändras. Enligt artikel 146 ska tillsynsmyndigheten i hemlandet – efter prövning – överföra uppgifterna till tillsynsmyndigheten i värdlandet. I artiklarna 147 och 148 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om gränsöverskridande verksamhet (utan sekundäretablering). Enligt artikel 147 ska försäkringsföretag som har för avsikt att börja bedriva gränsöverskridande verksamhet anmäla detta till tillsynsmyndigheten i hemlandet, som sedan i sin tur ska lämna en anmälan till tillsynsmyndigheten i värdlandet. Enligt artikel 148 ska tillsynsmyndigheten i hemlandet – efter prövning – överföra vissa uppgifter till tillsynsmyndigheten i värdlandet. Enligt artikel 149 i Solvens II-direktivet ska ändringar i de uppgifter som har lämnats vid sekundäretablering enligt artikel 145 omfattas av det system med förhandsanmälan och anmälan som finns för gränsöverskridande verksamhet utan sekundäretablering i artikel 147 och 148. Hänvisningen till artikel 145 i artikel 149 synes vara en uppenbar felskrivning. Genom artikel 2.38 i omnibus II-direktivet ersätts hänvisningen i artikel 149 till artikel 145 med en hänvisning till artikel 147. Eftersom det svenska genomförandet av de nu aktuella bestämmelserna har grundats på de ”riktiga” bestämmelserna i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och det tredje skadeförsäkringsdirektivet, och alltså inte på den felaktiga konsolideringen i Solvens II-direktivet finns det inget behov av att genomföra den ”rättelse” av Solvens II-direktivet som sker genom omnibus II-direktivet.

9 Grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse

9.1 Stabilitetsprincipen och det nya solvensregelverket

Regeringens förslag: Stabilitetsprincipen behålls i sin nuvarande lydelse som en allmän portalparagraf i försäkringsrörelselagen.

Utredningens förslag avviker från regeringens förslag. Utredningens förslag innebär att de nya bestämmelserna om solvenskapitalkrav, kapitalbas, företagsstyrning och tillsyn som införs till följd av Solvens IIdirektivet ersätter den nuvarande stabilitetsprincipen. Remissinstanserna: Finansinspektionen avstyrker utredningens förslag att slopa stabilitetsprincipen och föreslår att bestämmelsen behålls i sin nuvarande lydelse som en allmän portalparagraf i FRL. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att det kan finnas behov av en regel liknande den nuvarande stabilitetsprincipen och att det bör analyseras vidare huruvida en stabilitetsprincip liknande den nuvarande verkligen står i strid med en ändamålstolkning av bestämmelserna i Solvens II-direktivet.

Skälen för regeringens förslag: Den allmänna stabilitetsprincipen i 4 kap. 1 § FRL innebär att försäkringsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkring kan fullgöras. Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka åtgärder ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet, likviditet och riskhantering som avses i nu nämnd bestämmelse (se 4 kap. 18 § 1 FRL och 7 kap. 2 § 7 försäkringsrörelseförordningen [2011:257]). Denna allmänna stabilitetsprincip utgör således en övergripande förklaring av det grundläggande syftet med försäkringsrörelseregleringen, nämligen att försäkringsrörelse alltid ska bedrivas på ett sådant sätt att försäkringsföretagen kan infria sina åtaganden gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade Detta syfte bär även upp Solvens II-direktivet, vilket framgår bl.a. av skäl 16 till direktivet. Detta har Finansinspektionen också uppmärksammat i sitt remissvar. Dagens stabilitetsregel ligger alltså i linje med ändamålen med Solvens II-direktivet. Den allmänna stabilitetsprincipen fungerar som en direkt handlingsregel för försäkringsföretagen och som en vägledande regel för Finansinspektionen i tillsynsarbetet. Den kompletterar således övriga rörelseregler genom att den är en utgångspunkt vid tolkningen av andra rörelseregler, men även som stöd för reglering av företeelser som ännu saknar tydlig reglering i FRL. Jämfört med de nu gällande försäkringsdirektiven innehåller Solvens II-direktivet mer utförliga regler i många avseenden. Dessutom kommer det samlade Solvens II-regelverket att omfatta detaljregler i EUförordningar på nivå 2 och 2,5 samt vägledande riktlinjer och rekommendationer från Eiopa. Detta till trots, bedöms den allmänna stabilitetsprincipen ändå ha fortsatt praktisk betydelse för tolkningen och tillämpningen av försäkringsrörelsereglerna. Någon fullständig detaljreglering är det ändå inte fråga om. En stor del av regelverket kommer att vara principbaserat och dessutom följa proportionalitetsprincipen, vilket ger ytterligare utrymme för flexibilitet i tolkning och tillämpning så att hänsyn kan tas till verksamhetens omfattning och art (se avsnitt 9.3.3 om föreslagen proportionalitetsregel). Det bör även i sammanhanget uppmärksammas att försäkringsbranschen kännetecknas av en snabb utveckling av både produkter och affärsmodeller. Utvecklingstakten är ofta betydligt snabbare än lagstiftningsprocessen, såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Det innebär att det med stor sannolikhet kommer att förekomma företeelser inom försäkringsområdet som saknar direkt reglering. I dessa fall är det av värde att lagstiftningen innehåller en allmän princip som kan styra utvecklingen i en riktning som är förenlig med det övergripande stabilitetssyftet. Till detta kommer att det i annan lagstiftning på det finansiella området har ansetts möjligt att behålla allmänna rörelsekrav som liknar stabilitetsprincipen även när lagstiftningen till största delen vilar på EUrättslig grund. Såväl lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 138 som lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden innehåller

övergripande principer om soliditet, likviditet och riskhantering (se 6 kap. 1 och 2 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 8 kap. 3 och 4 §§ lagen om värdepappersmarknaden). Dessa regler föreskriver att verksamheten i instituten ska drivas på ett sådant sätt att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Dessutom uppställs allmänna principer om riskhantering. Både till lydelse och till funktion liknar de alltså stabilitetsprincipen i FRL. Soliditets-, likviditets- och riskhanteringsreglerna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i lagen om värdepappersmarknaden vilar på nationell grund och är inte föranledda av någon direktivbestämmelse med motsvarande innehåll (se prop. 2002/03:139 s. 273 ff. och 529 f.). Avslutningsvis bör nämnas att Finansinspektionen i nu nämnda fall har bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet, likviditet och riskhantering som avses i nyss nämnda bestämmelser. I likhet med Finansinspektionen och Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser regeringen således att det även i den kommande nya försäkringsrörelseregleringen – som bygger på Solvens II-regelverket – finns behov av en portalparagraf av samma art som den nu gällande stabilitetsprincipen. Av skäl som anförts ovan bedöms en sådan princip inte strida mot en ändamålstolkning av Solvens IIdirektivet. Stabilitetsprincipen bör således behållas i sin nuvarande lydelse.

9.2 God försäkringsstandard och information till försäkringstagarna

Regeringens förslag: Kravet på god försäkringsstandard behålls som en grundläggande bestämmelse för ett försäkringsföretags rörelse liksom kravet på information till försäkringstagarna. Vidare behålls bemyndigandena för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om de åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla lagens krav på god försäkringsstandard och om vilken information som ett försäkringsföretag ska lämna till försäkringstagare och övriga ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag begränsas dock tillämpningsområdet för principen om god försäkringsstandard uttryckligen till att avse ett försäkringsföretags anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets övriga behandling av försäkringstagare, försäkrade och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Vidare föreslår utredningen ett slopande av bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kravet på god försäkringsstandard. Remissinstanserna: Svensk Försäkring tillstyrker utredningens förslag till utformning av regeln om god försäkringsstandard. Svensk Försäkring anmärker att omfattningen av kravet på god försäkringsstandard är oklar samt att bestämmelsen reser frågan om räckvidden av Finans-

inspektionens tillsyn, särskilt i förhållande till relevant civilrättslig lagstiftning. Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet pekar på att den hittillsvarande standardprincipen (bestämmelsen om god försäkringsstandard) inte varit begränsad till enbart den egentliga försäkringsrörelsen utan har gällt verksamheten i dess helhet. Fakultetsnämnden menar att det även framdeles föreligger ett behov av en mer allmänt hållen regel som kan förhindra kringgåenden av bestämmelser om hur ett försäkringsföretags rörelse ska bedrivas, samt att en sådan regel inte bör strida mot Solvens II-direktivets ändamål. Sveriges Advokatsamfund och Livförsäkringsutredningen tillstyrker utredningens förslag rörande lagbestämmelsen om god försäkringsstandard. Advokatsamfundet menar dock att en risk finns att begreppet god försäkringsstandard blir innehållslöst om Finansinspektionen fråntas sitt bemyndigande att meddela föreskrifter i ämnet och att denna risk gör sig desto starkare gällande mot bakgrund av att det inte finns någon branschorganisation eller liknande som har rätt att kodifiera branschpraxis. Livförsäkringsutredningen menar att det inte finns något motsatsförhållande mellan bemyndigandet och definitionen av god försäkringsstandard, eftersom Finansinspektionen även utan bemyndigandet skulle ha en roll som normgivare, men då genom meddelandet av allmänna råd i stället för av föreskrifter. Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om god försäkringsstandard infördes, som utredningen angett, som en del i den s.k. försäkringsrörelsereformen (se prop. 1998/99:87). Innebörden av uttrycket god försäkringsstandard är att det ska vara fråga om en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare. Kravet på god försäkringsstandard är inte begränsat till själva försäkringsrörelsen utan gäller företagets verksamhet i dess helhet. Det är främst skyddet för konsumenter och mindre företag som kravet tar sikte på (se prop. 1997/98:87 s. 392). Vid bestämmelsens införande angavs att dess räckvidd innefattar ett försäkringsföretags handlande vid anskaffning av försäkringar och vid skaderegleringen (se a. prop. s. 181). I dessa delar, och i övrigt när det gäller ett försäkringsföretags behandling av försäkringstagare och andra som har rätt till ersättning på grund av försäkringar, innehåller Solvens II-direktivet inte någon närmare reglering. Det finns därför behov av att i nämnda delar bevara dagens allmänna bestämmelse rörande god försäkringsstandard, som också utredningen och flera remissinstanser funnit. Räckvidden för principen om god försäkringsstandard har också ansetts innefatta att organisationen och rutinerna i den övriga administrativa förvaltningen sker på ett tillfredsställande sätt för den ersättningsberättigade kretsen (se a. prop. s. 181). Vidare bör ett försäkringsföretag ha interna föreskrifter och rutiner för att främja en tillbörlig behandling av denna krets. Däremot har principen om god försäkringsstandard inte ansetts ta sikte på ägarfrågor eller ledningsfrågor (se a. prop. s. 182). Som utredningen anmärkt innehåller Solvens II-direktivet en rad regler om företagsstyrning som ska säkerställa att ledningen för ett försäkringsföretag har rätt kompetens och erfarenhet. De reglerna finns givetvis ytterst till för att försäkringsföretagen ska kunna infria sina 140 åtaganden gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.

Direktivets regler om företagsstyrning tar dock sikte på de övergripande ledningsfrågorna och inte direkt på den delen av ett försäkringsföretags förvaltning som rör det direkta omhändertagandet av försäkringstagarna och övriga ersättningsberättigade. Vidare har ledningsfrågorna som nämnts ansetts inte vara omfattade av bestämmelsen om god försäkringsstandard. Regeringen kan därför inte ansluta sig till utredningens bedömning att direktivreglerna om företagsstyrning skulle omöjliggöra att principen om god försäkringsstandard behålls även i den del som avser den administrativa förvaltningen hos ett försäkringsföretag. Eftersom dagens regel om god försäkringsstandard sålunda inte kan anses strida mot Solvens II-direktivet bör den bevaras. Den fyller en viktig funktion när det gäller att tillvarata de intressen som ska skyddas av rörelseregleringen under de föränderliga förhållanden som råder på försäkringsområdet. Även bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter i fråga om kravet på god försäkringsstandard bör behållas. Det finns, som Advokatsamfundet anfört, en risk för att begreppet inte fylls med innehåll om Finansinspektionen fråntas rätten att genom föreskrifter närmare ange vad som avses med god försäkringsstandard. De föreskrifter som kan komma att meddelas av inspektionen med stöd av bemyndigandet torde närmast innebära att den kvalitativt tillfredsställande branschpraxis som redan existerar på marknaden ges form av bindande författning. Regeringen kan därför inte dela utredningens syn att det föreligger ett motsatsförhållande mellan själva begreppet god försäkringsstandard och en föreskriftsrätt för Finansinspektionen. Även bestämmelserna i 4 kap. 2 § FRL om ett försäkringsföretags skyldighet att lämna information till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade (den s.k. genomlysningsprincipen) bör behållas, liksom bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om vilken information som ska lämnas. Dessa regler fyller en mycket viktig funktion i fråga om konsumentskydd och Solvens II-direktivet 16 innehåller inga motsvarande bestämmelser som kan ersätta dem.

9.3 Proportionalitetsprincipen

9.3.1 Allmänt om proportionalitetsprincipen

Inledning Proportionalitetsprincipen är en av de grundläggande principerna inom EU-rätten, fastställd i artikel 5 i Fördraget om upprättande av den Europeiska gemenskapen (EUF-fördraget). Där anges att gemenskapen inte ska vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget. Principen utvecklas i protokoll (nr 30) om tillämning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna från 1997. Principen kan generellt sägas vara ett uttryck för att ett agerande ska stå i

16 Dessa regler kompletterar de civilrättsliga reglerna om information i Försäkringsavtalslagen (2005:104).

proportion till målet som ska uppnås. Detta gäller vid införande av reglering på nationell nivå samt vid tillämpningen och tillsyn.

Proportionalitetsprincipen i svensk finansmarknadsrätt I flera författningar på finansmarknadsområdet finns en proportionalitetsregel, antingen på grund av uttryckliga lagregler eller som en princip som bär upp bestämmelser i de författningarna. Av 4 kap 1 § FRL framgår att försäkringsrörelse ska bedrivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras. I förarbetena till bestämmelsen uttalas bl.a. att det är befogat att ställa helt skilda krav på system för riskhanteringen beroende på om verksamheten är komplex, t.ex. avser flera försäkringsgrenar med omfattande internationell verksamhet, eller om den exempelvis avser husdjursförsäkringar med begränsad omfattning (prop. 1998/99:87 s. 392 f.). Hänsyn måste också tas till bl.a. vilka slags försäkringar som meddelas. I förarbetena till den nya försäkringsrörelselagen hänvisas till en proportionalitetsprincip i samband med att regler för mindre företag behandlas (prop. 2009:10:246 s. 408 ff.). D är anges att kraven på mindre företag bör stå i rimlig proportion till riskerna i verksamheten. För banker är proportionalitetsprincipen uttryckligen lagfäst. Av 6 kap. 4 a § bank- och finansieringsrörelselagen framgår att bestämmelserna om soliditet, likviditet, riskhantering och genomlysning ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad. Motsvarande reglering finns i 8 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden. I förarbetena till dessa bestämmelser anges att de nämnda kraven på instituten kan variera i förhållande till den verksamhet som instituten ägnar sig åt och att detta bör komma till uttryck genom att en uttrycklig proportionalitetsregel införs (prop. 2006/07:5, s. 136 ff.). Det framgår också att principen bör beaktas av Finansinspektionen vid utfärdande av föreskrifter.

Proportionalitetsprincipen i Solvens II-direktivet Proportionalitetsprincipen omnämns i flera av skälen och artiklarna i direktivet. Dels direkt genom att det anges att proportionalitetsprincipen ska tillämpas, dels indirekt genom att det anges att ”åtgärder ska stå i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten hos de inneboende riskerna i verksamheten”. Principen omnämns direkt i skäl 19 till direktivet avseende små och medelstora företag, i skäl 20 avseende specialiserade försäkringsföretag, i skäl 21 avseende captivebolag och i skäl 133 avseende målen med direktivet. I artikel 29 anges att kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beaktar proportionalitetsprincipen, särskilt för mycket små försäkringsföretag. Principen omnämns indirekt i skäl 18 avseende tillsyn, i skäl 21 avseende captivebolag (principen omnämns alltså både direkt och indirekt för denna typ av bolag), i skäl 31 avseende funktionerna i företagsstyrningen, i skäl 32 avseende företagsstyrning i mindre företag

och i skäl 114 avseende tillsynskollegiernas arbete med försäkringsgrupper. Principen anges indirekt också i flera artiklar. Av artikel 29.3 framgår att en allmän princip för tillsynen i Solvens II-direktivet är att kraven ska tillämpas i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i försäkringsföretagets verksamhet. Vidare framgår principen indirekt av artikel 35.4 a om uppgiftslämnande, artikel 36.6 om granskningsprocessen, artikel 41.2 om företagsstyrningssystem, artikel 45.2 om egen risk- och solvensbedömning, artikel 48.2 om aktuarien, artikel 86 h om genomförandeåtgärder för försäkringstekniska avsättningar, artikel 109 om förenklingar av standardformeln och av artikel 248.1 e om grupptillsynsmyndigheternas rättigheter och skyldigheter. Slutligen bör det här också nämnas att proportionalitetsprincipen även 17 finns omnämnd på flera ställen i EU-förordningen på nivå 2.

CEIOPS (Eiopas) råd om proportionalitetsprincipen Mot bakgrund av flera frågeställningar kring proportionalitetsprincipens betydelse publicerade CEIOPS (numer Eiopa) i maj 2008 ett s.k. råd om proportionalitetsprincipen. Av rådet framgår att CEIOPS ansåg att proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla artiklar i direktivet, inklusive genomförandeåtgärderna. CEIOPS ansåg att principen är tillämplig när det kan anses oproportionerligt att tillämpa de generella reglerna med hänsyn till tre kriterier; riskens art, riskens komplexitet och riskens storlek. CEIOPS ansåg att det är den individuella riskprofilen som ska utgöra den huvudsakliga grunden vid bedömningen av om proportionalitetsprincipen är tillämplig. CEIOPS ansåg att fokus bör ligga på en kombination av alla tre kriterier för att hitta en lösning som är lämplig med hänsyn till den risk som ett företag är exponerad för. CEIOPS ansåg att ett företag mycket väl kan vara litet, men ha en komplicerad riskprofil, och ett stort företag kan ha en enkel riskprofil. Även om det enligt CEIOPS var sannolikt att det framför allt är små och medelstora företag som kan få lättnader på grund av proportionalitetsprincipen, genom att medges enklare vägar att möta kraven, var det enligt CEIOPS fel att kalla proportionalitetsprincipen storleksbaserad. Av rådet framgår vidare att CEIOPS ansåg bl.a. följande. Brist på resurser kan aldrig vara skäl för lättnader. Inte heller juridisk form – t.ex. ömsesidiga försäkringsföretag eller grupptillhörighet – kan i sig vara skäl för lättnader. Proportionalitetsprincipen innebär inte i sig en automatisk förenkling för vissa företag och det är inte heller en princip där tillsynsmyndigheten kan pricka av tydliga punkter på en lista som gör att principen ska få genomslag. I stället måste alla faktorer beaktas och en helhetsbedömning göras. Det finns vidare två tydliga aspekter på proportionalitetsprincipen. Dels ska principen beaktas när kraven i direktivet genomförs, dels ska tillsynen utövas på ett sätt som är förenligt med principen. När det gäller arten, komplexiteten och storleken anges det i CEIOPS dokument följande. Med arten avses framför allt de underliggande

17 Skäl 8,16 och 17 samt artiklarna 29, 77, 212, 246, 265, 267, 285, 317 och 321.

riskerna hänförliga till de försäkringsklasser som ett företag tecknar. De särdrag som gäller för captiveföretag respektive återförsäkringsföretag ska beaktas. Begreppet komplexitet är till viss del kopplat till art, eftersom en viss typ av verksamhet kan kräva mer avancerade metoder eller mer avancerad och sofistikerad styrning/hantering av risker. Komplexitet kan också uppstå på grund av ett företags val av investeringsstrategi eller på grund av svårigheter att utvärdera åtagandena. Storleken på verksamheten påverkar också bedömningen. Men det är hela tiden en kombination av de tre kriterierna som är avgörande.

9.3.2 Proportionalitetsprincipens tillämpningsområde

Regeringens bedömning: Den allmänna proportionalitetsprincip som finns i Solvens II-direktivet tar sikte på de kvantitativa och kvalitativa kraven i direktivets tre olika s.k. pelare. Principen ska inte gälla de delar av försäkringsrörelselagen som inte grundar sig på Solvens IIdirektivet, med undantag för kraven på stabilitet och god försäkringsstandard. Principen gäller inte heller för de krav i direktivet som på grund av sitt innehåll inte kan ändras genom proportionalitetsöverväganden.

Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen anser att proportionalitetsprincipen gäller vid tolkningen av alla bestämmelser i FRL och även ska tillämpas vid den tillsyn som med stöd av lagen ska utövas av Finansinspektionen. Remissinstanserna: Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen instämmer i utredningens bedömning. Livförsäkringsutredningen menar att tillämpningsområdet för den föreslagna generella proportionalitetsregeln bör ses över och att den inte bör omfatta hela FRL. Skälen för regeringens bedömning: Det står klart att en allmän proportionalitetsprincip gäller enligt Solvens II-direktivet. Principens tillämpningsområde kan dock inte anses vara så vidsträckt som utredningen funnit. Ett antal avgränsningar av tillämpningsområdet måste göras, dels mot bakgrund av direktivets räckvidd i förhållande till nationell reglering, dels på grund av utformning och innehåll hos vissa direktivbestämmelser. När det gäller Solvens II-direktivets räckvidd och innehåll i förhållande till FRL kan konstateras att en relativt stor del av reglerna i FRL inte är föranledda av EU:s försäkringsrörelsereglering. På nationell grund vilar en rad allmänna bestämmelser, exempelvis förbuden mot förespegling av återbäring och mot avtal om tjänster med en jävskrets (se 4 kap. 9 och 12 §§ FRL), liksom vidare den associationsrättsliga regleringen av de olika slagen av försäkringsföretag (se 11–13 kap. FRL). Proportionalitet ska enligt artikel 29.3 i Solvens II-direktivet gälla vid tillämpningen av alla direktivets krav. Det finns således inte något krav i Solvens IIdirektivet på att principen även ska gälla vid tillämpningen av de regler i FRL som inte föranleds av direktivet. Tillämpning av proportionalitetsprincipen på alla bestämmelser i FRL, dvs. även utanför det direktiv-

styrda området, riskerar också att skapa oklarhet kring de associationsrättsliga reglerna i FRL. Som Livförsäkringsutredningen påpekat medför en sådan ordning att proportionalitetsprincipens tillämpningsområde vidgas till att även omfatta de regler i den allmänna associationsrätten – aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar – som det hänvisas till i FRL. Mot den angivna bakgrunden finns det anledning att i huvudsak begränsa tillämpningsområdet för proportionalitetsprincipen till de bestämmelser i FRL som föranleds av Solvens II-direktivet, dvs. bestämmelserna om värdering av tillgångar och skulder, placeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper. Därutöver bör principen gälla vid tillämpningen av de allmänna kraven i FRL på stabilitet och god försäkringsstandard (se 4 kap. 1 och 3 §§ FRL). Som angetts ovan ska proportionalitetsöverväganden redan i dag göras vid tillämpningen av stabilitetsprincipen. I likhet med vad som är fallet i motsvarande delar av lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden, bör det dock uttryckligen anges i FRL att en proportionalitetsprincip gäller vid tillämpningen av de grundläggande rörelsekraven. Proportionalitetsprincipen ska beaktas vid tillämpningen av alla de bestämmelser som Solvens II-direktivet innefattar och därmed på alla de svenska bestämmelser som genomför direktivet (se artikel 29.3 i Solvens II-direktivet samt CEIOPS rådgivningsdokument om proportionalitetsprincipen, s. 5). Principen nämns, som angetts ovan, direkt och indirekt i ett antal direktivbestämmelser. Det ska inte tas till intäkt för att principen inte gäller där den inte nämns, vare sig direkt eller indirekt. Att proportionalitetsprincipen ska beaktas vid tillämpning av samtliga krav i Solvens II-direktivet och av de bestämmelser som genomför direktivet, betyder inte alla krav i Solvens II-direktivet kan ändra innebörd genom ett sådant beaktande. Än mindre kan det betyda att något krav i direktivet bortfaller. Vissa regler i direktivet har karaktär av absoluta krav med en viss bestämd innebörd. I sådana fall innebär beaktandet av proportionalitetsprincipen ingen egentlig förändring. Som exempel på ett sådant absolut krav kan nämnas regeln om att försäkringsföretagen årligen ska offentliggöra en lägesrapport om verksamhet och solvens. Till samma kategori kan bestämmelserna om konfidensnivåerna för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet hänföras. Dessa nivåer ska vara 99,5 procent respektive 85 procent även med ett beaktande av proportionalitetsprincipen. På motsvarande sätt torde det också förhålla sig med kravet på att kapitalbasposter ska klassificeras som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3. Många andra bestämmelser i direktivet är däremot så utformade att det ter sig naturligt att vid tillämpningen göra proportionalitetsöverväganden. Detta gäller för de bestämmelser i direktivet som innehåller en kvalitativ angivelse av vad som ska gälla i ett visst avseende. Exempelvis talar artikel 121 om ”lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker” som ska användas för att beräkna sannolikhetsfördelning i en intern modell. Direktivet innehåller också bl.a. krav på ett ”effektivt förestagsstyrningssystem” (se artikel 41) och ”lämplig” nivå på försäkringstekniska avsättningar (se artikel 84). När värderande uttryck av det angivna slaget förekommer bör deras närmare 145

innehåll i det konkreta fallet bestämmas bl.a. genom ett beaktande av proportionalitetsprincipen. Det handlar då om att bedöma art, omfattning och komplexitet hos de risker som finns i ett visst försäkringsföretags verksamhet i förhållande till den skyddsnivå som direktivbestämmelserna ska ge. Proportionalitetsöverväganden kan exempelvis, som CEIOPS anmärkt, inte leda till att kraven på lämplighet hos ledande 18 befattningshavare efterges. Däremot kan innebörden av kravet på lämplighet skifta från tid till annan och mellan olika företag. Det får ankomma rättstillämpningen att avgöra vilka av Solvens IIdirektivets krav som ska kunna mildras eller skärpas av proportionalitetsprincipen, respektive vilka krav som inte bör kunna ändras genom ett beaktande av proportionalitetsprincipen. Den prövningen bör ta sin utgångspunkt i den konkreta utformningen av den bestämmelse som är aktuell och i det grundläggande intresset av skydd för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Inom det område som täcks av proportionalitetsprincipen ska den beaktas vid regeltillämpning av företag och Finansinspektionen. Som regeringen tidigare uttalat bör den vidare beaktas vid utformningen av inspektionens föreskrifter (se prop. 2006/07:5 s. 137).

9.3.3 Proportionalitetsregeln ska ingå bland de grundläggande bestämmelserna om försäkringsrörelsen

Regeringens förslag: En uttrycklig proportionalitetsregel införs i försäkringsrörelselagen. Den ska gälla vid tillämpningen av de grundläggande rörelseprinciperna om stabilitet och god försäkringsstandard, samt vid tillämpningen av de rörelserättsliga reglerna om tillgångar, skulder, försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper.

Utredningens förslag: Proportionalitetsprincipen utformas som en portalbestämmelse och placeras bland de inledande bestämmelserna i FRL. Den ska gälla vid tillämpningen av alla FRL:s bestämmelser. Skälen för regeringens förslag: Proportionalitetsprincipen är en grundläggande regel i Solvens II-direktivet och gäller redan som angetts generellt vid tillämpningen av direktivets krav. Som utredningen funnit bör detta göras tydligt i FRL för att undvika tolkningen att principen bara gäller när den uttryckligen nämns i vissa bestämmelser. Därför bör en generell proportionalitetsregel införas i FRL. Den bör placeras bland de grundläggande bestämmelserna om ett försäkringsföretags rörelse på grund av sitt sakliga samband till form och innehåll med de regler som i dag ingår i den kategorin. En proportionalitetsregel har getts motsvarande placering i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i lagen om värdepappersmarknaden (se 6 kap. 4 a § lagen om bank- och

18 Se Advice to the European Commission on the Principle of Proportionality in the Solvency II Framwork Directive Proposal, May 2008, s. 15.

finansieringsrörelse och 8 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden). Genom den föreslagna proportionalitetsregeln genomförs den allmänna proportionalitetsregeln i artikel 29.3 i Solvens II-direktivet samt vidare de särskilda bestämmelserna om proportionalitet i bl.a. artiklarna 41.2 och 45.2. I enlighet med vad som sagts om principens tillämpningsområde bör den inte, som utredningen föreslagit, gälla för alla bestämmelser i FRL. Den ska endast gälla vid tillämpning av de bestämmelser i lagen som ligger inom principens tillämpningsområde, dvs. de grundläggande rörelsereglerna om stabilitet och god försäkringsstandard samt vid tillämpning av de regler i FRL som motsvarar de rörelserättsliga reglerna i Solvens II-direktivet om tillgångar, skulder, försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och grupper. Den språkliga utformningen av bestämmelsen bör vara densamma som i motsvarande bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Det innebär att proportionalitet ska iakttas i förhållande till ett försäkringsföretags verksamhet. I artikel 29.3 i Solvens II-direktivet talas om proportionalitet i förhållande till de inneboende riskerna i ett försäkringsföretags verksamhet. Som utredningen påpekat hänvisar Solvens II-direktivet också vid några tillfällen till verksamheten eller försäkringsföretaget i stället för till riskerna i verksamheten när proportionalitetsprincipen behandlas.

9.3.4 Kollektiva försäkringar och proportionalitetsprincipen

Regeringens bedömning: Någon särskild proportionalitetsprincip med avseende på gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar införs inte.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: De remissinstanser som berör frågan instämmer i utredningens bedömning. LO anser att en särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på kollektiva försäkringar måste införas, för det fall utredningens förslag om en portalbestämmelse inte blir verklighet. Skälen för regeringens bedömning: I Solvens II-direktivet finns det ingen specifik särreglering för tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar. Sådan verksamhet utgör försäkringsrörelse och regleras av Solvens II-direktivet precis som annan försäkringsrörelse. Någon nationell särreglering för tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller kollektivavtalade försäkringar kan därför inte införas. Det sagda innebär att den proportionalitetsprincip som nu införs även kommer att gälla för de försäkringsföretag som tillhandahåller gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar. Det kan inte uteslutas att proportionalitetsprincipen kan komma att spela en roll vid tillämpningen av försäkringsrörelsereglerna på sådan verksamhet som består i tillhandahållandet av gruppförsäkringar eller

kollektivavtalade försäkringar. Den verksamhetens art är särpräglad bl.a. på grund av den nära kopplingen till arbetsrättsliga förhållanden. Liksom i övrigt när det gäller proportionalitetsprincipen får det dock ankomma på rättstillämpningen att klargöra om och i så fall vilket utrymme principen ger för särbehandling av verksamhet som består i tillhandahållandet av olika former av kollektiv försäkring.

10 Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar

10.1 Tillgångar och skulder

10.1.1 Värdering av tillgångar och skulder

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretags tillgångar och skulder ska tas upp till verkligt värde i en separat balansräkning för solvensändamål (solvensbalansräkning). Vid värdering av skulder ska hänsyn inte tas till företagets egen kreditvärdighet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen förslår även att det ska införas en upplysningsbestämmelse om att tilläggskapital i kapitalbasen ska värderas enligt särskilda värderingsregler. Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att uttrycket verkligt värde inte bör föras in i lag, eftersom det inte förekommer i direktivtexten. Dessutom anser inspektionen att uttrycket används i redovisningstekniska sammanhang och därmed kan få en annan innebörd i framtiden än den som avses i direktivet. Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om beräkning av kapitalbas och solvensmarginal utgår ifrån den redovisning som företaget ska göra enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning för försäkringsföretag (ÅRFL). Därigenom får värderingsreglerna som gäller för externredovisningen genomslag även i redovisningen för tillsynsändamål (se 4 kap. ÅRFL). Det finns dock en särskild värderingsregel i FRL för skuldtäckningstillgångar. Dessa ska, enligt 6 kap. 27 §, värderas till verkligt värde. Med verkligt värde avses tillgångens marknadsvärde, enligt 2 kap. 2 § i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om skuldtäckning i svenska försäkringsföretag (FFFS 2011:20). Den rådande ordningen förändras genom Solvens II-direktivet. Direktivet förutsätter att försäkringsföretagen upprättar en särskild redovisning för tillsynsändamål. Redovisningen ska omfatta hela balansräkningen, dvs. såväl tillgångar som skulder, inklusive försäkringstekniska avsättningar (se skäl 45 till direktivet). Redovisningen ska ligga till grund för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav. För att begränsa den administrativa bördan för försäkringsföretagen bör värderingsstandarderna som används för tillsynsredovisningen vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet (se skäl 46). Det är

lämpligt att benämna denna balansräkning som ska upprättas för tillsynsändamål för solvensbalansräkning . Enligt artikel 75.1 i Solvens II-direktivet ska försäkrings- och återförsäkringsföretag, om inte annat anges, värdera tillgångar till det belopp för vilket de skulle kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs. Skulder ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs. Det kan konstateras att utformningen av denna värderingsprincip till största delen är samma som den som tidigare har används för att definiera begreppet verkligt värde i internationella redovisningsstandarder. Numera finns värderingsreglerna om värdering av verkligt värde samlade i IFRS 13 Värdering till verkligt värde. Närmare bestämt finns där samlat värderingsregler avseende verkligt värde för finansiella instrument (både tillgångar och skulder), fastigheter samt materiella och immateriella tillgångar. Definitionen av verkligt värde i IFRS 13 (punkt 9) har följande lydelse: ”det pris som vid värderingstidpunkten skulle erhållas vid försäljning av en tillgång eller betalas vid överlåtelsen av en skuld genom en ordnad transaktion mellan marknadsaktörer”. Vidare följer av artikel 75.1 andra stycket att ingen hänsyn får tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet. I annat fall skulle ett företag med låg kreditvärdighet kunna redovisa en lägre skuld än ett företag med högre kreditvärdighet. Direktivet innehåller inte uttrycket verkligt värde , något som väcker frågan om detta uttryck bör föras in i lag. I det sammanhanget bör betonas att uttrycket verkligt värde numera är en vedertagen svensk översättning av det engelska begreppet ”fair value” som används i IFRSregelverket. Det förekommer också i nuvarande bestämmelse om värdering av skuldtäckningstillgångar (se 6 kap. 27 § FRL). Dessutom bör uppmärksammas att uttrycket verkligt värde i FRL tidigare har varit knutet till värderingsreglerna i redovisningslagstiftningen, men att det numera är frikopplat från den lagstiftningen (se prop. 2007/08:40 s. 89 f.). Solvensbalansräkningen utgår i viss mån från redovisningen men är i huvudsak fristående från denna. Detta medför att förändringar i redovisningsregler inte kommer att gälla vid värderingen av tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen. Därmed uppstår inte någon risk, som Finansinspektionen har befarat, att uttrycket kan få en annan innebörd än den som avses i direktivet. Det finns därför anledning att dela utredningens bedömning att direktivets bestämmelse ska tas in i lag på ett sätt som ansluter nära till direktivtexten, dock kompletterat med uttrycket verkligt värde. Av den senaste lydelsen av den föreslagna EU-förordningen framgår 19 hur aktieinnehav i dotterbolag ska värderas . Därför slopas bestämmelsen i 6 kap. 28 § FRL om värdering av aktier i vissa dotterbolag – en bestämmelse som byggt på värderingsreglerna i tidigare

19 Se Artikel 9 V5.2 i Draft Implementing Measures Solvency II av den 31 oktober 2011.

20 försäkringsrörelsedirektiv . Av samma skäl finns det anledning att slopa skyddsregeln i 6 kap. 29 § FRL som innebär att fordringar på någon annan än försäkringstagarna (tredje part) endast får godkännas för skuldtäckning efter avdrag för kvittningsbara motfordringar som gäldenären har mot försäkringsföretaget. Den allmänna värderingsregeln i artikel 75 i Solvens II-direktivet gäller endast för tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen. Poster i tilläggskapitalet tillhör inte någon av dessa två kategorier. Det får därför anses obehövligt att – direkt i den lagtext som behandlar tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar – upplysa om att poster i tilläggskapitalet inte ska värderas till verkligt värde. I den kommande mer detaljerade EU-regleringen på lägre nivå kommer kompletterande bestämmelser att utformas som närmare anger hur det verkliga värdet ska beräknas. Det saknas därför anledning att bemyndiga Finansinspektionen att meddela föreskrifter om värdering till verkligt värde (jfr 6 kap. 34 § 9 FRL).

10.2 Försäkringstekniska avsättningar

10.2.1 Hantering av gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar ersätter merparten av gällande bestämmelser om sådana avsättningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bemyndigandet ska begränsas till föreskrifter om beräkning av riskmarginalen. Remissinstanserna: Aktuarieföreningen menar att bestämmelserna om beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna bör flyttas till Finansinspektionens föreskrifter om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2008:26). Finansinspektionen anser att det finns skäl att behålla ett allmänt hållet bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om försäkringstekniska avsättningar. Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar ersätter motsvarande regler i de direktiv som upphävs till följd av Solvens II-direktivet, bl.a. det s.k. konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De upphävda EU-rättsliga reglerna har legat till grund för flertalet av de befintliga bestämmelserna i FRL om försäkringstekniska avsättningar. Dessa bestämmelser måste således upphävas och ersättas av regler som genomför Solvens II-

20 Se Hans Frostell och Edmund Gabrielsson, Kommentar till försäkringsrörelselagen, tredje upplagan, Stockholm, 2002, s. 187. 150

direktivets bestämmelser i FRL. Detta gäller bestämmelserna i 5 kap. 1 § andra stycket, 3–6 och 9–11 §§ FRL (se bl.a. artikel 20 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 15 a första skadeförsäkringsdirektivet). Bestämmelsen i 5 kap. 2 § FRL om beräkning vid solidarisk ansvarighet infördes i samband med tillkomsten av FRL (se prop. 1981/82:180 s. 194) och vilar inte på EU-rättslig grund. Den kan inte anses strida mot Solvens II-direktivets regler om koassurans inom gemenskapen (se artikel 190–196 i Solvens II-direktivet). Mot den bakgrunden – och med hänsyn till att bestämmelsen får anses vara relevant även i en framtida reglering – bör den kvarstå efter genomförandet av Solvens II-direktivet i svensk rätt. Bestämmelserna i 5 kap. 7, 8 och 13 §§ om beräkning av avsättningar för tjänstepensionsförsäkring och om bestämmande av premier för tjänstepensionsförsäkringar bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet om försäkringstekniska avsättningar som Sverige tillämpar på livförsäkringsföretag med stöd av medlemsstatsoptionen i artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. Denna option ska – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla (se avsnitt 5.2.7). Till följd av detta utmönstras särbestämmelserna i 5 kap. FRL för verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring. Bestämmelsen i 5 kap. 12 § FRL om bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar har sin grund i artikel 21 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som har överförts utan sakliga ändringar till artikel 209 i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 12 § bör mot den bakgrunden behållas i sak. För att behålla sambandet mellan beräkningen av avsättningar och premieberäkningen ska dock premierna bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är tillräckliga. Tidigare skulle premierna för dessa försäkringar bestämmas på grundval av betryggande antaganden. Bestämmelserna i 5 kap. 14 § FRL om aktuarie hanteras i företagsstyrningsavsnittet (se avsnitt 16). Bestämmelserna i 5 kap. 15 och 16 §§ FRL om återköp och överföring av en försäkrings värde bör placeras i 4 kap. FRL om grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse. Det gällande bemyndigandet i 5 kap. 17 § 1 för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning bör behållas med någon ändring (se avsnitt 11.2.5 och 11.2.8). Som Finansinspektionen har påtalat finns det ett behov av ett omfattande bemyndigande i fråga om teknisk detaljreglering och anpassning till förändrade förhållanden (se mer om detta i följande avsnitt).

10.2.2 Krav på försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: En uttrycklig skyldighet för ett försäkringsföretag att göra försäkringstekniska avsättningar tas in i lag. Avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal till ett annat försäkringsföretag, som är oberoende och som har intresse av att transaktionen genomförs.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att begreppet värdera ska användas för att bestämma de försäkringstekniska avsättningarnas omfattning. Vidare innehåller utredningens förslag inte någon uttrycklig skyldighet att göra försäkringstekniska avsättningar. Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att begreppet beräkna bör användas för bestämmandet av de försäkringstekniska avsättningarna i stället för begreppet värdera. Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivets innehåller i artikel 76.1 och 76.2 allmänna föreskrifter om försäkringstekniska avsättningar. I artikel 76.1 åläggs medlemsstaterna att se till att försäkringsföretag gör försäkringstekniska avsättningar motsvarande sina åtaganden enligt ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara ett fiktivt marknadsvärde. Detta uttrycks i artikel 76.2 på så sätt att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget måste betala om det omedelbart vill föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Av 5 kap. 1 § FRL framgår att försäkringstekniska avsättningar ska motsvara belopp som krävs för att ett försäkringsföretag vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma till följd av ingångna försäkringsavtal. Det finns i dag, som utredningen påpekat, inte något uttryckligt krav i FRL på att ett försäkringsföretag ska göra försäkringstekniska avsättningar, trots att sådana krav förekommer i artikel 21 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och i artikel 17 i första skadeförsäkringsdirektivet. Ett sådant krav följer dock indirekt av 5 kap. 1 § FRL. Regeringen anser emellertid att det bör explicit framgå av lag att ett försäkringsföretag är skyldigt att göra försäkringstekniska avsättningar (jfr Finansdepartementets promemoria Ett reformerat solvenssystem för försäkringsbolag s. 67). Det finns även anledning att instämma i utredningens bedömning om att det bör införas en bestämmelse i lag som motsvarar direktivets krav om att avsättningarnas storlek ska motsvara en fiktiv marknadsvärdering. Försäkringstekniska avsättningar bestäms genom en räkneoperation, baserad på löptider samt antaganden om bl.a. dödlighet, skadefrekvens och ränta. Det är därför mest ändamålsenligt att, som Finansinspektionen för fram, använda begreppet beräkna om bestämmandet av försäkringstekniska avsättningar. Det är också det begrepp som i dag används i FRL (se bl.a. 5 kap. 3–5 §§ FRL). Begreppet värdera bör förbehållas bestämmande av värde som sker genom en skönsmässig 152

expertbedömning, såsom är fallet när tillgångars och skulders värde bestäms.

10.2.3 Aktsam beräkning

Regeringens förslag: Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är aktsamma, tillförlitliga och objektiva (aktsam beräkning). Detta ska gälla för all försäkringsverksamhet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utöver detta föreslår utredningen en särskild bestämmelse om att beräkningen av försäkringstekniska avsättningar ska vara förenlig med information från finansmarknaderna och allmänt tillgänglig information om försäkringsrisker. Remissinstanserna: Aktuarieföreningen anser att begreppet aktsamt bör ersättas av begreppet försiktigt eller annat motsvarande begrepp för att beskriva de kvalitativa krav som ställs på de antaganden som ska ligga till grund för de försäkringstekniska avsättningarna. Skälen för regeringens förslag: Artiklarna 76.3, 76.4 och 78 i Solvens II-direktivet innehåller kvalitativa krav på beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Av artikel 76.3 följer att beräkningen ska vara marknadsbaserad, dvs. bygga på information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om försäkringsrisker. Principen om aktsam beräkning kommer till uttryck i artikel 76.4, där det stadgas att de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas på ett ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt sätt. I artikel 78 anges ett antal faktorer som ska beaktas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar: kostnader för att uppfylla försäkringsåtagandena, inflationen samt de ersättningar som försäkringsföretaget förväntar sig att utbetala. I samband med genomförandet av tjänstepensionsdirektivet i svensk rätt infördes ett krav på att avsättningarna för tjänstepensionsverksamhet ska beräknas på ett aktsamt sätt (se artikel 15 i tjänstepensionsdirektivet och 5 kap. 7 § FRL). Ett snarlikt krav kommer fortsättningsvis att gälla för all försäkringsverksamhet. I dessa fall krävs – förutom aktsamhet – dessutom att antagandena som ligger till grund för avsättningarna ska vara tillförlitliga och objektiva . Detta innebär exempelvis att beräkningen av avsättningarna ska vara förenlig med information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om försäkringsrisker. Det följer av nu föreslagen princip för aktsam beräkning att dessa faktorer ska beaktas vid denna. Mot denna bakgrund anser regeringen – till skillnad från Aktuarieföreningen – att det saknas skäl att nu frångå den valda terminologin i FRL till följd av genomförandet av Solvens II-direktivet i svensk rätt. Genom Solvens II-direktivet sker en övergång från ett system där försäkringstekniska avsättningar ska innehålla inbyggda säkerhetsmarginaler till följd av att betryggande antaganden ska göras (se 5 kap. 153

6 § FRL), till ett system där avsättningarna ska beräknas marknadsbaserat och mera direkt motsvara försäkringsåtagandenas ekonomiska värde. Den kapitalbuffert som i dagens regelverk skapas genom kravet på betryggande antaganden ligger i det nya regelverket dels i kravet på en riskmarginal vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar, dels i den nya regleringen i fråga om kapitalkrav. Inom solvenskapitalkravet ska alla risker i företaget beaktas, således även de risker som är förenade med förändringar i försäkringsåtagandens storlek, t.ex. till följd av räntefall. Det finns således anledning att i lag precisera att beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska grundas på antaganden om riskmått, räntesatser och driftskostnader som var för sig är aktsamma, tillförlitliga och objektiva samt att denna princip om aktsam beräkning ska gälla för all försäkringsverksamhet. Mot denna bakgrund torde det vara obehövligt att införa en uttrycklig lagbestämmelse om att avsättningarna ska motsvara kraven i artikel 76.3, dvs. att avsättningarna ska vara förenliga med information från de finansiella marknaderna m.m. Detta får anses följa av att beräkningarna ska vara tillförlitliga och objektiva. Artikeln bör emellertid genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Av artikel 78 i Solvens II-direktivet framgår att kostnader för att uppfylla försäkringsförpliktelserna, inflationen och förväntade utbetalningar till försäkringstagare ska beaktas vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar. Inte heller i detta fall torde någon särskild bestämmelse i lag vara nödvändig. Det får anses följa av nu föreslagen aktsamhetsprincip att dessa faktorer ska beaktas vid beräkningen. Artikeln bör emellertid genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

10.2.4 Beräkning av försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: De försäkringstekniska avsättningarna utgörs av summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden och en riskmarginal. Den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Riskmarginalen ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva, utöver den bästa skattningen, för att ta över och infria försäkringsföretagets åtaganden mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår mer detaljerade bestämmelser om de antaganden som ska göras vid beräkningen av bästa skattningen och om den ränta som ska användas vid beräkningen. Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att begreppet avgiven återförsäkring bör användas i stället för belopp som kan återfås på grund 154

av återförsäkring. Aktuarieföreningen påpekar att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden och inte nuvärdet av förväntade framtida kassaflöden. Skälen för regeringens förslag: Artikel 77 i Solvens II-direktivet innehåller de grundläggande reglerna om beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna. Av artikel 77.1 framgår att de försäkringstekniska avsättningarna ska utgöra summan av en bästa skattning och en riskmarginal. Därefter meddelas i artikel 77.2 föreskrifter om hur den bästa skattningen ska beräknas. Det anges där att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden, med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta löptider. Beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på aktuell och trovärdig information och realistiska antaganden och utföras med lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Alla in- och utflöden av likvida medel som krävs för fullgörandet av försäkringsåtagandena ska beaktas. Beräkningen ska göras utan avdrag för belopp som kan återfås till följd av avgiven återförsäkring eller från specialföretag. I artikel 77.3 föreskrivs att riskmarginalen ska vara tillräcklig för att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som ett annat försäkringsföretag kan förväntas kräva för att ta över de aktuella försäkringsåtagandena. Huvuddelen av de försäkringstekniska avsättningarna beräknas, som Aktuarieföreningen har påpekat, utifrån ett förväntat nuvärde av försäkringsåtagandena. Denna del av avsättningarna utgörs av den bästa skattningen av framtida kassaflöden. Därutöver ska en riskmarginal läggas till den bästa skattningen för att säkerställa att de försäkringstekniska avsättningarna uppgår till ett belopp som motsvarar vad försäkringsföretaget skulle behöva betala för att överföra sina åtaganden till ett annat försäkringsföretag. Det är således lämpligt att i lag införa en regel som motsvarar direktivets grundläggande bestämmelse om avsättningarnas omfattning. Det får emellertid anses följa av principen om aktsam beräkning att beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på aktuell och trovärdig information. Detsamma gäller att beräkningen av den bästa skattningen ska bygga på realistiska antaganden. I det begreppet ligger en avgränsning mot det i dagens FRL använda begreppet betryggande antaganden, som innebär att avsättningarna ska innefatta inbyggda säkerhetsmarginaler (se 5 kap. 6 § FRL och prop. 2004/05:165 s. 159 f.). Vidare får det även anses följa av principen om aktsam beräkning att företaget beaktar alla in- och utbetalningar som krävs för att reglera åtagandena under deras återstående ansvarstid (jfr artikel 77.2 första– tredje styckena). Artikeln bör på detaljnivå genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Av artikel 77.2 fjärde stycket i Solvens II-direktivet framgår att den bästa skattningen ska göras utan avdrag för belopp som kan återfås på grund av återförsäkringsavtal eller från specialföretag och att dessa belopp ska beräknas separat enligt artikel 81. En lagbestämmelse bör införas som motsvarar den direktivartikeln. Som Finansinspektionen har påtalat, bör det etablerade begreppet avgiven återförsäkring användas om 155

den återförsäkring som ett försäkringsföretag tecknar hos ett annat försäkringsföretag. Begreppet mottagen återförsäkring bör användas om den återförsäkring som ett försäkringsföretag meddelar åt andra försäkringsföretag. De belopp som ett försäkringsföretag kan återfå på grund av olika återförsäkringsarrangemang ska beräknas särskilt och tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida. Detta bör framgå av lag, medan bestämmelserna i artikel 81 om beräkning av de belopp som kan återkrävas bör tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Av artikel 77.4 framgår att som huvudregel ska den bästa skattningen och riskmarginalen beräknas separat. Detta behöver dock inte ske då det finns ett finansiellt instrument på tillgångssidan som motsvarar försäkringsåtagandet. Detta är fallet bl.a. i fråga om fondförsäkring, då försäkringsföretagets åtagande i förhållande till försäkringstagaren motsvaras av ett innehav av andelar i investeringsfonder. Av artikel 77.5 följer att riskmarginalen ska beräknas genom att fastställa kostnaden för att ha en kapitalbas motsvarande solvenskapitalkravet under försäkringsåtagandenas återstående löptid. De detaljerade bestämmelserna i artikel 77.4 och 77.5 om beräkningarna bör genomföras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det ska avslutningsvis noteras att Europeiska kommissionen enligt artikel 86 i Solvens II-direktivet ska meddela föreskrifter om beräkning av riskmarginalen, vilket kommer att ske i form av delegerade akter och tekniska standarder för genomförande.

10.2.5 Extrapolering av den riskfria räntestrukturen

Regeringens bedömning: De nya bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om att den riskfria räntestrukturen ska bygga på information från relevanta finansiella instrument och att extrapolering av räntestrukturen ska ske för de löptider där marknaderna för de finansiella instrumenten eller för obligationer inte är tillräckligt djup, likvid eller transparent kräver inga lagstiftningsåtgärder. Bestämmelserna i direktivet om vilka uppgifter kring de riskfria räntesatserna som ska fastställas och offentliggöras av Eiopa kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 77.2 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att bästa skattningen av framtida kassaflöden ska fastställas med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Nu föreslås att de mer detaljerade bestämmelserna kring bl.a. beräkningen av den bästa skattningen ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Detta innebär bl.a. att bestämmelserna i artikel 77.2 första stycket tas in i lag utan att någon uttrycklig hänvisning till den ”riskfria räntestrukturen” görs. Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det bestämmelser i Solvens II-direktivet om principerna för hur den riskfria räntan närmare ska bestämmas, särskilt vid långa löptider. Enligt de nya bestämmelserna 156

– artikel 77a första stycket i Solvens II-direktivet – ska förfarandet för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen utnyttja och vara förenlig med information som erhålls från relevanta finansiella instrument. Vid fastställandet ska hänsyn tas till relevanta finansiella instrument för aktuella löptider där marknaderna för såväl finansiella instrument som obligationer är djupa, likvida och transparenta. För löptider där marknaderna för de relevanta finansiella instrumenten eller för obligationer inte är djupa, likvida och transparenta ska de riskfria räntesatserna extrapoleras. Enligt den nya artikel 77a andra stycket ska den extrapolerade delen av den riskfria räntestrukturen bygga på terminskurser som konvergerar smidigt från en eller flera räntesatser i förhållande till de längsta löptiderna för vilka de relevanta finansiella instrumenten och obligationerna kan observeras på en djup och likvid marknad, till en slutlig terminskurs. Av artikel 2.23 i omnibus II-direktivet framgår att Eiopa kvartalsvis och för varje relevant valuta ska fastställa och offentliggöra riskfria räntesatser för relevanta löptider (jfr nya artikel 77e 1a i Solvens IIdirektivet). De nya bestämmelserna – som är riktade till såväl Eiopa som till försäkringsföretagen – kring fastställandet av de riskfria räntesatserna är av sådan teknisk karaktär att de inte behöver framgå av lag, utan i stället kan meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Mot bakgrund av att det nu föreslås ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning (se avsnitt 11.2.1), kräver de nya bestämmelserna i artikel 77a inga ytterligare lagstiftningsåtgärder. I detta sammanhang kan göras en jämförelse med förslaget till genomförande av artikel 77.5 andra och tredje styckena i Solvens IIdirektivet, som handlar om fastställandet av den räntesats som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen. Det har nu förutsatts att dessa mer tekniska bestämmelser meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag (se avsnitt 11.2.4). Bestämmelserna i den nya artikel 77e är riktade till Eiopa och kommissionen och kräver därför inga lagstiftningsåtgärder.

10.2.6 Matchningsjustering av den riskfria räntestrukturen

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag använder en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen. Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 77.2 i Solvens II-direktivet framgår att beräkningen av bästa skattningen ska ske med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Nu föreslås att artikel 77.2 genomförs genom en lagbestämmelse om att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Möjlighet att matchningsjustera de riskfria räntesatserna Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det – genom en ny artikel 77b i Solvens II-direktivet – en möjlighet för försäkringsföretagen att, efter tillstånd från tillsynsmyndigheten, på vissa typer av åtaganden tillämpa en s.k. matchningsjusterad riskfri ränta. Bakgrunden till bestämmelserna om matchningsjustering behandlas i skäl 31till omnibus II-direktivet, där det bl.a. framgår att bestämmelserna har sin grund i att obligationer och andra liknande tillgångar som ägs under hela dess löptid inte ger upphov till s.k. spreadrisk. För att undvika att denna spreadrisk – som uppstår till följd av kraven på värdering till verkligt värde – ”felaktigt” påverkar ett försäkringsföretags kapitalbas, ska företagen ha möjlighet att på visst sätt justera de riskfria räntesatserna som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Av skäl 31 framgår vidare att tillämpningen av matchningsjusteringen ska vara föremål för tillståndsprövning och att det ska ställas strikta krav i syfte att säkerställa att företaget kan behålla tillgångarna under hela dess löptid.

Förutsättningarna för tillstånd I den nya artikel 77b.1 första stycket anges de närmare förutsättningar (kraven) som måste vara uppfyllda för att tillsynsmyndigheterna ska kunna tillåta att ett försäkringsföretag använder matchningsjusterade riskfria räntesatser. Kraven, som är relativt detaljerade, kan sammanfattningsvis och förenklat sägas handla om att ringa in vilka typer av ”portföljer” (tillgångar och åtaganden) som medför behov av justeringar i de riskfria räntesatser som ska användas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Enligt regeringens bedömning bör möjligheten att få tillstånd till matchningsjustering framgå av lag, medan de närmare kraven för tillstånd kan tas in i föreskrifter på lägre nivå. En liknande lagstiftningsteknik har nu använts när det gäller t.ex. möjligheten att använda s.k. företagsspecifika parameterar. Här bör särskilt nämnas att det av skäl 37 i omnibus II-direktivet framgår att matchningsjusteringen inte bör innebära krav på att medlemsländerna har något juridiskt begrepp för separerade fonder i den nationella regleringen.

Förbud mot att återgå till en räntestruktur utan matchningsjustering Genom den nya artikeln 77b.2 första meningen i Solvens II-direktivet införs en bestämmelse om att ett försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda matchningsjustering inte får återgå till att använda riskfria räntesatser utan matchningsjustering. Bestämmelsen bör tas in i lag, efter mönster från den lagstiftningsteknik som nu har valts när det gäller s.k. återgång till standardmodell.

10.2.7 Matchningsjustering i relation till andra justeringar av den riskfria räntan

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om att matchningsjustering inte får användas på en riskfri räntestruktur som är volatilitetsjusterad enligt bestämmelserna om detta, eller som är justerad enligt de särskilda övergångsbestämmelserna om den riskfria räntestrukturen bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det – genom den nya artikel 77b.3 i Solvens II-direktivet – bestämmelser om att matchningsjustering inte får användas i kombination med volatilitetsjustering eller den justering av de riskfria räntestrukturen som kan ske enligt de särskilda övergångsreglerna. Bestämmelserna är av teknisk karaktär och bör därför genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. De aktuella bestämmelserna bör meddelas med stöd av det förslag till bemyndigande som nu lämnas beträffande de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

10.2.8 Beräkning av matchningsjusteringen

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om de principer som ska gälla vid beräkningen av matchningsjusteringen bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det – genom den nya artikel 77c i Solvens II-direktivet – bestämmelser om de principer som ska gälla vid beräkningen av matchningsjusteringen. Dessa principer, som är av teknisk karaktär, bör lämpligen genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. De aktuella bestämmelserna bör meddelas med stöd av det förslag till bemyndigande som nu lämnas beträffande de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

10.2.9 Volatilitetsjustering av den riskfria räntestrukturen

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur volatilitetsjusteringen ska fastställas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 77.2 i Solvens II-direktivet framgår det att bästa skattningen ska beräknas med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Nu föreslås att artikel 77.2 införlivas genom en lagbestämmelse om att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning. Genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet införs det en ny artikel 77.d i Solvens II-direktivet som innehåller bestämmelser om möjligheten att använda s.k. volatilitetsjustering av den riskfria räntestrukturen. Av skäl 32 till omnibus II-direktivet framgår att syftet med bestämmelserna om volatilitetsjustering är att är att motverka s.k. procykliskt agerande i investeringsprocesserna. Genom volatilitetsjusteringen mildras effekterna av överdrivna eller mycket stora räntedifferenser eller spreadar för obligationer. Det framgår också att volatilitetsjusteringen ska bygga på olika referensportföljer, och att effekterna av volatilitetsjusteringar på företagens finansiella position bör offentliggöras. Av skäl 33 till omnibus II-direktivet framgår att det – med hänsyn till vikten av diskontering – bör fastställas enhetliga villkor för företagens val av diskonteringsränta och att detta ska ske genom att ge kommissionen rätt att fastställa riskfria räntesatser och de grundläggande räntedifferenser som ska användas för beräkningen av matchnings- och volatilitetsjusteringarna. Enligt den nya artikel 77d.1 får medlemsländerna kräva att volatilitetsjustering endast får användas efter tillstånd (förhandsgodkännande) från tillsynsmyndigheten. Det är svårt att se några skäl för att införa krav på särskilda tillstånd för volatilitetsjustering. Av lag bör i stället framgå att det finns en möjlighet för försäkringsföretaget att använda volatilitetsjustering. En sådan bestämmelse bör placeras i anslutning till bestämmelserna om matchningsjustering. Bestämmelserna om hur volatilitetsjusteringen närmare ska fastställas – se artikel 77d.2–77d.4 – är av sådan teknisk karaktär att de lämpligen bör meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Här bör nämnas att fastställandet av volatilitetsjusteringen delvis kommer att bygga på uppgifter som ska fastställas av kommissionen och Eiopa (se artikel 77e). Även bestämmelserna om hur en användning av volatilitetsjustering förhåller sig till användningen av matchningsjustering och solvenskapitalkravet – se artikel 77d.4a och 77d.4b – kan meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag. 160

De bestämmelser som nu föreslås bli genomförda genom föreskrifter på lägre nivå kräver lämpligen ett särskilt bemyndigande, som bör placeras i anslutning till de bemyndiganden som har föreslagits kring matchningsjusteringen.

10.2.10 Nya regler om vad Europiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ska fastställa i fråga om riskfri räntestruktur m.m.

Regeringens bedömning: Bestämmelser om vad Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ska fastställa och offentliggöra i fråga om riskfria räntesatser, grundläggande räntedifferenser och volatilitetsjusteringar föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det genom en ny artikel 77e i Solvens II-direktivet bestämmelser om att Eiopa för varje relevant valuta ska lägga fast – och med vissa intervall offentliggöra – riskfria räntesatser, grundläggande räntedifferenser som ska använda vid beräkningen av matchningsjusteringar och en volatilitetsjustering för respektive nationell marknad och löptid. Bestämmelser som riktar sig till Eiopa behöver inte genomföras i nationell lagstiftning.

10.2.11 Överskottsmedel

Regeringens bedömning: Av de föreslagna bestämmelserna om kapitalbas framgår att överskottsmedel som finns redovisade i konsolideringsfonden ska klassificeras som nivå 1. Detta medför att sådana medel inte ska tas med vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Det saknas därför anledning att ta in en uttrycklig bestämmelse om detta i regleringen av försäkringstekniska avsättningar.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Utredningen har föreslagit att en särskild bestämmelse som klargör att försäkringstekniska avsättningar inte behöver göras motsvarande förväntade framtida utbetalningar av överskottsmedel ur konsolideringsfonden hos ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst. Remissinstanserna: Livförsäkringsutredningen menar att utredningens föreslagna lagbestämmelse är obehövlig. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 78.3 i Solvens IIdirektivet framgår att försäkringsföretagen vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ta hänsyn till alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberättigade. Artikeln omfattar bl.a. framtida återbäring som försäkringsföretaget förväntar sig att utbetala, oavsett om återbäringen är garanterad genom avtal eller inte. Detta gäller 161

dock inte om ersättningarna omfattas av artikel 91.2. I den artikeln föreskrivs att nationell lagstiftning kan medge att vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare och ersättningsberättigade (överskottsmedel) inte ska betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i den utsträckning de aktuella medlen uppfyller de egenskaper och kriterier som krävs för att klassificeras som nivå I. Det särskilda undantaget vad gäller överskottsmedel är tillämpligt beträffande konsolideringsfonden i ömsesidiga livförsäkringsföretag och livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst. Att försäkringstekniska avsättningar inte behöver göras motsvarande förväntade betalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade av medel ur konsolideringsfonden är av mycket stor betydelse för den svenska försäkringsmarknaden. Av förslaget till 7 kap. 10 § FRL framgår att konsolideringsfonden inte ska betraktas som ett försäkringsåtagande utan som en del av kapitalbasen. Det behövs därför inte, såsom Livförsäkringsutredningen har påpekat, någon bestämmelse i det nu behandlade lagkapitlet om försäkringstekniska avsättningar.

10.2.12 Värdering av finansiella garantier och optioner

Regeringens förslag: Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av garantier och optioner i de ingångna försäkringsavtalen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas beräkning i detta avseende.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår även att en särskild bestämmelse ska införas om att värdet på en option ska grundas på sannolikheten för att optionen kommer att utnyttjas. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 79 i Solvens II-direktivet följer att värdet av finansiella garantier och optioner i försäkringsavtal ska beaktas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Där anges också att de antaganden om utnyttjande av optioner som ett försäkringsföretag gör ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information. Vidare sägs att antagande ska ta hänsyn till hur förändringar i finansiella och andra förhållanden kan påverka sannolikheten för att en avtalad option utnyttjas. Som exempel på optioner nämns i direktivartikeln möjligheten för försäkringstagaren att välja att premiebetalningar ska upphöra under en viss period och möjlighet för en försäkringstagare att få en försäkring återköpt av försäkringsföretaget (jfr 11 kap. 5 § försäkringsavtalslagen [2005:104]). Ett ytterligare exempel är möjligheten för försäkringstagare att ändra mottagare av en efterlevandeförmån. Det bör särskilt noteras att bestämmelsen i direktivet också avser optioner som försäkringsföretaget kan ha gentemot försäkringstagaren. Med begreppet garanti avses bl.a. avtalsvillkor om garanterad avkastning på insatt kapital, s.k. garanterad återbäring.

Det finns skäl att instämma i utredningens bedömning att den grundläggande bestämmelsen om att hänsyn ska tas till garantier och optioner bör tas in i lag. Däremot behöver de antaganden som ska göras beträffande sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att utnyttja avtalade optioner inte uttryckligen anges i lag. Inte heller det förhållandet att antagandena ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information behöver hanteras på denna författningshierarkiska nivå. Reglerna i artikel 79 andra stycket bör i stället genomföras i föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

10.2.13 Uppdelning av försäkringsrisker vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: Vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar ska ett försäkringsföretag dela upp sina försäkringsåtaganden i försäkringsrisker av likartat slag eller åtminstone efter försäkringsföretagets olika affärsgrenar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter de försäkringstekniska avsättningarnas beräkning i detta avseende.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock att uttrycket riskgrupper används för att beteckna den enhet vari fördelning ska ske. Utredningen förslår inte att det närmare i lag ska anges hur fördelningen ska ske. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att bestämmelsen bör närmare knyter an till direktivets lydelse om begreppet homogena riskgrupper. Vidare menar inspektionen att det i lag bör anges att fördelningen ska ske i vart fall efter affärsgrenar. Skälen för regeringens förslag: Enligt den svenska språkversionen av artikel 80 i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretags förpliktelser, vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar fördelas på homogena riskgrupper, åtminstone efter klasser. Den uppdelning som direktivet föreskriver bör framgå av FRL. Bestämmelsen måste, som utredningen funnit, förstås som att en separat beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna ska ske för olika typer av risker. Lagbestämmelsens avfattning bör närmare återspegla detta ändamål. Därför föreslås – i linje med vad Finansinspektionen har anfört – uttrycket ”försäkringsrisker av likartat slag” i stället för ”homogena riskgrupper”. Det förra uttrycket framstår dessutom som mer lättbegripligt. Vidare bör begreppet klasser inte användas vid fördelningen av åtagandena eftersom den nu aktuella fördelningen inte har någon koppling till bestämmelserna om försäkringsklasser i 2 kap. FRL. I stället bör, som Finansinspektionen förordar, begreppet affärsgrenar användas. Även beträffande nu aktuell lagbestämmelse bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges möjlighet att meddela föreskrifter.

10.2.14 Approximationer

Regeringens förslag: Förutsättningarna för ett försäkringsföretags användande av lämpliga närmevärden (approximationer) vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden och av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring och från specialföretag, genomförs genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att ett krav ska uppställas på att approximationer endast ska få användas då ett försäkringsföretag kan visa att det är lämpligt. Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 82 första stycket i Solvens II-direktivet följer att medlemsstaterna ska se till att försäkringsföretag har upprättat interna processer och metoder för att säkerställa att de uppgifter som används vid beräkningen av deras försäkringstekniska avsättningar är lämpliga, fullständiga och riktiga. Av den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 3 § FRL framgår att ett försäkringsföretag ska ha tillräckliga system, resurser och rutiner för att kunna bedriva verksamheten kontinuerligt och i enlighet med de regler som gäller för verksamheten (se avsnitt 15.4). Detta får anses inbegripa att företaget ska ha de interna processer och metoder som krävs för att säkerställa att de uppgifter som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna är lämpliga, fullständiga och riktiga. Av artikel 82 andra stycket i direktivet framgår att företagen har viss möjlighet att använda approximationer vid brister i informationsunderlaget. En approximation är en beräkning av ett ungefärligt värde eller en metod att beräkna ett ungefärligt värde. Artikeln innebär att ett försäkringsföretag får använda lämpliga närmevärden (approximationer) vid beräkningen av den bästa skattningen av framtida kassaflöden och av belopp som kan återfås på grund av avgiven återförsäkring och från specialföretag. Detta under förutsättning av att försäkringsföretagets informationsunderlag på grund av särskilda omständigheter inte är av tillräcklig mängd och kvalitet för användning av en försäkringsmatematiskt tillförlitlig beräkningsmetod. Detta får anses följa av principen om aktsam beräkning (se förslaget till 5 kap. 4 §). Därför behövs ingen särskild lagbestämmelse motsvarande den direktivartikeln. Artikeln bör i stället genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

10.2.15 Jämförelse med gjorda erfarenheter

Regeringens förslag: Förutsättningarna för att ett försäkringsföretag ska göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs vid beräkning av bästa skattningen av framtida kassaflöden efter jämförelser av gjorda erfarenheter, genomförs genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Av den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 3 § FRL framgår att ett försäkringsföretag ska ha tillräckliga system, resurser och rutiner för att kunna bedriva verksamheten kontinuerligt och i enlighet med de regler som gäller för verksamheten (se avsnitt 15.4). Detta får anses inbegripa att företaget ska ha de interna processer och metoder som krävs för att säkerställa att bästa skattningar av framtida kassaflöden och att de antaganden som bygger på dessa jämförs med gjorda erfarenheter. Därför krävs inte någon särskild lagbestämmelse motsvarande artikel 83 första stycket i Solvens IIdirektivet. Av bestämmelserna i artikel 83 andra stycket följer ett krav på anpassningar av metoder och antaganden vid konstaterad avvikelse från gjorda erfarenheter. Ett försäkringsföretag ska regelbundet jämföra den bästa skattningen av framtida kassaflöden och de antaganden som den bästa skattningen bygger på med de erfarenheter som man har gjort. Om en sådan jämförelse påvisar en systematisk avvikelse mellan de erfarenheter som ett försäkringsföretag har gjort och dess beräkning av den bästa skattningen av framtida kassaflöden, ska försäkringsföretaget göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs. En aktsam beräkning av försäkringstekniska avsättningar får anses kräva sådana jämförelser och anpassningar som avses i nämnd artikel (se förslaget till 5 kap. 4 §). Därför behövs ingen särskild lagbestämmelse motsvarande den direktivartikeln. Artikeln bör i stället genomföras genom föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

11 Investeringar

11.1 Behandlingen av nuvarande bestämmelser

Regeringens förslag: Solvens II-direktivets bestämmelser om försäkringsföretagens investeringar införs till övervägande del i lag och ersätter merparten av de nuvarande bestämmelserna om skuldtäckning och placering av tillgångar i försäkringsrörelselagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: De nuvarande reglerna om investeringar tar endast viss hänsyn till om tillgångarna har matchats med försäkringsföretags skuldsidan, dvs. om tillgångarna har en löptid som är anpassad till de utbetalningar man förväntar sig och att räntekänsligheten i värdet av tillgångar och skulder kan vara ungefär lika. Nuvarande reglering tar inte heller hänsyn till diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen. Ytterligare en nackdel med den nuvarande regleringsmodellen är att det finns en risk att tillsynen främst riktas in på att kontrollera att investeringarna ryms inom angivna gränser. Bland fördelarna med dagens modell kan nämnas att regleringen är relativt enkel och robust. Faktorer som innebär fördelar när det gäller tillämpning och tillsyn. Solvens II-direktivets bestämmelser om investeringar ersätter nu motsvarande regler i de direktiv som upphävs av Solvens II-direktivet. De upphävda EU-rättsliga reglerna har legat till grund för flertalet av de befintliga bestämmelserna i FRL om skuldtäckning och placeringar av tillgångar. Dessa bestämmelser måste således upphävas och ersättas av regler som genomför Solvens II-direktivets bestämmelser i FRL.

11.2 Grundläggande investeringsbestämmelser

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt. Vid intressekonflikt mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna, ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen. Investeringar får bara göras i finansiella instrument och andra tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömningen. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar ska göras så att lämplig riskspridning uppnås. Samtliga tillgångar ska, med beaktande av företagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning, investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig. Tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga för försäkringsföretaget. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med lämplig riskspridning och förvaring av tillgångar.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Utredningen föreslår även att en investering både ska vara säker och lönsam. Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att kravet på att investeringarna både ska vara säkra och lönsamma i praktiken är svårt att 166 uppfylla. En sådan bedömning bör snarare utgå ifrån när investerings-

riktlinjerna beslutades och när investeringen gjordes och dessutom ska bedömningen göras över en relevant tidsperiod. Angående investeringens förvaring bör det tydliggöras att det handlar om var den geografiskt är lokaliserad. Försäkringsjuridiska föreningen anser att det bör förtydligas att investeringarnas tillgänglighet härrör till dess geografiska lokalisering. AFA Försäkring menar att den skyddsvärda kretsen vid intressekonflikter ska tydliggöras i lag så att det även innefattar andra ersättningsberättigade. Skälen för regeringens förslag: Inledningsvis bör en övergripande frågan om val av begreppet ”investeringar” eller ”placeringar” ventileras. För att tydliggöra skillnaden mot nuvarande regelverk – där den då valda termen placeringsregler framför allt avser de tillgångar som redovisas under rubriken Placeringstillgångar i den publika balansräkningen – bör i stället termen investeringar användas framöver. Enligt artikel 132.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att försäkringsföretaget investerar sina tillgångar enligt aktsamhetsprincipen som preciseras i artikel 132.2–132.4. Denna grundläggande bestämmelse om ett försäkringsföretags investeringar bör införas i lag. Uppkommer det intressekonflikter ska försäkringsföretagen eller de enheter som förvaltar företagens tillgångsportföljer se till att placeringarna görs i försäkringstagarnas bästa intresse (artikel 132.2 fjärde stycket). Det bör betonas att detta är en grundläggande utgångspunkt för investeringarna. Skyddskretsen bör dock, i enlighet med vad AFA Försäkring har anmärkt, utvidgas så att den omfattar även andra ersättningsberättigade än försäkringstagarna. En bestämmelse med ett sådant innehåll bör tas in i lag. Enligt i artikel 132.2 första stycket ska ett försäkringsföretag investera hela sina tillgångsportföljer i tillgångar vars risker kan identifieras mätas, övervakas, hanteras, kontrolleras och rapporteras. En bestämmelse med detta innehåll bör tas in i lag som en sådan grundläggande princip om riskkontroll som gäller för alla investeringar. Enligt samma direktivbestämmelse ska ett försäkringsföretags investeringar också klara det övergripande solvensbehovet enligt den egna risk- och solvensbedömningen (ORSA), vilket också bör infogas i lag. Enligt artikel 132.2 andra stycket ska alla tillgångar och särskilt de som täcker minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet investeras på ett sätt som tillförsäkrar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som helhet. Dessutom ska tillgångarnas lokalisering vara sådan att deras åtkomst garanteras. Regeringen håller med Svensk Försäkring om att det i praktiken kan vara svårt att uppfylla krav på att en investering både ska vara garanterat säker och lönsam. Det finns därför skäl att i stället mer allmänt stadga att försäkringsföretaget ska göra sina investeringar med en lämplig riskspridning för att inte riskera att tillgångar som ska täcka solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav urholkas. En allmän bestämmelse om riskspridning bör således tas in i lag. Denna allmänna riskspridningsregel bör kompletteras med en bestämmelse om att samtliga tillgångar ska – med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning – investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och förväntad avkastning 167

tillräcklig. Kraven ska enligt förslaget bli gällande för samtliga tillgångar i försäkringsföretaget. Det bör betonas att detta inte innebär att ett försäkringsföretag är förhindrat att placera i t.ex. illikvida tillgångar, så länge aktsamhetsprincipen iakttas. Följaktligen kan företaget ha enskilda investeringar som inte klarar samtliga kvalitetskrav så länge företagets investeringar totalt sett uppfyller kraven om aktsamma investeringar. När det gäller tillgångarnas lokalisering har Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska Föreningen anfört att det bör tydliggöras att det här är fråga om var tillgångarna geografiskt är allokerade. En sådan precisering får emellertid anses som obehövlig. Det får anses tillräckligt med en mer allmänt hållen regel som stadgar att ett försäkringsföretags tillgångar ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget, kompletterat med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om tillgångarnas lokalisering. Detta krav på lokalisering av tillgångar bör emellertid tolkas så att de dels ska vara geografiskt lokaliserade så att tillgänglighet garanteras, dels att de i övrigt ska vara åtkomliga för försäkringsföretaget så att de kan realiseras vid behov. Det ska även finnas möjlighet till kontroll av tillgångarnas existens och värde. Även en regel om att tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga för företaget bör tas in i lag. De mer detaljerade bestämmelserna kring hur riskspridningen ska utföras – enligt artikel 132.4 fjärde och femte stycket – och hur tillgångarna ska vara förvarade, bör däremot meddelas i förskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

11.3 Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar

Regeringens förslag: Investeringar i derivatinstrument får göras för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltning av företagets tillgångar och skulder. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om användningen av derivatinstrument.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte att derivatinstrument även ska få användas för att underlätta en effektiv förvaltning av försäkringsföretagets skulder. Utredningen föreslår däremot att det i lag anges vilka särskilda begränsningar som avses. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att derivatinstrument även ska få användas för att underlätta en effektiv förvaltning av försäkringsföretagets skulder. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 132.4 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska kunna använda 168

sig av derivatinstrument för att reducera riskerna eller underlätta en effektiv portföljförvaltning. Enligt 6 kap. 32 § FRL får ett försäkringsföretag använda optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar. Enligt 2 kap. 2 § i Finansinspektionens föreskrift och allmänna råd om skuldtäckning i svenska försäkringsföretag (FFFS 2011:20) får derivat som påverkar värdet av skuldtäckningstillgångarna beaktas vid värderingen av tillgångar. Derivatinstrument kan användas till att sänka risken i förvaltningen, vilket förbättrar möjligheterna för försäkringsföretagen att matcha tillgångarna mot skulderna och kan på så sätt bidra till en effektivare portföljförvaltning. En investering i ett derivatinstrument ska göras i enlighet med aktsamhetsprincipen vilket är i linje med övriga investeringar. De nuvarande begreppen optioner och terminskontrakt bör ersättas med derivatinstrument för att närmare ansluta till bestämmelserna i artikeln. Även om derivatinstrument är ett något vidare begrepp än optioner och terminskontrakt bedömer regeringen att detta motsvarar gällande rätt. I tidigare lagtext fanns det också utrymme för försäkringsföretagen att använda liknande finansiella instrument och möjliggjorde således företagen kunde använda andra derivat. Ett bra exempel på när försäkringsföretagen minskar sin risk i portföljförvaltningen med hjälp av derivat är vid köp av utländska tillgångar då företaget kan använda valutaderivat för att säkra sig mot valutarisken. Vidare anges i artikel 132.4 tredje stycket att investeringar som görs i tillgångar vilka inte handlas på en reglerad finansmarknad, ska hållas på aktsamma nivåer. Exempel på sådana tillgångar är finansiella instrument som aktier och derivatinstrument som handlas på oreglerade marknadsplatser. Dessa marknadsplatser lyder inte under samma omfattande regelverk som reglerade marknadsplatser, vilket kan bidra till att värderingen av tillgångarna blir betydligt osäkrare, svårare att omsätta och mindre transparenta. Mot denna bakgrund bör det i lag införas en allmän regel som innebär att derivatinstrument får användas för att sänka risken i ett försäkringsföretag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar och skulder. Det finns således anledning att instämma i Finansinspektionens bedömning att derivatinstrument även bör få användas för att effektivisera förvaltningen av försäkringsföretagets skulder. Detta innebär exempelvis att derivat kan användas för att anpassa kassaflöden för utbetalningar till försäkringstagarna. De detaljerade villkoren för hur derivatinstrument får användas i förvaltningen samt hur tillgångarna ska vara diversifierade enligt artikel 132.4 fjärde och femte styckena, bör meddelas i föreskrifter från regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

11.4 Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: För tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar ska, utöver vad som följer av övriga bestämmelser, gälla att dessa tillgångar investeras på ett, med hänsyn till åtagandenas art och löptid, lämpligt sätt. Investering av dessa tillgångar ska även göras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen, med beaktande av de eventuella mål för investeringarna som ställts upp och offentliggjorts. Särskilda regler ska gälla för tillgångar som svarar mot avsättningar för vilka försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken. Premier i fondförsäkringar ska av försäkringstagaren investeras i andelar i fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. Försäkringspremier som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än det som gäller fondförsäkringstillgångar, ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de tillgångar referensvärdet baseras på.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 132.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet framgår att tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsättningar ska investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och duration. Dessa tillgångar ska investeras i alla försäkrings- och förmånstagares bästa intresse, med hänsyn till eventuella uppställda mål för placeringarna. En bestämmelse som motsvarar nämnda krav bör tas in i lag. Sådana tillgångar som försäkringstagaren bär placeringsrisken för ska placeras med utgångspunkt i vad som sägs i artikel 132.3 andra–fjärde styckena. Av andra stycket i artikeln framgår att i de fall förmånerna enligt försäkringsavtal är direkt knutna till värdet av andelar i ett fondföretag eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av ett försäkringsföretag, ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende förmånerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar. Av tredje stycket i artikeln följer att i de fall förmånerna är direkt knutna till ett aktieindex eller annat referensvärde ska de försäkringstekniska avsättningarna så när som möjligt motsvaras av andelar motsvarande referensvärdet, eller om uppdelning på andelar inte skett, av tillgångar vilka så nära som möjligt motsvarar de tillgångar på vilket referensvärdet är baserat. Dessa särskilda regler för tillgångar som ska motsvara försäkringstekniska avsättningar och skydda försäkringstagarens avtalade förmåner bör tas in i lag. Vidare följer av artikel 132.3 fjärde stycket att om förmånerna innefattar en garanterad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån, ska de tillgångar som motsvarar ytterligare försäkringstekniska avsättningar för den garanterade förmånen omfattas

av bestämmelserna enligt andra och tredje stycket. Även denna bestämmelse bör tas in i lag.

11.5 Investeringsfrihet

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om investeringsfrihet och förbud mot förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller försäkringsföretagens investeringsbeslut föranleder inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 133.1 i Solvens IIdirektivet framgår att medlemsstaterna inte får föreskriva att försäkringsföretag ska investera i vissa tillgångsslag. Vidare följer av artikel 132.2 att medlemsstaterna inte får kräva förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller placeringsbeslut angående tillgångar i ett försäkringsföretag. De nu aktuella bestämmelserna riktar sig till medlemsstaterna och ska beaktas när medlemsstaterna inför investeringsregler för försäkringsföretag. Det föreligger därför inte något behov av lagstiftningsåtgärder med anledning av bestämmelserna i artiklarna.

11.6 Tillgångarnas förvaring m.m.

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet som rör förbud mot regler om vissa tillgångars förvaring och viss pantsättning av tillgångar föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 134.1 första stycket i Solvens II-direktivet följer att medlemsstaterna, när det gäller försäkringsrisker som är belägna inom EES, inte får kräva att tillgångar som innehas för att motsvara de försäkringstekniska avsättningar som hänför sig till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss medlemsstat. Av artikel 134.1 andra stycket framgår att medlemsstaterna inte, i fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal på företag som är auktoriserade enligt Solvens II-direktivet eller har sitt huvudkontor i ett tredjeland vars solvensordning på visst sätt bedöms vara likvärdig, ska kräva att tillgångar som motsvarar dessa fordringar placeras inom EES. Av artikel 134.2 framgår att medlemsstaterna inte får behålla eller införa ett system med bruttoreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador för upprättande av försäkringstekniska avsättningar, i de fall då 171

återförsäkraren är ett försäkringsföretag som är auktoriserat enligt direktivet. Bestämmelserna i artikel 134 är, i likhet med artikel 133, av förbudskaraktär för medlemsstaterna och föranleder därför inte några lagstiftningsåtgärder.

11.7 Förmånsrättsregister

Regeringens förslag: Nuvarande regler om förmånsrätt och registerföring behålls med några tillägg. Fordringar på någon annan än försäkringstagare, om dessa understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget, och försäkringsaktiebolags egna aktier får inte åsättas något värde vid registerföring. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förande av förmånsrättsregistret.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringen förslag: Enligt gällande rätt ska ett försäkringsföretag föra ett register (förmånsrättsregister) som vid varje tidpunkt utvisar vilka tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna och dessa tillgångars värde. Vidare gäller förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) för dessa tillgångar. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet kring förmånsrätt och register ingår i den del av direktivet som endast innebär en konsolidering av nu gällande försäkringsdirektiv. Det finns inte skäl att föreslå att artiklar som ingår i konsolideringen ska ändras i sak, eftersom konsolideringen inte är avsedd att innehålla några materiella ändringar av nu gällande regler. Systemet med särskild förmånsrätt och därmed tillhörande krav på särskilt register ska alltså behållas i sak. Förmånsrätten bör således även i framtiden vara kopplad till tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna, eftersom dessa är en beloppsmässig värdering av de underliggande åtagandena. Genom Solvens II-direktivet ändras dock beräkningsmetoden från att avsättningarna ska vara beräknade på ett betryggande sätt till att de ska beräknas till verkligt värde. Det skulle kunna hävdas att borttagandet av dagens implicita buffertar är en försämring, eftersom den särskilda förmånsrätten skulle kunna omfatta en mindre mängd av tillgångar. Mot detta ska dock ställas att regleringen som helhet sedd är avsedd att stärka försäkringstagares och andra ersättningsberättigades ställning, t.ex. genom att sannolikheten för ett fallissemang minskar, och att värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal. Trots vad som nu angetts finns det såväl möjligheter som skäl för att inte tillåta att vissa tillgångar åsätts något värde i registerföringen. Denna begränsning bör omfatta den del av en fordran på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att 172 fordra av försäkringsföretaget (en s.k. motfordran). För försäkringsaktie-

bolagens del bör inte heller värdet av försäkringsaktiebolagets egna aktier åsättas något värde. De mer detaljerade bestämmelserna om hur förandet av förmånsregistret ska ske bör regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

12 Kapitalbas

12.1 Krav på tillräcklig kapitalbas

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet eller det högre belopp som Finansinspektionen har beslutat. Kapitalbasen får dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 100 första stycket i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag ha medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker solvenskapitalkravet. Enligt artikel 128 ska försäkringsföretaget inneha medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet. Vidare föreskriver artikel 129.1 d att kapitalbasen aldrig får understiga vissa fastställda belopp. Kravet på tillräcklig kapitalbas avser att säkerställa att sådana tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet kan täcka oväntade förluster i verksamheten. De tillgångar som ingår i kapitalbasen måste därför ha förmåga att täcka förluster. Eftersom förlusttäckningsförmågan varierar mellan olika poster i kapitalbasen, innehåller Solvens IIdirektivet principer för hur dessa poster ska delas in i tre nivåer, utifrån bl.a. en sådan förmåga. Kapitalbasen får dock aldrig vara mindre än minimikapitalkravet. Dessa övergripande regler i artiklarna 100, 128 och 129.1 d om tillräcklig kapitalbas bör framgå av lag.

12.2 Kapitalbasens sammansättning

Regeringens förslag: Kapitalbasen består av primärkapital och av Finansinspektionen godkänt tilläggskapital. Primärkapitalet består av tillgångar efter avdrag för skulder samt efterställda skulder, värderade enligt solvensbalansräkningen. Tilläggskapitalet får bestå av aktiekapital eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har infordrats, kreditutrymme hos bank, garantier, framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt och andra rättsligt bindande utfästelser till försäkringsföretaget. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för godkännande av 173

poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att begreppet primärkapital kan skapa missförstånd, eftersom detta används med en delvis annan innebörd i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Vidare anser Svensk Försäkring att uttrycket ”för att täcka förluster” är olyckligt för att bestämma posterna i tilläggskapitalet. Huvudsaken är att posten kan krävas in för att täcka förluster. Livförsäkringsutredningen efterfrågar ett klargörande beträffande avstämningsreservens syfte och funktion.

Skälen för regeringens förslag

Kapitalbasens sammansättning Enligt artikel 87 i Solvens II-direktivet ska kapitalbasen bestå av summan av primärkapitalet enligt artikel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89. Enligt regeringens mening bör kravet på kapitalbas uttryckas som att kapitalbasen består av primärkapital och tilläggskapital i stället för summan av primärkapital och tilläggskapital. Detta motiveras med att beräkningen av kapitalbasens storlek inte alltid är en enkel summering av primärkapital och tilläggskapital, eftersom tilläggskapitalet består av poster utanför solvensbalansräkningen som kan krävas in och täcka förluster. Vidare ska posterna i tilläggskapitalet godkännas av Finansinspektionen. Med stor sannolikhet kommer dock kapitalbasen i de allra flesta företagen att bestå av endast primärkapital. Mot bakgrund av vad som nu sagts bör direktivets krav på tillräcklig kapitalbas för tydlighetens skull uttryckas som att kapitalbasen ska bestå av primärkapital och av Finansinspektionen godkänt tilläggskapital.

Primärkapital Enligt artikel 88 består primärkapitalet av summan av den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder samt efterställda skulder. Tillgångarna och skulderna ska värderas enligt artikel 75 (se avsnitt 11). Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder ska minskas med värdet på innehav av egna aktier. Bestämmelserna i artikel 88 bör föras in i lag. Livförsäkringsutredningen har efterfrågat ett klargörande beträffande avstämningsreservens syfte och funktion. Inledningsvis kan noteras att de poster som får ingå i primärkapitalet är i stort sett desamma som ingår i externredovisningens balansräkning under rubrikerna eget kapital och efterställda skulder samt till detta en avstämningsreserv. Avstämningsreserven uppkommer till följd av att värderingen av tillgångar och skulder kan skilja mellan solvensbalansräkningen och externredovisningen samt att vissa poster som finns med i externredovisningen inte får räknas med i solvensbalansräkningen. Efterställda skulder betalas vid likvidation eller konkurs till innehavaren först när företaget har uppfyllt sina åtaganden gentemot 174

försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade. Sådana skulder får därför ingå i kapitalbasens primärkapital. Svensk Försäkring anser att begreppet primärkapital inte bör användas i samband med kapitalbasens sammansättning då detta kan sammanblandas med kreditinstitutens kapitaltäckningsregler. Det kan dock konstateras att primärkapital är ett vedertaget begrepp i redovisningen för finansiella företag. Detta består i huvudsak av eget kapital, dvs. kapital av högsta kvalitet, samt eventuellt hybridkapital såsom efterställda skulder. Det förhållandet att samma begrepp används för att kategorisera kapital, av bäst kvalitet, för både försäkringsföretag och kreditinstitut borde inte ge upphov till några oklarheter om vilket kapital som avses. Snarare torde detta i stället underlätta för externa bedömare att förstå vilket kapital som avses. Begreppet primärkapital bör således användas även i rörelseregleringen för försäkringsföretag.

Tilläggskapital Av artikel 89 framgår vilka poster som får ingå i tilläggskapitalet. Enligt artikel 89.1 får tilläggskapitalet bestå av poster som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster. Tilläggskapitalet får omfatta aktie- eller garantikapital som inte har betalats in och som inte heller har infordrats, kreditutrymme i bank och garantier samt andra rättsliga bindande åtaganden som har gjorts till försäkringsföretaget. Dessutom omfattas framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt. Det är lämpligt att bestämmelserna i artikel 89.1 tas in i lag med vissa språkliga justeringar. Enligt artikel 89.2 ska en post i tilläggskapitalet som har betalats in eller infordrats behandlas som en tillgång och inte längre som tilläggskapital. Detta är en naturlig följd av att en tilläggskapitalpost som har betalats in ökar tillgångssidan i solvensbalansräkningen. Detta behöver emellertid inte förtydligas i lag, eftersom en post är antingen primärkapital eller tilläggskapital. I likhet med Svensk Försäkring anser regeringen att tilläggskapitalet ska ha den egenskapen att det kunna infordras och då användas för att täcka förluster.

Finansinspektionens godkännande av tilläggskapital I artikel 90.1 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten ska förhandsgodkänna tilläggskapitalet som ska kunna ingå i kapitalbasen. I artikel 90.3 behandlas tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapital. Förutsättningarna för ett sådant beslut utvecklas i artiklarna 90.2 och 90.4. För svensk del är det Finansinspektionen som ska godkänna tilläggskapital. Utgångspunkterna för inspektionens prövning bör framgå av lag. Däremot bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och för värdering av poster i tilläggskapitalet. I lag bör även tas in en bestämmelse om att Finansinspektionen kan antingen godkänna ett belopp som en post i tilläggskapitalet får tas upp till eller den metod som ska användas för att fastställa ett sådant belopp samt att inspektionens godkännande ska vara tidsbegränsat. 175

12.3 Indelning och klassificering av kapitalbasen

Regeringens förslag: Posterna i kapitalbasen ska delas in och klassificeras i tre kvalitetsnivåer beroende av om dessa är primärkapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning posterna har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer samt vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av vissa kapitalbasposter.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att specifika kapitalbasposter ska klassificeras i lag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag

Egenskaper och kriterier I artiklarna 93–99 i Solvens II-direktivet finns bestämmelserna om indelning och klassificering av kapitalbasposterna. Av artikel 93.1 framgår att posterna i kapitalbasen ska delas in i tre olika nivåer. Indelningen är beroende av om en post utgör primärkapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning posten har full förlusttäckningsförmåga och full efterställdhet. Med full förlusttäckningsförmåga avses enligt artikel 93.1 a att posten i sin helhet kan täcka förluster genom att den är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att täcka förluster, både i den löpande verksamheten och vid likvidation. Med full efterställdhet avses enligt artikel 93.1 b att posten i sin helhet inte får återbetalas till innehavaren vid likvidation förrän försäkringsföretagets förpliktelser gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade har uppfyllts. Vid bedömningen av i vilken omfattning en post uppfyller dessa egenskaper vid beräkningstillfället och i framtiden, ska hänsyn tas till postens löptid. Om en post är tidsbunden, ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är tillräcklig i förhållande till löptiden på åtagandena. Vid bedömningen enligt ovan ska hänsyn också tas till om posten är fri från krav eller incitament till att lösa in det nominella beloppet, posten är fri från obligatoriska fasta kostnader och posten är fri från belastningar. De särdrag som också ska beaktas kommer framför allt att beröra förlagslån och andra typer av kapitaltillskott och hybridkapital som kan räknas med i kapitalbasen. I artikel 95 i Solvens II-direktivet finns krav på att försäkringsföretag ska klassificera sina kapitalbasposter enligt kriterierna i artikel 94 dvs. som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3 utifrån de egenskaper och kriterier som anges i artikel 93. Dessutom finns en bestämmelse om att försäkringsföretagen ska referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i artikel 97.1 a och att om en post i kapitalbasen inte finns upptagen 176 i denna förteckning ska försäkringsföretagen bedöma och klassificera

den i enlighet med kriterierna. Sådana klassificeringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten. Utredningen anser att kravet på att klassificera kapitalbasposterna framgår indirekt av bestämmelserna om klassificering. Förteckningen över kapitalbasposter och de mer detaljerade bestämmelserna om hur försäkringsföretaget ska gå till väga om en post inte finns med i förteckningen kommer att framgå av den föreslagna EU-förordningen och behöver därför, enligt utredningens uppfattning, inte tas in i lag. Regeringen delar den bedömningen. Direktivets definition av förlusttäckningsförmåga och efterställdhet bör framgå av lag. Även vad som ska beaktas vid bedömning av om en post ska anses ha full förlusttäckningsförmåga eller full efterställdhet bör framgå av lag. Dessa bestämmelser bör kompletteras med en rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelningen i nivåer av poster i kapitalbasen enligt nedan (jfr artikel 93).

Klassificering av kapitalbasposter Enligt artikel 94.1 ska primärkapital som i allt väsentligt är förlusttäckande och efterställt klassificeras som nivå 1. Poster i primärkapitalet som inte i allt väsentligt är förlusttäckande, men i allt väsentligt är efterställt ska klassificeras som nivå 2 enligt artikel 94.2. Poster i tilläggskapitalet som i allt väsentligt är förlusttäckande och efterställda ska klassificeras som nivå 2. En post i primärkapitalet eller tilläggskapitalet som inte har klassificerats som nivå 1 eller nivå 2 ska klassificeras som nivå 3. Enligt artikel 94 görs klassificering på nivå 1 och nivå 2 utifrån om posten i väsentlig grad har de egenskaper som krävs. Det framgår inte hur detta krav på väsentlighet ska tillämpas. Det normala är att en kapitalbaspost antingen kan täcka förluster eller inte och att en kapitalbaspost antingen är efterställd eller inte. Det finns dock vissa poster som enligt gällande rätt endast delvis är förlusttäckande. I Sverige är det framför allt säkerhetsreserven och kreditutjämningsreserven som inte är helt förlusttäckande. Dessa poster ingår dock i avstämningsreserven som enligt den senaste lydelsen av EU-förordningen ska klassificeras som nivå 1. Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att klassificeringen av posterna i primärkapitalet bör tas in i lag. Eftersom direktivet är klar på denna punkt – samtidigt som det inte kan uteslutas att någon kapitalbaspost framöver, endast i väsentlig grad kan anses ha de egenskaper som krävs – bör klassificeringen ske utifrån ett väsentlighetsrekvisit.

Klassificering av vissa särskilda kapitalbasposter I artikel 96 föreskrivs en klassificering av särskilda poster. Exempelvis ska bankkreditiv och garantier som har utfärdats av ett auktoriserat kreditinstitut klassificeras som nivå 2. Detsamma gäller framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt. Även andra rättsligt bindande utfästelser som kan vara till förmån för försäkringsföretaget och som inte 177

ingår i nämnda poster kan klassificeras som nivå 2. I lag bör fastställas att dessa poster i tilläggskapitalet får klassificeras som nivå 2 under vissa förutsättningar. Däremot bör den nödvändiga preciseringen av vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificeringen av de specifika kapitalbasposter i artikel 96.2 och 96.3, tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

12.4 Konsolideringsfonden och andra överskottsmedel

Regeringens förslag: Ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1-poster i kapitalbasen, om de uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen anför att för många svenska livförsäkringsföretag är klassificeringen av konsolideringsfonden avgörande för om företagen kommer att klara de nya solvenskraven med befintliga resurser. Svensk Försäkring , Folksam, LO m.fl. instämmer i utredningens bedömning att konsolideringsfonden är sådana medel som avses i artikel 91 och att den uppfyller kraven för att klassificeras som nivå 1. Skälen för regeringens förslag: I artikel 96 i Solvens II-direktivet anges att överskottsmedel enligt 91.2 ska klassificeras som nivå 1. Om nationell lagstiftning medger detta, ska överskottsmedlen inte betraktas som försäkringsskulder i den utsträckning de uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet. Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst och livförsäkringsföreningar ska enligt 11 kap. 19 §, 12 kap. 70 § och 13 kap. 22 § FRL inrätta en konsolideringsfond. Den får endast sättas ned för att täcka förluster eller för att användas för annat ändamål som framgår av bolagsordningen eller stadgarna. Bolagsordningen i ett icke vinstutdelande livförsäkringsföretag innehåller normalt bestämmelser om att konsolideringsfonden får användas för återbäring till försäkringstagarna. Beslut om nedsättning fattas av bolagsstämman eller föreningsstämman. Regeringen instämmer i utredningens och remissinstansernas bedömning att konsolideringsfonden uppfyller kraven i artikeln 94.1 och därför bör klassificeras som nivå 1. En särskild bestämmelse om klassificeringen av konsolideringsfonden och andra överskottsmedel bör föras in i lag. Den bör utformas så att ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet.

12.5 Säkerhetsreserven

Regeringens bedömning: Säkerhetsreserven ska klassificeras som nivå 1.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Finansinspektionen betonar att klassificeringen av säkerhetsreserven kommer att avgöra om många av de svenska sakförsäkringsföretagen kommer att klara de nya solvenskraven med befintliga resurser. Folksam och LO tillstyrker att säkerhetsreserven ska kunna räknas in i kapitalbasen som kapital av högsta kvalitet. Skälen för regeringens bedömning: Svenska skadeförsäkringsbolag får göra avsättning till en säkerhetsreserv för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda faktorer. Avsättningen till säkerhetsreserv är alltså inte en reservering som uteslutande görs på grund av skattemässiga överväganden. Reglerna för avsättning och upplösning av säkerhetsreserven finns i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om normalplan för skadeförsäkringsbolags beräkning av säkerhetsreserv (FFFS 2011:9). Säkerhetsreserven ingår i avstämningsreserven som, enligt EUförordningen på nivå 2, ska klassificeras som nivå 1 i kapitalbassammanhang.

12.6 Separata fonder

Regeringens bedömning: Det föreslås inga särskilda bestämmelser om s.k. separata fonder.

Utredningen föreslår att kapitalbasen ska justeras för sådana poster som enbart kan användas för att täcka förluster från ett särskilt skuldsegment eller särskilda risker (separata fonder). Remissinstanserna: Folksam anser att det måste tydliggöras i bl.a. EU-förordningen hur justeringarna ska gå till när det gäller försäkringsgrupper. Skälen för regeringens bedömning: Enligt skäl 49 till Solvens IIdirektivet kan det finnas tillgångar i ett företag som ska hållas åtskilda från andra tillgångar. Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder som avser dessa separata fonder ingår i det totala primärkapitalet, men kan inte användas för att täcka risker utanför den åtskilda verksamheten. Därför ska beräkningen av kapitalbasen justeras för den bristande förlusttäckningsförmågan för dessa tillgångar och solvenskapitalkravet justeras för de minskade poolnings- och diversifieringseffekter som beror på den åtskilda verksamheten. Hur dessa justeringar ska beräknas framgår inte av direktivet utan kommer att bestämmas av kommissionen i EU-förordningen på nivå 2. Ingen lagstiftningsåtgärd är därför påkallad i denna fråga. Folksams önskemål om ett förtydligande om hanteringen av de separata fonderna inom försäkringsgrupper får bevakas inom ramen för förhandlingarna av bl.a. EU-förordningen. 179

12.7 Täckande av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet

Regeringens förslag: Kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital. Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 ska dock uppgå till minst en tredjedel av solvenskapitalkravet. Poster som har klassificerats som nivå 3 ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet. Kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet får bestå av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 eller 2. Mer än hälften av minimikapitalkravet ska täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 och i övrigt av primärkapital som har klassificerats som nivå 2.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svensk Försäkring poängterar att EUförordningen på nivå 2 ännu inte har antagits och därför bör lagstiftningen vara flexibel i fråga om storleken av den medräkningsbara kapitalbasen. Skälen för utredningens förslag: I artikel 98 i Solvens II-direktivet behandlas bestämmelserna om hur den medräkningsbara kapitalbasen ska beräknas. Kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital. Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 ska dock uppgå till minst en tredjedel av solvenskapitalkravet. Poster som har klassificerats som nivå 3 ska vara mindre än en tredjedel av solvenskapitalkravet. Kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet får bestå av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 eller 2. Mer än hälften av minimikapitalkravet ska täckas av primärkapital som har klassificerats som nivå 1 och övrigt av primärkapital som har klassificerats som nivå 2. Kommissionen har i den senaste lydelsen av den delegerade EUförordningen aviserat högre gränsvärden än vad som föreskrivs i direktivet. Bestämmelserna i artikel 98 ska tas in i lag med vissa språkliga justeringar. Svensk Försäkring betonar vikten av att svenska försäkringsföretag inte drabbas av större begränsningar än sina utländska konkurrenter. Regeringen konstaterar att kommissionen har aviserat restriktivare gränsvärden i den senaste lydelsen av EU-förordningen. Den slutliga lydelsen av förordningen måste givetvis inväntas.

13 Kapitalkrav

13.1 Solvenskapitalkrav

13.1.1 Allmänna bestämmelser

Regeringens förslag: Solvenskapitalkravet ska beräknas så att försäkringsföretaget kan infria sina åtaganden med 99,5 procent sannolikhet under de kommande tolv månaderna. Beräkningen ska ske under antagandet att företaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet. Beräkningen av solvenskapitalkravet ska beakta alla mätbara risker som företaget är utsatt för. Den ska även beakta effekterna av sådana riskreducerande tekniker som företaget använder. Solvenskapitalkravet ska beräknas enligt en standardformel eller med en av Finansinspektionen godkänd intern modell.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen förslår att solvenskapitalkravet ska beräknas så att företaget ska kunna infria sina åtaganden om tolv månader. Vidare föreslår utredningen bestämmelser om när solvenskapitalkravet ska beräknas. Remissinstanserna: Svensk Försäkring anser att bestämmelsen om skyddsnivån bör omformuleras så att den bättre uttrycker det krav som anges i direktivet.

Skälen för regeringens förslag

Beräkning av solvenskapitalkrav Av artikel 101.2 i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet (fortlevnadsprincipen). I artikel 101.3 anges att solvenskapitalkravet ska täcka pågående verksamhet samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna. Det ska dock enbart täcka oväntade förluster i den löpande verksamheten. Solvenskapitalkravet ska motsvara att försäkringsföretaget med 99,5% sannolikhet, baserat på Value-at-Risk, kan infria sina åtaganden under den kommande ettårsperioden. Bestämmelserna i ovan nämnda artiklar bör föras in i lag. Utredningen föreslår att skyddsnivån bör uttryckas som att företaget ska kunna infria sina framtida åtaganden om tolv månader. Det finns emellertid anledning att instämma i Svensk Försäkrings bedömning om att ordet under bättre uttrycker det krav som anges i direktivet, dvs. att företaget ska kunna infria sina åtaganden under den kommande tolvmånadersperioden och inte om tolv månader.

Riskbaserad beräkning Enligt artikel 101.3 ska solvenskapitalkravet beräknas så att det säkerställs att alla kvantifierbara risker som företaget är exponerat mot beaktas.

Av artikel 101.4 framgår att solvenskapitalkravet ska täcka minst följande risker: 1. Teckningsrisk vid skadeförsäkring 2. Teckningsrisk vid livförsäkring 3. Teckningsrisk vid sjukförsäkring 4. Marknadsrisk 5. Kreditrisk 6. Operativ risk Vidare följer av artikel 101.5 att företaget ska beakta effekterna av riskreduceringstekniker under förutsättning att företaget tar hänsyn till kreditrisker och andra risker till följd av sådana tekniker. Som nämnts innehåller direktivet en bestämmelse om att solvenskapitalkravet ska beräknas så att alla risker beaktas (artikel 101.3). Det finns inte anledning att ersätta ordet beakta med formuleringen ”med utgångspunkt i” som utredningen ansett, eftersom de uppräknade riskerna ska ingå vid beräkningen av solvenskapitalkravet. Däremot finns det anledning att instämma i utredningens bedömning att uppräkningen i artikel 101.4 av vilka risker som ska täckas av solvenskapitalkravet bör föras in i lag, dock med undantag för de olika varianterna av försäkringsrisk (teckningsrisk) (se närmare i författningskommentaren till 8 kap. 2 § FRL). Det bör vidare framgå av lag att beräkningen ska beakta effekterna av sådana tekniker som företaget använder för att reducera risker. På så sätt uttrycks att solvenskapitalkravet ska motsvara den samlade nettorisken som försäkringsföretaget har gentemot sina försäkringstagare.

Alternativa beräkningsmetoder Av artikel 100 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska beräknas med en standardformel eller intern modell. En bestämmelse med motsvarande innehåll bör föras in i lag. Försäkringsföretagens möjligheter att använda sig av interna modeller syftar till att skapa incitament för företagen att utveckla sin riskhantering och företagsstyrning. Det bör dock understrykas att företagen ska uppfylla samma skyddsnivå oavsett beräkningsmetod. Interna modeller behandlas i avsnitt 14.

Beräkningsintervall Enligt artikel 102.1 första stycket ska solvenskapitalkravet beräknas minst en gång per år och rapporteras till tillsynsmyndigheten. Vidare anges i tredje stycket att försäkringsföretaget ska fortlöpande övervaka beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och solvenskapitalkravet. Därtill ska företaget enligt fjärde stycket göra en förnyad beräkning vid ändrad riskprofil och rapportera detta till tillsynsmyndigheten. Vidare har tillsynsmyndigheten möjlighet att kräva förnyad beräkning av solvenskapitalkravet, om det finns grundad anledning att anta att riskprofilen har förändrats väsentligt sedan den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet (artikel 102.2). I avsnittet om rapporter från försäkringsföretag gör regeringen bedömningen att bestämmelserna i Solvens II-direktivet om försäkrings- 182

företags skyldighet att lämna såväl sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen som övriga uppgifter till Finansinspektionen tillgodoses redan av bestämmelser i FRL (se avsnitt 18.1.2). I det avsnittet lämnas även förslag på att det nuvarande bemyndigandet i FRL för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen, bör utökas till att även avse när och hur de ska lämnas. I nämnt avsnitt sägs vidare att det i detta sammanhang kan konstateras att försäkringsföretaget löpande ska ha kontroll över sin riskprofil och hur denna förhåller sig till solvenskapitalkravet. Rapporteringen av solvenskapitalkravet omfattas av den periodiska tillsynsrapporteringen vars detaljer kommer att framgå av EU-förordningar på nivå 2 och 2,5 samt Eiopas riktlinjer. Att införa en särskild rapporteringsskyldighet för att genomföra artikel 102 skulle – mot denna bakgrund – snarast vara förvirrande. Det saknas således skäl att införa en sådan särskild rapporteringsskyldighet.

13.1.2 Beräkning enligt standardformeln

Regeringens förslag: Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska utgöra summan av ett primärt solvenskapitalkrav och ett kapitalkrav för operativ risk, minskat med ett justeringsbelopp för förlustabsorberande poster.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 103 i Solvens II-direktivet framgår att solvenskapitalkravet ska vara lika med summan av 1. det primära solvenskapitalkravet enligt artikel 104, 2. kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107, och 3. ett justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter enligt artikel 108. Beräkning enligt standardformeln kan förenklat beskrivas i följande steg. I det första steget bestäms för varje risk ett scenario som kan inträffa med 0,5 procent sannolikhet under den följande tolvmånadersperioden. Ett exempel på ett sådant standardiserat scenario är att aktiekurserna skulle sjunka med 39 procent under ett år. Nästa steg i beräkningen är att bestämma den beloppsmässiga effekten av ett sådant scenario på företagets tillgångar och skulder. Detta belopp motsvarar kapitalkravet för den aktuella risken . När kapitalkraven för de olika riskerna har bestämts ska dessa sättas samman till ett primärt solvenskapitalkrav. Vid sammanläggningen av riskerna ska det beaktas om och i vilken grad riskerna samvarierar. Till det primära solvenskapitalkravet ska sedan adderas ett särskilt kapitalkrav för operativa risker. Slutligen ska summan av det primära solvenskapitalkravet och kapitalkravet för operativa risker justeras med hänsyn till förlustabsorberande poster. En sådan justering kan exempelvis användas av företag som meddelar försäkringar med villkorad återbäring, eftersom 183

de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara värdet av tillgångarna som hör till försäkringen. Det bör i sammanhanget betonas att resultatet av steg 1 och 3 enligt beskrivningen ovan fastställs i EU-förordningen på nivå 2. Bestämmelserna i artikel 103 bör tas in i lag. Utredningen har befarat att uttrycket ”det primära solvenskapitalkravet” kan skapa begreppsförvirring eftersom begreppet primärkapital används i bestämmelserna om kapitalbas och föreslår därför att begreppet ”baskapitalkrav” ska användas i stället för det uttrycket. Även ett sådant nytt begrepp kan emellertid skapa begreppsförvirring, eftersom den föreslagna EU-förordningen på nivå 2 innehåller samma terminologi som direktivet. Det saknas därför skäl att frångå direktivets uttryck ”det primära solvenskapitalkravet”. Hur detta ska beräknas framgår av avsnitt 9.1.3.

13.1.3 Beräkning av det primära solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för minst försäkringsrisker, marknadsrisker och motpartsrisker. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av det primära solvenskapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår även att det i lag ska tas in bestämmelser om beräkningar av kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 104.1 första stycket i Solvens II-direktivet ska det grundläggande solvenskapitalkravet omfatta enskilda riskmoduler som ska aggregeras enligt en matematisk formel och en korrelationsmatris som finns i bilaga IV till direktivet. Först ska här anmärkas att det är naturligt att varken formeln eller korrelationsmatrisen bör tas in i lag utan i föreskrifter. När det vidare kommer till genomförande av bestämmelsen i artikel 104.1 första stycket bör den svenska lagbestämmelsen uttryckas på det sättet att det primära solvenskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av de aktuella riskkategorierna. Med ordet justerad markeras att det inte endast handlar om en enkel summering av kapitalkraven för varje riskkategori. I artikel 104.1 andra stycket anges vilka riskmoduler som minst ska ingå i det grundläggande solvenskapitalkravet. Dessa är teckningsrisk för skadeförsäkring, teckningsrisk för livförsäkring, teckningsrisk för sjukförsäkring, marknadsrisk och motpartsrisk. Dessa riskkategorier bör tas in i lag på så sätt att vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsrisker (teckningsrisker), marknadsrisker och motpartsrisker beaktas. I artikel 104.2 anges att försäkringstransaktioner ska tilldelas den riskkategori som bäst motsvarar de underliggande tekniska riskerna. 184

Utredningen anser att bestämmelsen i artikeln inte behöver framgå av lag med motiveringen att fördelningen av riskerna mellan olika riskkategorier kommer att framgå av den föreslagna EU-förordningen på nivå 2. Det finns anledning att delvis instämma i detta konstaterande. I sammanhanget bör uppmärksammas att bestämmelsen bör genomföras genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela förskrifter om hur det primära solvenskapitalet ska beräknas. Sådana föreskrifter måste givetvis utformas med beaktande av innehållet i kommande EU-förordning. Vidare anges i artikel 104.3 och 104.4 att den närmare beräkningen av kapitalkravet för varje riskkategori måste vara förenlig med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet och uppfylla de allmänna bestämmelserna i artikel 101. En bestämmelse med motsvarande innehåll har införts i en allmän lagregel om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas. Bestämmelserna i artikel 104.6 om att geografiska specifikationer i tillämpliga fall får användas beträffande katastrofrisker vid beräkning av livförsäkrings-, skadeförsäkrings- samt sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk är av sådan detaljkaraktär att de inte behöver framgå av lag. Även denna bestämmelse bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå och med beaktande av kommande EU-förordning. I artikel 105 finns de mycket detaljerade bestämmelserna om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas. I artikeln anges även vilka undergrupper av risker som ska beaktas vid beräkningen av kapitalkraven för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk. Dessa bestämmelser är av sådan detaljnivå och omfattning att de inte bör tas in i lag utan genomföras genom föreskrifter på lägre nivå. Det finns inte heller behov av att ta in några allmänt hållna bestämmelser om beräkning av kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk, livförsäkringsrisk, sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk, marknadsrisk och motpartsrisk. Utredningen föreslår exempelvis att kapitalkravet för skadeförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som företaget är utsatt för till följd av den skadeförsäkringsverksamhet som företaget bedriver. Att företaget ska beakta sådana risker får anses följa av den föreslagna bestämmelsen om att solvenskapitalkravet ska beräknas med beaktande av alla mätbara risker som företaget är utsatt för, däribland försäkringsrisker (se författningskommentaren till 8 kap. 2 §).

13.1.4 Företagsspecifika parametrar

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag får använda lämpliga parametrar som är specifika för företaget vid beräkning av kapitalkravet för försäkringsrisker. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få använda företagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkravet för försäkringsrisker. 185

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen förslår att Finansinspektionen ska ge tillstånd att använda företagsspecifika parametrar endast om parametrarna är relevanta för beräkningen av företagets solvenskapitalkrav och om de data som avses användas är lämpliga. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 104.7 i Solvens IIdirektivet framgår att ett försäkringsföretag får använda parametrar som är specifika för företaget vid beräkningen av teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring. De företagsspecifika parametrarna ska kalibreras med stöd av interna uppgifter eller av uppgifter som är omedelbart relevanta för den aktuella verksamheten. Tillsynsmyndigheten ska kontrollera att uppgifterna som ligger till grund för de företagsspecifika parametrarna är fullständiga, exakta och lämpliga. Det bör i lag tas in en bestämmelse om att ett försäkringsföretag får använda företagsspecifika parametrar vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker (teckningsrisk för skade-, liv-, och sjukförsäkring) om Finansinspektionen, efter anmälan från företaget, beslutar att tillåta detta. Däremot bör de närmare förutsättningarna enligt artikel 104.7 andra och tredje styckena för att ett företag ska få använda företagsspecifika parametrar tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

13.1.5 Durationsbaserad aktiekursrisk

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag, som meddelar pensionsförsäkringar enligt inkomstskattelagen, får beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk, som ingår i kapitalkravet för marknadsrisk, utifrån den genomsnittliga innehavstiden för företagets placeringar i aktier (durationsbaserad metod). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kraven för att ett företag ska få använda en sådan metod.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att kraven för att ett försäkringsföretag ska få använda en durationsbaserad metod för beräkning för aktiekursrisk ska tas in i lag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 304.1 b i Solvens IIdirektivet finns det en särskild metod för beräkning av solvenskapitalkravet för aktiekursrisk som bl.a. kan användas av livförsäkringsföretag som erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i pension och där premierna för dessa förmåner är skattemässigt avdragsgilla för försäkringstagaren enligt nationell lagstiftning i den medlemsstat som har auktoriserat företaget. Metoden, som kallas durationsbaserad aktiekursrisk, innebär att företaget under vissa omständigheter tillåts basera delar av beräkningen 186

av solvenskapitalkravet för aktier på andra antaganden än de som annars gäller. Företaget får basera riskberäkningen på en tidsperiod som överensstämmer med den typiska innehavsperioden för företagets placeringar i aktier, med en konfidensnivå som ger försäkringstagare och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i Solvens II-direktivet (se 8 kap. 1 §). Av artikel 304.1 framgår att medlemsstaterna får auktorisera livförsäkringsföretag att tillämpa metoden, vilket utredningen tolkar som en valmöjlighet för medlemsstaterna. Utredningen anser att ett utnyttjande av möjligheten skulle bidra till konkurrensneutralitet mellan företag som erbjuder tjänstepensionsförmåner med stöd av 21 tjänstepensionsdirektivet och företag som erbjuder tjänstepensionsförsäkringar med stöd av Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund anser utredningen att Sverige bör utnyttja denna möjlighet. Regeringen instämmer i utredningens bedömning. Finansinspektionen bör därför, efter ansökan från ett livförsäkringsföretag, få besluta att tillåta att företaget tillämpar en durationsbaserad metod för att beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk. Dock bör de detaljerade villkoren för att företaget ska få tillämpa metoden tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

13.1.6 Kapitalkrav för operativ risk

Regeringens förslag: Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 107.1 i Solvens IIdirektivet framgår att kapitalkravet för operativ risk ska avspegla sådana operativa risker som inte redan har beaktats inom de riskmoduler som omfattas av det primära solvenskapitalkravet. Vidare ska kapitalkravet kalibreras i enlighet med den föreskrivna skyddsnivån i 101.3. I fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för placeringsrisken ska, enligt artikel 107.2, beräkningen av kapitalkravet för operativ risk ta hänsyn till de årliga driftkostnaderna för denna försäkringsförpliktelse. När det gäller andra försäkringstransaktioner än de som avses i artikel 107.2 ska, enligt artikel 107.3, beräkningen av kapitalkravet för operativ risk ta hänsyn till transaktionernas volym, uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar för dessa transaktioner. I sådana fall ska kapitalkravet för operativ risk inte överstiga 30 procent av det primära solvenskapitalkravet för försäkringsriskerna.

21 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut. 187

Begreppet operativ risk definieras i artikel 13.33 som risken för förlust till följd av att interna rutiner har visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser. Kapitalkravet för operativa risker ska alltså inte beräknas utifrån alla operativa risker, utan endast sådana operativa risker som inte redan har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för de övriga riskkategorierna. I lag bör införas en övergripande bestämmelse om att kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte har beaktats vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisker eller motpartsrisker. Direktivbestämmelserna i övrigt på teknisk detaljnivå om hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas bör genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

13.1.7 Justeringsbelopp

Regeringens förslag: Justeringsbeloppet ska motsvara minskningen av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, eller försäkringsföretagets uppskjutna skatt minskar eller en kombination av dessa två fall. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur justeringsbeloppet ska beräknas.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 108 första stycket i Solvens II-direktivet ska den justering för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsättningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda. Enligt andra stycket i artikeln ska justeringen ta hänsyn till den riskreducerande effekt som kan medräknas genom framtida diskretionära förmåner i försäkringsavtal, om dessa kan användas för att täcka oförutsedda förluster. Av direktivet framgår vidare att den riskreducering som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner inte får vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner. Vidare framgår av tredje stycket i nämnda artikel att värdet av framtida diskretionära förmåner under ogynnsamma omständigheter får jämföras med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena för beräkningen av bästa skattning. Bestämmelserna i artikel 108 om justering för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter bör tas in i lag. Bestämmelserna om justeringsbelopp omfattar exempelvis s.k. villkorad återbäring i vinstutdelande livförsäkringsbolag och 188

uppskjutna skatter i bl.a. skadeförsäkringsföretag. Bestämmelsen omfattar däremot inte garanterad återbäring i traditionell livförsäkring, eftersom sådan återbäring inte är diskretionär och inte heller kan minskas till följd av oförutsedda förluster. Vidare omfattas inte heller diskretionär återbäring utöver garanterad återbäring, eftersom sådan återbäring inte beaktas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Den allmänna lagbestämmelsen om att justeringsbeloppet ska motsvara minskningen av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, eller försäkringsföretagets uppskjutna skatt minskar eller en kombination av dessa två fall bör kompletteras med en föreskriftsrätt. Anledningen till detta är i huvudsak att det förekommer svenska särarter som inverkar på justeringsbeloppet, men som inte regleras i EU-förordningen på nivå 2. Detta gäller den minskning i åtagandena som följer av försäkringens villkor, men även den minskning som beror på uppskjuten skatt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om hur justeringsbeloppet ska beräknas.

13.1.8 Förenklingar av standardformeln

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för och det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 109 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag får använda en förenklad beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en riskmodul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget står inför och det vore oproportionerligt att kräva att företaget ska tillämpa standardformeln. Under vissa speciella omständigheter får ett försäkringsföretag använda sig av beräkningsmetoder som medför en mindre administrativ börda än standardformeln. Eftersom möjligheten att använda förenklade beräkningar är kopplad till arten, omfattningen och komplexitet av risken, bör förenklade beräkningar kunna användas av alla försäkringsföretag oavsett storlek. Det bör dock noteras att förenklade beräkningar inte kan användas för beräkning av justeringsbeloppet eftersom bestämmelsen är begränsad till riskkategorier och underkategorier av risker. Finansinspektionen bör, efter ansökan av ett försäkringsföretag, få besluta att tillåta att ett försäkringsföretag gör förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk, om det är motiverat med hänsyn till 189

arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för och det är oproportionerligt betungande att göra beräkningar enligt standardformeln. Denna bestämmelse bör föras in i lag. Det bör understrykas att möjligheten till förenklade beräkningar inte ska blandas samman med möjligheten att använda en partiell intern modell. En partiell intern modell får användas om den ger ett kapitalkrav som bättre återspeglar den faktiska risken i en viss riskkategori eller underkategori av risker (se avsnitt 15 om interna modeller).

13.2 Minimikapitalkrav

13.2.1 Allmänna bestämmelser om minimikapitalkrav

Regeringens förslag: Minimikapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 85 procent sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av åtagandena gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Minimikapitalkravet ska beräknas med beaktande av försäkringstekniska avsättningar, premieinkomst, positiv risksumma, uppskjutna skatter, administrativa kostnader, och avgiven återförsäkring. Minimikapitalkravet får inte underskrida 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen och Svensk Försäkring påtalar att direktivet endast anger att minimikapitalkravet inte får understiga 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet, men att det inte anger hur justeringen av minimikapitalkravet ska ske om angivna gränsvärdet under- eller överskrids. Detta anges i stället i den föreslagna EU-förordningen. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 129.1 a i Solvens IIdirektivet följer att minimikapitalkravet ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen. Vidare anges i artikel 129.1 b att minimikapitalkravet ska motsvara primärkapital till det belopp under vilket försäkringstagarna skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin verksamhet. Av artikel 129.1 c framgår att minimikapitalkravet ska beräknas till ett värde för Value-at-Risk med ett konfidensintervall på 85 procent för en ettårsperiod. Enligt artikel 129.2 ska minimikapitalkravet beräknas som en linjär funktion av följande variabler: 1. företagets försäkringstekniska avsättningar, 2. tecknade premier, 3. risksumma, 4. uppskjutna skatter, 5. administrativa omkostnader, och 6. avgiven återförsäkring. 190

Vidare anges i artikel 129.3 att minimikapitalkravet inte får underskrida 25 procent eller överstiga 45 procent av solvenskapitalkravet inklusive påfört kapitaltillägg. Minimikapitalkravet ska i grunden bestämmas på samma sätt som solvenskapitalkravet. För minimikapitalkravet gäller dock en skyddsnivå om 85 procent i stället för 99,5 procent. Bestämmelserna i artikel 129.1 och 129.2 bör tas in i lag. Bestämmelserna om minimikapitalkrav bör tolkas som bestämmelser som reglerar vilka risker som ska beaktas vid beräkningen av minimikapitalkravet. Detta kapitalkrav ska således beräknas med beaktande av ett antal olika variabler. Enligt direktivet är en av variablerna ”risksumma”. Med positiv risksumma menas att företaget räknar med att få betala ut mer till försäkringstagaren än vad företaget kommer att få in genom premier. Om företaget däremot räknar med att få betala ut mer än vad företaget kommer att få in i premier är risksumman negativ. Minimikapitalkravet måste dessutom alltid hålla sig inom fastställda övre och undre gränser i förhållande till solvenskapitalkravet. Denna ”korridor” motsvarar 25 till 45 procent av solvenskapitalkravet. Bestämmelsen bör föras in i lag. Såsom Finansinspektionen och Svensk Försäkring har påtalat anger direktivet inte hur justeringen av minimikapitalkravet ska ske om angivna gränsvärden under- eller överskrids, utan detta anges i stället i den föreslagna EU-förordningen på nivå 2. Det saknas därför anledning att reglera detta i lag.

13.3 Garantibelopp

Regeringens förslag: Minimikapitalkravet får aldrig vara lägre än fastställda garantibelopp. Dispensregeln att Finansinspektionen, om det finns särskilda skäl, får besluta att garantibeloppet för ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening ska sättas ned med högst en fjärdedel slopas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 129.1 d i Solvens IIdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet ) föreskrivs att minimikapitalkravet under inga omständigheter får understiga de angivna beloppen som gäller för olika typer av försäkringsföretag, exempelvis 2,5 miljoner euro (ca 24 miljoner kronor) för skadeförsäkringsföretag och 3,7 miljoner euro (ca 35 miljoner kronor) för livförsäkringsföretag. Om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet kan tillsynsmyndigheten återkalla tillståndet (se avsnitt 19 om tillsyn och ingripande). Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det lägsta minimikapitalkravet bör benämnas garantibelopp. I 7 kap. 17–19 §§ FRL finns motsvarande bestämmelser om garantibelopp. Enligt gällande bestämmelser om garantibelopp bestäms beloppets storlek utifrån den drivna rörelsen (direkt skadeförsäkringsrörelse, direkt livförsäkringsrörelse eller återförsäkringsrörelse). Det är nu i stället 191

lämpligt att, i enlighet med direktivet, bestämma garantibeloppets storlek utifrån företagsform (skadeförsäkringsföretag, livförsäkringsföretag, återförsäkringsbolag, captivebolag eller försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring). De olika företagsformerna definieras i 1 kap. FRL. Vidare ska garantibeloppets storlek justeras utifrån förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som EU-kommissionen årligen tillkännager. Bestämmelsen har sin grund i artikel 300 första stycket som föreskriver att omprövning ska ske av de belopp som uttrycks i euro. Även gällande garantibelopp ska justeras med hänsyn till det europeiska konsumentprisindexet. Enligt 7 kap. 20 § FRL får Finansinspektionen, om det finns särskilda skäl, besluta att garantibeloppet för ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening ska sättas ned med högst en fjärdedel. En motsvarande möjlighet till nedsättning av garantibeloppet saknas i direktivet. Den gällande dispensregeln bör därför slopas för försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet.

14 Interna modeller

14.1 Allmänna bestämmelser interna modeller

14.1.1 Krav på tillstånd

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får efter tillstånd av Finansinspektionen använda en intern modell för sin beräkning av solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd kan avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell. De allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkrav gäller även när solvenskapitalkravet beräknas med en intern modell. Nuvarande regler om interna modeller utmönstras.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att gällande bestämmelser om förhandsgranskning av tillförlitligheten hos interna modeller ska behållas. Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 112.1 får ett försäkringsföretag beräkna solvenskapitalkravet med en fullständig intern modell eller med en partiell intern modell, förutsatt att den har godkänts av tillsynsmyndigheten. Direktivets grundläggande bestämmelser, om att ett försäkringsföretag kan ges tillstånd till användning av en intern modell eller en partiell sådan för beräkning av sitt solvenskapitalkrav, bör föras in i lag. Sådana tillstånd får, efter ansökan av försäkringsföretaget, ges av Finansinspektionen. Bestämmelserna har en motsvarighet i rörelseregleringen för kreditinstitut, där det ges möjlighet att beräkna kapitalkrav för kreditrisker med en internmetod och kapitalkrav för operativa risker med en internmätningsmetod. 192

Även direktivets uppdelning mellan fullständiga och partiella interna modeller bör framgå av lag. Med en fullständig intern modell ska solvenskapitalkravet beräknas på hela verksamheten i ett försäkringsföretag, medan en partiell intern modell är begränsad till sitt tillämpningsområde. Det bör även i lag tydligt framgå vilka bestämmelser om beräkning av solvenskapitalkrav i 8 kap. som gäller när ett företag använder en intern modell. Dagens bestämmelser om förhandsgranskning av interna modeller (se 14 kap. 17 § FRL) har tillkommit för att underlätta försäkringsföretagens och Finansinspektionens förberedelser inför införandet av det nya solvensregelverk som Solvens II-direktivet innehåller. Reglerna om granskning motsvaras inte av några bestämmelser i direktivet. I direktivet finns i stället regler om ansökningar om tillstånd att använda en intern modell, som genom de lagförslag som nu läggs fram avses bli genomförda i svensk rätt. I sammanhanget bör särskilt uppmärksammas att Eiopa kommer att besluta om riktlinjer för förhandsgranskning av en intern modell. Syftet med dessa riktlinjer är att skapa en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillsynspraxis. Detta ska säkerställa en gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av gemenskapsrätten. Det saknas således behov av att ha kvar nationella lagregler om förhandsgranskning av interna modeller efter genomförandet av Solvens II-direktivet. Dagens bestämmelser om granskning av interna modeller bör därför utmönstras. Av artikel 126 framgår att kraven på en intern modell gäller oavsett om försäkringsföretaget självt har tagit fram en modell eller information som används i en intern modell eller om företaget har hämtat modellerna eller informationen externt. Detta får anses gälla utan att det uttryckligen framgår av lag.

14.1.2 Förutsättningar för att använda en intern modell

Regeringens förslag: Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges om kraven på en intern modell är uppfyllda, och om försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem. Dessa krav gäller även vid större ändringar av en intern modell. För att ett försäkringsföretag ska ges tillstånd att använda en partiell intern modell ska företaget därutöver uppfylla särskilda krav. Finansinspektionen ska fatta beslut rörande en ansökan om att använda en intern modell inom sex månader från det att en fullständig ansökan kommit in till inspektionen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Försäkringsjuridiska föreningen och Svensk Försäkring menar att det inte ska ske någon allmän lämplighetsprövning i samband med att ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att använda en intern modell utan att det endast ska prövas om kraven för tillstånd är uppfyllda. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 112.5 i Solvens IIdirektivet ska tillsynsmyndigheten ge sitt godkännande till användande 193

av en intern modell om den har förvissat sig om att försäkringsföretaget som använder sig av en sådan modell har lämpliga system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera risker. Enligt artikeln krävs även för godkännande att de grundläggande kraven i artiklarna 120–125 är uppfyllda. Finansinspektionen bör således förvissa sig om att de grundläggande kraven på en intern modell är uppfyllda. Vidare ska inspektionen göra en prövning av om försäkringsföretagets riskhanteringssystem (se 10 kap. 6 § FRL) uppfyller lagstiftningens krav. En intern modell och användningen av den hänger nära samman med företagsstyrningen, där riskhanteringssystemet ingår som en viktig komponent. Därför är det naturligt att en prövning av riskhanteringssystemet ingår vid bedömningen av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell. Så är även fallet när kreditinstitut och värdepappersbolag ansöker om tillstånd att använda internmetod och internmätningsmetod. De krav som Solvens II-direktivet ställer upp för att bevilja tillstånd att använda en intern modell bör komma till tydligt uttryck i lag. Vid tillståndsprövningen ankommer det inte på Finansinspektionen som tillsynsmyndighet att göra någon skönsmässig, allmän lämplighetsprövning av huruvida tillstånd att använda en intern modell ska lämnas – något som Försäkringsjuridiska föreningen och Svensk Försäkring har befarat ska ske. I artikel 112.4 stadgas att en ansökan om tillstånd att använda en intern modell ska prövas av tillsynsmyndigheten inom sex månader. Detta krav bör framgå av lag. I artikel 112.6 i Solvens II-direktivet ställs krav på att ett beslut varigenom en ansökan om tillstånd att använda en intern modell avslås ska innehålla skälen till beslutet. Ett sådant krav följer redan av 20 § första stycket förvaltningslagen (1986:223). Artikeln får således anses vara genomförd i svensk rätt och kräver därför ingen lagstiftningsåtgärd.

14.2 Partiell intern modell

14.2.1 Särskilda bestämmelser för att använda en partiell intern modell

Regeringens förslag: En partiell intern modell får användas för att beräkna kapitalkravet för en eller flera risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet, kapitalkravet för operativ risk och ett justeringsbelopp, eller en kombination av dessa. En partiell intern modell får tillämpas på hela verksamheten eller på en eller flera av försäkringsföretagets större affärsenheter. För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell ska det finnas godtagbara skäl för avgränsningen av tillämpningsområdet för modellen, att solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil än om standarformeln används och att den interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Utredningen har dock föreslagit att uttrycket ”en avgränsad del av verksamheten” ska användas i stället för uttrycket ”större affärsenhet”. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att begreppet ”större affärsenhet” bör användas, så att lagtexten närmare återger direktivets lydelse. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 112.2 i Solvens IIdirektivet följer att en partiell intern modell kan användas av ett försäkringsföretag för att beräkna kapitalkravet för de risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet på en eller flera större affärsenheter. Den får även användas för att beräkna kapitalkravet för operativ risk samt ett justeringsbelopp för förlustabsorberande poster. Av artikel 113.1 följer vidare att en förutsättning för tillstånd att använda en partiell intern modell är att det finns godtagbra skäl till att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som företaget gjort. Det kan vara fråga om en av de övergripande riskkategorierna inom solvenskapitalkravet (t.ex. livförsäkringsrisker) eller en del av en sådan riskkategori (t.ex. dödsfallsrisk). Solvenskapitalkravet som erhålls ska bättre spegla företagets riskprofil. Den partiella interna modellen ska också fullt ut kunna integreras med standardformeln för solvenskapitalkravet. En partiell intern modell kan också vara avgränsad till en viss del av verksamheten i ett försäkringsföretag. Utredningen har föreslagit att uttrycket ”en avgränsad del av verksamheten” ska användas i stället för ”större affärsenhet” som föreskrivs i direktivet. För att undvika språklig förvirring när även regler på lägre nivå ska tillämpas är det viktigt att nära återge direktivets lydelse vid genomförandet. I likhet med vad Finansinspektionen har förespråkat får det därför anses lämpligare att använda begreppet större affärsenhet för att beteckna de delar som ett försäkringsföretags verksamhet kan delas in i.

14.2.2 Övergångsplan för en utvidgad partiell intern modell

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i samband med handläggningen av en ansökan om en sådan partiell intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller en eller flera större affärsenheter eller på detta sätt avgränsad i båda dessa avseenden, förelägga ett försäkringsföretag att ge in en realistisk övergångsplan innehållande hur företaget avser att utvidga modellens tillämpningsområde.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna lämnar förslagen utan erinran. Skälen för regeringens förslag: I artikel 113.2 i Solvens II-direktivet anges att tillsynsmyndigheten får kräva in en realistisk övergångsplan från försäkringsföretaget för att utvidga tillämpningsområdet för den partiella interna modellen. I övergångsplanen ska det anges på vilket sätt företaget planerar att utvidga tillämpningsområdet.

I princip är det tillåtet för ett försäkringsföretag att avgränsa tillämpningsområdet för en intern modell till att endast avse en enskild riskfaktor inom en riskkategori eller en enskild större affärsenhet. Det är också tillåtet att avgränsa tillämpningsområdet på båda dessa sätt. En intern modell kan alltså vara konstruerad för endast en typ av risk inom en viss större affärsenhet. Direktivet ger dock Finansinspektionen möjlighet att i vissa fall kräva in en övergångsplan för utvidgning av den interna modellen. Det kan ske när en ansökan handläggs om tillstånd att använda en intern modell som är avgränsad till att avse endast en eller flera risker eller endast en eller flera större affärsenheter. Detsamma gäller om det sökta tillståndet avser en intern modell som är avgränsad både med avseende på risker och med avseende på affärsenheter. Innebörden av att ett försäkringsföretag avkrävs en övergångsplan är att företaget kan bli skyldigt att gå över till en intern modell vars tillämpningsområde är större än det som angetts i ansökan. Om Finansinspektionen bedömer att en övergångsplan behöver krävas in, ska inspektionen förklara skälet till beslutet. Inspektionen bör även i det sammanhanget ange ett minsta godtagbart tillämpningsområde för modellen efter att övergångsplanen verkställts. Det åvilar sedan försäkringsföretaget att ta fram en lämplig övergångsplan. När detta har skett kan Finansinspektionen avgöra ärendet på så sätt att försäkringsföretaget ges tillstånd att använda den interna modellen under förutsättning att företaget följer övergångsplanen, vilken bör framgå av Finansinspektionens beslut.

14.3 Särskilda förutsättningar för användning av en intern modell

14.3.1 Godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som ansöker om tillstånd att använda en intern modell ska lämna in styrdokument avseende ändring av denna till Finansinspektionen. Styrdokumentet ska innehålla en förteckning över möjliga större och mindre ändringar av den interna modellen. När Finansinspektionen prövar försäkringsföretagets ansökan ska inspektionen också pröva om företagets styrdokument kan godkännas.

Utredningens förslag: överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen anser att bestämmelsen bör placeras bland reglerna om företagsstyrning. Remissinstanserna: Finansinspektionen menar att direktivets regler om riktlinjer för en intern modell utgör en viktig begränsning av ett försäkringsföretags förfoganderätt över en intern modell och bör därför införas i lag. Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller detaljerade bestämmelser om hur ändringar får ske i en intern modell. I 196

artikel 115 i direktivet anges att tillsynsmyndigheten som ett led i det inledande godkännandeförfarandet för en intern modell ska godkänna ett styrdokument för ändring av den interna modellen. Dokumentet ska innehålla en specifikation av mindre och större ändringar av de interna modellerna och styra hur ändringar i den interna modellen får ske. De angivna bestämmelserna utgör, som Finansinspektionen påpekat, viktiga delar av regleringen av interna modeller i direktivet. De bör därför framgå av lag. Eftersom fastställande av styrdokument är en central del av regleringen bör regeln placeras tillsammans med övriga bestämmelser som rör interna modeller. I det förvaltningsbeslut genom vilket Finansinspektionen prövar en ansökan om tillstånd till användning av en intern modell ska inspektionen även pröva frågan om godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell.

14.3.2 Ändring av en intern modell och riktlinjer

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av den interna modellen i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen. För större ändringar av den interna modellen krävs tillstånd av Finansinspektionen. Ändring av styrdokument för ändring av den interna modellen ska godkännas av Finansinspektionen.

Utredningen berör inte frågan. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att Solvens IIdirektivets bestämmelser om ändring av en intern modell och ändring i riktlinjerna för intern modell bör införas i lag. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 115 i Solvens II-direktivet framgår att det krävs ett förhandsgodkännande av Finansinspektionen för att ett försäkringsföretag ska få göra större ändringar i en intern modell. En intern modell som ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda för beräkningen av solvenskapitalkravet får endast ändras i enlighet med direktivets särskilda bestämmelser om sådana ändringar. Direktivbestämmelserna om ändring av en intern modell är centrala för regleringen av sådana modeller och bör därför, som Finansinspektionen har anfört, framgå av lag. Som exempel på ändringar som kan ske av en intern modell kan nämnas ändringar i antaganden eller beräkningsmetoder. Likaså omfattas ändringar av den interna modellen bestående i att dess tillämpningsområde utvidgas (se artikel 204.3 i EUförordningen på nivå 2). Ett försäkringsföretag som har tillstånd att använda en partiell intern modell och som vill att fler risker eller affärsenheter ska omfattas av modellen, kan ansöka om en ändring i enlighet med bestämmelserna om ändring av en intern modell. Detta gäller även om företaget vill övergå från en partiell intern modell till att använda en fullständig sådan modell. Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av den interna modellen i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av 197

Finansinspektionen. För större ändringar av den interna modellen krävs tillstånd av Finansinspektionen. I likhet med vad som gäller i fråga om ansökningar om tillstånd att använda en intern modell, ska ansökningar om ändringar av en intern modell beslutas av försäkringsföretagets styrelse. Även i fråga om möjlighet till delegering av beslutskompetens från styrelsen bör samma ordning råda som för beslut att ansöka om tillstånd att använda en intern modell. Även Solvens II-direktivets krav på godkännande för ändring av styrdokument för ändring av en intern modell bör, som Finansinspektionen anfört, framgå av lag. Styrdokumentet sätter ramarna för hur ändringar av själva modellen får ske. Sådana ändringar av modellen som inte framgår av styrdokumentet kan inte göras utan att detta först ändras. Detta gäller dock inte det fallet att en partiell intern modell utvidgas till att omfatta fler risker eller affärsenheter, eller byggs ut till en fullständig intern modell. Sådana ändringar behöver inte framgå av styrdokumentet. De kan ske efter att tillstånd till ändring av den interna modellen har lämnats och behöver inte föregås av en ändring av styrdokumentet (se kommande EU-förordning på nivå 2,5, artikel 204 ).

14.3.3 Återgång till standardformeln

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får efter tillstånd av Finansinspektionen återgå till att helt eller delvis beräkna solvenskapitalkravet enligt bestämmelserna om standardformeln. Ett sådant tillstånd ska endast ges om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna lämnar förslagen utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 117 i Solvens II-direktivet följer att i likhet med bytet från standardformeln till en intern modell är det motsatta bytet, från en intern modell till standardformeln, reglerat i Solvens II-direktivet. Tillstånd från tillsynsmyndigheten krävs för en sådan återgång. Reglerna om byte till standardformeln är tillämpliga om ett försäkringsföretag helt eller delvis överger en intern modell för att i stället gå över till att tillämpa standardformeln. Det har motsvarande tillämpning om ett försäkringsföretag inskränker tillämpningsområdet för en intern modell, genom att övergå från en fullständig till partiell intern modell, eller genom att minska användningsområdet för en partiell intern modell med avseende på viss risk eller viss affärsenhet. Dessa förändringar innebär en partiell återgång till standardformeln och kräver Finansinspektionens godkännande. Innebörden av bestämmelsen är att tillstånd krävs för återgång till standardformeln. Det är därför lämpligt att utforma den som en tillståndsbestämmelse.

14.3.4 Krav på användning

Regeringens förslag: En intern modell ska användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser samt i den egna risk- och solvensbedömningen. Styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att direktivets krav på att en intern modell ska användas bör uttryckas i lag på så sätt att den interna modellen ska vara tillräckligt integrerad i försäkringsföretagets verksamhet. Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Som berörts i inledningen har många försäkringsföretag redan i dag interna modeller som de använder för sin riskmätning och riskhantering. Det nya är att den interna modellen ska godkännas för beräkning av solvenskapitalkravet. För att det ska kunna ske fordras enligt artikel 120 i Solvens II-direktivet att den interna modellen redan används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att fylla när det gäller försäkringsföretagets företagsstyrningssystem. Det aktuella kravet bör framgå av lagtexten. Det grundläggande kravet på användning bör uttryckas på ett sätt som ligger nära direktivtexten. Bestämmelserna i artikel 120 andra stycket är av sådan teknisk detaljkaraktär att de lämpligen genomförs genom myndighetsföreskrifter. Detta bör möjliggöras genom ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av en intern modell. Det är av vikt att styrelsens ansvar för den interna modellen framgår av lag. Det bör således införas en bestämmelse som uttrycker att styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen (jfr artikel 120 tredje stycket).

14.3.5 Krav på statistiska kvalitetsnormer för en intern modell

Regeringens förslag: Den beräkning av sannolikhetsfördelning som ligger till grund för en intern modell ska bygga på relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker som stämmer överens med de metoder som används för beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Denna beräkning ska även bygga på realistiska antaganden som ska kunna motiveras av försäkringsföretaget. Uppgifter som används för den interna modellen ska vara lämpade för ändamålet. De ska vara korrekta, fullständiga och aktuella. Försäkringsföretaget ska minst en gång per år uppdatera de uppgifter som används för beräkningen av sannolikhetsfördelningen. Ett försäkringsföretag får i en intern modell ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om det metoder som används är ändamålsenliga. Företaget får också i en 199

sådan modell beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker. Ett försäkringsföretag ska i en intern modell göra en noggrann bedömning av de risker som är knutna till optioner i ingångna försäkringsavtal och finansiella garantier.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att bestämmelsen om finansiella garantier och optioner inte ska genomföras i lag. Vidare föreslår utredningen särskilda lagbestämmelser om framtida åtgärder av företagsledningen som ska motsvara artikel 121.8 i Solvens II-direktivet. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att direktivets bestämmelse om beaktande av finansiella garantier och optioner bör framgå av lag. Skälen för regeringens förslag: Förslaget avser genomförande av artikel 121.1–121.8 i Solvens II-direktivet, som reglerar den statistiska kvaliteten hos det informationsunderlag och de beräkningstekniker som nyttjas i en intern modell. Direktivartikeln är delvis mycket detaljerad. Huvudbestämmelserna bör införas i lag medan flera andra delar bör genomföras genom myndighetsföreskrifter. I lag bör anges bestämmelser om statistisk kvalitet (artikel 121.2 och 121.3). Diversifieringseffekter och riskreducerande tekniker (se artikel 121.5 och 121.6) är viktiga komponenter i beräkningen av sannolikhetsfördelningen. För att ett försäkringsföretag på bästa sätt ska kunna redovisa sina statistiska beräkningar enligt Value at Risk, behöver de visa att de har beaktat alla risker, exempelvis marknadsrisker och försäkringsrisker. Dessutom måste företaget kunna visa de strategier de använder för att minska risken – något som i sin tur minskar kapitalkravet. Det kan vara fråga om att sprida sina risker för att på så sätt få en väldiversifierad portfölj och att ingå avtal med andra parter om återförsäkring eller finansiella derivat. Mot denna bakgrund bör diversifiering och riskreducerande tekniker anges i lag. För att överensstämmelse ska uppnås med bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar bör det, som Finansinspektionen föreslagit, dessutom införas en lagbestämmelse som motsvarar direktivets regel om beaktande av finansiella garantier och optioner (se artikel 121.7). Som utredningen funnit är det bättre att använda begreppet option, som är en etablerad finansiell term, än begreppet valmöjlighet, som används i den svenska direktivöversättningen. Bestämmelserna i artiklarna 121.4 och 121.8 är däremot av en sådan teknisk detaljkaraktär att de lämpligen genomförs genom myndighetsföreskrifter. Även de övriga nu aktuella artiklarna innehåller vissa detaljbestämmelser som även de lämpligen genomförs genom myndighetsföreskrifter. Detta bör möjliggöras genom ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om att meddela föreskrifter om statistiska kvalitetsnormer för en intern modell.

14.3.6 Beaktande av samtliga förväntade utbetalningar

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska i en intern modell beakta alla utbetalningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som följer av avtal oavsett om betalningarna är garanterade eller inte.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte någon särbestämmelse avseende överskottsmedel. Remissinstanserna: Svensk Försäkring påpekar att artikel 91.2 i Solvens II-direktivet, där det anges att överskottsmedel inte ska utgöra försäkringsskulder om nationell rätt medger detta, är tillämplig oavsett om ett försäkringsföretag beräknar solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller med en intern modell. Därför kan försäkringsföretagen, hur de än beräknar sitt solvenskapitalkrav, räkna med konsolideringsfonden i sin kapitalbas. Skälen för regeringens förslag: Förväntade utbetalningar är en viktig faktor vid beräkningen av solvenskapitalkravet och ska enligt artikel 121.9 i Solvens II-direktivet beaktas i en intern modell. Det gäller oavsett om en utbetalning följer av en avtalsförpliktelse eller inte. Den aktuella direktivbestämmelsen måste ses i ljuset av regleringen av överskottsmedel. Som Svensk Försäkring anför ger Solvens II-direktivets artikel 91.2 medlemsstaterna en möjlighet att nationellt föreskriva att vissa överskottsmedel inte ska anses utgöra försäkringsåtaganden utan i stället kan ingå i ett försäkringsföretags kapitalbas. Det föreslås att detta, för svenskt vidkommande, ska gälla konsolideringsfonden i ömsesidiga livförsäkringsbolag, livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst och livförsäkringsföreningar (se 7 kap. 10 § FRL). Konsolideringsfonden kommer således att ingå i kapitalbasen och inte bland försäkringsåtagandena. Något solvenskapitalkrav ska därmed inte beräknas för de medel som ingår i konsolideringsfonden och som ett försäkringsföretag förväntar sig att utbetala. Det kan t.ex. röra sig om allokerad återbäring, återbäring som är preliminärt fördelad på en försäkringstagare. Sådana utbetalningar kan dock beaktas på annat sätt i den interna modellen. Utbetalningar ur konsolideringsfonden leder till att försäkringsföretaget, allt annat lika, får en lägre kapitalbas. En sådan utbetalning motsvaras inte av en minskning av försäkringsföretagets åtaganden gentemot någon försäkringstagare eller annan ersättningsberättigad. Sådana effekter på företagets balansräkning av förväntade utbetalningar bör den interna modellen beakta. Det ska också ske enligt den direktivbestämmelse som nu är aktuell.

14.3.7 Beräkning av en intern modell

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska beräkna en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den grundläggande skyddsnivån för solvenskapitalkravet. 201

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bestämmelsen ska utformas som ett krav på att en intern modell ska kalibreras så att försäkringstagarna bereds ett skydd som är likvärdigt med det skydd som följer av de allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkravet. Remissinstanserna: Svensk Försäkring kommenterar det normgivningsbemyndigande som i utredningens förslag ansluter till lagförslaget. Detta berörs i avsnitt 15.3.11. Skälen för regeringens förslag: I artikel 122.1 i Solvens II-direktivet anges att ett försäkringsföretag får använda en annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i artikel 101.3. Direktivbestämmelsen reglerar således de anpassningar som ett försäkringsföretag får göra i en intern modell av den grundläggande skyddsbestämmelsen. Ett försäkringsföretag får i en intern modell använda en annan tidsperiod än tolv månader och ett annat riskmått än 99,5 procents sannolikhet. Det krävs dock att skyddet för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade inte försämras. I artikel 122.2 och 122.3 ställs krav på försäkringsföretaget ska härleda solvenskapitalkravet från den sannolikhetsfördelning som genereras av den interna modellen. Även i dessa fall ska beräkningen ske utifrån denna grundläggande skyddsnivå. Det är lämpligt att genomföra bestämmelserna i artikel 122.1–122.3 genom en bestämmelse där det stadgas att ett försäkringsföretag ska beräkna en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den grundläggande skyddsnivån för solvenskapitalkravet. Bestämmelsen bör kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om beräkning av en intern modell. Bestämmelsen i artikel 122.4, som ger tillsynsmyndigheten vissa befogenheter i fråga om tillämpningen av interna modeller, bör lämpligen genomföras genom de regler i det avsnitt som behandlar Finansinspektionens tillsynsbefogenheter (se avsnitt 19).

14.3.8 Resultatanalys

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år granska vad som orsakat vinster eller förluster på de olika större affärsenheterna. Analysen av vinster och förluster ska utgå från den kategorisering av risker som har gjorts i den interna modellen. Riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska kunna visa hur den kategoriseringen av riskerna som valts för den interna modellen förklarar orsakerna och källorna till de vinster och förluster som uppkommit (artikel 123 första stycket i Solvens II-direktivet). Denna granskning ska ske minst en gång per år. Artikeln bör genomföras i lag.

Artikel 123 andra stycket bör genomföras genom en bestämmelse i vilken det anges att analysen av vinster och förluster ska utgå från den kategorisering av risker som har gjorts i den interna modellen och att riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil. I sammanhanget bör även uppmärksammas den allmänna proportionalitetsprincipen som nu införs i 4 kap. 5 § FRL. I senaste utkastet till EU-förordningen på nivå 2 kan utläsas att kraven på riskkategorisering bl.a. består i att indelningen i kategorier inte får göras så att kategorierna blir alltför vida, samt att riskkategoriseringen ska främja användningen av den interna modellen i riskhanteringssystemet och i den egna risk- och solvensbedömningen.

14.3.9 Validering av en intern modell

Regeringens förslag: En intern modell ska regelbundet valideras. Valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår ett allmänt krav på att en intern modell regelbundet ska valideras och att regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter om valideringen. Remissinstanserna: Flera remissinstanser lämnar allmänna synpunkter på förslaget att endast ge normgivningsdelegation åt regeringen. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska regelbundet validera de interna modellerna och övervaka hur de fungerar och testa resultaten mot de faktiska utfallen (artikel 124 första stycket i Solvens II-direktivet). Kravet på regelbunden validering av en intern modell bör införas i lag. I begreppet validering ingår mer än enbart kontroll och utvärdering. Validering är också ett vedertaget begrepp på området. Det finns därför övervägande skäl för att använda detta begrepp i stället för ”kontroll och utvärdering”. Den regelbundna valideringen är av stor betydelse för att säkerställa en riktig användning av interna modeller. Artikelns huvudbestämmelse bör därför tas in i lag. Artikel 124 andra stycket bör genomföras genom en bestämmelse i vilken det anges att valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil. Utöver huvudbestämmelsen innehåller direktivartikeln en rad bestämmelser av teknisk detaljkaraktär (se andra och tredje stycket) som lämpligen genomförs genom myndighetsföreskrifter. Detta bör möjliggöras genom ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om att meddela föreskrifter om validering av en intern modell.

14.3.10 Krav på dokumentation

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera hur den interna modellen är utformad och fungerar, att den interna modellen överensstämmer med de krav på användning, statistisk kvalitet, beaktande av finansiella garantier och optioner, beaktande av utbetalningar, m.m. som gäller för interna modeller samt vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den interna modellen inte fungerar effektivt och vilka större ändringar som gjorts i den interna modellen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte något lagkrav på dokumentation av vilka större ändringar som gjorts i den interna modellen. Utredningen föreslår vidare att det i lag ska införas krav på dokumentation av teorier och antaganden som ligger till grund för den interna modellen. Remissinstanserna lämnar förslagen utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Artikel 125 i Solvens II-direktivet innehåller krav på dokumentation rörande en intern modell. Artikeln bör genomföras i lag. Eftersom det lämnas förslag till lagbestämmelser om större ändringar av den interna modellen (se avsnitt 15.3.2) bör bestämmelsen i artikel 125 femte stycket om dokumentation av ändringar av en intern modell även införas i lag. Däremot får föreskrifterna i direktivartikelns tredje stycke, om dokumentation om bl.a. teori och antaganden som ligger till grund för en intern modell, anses vara av sådan detaljkaraktär att de lämpligen genomförs i myndighetsföreskrift. Det kan ske med stöd av det normgivningsbemyndigande som föreslås.

14.3.11 Bemyndiganden

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument, krav på användning och statistiska kvalitetsnormer för en intern modell, beräkning av en intern modell, validering av en intern modell samt krav på dokumentation.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om de närmare förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, om kalibrering och om validering. Remissinstanserna: Flera remissinstanser lämnar allmänna synpunkter på förslaget att endast ge normgivningsdelegation åt regeringen. Svensk Försäkring anmärker att det bemyndigande som utredningen föreslår i fråga om kalibrering har getts en för vid utformning, och pekar på vikten av att bemyndiganden inte utnyttjas till reglering som går utöver vad som krävs för att genomföra direktivet. Svensk Försäkring anger också att möjligheten att utforma en intern modell på ett lämpligt sätt inte bör begränsas genom föreskrifter. 204

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om interna modeller i direktivet är relativt detaljerade. Utöver de bestämmelserna som finns i Solvens II-direktivet finns det i EU-förordning på nivå 2 ett minst lika stort antal ytterligare bestämmelser om interna modeller. Dessutom kommer Eiopa att meddela rekommendationer och riktlinjer på området (nivå 3-regler). Redan omfattningen av EU-regelverket skapar ett behov av anpassningar på detaljnivå, såväl när det gäller tillstånd att använda en intern modell och att ändra den som de materiella kraven på en intern modell och användningen av den. Behov av sådana anpassningar kan exempelvis uppkomma om föreskrifter på nivå 2 eller 3 inom EU-strukturen ändras, eller om det finns skäl att omvandla en rekommendation eller riktlinje från Eiopa till myndighetsföreskrift. Därtill kommer att dynamiken i försäkringsbranschen är stor. Nya företeelser uppkommer löpande vilket kan behöva föranleda nya föreskrifter. För att behovet av anpassningar ska kunna tillgodoses krävs relativt omfattande bemyndiganden, vilket också föreslås. Bemyndigandena ska dock inte, som Svensk Försäkring påpekat, utnyttjas för att skapa en reglering som på ett onödigt sätt försvårar anpassning av en intern modell till de behov som kan föreligga hos ett enskilt försäkringsföretag. Skälen och avgränsningarna av varje enskilt bemyndigande har utvecklats under respektive avsnitt ovan.

15 Företagsstyrning

15.1 Styrelsens ansvar

Regeringens förslag: Begreppet förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i Solvens II-direktivet ska i vissa fall anses omfatta styrelsen i ett försäkringsföretag och i andra fall styrelsen och den verkställande direktören.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Livförsäkringsutredningen anser att regleringen av företagsstyrning i FRL ska vara förenliga med bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551), ABL respektive lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, FL. Finansinspektionen hävdar att begreppet förvaltnings- lednings- eller tillsynsorgan i vissa fall kan omfatta både styrelsen och den verkställande direktören och att en lämplig lagstiftningsmetod för att åstadkomma detta vore att ange i lag vilka uppgifter som ankommer exklusivt på styrelsen. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 40 i Solvens II-direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att försäkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan har det yttersta ansvaret för att företaget följer nationella bestämmelser som antas enligt direktivet. I flera artiklar i direktivet används begreppet förvaltnings-, ledningseller tillsynsorgan för att tillgodose såväl dualistiska som monistiska 205

bolagsstyrningssystem (se utredningens betänkande, SOU 2011:68, s. 283–286). Den svenska bolagsrätten ger i grunden uttryck för ett monistiskt system, men har även inslag av ett traditionellt dualistiskt system. Enligt 8 kap. 50 § ABL ska det alltid utses en verkställande direktör i svenska publika aktiebolag. För försäkringsföretag gäller att styrelsen ska utse den verkställande direktören (11 kap. 9 § FRL). Detta innebär att ledningen av ett försäkringsföretag delas mellan dess styrelse och den verkställande direktören. Styrelsen har det primära ansvaret för företagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, medan den verkställande direktören svarar för den löpande förvaltningen. Med löpande förvaltning avses alla åtgärder som inte med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet är av ovanligt slag eller av stor betydelse. Den verkställande direktören är ett självständigt bolagsorgan med ett eget förvaltningsområde. Enligt 16 § lagen om europabolag (2004:575) ska, som exempel, om 22 inte annat följer av SE-förordningen , bestämmelserna i ABL och andra författningar om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på förvaltningsorganet eller dess ledamöter. Enligt propositionen om europabolag kan förvaltningsorganet sägas motsvara styrelsen i ett svenskt aktiebolag (prop. 2003/04:112 s. 47). 23 I delningsdirektivet åläggs förvaltnings-, lednings- och tillsynsorganet särskilda uppgifter i samband med delningen. För svenskt 24 25 vidkommande avses styrelsen . Även i 2006 års revisorsdirektiv förekommer begreppet förvaltnings- och ledningsorganet. Överfört på svenska förhållanden får detta gälla företagets styrelse men inte dess verkställande direktör, vice verkställande direktör, firmatecknare eller 26 prokurist . Vid genomförandet av tidigare direktiv i svensk rätt har således förvaltningsorganet likställts med företagets styrelse. Detta bör vara utgångspunkten även fortsättningsvis. När det gäller Solvens II-direktivet finns det emellertid anledning att göra en annan bedömning beträffande det i direktivet använda begreppet ”förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan”. Vissa av de frågor som detta organ ska involveras i enligt direktivet får nämligen anses falla inom den löpande förvaltningen, som den verkställande direktören ansvarar för. I svensk bolagsrätt lämnas en relativt stor frihet för en styrelse att organisera sin verksamhet och delegera uppgifter till en eller flera av

22 Rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag, Celex 32001R2157, senast ändrad genom Rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006, (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1–80 Celex 32006R1791). 23 Rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag (EGT L 378, 31.12.1982, s. 47, Celex 31982L0891). 24 Ds 2010:32 s 54. 25 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning och om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 84/253/EEG (EUT L 157, 9.6.2006, s. 87, Celex 32006L0043) senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/30/EG av den 11 mars 2008,( EUT L 81, 20.3.2008, s. 53–56 Celex 32008L0030). 26 Prop. 2008/09:135 s. 68. 206

styrelsens ledamöter, eller till andra. Möjligheten härtill är av stor betydelse för tillförsäkrandet av en ändamålsenlig företagsstyrning och ett rimligt resursutnyttjande i företagen. I 8 kap. 4 § fjärde stycket ABL anges att om vissa uppgifter delegeras till en eller flera av styrelsens ledamöter eller till andra, ska styrelsen handla med omsorg och fortlöpande kontrollera om delegationen kan upprätthållas. Av det ovan sagda följer att det yttersta ansvaret ligger kvar på styrelsen även om en delegation kommer till stånd. Sammanfattningsvis instämmer regeringen i Finansinspektionen bedömning att begreppet förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan i vissa fall bör omfatta både styrelsen och den verkställande direktören. En lämplig lagstiftningsmetod är att ange i lagen vilka uppgifter som ankommer enbart på styrelsen (t.ex. fastställande av styrdokument) och vilka andra uppgifter som ankommer på både styrelsen och den verkställande direktören (t.ex. att funktionen för regelefterlevnad ska rapportera till styrelsen och den verkställande direktören i fråga om efterlevnaden av reglerna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen). Enbart det förhållandet att lagen föreskriver att styrelsen ska utföra eller svara för en viss uppgift utesluter inte delegation (se prop. 2004/05:85 s. 617 f.). Det finns dock i sammanhanget anledning att uppmärksamma Livförsäkringsutredningens påpekande att ansvarsfördelningen mellan styrelsen och den verkställande direktören i grunden ska följa allmänna associationsrättsliga principer. Det medför bland annat att styrelsen inte kan delegera uppgifter av större och principiell betydelse för företaget.

15.2 Företagsstyrningssystem

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt. Systemet ska ses över regelbundet av företaget. Inom ramen för företagsstyrningssystemet ska försäkringsföretaget säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare, eller den som innehar centrala funktioner i företaget är lämplig. Med centrala funktioner ska avses riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelefterlevnad, funktionen för internrevision och aktuariefunktionen.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. I utredningens förslag finns även bestämmelser om bl.a. vilken organisationsstruktur som ett försäkringsföretag ska ha. Förslaget saknar däremot krav på att systemet ska ses över regelbundet av företaget. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör framgå av lagen att företagsstyrningssystemet ska vara utformat så att det uppfyller vissa av bestämmelserna som har sin grund i Solvens II-direktivet. Inspektionen pekar vidare på att kravet i Solvens II-direktivet, att företagsstyrningssystemet ska ses över regelbundet, saknar motsvarighet i lagförslaget . Inspektionen föreslår att regeringen eller den myndighet 207

som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kraven på företagsstyrning. Livförsäkringsutredningen framhåller att förslaget i den del som rör företagsstyrningssystemet i viss mån torde överlappa de krav på styrning och intern kontroll som kan anses följa av den allmänna associationsrättsliga lagstiftningen i ABL och FL. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett effektivt företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning (artikel 41.1 första stycket Solvens II-direktivet). Vidare framgår av andra stycket i artikeln att systemet minst ska innefatta en tillfredsställande och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning och en lämplig uppdelning av uppgifterna. Systemet ska vara utformat så att det uppfyller kraven i artiklarna 42–49. Enligt tredje stycket i artikeln ska systemet även regelbundet ses över internt. Kravet på att försäkringsföretag ska ha ett effektivt företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning bör förstås så att det är tillgodosett om försäkringsföretaget dels har ett system som uppfyller bestämmelserna i artiklarna 42–49, dels ser över systemet regelbundet. Någon bestämmelse som motsvarar artikel 41.1 finns inte i svensk rätt. För att genomföra direktivet bör det införas en bestämmelse i FRL om att ett försäkringsföretag ska ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt, att företaget ska utforma systemet så att de uppfyller vissa bestämmelser i lagen som genomför artiklarna 42–49 och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt att systemet ska ses över regelbundet av företaget. En sådan bestämmelse – eller egentligen alla regler sammantaget i FRL om företagsstyrning – får anses innefatta direktivets krav på att systemet minst ska omfatta en tillfredsställande och överblickbar organisationsstruktur och ett effektivt system för att säkerställa att information förs vidare. Någon särskild hänvisning i detta fall till Solvens II-direktivet, som Finansinspektionen har efterfrågat, är däremot inte nödvändig. I artikel 41.2 anges att företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till försäkringsföretagets art, storlek och komplexitet. Detta följer redan av den föreslagna allmänna proportionalitetsprincipen och behöver därför inte regleras särskilt. Däremot bör, som Finansinspektionen har påtalat, det uttryckligen i lag anges att företagsstyrningssystemet regelbundet ska ses över av försäkringsföretaget. Livförsäkringsutredningen har väckt frågan om inte utredningens förslag i den del som rör företagsstyrningssystemet i viss mån torde överlappa de krav på styrning och intern kontroll som kan anses följa av ABL och FL. Bestämmelserna om företagsstyrning får dock anses som en kompletterande särreglering i förhållande till det gällande allmänna associationsrättsliga regelverket i ABL och FL. Någon ”överlappning” som Livförsäkringsutredningen befarar torde därför inte uppstå. Med anledning av hur direktivregleringen om företagsstyrning är utformad saknas behov av ett sådant allmänt bemyndigande som Finansinspektionen föreslår. Det företagsstyrningssystem som blir följden av ett genomförande i nationell rätt av i huvudsak artiklarna 208 41–50 – dvs. inklusive EU-kommissionens förordning på nivå 2 – ska

nämligen utgöra en i viss utsträckning detaljerad, men ändå ram inom vilken varje försäkringsföretag ska utforma sitt system. Detta system ska fastställas och fortlöpande omprövas av styrelsen. Styrelsen har det yttersta ansvaret för att systemet för företagsstyrning följs. Någon ytterligare detaljreglering från Finansinspektionens sida – som har sin grund i ett generellt bemyndigande – är mot denna bakgrund inte nödvändig. I vissa mer specificerade- och avgränsade delar får det dock anses lämpligt av olika skäl att lämna bemyndiganden (se nedan). I sammanhanget ska erinras om att den personkrets som ska ledningsprövas av Finansinspektionen har utvidgas till att även omfatta sådana personer som ansvarar för en central funktion (jfr artikel 42.2). Frågan om ledningsprövning behandlas i avsnitt 8. I artikel 42.1 i Solvens II-direktivet anges att ett försäkringsföretag ska se till att alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav: 1. Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet är tillräckliga för att kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsledning. 2. Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav. För att genomföra artikel 42.1. bör en motsvarande bestämmelse föras in i FRL om den lämplighetsprövning som försäkringsföretaget ska göra inom ramen för företagsstyrningssystemet. Dock bör det i lagtexten anges att prövningen avser personer som bl.a. innehar centrala funktioner (i den svenska översättningen av artikeln talas om den som utför centrala funktioner) då detta får anses vara avsikten (jr den engelska och tyska översättningen av artikeln). Det är även lämpligt att ålägga försäkringsföretaget att snarast till Finansinspektionen anmäla ändringar av vika som ingår i dess ledning eller som ansvarar för en central funktion. I samband med en sådan anmälan bör försäkringsföretaget även åläggas att underrätta inspektionen om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven. Vad som avses med en central funktion är inte definierat i någon bestämmelse i direktivet men det finns tydlig vägledning i skälen till direktivet. Av skäl 33 framgår att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemen anses vara nyckelfunktioner och därför också viktiga och kritiska funktioner. För att skapa en tydlig reglering kring vem de lagstadgade lämplighetskraven ska omfattas bör en bestämmelse om vilka de centrala funktionerna är införas i lagen. Med centrala funktioner ska således avses riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelefterlevnad, funktionen för internrevision och aktuariefunktionen.

15.3 Styrdokument

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för riskhantering, internkontroll, internrevision, verksamhet som omfattas av uppdragsavtal, uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna samt ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används.

Styrdokumenten ska fastställas av styrelsen. De ska utvärderas och ses över minst en gång per år. Regeringens bedömning: Bestämmelserna om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter i nuvarande försäkringsrörelselag bör i huvudsak behållas. Styrelsen ska fastställa dessa riktlinjer, som ska utvärderas och ses över minst en gång per år.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen gör emellertid bedömningen att nuvarande krav i FRL om försäkringstekniska riktlinjer, placeringsriktlinjer och riktlinjer för intressekonflikter bör ersättas med de krav på styrdokument som ett försäkringsföretag ska ha enligt artikel 41.3 och artikel 44.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att nuvarande krav på riktlinjer för hantering av intressekonflikter bör behållas. Svenska Aktuarieföreningen menar att de krav på styrande dokument som föreslås för försäkringsföretagen inte motsvarar innehållet i gällande krav på innehåll i försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Föreningen anser därför att det är av största vikt att det även efter lagförslagets genomförande finns krav på försäkringsföretagen att hålla en samlad dokumentation med motsvarande innehåll som försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Föreningen framhåller också att de styrande dokument som ska finnas enligt direktivet snarare tenderar att betona beräkningen av försäkringstekniska avsättningar för solvensändamål samt företagets riskhantering. Genom detta kommer, enligt föreningen, kravet på de delar av försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag som behandlar hur värden mot försäkrad och försäkringstagare bestäms att komma i skymundan. Livförsäkringsutredningen pekar på att riktlinjernas nuvarande roll i återbärings- och överskottshanteringen måste tillgodoses och att försäkringstekniska riktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter i dag fyller en funktion i återbärings- och överskottshantering vid sidan av att vara ett internt styrinstrument för att hantera företagets risker. Livförsäkringsutredningen anför vidare att bestämmelserna om hantering av intressekonflikter bör behållas i de delar som inte säkert ersätts av styrdokument enligt Solvens II-direktivet. Slutligen pekar Livförsäkringsutredningen på att riktlinjernas roll som medel för genomlysning bör tillgodoses även framdeles och att även bemyndigandet som är kopplat till dagens riktlinjer bör behållas för att kunna användas för att ge en sådan genomlysning. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I försäkringsföretag ska det finnas styrdokument för åtminstone riskhantering, internkontroll, internrevision och, i tillämpliga fall, för verksamhet som omfattas av uppdragsavtal (artikel 41.3 i Solvens II-direktivet). I artikel 35.5 ställs även upp krav på styrdokument samt lämpliga system och rutiner för lämnande av upplysningar till tillsynsmyndigheten och för säkerställande av riktigheten i redan lämnade upplysningar. Av artikel 115 följer krav på förekomsten av ett styrdokument för ändring av företagets interna modell, om en sådan används. Dessa styrdokument ska förhandsgod- 210

kännas av företagets styrelse, ses över minst årligen och ska anpassas när väsentliga förändringar av det berörda systemet eller området inträffar. Av artikel 41.3 framgår att de berörda företagen ska se till att styrdokumenten följs. För att genomföra artiklarna bör det införas bestämmelser i FRL om att ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för riskhantering, internkontroll, internrevision, verksamhet som omfattas av uppdragsavtal, uppgiftslämnande till Finansinspektionen och kvalitetskontroll av uppgifterna samt ändring av företagets interna modell, om en sådan modell används. För att säkerställa att styrdokumenten är ändamålsenliga bör det införas bestämmelser i lagen om att dessa ska fastställas av styrelsen samt utvärderas och ses över minst en gång per år. I 8 kap. FRL finns bestämmelser om riktlinjer och beräkningsunderlag. Av bestämmelserna framgår bl.a. att försäkringsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer, placeringsriktlinjer och riktlinjer för hantering av intressekonflikter och vad riktlinjerna ska innehålla. Vidare framgår bl.a. att det är styrelsen som ska fastställa riktlinjerna. Utredningen har bedömt att riktlinjerna i 8 kap. FRL bör ersättas med de krav på styrdokument och riktlinjer som ett försäkringsföretag ska ha enligt Solvens II-direktivet. Regeringen å sin sida anser, i likhet med en rad remissinstanser och på de skäl de anför, att de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. FRL om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter i huvudsak bör behållas då de fyller andra och viktiga funktioner vid sidan av att vara ett internt styrinstrument för försäkringsföretagen. Vissa justeringar behöver emellertid göras i nu gällande regler om dessa riktlinjer, som en följd av genomförandet av artiklarna 41.3. och 44.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet. Det är därför lämpligt att utforma kraven på riktlinjerna mer som ramregler på lagnivå, kompletterat med bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter ska omfatta. Sammanfattningsvis görs således bedömningen att bestämmelserna om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt riktlinjer för hantering av intressekonflikter i nuvarande lagstiftning i huvudsak bör behållas. Styrelsen bör fastställa dessa riktlinjer. De bör utvärderas och ses över minst en gång per år.

15.4 Kontinuitet i ett försäkringsföretags verksamhet

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att verksamheten ska kunna bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler. Ett försäkringsföretag ska ha en beredskapsplan.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. 211

Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska vidta rimliga åtgärder för att garantera att verksamheten bedrivs med kontinuitet och på ett korrekt sätt, inklusive utvecklingen av beredskaps-

planer (artikel 41.4 i Solvens II-direktivet ) . Företaget ska i detta syfte

använda lämpliga och proportionella system, resurser och förfaranden. Någon bestämmelse som motsvarar artikel 41.4 finns inte i FRL. Det bör därför införas en bestämmelse i den lagen som motsvarar direktivet krav på att ett försäkringsföretags verksamhet ska bedrivas med kontinuitet och i enlighet med gällande regler. Det är viktigt att det av lagen framgår att företaget ska ha system, resurser och rutiner som är lämpliga för att säkerställa en kontinuerlig verksamhet. Ett motsvarande krav finns i 8 kap. 10 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. För att uppfylla det lagstadgade kontinuitetskravet bör företaget upprätta en beredskapsplan. Detta bör uttryckligen framgå av FRL.

15.5 System för riskhantering

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla bl.a. de strategier som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker. Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur och vara utformat med hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion. Systemet ska omfatta försäkringsrisker, matchningsrisker, investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden, likviditets- och koncentrationsrisker, operativa risker, risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker samt beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för. Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering ska omfatta angivna slag av risker.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör framgå uttryckligen av FRL att bl.a. hanteringen av risker ska göras på företagsoch gruppnivå. Svensk Försäkring å sin sida menar att man i stället bör följa den engelska versionen av direktivet och tydliggöra i lagtexten att kraven ska kunna hanteras på individuell och aggregerad (eller sammanställd) nivå. Finansinspektionen anser vidare att riskhanteringssystemet även ska omfatta risker för intressekonflikter och att ett försäkringsföretag ska dokumentera att det uppfyller kraven avseende placeringsriktlinjer. Finansinspektionen föreslår ett bemyndigande i FRL om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela närmare föreskrifter om systemet för riskhantering.

Skälen för regeringens förslag

Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering Försäkringsföretag ska upprätta effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, processer och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som företaget är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mellan riskerna (artikel 44.1 första stycket i Solvens IIdirektivet). Vidare föreskrivs i artikel 44.1 andra stycket att riskhanteringssystemet ska vara effektivt och väl integrerat med försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner. Enligt artikel 210.1 ställs motsvarande krav avseende risker som uppstår genom avtal eller verksamheter om återförsäkring. Några föreskrifter som motsvarar artikel 44.1, om att ett försäkringsföretag ska ha ett riskhanteringssystem med ett visst innehåll och utformning finns inte i svensk rätt. Visserligen finns de bestämmelser i 4 kap. 1 och 3 §§ FRL (stabilitetsprincipen och bestämmelsen om god försäkringsstandard) men de är allmänt hållna och motsvaras inte av det precisa och detaljrika innehållet i artikel 44.1. Vidare finns allmänna råd – Finansinspektionens allmänna råd (2005:1) om styrning och kontroll av finansiella företaget – som bl.a. omfattar försäkringsföretag. För att genomföra direktivet bör en bestämmelse som motsvarar artikel 44.1 föras in i FRL. Det bör därför föreslås att ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla bl.a. de strategier som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker. Systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur och vara utformat med hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion. Det ska omfatta försäkringsrisker, matchningsrisker, investeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden, likviditets- och koncentrationsrisker, operativa risker, risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreduceringstekniker samt beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för. Ett försäkringsföretags styrdokument för riskhantering ska omfatta angivna slag av risker.

Risker och krav på innehåll i riktlinjerna för riskhantering I artikel 44.2 i Solvens II-direktivet anges vilka risker som riskhanteringssystemet ska avse och vilka områden som det minst ska omfatta, bl.a. teckningar av försäkringar och avsättningar. Vidare anges i artikeln att de styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 ska innehålla riktlinjer avseende de områden som nämns i artikel 44.2 andra stycket a–f. En bestämmelse som motsvarar artikel 44.2 bör införas i FRL. Finansinspektionen menar att riskhanteringssystemet även ska omfatta risker för intressekonflikter. Som nämnts i avsnitt 16.3 är det emellertid 213

mer lämpligt att intressekonflikter mellan företagets intressenter hanteras genom riktlinjer. Finansinspektionen anser att försäkringsföretag ska dokumentera att det uppfyller kraven avseende placeringsriktlinjer. Grunden för detta är att det av artikel 44.3 framgår att ett försäkringsföretag ska styrka att de uppfyller vissa krav i Solvens II-direktivet i fråga om placeringsrisker. Eftersom gällande rätt ger Finansinspektionen möjlighet att begära dessa uppgifter för tillsynsändamål – och då denna möjlighet bör behållas – saknas skäl att införa en uttrycklig bestämmelse om detta. Frågor kring kraven på gruppnivå, som har lyfts fram av Finansinspektionen och Svensk försäkring behandlas i avsnitt 19. Finansinspektionen föreslår ett bemyndigande i FRL om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela närmare föreskrifter om systemet för riskhantering. Regeringen anser emellertid att de bestämmelser i FRL som blir följden av genomförandet av direktivbestämmelserna om riskhantering – kompletterat med Europeiska kommissionens förordning på nivå 2 – utgör en lämplig ram för varje försäkringsföretag att utforma sitt system för riskhantering. Någon ytterligare detaljreglering från Finansinspektionens sida – som har sin grund i ett på riskhanteringsområdet, generellt bemyndigande – är mot denna bakgrund inte nödvändig (se även den övergripande bedömningen i avsnitt 12.2). I vissa mer specificerade- och avgränsade delar får det dock anses lämpligt av olika skäl att lämna bemyndiganden (se nedan).

15.5.1 Nya krav på riskhantering

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska regelbundet utvärdera företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen. Ett försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering ska upprätta en särskild likviditetsplan och ska regelbundet utvärdera användningen av justeringar. I ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjusteringen ska styrdokument för riskhantering innehålla riktlinjer för volatilitetsjusteringen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i riktlinjerna för volatilitetsjustering, innehållet i en särskild likviditetsplan och kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ha ett företagsstyrningssystem och ett riskhanteringssystem (artikel 41.1 respektive artikel 44.1 i Solvens II-direktivet). Ett försäkringsföretag ska vidare bl.a. ha styrdokument för riskhantering och detta ska innehålla riktlinjer för ett antal olika ”områden”, bl.a. matchningsrisker (artikel

41.3 respektive artikel 44.2 tredje stycket). Dessa bestämmelser föreslås nu genomföras i lag (se avsnitt 16.2 och 16.3).

Likviditetsplan vid användning av volatilitets- eller matchningsjustering Genom artikel 2.10 a i omnibus II-direktivet införs det genom ett nytt stycke efter tredje stycket i artikel 44.2 i Solvens II-direktivet, krav på att försäkringsföretag som använder volatilitets- eller matchningsjustering ska upprätta en likviditetsplan. Likviditetsplanen ska innehålla prognoser över ingående och utgående kassaflöden i relation till de tillgångar och åtaganden som omfattas av justeringarna. Kravet på likviditetsplan vid användning av volatilitets- eller matchningsjustering får anses vara av samma art som kraven på vissa styrdokument och riktlinjer, och den nya bestämmelsen bör därför tas in i lag och placeras tillsammans med övriga bestämmelser om styrdokument. Av lagen behöver dock inte framgå att likviditetsplanen ska innehålla en prognos över ingående och utgående kassaflöden i relation till de tillgångar och åtaganden som omfattas av justeringarna. Detta kan med fördel regleras i föreskrifter på lägre nivå än lag.

Utvärdering av känslighet för antaganden bakom den s.k. extrapoleringen Genom artikel 2.10 b i omnibus II-direktivet införs det i en ny artikel 44.2a a) i Solvens II-direktivet krav på att alla försäkringsföretag inom ramen för deras riskhanteringsarbete på det s.k. ALM-området, regelbundet ska utvärdera känsligheten hos de försäkringstekniska avsättningarna och medräkningsbara kapitalbasmedel för de antaganden som ligger till grund för extrapoleringen av den relevanta riskfria räntestrukturen. Bestämmelserna utgör i praktiken en detaljreglering kring vissa av de åtgärder som ska genomföras inom ramen för ett av flera riskhanteringsområden, vilket talar för att bestämmelserna ska genomföras genom en övergripande bestämmelse i lag i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter (jfr den uppräkning av ”policies” inom ALM-området som finns i EU-förordningen på nivå 2, artikel 252 SG4).

Utvärdering vid användning av matchningsjustering Genom artikel 2.10 b i omnibus II-direktivet införs det i en ny artikel 44.2a b) i Solvens II-direktivet krav på att försäkringsföretag som använder matchningsjustering – inom ramen för sitt riskhanteringsarbete på det s.k. ALM-området – regelbundet ska utvärdera i) känsligheten hos de försäkringstekniska avsättningarna och medräkningsbara kapitalbasmedel för de antaganden som ligger till grund för matchningsjusteringen, inkluderande beräkningen av den grundläggande räntedifferensen (spreaden) och de möjliga effekterna på medräkningsbara kapitalbasmedel av en framtvingad försäljning av tillgångar,

ii) känsligheten hos de försäkringstekniska avsättningarna och medräkningsbara kapitalbasmedel för ändringar i sammansättningen av portföljer med avsatta tillgångar, och iii) effekten av minskningen av matchningsjusteringen till noll. I likhet med vad som anförts ovan kan det konstateras att bestämmelserna i praktiken utgör en detaljreglering kring vissa av de åtgärder som ska genomföras inom ramen för ett av flera riskhanteringsområden. Därför bör bestämmelserna genomföras genom en övergripande bestämmelse i lag, i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela kompletterande föreskrifter.

Utvärdering vid användning av volatilitetsjustering Genom artikel 2.10 c i omnibus II-direktivet införs det krav i artikel 44.2a c) i Solvens II-direktivet på att försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering – inom ramen för sitt riskhanteringsarbete på det s.k. ALM-området – regelbundet ska utvärdera i) känsligheten hos de försäkringstekniska avsättningarna och medräkningsbara kapitalbasmedel för de antaganden som ligger till grund för volatilitetsjusteringen och de möjliga effekterna på medräkningsbara kapitalbasmedel av en framtvingad försäljning av tillgångar, ii) hur en reduktion av matchningsjusteringen till noll skulle påverka företaget. I likhet med vad som anförts ovan kan det konstateras att bestämmelserna i praktiken utgör en detaljreglering kring vissa av de åtgärder som ska genomföras inom ramen för ett av flera riskhanteringsområden. Därför bör bestämmelserna genomföras genom en övergripande bestämmelse i lag i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela kompletterande föreskrifter.

Rapportering Av artikel 2.10 b andra stycket i omnibus II-direktivet införs nya bestämmelser i artikel 44.2a c) andra stycket i Solvens II-direktivet om att försäkringsföretagen – inom ramen för den s.k. tillsynsrapporteringen – årligen till tillsynsmyndigheten ska rapportera de olika typer av utvärderingar som behandlats ovan. Om en reducering av matchningseller volatilitetsjusteringen skulle medföra att företaget inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet, ska försäkringsföretaget också lämna in en analys av de åtgärder företaget kan vidta i en sådan situation för att återställa nivån på medräkningsbara kapitalbasmedel till täckande av solvenskapitalkravet eller för att minska riskprofilen, i syfte att återigen uppfylla kraven på efterlevnad av solvenskapitalkravet. De nya bestämmelserna om rapportering kräver inga lagstiftningsåtgärder, utan bör i stället tas in i föreskrifter på lägre nivå (se förslag till 17 kap. 5 och 30 §§ FRL).

Riktlinjer för volatilitetsjustering Av artikel 2.10 b tredje stycket i omnibus II-direktivet framgår att det styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 i Solvens IIdirektivet i ett försäkringsföretag som använder volatilitetsjustering även ska innehålla riktlinjer med de kriterier som används för tillämpningen av volatilitetsjusteringen. Enligt regeringens bedömning är kravet på riktlinjer vid användning av volatilitetsjustering av samma art som kraven på riktlinjer för olika riskområden. Därför bör den nya bestämmelsen tas in i lag och placeras bland övriga bestämmelser om styrdokument. Av lagen behöver dock inte framgå att riktlinjerna ska innehålla de kriterier som används för tillämpningen av volatilitetsjusteringen. Detta kan med fördel regleras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

15.5.2 Användande av externa kreditvärderingsinstitut

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska göra en egen bedömning av de externa bedömningarna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur ett försäkringsföretag ska göra en sådan egen bedömning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: I artikel 44 i Solvens II-direktivet finns grundläggande bestämmelser kring riskhanteringen i ett försäkringsföretag. Dessa bestämmelser föreslås nu genomföras i lag, se 10 kap. 6 och 7 §§ FRL. Genom artikel 2.10 c i omnibus II-direktivet införs en ny bestämmelse genom artikel 44.4a i Solvens II-direktivet om att ett försäkringsföretag som använder information från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna eller vid beräkningen av solvenskapitalkravet – inom ramen för sitt riskhanteringsarbete och närhelst det är praktiskt möjligt – ska bedöma lämpligheten i de externa bedömningarna genom att göra ytterligare bedömningar i syfte att undvika olämpligt (automatiskt) beroende av externa bedömningar (första stycket). Av artikel 44.4a andra stycket framgår det att Eiopa ska ta fram förslag till tekniska standarder för genomförande när det gäller krav på processer vid bedömning av externa bedömningar. Den nya bestämmelsen i artikel 44.4a första stycket ska tas in i lag, men bör lämpligen formuleras som ett mer övergripande krav på att ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska göra en egen bedömning av de externa bedömningarna. Hur den egna bedömningen ska ske i praktiken torde till stor del komma att regleras genom tekniska standarder för genomförande, men det kan också komma att finnas behov av kompletterande föreskrifter från Finansinspektionen. Mot denna 217

bakgrund föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges bemyndigande att meddela föreskrifter om hur ett försäkringsföretag ska göra en sådan egen bedömning.

15.6 Funktion för riskhantering

Regeringens förslag: Funktionen för riskhantering ska ges en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad funktionen för riskhantering ska svara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att direktivets krav om det särskilda ansvar som funktionen för riskhantering ska ha i försäkringsföretag som använder en godkänd partiell eller fullständig intern modell ska föras in i lag. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör tydliggöras i lag att funktionen ska ha en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet. Skälen för regeringens förslag: Försäkringsföretag ska inrätta en funktion för riskhantering som ska ges en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet (artikel 44.4 i Solvens IIdirektivet). Någon bestämmelse som motsvarar denna artikel finns inte i FRL. En bestämmelse som överensstämmer med direktivet bör föras in i den lagen. Det bör, som Finansinspektionen har föreslagit, i lag tydliggöras att funktionen ska en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet. I artikel 44.5 finns regler om det särskilda ansvar som funktionen för riskhantering ska ha i försäkringsföretag som använder en godkänd partiell eller fullständig intern modell. Utredningen har föreslagit att denna artikel ska genomföras i lag. Regeringen anser emellertid att det är lämpligare att dessa regler på detaljnivå genomförs i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Ett sådant föreskriftsbemyndigande bör därför tas in i FRL.

15.7 En egen risk- och solvensbedömning

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning. I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget göra en bedömning av företagets solvensbehov med hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi, företagets fortlöpande efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven samt försäkringstekniska avsättningar och dessutom hur betydande skillnaderna är mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. 218

För bedömningen av solvensbehovet ska företaget ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerade för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och värderas. Företaget ska kunna redovisa de metoder som använts vid bedömningen. Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i försäkringsföretagets affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut. En egen risk- och solvensbedömning ska genomföras minst årligen, och, om någon väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, utan dröjsmål. Ett försäkringsföretag ska rapportera resultatet av varje egen riskoch solvensbedömning till Finansinspektionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömningen.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen föreslår ett bemyndigande om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om dels de egna risk- och solvensbedömningar som ett försäkringsföretag ska genomföra, dels om rapportering av resultatet av bedömningarna. Svensk Försäkring anser att lagförslaget bör knyta an mer till Solvens II-direktivets krav. Svensk Försäkring uppfattar nämligen bestämmelsen i artikel 45.1 c som en bedömning av storleken på avvikelserna, medan utredningen valt att uttrycka det som att företaget ska göra en bedömning av skillnaderna mellan företagets riskprofil och de antaganden som legat till grund för beräkning av solvenskapitalkravet. Vidare anser Svensk Försäkring att rapporteringsskyldigheten lämpligen kan uttryckas som att den gäller varje fullständig och fastställd egen riskoch solvensbedömning.

Skälen för regeringens förslag

Den egna risk- och solvensbedömningen – syfte och omfattning I den egna risk- och solvensbedömningen ska försäkringsföretaget utifrån sin riskprofil, risktolerans och affärsstrategi beräkna hur mycket kapital som krävs för att bedriva verksamheten på såväl kort som lång sikt. Den egna risk- och solvensbedömningen ska bl.a. ge företagets ledning förståelse för verksamhetens risker, och bedömningen ska därför ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas vid strategiska beslut. Av bestämmelserna i direktivet framgår att den egna risk- och solvensbedömningen är en del av företagets riskhanteringssystem. En väl fungerande riskhantering förutsätter således att företaget gör en egen risk- och solvensbedömning så att ledningen har kunskap om riskerna och kan fatta välgrundade strategiska beslut. I artikel 45.1 första stycket i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att försäkringsföretag, som en del av sitt riskhanteringssystem, ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning. Enligt artikel 45.1 andra stycket ska bedömningen minst omfatta följande: 219

1. det totala solvenskravet med beaktande av företagets specifika riskprofil, godkända risktoleransgränser och affärsstrategi, 2. fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven och av kraven på försäkringstekniska avsättningar, och 3. hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets riskprofil och de antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller en intern modell. Svensk rätt innehåller inte några motsvarande bestämmelser som i artikel 45.1. För att genomföra direktivet bör det införas bestämmelser i FRL om att ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömningar samt vad bedömningen ska omfatta. Regeringen delar den uppfattning om hur artikel 45.1 c i Solvens II-direktivet ska tolkas som Svensk försäkring har framfört, nämligen att det är storleken på avvikelserna som ska bedömas. Detta bör tydliggöras i bestämmelsen.

Processer och metoder för att bedöma kapitalbehovet I artikel 45.2 anges att försäkringsföretag för bedömningen av det totala solvenskravet ska ha ”infört processer som står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de risker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller kan komma att bli, exponerat för.” I artikeln anges även att företagen ska redovisa de metoder som använts i denna bedömning. En bestämmelse som motsvarar artikel 45.2 bör införas i FRL.

Om en intern modell används Av artikel 45.3 framgår att den egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, även ska omfatta den omkalibrering som omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som gäller vid beräkningen av solvenskapitalkravet. I likhet med utredningen anser regeringen att denna artikel inte behöver genomföras särskilt, eftersom kravet i artikeln tillgodoses genom den bestämmelse som genomför artikel 45.1 c i svensk rätt.

En integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategi, regelbundna bedömningar och rapportering Enligt artikel 45.4 ska den egna risk- och solvensbedömningen ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företagets strategiska beslut. Av artikel 45.5 framgår att försäkringsföretaget ska genomföra en egen risk- och solvensbedömning regelbundet och, utan dröjsmål, vid förändrad riskprofil. Dessutom ska försäkringsföretaget underrätta tillsynsmyndigheterna om resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning (artikel 45.6). Artikel 45.4–45.6 saknar motsvarighet i svensk rätt och bör genomföras genom bestämmelser i FRL. Det bör således införas bestämmelser i lagen om att den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och ska beaktas vid företagets strategiska beslut. I lagen bör det även föras in bestämmelser om att ett 220 försäkringsföretag ska genomföra den egna risk- och solvensbedömning

minst årligen och, om någon väsentlig förändring skett av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för, utan dröjsmål. Det bör även föras in bestämmelser i lag som motsvarar artikel 45.6 om rapportering. Svensk Försäkring anser att denna skyldighet lämpligen kan uttryckas som att den gäller varje ”fullständig och fastställd” egen risk- och solvensbedömning. Det saknas emellertid enligt regeringen stöd i direktivet för att föreskriva om detta tillägg. Av praktiska skäl bör – i enlighet med Finansinspektionens önskemål – regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömningen. Någon ytterligare detaljreglering från Finansinspektionens sida bedöms det inte finnas behov av (jfr bedömningen i avsnitt 12.2 och 12.5). Slutligen bör betonas att regeln i artikel 45. 7 om att den egna risk- och solvensbedömningen inte ska användas för att beräkna kapitalkrav endast får anses utgöra ett förtydligande och därför inte behöver genomföras i lag.

15.7.1 Särskilda krav på ett försäkringsföretags egen bedömning av solvensbehov

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering, volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen ska inom ramen för sin egen bedömning av solvensbehov (ORSA) göra en bedömning av om företaget lever upp till solvenskapitalkravet såväl med som utan tillämpning av matchningsjustering, volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: I artikel 45 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att ett försäkringsföretag ska göra en egen bedömning av företagets solvensbehov. Inom ramen för den egna bedömningen ska bl.a. göras en jämförelse mellan förstagets solvensbehov och solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller en intern modell. Dessa bestämmelser i artikel 45 föreslås nu genomföras i lag (se förslag till 10 kap. 12 § FRL). Enligt artikel 2.11 i omnibus II-direktivet införs det i artikel 45.2a i Solvens II-direktivet en bestämmelse om att ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering, volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen i sin egna bedömning av solvensbehov (ORSA) ska göra en bedömning av om företaget lever upp till solvenskapitalkravet respektive bestämmelserna om de försäkringstekniska avsättningarna såväl med som utan tillämpning av matchningsjustering, volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna. Bestämmelsen bör tas in i lag, och placeras bland övriga bestämmelser om den egna risk- och solvensbedömningen.

15.8 System för interkontroll

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll. Systemet ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner och en funktion för regelefterlevnad.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens föreslag innehåller inte någon bestämmelse om att systemet för interkontroll även ska omfatta en funktion för regelefterlevnad. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör framgå av lag att systemet för internkontroll även ska omfatta funktionen för regelefterlevnad och att kravet på lämpliga rapporteringsrutiner ska gälla på alla nivåer i företaget. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett effektivt system för intern kontroll (artikel 46.1 i Solvens II-direktivet). Vidare anges att systemet för intern kontroll minst ska omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för kontrollen, lämpliga rapporteringsrutiner på alla nivåer av företaget och en funktion för regelefterlevnad. Någon bestämmelse som motsvarar artikel 46.1, om att ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll och vad systemet ska omfatta finns inte i FRL. Det finns endast Finansinspektionens allmänna råd (2005:1) om styrning och kontroll av finansiella företag som bl.a. omfattar försäkringsföretag. En bestämmelse som överensstämmer med direktivet bör föras in i FRL. Av tydlighetsskäl bör det, såsom Finansinspektionen har förespråkat, framgå av lagen att systemet för interkontroll även ska omfatta en funktion för regelefterlevnad. Däremot får det anses saknas behov av att i lag fastställa att rapporteringsrutinerna ska gälla på alla nivåer i företaget.

15.9 Funktionen för regelefterlevnad

Regeringens förslag: Funktionen för regelefterlevnad ska 1. rapportera till styrelsen och den verkställande direktören i fråga om efterlevnaden av: a) reglerna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, b) EU-förordningar och andra föreskrifter som har meddelats av Europeiska kommissionen med anledning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG, och c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet, av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering inom EES, den behöriga myndigheten i det landet,

2. lämna råd till företagets styrelse och den verkställande direktören om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1, 3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser enligt 1, och 4. identifiera och bedöma risker för bristande regelefterlevnad av bestämmelser enligt 1.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Svensk Försäkring välkomnar och tillstyrker förslag som innebär att regleringen inte styr hur enskilda försäkringsföretag ska organisera sin verksamhet. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen påpekar att gränsdragningen mellan de fyra olika funktionernas ansvarsområden är långt ifrån given och inte är tydlig i direktivet. Av den anledningen är inte heller utredningens förslag i alla delar tydligt enligt Svensk Försäkring. Frågan om vilken funktion som ska ansvara för vilken uppgift bör dock enligt Svensk Försäkring kunna överlåtas till de enskilda försäkringsföretagen att bestämma utan att man gör avkall på de allmänna kraven på styrning och kontroll. Svensk Försäkring och Folksam anser vidare att det bör förtydligas om identifieringen och bedömningen av bristande regelefterlevnad ska ske i förhållande till bl.a. Solvens II-regelverket. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 46.1 i Solvens II-direktivet framgår att ett system för internkontroll bl.a. ska omfatta en funktion för regelefterlevnad. Av artikel 46.2 framgår att denna funktion ska innefatta rådgivning till styrelsen i fråga om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas till följd av direktivet. Enligt artikeln ska funktionen också bedöma de möjliga konsekvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker för bristande regelefterlevnad. Det finns i dag inga uttryckliga krav i lag på att försäkringsföretag ska ha en funktion för regelefterlevnad, jfr dock Finansinspektionens allmänna råd om styrning och kontroll av finansiella företag, FFFS 2005:1. För att genomföra direktivet bör det införas bestämmelser i FRL som innebär att ett försäkringsföretag ska ha en funktion för regelefterlevnad och vilka uppgifter som funktionen ska ha. Det bör – med anledning av vad vissa av remissinstanserna har anfört om ansvarsområdet för funktionen för regelefterlevnad – framhållas att funktionen bl.a. har till uppgift att rapportera om reglerna i FRL har följts. Funktionen behöver däremot inte, som exempel, utföra faktiska beräkningar som utvisar att försäkringsföretaget har en tillräcklig kapitalbas. Den uppföljning som ska göras av funktionen för regelefterlevnad ersätter naturligtvis inte den uppföljning som ska göras av andra funktioner. Det får förutsättas att funktionerna stödjer och informerar varandra så att respektive funktion kan lösa sina uppgifter. Som Svensk Försäkring påpekar är gränsdragningen mellan funktionernas ansvarsområden inte helt klar. Detta är en följd av hur Solvens II-direktivet är utformat. I likhet med Svensk Försäkring anser regeringen emellertid att försäkringsföretagen själva bör vara kapabla att lösa eventuella gränsdragningsproblem mellan funktionernas ansvars- 223

områden på ett sätt som passar respektive företag. Av artikel 50.1 framgår avslutningsvis att Europeiska kommissionen i förordning på nivå 2-regler ska anta bestämmelser i fråga om ett försäkringsföretags funktion för regelefterlevnad. Ytterligare vägledning kommer således att ges där. Det finns även anledning att instämma i synpunkterna från Svensk Försäkring och Folksam om att det bör förtydligas att identifieringen och bedömningen av bristande regelefterlevnad ska ske i förhållande till bl.a. Solvens II-regelverket. Detta bör tydliggöras i lagen.

15.10 Funktion för internrevision

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funktion för internrevision. Funktionen ska utvärdera systemet för internkontroll, utvärdera andra delar av företagsstyrningssystemet och rapportera resultat och lämna rekommendationer efter dessa utvärderingar till företagets styrelse. Funktionen för internrevision ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamheten som utvärderas. Styrelsen ska utse den som svarar för företagets funktion för internrevision.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att lagen bör utformas så att det anges att funktionen för internrevision ska vara effektiv, att funktionen ska utvärdera hur lämpligt systemet för internkontrollen är samt utvärdera andra aspekter av företagsstyrningssystemet, att funktionen ska verka objektivt och oberoende i förhållande till de operativa funktionerna i företaget och att styrelsen ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till de resultat och rekommendationer som funktionen har lämnat till styrelsen. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 47.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska inrätta en effektiv internrevisionsfunktion. Denna funktion ska enligt artikel 47.1 andra stycket också utvärdera hur lämpligt och effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av företagsstyrningssystemet. Enligt artikel 47.2 ska internrevisionen verka objektivt och oberoende i förhållande till de operativa funktionerna. Av artikel 47.3 framgår att funktionen ska rapportera resultat och rekommendationer till styrelsen, som i sin tur ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas, och se till att åtgärderna genomförs. Någon bestämmelse som motsvarar artikel 47 finns inte i svensk rätt. En bestämmelse som överensstämmer med direktivets bör därför införas i FRL. Finansinspektionen har ett antal synpunkter på utredningens förslag till lagtext. 224

Kravet i artikel 47 på att den nu aktuella funktionen ska vara effektiv är ett självklart krav som inte uttryckligen behöver framgå av lagtexten. I likhet med utredningen anser regeringen att kravet i artikeln på att funktionen ska verka ”objektivt” i svensk rätt bör uttryckas som ett krav på opartiskhet, jfr 9 kap. 6 b § ABL. Det behöver inte heller uttryckligen framgå av lagtexten att den utvärdering av systemen för internkontroll och andra aspekter av företagsstyrning som funktionen har att utföra ska innefatta en bedömning av dess lämplighet och effektivitet. Det får vidare anses ingå i styrelsens ansvar att dels fatta beslut om nödvändiga åtgärder, dels se till att dessa åtgärder kommer till utförande, utan att detta uttryckligen behöver framgå av bestämmelsen om funktionen för internrevision.

15.11 Aktuariefunktion

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en aktuariefunktion. Aktuariefunktionen ska 1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna, 2. bistå styrelsen och den verkställande direktören och på eget initiativ rapportera till dem i frågor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av a) de försäkringstekniska avsättningarna, b) värderingen av försäkringsriskerna, och c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, samt 3. bidra till företagets riskhanteringssystem. Den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha tillräcklig kunskap och erfarenhet av funktionens uppgifter. Detta med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i företagets verksamhet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för behörighet för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen påpekar att utredningens förslag innebär att den nu gällande skyldigheten att registrera aktuarier hos Bolagetsverket avskaffas. Inspektionen anser att det finns fortsatt behov av en sådan registrering. Som ett alternativ kan Finansinspektionen tänka sig en ordning där försäkringsföretagen i stället anmäler aktuarier till inspektionen. Svenska Aktuarieföreningen betonar vikten av ett utbildningskrav på en eller flera ytterst ansvariga aktuarier. Föreningen anser att det krav som finns formaliserat i dag i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2011:19) är eftersträvansvärt även i en framtida reglering. Utan ett formellt utbildningskrav, som i dag, föreligger enligt föreningen en uppenbar risk att bedömningen av vad som avses med ”tillräckliga insikter och erfarenheter av funktionens 225

uppgifter” blir godtyckligt. Föreningen anser vidare att den eller de personer som bör beröras av kompetenskravet inte bör vara den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen utan kompetenskravet bör begränsas till den eller de som är ytterst ansvariga för aktuariefunktionen varför utredningens förslag till bemyndigande i denna del bör justeras. Svensk Försäkring instämmer i utredningens förslag att det inte längre är lämpligt att ställa upp krav på ansvarig aktuarie mot bakgrund av att det införs krav på att ett försäkringsföretag ska ha en aktuariefunktion. Svensk Försäkring avstyrker bemyndigandet att meddela kompetenskrav för aktuarier. Det finns enligt Svensk Försäkring inte någon anledning att ställa upp krav utöver de lämplighetskrav som utredningen föreslår. I dessa krav ingår bl.a. att personerna ska ha de kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter som är tillräckliga. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 48.1 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag ska ha en effektiv aktuariefunktion, och vilka uppgifter som denna funktion ska utföra. Av artikel 48.2 framgår vilka krav som ställs på personer i aktuariefunktionen. Enligt den nuvarande regleringen i 5 kap. 14 § första stycket FRL ska de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en eller flera aktuarier med den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till omfattningen och arten av försäkringsföretagets verksamhet. Av andra stycket samma paragraf framgår att när en aktuarie har utsetts eller frånträtt sin befattning, ska styrelsen eller den verkställande direktören genast anmäla detta för registrering. En sådan anmälan får också göras av aktuarien. Bestämmelserna i artikel 48 är mer långtgående än de nuvarande bestämmelserna. För att genomföra direktivet bör därför bestämmelser med motsvarande innebörd som artikeln införas i FRL och de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 14 § FRL utmönstras. Regeringen anser i likhet med Svenska Aktuarieföreningen och i motsats till Svensk försäkring att det finns behov av ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för behörighet för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen. Att som Svenska Aktuarieföreningen har förespråkat, begränsa utbildningskraven till endast ansvariga aktuarier, skulle emellertid inte vara förenligt med direktivet som ställer krav på kunskap och erfarenhet för alla som utför uppgifter i funktionen. Som nämnts ska aktuariefunktionen enligt Solvens II-regleringen vara en del av varje försäkringsföretags företagsstyrningssystem. Detta system ska fastställas av styrelsen och dess effektivitet ska regelbundet omprövas av detta organ. Mot denna bakgrund anser regeringen, i motsats till Finansinspektionen , att det inte finns behov av en fortsatt registrering av aktuarierna. Det finns – mot bakgrund av innehållet i artikel 48.1 – avslutningsvis anledning att i lag precisera aktuariefunktionens uppgifter.

15.12 Uppdragsavtal

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får uppdra åt någon annan att utföra viss operativ verksamhet och vissa funktioner som ingår i företagets försäkringsrörelse (uppdragsavtal). Ett sådant uppdrag inskränker dock inte företagets ansvar enligt försäkringsrörelselagen. Ett uppdrag får dock inte avse operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse, om det kan leda till att kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt, den operativa risken i företaget ökar väsentligt, Finansinspektionen möjlighet att utöva tillsyn försämras eller försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas. Ett försäkringsföretag som avser att ingå ett uppdragsavtal som avser operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet har börjat gälla anmäla detta till Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag ska också snarast anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar inom sådana arbeten eller funktioner.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen anför att utredningen har föreslagit att ett uppdragsavtal inte ska få ingås om den operativa risken i försäkringsföretaget ökar ”väsentligt”. Inspektionen menar att ordet väsentligt kan uppfattas som ett lägre krav jämfört med ordet ”otillbörligt” som anges i artikel 49.2. Svensk Försäkring anser att enbart det förhållandet att det sker en begränsning i möjligheten till tillfredsställande service inte kan vara ett hinder för att lägga ut verksamheten utan det bör som i den engelska versionen av direktivet krävas att en fortlöpande och tillfredsställande service till försäkringstagarna inte kan upprätthållas (”undermine continous and satisfactory service to policy holders”). Försäkringsjuridiska föreningen och Svensk Försäkring påpekar att det i praktiken blir mycket svårt att anmäla i god tid innan ett uppdragsavtal ingås.

Skälen för regeringens förslag

Ett försäkringsföretag får ingå uppdragsavtal Av artikel 49.1 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag får ingå uppdragsavtal avseende alla funktioner och försäkringsverksamheter, men att företaget alltjämt, trots avtalet, har det fulla ansvaret för att företaget uppfyller sina förpliktelser enligt direktivet. Det finns i dag inte någon reglering i lag om uppdragsavtal för försäkringsföretag. Exempel på detta finns dock i lagar på det finansiella området i övrigt, t.ex. i lagen (2004:46) om värdepappersfonder. Bestämmelserna i den lagen är emellertid mer långtgående än bestämmelserna i direktivet, och kan därför inte tjäna som förebild för den nu aktuella regleringen på försäkringsområdet. Det finns även allmänna råd från Finansinspektionen om uppdragsavtal (se FFFS 227

2005:1). I detta anges bl.a. att styrelsen och den verkställande direktören har ansvar för den verksamhet som har lagts ut. Vidare anges att företag som har för avsikt att lägga ut verksamhet ska anmäla detta i förväg. En allmän bestämmelse om uppdragsavtal som genomför artikel 49.1 bör föras in i FRL.

Inskränkningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal Av artikel 49.2 framgår att möjligheten att ingå uppdragsavtal är begränsad när det är fråga om ”kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verksamheter”. Sådana uppdragsavtal får inte ingås om det leder till väsentliga försämringar av kvaliteten i företagsstyrningssystemet, en otillbörlig ökning av den operativa risken, försämringar av tillsynsmyndigheternas möjligheter att utöva tillsyn eller om hinder skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna en tillfredsställande service. Dessa inskränkningar i möjligheten att ingå uppdragsavtal bör genomföras genom en bestämmelse i FRL. Utredningen har föreslagit att ett uppdragsavtal inte ska få ingås om den operativa risken i försäkringsföretaget ökar ”väsentligt”. Finansinspektionen menar att ordet väsentligt kan uppfattas som ett lägre krav jämfört med ordet ”otillbörligt” som anges i artikel 49.2. Regeringen delar dock utredningens förslag till utformning i denna del och anser att den är förenligt med direktivet. Det finns också anledning att dela Svensk Försäkrings uppfattning att det bör krävas att försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande och fortlöpande service inte kan upprätthållas, dvs. inte enbart den begränsning som utredningen har föreslagit, för att uppdragsavtal inte ska få ingås. Lagtexten bör utformas i enlighet med detta.

Anmälan av uppdragsavtal I artikel 49.3 finns vissa bestämmelser om anmälningsskyldighet avseende vissa typer av uppdragsavtal. Utredningen har föreslagit att ett försäkringsföretag som har för avsikt att ingå uppdragsavtal ska anmäla detta till Finansinspektionen i god tid innan avtalet ingås. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen har påtalat att en sådan anmälningsskyldighet kommer att medföra praktiska problem och att det inte heller är ändamålsenligt att ställa krav på att en anmälan måste ske i god tid innan avtalets ingående. Det bör i sammanhanget uppmärksammas att anmälan enligt den engelska versionen av direktivtexten ska ske ”in a timely manner” och att denna ska ske innan ”the outsourcing”. Detta torde snarast tolkas som att anmälan ska ske innan avtalet har börjat gälla. En bestämmelse som motsvarar artikel 49.3 bör således införas i FRL om att ett försäkringsföretag som avser att ingå ett uppdragsavtal som avser operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse ska innan avtalet har börjat gälla anmäla detta till Finansinspektionen. Ett försäkringsföretag ska också snarast anmäla till Finansinspektionen om det inträffar väsentliga förändringar i sådan verksamhet eller sådana funktioner.

15.12.1 Åtgärder som krävs av försäkringsföretag som ingår uppdragsavtal

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren samarbetar med Finansinspektionen när det gäller de funktioner eller arbeten som omfattas av uppdragsavtalet, ger försäkringsföretaget, dess revisorer och Finansinspektionen tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller arbeten som omfattas av uppdragsavtalet och dessutom ger Finansinspektionen faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som har uppdragit åt annan (en tjänsteleverantör) att svara för en funktion eller utföra viss verksamhet ska garantera ett antal närmare angivna villkor (artikel 38 i Solvens II-direktivet). Av artikel 38.1 a framgår att tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de funktioner och verksamheter som omfattas av ett uppdragsavtal. Av artikel 38.1 b framgår att försäkringsföretaget, dess revisor och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtalet. Enligt artikel 38.1 c ska tillsynsmyndigheterna därutöver ha faktiskt tillträde till tjänsteleverantörens lokaler och kunna utöva denna rättighet. Bestämmelserna i artikel 38.1 om åtgärder som ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta har ingen motsvarighet i svensk rätt och bör införas i FRL.

16 Rapportering

16.1 Krav på rapportering till Finansinspektionen

16.1.1 Bakgrund

Krav på rapportering till en tillsynsmyndighet är ett naturligt inslag för företag som är verksamma på finansmarknaden. Med uppgifterna som underlag kan tillsynsmyndigheten bl.a. bedöma det ekonomiska läget i enskilda företag och på den finansiella marknaden i stort. För försäkringsföretagens del finns ett fåtal bestämmelser om lämnande av upplysningar (rapportering) till Finansinspektionen i nuvarande 14 kap. FRL, medan merparten av de bestämmelser som rör företagens rapportering i stället finns i föreskrifter på lägre nivå. Den regelbundna tillsynsrapporteringen består av en kvalitativ årsrapport som benämns ”Redogörelse för verksamheten” (RSR) samt kvalitativa mallar för års- och kvartalsrapporter (QRT). Den publika 229

”Solvens- och verksamhetsrapporten” (SFCR) består också av en kvalitativ och en kvantitativ del. Denna publika rapport ska även rapporteras in till Finansinspektionen när företaget publicerar denna på sin hemsida. Solvens II-direktivet innehåller endast mer generella bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenheter att kräva uppgiftslämnade från försäkringsföretag och om företagens övriga rapportering till tillsynsmyndigheterna. I det sammanhanget bör även nämnas att mer detaljerade regler om rapporteringen och rapporterna kommer att finnas i EU-förordningar på nivå 2 och 2,5 samt i Eiopas riktlinjer på nivå 3.

16.1.2 Rapporter från försäkringsföretag

Regeringens förslag: Bemyndigandet i nuvarande försäkringsrörelselagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen, ska utökas till att även avse när och hur de ska lämnas. Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna såväl sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen som övriga uppgifter till Finansinspektionen tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och möjlighet att med stöd av bemyndiganden meddela föreskrifter som kompletterar lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår en bestämmelse om att ett försäkringsföretag ska lämna rapporter om sin verksamhet till Finansinspektionen. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av bestämmelserna i artikel 35.1–35.4 i Solvens II-direktivet framgår i huvudsak att medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretagen ska lämna de uppgifter till tillsynsmyndigheterna som är nödvändiga för tillsynen, och vilka närmare uppgifter som minst avses. Artikel 35 har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, och är redan införda i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 5 och 6 §§ FRL. I dessa bestämmelser saknas dock en närmare beskrivning av vilka uppgifter som kan krävas in av Finansinspektionen. Genom det särskilda bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 FRL har dock frågan om vilka närmare upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen lämnats för reglering genom föreskrifter på lägre nivå. Enligt regeringen finns det således inget behov av lagändringar med anledning av bestämmelserna i direktivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen till Finansinspektionen. När det sedan gäller de övriga preciseringarna som nu görs genom bestämmelserna i artikel 35.2 gör regeringen följande bedömningar. Av artikel 35.2 a följer att Finansinspektionen ska ha de befogenheter som krävs för att fastställa art, omfattning och format för de uppgifter 230

som kan krävas in. Av artikel 35.2 b följer att Finansinspektionen ska kunna kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmedlare eller ingåtts med tredje man. Av artikel 35.2 c följer att Finansinspektionen ska kunna begära information från externa experter, t.ex. revisorer och aktuarier. Bestämmelserna i 35.2 a har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är av sådan art att de bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag. I denna del föreslås ett till del förtydligat bemyndigande att meddela föreskrifter om när och hur upplysningar ska lämnas (se förslaget till 17 kap. 30 § andra stycket). Bestämmelserna i 35.2 b har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, möjligheten för Finansinspektionen att kräva in de nu aktuella uppgifterna följer enligt regeringens mening av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 5 § FRL. Bestämmelserna i 35.2 c saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men en möjlighet att begära den aktuella informationen får anses följa av redan nu gällande bestämmelser i 14 kap. 5 och 6 §§ FRL, såvitt gäller information hos ett försäkringsföretag, och av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 7 § FRL, såvitt gäller upplysningar hos den där närmare angivna kretsen. Genom artikel 35.3 preciseras omfattningen av de uppgifter som avses i artikel 35.1 och 35.2. I artikel 35.4 anges de principer enligt vilka uppgifterna enligt artikel 35.1 och 35.2 ska stå i överensstämmelse med. Bestämmelserna i dessa två artiklar bör av naturliga skäl genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Beträffande genomförandet av artikel 35.5, se avsnitt 16.3 om företagsstyrning. Enligt artikel 102 ska ett försäkringsföretag beräkna solvenskapitalkravet minst en gång per år och rapportera detta till tillsynsmyndigheten. Om försäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senaste rapporterade solvenskapitalkravet, ska företaget utan dröjsmål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav och rapportera detta till tillsynsmyndigheten. Det kan i det sammanhanget konstateras att försäkringsföretaget ska löpande ha kontroll över sin riskprofil och hur denna förhåller sig till solvenskapitalkravet. Rapporteringen av solvenskapitalkravet omfattas av den periodiska tillsynsrapporteringen vars detaljer kommer att framgå av EU-förordningar på nivå 2 och 2,5 samt Eiopas riktlinjer. Att införa en särskild rapporteringsskyldighet för att genomföra artikel 102 skulle mot denna bakgrund snarast vara förvirrande. Det saknas således skäl att införa en sådan särskild rapporteringsskyldighet.

16.2 Allmänt om krav på försäkringsföretag att offentliggöra vissa uppgifter

16.2.1 Bakgrund

Enligt nuvarande solvensregelverk (Solvens I) finns det inga krav på offentliggörande av uppgifter om verksamhet och solvens. Det finns 231

dock bestämmelser – i ÅRFL och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd – om krav på vissa tilläggsupplysningar avseende verksamhet, risker och solvens i den finansiella rapporteringen (årsredovisningen). Dessa upplysningskrav är dock inte lika omfattande som Solvens II-direktivets bestämmelser.

16.2.2 Allmänt om Solvens II-direktivets bestämmelser om offentliggörande

Transparens är en av grundstenarna i Solvens II-direktivet och syftar till att underlätta jämförbarheten mellan olika försäkringsföretag. Detta krav uppnås framför allt genom försäkringsföretagens offentliggörande av en rapport (lägesrapport) om verksamhet och solvens, som ska lämnas av alla försäkringsföretag och försäkringsgrupper. För att säkerställa transparens bör försäkringsföretag, enligt skäl 38 till Solvens II-direktivet, minst en gång per år offentliggöra – dvs. utan kostnad göra tillgänglig antingen i tryckt eller i elektronisk form – väsentliga uppgifter om sin verksamhet och solvens. Företagen får dessutom offentliggöra kompletterande uppgifter på frivillig basis. ”Lägesrapport om solvens och finansiell ställning” är en publik rapport i vilken ett försäkringsföretag ska offentliggöra uppgifter till externa intressenter (se artikel 51). Syftet med detta offentliggörande är bl.a. att ge en extern intressent ett underlag som denne kan förlita sig på för en bedömning av företagets verksamhet och solvenssituation. Rapporten underlättar också jämförelsen mellan olika försäkringsföretag. De uppgifter som ska offentliggöras ska vara tillräckliga för att en extern intressent ska kunna göra en bedömning av företagets verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil, värderingsmetodik för solvensändamål och dispositionen av det egna kapitalet. Företaget är skyldigt att sammanställa och publicera denna rapport årligen. Det finns enligt artikel 53 en möjlighet till undantag från kravet på offentliggörandet om ett företags konkurrenter skulle gynnas otillbörligt eller om företaget bryter mot tystnadsplikt. Denna undantagsmöjlighet gäller dock inte uppgifter som avser dispositionen av det egna kapitalet. Enligt artikel 54 ska försäkringsföretaget uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter så fort en betydande förändring inträffat.

16.3 Offentliggörande av solvens- och verksamhetsrapport

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport en gång per år. Om vissa omständligheter föreligger ska den uppdateras.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. 232

Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna ska kräva att varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör en lägesrapport beträffande sin solvenssituation och finansiella ställning (artikel 51.1 första stycket i Solvens II-direktivet). Av direktivet följer att lägesrapporten ska innehålla uppgifter om verksamhet och resultat, företagsstyrning och riskprofil, värderingsmetodik för solvensändamål och disposition av det egna kapitalet. Mot denna bakgrund finns det anledning att kalla rapporten för solvens- och verksamhetsrapport . Regeringen anser att begreppet verksamhet bättre kan sammanfatta de områden som behandlar verksamhet, resultat, företagsstyrning och riskprofil samt att solvens kan sammanfatta de områden som behandlar värderingsmetoder för solvensändamål och disposition av det egna kapitalet. Bestämmelsen i artikel 51.1 första stycket bör föras in i lag. Enligt skäl 38 till direktivet ska uppgifterna offentliggöras minst en gång per år, vilket dock inte framgår av artikel 51.1, som i stället kräver offentliggörande årligen. För samtliga försäkringsföretag i Sverige är kalenderår räkenskapsår, men räkenskapsåret kan vara kortare eller längre beroende på när bokföringsskyldigheten inträder eller upphör. Solvens- och verksamhetsrapporten kommer därmed i normalfallet att innehålla årsuppgifter. Av artikel 54 framgår det att offentliggörande dessutom ska ske vid vissa ändrade förhållanden. Det innebär att rapporten sannolikt kommer att offentliggöras flera gånger per år i samband med uppdateringar, vilket bör framgå av den svenska lagbestämmelsen.

16.4 Innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten

Regeringens förslag: Solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil, värderingsmetoder för solvensändamål, och solvenssituation. Ett försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering ska lämna särskild information om detta i rapporten. Ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga både till art och till omfattning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i rapporten.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att det behöver förtydligas i lagtexten vad som avses med kapitalhantering. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 51.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att uppgifterna som krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4 ska beaktas vid offentliggörandet. Av 233

artikel 51.1 andra stycket framgår det att rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla uppgifter av olika slag. Uppgifterna kan offentliggöras i fullständig form eller genom hänvisning till likvärdiga uppgifter som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav. En förutsättning är att uppgifterna är likvärdiga både till art och till omfattning (se artikel 53.3). Av artikel 51.1 andra stycket följer att försäkringsföretaget ska offentliggöra detaljerade beskrivningar av företagets verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, risker samt värderingsmetoder. Dessutom ska försäkringsföretaget offentliggöra uppgifter om dispositionen av det egna kapitalet. Om minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet underskridits under rapporteringsperioden ska försäkringsföretaget offentliggöra detta, även om dessa förhållanden senare rättats till, samt en förklaring av deras ursprung och följder och en redogörelse för korrigerande åtgärder som vidtagits. Beskrivningen av dispositionen av egna kapitalet inkluderar enligt artikel 51.1.e beskrivningar av kapitalbasens struktur, belopp och kvalitet samt beloppen för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. Utredningen har valt att använda uttrycket ”kapitalhantering” för att beskriva detta. Regeringen anser emellertid att uttrycket ” solvenssituation ” bättre beskriver vad som avses. Genom det bemyndigande som regeringen föreslår kommer också ytterligare preciseringar att kunna ges. Därmed kommer också Svensk Försäkrings synpunkt – att det behöver förtydligas i lagtexten vad som avses med kapitalhantering – att tillgodoses. Som nämnts ska tillsynsmyndigheten (enligt artikel 53.3) tillåta att ett försäkringsföretag utnyttjar eller hänvisar till andra offentliggjorda uppgifter om de redan offentliggjorda uppgifterna är likvärdiga till såväl art som till omfattning med de uppgifter som krävs enligt artikel 51. Hänvisningarna i artikel 51.1 till artikel 35.3 och 35.4 får tolkats på det sättet att medlemsstaterna vid utformningen av kraven på offentliggörande ska ta hänsyn till de krav som finns på de uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheten. Artikel 35.3 och 35.4 gäller alla uppgifter som lämnas för tillsynen, dvs. den periodiska rapporteringen och övriga uppgifter som begärs in i samband med tillsynen. Artikel 35.3 handlar om krav på innehållet i tillsynsrapporteringen (uppgifterna ska vara kvalitativa, kvantitativa, historiska, aktuella och/eller framåtblickande samt innehålla data från både interna källor och/eller externa källor). Artikel 35.4 innehåller kraven på proportionalitet, tillgänglighet, relevans, tillförlitlighet och begriplighet. Den hänvisning som finns i artikel 51.1 innebär således att de uppgifter som offentliggörs ska uppfylla samma krav som de uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen (se avsnitt 14.1.2). Det framgår vidare av artikel 54.2 att försäkrings- och återförsäkringsföretag frivilligt får offentliggöra varje uppgift eller förklaring som rör deras verksamhet och solvens för vilken offentliggörande inte krävs genom artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i artikel 54. Regeringen bedömer i likhet med utredningen att bestämmelsen inte behöver införas särskilt, eftersom det inte finns några hinder för försäkringsföretagen att frivilligt offentliggöra uppgifter om sin verksamhet. 234

Vid genomförandet av bestämmelserna i direktivet om vad lägesrapporten om verksamhet och solvens ska innehålla enligt artikel 51.1 bör särskild hänsyn tas till att vissa delar av regleringen på nivå 2 och 3 är mycket utförliga. Regeringen anser därför att bestämmelserna i den svenska lagen endast bör innehålla centrala och övergripande bestämmelser om innehållet. Mot den bakgrunden finns det anledning att sammanfatta innehållet i rapporten under fem rubriker; verksamhet och resultat, företagsstyrning, riskprofil, värderingsmetoder för solvensändamål och solvenssituation. Även bestämmelserna i artikel 51.2 är detaljerade och innehåller bl.a. en övergångsbestämmelse för offentliggörande av kapitaltillägg och specifika parametrar, vilket inte införs i den svenska lagen. De bestämmelser som inte införs i den svenska lagen, vilket även inkluderar artikel 35.3 och 35.4 i Solvens II-direktivet, bör införas genom föreskrifter på lägre nivå. I lag bör däremot tas in att ett försäkringsföretag får helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras genom hänvisning till andra offentliggjorda uppgifter, om de redan offentliggjorda uppgifterna är likvärdiga till såväl art som till omfattning med de uppgifter som krävs enligt artikel 51. På detta sätt genomförs artikel 53.3. De lagregler som nu beskrivs bör kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten.

16.5 Särskild information i solvens- och verksamhetsrapporten

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering ska i sin solvens- och verksamhetsrapport beskriva matchningsjusteringen och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används samt kvantifiera effekterna av en slopad matchningsjustering på företagets finansiella position. Beskrivningen ska även innehålla information om huruvida företaget använder volatilitetsjustering och en kvantifiering av effekterna av en slopad volatilitetsjustering på företagets finansiella position.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.13 a i omnibus IIdirektivet införs det genom en ny artikel 51.1a i Solvens II-direktivet krav på särskild information i solvens- och verksamhetsrapporten för ett försäkringsföretag som använder matchningsjustering. Enligt artikel 51.1a första stycket ska de aktuella företagen i sin beskrivning av tillgångar och försäkringstekniska avsättningar inkludera en beskrivning av matchningsjusteringen och den portfölj av åtaganden och motsvarande tillgångar på vilka justeringen används, samt en kvantifiering av effekterna på företagets finansiella position av en förändring av matchningsjusteringen till noll. Av den nya artikel 51.1a andra stycket framgår det att beskrivningen även ska innehålla information om huruvida företaget använder 235

volatilitetsjustering, och en kvantifiering av effekterna på företagets finansiella position av en förändring av volatilitetsjusteringen till noll. Bestämmelsen bör tas in i lag. En förändring av matchnings- eller volatilitetsjusteringen till noll bör i stället uttryckas som en slopad matchnings- eller volatilitetsjustering.

16.6 Försäkringsföretags offentliggörande av kapitaltillägg och användning av företagsspecifika parametrar

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om övergångsvisa undantag från kraven på offentliggörande av eventuella kapitaltillägg och effekter av användningen av förestagspecifika parametrar kräver inga särskilda lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 51.1 andra stycket e i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretags solvens- och verksamhetsrapport bl.a. innehålla en beskrivning av solvenskapitalkravet. Enligt artikel 51.2 andra stycket ska beskrivningen av solvenskapitalkravet innehålla en separat redovisning av eventuellt beslutat kapitaltillägg och en separat redovisning av effekten av användningen av s.k. företagsspecifika parametrar. Nu föreslås att artiklarna genomföras genom en kombination av bestämmelser i lag och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten (se avsnitt 17.3 och 17.4). Genom artikel 2.13 b i omnibus II-direktivet får medlemsländerna, genom ett nytt tredje stycke i artikel 51.2 i Solvens II-direktivet, möjlighet att under en övergångsperiod avstå från att införa krav på separat redovisning av kapitaltillägg och separat redovisning av effekten av användningen av företagsspecifika parametrar. Övergångsperioden får som längst pågå till den 31 december 2020. Det har inte framkommit några skäl som talar emot att Sverige ska utnyttja denna möjlighet. Bestämmelsen bör kunna genomföras inom ramen för det normgivningsbemyndigande beträffande innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten som nu har föreslagits (se avsnitt 17.4). Här bör särskilt noteras att övergångsbestämmelsen endast innebär en lättnad i rapporteringskraven för försäkringsföretagen, och inte någon möjlighet att dölja eventuella beslut om kapitaltillägg eller användning av företagsspecifika parameterar för marknaden eller bolagets olika intressenter. Enligt svensk rätt blir eventuella beslut om kapitaltillägg och eventuella beslut om tillstånd att tillämpa företagsspecifika parametrar offentliga i samband med att beslut fattas.

16.7 Undantag från kravet på offentliggörande

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall tillåta att ett försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter om verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil och värderingsmetoder för solvensändamål, om ett sådant offentliggörande skulle innebära att företagets konkurrenter otillbörligt gynnas eller företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäkringstagare eller annan som företaget har en motpartsrelation till. Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att inte offentliggöra vissa uppgifter ska ange detta och skälen till beslutet i lägesrapporten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande ska innehålla.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av bestämmelsen i artikel 53.1 framgår att tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter, om företagets konkurrenter skulle gynnas i otillbörlig grad om uppgifterna offentliggjordes eller om företaget är ålagt tystnadsplikt eller sekretess genom sina förpliktelser mot försäkringstagarna eller andra relationer med motparter. Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offentliggörs, ska företagen ange detta i rapporten om verksamhet och solvens samt vilka skäl som ligger till grund för beslutet. Möjligheten att inte offentliggöra vissa uppgifter får inte användas när det gäller uppgifter som avser dispositionen av det egna kapitalet (artikel 51.1 e i Solvens II-direktivet) som nu uttrycks som ”försäkringsföretagets solvenssituation”. Det är lämpligt att de undantag som kan göras från offentliggörande tas in i lag. Av lagen bör också framgå att det är Finansinspektionen som prövar om undantag ska beviljas samt att undantag ska motiveras i rapporten. Det framgår inte av Solvens IIdirektivet hur länge undantaget ska gälla. Detta framgår dock av artikel 290 i förslaget till EU-förordning på nivå II, där det anges att ett medgivande endast ska gälla så länge skälen till medgivandet kvarstår och att försäkringsföretaget är skyldigt att meddela om skälen inte längre föreligger Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vad ansökan om undantag från kravet på offentliggörande ska innehålla.

16.8 Uppdateringar av lägesrapporten

16.8.1 Uppdatering om solvenskapitalet inte är uppfyllt

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i rapporten, om underskottet är betydande och Finansinspektionen inte har erhållit någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande. Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period. På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet, samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen inom ovan angiven tid, offentliggöra hur stort underskottet är, en förklaring av orsakerna till underskottet, följderna av underskottet, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 54 ska ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts enligt artiklarna 51 och 53 offentliggöra lämplig information om arten och följderna av denna betydande förändring. I artikeln definieras vad som avses med betydande förändringar. Dessutom definieras vilka åtgärder som ska vidtas och när de senast ska vidtas. Ett försäkringsföretag ska således uppdatera sådana uppgifter som tidigare offentliggjorts så fort en betydande förändring som minskat relevansen i de uppgifter som tidigare offentliggjorts har inträffat. Vad som avses med en betydande förändring definieras i artikeln. När det gäller underskridande av solvenskapitalkravet är det fråga om situationen när underskottet är betydande (väsentligt underskridande) och Finansinspektionen inte har erhållit någon realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande. Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget vid utgången av denna period. Detta bör tas in i lag. På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet – samtidigt som underskottet är betydande och någon realistisk åtgärdsplan inte har överlämnats till inspektionen inom två månader räknat från det datum då företaget upptäckte att underskottet var betydande – offentliggöra vissa preciserade uppgifter. 238

Det är fråga om offentliggörande av uppgifter om hur stort underskottet är, en förklaring av orsakerna till underskottet, följderna av underskottet, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare åtgärder som är planerade. Även detta bör framgå av lag. Det bör inte i lag anges att försäkringsföretaget ska anmäla uppdateringar av rapporten till Finansinspektionen. En sådan regel finns redan i EU-förordningen på nivå 2 (se artikel 291.2 [alt 4]).

16.8.2 Uppdatering om minimikapitalet inte är uppfyllt

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i rapporten, om Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan eller inspektionen inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt. Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period. På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet – samtidigt som Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan eller inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt – offentliggöra hur stort underskottet är, en förklaring av orsakerna till underskottet, följderna av underskottet, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 54 ska försäkrings- och återförsäkringsföretaget, om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts enligt artiklarna 51 och 53 offentliggöra lämplig information om arten och följderna av denna betydande förändring. I artikeln definieras vad som avses med betydande förändringar. Dessutom definieras vilka åtgärder som ska vidtas och när de senast ska vidtas. Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska således omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i lägesrapporten, om Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan eller inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt. Om Finansinspektionen har ansett att en finansiell saneringsplan är realistisk, 239

men underskottet inte har korrigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras av företaget senast vid utgången av denna period. Detta bör tas in i lag. På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet – under vissa förutsättningar – offentliggöra hur stort underskottet är, en förklaring av orsakerna till underskottet, följderna av underskottet, vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget och vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade. Detta förutsätter att Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan eller att inspektionen inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt. Även detta bör framgå av lag. Det bör inte i lag anges att försäkringsföretaget ska anmäla uppdateringar av rapporten till Finansinspektionen. En sådan regel finns redan i EU-förordningen på nivå 2 (se artikel 291.2 [alt 4]).

16.8.3 System och styrdokument

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha lämpliga informations- och rapporteringssystem för att kunna upprätta och offentliggöra solvens- och verksamhetsrapporten samt även ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta. Solvens- och verksamhetsrapporter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 55 i Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna kräva att försäkringsföretag ska ha lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är relevanta. Solvens- och verksamhetsrapporten ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse och får offentliggöras först efter detta godkännande. En motsvarande bestämmelse bör föras in i FRL. Kravet på styrelsens godkännande före offentliggörande bör även innefatta uppdateringar av tidigare offentliggjord information.

17 Tillsyn och ingripande

17.1 Bakgrund

Av förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen 240 framgår att Finansinspektionen ansvarar för tillsynen, regelgivningen och

tillståndsprövningen som rör finansiella marknader och finansiella företag. Finansinspektionen ska enligt förordningen arbeta för ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och verka för ett gott konsumentskydd inom det finansiella systemet, samt överväga om de åtgärder som myndigheten vidtar kan påverka stabiliteten i de finansiella systemen i andra länder inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Inspektionens uppgifter preciseras ytterligare i de regleringsbrev som regeringen årligen utfärdar för myndigheten med villkor för anvisade medel i syfte att styra och sätta upp mål för myndighetens verksamhet. Finansinspektions tillsyn på försäkringsområdet utgår från den reglering som gäller för försäkringsföretag och understödsföreningar. De svenska försäkringsföretagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (2010:2043, FRL), medan den verksamhet som bedrivs av understödsföreningar under en övergångsperiod omfattas av den numera upphävda lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). För utländska försäkringsgivare som verkar i Sverige finns bestämmelser i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (LUFT). Finansinspektionens löpande tillsyn begränsas dock inte till efterlevnaden av bestämmelser i ovan nämnd reglering. Tillsynen avser således även tillämpningen av bestämmelser som ställts upp i vissa andra författningar för att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. I Solvens II-regelverkets s.k. andra pelare uppställs krav på bl.a. företagets styrning och interna kontroll. Dessa bestämmelser ska fungera som ett komplement till de kvantitativa reglerna i den första pelaren när det gäller att analysera kapitalbehovet. Ökad harmonisering av tillsynen generellt sett samt gemensamma standarder och metoder är centrala moment i andra pelaren. Tillsynen ska eftersträva att identifiera företag vars finansiella ställning, organisation, riskhantering m.m. är sådan att företagets riskprofil avviker från vad som får anses vara normalt. Om så bedöms vara fallet, ges tillsynsmyndigheterna befogenheter att kräva antingen höjt solvenskapitalkrav för företaget eller att åtgärder vidtas för att minska riskerna. Solvens II-regelverket innebär generellt en övergång från en äldre regleringsansats som kännetecknades av kvantitativa regler, t.ex. i form av uttryckliga gränser för försäkringsföretagens placeringar, till en regleringsansats som är mer principbaserad och som i stället kännetecknas av principer och kvalitativa krav. I Solvens II-regelverket kombineras denna övergång till en mer kvalitativt inriktad och riskbaserad solvensreglering med en delvis ändrad inriktning av tillsynen. Med en reglering byggd kring kvalitativa krav avses tillsynen bli mer processorienterad jämfört med tidigare. Tillsynen förväntas därför vara mer inriktad på kontroll av att företagen följer sina interna rutiner och beslutsprocesser samt kvaliteten på dessa, än på kontroll av att företagen följer vissa kvantitativa krav. Det nu angivna kan sägas förutsätta en mer flexibel tillsyn. Med en reglering där fokus ligger på effektiv hantering av risker hamnar fokus i tillsynen på den samlade risken i varje enskilt företag, vilket medför att tillsynen måste bygga på en mer kvalitativ och 241

individualiserad bedömning av företagen, jämfört med vad som nu är fallet. En målsättning med det nya regelverket är att skapa större flexibilitet när det gäller hur de olika kraven ska uppfyllas. Detta ställer större krav såväl på företagen som på tillsynsmyndigheterna. Företagen måste kunna motivera och bevisa hur de kvalitativa kraven i regelverket följs och tillsynsmyndigheterna måste ha möjlighet att göra resurskrävande individuella bedömningar. Den nya ordningen innebär bl.a. att kraven ökar på tydliga rutiner för den dialog som måste finnas mellan tillsynsmyndigheterna och företagen, t.ex. när det gäller synen på ansvarsfördelning och hanteringen av situationer då det finns olika uppfattningar i en viss fråga. Den ökade flexibiliteten måste emellertid förenas med möjligheter för tillsynsmyndigheterna att kunna agera mer proaktivt, dvs. vara mer inriktade på förutsebara framtida situationer, för att kunna ingripa i ett tidigare skede och bidra till undvikande av en oönskad händelseutveckling. I Solvens II-direktivet uttrycks vad som sagts ovan genom krav på att tillsynen ska utgå dels från en riskbaserad metod, dels att tillsynen ska vara proaktiv. En annan viktig nyhet i direktivet är att tillsynen ska bli mer harmoniserad inom EU, och att det nu införs EU-baserade krav på transparens vad gäller tillsynsprocesserna. Därutöver införs regler om tillsynen över grupper, tillsynskollegier och det nya begreppet grupptillsynsmyndighet. Förändringarna avseende reglerna om tillsynen över grupper består i att tillsynen över dessa, i motsats till vad som gäller i dag om extra tillsyn av försäkringsföretagen i en grupp, i stället utövas över själva gruppen som sådan. Av direktivet framgår att tillsynsmodellen är ett nytänkande, med en grupptillsynsmyndighet som har en nyckelroll och fristående tillsynsmyndigheter som har viktiga roller som till del behålls vid grupptillsynen. Bestämmelserna om grupper behandlas närmare i avsnitt 19. Även om direktivet innehåller en del nyheter kring tillsynen över enskilda försäkringsföretag kan det konstateras att flertalet av bestämmelserna i direktivet har en motsvarighet i de äldre direktiven. Bestämmelserna i de äldre direktiven är i huvudsak genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i FRL, se särskilt dess nuvarande 14 och 16 kap, och bestämmelser i LUFT, se särskilt 3 kap.

17.2 Utgångspunkter

17.2.1 Allmän utgångspunkt

Regeringens bedömning: De bestämmelser i Solvens II-direktivet som riktar sig till Finansinspektionen ska, som huvudregel, tas in i försäkringsrörelselagen när bestämmelsen rör enskild, men tas in i försäkringsrörelseförordningen eller i förordningen med instruktion för Finansinspektionen när bestämmelsen endast riktar sig till inspektionen. 242

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skälen för regeringens bedömning: Av 8 kap. 2 § 2 regeringsformen framgår att föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Mot denna bakgrund bör de bestämmelser i direktivet som riktar sig till Finansinspektionen tas in i FRL när bestämmelsen rör skyldighet för enskild, men som huvudregel och i enlighet med svensk lagstiftningstradition tas in i försäkringsrörelseförordningen (2011:257) eller i förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen när bestämmelsen endast riktar sig till inspektionen.

17.2.2 Tillsynsmyndigheterna – medel och resurser

Regeringens bedömning: Det behövs inga lagändringar för att genomföra bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att tillsynsmyndigheterna ska ha de medel och resurser som krävs för att kunna bedriva den tillsyn som krävs enligt direktivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skälen för regeringens bedömning: Medlemsstaterna ska ”säkerställa att tillsynsmyndigheterna har tillgång till de medel som krävs, och att de har relevant expertkompetens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte, nämligen skyddet av försäkrings- och förmånstagare” (artikel 27 i Solvens II-direktivet). Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men är inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag. Kravet på att en tillsynsmyndighet ska ha de medel och resurser som krävs, riktar sig ytterst till riksdagen som enligt 9 kap. 1 § regeringsformen beslutar om statens budget och storleken på de anslag som respektive förvaltningsmyndighet ska erhålla, den s.k. finansmakten. Någon lagändring behövs således inte.

17.2.3 Finansiell stabilitet och procyklikalitet

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att Finansinspektionen ska ta hänsyn till potentiella procykliska och andra effekter av sina åtgärder på stabiliteten i det finansiella systemet tillgodoses redan av bestämmelser i förordningen med instruktion för Finansinspektionen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Svensk Försäkring ifrågasätter om utredningen gör en korrekt tolkning av direktivets artikel 28 och anför att det är helt klart att det krävs att en tillsynsmyndighet ska beakta eventuella effekter dess beslut kan ha på stabiliteten och i vissa fall att besluten kan ha procykliska effekter. Svensk försäkring påpekar vidare att genom beslut i ett enskilt fall riskera stabiliteten i finanssektorn eller att förorsaka procykliska effekter inte kan vara förenligt med direktivets krav samt att ett sådant hänsynstagande exempelvis kan tas i valet om ett ingripande ska göras och i så fall vilken form av ingripande som är lämpligt. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 28 i Solvens IIdirektivet ska tillsynsmyndigheterna i sin tillsyn ta vederbörlig hänsyn till de potentiella effekter som dess beslut kan komma att få för de berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i krissituationer, med hänsyn till den information som finns tillgänglig vid tillfället i fråga. I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska tillsynsmyndigheten dessutom ta hänsyn till de potentiellt s.k. procykliska effekterna av sina åtgärder. Bestämmelserna har inte någon motsvarighet i de äldre direktiven. I 5 § 2 förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen anges att myndigheten ska överväga om åtgärder som myndigheten vidtar kan påverka stabiliteten i de finansiella systemen i andra länder inom EES. Att ta hänsyn till de procykliska effekterna av sina åtgärder får anses ingå i begreppet stabilitet i vid bemärkelse. Nu nämnd bestämmelse i förordningen får således, i motsats till vad Svensk försäkring tycks hävda, anses genomföra artikel 28 i Solvens IIdirektivet. Något behov av kompletterande reglering föreligger således inte. I sammanhanget kan anmärkas att den del av artikel 28 i direktivet som anger att myndighetens beslut ska utgå från den information som finns tillgänglig vid tidpunkten för beslutet inte uttryckligen behöver framgå, eftersom det får anses självklart. Det ska även anmärkas att innehållet i artikel 28 inte bör uppfattas ge stöd för att en tillsynsmyndighet i de aktuella fallen och med stöd i den bestämmelsen kan välja att generellt åsidosätta övriga bestämmelser i direktivet. Innehållet i artikel 28 bör i stället uppfattas som en skyldighet för medlemsstaterna att i föreskrift erinra dess tillsynsmyndighet om att den i utförande av allmänna uppgifter inom de ramar som bestäms genom direktivet även ska ta hänsyn till potentiella procykliska och andra effekter på den finansiell stabiliteten.

17.2.4 Allmänna principer för tillsynen

Regeringens förslag: Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod samt bl.a. omfatta att verksamheten drivs enligt riktlinjer som har upprättats av ett försäkringsföretag och som har sin grund i författningar som reglerar företagets näringsverksamhet.

Utredningens förslag överensstämmer till viss del med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att tillsynen såvitt avser lämplighetsprövningen av ett försäkringsföretags ledning ska tas bort samt att tillsynen ska avse de riktlinjer som följer av FRL. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen påpekar att i den föreslagna EU-förordningen finns ytterligare krav på att försäkringsföretag ska ha styrdokument och riktlinjer och att det inte heller kan uteslutas att andra författningar kan komma att innehålla sådana krav. Därmed bör bestämmelserna om tillsyn och ingripande, enligt inspektionen, inte begränsas enbart till styrdokument och riktlinjer enligt FRL, utan även utvidgas till andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Finansinspektionen anser vidare att tillsynen även ska omfatta de riktlinjer som kan komma att meddelas på nivå 2 och 3. Svensk Försäkring anser att en mer ändamålsenlig utgångspunkt för tillsynen är att den bör vara framåtblickande, men att något ingripande inte ska kunna ske så länge alla regler följs. Sveriges Advokatsamfund anser att det finns ett principiellt problem med att den myndighet som utfärdar riktlinjer, vilka försäkringsföretagen har att följa, även utövar tillsyn över försäkringsföretagen och huruvida de uppställda riktlinjerna faktiskt följs. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 29.1 i Solvens IIdirektivet ska tillsynen innefatta kontroll av att försäkringsföretagen fungerar korrekt samt att de iakttar gällande tillsynsregler. Enligt samma artikel ska tillsynen utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Enligt artikel 29.2 ska tillsynen innefatta en lämplig blandning av s.k. skrivbordsundersökningar och inspektioner på plats. Av artikel 29.3 framgår att medlemsstaterna ska se till att kraven i direktivet tillämpas på ett sätt som står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags verksamhet. Bestämmelserna i artikel 29.1, som inte har någon direkt motsvarighet i de äldre direktiven, får i huvudsak anses motsvaras av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 2 § FRL, om att Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag. Den nuvarande bestämmelsen i 14 kap. 2 § FRL bör kompletteras med krav på att tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod samt justeras till följd av direktivets krav på styrdokument. Solvens II-direktivet anger som en allmän princip att tillsynen ska utgå ifrån en proaktiv och riskbaserad metod. Ändamålet med direktivet är att skapa en mer framåtblickande och riskorienterad reglering som tar sin utgångspunkt i företagens verksamhet som helhet och som baseras på en förebyggande tillsyn. Det framstår därför som en förutsättning för att 245

direktivets syfte ska få genomslag att tillsynsmyndigheten arbetar på motsvarande sätt. I princip torde detta, som utredningen har konstaterat, kunna innebära mer individualiserade bedömningar och i vissa fall ingripanden i ett tidigare skede. Det torde också innebära en granskning som ser framåt eller som Svensk Försäkring uttryckt det, en framåtblickande granskning. En sådan granskning kan leda till tillsynsåtgärder (korrigerande åtgärder), men ett konkret ingripande från Finansinspektionen förutsätter självfallet att det aktuella försäkringsföretaget åsidosatt sina skyldigheter enligt lag. Regeringen anser i likhet med Advokatsamfundet att Solvens IIregelverket, med de påfallande många krav som kommer att ställas på försäkringsföretagen och på Finansinspektionen, förutsätter en god rättssäkerhet. När det gäller bestämmelser om tillsyn och ingripanden vilka ger tillsynsmyndigheterna befogenheter att granska, vidta tillsynsåtgärder samt även ingripa mot försäkringsföretagen är det således särskilt påkallat med en rättssäker process. Detta får emellertid anses vara garanterat genom att tillsynens räckvidd tydligt avgränsas i lag samt genom att tillsynsmyndighetens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Att tillsynen bör bedrivas genom en lämplig blandning av s.k. skrivbordsundersökningar och inspektioner på plats framstår som självklart (artikel 29.2). Bestämmelser som möjliggör s.k. platsundersökning finns i förslaget till 17 kap. 6 § FRL (nuvarande 14 kap. 6 §). Kravet på lämplig blandning av åtgärder bör dock inte genomföras i lag utan tas in i föreskrifter på lägre nivå. Med hänsyn till de överväganden som gjorts avseende lämplighetsprövning av ledningen i försäkringsföretag bör stadgandet i detta hänseende kvarstå oförändrat. Finansinspektionen anser att tillsynen även ska omfatta de bestämmelser som kan komma att meddelas genom EU-förordning på nivå 2 eller genom riktlinjer från Eiopa på nivå 3. Regeringen anser att den nuvarande formuleringen i 14 kap. 2 § FRL väl täcker in det tillsynsbehov som kan uppkomma med anledning av kommande nivå 2regler genom att det anges i paragrafen att tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Att utöka tillsynen till att även avse riktlinjer på nivå 3 skulle dock vara att gå alltför långt då dessa endast är att betrakta som rekommendationer. Företagen bör dock i så stor utsträckning som möjligt följa dessa riktlinjer och bör ange anledningen när så inte är fallet. Bestämmelserna i artikel 29.3 genomförs genom den uttryckliga proportionalitetsregeln som införs i FRL och som placeras bland de grundläggande bestämmelserna om ett försäkringsföretags rörelse.

17.2.5 Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om hemlandstillsyn i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att det bör förtydligas vad finansiell tillsyn innebär. Sveriges Advokatsamfund anser att det finns ett behov av att tydliggöra gränserna för hemlandsmyndighetens ansvar för den finansiella tillsynen av försäkringsföretagen respektive värdlandsmyndighetens ansvar. Det bör övervägas att förtydliga vad den finansiella tillsynen omfattar hos försäkringsföretagen. Skälen för regeringens bedömning: Enligt Solvens II-direktivet är hemlandet ensamt ansvarigt för den finansiella tillsynen över försäkringsföretag inbegripet den del av verksamheten som företagen bedriver genom filial eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 30.1). Denna finansiella tillsyn ska omfatta kontroll avseende försäkringsföretagets hela verksamhet, inbegripet dess solvens och upprättandet av försäkringstekniska avsättningar samt dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas, enligt de regler som hemlandet fastställt eller den praxis som tillämpas i hemlandet med iakttagande av de bestämmelser som har antagits på gemenskapsnivå (artikel 30.2 första stycket). Artikel 30.2 andra stycket avser tillsyn av försäkringsföretag med auktorisation att försäkra risker som förs till försäkringsklass 18 s.k. assistansförsäkring. Tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är belägen, medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten ska informera tillsynsmyndigheterna i detta företags hemmedlemsstat, om det finns anledning att anta att verksamheten i ett försäkringsföretag kan påverka dess finansiella sundhet (artikel 30.3 första stycket). Tillsynsmyndigheterna i hemlandet ska avgöra om företaget följer de stabilitetsprinciper som har fastställs genom direktivet (artikel 30.3 andra stycket). När det gäller de svenska försäkringsföretagen finns principen om hemlandstillsyn i 14 kap. 2 § FRL. Vad beträffar EES-företag så återfinns principen om hemlandstillsyn i 3 kap. 1 § LUFT. De närmare bestämmelserna i direktivet kring vad den finansiella tillsynen ska omfatta följer således redan av nu gällande bestämmelser i 14 kap. 2 § FRL och 3 kap. 2 § LUFT om att Finansinspektionen ska utöva tillsyn över att verksamheten drivs enligt bestämmelserna i FRL m.m. Någon tillkommande lagstiftningsåtgärd är således inte nödvändig med anledning av innehållet i artikel 30.1 och artikel 30.2 första stycket. Bestämmelserna i artikel 30.2 andra stycket om tillsyn över s.k. assistansförsäkring har sin motsvarighet i de äldre direktiven, men har inte införts i svensk lag, eftersom svensk lagstiftning inte föreskriver kontroll av de resurser i tekniskt avseende som försäkringsföretag (som har auktorisation för försäkringsklass 18) förfogar över för att kunna utföra den assistans det har åtagit sig att lämna. Det finns inte anledning att nu företa någon förändring eller komplettering av svensk rätt i detta avseende. 247

Bestämmelsen i artikel 30.3 har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är redan genomförd i svensk rätt genom de nuvarande bestämmelserna i 14 kap. 3 § FRL och 5 § förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Bestämmelsen i 30.3 andra stycket om att det är tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten som har att avgöra om ett företag följer de stabilitetsprinciper som har fastställts genom direktivet får närmast anses vara av upplysningskaraktär med anledning av den ansvarsfördelning som följer av bestämmelsen i artikel 30.1 och följer redan av principen om hemlandstillsyn i 3 kap. 1 § LUFT. Någon lagstiftningsåtgärd är därför inte nödvändig för bestämmelsens genomförande i svensk rätt. Genom befintligt regelverk föreligger således redan en tydlig vägledning i frågan.

17.2.6 Öppenhet och ansvar vid utförande av tillsynsuppgifter

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett överblickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information samt ha transparenta rutiner för tillsättande och avskedande av ledamöter i tillsynsmyndigheternas styrelser och verkställande organ tillgodoses redan av befintligt regelverk.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Sveriges Advokatsamfund anser att delar av Finansinspektionens tillsyn – t.ex. rörande öppenhet och ansvar – ska tas in på lägre nivå i föreskrifter. Advokatsamfundet anser vidare att det ur rättsäkerhetssynpunkt är av yttersta vikt att Finansinspektionen inte självt sätter upp principerna för sitt eget ansvar och offentliggörande av information rörande tillsynen. Skälen för regeringens bedömning: Enligt Solvens II-direktivet ska tillsynsmyndigheterna ”utföra sina uppgifter på ett överblickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information (artikel 31.1). Enligt artikel 31.2 ska medlemsstaterna se till att följande information offentliggörs: 1. Texter till lagar och andra författningar samt allmänna vägledningar på försäkringsrättens område. 2. De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36. 3. Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av tillämpningen av stabilitetsregelverket. 4. Hur de valmöjligheter som ges genom direktivet utnyttjas. 5. Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och verksamhetsformer.

Av artikel 31.2 följer vidare att de uppgifter som offentliggörs ska vara tillräckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som används av tillsynsmyndigheterna i olika medlemsstater och att offentliggörandet ska ha ett gemensamt format och uppdateras regelbundet. Denna information ska finnas tillgänglig i varje medlemsstat på en och samma webbplats. Enligt artikel 31.3 i direktivet ska medlemsstaterna föreskriva överblickbara rutiner för tillsättande och avskedande av ledamöter i tillsynsmyndigheternas styrelser och verkställande organ. Av artikel 31.4 framgår att Europeiska kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om kraven under artikel 31.2. Krav på överblickbarhet och ansvarsfördelning i betydelsen tydlighet och förutsägbarhet följer redan av den mer övergripande regleringen av tillsynens utövande i nuvarande 14 kap. FRL och av kravet på Finansinspektionen att se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag att förstå och följa, se 2 § tredje stycket förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. När det sedan gäller kravet i artikeln på vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information uppfylls detta genom bestämmelserna om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om myndigheters övriga hantering av allmänna handlingar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd är inte nödvändig för att bestämmelserna i artikel 31.1 ska anses vara genomförda i svensk rätt. Bestämmelserna i artikel 31.2 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och är av sådan art att de bör genomföras i svensk rätt genom föreskrifter på lägre nivå med stöd av regeringens restkompetens, jfr Sveriges Advokatsamfunds synpunkter. Bestämmelsen i artikel 31.3 har ingen direkt motsvarighet i äldre direktiv, men nuvarande regler enligt vilka Finansinspektionens styrelse och generaldirektör utses av regeringen bedöms vara tillräckliga för att artikel 31.3 ska anses vara genomförd i svensk rätt.

17.3 Allmänna regler

17.3.1 Allmänna tillsynsbefogenheter

Regeringens förslag: På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag upprätta och till inspektionen lämna en beredskapsplan avseende företagets förmåga att hantera händelser eller förändringar av ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt. Detta gäller även verksamheter som omfattas av uppdragsavtal. Regeringens bedömning: I övrigt tillgodoses Solvens II-direktivets bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenhet att vidta förebyggande eller korrigerande åtgärder, lämpliga åtgärder av administrativ eller finansiell natur, kräva in uppgifter, genomföra platsundersökningar eller genomdriva dessa åtgärder på rättslig väg avseende försäkringsföretag redan av nuvarande bestämmelser i försäkringsrörelselagen. 249

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om krav på tillsynsmyndigheters möjlighet till utarbetande av kvantitativa redskap kräver ingen reglering i lag.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag och bedömning. Remissinstanserna berör inte den aktuella frågan. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogenheter att vidta förebyggande och korrigerande åtgärder för att säkerställa att försäkringsföretag följer lagar och andra författningar i varje medlemsstat (artikel 34.1 i Solvens II-direktivet). Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vidta alla åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administrativ eller finansiell natur – som rör försäkringsföretag och medlemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan (artikel 34.2). Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för att utöva tillsyn enligt artikel 35, som avser de uppgifter som ska lämnas in till tillsynsmyndigheten (artikel 34.3). Tillsynsmyndigheten ska dessutom ha befogenhet att göra undersökningar på plats i försäkringsföretagets lokaler (artikel 34.5). Bestämmelserna får i huvudsak anses motsvara bestämmelser i de äldre direktiven, och är med ett fåtal undantag redan införda i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 14 och 16 kap. FRL, jfr prop. 1994/95:184 s. 222 ff. Det övriga innehållet i artikel 34 i direktivet medför följande överväganden. Bestämmelserna i artikel 34.4 innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att utarbeta kvantitativa redskap för att analysera försäkringsföretags förmåga att hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållanden som skulle kunna påverka deras samlade finansiella ställning negativt samt att tillsynsmyndigheterna även ska ha befogenhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar. Kravet på Finansinspektionens möjlighet till utarbetande av kvantitativa redskap bör inte genomgöras i lag utan regleras i föreskrifter på lägre nivå med stöd av den s.k. restkompetensen (föreskrifter från regeringen). Kravet på att företagen ska redovisa sådana bedömningar är emellertid av sådan art att det bör genomföras i lag. Det gäller även kravet i artikel 34.7 på att de nu aktuella befogenheterna även ska gälla visst arbete eller vissa funktioner i företag som omfattas av uppdragsavtal. Artikel 34.6 innehåller krav på att tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid och på ett proportionerligt sätt. Som framgått av avsnitt 10.2 föreslås att det i FRL införs en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Den föreslagna bestämmelsen innefattar bl.a. krav på att Finansinspektionens tillsyn enligt FRL ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen. Någon ytterligare bestämmelse om proportionalitetsprincipens beaktande vid utövning av befogenheter bedöms inte vara nödvändig för att kravet på proportionalitet enligt artikel 34.6 ska anses vara genomfört i svensk rätt. Även när det gäller kravet på utövande av befogenheter inom rimlig tid saknas enligt regeringen behov av tillkommande lagstiftningsåtgärder. 250

Kravet på att Finansinspektionen ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid tillgodoses redan av den allmänna regleringen om ingripande i nuvarande 16 kap. 1–3 §§ FRL. Av artikel 34.8 följer avslutningsvis att de åtgärder som anges artikel 34.1–34.5 och 34.7 vid behov och när så är lämpligt ska kunna genomdrivas rättsligt. Bestämmelser med sådan innebörd är införda i svensk rätt genom regleringen av uppgifter och ingripande i nuvarande 14 och 16 kap. FRL.

17.3.2 Syftet med tillsynsmyndighetens inhämtning av information

Regeringens bedömning: Det förtydligande av syftet med Finansinspektionens inhämtning av information från försäkringsbolagen som införs genom omnibus II-direktivet kräver ingen ytterligare lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 35.1 i Solvens IIdirektivet framgår att medlemsländerna ska kräva att försäkringsföretagen lämnar den information till tillsynsmyndigheterna som är nödvändig för tillsynen. Det görs nu bedömningen att artikel 35.1 inte kräver några lagstiftningsåtgärder, mot bakgrund av den bestämmelse som finns i 14 kap. 5 § FRL och som föreskriver att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär (se avsnitt 17.1.2). Genom artikel 2.7 a i omnibus II-direktivet kompletteras artikel 35.1 i Solvens II-direktivet med ett förtydligande om att den information som tillsynsmyndigheterna kräver in ska vara nödvändig med hänsyn till huvudsyftet med tillsynen (artikel 27 i Solvens II-direktivet) och behovet av finansiell stabilitet och procyklikalitet (artikel 28 i Solvens IIdirektivet). Det förtydligande av artikel 35.1 som införs genom omnibus IIdirektivet är inte av sådan art att det behöver framgå av lag. Det får anses självklart att Finansinspektionen inom ramen för sin tillsyn endast begär sådan information av försäkringsföretagen som Finansinspektionen behöver för att utföra sin tillsyn. Det får anses vara lika självklart att detta behov ytterst styrs av huvudsyftet med tillsynen, dvs. skyddet av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Slutligen får det inte anses nödvändigt att i lag införa bestämmelser om att Finansinspektionen får kräva in uppgifter som myndigheten behöver för utförande av uppgifter som rör stabilitetsfrågor, eller att inspektionen även i sin verksamhet som rör informationsinhämtning ska ta nödvändig hänsyn till stabilitetsfrågor och eventuella procykliska effekter (se även 5 § 2 förordningen [2009:93] med instruktion för Finansinspektionen).

17.3.3 Möjlighet för Finansinspektionen att besluta om begränsningar i och undantag från kraven på tillsynsrapportering

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om möjlighet för tillsynsmyndigheterna att medge begränsningar i eller undantag från krav på viss rapportering kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 35.2–35.4 i Solvens IIdirektivet finns bl.a. bestämmelser om att tillsynsmyndigheterna ska ha rätt att bestämma omfattning och periodicitet för den s.k. tillsynsrapportering som ska lämnas av försäkringsföretagen. De mer detaljerade kraven på tillsynsrapporteringen återfinns i allt väsentligt i detaljregleringen på lägre nivå, jfr t.ex. artiklarna 294–302bis i EUförordningen på nivå 2. Nu görs bedömningen att artiklarna 35.2–35.4 inte kräver några lagstiftningsåtgärder, mot bakgrund av bestämmelsen i 14 kap. 5 § om att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär. Däremot utökas bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen till att även avse när och hur de ska lämnas (se avsnitt 17.1.2). Genom artikel 2.7 b i omnibus II-direktivet införs det – genom nya artikel 35.6–35.8 i Solvens II-direktivet – helt nya bestämmelser om tillsynsmyndigheternas möjlighet att, under vissa närmare angivna förutsättningar, besluta om begränsningar i den rapportering som ska ske till tillsynsmyndigheterna. Enligt de nya bestämmelserna är möjligheterna att begränsa tillsynsrapporteringen något olika beroende på vilken typ av rapportering det är fråga om.

Möjlighet till begränsning av de krav på tillsynsrapportering som ska ske tätare än årligen Genom den nya artikel 35.6 i Solvens II-direktivet införs möjlighet för de nationella tillsynsmyndigheterna att besluta om begränsningar i de krav på sådan tillsynsrapportering som ska ske med en tätare periodicitet än årligen, om kravet på rapporteringen skulle vara onödigt betungande med hänsyn till arten, storleken och komplexititeten hos riskerna i företagets verksamhet och informationen rapporteras minst årligen. Sådana begränsningar får endast medges för företag vars marknadsandel understiger 20 procent av den nationella marknaden för liv-, skaderespektive återförsäkring. Beräkningen av marknadsandel för skadeförsäkring ska ske genom användning av bruttopremier och för livförsäkring genom användning av försäkringstekniska avsättningar brutto. Eiopa ska ta fram riktlinjer som ytterligare preciserar de metoder som ska användas för att bestämma marknadsandelar (se artikel 35.11).

Begränsningar får inte medges från kravet på att ett försäkringsföretag varje kvartal ska rapportera uppgifter om sitt minimikapitalkrav till tillsynsmyndigheterna (artikel 35.6 första stycket). Begränsningar får inte heller medges för försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp av det slag som avses i artikel 212.1 c, såvida inte försäkringsföretaget kan visa att en tätare rapportering än ett år är onödig med hänsyn till art, omfattning och komplexitet av riskerna i gruppen (artikel 35.6 andra stycket). Av artikel 35.6 fjärde stycket framgår slutligen att tillsynsmyndigheterna vid sin prövning av om begränsningar ska medges ska prioritera de minsta försäkringsföretagen.

Möjlighet till begränsning av kraven på periodisk rapportering i andra fall och möjlighet till undantag från ”post för post”-rapportering Genom den nya artikel 35.7 i Solvens II-direktivet införs möjlighet för 27 tillsynsmyndigheterna att – även i andra fall än de fall som avses i 35.6 – begränsa kraven på regelbunden tillsynsrapportering, samt att också helt undanta försäkringsföretag från kraven på ”post för post”rapportering. Begränsningar och undantag i nu aktuell rapportering får endast ske om – rapporteringen skulle vara onödigt betungande i relation till arten, omfattningen och komplexiteten hos riskerna i försäkringsförertagets verksamhet, – rapporteringen inte är nödvändig för en effektiv tillsyn, – undantagen inte underminerar stabiliteten i de berörda finansiella systemen inom den europeiska unionen, och – försäkringsföretaget har möjlighet att lämna informationen om det skulle begäras. Undantag får endast medges för företag vars marknadsandel understiger 20 procent av den nationella marknaden för liv-, skaderespektive återförsäkring, och att beräkningen av marknadsandel för skadeförsäkring ska ske genom användning av bruttopremier, och för livförsäkring ska ske genom användning av försäkringstekniska avsättningar brutto (se artikel 35.7 tredje stycket). Eiopa ska ta fram riktlinjer som ytterligare preciserar de metoder som ska användas för att bestämma marknadsandelar (se artikel 35.11). Undantag från ”post för post”-rapportering får inte medges för försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp av det slag som avses i artikel 212.1 c, såvida inte försäkringsföretaget kan visa att en ”post för post”-rapportering är onödig med hänsyn till art, omfattning och komplexitet av riskerna i gruppen varvid hänsyn ska tas till behovet av finansiell stabilitet (se artikel 35.7 andra stycket). Av artikel 35.7 fjärde stycket framgår slutligen att tillsynsmyndigheterna vid sin prövning av om undantag ska medges ska prioritera de minsta försäkringsföretagen.

27 I praktiken torde bestämmelserna i punkten 7 i första hand omfatta årsrapporteringen, medan bestämmelserna i punkten 6 i första hand omfattar kvartalsrapporteringen. 253

Prövning ska ske inom ramen för den s.k. tillsynsprocessen I artikel 35.8 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att tillsynsmyndigheterna inom ramen för den s.k. tillsynsprocessen (SRP) ska bedöma om tillsynsrapporteringen är onödigt betungande i relation till arten, omfattningen och komplexiteten hos riskerna i ett försäkringsföretags verksamhet. Bestämmelsen innehåller även en uppräkning av vad tillsynsmyndigheterna minst ska ta hänsyn till vid deras bedömningar. Bland de omständigheter som ska beaktas finns t.ex. verksamhetens omfattning, risker kopplade till verksamheten, företagets system och processer, tillgänglig kapitalbas och huruvida företaget är ett captiveföretag.

Utformningen av den nationella regleringen De nya bestämmelserna om möjligheter till lättnader i tillsynsrapporteringen har en tydlig koppling till proportionalitetsprincipen. Mot bakgrund av att det nu föreslås att proportionalitetsprincipen ska genomföras genom en – visserligen preciserad till omfattning men ändå – portalparagraf, kan det möjligen hävdas att bestämmelserna i omnibus IIdirektivet om möjligheterna till lättnader i tillsynsrapporteringen inte behöver – eller bör – tas in i vare sig lag eller föreskrifter på lägre nivå (se förslag till 4 kap. 5 § FRL), eftersom möjligheterna till lättnader kan sägas vara exempel på den praktiska tillämpningen av proportionalitetsprincipen. Samtidigt kan det konstateras att möjligheterna till begränsningar och undantag från tillsynsrapporteringen är kringgärdade av mycket detaljerade förutsättningar och villkor och att det skulle kunna ifrågasättas om Sverige har genomfört omnibus II-direktivet på ett korrekt sätt om Sverige väljer att helt avstå från att i den nationella rätten ta in några uttryckliga bestämmelser om möjligheten till begränsningar och undantag från tillsynsrapporteringen. Detta talar för att bestämmelserna bör tas in i lag eller föreskrifter på lägre nivå. Mot bakgrund av det förslag till genomförande av artikel 35 som nu lämnas – dvs. en allmän bestämmelse om försäkringsföretagens skyldighet att lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ska lämnas samt när och hur de ska lämnas – kräver ändringarna i artikel 35 till följd av omnibus II-direktivet dock inte några ytterligare lagstiftningsåtgärder. I praktiken torde förutsättningarna för begränsningar och undantag från rapporteringskraven kunna tas in som generella undantag i Finansinspektionens föreskrifter om rapportering, eller ges formen av dispensförfarande i enskilda fall. Den omständigheten att det av bestämmelserna i omnibus II-direktivet framgår att prövningen av eventuella undantag från tillsynsrapporteringen ska göras inom ramen för tillsynsprocessen talar för att prövningen ska göras i enskilda fall, dvs. genom ett dispensförfarande.

17.3.4 Granskningsprocessen

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om Finansinspektionens granskningsprocess kräver ingen ytterligare reglering i lag. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om nödvändiga befogenheter för Finansinspektionen att kräva att försäkringsföretag åtgärdar svagheter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 36.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheterna ska granska och utvärdera de strategier, processer och rapporteringsrutiner som försäkringsföretagen har inrättat för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt direktivet. Av artikel 36.1 andra stycket och artikel 36.2 framgår att granskningen och utvärderingen ska omfatta bedömningar av de kvalitativa kraven, risker och företagens förutsättningar att kunna bedöma dessa risker. Tillsynsmyndigheterna ska särskilt granska och utvärdera efterlevnaden av bestämmelserna om 1. företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbedömning, 2. försäkringstekniska avsättningar, 3. kapitalkrav, 4. placeringsregler, 5. kapitalbasens kvalitet och kvantitet, och 6. fullständiga och partiella interna modeller. Tillsynsmyndigheterna ha inrättat lämpliga kontrollredskap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställningen för försäkringsföretag och följa upp insatserna för att åtgärda sådana försämringar (artikel 36.3). Tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder och arbetsrutiner för att påvisa möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som berörs samt bedöma företagens förmåga att stå emot sådana möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållandena (artikel 36.4). Tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter för att kräva att försäkringsföretag åtgärdar svagheter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen (artikel 36.5). Enligt artikel 36.6 ska de granskningar, utvärderingar och bedömningar som avses i artikel 36.1, 36.2 och 36.4 genomföras regelbundet. Tillsynsmyndigheterna ska vidare fastställa en minsta frekvens och omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedömningar med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten av det berörda försäkringsföretagets verksamhet. 255

Bestämmelserna i artikel 36.5 om att tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter motsvaras av bestämmelser i nuvarande 14 och 16 kap. FRL. Något behov av tillkommande befogenheter bedöms inte föreligga för att artikel 36.5 ska anses vara genomförd i svensk rätt. Bestämmelserna i nu nämnda artiklar har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men är – med undantag av vad som följer av artikel 36.5 – av sådan art att de bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag med stöd av den s.k. restkompetensen. En bestämmelse med motsvarande innehåll om vad Finansinspektionens tillsyn ska omfatta finns i 30 § förordningen (2006:1533) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Med beaktande av bl.a. detta torde det vara lämpligt att placera bestämmelserna i artikel 36.2 i försäkringsrörelseförordningen.

17.3.5 Tillsyn över funktioner och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal

Regeringens förslag: Finansinspektionen får, utöver hos försäkringsföretag, genomföra en undersökning hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra vissa funktioner eller verksamhet, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget. Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om tillsynsmyndigheters underrättelser till behöriga myndigheter i det land där en tjänsteleverantör är etablerad innan tillsyn genomförs hos denne och om en tillsynsmyndighets begäran om biträde av tillsynsmyndigheten i det land där tjänsteleverantören är etablerad för genomförande av en inspektion hos leverantören tillgodoses redan i gällande rätt.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock inte att det ska framgå av lag att Finansinspektionen ska få göra platsbesök hos uppdragstagare som försäkringsföretagen har lagt ut sin verksamhet till. Vidare föreslår inte utredningen att tillsynsmyndigheternas faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos tjänsteleverantören ska framgå av lag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem. Finansinspektionen anför att utredningen inte har föreslagit att Finansinspektionen ska få göra platsbesök hos uppdragstagare som försäkringsföretagen har lagt ut sin verksamhet till. Inspektionen konstaterar att en bestämmelse med denna innebörd emellertid finns i artikel 38.2 i Solvens II-direktivet och att den bör genomföras i FRL. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av Solvens IIdirektivet följer att tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra undersökningar på plats i försäkringsföretagets lokaler och att detta även ska gälla hos företag som omfattas av uppdragsavtal (artikel 34.5 och 34.7). Artikel 38.2 första stycket i Solvens II-direktivet innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheters rätt att genomföra inspektioner på plats i en tjänsteleverantörs lokaler, krav på underrättelse från en 256

tillsynsmyndighet till de relevanta myndigheterna i en tjänsteleverantörs medlemsstat innan den genomför inspektionen samt en upplysning om att medlemsstatens tillsynsmyndighet ska anses vara den relevanta myndigheten om tjänsteleverantören inte är föremål för tillsyn. Artikel 38.2 andra stycket innehåller bestämmelser om möjligheten för en tillsynsmyndighet att delegera utförandet av sådana inspektioner som avses i första stycket till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad. Artikel 38.1 c, som i övrigt behandlas i avsnitt 12 om företagsstyrning, innehåller en bestämmelse om tillsynsmyndigheters faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos en tjänsteleverantör. Det kan konstateras att det är mycket vanligt förekommande att försäkringsföretag lägger ut delar av sin verksamhet till uppdragstagare inom eller utom koncernen. Den utlagda verksamheten avser ofta väsentliga delar av rörelsen, såsom kapitalförvaltning, administration, skadereglering eller it-drift. Många uppdragstagare är inte finansiella institut och står därmed inte under tillsyn. Om Finansinspektionen i framtiden skulle sakna en uttrycklig rätt att göra platsundersökningar hos uppdragstagare på motsvarande sätt som hos försäkringsföretagen, skulle inspektionens tillsyn försvåras avsevärt. Bestämmelserna i artikel 38.2 har ingen motsvarighet i de äldre direktiven. Utredningen har förslagit att bestämmelserna bör tas in i föreskrifter på lägre nivå. Regeringen anser däremot att det bör framgå av lag att Finansinspektionen får göra platsbesök hos uppdragstagare som försäkringsföretagen har lagt ut sin verksamhet till. En bestämmelse härom ska således införas i anslutning till stadgandet om platsundersökning i tillsynskapitlet i FRL. Bestämmelserna i direktivet om tillsynsmyndigheters underrättelser till behöriga myndigheter i det land där en tjänsteleverantör är etablerad innan tillsyn genomförs hos denne och om en tillsynsmyndighets begäran av biträde av tillsynsmyndigheten i det land där tjänsteleverantören är etablerad för genomförande av en inspektion hos leverantören tillgodoses redan i gällande rätt, se 14 kap. 3 § FRL. När det gäller bestämmelsen i artikel 38.1 c – i den del den avser en tillsynsmyndighets möjlighet att kunna utöva de angivna tillträdesrättigheterna – hanteras den frågan i avsnittet om företagsstyrning. Där föreslås att det i lag anges att ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren ger tillsynsmyndigheterna faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler.

17.3.6 Överlåtelse av försäkringsbestånd

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skäl för regeringens bedömning: Enligt Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna på de villkor som föreskrivs i nationell lag, ge försäkringsföretag med huvudkontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett acceptföretag som är etablerat inom gemenskapen (artikel 39). Tillstånd till sådan överlåtelse får endast ges om tillsynsmyndigheten i acceptföretagets hemmedlemsstat intygar att acceptföretaget har tillräcklig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det solvenskapitalkrav som anges i artikel 100 första stycket sedan överlåtelsen beaktats. Artikel 39 innehåller vidare mer detaljerade bestämmelser om tillsynsmyndigheters hantering av en överlåtelse av försäkringsbestånd. Bestämmelserna är enligt regeringens mening genomförda genom de nuvarande bestämmelserna i 10 kap. FRL.

17.3.7 Samarbete med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten

Regeringens förslag: Den allmänna bestämmelsen i försäkringsrörelselagen som innebär att Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet ska samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen utvidgas till att även omfatta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: I artikel 52 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att tillsynsmyndigheterna årligen till Eiopa ska lämna vissa uppgifter kring användningen av kapitaltillägg. Genom artikel 2.14 i omnibus II-direktivet utvidgas informationskraven i artikel 52 i Solvens II-direktivet till att även omfatta uppgifter kopplade till eventuella lättnader i tillsynsrapporteringen till Eiopa. Genom artikel 2.17 i omnibus II-direktivet införs en ny artikel 65 a i Solvens II-direktivet som innebär att medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna samarbetar med Eiopa vid tillämpningen av det direktivet och även ser till att tillsynsmyndigheterna förser Eiopa med uppgifter som den behöver för att utföra sina uppgifter enligt förordningen om inrättandet av Eiopa. De nya bestämmelserna i Solvens II-direktivet bör medföra en ändring i 14 kap. 3 § FRL (som här föreslås ändra beteckning till 17 kap. 3 §). Enligt gällande lydelse ska Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. I bestämmelsen bör nu infogas att samarbete och utbyte av information även ska ske med Eiopa i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. 258

Beträffande sekretess vid uppgiftslämnande mellan Finansinspektionen och Eiopa, se prop. 2011/12:70 s. 76 och 77.

17.3.8 Information om tillstånd m.m.

Regeringens bedömning: Ändringar i bestämmelserna om Finansinspektionens informationsgivning i samband med att tillstånd ges till dotterföretag vars moderföretag har huvudkontor utanför EES, omfattas av den allmänna samarbetsbestämmelsen i försäkringsrörelselagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 176 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om att medlemsländernas tillsynsmyndigheter ska lämna information till kommissionen och till andra länders tillsynsmyndigheter om de tillstånd som har lämnats till företag vars moderbolag är hemmahörande i ett land utanför EES. Regler av denna art – dvs. bestämmelser om samarbete och utbyte av information mellan behöriga myndigheter samt mellan dessa myndigheter och kommissionen – omfattas av 14 kap. 3 § FRL (jfr avsnitt 18.3.7). Genom artikel 2.43 i omnibus II-direktivet ändras artikel 176 endast på det sättet att även Eiopa ska underrättas. I och med att den allmänna samarbetsbestämmelsen utvidgas till att även omfatta Eiopa genomförs ändringen i artikel 176 i Solvens II-direktivet (se föregående avsnitt).

17.3.9 Information om behandling av svenska försäkringsföretag som bedriver verksamhet utanför EES

Regeringens bedömning: Ändringarna i bestämmelserna om den information som ska lämnas till EU-institutioner kring behandlingen av försäkringsföretag som bedriver verksamhet utanför EES kräver inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 177.1 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om att medlemsländerna ska underrätta kommissionen om alla svårigheter av allmän natur som deras försäkringsföretag mött vid etablering och utövande av verksamhet i ett tredjeland eller vid pågående verksamhet i ett tredjeland. Genom artikel 2.44 i omnibus II-direktivet ändras artikel 177.1 i Solvens II-direktivet på det sättet att medlemländerna – förutom att underrätta kommissionen om eventuella svårigheter i tredje land – även ska underrätta Eiopa. Ändringen kräver inga ytterligare lagstiftningsåtgärder (se avsnitt 17.3.7 och 17.3.8).

17.3.10 Konfidentiell information och informationsutbyte

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om konfidentiell information och informationsutbyte i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning

Bestämmelser om att konfidentiell information endast får användas i tjänsten eller för vissa särskilt angivna ändamål Enligt Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheter som erhåller konfidentiell information av visst slag endast använda informationen i tjänsten eller för vissa särskilt angivna ändamål (artikel 67). Bestämmelsen har stora likheter med artikel 16.4 i konsoliderade livdirektivet, 16.4 i tredje skadedirektivet och artikel 27 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i sekretesslagstiftningen, numera 7–10 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL), se prop. 1994/95:184 s. 230. I sammanhanget bör även uppmärksammas bestämmelserna i 15 kap. 1 a § och 30 kap. 7 § OSL, som rör sekretess i det internationella samarbetet. Eftersom det inte är fråga om sakliga skillnader får bestämmelserna i artikel 67 anses vara genomförda genom gällande sekretesslagstiftning.

Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter Enligt artikel 68.1 i Solvens II-direktivet får de nationella bestämmelserna om konfidentiell information inte utgöra hinder för vissa former av informationsutbyte. Vad som avses är bl.a. informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna, informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna på försäkringsområdet och tillsynsmyndigheterna för andra aktörer på det finansiella området samt aktörer med uppgifter på konkurs-, likvidations- eller redovisningsområdet eller informationsgivning till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaranden eller garantifonder. De nationella bestämmelserna får inte heller hindra vissa former av informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Av artikeln framgår även att den information som tas emot ska omfattas av tystnadsplikt. Bestämmelsen i artikel 68.1 har stora likheter med artikel 16.5 i konsoliderade livdirektivet, 16.4 och 16.5 i tredje skadedirektivet och artikel 28.1 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har ansetts vara förenliga med bestämmelserna i sekretesslagstiftningen, numera offentlighets- och sekretesslagen (se prop. 1994/95:184 s. 230). Eftersom det inte är fråga om sakliga skillnader får bestämmelserna i artikel 68.1 anses vara genomförda genom gällande sekretesslagstiftning.

Informationsutbyte med vissa andra myndigheter m.m. Enligt artikel 68.2 första stycket i Solvens II-direktivet ska de nationella 260 bestämmelserna om konfidentiell information inte utgöra hinder för vissa

andra former av informationsutbyte. Vad som här avses är informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och myndigheter med tillsynsansvar på områdena för t.ex. likvidation och konkurs, myndigheter med tillsynsansvar på revisionsområdet samt oberoende aktuarier som utövar lagstadgad tillsyn eller organ som övervakar dessa aktuarier. Medlemsstaterna ska ställa upp ett antal särskilda villkor kring informationsutbytet, bl.a. när det gäller tystnadsplikt (artikel 68.2 andra stycket). Bestämmelserna i artikel 68.2 första och andra styckena har stora likheter med artikel 16.6 i konsoliderade livdirektivet, 16.5 a i tredje skadedirektivet och artikel 28.2 i återförsäkringsdirektivet. Även när det gäller bestämmelserna i artikel 68.2 första och andra styckena gör regeringen den bedömningen att några lagändringar inte är nödvändiga, eftersom bestämmelserna i allt väsentligt överensstämmer med den äldre EU-regleringen som tidigare bedömts vara förenlig med den svenska regleringen. Bestämmelser som avser nu aktuellt informationsutbyte finns i offentlighets- och sekretesslagen, se särskilt kap. 7, 8 och 11 i den lagen. Av artikel 68.2 tredje stycket följer att Sverige ska meddela kommissionen och andra medlemsstater vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att ta emot sådan information som avses i första stycket. Bestämmelsen är enligt regeringen inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag utan bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå med stöd av den s.k. restkompetensen. Bestämmelsen i artikel 68.3 har ingen direkt motsvarighet i den äldre regleringen. Enligt bestämmelsen ska bestämmelserna om konfidentiell information inte hindra medlemsstaterna från att tillåta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och organ som är ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning. Medlemsstater som utnyttjar denna möjlighet måste enligt direktivet ställa upp ett antal särskilda villkor kring informationsutbytet, bl.a. när det gäller tystnadsplikt. Regeringen gör bedömningen att de nuvarande sekretessreglerna i och för sig medger informationsutbyte som har klara likheter med vad som anges i artikel 68.3, men menar samtidigt att den nuvarande svenska regleringen och fördelningen av uppgifter mellan myndigheter inte medför att Sverige kan anses tillämpa den möjlighet som anges i första stycket i artikel 68.3. Regeringen föreslår följaktligen inte någon ändring av den nuvarande ordningen. Det bör avslutningsvis särskilt noteras att Sverige enligt artikel 68.4 ska meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att ta emot information avsedd att användas för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning. Bestämmelsen är inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag.

17.3.11 Enhetlighet i tillsynen

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att Finansinspektionen i sin verksamhet ska beakta EU-dimensionen, beakta enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner 261

och ta vederbörlig hänsyn till Eiopas riktlinjer och rekommendationer tillgodoses redan av bestämmelser bl.a. i försäkringsrörelselagen och i förordningen med instruktion för Finansinspektionen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Finansinspektionen anser att bildandet av Eiopa innebär att Finansinspektionen i större utsträckning än tidigare måste samarbeta och utbyta information med denna europeiska myndighet, som inte är en nationell behörig myndighet. Till skillnad från utredningen anser Finansinspektionen att denna väsentliga förändring bör regleras i lag genom en utvidgning av 14 kap. 3 § FRL. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 71.1 i Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna se till att en EU-dimension beaktas på lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas mandat. Medlemsstaterna ska även se till att de behöriga myndigheterna vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av det nya regelverket och att medlemsstaterna för detta ändamål ska se till att tillsynsmyndigheten på sätt som anges i beslut 2009/79/EG deltar i Eiopas verksamhet och tar vederbörlig hänsyn till riktlinjer och rekommendationer från Eiopa (artikel 71.2). Skyldigheten för Eiopa att, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bindande riktlinjer och rekommendationer behandlas i artikel 71.3. I nämnda artikel behandlas även vissa andra skyldigheter för Eiopa. Bestämmelsen i artikel 71.3 är en bestämmelse som är riktad till Eiopa och inte till medlemsländerna, och behöver därför inte genomföras i svensk rätt. När det gäller bestämmelserna i artikel 71.1 och 71.2 anser regeringen att vissa av bestämmelserna i artiklarna är mindre lämpliga att ta in i svensk lagtext. Bestämmelserna har till stora delar sina motsvarigheter i 5 § förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Att Finansinspektionen ska samarbeta med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen följer även av 14 kap. 3 § FRL. När det särskilt gäller kravet på enhetlighet i tillsynen anser utredningen att ett sådant krav får anses följa redan av det krav på förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter att i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet som finns i 1 kap. 9 § regeringsformen. Kraven på förvaltningsmyndigheter och andra i regeringsformen begränsas inte heller av nationsgränser. Vid sidan av det nu angivna torde tillkomsten av Eiopa och bl.a. de bindande tekniska standarder för tillsyn som myndigheten ska ta fram förenkla enhetlighet i tillsynen avsevärt. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att Finansinspektionen i sin verksamhet ska beakta EU-dimensionen, beakta enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner samt ta vederbörlig hänsyn till Eiopas riktlinjer och rekommendationer får således anses tillgodosedda av gällande rätt.

17.4 Tvistlösning

17.4.1 Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat

Regeringens förslag: Det anges i försäkringsrörelselagen att Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning när det gäller tillsyn över ett försäkringsföretags filialer i en annan medlemsstat.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för förslaget: Genom artikel 2.6 i omnibus II-direktivet införs två nya stycken i artikel 33 i Solvens II-direktivet. I sistnämnd artikel finns sedan tidigare regler om tillsyn över filialer (platsundersökning) i en annan medlemsstat. Där anges att tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får – efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten – på plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finansiella tillsynen över filialen. Värdlandsmyndigheten får medverka i sådana kontroller. I det första nya stycket stadgas att om tillsynsmyndigheten i värdlandet – efter en sådan begäran – inte kan eller vill medverka vid en sådan undersökning, kan tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten hänskjuta frågan till Eiopa som i enlighet med artikel 19 i förordningen om inrättandet av Eiopa kan ålägga den behöriga myndigheten att vidta en specifik åtgärd. En bestämmelse motsvarande 14 kap. 6 § FRL om platsundersökning hos ett försäkringsföretag föreslås nu (se avsnitt 17.3.5). I FRL bör införas en bestämmelse om att Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning, i det fall som framgår av artikel 33 i Solvens IIdirektivet. I det andra nya stycket hänvisas till artikel 21 i förordningen om inrättande av Eiopa när det gäller rätt för Eiopa att delta i behöriga myndigheters inspektioner på plats. Eftersom regeln följer redan av EUförordningen, och för sin tillämpning inte tycks vara beroende av tillkommande regler, bör den inte genomföras nationellt. Stadgandet i Solvens II-direktivet är således endast av upplysningskaraktär (se prop. 2011/12:70 s. 56).

17.4.2 Tillsyn över funktion och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal

Regeringens förslag: Det anges i försäkringsrörelselagen att Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning när det gäller kontroll av information.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Skälen för regeringens förslag

Kontroll av information efter begäran av annan tillsynsmyndighet Artikel 38 i Solvens II-direktivet innehåller regler om tillsyn över funktion och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal. Av artikel 34.5 och 34.7 i Solvens II-direktivet följer att tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra undersökningar på plats i försäkringsföretagets lokaler och att detta även ska gälla hos företag som omfattas av uppdragsavtal. Artikel 38.2 första stycket i Solvens II-direktivet innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheters rätt att genomföra inspektioner på plats i en tjänsteleverantörs lokaler, krav på underrättelse från en tillsynsmyndighet till de relevanta myndigheterna i en tjänsteleverantörs medlemsstat innan den genomför inspektionen samt en upplysning om att medlemsstatens tillsynsmyndighet ska anses vara den relevanta myndigheten om tjänsteleverantören inte är föremål för tillsyn. Andra stycket i artikel 38.2 innehåller bestämmelser om möjligheten för en tillsynsmyndighet att delegera utförandet av sådana inspektioner som avses i första stycket till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad. Artikel 38.1 c innehåller en bestämmelse om tillsynsmyndigheters faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos en tjänsteleverantör. Det kan konstateras att det är mycket vanligt förekommande att försäkringsföretag lägger ut delar av sin verksamhet till uppdragstagare inom eller utom koncernen. Den utlagda verksamheten avser ofta väsentliga delar av rörelsen, såsom kapitalförvaltning, administration, skadereglering eller it-drift. Många uppdragstagare är inte finansiella institut och står därmed inte under tillsyn. Om Finansinspektionen i framtiden skulle sakna en uttrycklig rätt att göra platsundersökningar hos uppdragstagare på motsvarande sätt som hos försäkringsföretagen, skulle inspektionens tillsyn försvåras avsevärt. Bestämmelserna i artikel 38.2 har ingen motsvarighet i de äldre direktiven. Utredningen har förslagit att bestämmelserna bör tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag. Nu sägs däremot i avsnitt 17.3.3 att det bör framgå av lag att Finansinspektionen får göra platsbesök hos uppdragstagare som försäkringsföretagen har lagt ut sin verksamhet till och att en bestämmelse om detta således bör införas i anslutning till stadgandet om platsundersökning i tillsynskapitlet (se 14 kap. 6 § FRL). 264

Bestämmelserna i direktivet om tillsynsmyndigheters underrättelser till behöriga myndigheter i det land där en tjänsteleverantör är etablerad innan tillsyn genomförs hos denne och om en tillsynsmyndighets begäran av biträde av tillsynsmyndigheten i det land där tjänsteleverantören är etablerad för genomförande av en inspektion hos leverantören tillgodoses redan i gällande rätt (se 14 kap. 3 § FRL). När det gäller bestämmelsen i artikel 38.1 c – i den del den avser en tillsynsmyndighets möjlighet att kunna utöva de angivna tillträdesrättigheterna – hanteras den frågan i avsnittet om företagsstyrning (avsnitt 15.2.1). Där föreslås att det i lag stadgas att ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att uppdragstagaren ger tillsynsmyndigheterna faktiskt tillträde till uppdragstagarens lokaler. I artikel 2.9 i omnibus II-direktivet läggs nu till två stycken i artikel 38.2 i Solvens II-direktivet. Som nämnts får tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten – efter att ha underrättat tjänsteleverantörens tillsynsmyndighet – på plats utföra kontroller. Värdlandsmyndigheten får medverka i sådana kontroller. I det första nya stycket stadgas att om tillsynsmyndigheten i värdlandet – efter en sådan begäran – inte kan medverka vid en undersökning, kan tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten hänskjuta frågan till Eiopa som i enlighet med artikel 19 i förordningen om inrättandet av Eiopa kan ålägga den behöriga myndigheten att vidta en specifik åtgärd. I FRL bör införas en bestämmelse om att Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning i det fall som framgår av artikel 38 i Solvens II-direktivet. I det andra nya stycket hänvisas till artikel 21 i förordningen om inrättande av Eiopa när det gäller rätt för Eiopa att delta i behöriga myndigheters inspektioner på plats. Eftersom regeln följer redan av EUförordningen, och för sin tillämpning inte tycks vara beroende av tillkommande regler, bör den – som nämnts i föregående avsnitt – inte genomföras nationellt. Stadgandet i Solvens II-direktivet är således endast av upplysningskaraktär (se prop. 2011/12:70 s. 56).

17.4.3 Försäkringsföretag som inte följer rättsregler

Regeringens förslag: Det anges i försäkringsrörelselagen och lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige att Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning när det gäller överträdelse av beslut om rättelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 155 och 158 i Solvens IIdirektivet finns regler om rättelse när ett försäkrings- respektive återförsäkringsförtetag inte följer rättsregler i en värdmedlemsstat (företaget bedriver direkt gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet i värdmedlemsstaten genom filial). 265

Genom artikel 2.39 och 2.40 i omnibus II-direktivet införs tvistlösningsmöjligheter i artiklarna 155 och 158 i Solvens II-direktivet. Där sägs att tillsynsmyndigheten i hem- eller värdmedlemsstaten får hänskjuta det tvistiga ärendet till Eiopa. I FRL och i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige bör införas en bestämmelse om att Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning när det gäller överträdelse av beslut om rättelse.

17.5 Skyldighet för revisorer att rapportera förhållanden som kan innebära att företaget brister i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet

Regeringens förslag: De nu gällande reglerna om revisors och särskild granskares rapporteringsskyldighet kompletteras med skyldighet för dessa att genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som kan innebära att företaget brister i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet. Regeringens bedömning: I övrigt tillgodoser befintlig lagstiftning Solvens II-direktivets bestämmelser om rapporteringsskyldighet för externrevisor.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem. Finansinspektionen anser att det bör tydliggöras i lagen att en revisor eller en särskild granskare för ett försäkringsföretag, även ska rapportera eventuella väsentliga regelöverträdelser som denne har fått kännedom om på annan väg än vid direkt utförande av uppdraget. Det väsentliga är att informationen förs vidare till Finansinspektionen, oavsett hur den ansvarige revisorn eller den särskilda granskaren har fått informationen. Vad gäller solvens är det också viktigt att upptäckt av tidigare brister rapporteras, eftersom det kan kräva tillsynsåtgärder för att säkerställa att försäkringstagarnas intressen inte är hotade. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna föreskriva en skyldighet för revisorer som utför lagstadgad revision att omgående till tillsynsmyndigheterna rapportera vissa uppgifter och beslut som de fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och som riskerar att få vissa särskilt angivna konsekvenser, t.ex. påtaglig överträdelse av lagar som särskilt reglerar bedrivandet av försäkringsverksamhet (artikel 72). Ytterligare exempel anges i artikel 72.1 d och e. Revisorn ska enligt dessa bestämmelser rapportera bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet samt av minimikapitalkravet. 266

Bestämmelserna i artikel 72.1 a–c har stora likheter med bestämmelser i äldre direktiv som har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 14 kap. 12 § FRL. Regeringen anser därför inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 72.1 a–c. Av artikel 72.1 a samt 72.1 andra stycket framgår att en revisorer omgående ska rapportera uppgifter eller beslut till tillsynsmyndigheten som ”de har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag”. När det däremot gäller artikel 72.1 d och e, som handlar om rapporteringsskyldighet för revisorer vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet eller minimikapitalkravet, saknas motsvarighet i den äldre regleringen. Den nya rapporteringsskyldigheten är central för skyddet av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, och bestämmelsen bör tas in i den svenska lagen genom en utökning av den nuvarande rapporteringsskyldigheten enligt 14 kap. 12 § FRL. Regeringen anser till skillnad från Finansinspektionen inte att det är lämpligt att den rapporteringsskyldighet som åläggs revisorer ska utvidgas till att avse uppgifter som revisorn fått kännedom om även utanför utförandet av sitt uppdrag. Någon sådan utvidgad rapporteringsskyldighet följer inte heller av direktivet. Regeringen anser inte heller att lagbestämmelsens krav ska omfatta ett rapporteringskrav avseende tidigare brister i kapitalkravet då tillsynen enligt direktivet ska vara framåtblickande och proaktiv snarare än reaktiv.

17.6 Tillsynen över de försäkringstekniska avsättningarna

17.6.1 Lämplig nivå på de försäkringstekniska avsättningarna

Regeringens förslag: På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag till inspektionen lämna en rapport som utvisar att nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig samt att beräkningen av dem utförs med relevanta metoder och med adekvata statistiska underlag. Regeringens bedömning: Om ett försäkringsföretags beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven om detta i försäkringsrörelselagen eller i föreskrifter avseende detta, får Finansinspektionen enligt gällande rätt ingripa. Genom denna möjlighet till ingripande tillgodoses kravet i artikel 85 i Solvens II-direktivet om krav på ökning av de försäkringstekniska avsättningarna.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem. Skäl för regeringens förslag och bedömning: Enligt Solvens IIdirektivet ska ett försäkringsföretag, efter begäran från tillsynsmyndigheten, kunna visa att nivån på företagets försäkringstekniska avsättningar

är lämplig och att de metoder som används är tillämpliga och relevanta samt att underliggande statistiska data är adekvata (artikel 84). Av artikel 85 framgår att om ett försäkringsföretags beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i artiklarna 76–83, får tillsynsmyndigheterna kräva att beloppen ska ökas så att det motsvarar en nivå som fastställts enligt dessa artiklar. I artiklarna 76–83 återfinns alla centrala bestämmelser kring beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Av artikel 85 framgår även att ökningen inte får gå utöver den nivå som gäller enligt artiklarna 76–83. Bestämmelsen i artikel 84 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är av sådan art att den enligt regeringens mening bör införas i lag. Såsom utredningen konstaterat skulle Finansinspektionen eventuellt kunna infordra de relevanta uppgifterna inom ramen för sina allmänna tillsynsbefogenheter (se 14 kap. 5 § FRL). Eftersom de uppgifter som ska kunna efterfrågas av Finansinspektionen är preciserade och det nya regelverket även innefattar möjligheter för tillsynsmyndigheten att genomföra tillsynsåtgärder genom att kräva en ökning av de försäkringstekniska avsättningarna, får det emellertid anses lämpligt att införa en specifik rapporteringsskyldighet för försäkringsföretaget. Finansinspektionen har redan genom befintligt regelverk (nuvarande 16 kap. 1 § FRL) möjlighet att ingripa bl.a. om ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt FRL. Denna möjlighet bör givetvis kvarstå. Någon särskild lagstiftningsåtgärd för att genomföra artikel 85 när det gäller krav på ökning av de försäkringstekniska avsättningarna behövs därför inte.

17.6.2 När förutsättningarna för en tillämpning av matchningsjustering inte längre är uppfyllda

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering. Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från dagen då villkoren inte längre var uppfyllda. Om bristerna inte åtgärdas inom två månader, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering. Ett företag som har fått ett föreläggande att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering får inte beviljas nytt tillstånd inom två år från föreläggandet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det – genom den nya artikel 77b.2 andra och tredje meningarna i Solvens II-direktivet – bestämmelser om vad som ska gälla när ett försäkringsföretag inte längre uppfyller kraven för att få tillämpa matchningsjusteringen.

Eftersom de nya bestämmelserna har karaktär av tillsynsåtgärd av korrigerande natur bör de tas in lag. Bestämmelserna bör utformas efter mönster från övriga sådana bestämmelser om tillsyn. Det föreslås således att ett försäkringsföretag omedelbart ska underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering. Om ett försäkringsföretag inte längre uppfyller villkoren för användning av matchningsjustering, ska Finansinspektionen förelägga företaget att åtgärda bristerna inom två månader från dagen då villkoren inte längre var uppfyllda. Om bristerna inte åtgärdas inom två månader, ska företaget föreläggas att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering. Ett företag som har fått ett föreläggande att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering får inte beviljas nytt tillstånd inom två år från föreläggandet.

17.6.3 Rapporteringskrav och översyner

Regeringens bedömning: Bestämmelser om vilken rapportering som ska lämnas av de olika EU-institutionerna föranleder inga lagstiftningsåtgärder. Skyldigheten för Finansinspektionen att rapportera vissa uppgifter till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten omfattas av den utvidgade samarbetsbestämmelsen i försäkringsrörelselagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.23 i omnibus IIdirektivet införs det genom en ny artikel 77f i Solvens II-direktivet bestämmelser om vissa översyner och krav på lämnande av rapporter med anledning av det s.k. LTGA-paketet (åtgärder som rör behandling av försäkringsprodukter med långfristiga garantier) som införs genom omnibus II-direktivet. Bestämmelserna är i huvudsak riktade till Eiopa och kommissionen, men det finns också krav som är riktade till de nationella tillsynsmyndigheterna. Bestämmelser som riktar sig till Eiopa behöver inte genomföras i nationell lagstiftning. Skyldigheten för Finansinspektionen att rapportera vissa uppgifter till Eiopa omfattas av den utvidgade samarbetsbestämmelsen i FRL (se avsnitt 17.3.5).

17.7 Tillsynen över en intern modell

17.7.1 Kompletterande beräkning av solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell till inspektionen lämna en beräkning av solvenskapitalkravet med användning av standardformeln samt en verifiering och kontroll av modellen.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten, efter det att myndigheten gett ett försäkringsföretag sitt godkännande att tillämpa en intern modell, genom ett motiverat beslut ålägga företaget att till myndigheten överlämna en skattning av solvenskapitalkravet som utarbetats i enlighet med standardformeln (artikel 112.7). Tillsynsmyndigheterna får kräva att försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på externa uppgifter för att verifiera kalibreringen av den interna modellen och kontrollera att dess specifikation överensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis (artikel 122.4). Bestämmelserna i artiklarna 112.7 och 122.4 saknar motsvarighet i de äldre direktiven och bör tas in i svensk lag. Krav på att Finansinspektionens beslut ska vara motiverade framgår av bestämmelser i 20 § förvaltningslagen. Något behov av lagändring med anledning av kravet på ett motiverat beslut i artikel 112.7 föreligger således inte.

17.7.2 Bristande uppfyllande av kraven för att få använda en intern modell

Regeringens förslag: På begäran av Finansinspektionen ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, till inspektionen lämna en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag, efter att ha fått tillsynsmyndighetens godkännande att använda en intern modell, inte längre uppfyller kraven enligt Solvens II-direktivet, ska företaget utan dröjsmål antingen förse tillsynsmyndigheterna med en plan för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga (artikel 118.1). Om planen inte genomförs, får tillsynsmyndigheterna kräva att företaget ska återgå till att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln (se artikel 118.2). Dessa krav bör införas i lag. Beträffande genomförandet av artikel 118.2, se avsnitt 13.8.1.

17.8 Statistik kring verksamhet över gränserna

Regeringens bedömning: Förändringar i den närmare uppdelningen av den statistik kring verksamhet över gränserna som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens bedömning: I Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att försäkringsföretag som bedriver verksamhet över gränserna ska lämna viss statistik kring sin verksamhet till sin tillsynsmyndighet (artikel 159). Uppgifterna ska vara uppdelade efter de indelningar av olika slag som finns i bilagorna II och V till direktivet. Bestämmelsen är genomförd i svensk rätt genom bestämmelserna 14 kap. 5 § FRL om att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär. Nu föreslås dessutom att bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 – om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt den bestämmelsen – utökas med föreskriftsrätt även beträffande när och hur de ska lämnas (se avsnitt 17.1.2). Genom artikel 2.41 i omnibus II-direktivet ersätts hänvisningar till bilagorna II och V i Solvens II-direktivet med hänvisningar till den indelning i affärsgrenar som finns i bilaga I till EU-förordningen på nivå 2. Som tidigare har nämnts framgår skyldigheten för försäkringsföretag att lämna statistiska uppgifter till Finansinspektionen av 14 kap. 5 § FRL i kombination med föreskrifter som meddelas av Finansinspektionen. De förändringar i uppdelningen av statistik som införs genom omnibus IIdirektivet kräver ändringar i Finansinspektionens föreskrifter, men ingen lagstiftningsåtgärd.

17.9 Ingripanden eller tillsynsåtgärder av korrigerande natur?

17.9.1 Allmänna principer för ingripanden respektive tillsynsåtgärder

Regeringens förslag: Bestämmelsen i den nuvarande försäkringsrörelselagen om när Finansinspektionen ska ingripa ändras på så sätt att inspektionen även ska ingripa vid åsidosättande av de styrdokument som försäkringsföretaget ska ha och som har sin grund i författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Finansinspektionen ska även ingripa om styrdokumenten inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet. Dessutom införs vissa möjligheter tillsynsåtgärder av korrigerande natur.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag skulle ingripanden avseende riktlinjer omfatta endast de riktlinjer som framgår av FRL. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen påpekar att det i den föreslagna EU-förordningen finns ytterligare krav på att försäkringsföretag ska ha styrdokument och riktlinjer och att det inte heller kan uteslutas att andra författningar kan komma att innehålla sådana krav. Därmed bör bestämmelserna om tillsyn och ingripande, enligt inspektionen, inte begränsas enbart till styrdokument och riktlinjer enligt FRL, utan även utvidgas till andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Svensk Försäkring anser att kapitaltillägg inte i alla delar kan anses som ett ingripande från tillsynsmyndigheten – exempelvis är kapitaltillägg på grund av att företagets riskprofil avviker från de antaganden som ligger till grund för standardformeln inte alls en reaktion från myndigheten på att företaget inte har följt en bestämmelse. Svensk försäkring hävdar vidare att kapitaltillägg vid brister i företagsstyrning däremot kan anses som ett ingripande, och att det därför kan anses som osäkert hur de typer av åtgärder som Finansinspektionen nu ges möjlighet att tillämpa är att betrakta som en ingripande- eller tillsynsåtgärder i FRL:s mening.

Skälen för regeringens förslag

Styrdokument Finansinspektionen har påpekat att det i den föreslagna EU-förordningen finns ytterligare krav på att försäkringsföretag ska ha styrdokument och riktlinjer. Det är därför lämpligt att – i likhet med vad som gäller för Finansinspektionens tillsyn – utvidga räckvidden för Finansinspektionens ingripandemöjligheter till att även avse företagets styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar dess näringsverksamhet. Lagen ska således möjliggöra ingripanden när någon av dessa styrdokument antingen åsidosatts eller inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.

Ingripanden eller tillsynsåtgärder av korrigerande natur? Genom Solvens II-direktivet införs en rad bestämmelser som ger tillsynsmyndigheten befogenheter att i olika skeden följa upp och kontrollera att ett försäkringsföretag lever upp till solvenskapitalkravet. I olika bestämmelser i direktivet uttrycks att tillsynsmyndigheten får agera då ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av detta solvenskrav. Det handlar om möjligheter för tillsynsmyndigheten att besluta om kapitaltillägg, men även om att besluta om att ett försäkringsföretag ska tillämpa s.k. företagsspecifika parametrar eller att företaget ska upphöra med att beräkna sitt solvenskapitalkrav med standardformeln och i stället tillämpa en intern modell eller vice versa. Kapitaltillägg får även beslutas om en tillsynsmyndighet har funnit att ett företags företagsstyrningssystem avviker från reglerna om företagstyrning i direktivet (se artiklarna 37, 110, 118 och 119). 272

Såsom utredningen har diskuterat och även Svensk Försäkring har anfört kan det anses som osäkert hur dessa typer av åtgärder som Finansinspektionen nu ges möjlighet att tillämpa är att betrakta som en ingripande- eller tillsynsåtgärder i FRL:s mening. Av skäl 26 och 27 till Solvens II-direktivet framgår emellertid att utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav inom försäkringssektorn är solvenskapitalkravet, att standardformen för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofilen hos de flesta försäkringsföretagen samt att kapitaltillägg bör användas som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller olämpliga. Nu nämnda åtgärder är således att anse som tillsynsåtgärder av korrigerande natur, dvs. ska användas i tillsynen för att justera ett otillfredsställande solvenskapitalkrav. Sådana åtgärder är aktuella när försäkringsföretagets riskprofil väsentligt avviker från de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. Ingripanden däremot bör vara förbehållet situationer när det har skett ett uttryckligt åsidosättande av försäkringsföretagets skyldigheter enligt författningar, bolagsordning eller stadgar eller styrdokument.

17.10 Tillsynsåtgärder av korrigerande natur

17.10.1 Beräkning enligt standardformeln vid bristande genomförande av plan

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som inte genomför en handlingsplan som avser åtgärdande av brister att uppfylla kraven att få använda en intern modell, ska efter beslut av Finansinspektionen beräkna solvenskapitalkravet med användning av standardformeln i stället för med en intern modell.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna berör inte den aktuella frågan . Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120–125 på att få använda en intern modell ska utan dröjsmål ge in en plan till tillsynsmyndigheten för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga (artikel 118.1 i Solvens IIdirektivet). Av bestämmelserna i artikel 118.2 följer att tillsynsmyndigheterna får kräva att ett försäkringsföretag som inte genomför den plan som avses i artikel 118.1 i stället ska beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna saknar motsvarighet i de äldre direktiven, och bör införas i FRL. Som framgår av avsnitt 13.6.2 ska ett försäkringsföretag som använder en intern modell, men som inte längre uppfyller kraven för att få använda en sådan, till Finansinspektionen lämna en handlingsplan för hur företaget avser att inom skälig tid rätta till bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas, om företaget kan visa att överträdelsen är ringa. Genom bestämmelsen ges Finansinspektionen möjlighet att i sin granskning följa upp och genomföra korrigerande tillsynsåtgärder i de 273

fall ett företag som använder en intern modell inte länger uppfyller kraven. När en plan som kommit inspektionen tillhanda inte genomförs av försäkringsföretaget bör Finansinspektionen således ha möjlighet att besluta att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav med tillämpning av standardformeln i stället för en intern modell.

17.10.2 Krav på företagsspecifika parametrar vid beräkning av försäkringsrisk enligt solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet och det därför är olämpligt att beräkna detsamma enligt standardformeln, får Finansinspektionen besluta att försäkringsföretaget vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser försäkringsrisk ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna berör inte den aktuella frågan . Skälen för regeringens förslag: När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln, eftersom det berörda försäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt standardformeln med parametrar som är specifika för det företaget, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring i enlighet med bestämmelserna om företagsspecifika parametrar i artikel 101.3 (artikel 110 första meningen i Solvens II-direktivet). Bestämmelsen möjliggör för tillsynsmyndigheten att i vissa särskilda fall kräva användning av s.k. företagsspecifika parametrar. Detta skiljer sig från det fall då det enskilda försäkringsföretaget självt kan välja att ersätta en undergrupp av nämnda parametrar. Den situationen kräver även den Finansinspektionens godkännande, men är en valfri åtgärd för företaget, i motsats till förevarande bestämmelse som är en korrigerande tillsynsåtgärd från inspektionen. Genom direktivets bestämmelser införs en rad tillsynsåtgärder som syftar till att möjliggöra för Finansinspektionen att noggrant bevaka och följa upp ett försäkringsföretags efterlevnad av solvenskapitalkravet. Bestämmelserna om företagsspecifika parametrar, krav på användning av intern modell samt i vissa delar kapitaltillägg förutsätter samtliga att företagets riskprofil avviker väsentligt ifrån de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. Genom dessa bestämmelser kan tillsynsmyndigheten genomföra korrigerande tillsynsåtgärder i ett tidigare skede än då en direkt påvisbar brist i solvenskapitalkravet föreligger. 274

Nu aktuell tillsynsåtgärd bör införas i lag. Att Finansinspektionens beslut ska vara motiverat följer redan av förvaltningslagen. Termerna ”teckningsrisk för skade-, liv- respektive sjukförsäkring” kan med fördel ersättas med ”riskkategorier som avser försäkringsrisk”. Bestämmelsen i artikel 110 andra meningen om att de företagsspecifika parametrarna ska beräknas på ett sådant sätt att företaget följer bestämmelserna i artikel 101.3 får anses som ett krav på att beräkningen av kapitalkravet enligt de nu aktuella bestämmelserna ska vara förenligt med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.

17.10.3 Beräkning enligt en fullständig eller partiell intern modell i stället för med standardformeln

Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkning av standardformeln och det därför är olämpligt för företaget att beräkna solvenskapitalkravet enligt denna, får Finansinspektionen besluta att försäkringsföretaget ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna berör inte den aktuella frågan . Skäl för regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten får kräva att ett företag som beräknar sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln i stället ska använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet eller relevanta riskmoduler som ingår i det (artikel 119 i Solvens IIdirektivet). En förutsättning för att ett sådant krav ska kunna ställas från tillsynsmyndighetens sida är dock att det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln, eftersom det berörda företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln. En tillsynsmyndighets beslut ska enligt den aktuella bestämmelsen meddelas i form av ett s.k. motiverat beslut. Bestämmelsen i artikel 119 saknar motsvarighet i de äldre direktiven och bör införas i lag. Krav på att Finansinspektionens beslut ska vara motiverade framgår av 20 § förvaltningslagen. För att bestämmelsen ska aktualiseras ska ett företag som använder standardformeln för att beräkna sitt solvenskapitalkrav ha kommit i en situation då det är olämpligt att fortsätta med detta då företagets riskprofil kommit att avvika väsentligt från de antaganden som legat till grund för beräkningen. Bestämmelsen ger Finansinspektionen möjlighet att för det fall förutsättningarna är uppfyllda besluta om att ett försäkringsföretag upphör att beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln och i stället tillämpar en fullständig intern modell eller partiell sådan.

17.10.4 Kapitaltillägg

Regeringens förslag: Under vissa förutsättningar får Finansinspektionen efter granskning besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag. Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en intern modell, i enlighet med denna. Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år och upphävas när företaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag

Kapitaltillägg enligt Solvens II-direktivet Av skäl 26–28 till Solvens II-direktivet framgår att det är solvenskapitalkravet som är utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav inom försäkringssektorn. Tillsynsmyndigheterna bör därför endast under särskilda omständigheter och i de fall som nämns i direktivet ha befogenhet att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet. Standardformeln för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofilen hos de flesta försäkringsföretagen, men det kan finnas vissa fall där standardformeln inte ger adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett företag. Att fastställa ett kapitaltillägg är en undantagsåtgärd och bör endast användas som en sista åtgärd när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller olämpliga. Tillsynsmyndigheten bör se till att försäkringsföretaget avhjälper de brister som föranlett ett beslut om kapitaltillägg. Enligt artikel 37 i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheterna i särskilda fall fastställa ett krav på kapitaltillägg för ett försäkringsföretag. Detta ska ske efter tillsynens granskningsprocess i följande fall: 1. Om tillsynsmyndigheten har funnit att företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln, och kravet på att använda en intern modell är olämpligt eller har visat sig ineffektivt eller en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas. 2. Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet i enlighet med en fullständig eller partiell intern modell på grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till föreliggande riskprofil, eller 3. Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkringsföretags företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i direktivet och att avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt 276

identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, och det är osannolikt att bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom andra åtgärder. I artikel 37.2 i direktivet anges att ett kapitaltillägg som avses i första stycket a och b ska beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller solvenskapitalkravet (artikel 101.3). Ett kapitaltillägg som avses i första stycket c ska beräknas så att det är proportionerligt mot de betydande risker som föranledde tillsynsmyndigheten att besluta om kapitaltillägg. Av artikel 37.3 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheterna i de fall som avses i första stycket b och c ska se till att försäkringsföretaget vidtar alla ansträngningar för att avhjälpa de risker som ledde till ett beslut om kapitaltillägg. I artikel 37.4 anges att tillsynsmyndigheterna ska granska ett beslutat krav på kapitaltillägg enligt artikel 37.1 minst en gång om året och upphäva det när företaget avhjälpt de brister som ledde till föreläggandet. I artikel 37.5 anges att det icke-tillfredsställande solvenskapitalkravet ska ersättas med samma solvenskapitalkrav plus det kapitaltillägg som förelagts. I andra stycket anges att solvenskapitalkravet (trots punkt 1) inte ska innefatta det kapitaltillägg som förelagts i enlighet med punkt 1 c för beräkning av den riskmarginal som anges i artikel 77.5. Av artikel 37.6 framgår avslutningsvis att Europeiska kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera de omständigheter som innebär att ett krav på kapitaltillägg kan föreläggas och metoderna för beräkningen av ett sådant krav.

Förutsättningarna för Finansinspektionens beslut om kapitaltillägg Mot bakgrund av vad som anges i artikel 37 i Solvens II-direktivet anser regeringen att det finns anledning att föreslå att Finansinspektionen efter granskning får besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet (kapitaltillägg) för ett försäkringsföretag om 1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln, och ett beslut om användning av en intern modell är olämpligt eller har visat sig sakna verkan, eller en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas. 2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt en fullständig eller partiell intern modell, till följd av att vissa kvantifierbara risker inte har beaktats i tillräcklig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpassat modellen till sin riskprofil, 3. företaget använder volatilitetsjustering enligt 5 kap. 8 §, matchningsjustering enligt 5 kap. 7 § eller de särskilda övergångsregler för den riskfria räntestrukturen enligt 11 eller 12 §§ lagen om införande av lagen om ändring i försäkringsrörelselagen och företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregelringen, eller 4. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i försäkringsrörelselagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte 277

kan garantera en korrekt hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid. Ett kapitaltillägg som avses i punkterna 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller solvenskapitalkravet. Ett kapitaltillägg som avses i punkten 3 ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget. Ett kapitaltillägg som avses i punkten 4 ska beräknas så att det är proportionerligt mot de risker som föreligger på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet. Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutats med stöd av punkten 4 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen. När kapitaltillägg beslutats enligt punkterna 2 eller 4 ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristerna. Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år och upphävas när företaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet.

Närmare om förutsättningarna för kapitaltillägg Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav som nämnts utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapitaltillägg som beslutats med stöd av punkten 3 ovan ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen. Skälet till att behandla de två typfallen olika är att i punkterna 1 och 2 ovan avses fall då riskprofilen avviker från det av företaget gjorda antagandena vid fastställandet av solvenskapitalkravet. Således handlar det om befarade brister i beräkningen av detsamma. I enlighet härmed ska också det kapitaltillägg som beslutas utformas så att det de facto återskapar ett korrekt värderat solvenskapitalkrav. När det å andra sidan handlar om att kapitaltillägg beslutats för ett företag som har avsevärda brister i sitt företagsstyrningssystem, ska kapitaltillägget ställas i proportion till bristerna i företagsstyrningen. När kapitaltillägg beslutats enligt punkterna 2 eller 3 ovan ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristerna. Det som åsyftas är att i fallen då bristerna förekommer i en intern modell eller i ett företagsstyrningssystem så ankommer det på försäkringsföretaget att korrigera dessa så att bristen elimineras. Det omnämns i skälen till direktivet att för det fall standardformeln inte på ett korrekt sätt avspeglar ett företags specifika riskprofil kan kapitaltillägget vara kvar under följande år (skäl 27).

Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska upphävas när företaget har avhjälpt bristerna som föranledde kapitaltillägget. Den närmare innebörden av bestämmelserna om kapitaltillägg är att Finansinspektionen i vissa särskilt angivna situationer får möjlighet att använda en korrigerande tillsynsåtgärd. Detta bör avspeglas i tillsynskapitlet. I skälen till direktivet anges att åtgärden att besluta om kapitaltillägg ska vara en sista utväg då andra tillsynsåtgärder har uttömts. Detta bör bedömas i kontexten av hur ingripande de olika åtgärderna är. Tillsynsmyndigheten bör emellertid primärt ha uttömt alla de andra tillsynsåtgärderna som får anses relevanta för att komma tillrätta med avvikelserna i riskprofilen eller ha bedömt dessa som uppenbart verkningslösa eller olämpliga, innan kapitaltillägg beslutas (jfr skäl 27).

Särskilt om kapitaltillägg när matchningsjustering, volatilitetsjustering eller övergångsregler används Enligt artikel 37 i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten i vissa särskilt uppräknade fall besluta om krav på kapitaltillägg. Som framgått ovan föreslås att dessa bestämmelser tas in i lag. Genom artikel 2.8 a och b i omnibus II-direktivet införs det genom nya bestämmelser i artiklarna 37.1 d och 37.2 i Solvens II-direktivet en möjlighet att besluta om kapitaltillägg också i de fall då ett försäkringsföretag tillämpar matchningsjustering, volatilitetsjustering eller den särskilda övergångsregleringen för den riskfria räntestrukturen (i artikel 37.1 b görs endast en mindre justering av lydelsen). Enligt de nya bestämmelserna (37.1 d i Solvens II-direktivet) får kapitaltillägg beslutas om tillsynsmyndigheten gör bedömningen att företagets riskprofil väsentligt avviker från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregleringen. Av de nya bestämmelserna (37.2 andra stycket) framgår att kapitaltillägget ska vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår till följd av de avvikelser som har föranlett kapitaltillägget. Den nya grund för kapitaltillägg som införs genom omnibus IIdirektivet bör tas in i lag, i likhet med vad som har föreslagits när det gäller de övriga grunderna för kapitaltillägg. Lagtekniskt bör detta lämpligen ske genom ett tillägg i den bestämmelse om kapitaltillägg som nu föreslås. Av tillägget bör tydligt framgå att kapitaltillägget är avsett att utgöra en form av justering av kapitalkravet på grund av att företagets riskprofil väsentligt avviker från de antaganden som ligger till grund för justeringarna eller övergångsregleringen, till skillnad från kapitaltillägg som är avsett att utgöra en form av justering av kapitalkravet på grund av att företagets riskprofil väsentligt avviker från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln .

17.11 Solvenskapitalkravet – ingripanden

17.11.1 Underrättelse om bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk försäkring anser att inte varje risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas ska behöva rapporteras. Skälen för regeringens förslag: Försäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten så snart som de konstaterat att solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna (artikel 138.1 i Solvens II-direktivet). Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men i nu gällande FRL finns i 16 kap. 5 § ett krav på att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Bestämmelsen i 16 kap 5 § har sitt ursprung i första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet och kom att införlivas med svensk rätt genom Sveriges ingående av EES-avtalet (se prop. 1992/93:257 s. 202). Härutöver har Finansinspektionen i allmänna råd angett att försäkringsföretagen bör rapportera in sådana händelser som kan medföra att de ekonomiska förutsättningarna ändras, så att företaget inte kan uppfylla sina åtaganden mot kunder (FFFS 2005:12). Genom de nya bestämmelserna avseende olika åtgärder i samband med att ett försäkringsföretag inte uppfyller de i lag uppställda kraven på solvenskapital införs ett regelverk som delvis får anses motsvara de tidigare bestämmelserna och som ger tillsynsmyndigheten befogenheter att följa försäkringsföretagens finansiella ställning på nära håll. Solvens II-direktivets kapitalkrav får emellertid anses bestå av två trappsteg. Kravet på nogsam rapportering av solvenskapitalläget kan således snarare ses som en utvidgad kontroll av försäkringsföretagens finansiella situation. Det utvidgade regelverket kring bristande uppfyllande av solvenskapitalkravet kan i detta avseende ses som ett nytt extra krav på försäkringsföretagen att redovisa sin finansiella ställning mer proaktivt till tillsynsmyndigheten. Det bereder samtidigt Finansinspektionen nya utvidgade möjligheter och skyldigheter att på närmre avstånd följa ett försäkringsföretags finansiella ställning. Om ett försäkringsföretag inte lever upp till solvenskapitalkravet, eller riskerar att inte leva upp till kravet under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas. Vad gäller kravet på underrättelse står det enligt regeringens mening klart att en sådan ovillkorligen bör ske omedelbart i samband med att en faktisk brist i uppfyllandet av kravet på solvenskapital kan konstateras. 280

Svensk Försäkring har i det sammanhanget anfört följande. Rörelser på de finansiella marknaderna kan vara snabba och stora och påverkar försäkringsföretagens ställning genom marknadsvärderingen av tillgångar, skulder och åtaganden. Inte minst är livförsäkringsföretagen känsliga för rörelser i räntekurvan. Mot den bakgrunden är tre månader en relativt lång period. Svensk Försäkring menar därför att det för en underrättelseskyldighet måste krävas en mer påtaglig risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas och att det måste framgå av lagtexten. Det finns en uppenbar risk att frågan om ett försäkringsföretag har uppfyllt sin underrättelseskyldighet kommer att bedömas av Finansinspektionen i efterhand, när ett företag inte uppfyller kapitalkraven. En sådan bedömning måste självklart ta sin utgångspunkt i den information som fanns tillgänglig för företaget innan kapitalkravet underskreds och beakta vilka bedömningar som var rimliga för ett företag att göra vid det tillfället. Såsom Svensk försäkring påpekat kan en viss grad av osäkerhet anses föreligga i de fall ett försäkringsföretag gör en bedömning framåt i tiden, dvs. för det fall att ett försäkringsföretag gör bedömningen att man inte kommer att uppfylla solvenskapitalkravet inom tremånadersperioden. Icke desto mindre ska försäkringsföretaget underrätta tillsynsmyndigheten i de fall då försäkringsföretaget kan konstatera att det finns risk för att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet inom de närmaste tre månaderna. Det får anses följa av att det just är en risk som försäkringsföretaget har en skyldighet att underrätta om att detta innefattar ett osäkerhetsmoment. Det blir med därtill beaktande av proportionalitetsprincipen ett krav på underrättelse som måste ställas i relation till den prognostiserade bristens infallande i tid, omfattning och inte minst förutsägbarhet

17.11.2 Åtgärdsplan vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska inom två månader från konstaterandet av den bristande efterlevnaden av solvenskapitalkravet överlämna en realistisk åtgärdsplan till tillsynsmyndigheten för godkännande (artikel 138.2 i Solvens II-direktivet). I nu gällande FRL finns i 16 kap. 5 § ett krav på att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda 281

kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Föreläggandet kan riktas antingen mot försäkringsföretaget som sådant eller mot företagets styrelse och planen ska inlämnas till inspektionen för godkännande. Om ett försäkringsföretag konstaterar att företaget inte lever upp till solvenskapitalkravet eller riskerar att inte leva upp till kravet under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas. Företaget ska, inom två månader från konstaterandet att företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet, lägga fram en realistisk åtgärdsplan för godkännande av tillsynsmyndigheten. Inom sex månader ska nödvändiga åtgärder vidtas som innebär att solvenskapitalkrav åter uppfylls. Utredningen föreslår att ett försäkringsföretag i nu beskriven situation ska komma in med en åtgärdsplan utan att detta förenas med ett föreläggande. Såsom motsvarande regelverk är utformat i dag ska Finansinspektionen förelägga det enskilda försäkringsföretaget att inkomma med en plan för att åtgärda kapitalbristen. För en sådan ordning talar också det nya regelverkets struktur. I artikel 142.2 anges att om en tillsynsmyndighet krävt en åtgärdsplan eller en finansiell saneringsplan så ska myndigheten inte utfärda ett visst intyg. Övervägande skäl talar således för en ordning där Finansinspektionen ska förelägga försäkringsföretaget att komma in med en åtgärdsplan. Det föreslås således i en ny bestämmelse i FRL (18 kap. 5 §) att om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom två månader från dagen då bristerna konstaterades upprätta en åtgärdsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en sådan åtgärdsplan.

17.11.3 Krav på åtgärder när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande vidta nödvändiga åtgärder för att åter uppfylla detta. Om det är lämpligt, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska kräva att ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet vidtar nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupprätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskprofil för att följa solvenskapitalkravet (artikel 138.3 i Solvens IIdirektivet). Av artikelns andra stycke framgår att tillsynsmyndigheten får förlänga tidsfristen med tre månader, om så är lämpligt. 282

Enligt nuvarande16 kap. 5 § FRL ska Finansinspektionen förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Föreläggandet kan riktas antingen mot försäkringsföretaget som sådant eller mot företagets styrelse och planen ska inlämnas till inspektionen för godkännande. Genom de nya bestämmelserna i artikel 138.3 avseende olika åtgärder i samband med att ett försäkringsföretag inte uppfyller de uppställda kraven på solvenskapital, införs ett regelverk som får anses motsvara de tidigare bestämmelserna och som ger tillsynsmyndigheten befogenheter att följa försäkringsföretagens finansiella ställning på nära håll. Till skillnad från nu gällande regelverk kommer emellertid tillsynen och ingripandena att riktas mot de två olika kapitalkraven som uppställs i Solvens II-direktivet, dels minimikapitalkravet, dels solvenskapitalkravet. De aktuella direktivbestämmelserna bör tas in i lag. Finansinspektionen ska således, för det fall att solvenskapitalkravet inte uppfylls, förelägga ett företag att inom sex månader återställa företagets finansiella brist och åter uppfylla solvenskapitalkravet. Den angivna tidsrymden kan dock om det är lämpligt kunna förlängas med ytterligare tre månader.

17.11.4 Förlängd tidsfrist för återställande av solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: Om den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål för åtgärder på grund av bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet, får Finansinspektionen förlänga tidsfristen för återställande av det kravet med högst sju år. Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist var tredje månad ge in en lägesrapport till Finansinspektionen. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet under tiden från bristens konstaterande fram till rapportens ingivande, ska den förlängda tidsfristen upphöra att gälla.

Utredningens förslag avviker från regeringens förslag. Utredningens förslag har sin grund i den bestämmelse i Solvens II-direktivet som senare har ändrats genom omnibus II-direktivet. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska kräva att ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet vidtar nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupprätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskprofil för att följa solvenskapitalkravet (artikel 138.3 första stycket i 283

Solvens II-direktivet). Av artikeln framgår att tillsynsmyndigheten får förlänga tidsfristen med tre månader, om så är lämpligt (se föregående avsnitt). Enligt artikel 138.4 första stycket i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna förlänga den tidsperiod som avses i artikel 138.3 andra stycket med en lämplig period. Vid en sådan förlängning ska alla relevanta faktorer beaktas. Av artikel 138.4 andra stycket framgår att det berörda försäkringsföretaget var tredje månad ska lämna in en lägesrapport till sin tillsynsmyndighet. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet. Enligt artikel 138.4 tredje stycket ska en förlängning av tidsfristen i första stycket inte längre gälla om en inlämnad lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet, från det datum då bristen på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades till det datum då lägesrapporten inlämnades. Genom artikel 2.36 i omnibus II-direktivet sker ett flertal ändringar av, och tillägg till, de bestämmelser som finns i artikel 138.4 i Solvens IIdirektivet. Genom ett nytt första stycke i artikel 138.4 sker fem olika förändringar. För det första ersätts hänvisningen till ”exceptionellt kursfall på finansmarknaderna” med en hänvisning till ”exceptionellt svåra förhållanden som påverkar försäkringsföretag som utgör en betydande del av marknaden eller berörds försäkringsklasser”. För det andra är det Eiopa (och inte de nationella tillsynsmyndigheterna) som – efter samråd med ESRB när så är lämpligt – ska fastställa när det föreligger exceptionellt svåra förhållanden. För det tredje klarläggs det att den förlängda tidsfristen endast ska gälla för de ”berörda företagen”. För det fjärde införs det ett klarläggande som innebär att tillsynsmyndigheten får förlänga den tidsperiod om tre månader som anges i artikel 148.3 andra stycket med en period på högst sju år. För det femte klargörs det att kravet på ”hänsyn till alla relevanta faktorer” inkluderar att hänsyn också tas till den genomsnittliga durationen i de försäkringstekniska avsättningarna. Genom ett nytt andra stycke i artikel 138.4 klargörs det att Eiopa – efter begäran från en berörd nationell tillsynsmyndighet – ska fastställa om det föreligger ”exceptionellt svåra förhållanden”. I samma stycke finns även bestämmelser om under vilka förutsättningar en nationell tillsynsmyndighet får begära ett fasställande av att det föreligger ”exceptionellt svåra förhållanden”, nämligen om de försäkringsföretag som representerar en betydande del av marknaden eller berörda affärsgrenar sannolikt inte kommer att kunna avhjälpa den bristande efterlevnaden av solvenskapitalkravet. I det nya andra stycket klargörs också när sådana förhållanden ska anses föreligga. I ett nytt tredje stycke finns bestämmelser om att Eiopa och de 284 nationella tillsynsmyndigheterna regelbundet ska analysera om det

föreligger ”exceptionellt svåra förhållanden” och att Eiopa – i samarbete med berörda nationella tillsynsmyndigheter – ska fastställa när dessa förhållanden ska anses ha upphört. Det nya fjärde stycket i artikel 138.4 motsvarar det tidigare andra stycket i samma artikel, och det nya femte stycket motsvarar det tidigare tredje stycket. I de delar ändringarna i artikel 138 rör förutsättningarna för Finansinspektionens beslut om förlängning av tidsfristen bör ändringarna tas in i lag. Nyheterna i övrigt i denna artikel rör Eiopas samarbete med de berörda tillsynsmyndigheterna. För Finansinspektionens del regleras detta samarbete i den utvidgade samarbetsbestämmelsen (se 17 kap. 3 § FRL).

17.12 Minimikapitalkravet – ingripanden

17.12.1 Underrättelse om bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen, om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att inte varje risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas ska behöva rapporteras. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten så snart som det har konstaterat att minimikapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna (artikel 139.1 i Solvens II-direktivet). Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men i nu gällande FRL finns i 16 kap. 5 § ett krav på att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag som inte uppfyller de i lagen ställda kapitalkraven att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Direktivbestämmelsen bör genomföras i lag. Ett försäkringsföretag ska således omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna. Beträffande Svensk Försäkrings invändning om att inte varje risk för att kapitalkravet inte kommer att uppfyllas ska behöva rapporteras, se avsnitt 13.9.1.

17.12.2 Finansiell saneringsplan vid bristande uppfyllelse av minimikapitalkrav

Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom en månad från dagen då bristen konstaterades upprätta en finansiell saneringsplan och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Den finansiella saneringsplanen ska innehålla åtgärder som företaget ska vidta för att inom tre månader från den dag då bristen konstaterades åter uppfylla minimikapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsföretag ska, inom en månad från det att företaget konstaterats inte uppfylla minimikapitalkravet, överlämna en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan till tillsynsmyndigheten för godkännande (artikel 139.2 i Solvens IIdirektivet). Saneringsplanen ska visa hur företaget planerar att se till att minimikapitalkravet uppfylls inom tre månader från konstaterandet, vilket antingen kan ske genom att tillföra medräkningsbara egna medel till en nivå som minst motsvarar minimikapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil. Av artikel 143 följer att Europeiska kommissionen, när det är nödvändigt för att förbättra överensstämmelsen, får besluta om genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera finansiella saneringsplaner enligt artikel 139.2. Kommissionen ska därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka s.k. procykliska effekter. Bestämmelserna i artikel 139.2 får i högre grad än regleringen avseende bristande solvenskapitalkrav anses motsvara artikel 20a 1 första stycket första meningen i första skadedirektivet, artikel 38.1 första meningen i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 43.1 i återförsäkringsdirektivet. Dessa bestämmelser reglerade hur brister i de dåvarande kapitalkraven skulle hanteras (solvensmarginalen). De nämnda artiklarna har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 5 § första stycket FRL. Bestämmelserna i artikel 139.2 bör därför lämpligen genomföras på så sätt att den ersätter denna bestämmelse. I likhet med vad som gäller för en åtgärdsplan vid bristande solvenskapitalkrav anser regeringen att Finansinspektionen ska förelägga försäkringsföretaget att ge in en finansiell saneringsplan. Eftersom det i förevarande fall avser brister i minimikapitalkravet är tidsfristerna kortare och tillsyns- och ingripandeåtgärderna skarpare än vad som är fallet vid bristande solvenskapitalkrav. Ett försäkringsföretag som brister i minimikapitalkravet kan således även bli föremål för förfoganderättsinskränkningar och återkallelse av tillstånd. När det gäller återkallelse av tillstånd till följd av bristande minimikapitalkrav har den finansiella saneringsplanen och efterlevnaden av densamma en central betydelse (se avsnitt 17.14).

17.13 Inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över tillgångar

Regeringens förslag: Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller helt förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om företaget inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet. I fråga om bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet krävs dessutom att det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare. Regeringens bedömning: I övrigt tillgodoser befintlig lagstiftning Solvens II-direktivets bestämmelser om möjligheten för tillsynsmyndigheten att, efter begäran från ett försäkringsföretags hemmedlemsstat eller annars, besluta om inskränkningar i företagets förfoganderätt över dess tillgångar när det inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet. Detsamma gäller bestämmelser i direktivet om möjligheten för tillsynsmyndigheten att besluta om inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över sina tillgångar till följd av bristande uppfyllelse av kravet på försäkringstekniska avsättningar.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning . Utredningen föreslår att Finansinspektionen även ska ges möjlighet att besluta förfoganderättsinskränkningar på egendom utanför svenskt territorium. Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Inskränkningar på Finansinspektionens initiativ Tillsynsmyndigheten i försäkringsföretagets hemland får förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar, om företaget inte följer direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar (artikel 137 i Solvens II-direktivet). Förbud får enligt artikeln endast meddelas efter det att tillsynsmyndigheten i hemlandet har underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna om sin avsikt. Enligt artikeln ska tillsynsmyndigheten i hemlandet också ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärden. Bestämmelserna i artikel 137 har stora likheter med artikel 20.1 i första skadedirektivet, artikel 37.1 i konsoliderade livdirektivet och artikel 42.1 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT och artikel 137 föranleder därför ingen ytterligare lagstiftningsåtgärd. Av artikel 138.5 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheten, i fall då företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet, helt eller delvis får begränsa ett företags rätt att fritt förfoga över sina tillgångar, om särskilda omständigheter föreligger och tillsynsmyndigheten bedömer att det berörda företagets finansiella ställning kommer att ytterligare försämras. Den tillsynsmyndighet som beslutar om inskränkningar i företagets förfoganderätt ska underrätta tillsynsmyndigheterna i 287

värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska också ange vilka tillgångar som ska omfattas av inskränkningarna. Bestämmelserna i artikel 138.5 har stora likheter med artikel 20.2 andra stycket och 20.5 i första skadedirektivet, artikel 13.2 i tredje skadedirektivet, artikel 37.2 andra och femte styckena i konsoliderade livdirektivet och artikel 42.2 andra och fjärde styckena i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT. Det nuvarande regelverket bör kompletteras så att Finansinspektionen ges möjlighet att ingripa genom förfoganderättsinskränkningar om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet och det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare. Av bestämmelserna i artikel 139.3 i direktivet framgår att tillsynsmyndigheten i hemlandet, i fall då företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, helt eller delvis får inskränka ett försäkringsföretags rätt att fritt förfoga över sina tillgångar. Den tillsynsmyndighet som beslutar om inskränkningar i företagets förfoganderätt ska underrätta tillsynsmyndigheterna i eventuella värdländer om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hemlandet, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hemlandet ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna. Bestämmelserna i artikel 139.3 har stora likheter med artikel 20.3 i första skadedirektivet, artikel 37.3 andra stycket i konsoliderade livdirektivet och artikel 42.3 andra stycket i återförsäkringsdirektivet. I dessa äldre direktiv utlöstes motsvarande ingripandeåtgärder när solvensmarginalen gick under garantibeloppet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 och 12 §§ FRL samt 3 kap. 7 § LUFT. De nuvarande reglerna i FRL bör kompletteras så att Finansinspektionen ges möjlighet att ingripa genom förfoganderättsinskränkningar om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet.

Inskränkningar efter begäran från annan tillsynsmyndighet Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlighet med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkringsföretag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras territorier om företagets hemmedlemsstat begär det (artikel 140 i Solvens II-direktivet). En sådan förfogandeinskränkning kan ske i de fall som anges i artiklarna 137 − 139 och 144.2 samt kan omfatta de tillgångar som hemmedlemsstaten ska ange. I artiklarna 137–139 återfinns bestämmelser om möjligheten att använda förfogandeförbud vid bristande efterlevnad av kraven på försäkringstekniska avsättningar, solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet, och i artikel 144.2 återfinns bestämmelser om möjligheten att använda förfogandeförbud i samband med återkallelse av tillstånd.

Sista ledet i artikel 140 måste rimligen förstås som en upplysning om den skyldighet som hemmedlemsstaten har enligt artiklarna 137–139 och 144.2, dvs. att ange vilka tillgångar som ska omfattas av förfogandeförbudet, och att den skyldigheten måste ha fullgjorts för att ett förbud ska kunna meddelas i Sverige. Bestämmelserna i artikel 140 har stora likheter med artikel 20a.3 i första skadedirektivet, artikel 38.3 i konsoliderade livdirektivet och artikel 43.4 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i 3 kap. 7 § LUFT och artikel 140 föranleder därför ingen ytterligare lagstiftningsåtgärder.

17.14 Återkallelse av tillstånd

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd, om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig eller om företaget inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan. De nuvarande återkallelsebestämmelserna justeras även på så sätt att ett försäkringsföretags tillstånd får återkallas om företaget inte har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet gavs, eller om företaget inte har drivit försäkringsrörelse under en sammanhängande tid av sex månader. Det införs även en bestämmelse om att företagets tillstånd får återkallas om detta inte inom vissa tidsfrister har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten. Regeringens bedömning: Några lagändringar är inte påkallade med anledning av bestämmelserna i Solvens II-direktivet om skyldigheten för Finansinspektionen att underrätta tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna när ett försäkringsföretags tillstånd återkallas eller upphör.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Bestämmelserna om när Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd Av bestämmelserna i artikel 144.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår när tillsynsmyndigheten i hemlandet får återkalla ett tillstånd. Återkallelse får ske när det berörda företaget  inte utnyttjar tillståndet inom viss tid, avstår från att utnyttja tillståndet, inte längre bedriver verksamheten,  inte längre uppfyller villkoren för tillståndet 289

 allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt de bestämmelser som gäller för företaget. Av bestämmelsen i artikel 144.1 andra stycket framgår när tillsynsmyndigheten i hemlandet ska återkalla ett tillstånd. Återkallelse ska ske när det berörda företaget har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkravet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella saneringsplanen är uppenbart otillräcklig eller när det berörda företaget inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att den bristande efterlevnaden av minimikapitalkravet konstaterades. Bestämmelserna i artikel 144.1 första stycket a– c har stora likheter med artikel 22.1 första stycket led a, b och d i första skadedirektivet, artikel 14 i tredje skadedirektivet, artikel 39.1 första stycket led a, b och d i konsoliderade livdirektivet och artikel 44.1 första stycket led a, b och d i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 8–10 §§ FRL och i huvudsak är inte några ytterligare lagstiftningsåtgärder påkallade. Det finns dock anledning att i viss mån precisera återkallelsegrunden i artikel 144.1 c genom att i direkt i lag ange att Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd om företaget inte inom viss angiven tidsfrist har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten. Grunden för detta ställningstagande är den nya bestämmelsen i artikel 141 i Solvens IIdirektivet som stadgar att om ett företags solvenssituation fortsätter att försämras ska tillsynsmyndigheterna ha befogenheter att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera försäkringstagarnas intressen när det rör sig om försäkringsavtal. Detta gäller oberoende av åtgärder enligt artiklarna 138 och 139 om bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet. Det finns vidare anledning att instämma i utredningens bedömning såvitt avser den nuvarande skyldigheten för Finansinspektionen i 16 kap. 9 § första stycket 2 och 4 FRL att återkalla ett företags tillstånd enbart av det skälet att företaget inte har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet gavs, eller om företaget inte har drivit försäkringsrörelse under en sammanhängande tid av sex månader, att denna riskerar att vara onödigt begränsande. Av artikel 144.1 a i direktivet framgår dessutom att tillsynsmyndigheten får återkalla ett tillstånd i dessa fall. De nuvarande bestämmelserna i FRL bör därför justeras så att Finansinspektionen inte som utgångspunkt måste återkalla ett tillstånd i de nu angivna fallen. De justerade bestämmelserna bör placeras tillsammans med övriga bestämmelser som avser fall när Finansinspektionen får återkalla ett företags tillstånd.

Bestämmelserna om när Finansinspektionen ska återkalla ett tillstånd Bestämmelserna i artikel 144.1 andra stycket om återkallelse av tillstånd när ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och ska därför införas i svensk lag. Bestämmelsen genomförs lämpligast genom ett tillägg i den nu gällande lagregeln i FRL om när Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd. 290

Anmälan till tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsländer m.m. När ett tillstånd återkallas eller upphör ska tillsynsmyndigheten i hemlandet, enligt bestämmelsen i artikel 144.2 första stycket, anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna. Dessa myndigheter ska enligt bestämmelsen vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att försäkringsföretaget inleder ny verksamhet inom deras territorier. Enligt artikel 144.2 andra stycket ska tillsynsmyndigheten i hemlandet, tillsammans med tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna, vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen, och särskilt inskränka företagets rätt att fritt förfoga över dess tillgångar i enlighet med artikel 140 i direktivet. Bestämmelserna i artikel 144.2 har stora likheter med artikel 22.1 i första skadedirektivet, artikel 39.1 i konsoliderade livdirektivet och artikel 44.1 i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 och 12 §§ FRL samt 3 kap 7 § LUFT och ytterligare lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 144.2 är enligt regeringens mening inte påkallade.

Krav på motivering av beslut Av bestämmelsen i artikel 144.3 framgår det att varje beslut att återkalla ett tillstånd ska innehålla en fullständig motivering och meddelas till det berörda försäkringsföretaget, vilket tillgodoses av 20 § förvaltningslagen.

17.15 Anmälan om tillstånd och återkallelse av tillstånd

Regeringens bedömning: Kravet enligt Solvens II-direktivet om att beviljande och återkallelse av tillstånd att bedriva försäkringsrörelse ska anmälas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten föranleder inte någon lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 2.3 i omnibus IIdirektivet införs en ny artikel 25 a i Solvens II-direktivet. Där anges att varje auktorisation eller återkallelse av auktorisation ska anmälas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) som sedan ska föra en förteckning över detta. Eiopa ska offentliggöra denna förteckning på sin webbplats och hålla den uppdaterad. Solvens II-direktivet innehåller regler för beviljande respektive återkallelse av tillstånd. Beslut om detta fattas enligt FRL av Finansinspektionen. Den anmälningsskyldighet till Eiopa beträffande dessa beslut som införs genom Solvens II-direktivet föranleder ingen lagstiftningsåtgärd. En sådan regel bör i stället införas på förordningsnivå.

17.16 Bemyndigande avseende innehållet i en åtgärdsplan och i en finansiell saneringsplan

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan och i en finansiell saneringsplan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skäl för regeringens förslag: Av artikel 142.1 i Solvens II-direktivet framgår vilka uppgifter eller bevis som en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan minst ska innehålla. Det handlar om uppgifter rörande intäkter och kostnader, prognoser, medel som är avsedda att täcka avsättningar och kapitalkrav samt uppgifter om företagets riktlinjer för återförsäkring. Bestämmelserna i artikel 142.1 har stora likheter med artikel 20a 1 första stycket i första skadedirektivet, artikel 38.1 andra meningen leden a–e i konsoliderade livdirektivet och artikel 43.2 leden a–e i återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har, efter bemyndigande i nuvarande 16 kap. 26 § FRL, genomförts genom bestämmelser i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om finansiell saneringsplan (FFFS 2011:13). Bemyndigandet i nuvarande 16 kap. 26 § FRL bör dock utvidgas till att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om såväl innehållet i en finansiell saneringsplan som innehållet i en åtgärdsplan.

18 Grupper

18.1 Överväganden och förslag

18.1.1 Nya regler om grupper och definitioner av betydelse för omfattningen av en grupp

Regeringens förslag: Solvens II-direktivets gruppregler införs för de försäkringsföretag som omfattas av försäkringsrörelselagen och i de delar direktivets gruppregler avser försäkringsholdingbolag och blandade finansiella holdingföretag. Definitionen av grupp från Solvens II-direktivet införs i lag i huvudsakliga delar. Begreppet ägarintresse definieras i lag och ersätter det nu använda begreppet intresseföretag. Begreppet anknutet företag definieras också i lag. Regeringens bedömning: Nuvarande definitioner av moderföretag och dotterföretag behålls oförändrade. Finansinspektionen ska inte ges befogenhet att i ett visst fall betrakta ett företag som moder- eller dotterföretag. Begreppet företag med ägarintresse som förekommer i den svenska lydelsen av Solvens II-direktivet, införs inte.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att begreppet försäkringsgrupp ska användas i lagtext även fortsättningsvis, med möjlighet för Finansinspektionen att i ett visst fall betrakta ett företag som moder- eller dotterföretag. Utredningen föreslår vidare att begreppen företag med ägarintresse införs i lag och att begreppet ägarintresse inte ska definieras särskilt samt att begreppet intresseföretag ska behållas. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inga invändningar mot dem. Finansinspektionen anser att utredningens förslag till gruppbestämmelser behöver bearbetas ytterligare och att förslaget fått en utformning som tycks avvika från strukturen och innehållet i motsvarande avsnitt i Solvens II-direktivet. Inspektionen och Svensk Försäkring menar vidare att begreppet ägarintresse är av stor vikt för förståelsen av gruppreglerna och bör definieras i lag på ett sätt som nära ansluter till den definition som finns i Solvens II-direktivet. Folksam pekar på att utredningens förslag att i ett visst fall låta Finansinspektionen behandla ett visst företag som modereller dotterföretag lämnar ett stort tolkningsutrymme till inspektionen och riskerar att leda till osäkerhet i rättstillämpningen. Svensk Försäkring framför liknande synpunkter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Bakgrund Genom Solvens II-direktivet införs en ny och utbyggd reglering av tillsynen över försäkringsföretag som ingår i en grupp av företag. Dagens EU-rättsliga regler i det s.k. försäkringsgruppdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv nr 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp) upphävs och ersätts med nya regler i Solvens II-direktivet. Regleringen ändrar inriktning från att ta sikte på de enskilda försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp till att avse hela gruppen sedd som en helhet. I linje med den inriktningen innehåller direktivet bestämmelser om hur regleringen på de olika områdena ska tillämpas på gruppnivå, exempelvis i fråga om kapitalbas, kapitalkrav, rapportering och företagsstyrning. Grupptillsynen utgör ett komplement till den tillsyn som ska ske med avseende på de enskilda försäkringsföretagen individuellt. Ett försäkringsföretag som ska underkastas grupptillsyn ska alltså även stå under tillsyn som enskilt institut. För de grupper som är verksamma i flera medlemsstater i EU ska det – med något undantag – utses en grupptillsynsmyndighet, som ansvarar för grupptillsynen med avseende på en viss grupp. Grupptillsynsmyndigheten och de övriga behöriga myndigheterna i de länder där gruppen finns ska samarbeta inom ramen för ett s.k. tillsynskollegium. I Solvens II-direktivet finns regler dels om hur grupptillsynsmyndigheten ska utses, dels om hur samarbetet ska ske mellan denna och övriga tillsynsmyndigheter. Det finns också regler om hur de nationella behöriga myndigheterna, inbegripet grupptillsynsmyndigheten, ska samarbeta med den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa). 293

Regleringen av grupper i Solvens II-direktivet samverkar med regleringen av tillsynen över finansiella konglomerat enligt konglomerat- 28 direktivet . Ändamålet är att tillsynen ska bli effektiv och samordnad. Om särskild tillsyn sker av en grupp till följd av bestämmelserna i konglomeratdirektivet, påverkar det vilka resurser som ska läggas på grupptillsyn enligt Solvens II-direktivet. Konglomeratdirektivet har genomförts i Sverige i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (förkortad konglomeratlagen). Finansiella konglomerat är grupper av företag som innehåller företag som driver verksamhet av viss storlek inom både försäkringssektorn och bank- och värdepapperssektorn (se 2 kap. 1 § konglomeratlagen). Vissa bestämmelser i Solvens II-direktivet kan för sin tillämpning bli beroende av om konglomeratdirektivet är tillämpligt (se t.ex. art 213.3 i Solvens II-direktivet). Den 16 november 2011 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG vad gäller extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat (ändringsdirektivet) som bl.a. innehåller ändringar i Solvens II-direktivet. Regeringens förslag utgår därför från den lydelse av Solvens II-direktivet som direktivet fått genom ändringsdirektivet. Dessutom beaktas de ändringar av Solvens IIdirektivet som framgår av det s.k. omnibus II-direktivet.

Allmänna utgångspunkter När det gäller Solvens II-direktivets bestämmelser om grupper av företag finns, som Finansinspektionen påpekat, särskilt starka skäl att vid utformningen av de svenska lagreglerna hålla sig nära Solvens IIdirektivets lydelse. Försäkringsföretag ingår numera i stor omfattning i grupper av företag som har internationell karaktär. Den nya tillsynsordning som skapats inom EU förutsätter också, som redan berörts, ett nära samarbete som inbegriper de nationella tillsynsmyndigheterna sinsemellan och den nya europeiska tillsynsmyndigheten Eiopa. Om de bestämmelser som genomför Solvens II-direktivet avviker från direktivet och på grund av detta skiljer sig åt mellan EU:s medlemsstater, försvåras det nödvändigt tillsynssamarbete. Regelefterlevnaden för försäkringsföretagen försvåras likaså. Detta gäller särskilt som Solvens II-direktivets uppbyggnad och terminologi i stor utsträckning får genomslag i reglering även på andra nivåer (bl.a. i nivå-II reglerna). Som huvudregel bör de svenska gruppreglerna för försäkringsföretag därför nära ansluta till Solvens II-direktivet och de begrepp som används i direktivet. Vissa undantag från denna huvudregel är dock motiverade, vilket berörs i det följande.

28 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europarlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU. 294

Gruppdefinitionen Genom Solvens II-direktivet har en definition av begreppet grupp införts på försäkringsområdet (se artikel 212.1 c i Solvens II-direktivet). Någon sådan definition har tidigare inte funnits. Dagens definition av försäkringsgrupp i 9 kap. 1 § FRL bygger på en beskrivning i försäkringsgruppdirektivet av de fall då särskild tillsyn ska utövas över de försäkringsföretag som ingår i en grupp (se prop. 1999/2000:99 s. 32 f. och även prop. 2005/06:45). Till största delen är omfattningen av en grupp oförändrad i Solvens II-direktivet i förhållande till försäkringsgruppdirektivet, bl.a. är definitionerna av moder- och dotterföretag oförändrade. En utvidgning har dock skett på så sätt att en grupp enligt art 212.1 c ii även kan baseras på starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan företagen. En förutsättning är att det ena företaget genom en centraliserad samordning har ett dominerande inflytande över de övriga. En ytterligare förutsättning för att en grupp ska innefatta dessa företag är att ingående och avbrytande av de finansiella kopplingarna kräver förhandsgodkännande av grupptillsynsmyndigheten. I Sverige uppställs inga krav på sådant förhandsgodkännande eller tillstånd, som Svensk Försäkring framhåller. Det innebär att två svenska företag aldrig kan utgöra en grupp på grund av den nu aktuella direktivbestämmelsen. Däremot kan ett svenskt företag och ett utländskt företag förenas i en grupp till följd av den. Det blir fallet om ett svenskt företag ingår i en grupp där grupptillsynsmyndigheten finns i ett annat land inom EES, där det ställs krav på tillstånd för att ingå och avsluta sådana finansiella kopplingar som avses i direktivbestämmelsen. Det saknar då betydelse om det svenska företaget enligt direktivbestämmelsen utövar ett dominerande inflytande eller står under ett sådant inflytande från ett annat företag. Avgörande är att det enligt lagstiftningen i det land där grupptillsynsmyndigheten finns krävs tillstånd för att upprätta och avsluta sådana starka och varaktiga finansiella kopplingar som avses i direktivet. Det är givetvis av stor betydelse att definitionen av en grupp av företag i FRL så nära som möjligt ansluter till Solvens II-direktivets, för att inte skapa oklarheter och asymmetrier för de grupper som verkar i flera EESländer. En sådan ordning underlättar också Finansinspektionens samarbete med andra tillsynsmyndigheter och med Eiopa. Därför föreslås en ändrad gruppdefinition i FRL motsvarande direktivets definition. Begreppet grupp bör användas i stället för försäkringsgrupp i enlighet med Solvens II-direktivet. Detta för att inte lagtexten ska få ett annat och snävare tillämpningsområde än den direktivartikel den genomför. En samtidig användning av både grupp och det snävare begreppet försäkringsgrupp är i och för sig tänkbar, men en sådan lösning skulle innebära en onödig avvikelse från direktivets begreppsapparat. Dessutom skulle det medföra en viss risk för att de näraliggande begreppen skulle förväxlas och därigenom försvåra tillämpningen. Ytterligare en fördel med att använda endast begreppet grupp är att man därigenom också uppnår så stor överensstämmelse som möjligt med gruppdefinitionen i konglomeratdirektivet och konglomeratlagen (se artikel 2.12 i konglomeratdirektivet och 1 kap. 7 § konglomeratlagen). Detta har ett

särskilt värde med tanke på hur reglerna i konglomeratdirektivet och Solvens II-direktivet samspelar. Gruppdefinitionen som har en viktig praktisk betydelse för tillämpningen av de materiella reglerna om grupptillsyn bör placeras tillsammans med dessa regler och inte i 1 kap. FRL, tillsammans med övriga rena definitioner som berör koncernförhållanden (se t.ex. definitioner av anknutet företag, försäkringsholdingföretag, nära förbindelser och kvalificerat innehav). Som Svensk Försäkring påtalar är direktivartikeln inte helt klar när det gäller vad som avses med uttrycken finansiella kopplingar och centraliserad samordning. I skälen till direktivet anges – med avseende på den aktuella direktivbestämmelsen – att försäkringsföretag ska kunna bilda grupper även på annat sätt än genom kapitalband om relationerna företagen emellan garanterar en finansiell solidaritet mellan dem (skäl 98). Enligt skälsatsen kan det i synnerhet röra ömsesidiga associationer men är inte begränsat till dem. Eftersom direktivartikeln bara ska tillämpas när det finns krav på tillstånd av grupptillsynsmyndigheten för upprättande och avslutande av starka och varaktiga finansiella kopplingar, torde Finansinspektionen och de berörda försäkringsföretagen, i de fall där frågan blir aktuell, kunna få besked om den närmare innebörden av grupptillsynsmyndigheten.

Moderföretag och dotterföretag I artikel 13.15 och 13.16 i Solvens II-direktivet anges vad som i direktivet avses med moderföretag och dotterföretag. Därutöver finns bestämmelser i artikel 212.2 i direktivet om att vissa företag som i praktiken utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag ska betraktas som moderföretag och om att de företag över vilka ett dominerande inflytande utövas ska betraktas som dotterföretag. Definitionerna av moder- och dotterföretag i Solvens II-direktivet överensstämmer i allt väsentligt med definitionerna i försäkringsgruppdirektivet. Därför behöver ingen annan definition av moderföretag och dotterföretag införas än de som i dag gäller för försäkringsföretagen. När det gäller den direktivbestämmelse (artikel 212.2) som ger tillsynsmyndigheterna möjlighet att betrakta vissa företag som moderrespektive dotterföretag om det ena företaget utövar ett bestämmande inflytande över ett annat företag, har bedömningen tidigare gjorts att motsvarande bestämmelser i försäkringsgruppdirektivet och direktivet (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut, inte kräver att en motsvarande svensk lagbestämmelse införs (se prop. 1994/95:50 s. 248 och prop. 1999/2000:99 s. 29). Det framhölls då att det borde klart framgå av lagtext när det föreligger ett moder-och dotterföretagsförhållande. En annan sak är, enligt vad som då uttalades, att Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet har att bedöma om en koncern (grupp) föreligger enligt rekvisiten i lagen. Det saknas anledning att nu frångå den bedömning som tidigare gjorts. Därför bör det inte införas någon bestämmelse i lag motsvarande artikel 212.2 i Solvens II-direktivet.

Intresseföretag eller ägarintresse? I Solvens II-direktivet används begreppet ägarintresse, definierat som ett ägande, direkt genom annan fysisk eller juridisk person, av minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i ett annat företag (se artikel 13.20 i Solvens II-direktivet). Definitionen har ändrats och blivit snävare i förhållande till försäkringsgruppdirektivet. Det direktivets definition av ägarintresse hänvisar delvis till artikel 17 första meningen i direktiv 78/660/EEG (fjärde bolagsdirektivet). Enligt försäkringsgruppdirektivet föreligger ett ägarintresse dels om ett företag har en andel i ett annat företags kapital som genom att skapa en varaktig förbindelse mellan företagen är avsedd att främja den egna verksamheten, dels om det finns ett direkt eller indirekt innehav av minst tjugo procent av rösterna eller kapitalet i ett företag (se artikel 1 f i försäkringsgruppdirektivet). Dagens definition av intresseföretag i FRL (se 1 kap. 13 §) bygger på den angivna bestämmelsen i försäkringsgruppdirektivet som definierar vad som utgör ett ägarintresse (se prop. 1999/2000:99 s. 29 f.). När den bestämmelsen ersätts av Solvens II-direktivets definition av ägarintresse måste bestämmelsen i FRL om intresseföretag också ändras. Skälet till att begreppet intresseföretag kom att användas i FRL och inte begreppet ägarintresse var att begreppet intresseföretag redan användes i redovisningslagstiftningen (se bl.a. 1 kap. 3 § lagen [1995:1560] om årsredovisning i försäkringsföretag [ÅRFL] jämförd med 1 kap. 5 § årsredovisningslagen [1995:1554] samt prop. 1995/96:10, Del II, s. 113–117). I redovisningslagstiftningen genomförs bestämmelsen i artikel 17 i fjärde bolagsdirektivet, som försäkringsgruppdirektivet hänvisar till. Eftersom försäkringsgruppdirektivets regler i stor utsträckning utgick från reglerna om försäkringsbolagens redovisning valde man att använda samma begrepp i FRL som i ÅRFL (prop. 1999/2000:99 s. 30). Det ter sig lämpligt att nu i FRL övergå från att använda begreppet intresseföretag till att använda uttrycket ägarintresse. ÅRFL:s intresseföretagsdefinition kommer även fortsättningsvis att vila på fjärde bolagsdirektivets definition av ägarintresse, som inte är föremål för ändring. Det kan skapa osäkerhet om begreppet intresseföretag används i FRL som motsvarighet till Solvens II-direktivets definition av ägarintresse, samtidigt som begreppet används i ÅRFL som motsvarighet till definitionen av ägarintresse i fjärde bolagsdirektivet. Därför bör det införas en särskild definition av ägarintresse i FRL, i enlighet med vad Finansinspektionen och Svensk Försäkring förordat. Begreppet ersätter det i dag använda begreppet intresseföretag. I artikel 212.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet finns en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten ska betrakta ett företags innehav av röster eller kapital i ett annat företag som ett ägarintresse, om myndigheten finner att företaget som innehar röster eller kapital utövar ett betydande inflytande över det företag i vilket kapital eller röster innehas. På samma sätt som nyss anförts angående art 212.2 första och andra styckena och definitionen av moder- och dotterföretag, är det viktigt att även definitionen av begreppet ägarintresse klart framgår av lagtext och att dess innebörd inte blir beroende av en skönsmässig bedömning. Eftersom övervägande skäl talar mot att införa en 297

lagbestämmelse motsvarande artikel 212.2 tredje stycket i Solvens IIdirektivet, bör en sådan inte införas.

Företag med ägarintresse och anknutet företag I Solvens II-direktivet används begreppen företag med ägarintresse och anknutet företag (se artikel 212.1 a–b i Solvens II-direktivet). Företag med ägarintresse är ett samlingsbegrepp för moderföretag, företag som har ett ägarintresse i ett annat företag och företag som helt eller delvis har en gemensam ledning med ett annat företag. Anknutet företag är ett samlingsbegrepp för dotterföretag, företag som ett annat företag har ett ägarintresse i och företag som helt eller delvis har en gemensam ledning med ett annat företag. Utredningen har föreslagit att båda dessa begrepp ska definieras i FRL. Det är enligt regeringens mening önskvärt att i FRL använda Solvens IIdirektivets begreppsapparat i så stor utsträckning som möjligt. Det gäller särskilt då begreppen som i förevarande fall används i reglering på nivå- II. När det gäller begreppet företag med ägarintresse blir det emellertid svårt att använda det begreppet samtidigt med begreppet ägarintresse. Begreppen är språkligt näraliggande men har inte samma innebörd. Begreppet ägarintresse kommer dessutom alltid att användas på det sättet att ett företag har ett ägarintresse i ett annat företag vilket medför att risken för förväxling är stor. Dessutom ingår begreppet ägarintresse, enligt direktivets definition, som en delmängd i begreppet företag med ägarintresse Att detta medför svårigheter framgår tydligt redan av den nämnda definitionen i artikel 212.1 i Solvens II-direktivet där företag med ägarintresse definieras som ”ett företag som […] har ett ägarintresse…” Den definition som föreslås av ägarintresse och de definitioner av moderföretag och dotterföretag som behålls, åstadkommer dessutom i sak samma ordning inom ramen för enskilda bestämmelser som direktivet åstadkommer med användning av begreppet företag med ägarintresse. Begreppet företag med ägarintresse får därför undvaras i FRL. Samma bedömning gjordes vid genomförandet av försäkringsgruppdirektivet. När det gäller begreppet anknutet företag finns inte någon motsvarande risk för förväxling inom FRL. En nackdel uppkommer dock genom att begreppet anknutet företag används i en annan betydelse i näraliggande lagstiftning, se 1 kap. 3 § konglomeratlagen. Fördelarna med att använda Solvens II-direktivets begrepp överväger dock den nackdelen. Anknutet företag bör därför definieras i FRL.

18.1.2 Definitioner av betydelse för omfattningen av grupptillsynen

Regeringens förslag: Definitionen av försäkringsholdingföretag behålls i sak oförändrad i försäkringsrörelselagen, liksom definitionen av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Definitioner av EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land införs.

Regeringens bedömning: Definitioner av ledande försäkringsföretag eller ledande försäkringsholdingföretag bör inte införas.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte definitioner av EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land utan i stället användning av begreppet försäkringsgivare. Vidare föreslår utredningen att begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag ska införas. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att definitionerna av ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag inte underlättar tillämpningen av reglerna om grupper. Finansinspektionen konstaterar att begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag inte har någon motsvarighet i Solvens IIdirektivet. Inspektionen är av uppfattningen att dessa begrepp, om de ska införas, endast ska avse de företag som i Solvens II-direktivet benämns företag med det yttersta ägarintresset.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Allmänt om grupptillsynen Reglerna i Solvens II-direktivet om grupptillsyn är konstruerade med utgångspunkt i hur en grupp ser ut; vilken typ av företag som finns i gruppen och om företagen i gruppen finns inom eller utom EES. Olika regler gäller för grupper som är uppbyggda på olika sätt. För att ge de svenska lagreglerna en tydlig struktur behövs ett antal definitioner, så att tillämpningsområdet för de olika bestämmelserna om grupptillsyn kan avgränsas på rätt sätt.

EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare i tredje land När det i Solvens II-direktivet talas om försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag betyder det ett företag som har fått tillstånd enligt Solvens II-direktivet att driva försäkringsrörelse (se artikel 13.1 och 13.4 i Solvens II-direktivet). Det kan alltså röra sig om ett svenskt företag eller ett företag från något annat EES-land. För motsvarigheterna till försäkringsföretag utanför EES har Solvens II-direktivet en definition av försäkringsföretag i tredjeland (se artikel 13.3 i Solvens II-direktivet). I FRL avses däremot alltid ett svenskt företag med begreppet försäkringsföretag. För de utländska motsvarigheterna använder FRL begreppet utländska försäkringsgivare (se bl.a. 1 kap. 2 § FRL) samt i något fall begreppet EES-försäkringsgivare (se 10 kap. 7 § andra stycket FRL). Solvens II-direktivets gruppbestämmelser skiljer i vissa avseenden mellan försäkringsföretag och försäkringsföretag i tredjeland. Denna åtskillnad kan inte åstadkommas i FRL enbart genom användning av begreppet försäkringsföretag. Det behövs ett begrepp som kan särskilja de företag som har tillstånd enligt Solvens II-direktivet, men i något annat EES-land än Sverige, från de företag som är baserade utanför EES. Detta åstadkoms inte genom införande av begreppet försäkringsgivare, som utredningen föreslagit. 299

Det föreslås i stället att begreppet EES-försäkringsgivare ska definieras i FRL. Begreppet förekommer där, men saknar en egen definition. En sådan definition finns redan i 1 kap. 5 § första stycket 1 lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (LUFT). Enligt definitionen är en EES-försäkringsgivare en utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och vars verksamhet inom EES står under finansiell tillsyn endast av den behöriga myndigheten i hemlandet. Definitionen är skapad för att markera en gräns mellan de försäkringsgivare som omfattas av den europeiska försäkringsrörelseregleringen och de som inte gör det (se prop. 1997/98:141 s. 91). Det föreslås att definitionen i FRL av begreppet EES-försäkringsgivare ska knyta an mer direkt till Solvens II-direktivet och uttryckligen innefatta de företag som omfattas av det direktivet. En nackdel är att definitionen då får en annorlunda utformning i förhållande till LUFT. Den nackdelen uppvägs emellertid av den föreslagna definitionens större tydlighet. Sakligt sett torde ingen skillnad uppstå. Som motsvarighet till begreppet EES-försäkringsgivare föreslås införande av begreppet försäkringsgivare från tredje land. Det begreppet ska innefatta de företag vars hemländer inte hör till EES men som skulle omfattas av Solvens II-direktivet om hemländerna hörde till EES. Det stämmer därmed överens med Solvens II-direktivets definition av försäkringsföretag i tredje land. Även denna definition kommer att avvika från definitionen i LUFT (se 1 kap. 5 § första stycket 2) enligt vilken försäkringsgivare från tredje land är; annan utländsk försäkringsgivare än EES-försäkringsgivare som enligt sitt hemlands lag är en juridisk person. Det är en nackdel att två så näraliggande lagar har olika definitioner av samma begrepp. Intresset av att definitionen i FRL ligger så nära Solvens II-direktivet som möjligt får dock anses väga tyngre.

Försäkringsholdingföretag och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet I artikel 212.1 f i Solvens II-direktivet definieras begreppet försäkringsholdingföretag. Det är något förenklat ett moderföretag som har som föremål för sin huvudsakliga verksamhet att förvärva och äga dotterföretag som är försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare eller försäkringsföretag i tredje land. Definitionen i Solvens II-direktivet är i sak oförändrad i förhållande till försäkringsgruppdirektivet. Därför behöver någon saklig ändring inte göras i FRL:s definition. Däremot behöver en anpassning göras med anledning av att de nya begreppen EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land införs i FRL. Begreppet försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet har nyligen införts i FRL (se prop. 2012/13:160 Nya regler för finansiella konglomerat och grupper). Begreppet har samma sakliga innehåll i Solvens II-direktivet som i försäkringsgruppdirektivet. Därför ska ingen saklig ändring göras i FRL vid genomförandet av Solvens II-direktivet såvitt avser det begreppet.

Begreppet ingår emellertid i den nuvarande gruppdefinitionen i FRL, som enligt vad som föreslås i det föregående ska utmönstras och ersättas av en ny. Mot den bakgrunden behöver definitionen i FRL av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet omarbetas, så att den passar in bland de övriga definitioner som införs för att ligga till grund för bestämmelserna om grupptillsyn. Den omarbetade definitionen bör placeras i 1 kap. FRL, där bl.a. det näraliggande begreppet försäkringsholdingföretag återfinns.

Ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag Utredningen har föreslagit att begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag ska införas. Som Finansinspektionen anmärkt avser utredningen med begreppen bl.a. vad som i direktivet benämns ”företag med det yttersta ägarintresset” (se bl.a. artikel 215.2 i Solvens II-direktivet). Varken begreppen som sådana eller utredningens användning av begreppen har dock någon direkt motsvarighet i direktivet. Försiktighet bör iakttas i fråga om införande av begrepp i FRL som inte har sin grund i direktivet. Detta är särskilt viktigt när det gäller bestämmelserna om grupper, som i stor utsträckning kommer att tillämpas över nationsgränserna. Enligt regeringens bedömning behövs inte heller begreppen för att klargöra vilket företag som ska underkastas grupptillsyn respektive ansvara för att en grupp följer direktivets regler. Detta bör istället följa av de regler som genomför direktivets bestämmelser om omfattningen av grupptillsynen i olika fall (se artikel 213.2 i Solvens II-direktivet). I de enskilda materiella tillsynsbestämmelserna bör det vidare göras tydligt vilket företag som grupptillsynen ska utgå från. Begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag bör därför inte användas i FRL.

18.1.3 Fall då grupptillsyn ska utövas och vilket försäkringsföretag som är ansvarigt i gruppen

Regeringens förslag: Särskild tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn) med avseende på solvens, riskkoncentrationer, interna transaktioner, riskhantering och intern kontroll ska utövas över 1. försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredje land, 2. försäkringsföretag som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredje land, och 3. försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Grupptillsyn enligt vissa bestämmelser i Solvens II-direktivet, med undantag för bestämmelserna om den särskilda tillsynsordningen, ska utövas över försäkringsföretag vars moderföretag finns utanför EES, 301

om tillsynen i moderföretagets hemland inte kan anses likvärdig med den tillsyn som ska ske enligt Solvens II-direktivet inom EES. Om tillsynen kan anses likvärdig med den tillsyn som ska ske inom EES, ska grupptillsynen utövas av ansvariga tillsynsmyndigheter i moderföretagets hemland. Grupptillsyn över försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet ska endast utövas med avseende på interna transaktioner. Om inte annat anges ansvarar de försäkringsföretag som avses ovan för att alla de företag som ingår i samma grupp som försäkringsföretaget, sammantaget uppfyller kraven i särskilt angivna bestämmelser om grupptillsyn. Om det i en grupp finns flera sådana försäkringsföretag ska det försäkringsföretag som finns högst upp i gruppens struktur ansvara för att kraven i bestämmelserna om grupptillsyn uppfylls. Om det finns flera försäkringsföretag högst upp i strukturen och på samma nivå, ska det försäkringsföretag som har den största balansomslutningen ha detta ansvar. Ett försäkringsföretag som ingår i en grupp som omfattas av grupptillsyn står även under tillsyn som enskilt försäkringsföretag.

Utredningens förslag innehåller inte någon direkt motsvarighet till regeringens förslag i aktuell del. Utredningen föreslår en bestämmelse som ålägger ett ledande företag inom en grupp ansvaret för att tillämpa gruppreglerna. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen påpekar att Solvens II-direktivet ställer olika krav på olika typer av grupper och menar att utredningens författningsförslag behöver revideras för att återge detta. Även Svensk Försäkring efterlyser ett klargörande av vilka regler som gäller för olika grupper och anser att det i inledningen av gruppkapitlet i FRL bör anges vilka regler som gäller för olika grupper. Skälen för regeringens förslag: De materiella reglerna om grupptillsyn i Solvens II-direktivet omfattar områdena gruppsolvens, riskkoncentrationer, interna transaktioner, riskhantering och intern kontroll (se artiklarna 218–246). I artikel 213 i Solvens II-direktivet anges i vilka fall grupptillsyn ska utövas över en grupp och vilka materiella bestämmelser om grupptillsyn som ska tillämpas på olika typer av grupper. Av artikeln framgår även vilka försäkringsföretag som är ansvariga för att företagen i gruppen sammantaget uppfyller kraven i bestämmelserna om grupptillsyn. Artikeln ska läsas ihop med direktivets definition av grupp i artikel 212.1 c. Artikel 214.1 innehåller ett klargörande av att utövande av grupptillsyn inte innebär att tillsyn ska utövas över vissa moderföretag som inte har huvudkontor inom EES samt vissa moderföretag som inte är försäkringsföretag. Så är fallet utan att det behöver anges särskilt i lag. Grupptillsyn på alla de angivna områdena ska utövas över försäkringsföretag som ingår i samma grupp som en annan försäkringsgivare (försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredje land), samt över försäkringsföretag vars moderföretag finns inom EES och hör till vissa särskilt utpekade 302

kategorier (försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag med huvudkontor inom EES). De försäkringsföretag vars moderföretag har huvudkontor utanför EES ska endast underkastas grupptillsyn om den tillsyn som utövas i moderföretagets hemland inte kan anses likvärdig med tillsynen som ska ske inom EES. För de försäkringsföretag vars moderföretag är försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet (se definition av det begreppet i artikel 212.1 g i direktivet) ska grupptillsynen enligt artikel 213. d vara begränsad till att avse interna transaktioner. Som både Finansinspektionen och Svensk Försäkring funnit bör det klart anges i lag vilken grupptillsyn som ska utövas över olika typer av grupper. Därför bör en lagbestämmelse införas som motsvarar artikel 213.1 och 213.2 i Solvens II-direktivet. Den bestämmelsen bör dessutom kompletteras med en bestämmelse som tydliggör att de försäkringsföretag som avses i artikel 213 har ansvaret för att alla de företag som ingår i samma grupp som försäkringsföretaget sammantaget uppfyller kraven i bestämmelserna om grupptillsyn, om inte annat anges. Att försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag har vissa särskilt preciserade skyldigheter avseende offentliggörande och rapportering på gruppnivå får betraktas som undantag från huvudregeln att de är de försäkringsföretag som avses i artikel 213 som har ansvaret för att reglerna uppfylls. Den huvudregeln bör framgå av lag. Som konstaterats ovan är Solvens II-direktivet konstruerat så att artikel 213.2 ska läsas ihop med direktivets definition av grupp i artikel 212.1 c. Det innebär i sin tur att det i en och samma grupp kan komma att finnas fler än ett sådant försäkringsföretag som avses i artikel 213.2. I Solvens II-direktivet finns inte någon uttrycklig reglering av vilket av flera sådana försäkringsföretag inom en grupp som ska ansvara för att alla företag i gruppen sammantaget uppfyller kraven i bestämmelserna om grupptillsyn. Som framgår nedan i avsnitt 20.1.4 har artikel 215.1 inte till syfte att peka ut ansvariga företag utan reglera på vilken nivå i en grupp som direktivets bestämmelser om grupptillsyn ska tillämpas i en situation då det, förenklat uttryckt, i en grupp finns flera försäkringsföretag, EESförsäkringsgivare, försäkringsgivare från tredje land, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag placerade över varandra. Enligt artikel 215.1 ska bestämmelserna om grupptillsyn då bara tillämpas på nivån för det företag som finns högst upp i gruppstrukturen inom EES och inte samtidigt på någon annan nivå i gruppen. Om exempelvis ett försäkringsföretag är moderföretag till ett annat försäkringsföretag och samtidigt dotterföretag till en EES-försäkringsgivare, ska bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas på nivån för EESförsäkringsgivaren. Eller annorlunda uttryckt endast på hela gruppen och inte dessutom på nivån för försäkringsföretaget vilket en läsning bara av artikel 213 kunde ha inneburit. Artikel 215 påverkar alltså i och för sig inte vilket försäkringsföretag som är ansvarigt enligt artikel 213.2. En annan sak är att det ansvariga försäkringsföretaget enligt art 213.2 kan vara ett sådant moderföretag som avses i artikel 215. Regleringen i artiklarna 213.2 och 215.1 förutsätter dock för sin tillämpning att det är möjligt att urskilja ett ansvarigt försäkringsföretag i 303

varje sådan grupp som det enligt artikel 215 ska utövas tillsyn över. För att genomföra båda dessa bestämmelser bör bestämmelsen som genomför artikel 213.2 därför kompletteras med en bestämmelse i lag som stadgar att om det i en grupp finns fler än ett sådant försäkringsföretag som avses i artikel 213.2 så ska det försäkringsföretag som finns högst upp i gruppens struktur av dessa ansvara för att alla företag i gruppen sammantaget uppfyller kraven i bestämmelserna om grupptillsyn. Även den situationen att det finns flera försäkringsföretag högst upp i strukturen och på samma nivå bör regleras. Inte heller den frågan regleras uttryckligt i direktivet. Det får i den situationen anses vara lämpligt att det försäkringsföretag som har den största balansomslutningen ansvarar. En bestämmelse med detta innehåll bör införas i lag. Reglerna i artikel 213.2 om vilket företag som ska ansvara för att en grupp uppfyller de gruppbaserade kraven får även läsas tillsammans med reglerna om vilken behörig myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet (se avsnitt 15.2.4 och 15.2.5). I allmänhet får reglerna till resultat att myndigheten i det land där företag i toppen av gruppen finns är grupptillsynsmyndighet. Utfallet kan dock bli ett annat om det i toppen av grupp finns ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingbolag och inte ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare. Av art 213.1 andra stycket framgår att ett försäkringsföretag som ingår i en grupp även står under tillsyn som enskilt försäkringsföretag. En motsvarande upplysningsbestämmelse bör tas in i FRL.

18.1.4 Nivån för grupptillsynen

Regeringens förslag: Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som ansvarar för att alla de företag som ingår i samma grupp som försäkringsföretaget sammantaget uppfyller kraven i bestämmelserna om grupptillsyn, ska bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas på hela den gruppen sammantaget och inte särskilt på någon annan nivå i gruppen. Om det i toppen av en grupp finns ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag som i sin tur är moderföretag till ett sådant försäkringsföretag som ansvarar för att alla de företag som ingår i samma grupp som försäkringsföretaget sammantaget uppfyller kraven i bestämmelserna om grupptillsyn, ska bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas på hela den gruppen sammantaget och inte särskilt på någon annan nivå i gruppen. Det införs en möjlighet att undanta företag i toppen av en grupp från grupptillsyn med avseende på riskkoncentrationer och interna transaktioner, om detta företag i sin tur har ett moderföretag som omfattas av tillsyn enligt lagen om tillsyn över finansiella konglomerat. 304

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag

Nivån för grupptillsynen på en grupp inom EES Artikel 215.1 i Solvens II-direktivet reglerar på vilken nivå i en grupp som direktivets bestämmelser om grupptillsyn ska tillämpas på i en situation då det, förenklat uttryckt, placerade över varandra i en grupp finns flera försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag. Enligt artikel 215 ska bestämmelserna om grupptillsyn bara tillämpas på nivån för det företag som finns högst upp i gruppstrukturen inom EES och inte samtidigt på någon annan nivå i gruppen. Om exempelvis ett försäkringsföretag är moderföretag till ett annat försäkringsföretag och samtidigt dotterföretag till en EES-försäkringsgivare, ska bestämmelserna om grupptillsyn tillämpas på nivån för EES-försäkringsgivaren, eller annorlunda uttryckt, endast på hela gruppen och inte dessutom på nivån för försäkringsföretaget vilket en läsning bara av artikel 213 skulle ha inneburit. Om det företag som finns i toppen av en grupp inom EES i sin tur är dotterföretag till ett företag som omfattas av reglerna i konglomeratlagen, kan grupptillsynsmyndigheten göra vissa undantag från grupptillsyn enligt artikel 215.2 i Solvens II-direktivet. Artikel 215.1 har fått en något svårtillgänglig utformning och kan felaktigt läsas så att den pekar ut det företag i en grupp som ska ansvara för att alla de företag som ingår gruppen sammantaget uppfyller de materiella bestämmelserna om grupptillsyn. Av rubriken till Solvens IIdirektivets avsnitt 3, i vilket artikel 215.1 ingår, framgår dock att avsnittet handlar om nivåer i en grupp. Om artikel 215 skulle tolkas så att den pekar ut det ansvariga företaget i gruppen så skulle dessutom en konsekvens av det bli att försäkringsholdingbolag och blandade finansiella holdingföretag i vissa fall skulle vara det företag som är ansvarigt och därmed kan sanktioneras för de andra företagen i gruppens sammantagna bristande uppfyllelse av de materiella grupptillsynsbestämmelserna. En sådan tolkning stämmer inte med utformningen av direktivet i övrigt och särskilt inte med artikel 213. Artikel 215 påverkar alltså i och för sig inte vilket försäkringsföretag som är ansvarigt enligt artikel 213.2. En annan sak är att det ansvariga försäkringsföretaget enligt art 213.2 kan vara ett sådant moderföretag som avses i artikel 215. Reglerna i artikel 213 om vilket företag som ska ansvara för att en grupp uppfyller de gruppbaserade kraven ska, som konstaterats ovan, läsas tillsammans med reglerna om vilken behörig myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet (se avsnitt 15.2.4 och 15.2.5). I allmänhet får reglerna till resultat att myndigheten i det land där företag i toppen av gruppen finns är grupptillsynsmyndighet. Bestämmelserna i artikel 215.1 om att grupptillsyn i de ovan angivna situationerna bara ska tillämpas på nivån för det företag som finns högst upp i gruppstrukturen inom EES och inte samtidigt på någon annan nivå i gruppen bör införas i lag. Utredningens lagförslag är i denna del 305

uppbyggt kring begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag. Som konstaterats tidigare bör de begreppen

inte ska användas i FRL. De svenska reglerna bör i stället utformas på ett sätt som närmare knyter an till direktivets lydelse. Även undantagsbestämmelsen i artikel 215.2 bör genomföras i lag.

18.1.5 Nationell undergruppstillsyn och överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp

Regeringens förslag: Om ett moderföretag som finns i toppen av en grupp inom EES har huvudkontor i ett annat land inom EES än Sverige, får Finansinspektionen under vissa förutsättningar besluta att bestämmelserna om grupptillsyn ska tillämpas även på nivån för ett ansvarigt försäkringsföretag eller ett sådant försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller blandade finansiella holdingföretag med huvudkontor i Sverige som är moderföretag till ett ansvarigt försäkringsföretag. Beslutet får avse hela eller delar av grupptillsynen. Innan Finansinspektionen fattar ett beslut om undergruppstillsyn, ska samråd ske med grupptillsynsmyndigheten och det företag som finns högst upp i gruppstrukturen inom EES. Finansinspektionen får inte besluta om nationell undergrupptillsyn om det företag som finns i toppen av gruppen inom EES har fått tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning. Om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn och det företag som finns i toppen av gruppen inom EES får tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning, ska inspektionen upphäva beslutet om undergrupptillsyn. I lag förs in bestämmelser om beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn samt bestämmelser om interna modeller och undergruppstillsyn. Om Finansinspektionen fattar ett beslut att utöva undergruppstillsyn, får inspektionen under särskilda förutsättningar ingå en överenskommelse med en eller flera behöriga myndigheter inom EES om samlad grupptillsyn över en undergrupp som finns i både Sverige och de länder vars tillsynsmyndigheter ingår överenskommelsen.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det ska krävas synnerliga skäl för att Finansinspektionen ska få besluta om nationell undergrupptillsyn. Utredningen föreslår inte någon lagbestämmelse om att Finansinspektionen får ingå överenskommelser om samlad grupptillsyn över en undergrupp. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring avstyrker införande av en möjlighet för Finansinspektionen att besluta om undergrupptillsyn. Finansinspektionen tillstyrker däremot införande av en sådan möjlighet och finner det alltför restriktivt att ställa upp krav på synnerliga skäl för beslut om undergrupptillsyn. Inspektionen menar att det inte ska 306

uppställas ytterligare krav för att få fatta sådana beslut än de som följer av Solvens II-direktivet.

Skälen för regeringens förslag

Grupptillsyn i toppen av en grupp inom Sverige (nationell undergrupptillsyn) Artikel 216 i Solvens II-direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att införa regler om s.k. nationell undergrupptillsyn. Det innebär att medlemsstaten ger den nationella tillsynsmyndigheten rätt att besluta att reglerna om grupptillsyn ska tillämpas även på nivån för det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som finns i toppen av en grupp i det egna landet. För att den rätten ska föreligga krävs att det moderföretag som finns i toppen av gruppen inom EES enligt artikel 215 finns i ett annat land än det anvariga försäkringsföretag som avses i artikel 213. Artikel 216.1 ställer krav på samråd med grupptillsynsmyndigheten innan ett beslut om nationell undergrupptillsyn fattas. Samråd ska även ske med det företag som finns i toppen av gruppen inom EES, dvs. det moderföretag som avses i artikel 215. Dessutom ska såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES informeras om skälen för ett sådant beslut. Det följer av artikeln, utan att det sägs uttryckligen, att det endast är möjligt för den nationella tillsynsmyndigheten att besluta om nationell undergrupptillsyn då denna myndighet inte är grupptillsynsmyndighet. Dels skulle det saknas skäl att i direktivartikeln föreskriva om samråd med grupptillsynsmyndigheten om den beslutande tillsynsmyndigheten själv är grupptillsynsmyndighet, dels saknas behov av ett särskilt beslut om grupptillsyn på nationell nivå om den nationella tillsynsmyndigheten redan har ansvaret för grupptillsynen. Det bör noteras att tillsynen över de enskilda företagen – på s.k. solo-nivå – alltid åvilar tillsynsmyndigheten i det land auktorisationen meddelats (se artikel 213.1 andra stycket). Enligt artikel 216.2 får tillsynsmyndigheten begränsa ett beslut om undergrupptillsyn till att avse endast en av grupptillsynens tre delar: 1. gruppsolvens, 2. riskkoncentrationer och interna transaktioner, samt 3. riskhantering och internkontroll. För den situationen att beslut om undergruppstillsyn fattats innehåller artikel 216.3 och 216.4 regler om hur gruppsolvensen ska beräknas under vissa förutsättningar. Vidare regleras i artikeln hur ett beslut om nationell undergrupptillsyn ska förhålla sig till den särskilda tillsynsordning som anges i artiklarna 236–243 i Solvens II-direktivet (se artikel 216.5 och 216.6). Om en tillsynsmyndighet fattar ett beslut om att det ska ske nationell undergrupptillsyn med avseende på gruppsolvens, får det företag som finns i toppen av gruppen i det aktuella landet inte ansöka om att dess dotterföretag ska omfattas av den särskilda tillsynsordningen. Om det företag som finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd att tillämpa den särskilda tillsynsordningen på det dotterföretag som finns i toppen av en grupp inom en medlemsstat, får den medlemsstaten inte 307

tillåta att beslut om nationell undergrupptillsyn fattas. Ett redan fattat beslut om undergrupptillsyn får inte kvarstå, om företaget i toppen av gruppen inom EES får tillstånd att tillämpa den särskilda tillsynsordningen på det dotterföretag som finns i toppen av en grupp i den aktuella medlemsstaten. Om en medlemsstat väljer att ge den nationella tillsynsmyndigheten möjlighet att besluta om nationell undergrupptillsyn, framgår det av artikel 217 att medlemsstaten också måste ge tillsynsmyndigheten möjlighet att ingå vissa överenskommelser med behöriga myndigheter i andra EES-länder. Det handlar om situationen då det med stöd av artikel 216 i Solvens II-direktivet införts bestämmelser i nationell lag som möjliggör både för Finansinspektionen och någon behörig myndighet att besluta om nationell undergrupptillsyn. I ett sådant fall har inspektionen och en sådan behörig myndighet möjlighet att besluta om samordnad undergrupptillsyn med avseende på de nationella undergrupper som finns inom Sverige och en eller flera andra relevanta EES-länder. Av artikel 340 i EU-förordningen följer att tillsynsmyndigheternas beslut enligt artikel 216 eller 217 i Solvens II-direktivet endast ska fattas under omständigheter som motiveras av objektiva specifika egenskaper i undergruppens verksamhet, organisation eller riskprofil jämfört med hela gruppens.

Möjlighet till nationell undergruppstillsyn Solvens II-direktivets regler om grupptillsyn kommer att medföra att ett flertal svenska försäkringsföretag ingår i grupper för vilka Finansinspektionen inte är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen kommer sannolikt i en sådan situation att ingå i det tillsynskollegium som ska bildas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Likaså kvarstår Finansinspektionen som ansvarig för tillsynen över de enskilda försäkringsföretagen i en grupp, även om inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet. Svensk Försäkring motsätter sig införande av en möjlighet för Finansinspektionen att besluta om undergrupptillsyn. Som skäl anför Svensk Försäkring bl.a. att nationell undergrupptillsyn motverkar syftet med förslaget till en ny tillsynsstruktur och grundtanken i Solvens IIdirektivet om att en enda myndighet inom EES – grupptillsynsmyndigheten – ska ansvara för grupptillsynen. Vidare menar Svensk Försäkring att undergruppstillsyn kommer att leda till ökade kostnader för försäkringsföretagen. Det kan enligt regeringens mening inte uteslutas att ett beslut om nationell undergrupptillsyn leder till högre kostnader exempelvis till följd av ökade rapporteringskrav med avseende på riskkoncentrationer och interna transaktioner. Ett svenskt försäkringsföretag som inte i normalfallet behöver lämna några grupprapporter på dessa områden, kan behöva göra det om det fattas ett beslut om nationell undergrupptillsyn. Samtidigt kan ett beslut om nationell undergrupptillsyn, som utredningen lyft fram, leda till kostnadsbesparingar för försäkringsföretagen, bl.a. genom att vissa poster tillgodoräknas som kapitalbasposter i en nationell undergrupp, men inte i gruppen som helhet.

Skyddet för försäkringstagarna bör givetvis tillmätas stor betydelse för frågan om Sverige bör ge Finansinspektionen möjlighet att besluta om nationell undergrupptillsyn. I den delen kan konstateras att det europeiska systemet för försäkringstillsyn än så länge är oprövat. Det kan inte i nuläget avgöras om grupptillsynen kan ge försäkringstagare i svenska försäkringsföretag samma skydd om Finansinspektionen inte är grupptillsynsmyndighet som om inspektionen har det uppdraget. Den praktiska tillämpningen av regelverket kommer med tiden att visa om Finansinspektionens deltagande i tillsynskollegier, och användande av de övriga påverkansmöjligheter som Solvens II-direktivet innehåller, kan ge försäkringstagarna tillräckligt skydd. Nationell undergrupptillsyn kan visa sig användbar som tillsynsverktyg, t.ex. i den situation som Finansinspektionen lyft fram, då en större internationell grupp har ekonomiska problem och grupptillsynsmyndigheten inte kan ägna tillräckliga resurser åt den svenska undergruppen. Skyddet för försäkringstagarna kan bli lidande i en sådan situation, om Finansinspektionen inte har möjlighet att ingripa och ta över ansvaret för grupptillsynen. Även i övrigt kan det uppkomma situationer då inspektionen kan ha ett behov av ytterligare kontroll och information om en grupp. En värdering av skälen för och emot ett utnyttjande av den möjlighet som Solvens II-direktivet ger till införande av regler om nationell undergrupptillsyn leder enligt regeringen sammantaget till att möjligheten bör utnyttjas. Regeringen delar inte Svensk Försäkrings bedömning att detta synsätt skulle vittna om misstro mot det europeiska tillsynssystemet. Det är snarare fråga om att inte beröva Finansinspektionen möjligheter att ingripa om det skulle visa sig nödvändigt vid tillämpningen av ett nytt regelverk. Om den fortsatta utvecklingen utvisar att behov av nationell undergruppstillsyn inte föreligger, får ställningstagandet omprövas.

Förutsättningar för beslut om nationell undergrupptillsyn Solvens II-direktivet uppställer inga särskilda materiella begränsningar för ett beslut om nationell undergrupptillsyn. I skäl 99 till direktivet anges att medlemsstaterna ska kunna besluta om grupptillsyn på lägre nivåer än i toppen av en grupp inom EES, om de anser det nödvändigt. Utredningen har föreslagit att ett sådant beslut bara får fattas om det finns synnerliga skäl. Som Finansinspektionen framhållit torde kraven på samråd med det företag som finns i toppen av gruppen inom EES och med berörda tillsynsmyndigheter ha en begränsande effekt när det gäller beslut om nationell undergrupptillsyn. Dessutom framgår det, som nämnts tidigare, av artikel 340 i EU-förordningen att beslut om nationell undergruppstillsyn bara får fattas under omständigheter som motiveras av objektiva specifika egenskaper i undergruppens verksamhet, organisation eller riskprofil jämfört med hela gruppens. Det finns således begränsningar för när ett beslut om nationell grupptillsyn får fattas. Någon möjlighet att som utredningen förslagit begränsa Finansinspektionens möjligheter att besluta om nationell undergrupptillsyn till fall då synnerliga skäl föreligger finns inte enligt direktivet. Det följer av artikel 309

216.7 i Solvens II-direktivet att kommissionen får anta delegerade akter för att precisera under vilka förhållanden som beslut om nationell undergruppstillsyn får meddelas, vilket har gjorts (se artikel 340 i EUförordningen och vad som anförts ovan). Detta utesluter en nationell särreglering. Bestämmelsen om nationell undergrupptillsyn i FRL ska därför inte innehålla krav på synnerliga skäl. Däremot bör direktivets bestämmelser om samråd, med berörda behöriga myndigheter och med det företag som finns i toppen av en grupp inom EES, införas i lag. Härutöver bör direktivets bestämmelse att motiven för ett beslut om undergruppstillsyn ska anges för grupptillsynsmyndigheten och företaget som finns i toppen av gruppen inom EES införas i lag.

Innebörden av ett beslut om nationell undergrupptillsyn Som Svensk Försäkring anmärkt behöver det klargöras vad ett beslut om nationell undergrupptillsyn får för konsekvenser. Det måste också belysas hur tillsynen på nationell undergruppnivå ska förhålla sig till den grupptillsyn som utövas enligt Solvens II-direktivets allmänna regler. Ett beslut om nationell undergrupptillsyn berör inte enbart den del av en grupp som finns i Sverige. Detta följer av definitionen av grupp. Det innebär att försäkringsgivare i andra länder än Sverige, som ingår i samma grupp som de svenska företagen i gruppen omfattas även av undergruppstillsynen. Det bör i sammanhanget framhållas att ett beslut om undergruppstillsyn inte påverkar den grupptillsyn som sker på nivån för hela gruppen, dvs. på nivån för det moderföretag som avses i artikel 215. Den nationella undergruppstillsynen kan därför sägas dubblera den ordinära grupptillsynen. Ett beslut om nationell undergrupptillsyn berör endast den del av grupptillsynen som omfattas av beslutet. Som redan berörts tillåter artikel 216.3 i Solvens II-direktivet att ett beslut om nationell undergrupptillsyn begränsas till att omfatta en del av grupptillsynen, exempelvis gruppsolvens. De delar av grupptillsynen som i ett sådant fall inte omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn ska alltjämt omfattas av grupptillsynen enligt direktivets allmänna regler. Solvens II-direktivets materiella regler om grupptillsyn och grupptillsynsmyndighet ska ges motsvarande tillämpning på tillsynen över en nationell undergrupp och den nationella tillsynsmyndighet som fattat beslut om nationell undergrupptillsyn (se artikel 216.1 tredje stycket i Solvens II-direktivet). Därav följer bl.a. att en nationell undergrupp kan ansöka om att få använda en intern modell endast på undergruppen. Den ansökan ska i sådant fall ges in till den nationella tillsynsmyndigheten – Finansinspektionen i Sverige – som beslutat om nationell undergrupptillsyn. Likaså kan Finansinspektionen, när ett beslut om nationell undergrupptillsyn fattats, påföra ett kapitaltillägg på den nationella undergruppen. Tillämpningen av reglerna om grupptillsyn och grupptillsynsmyndighet på den nationella undergrupptillsynen och Finansinspektionen som ansvarig myndighet för den tillsynen gäller med vissa begränsningar (se artikel 216.3–213.6 i Solvens II-direktivet). Den nationella myndigheten är bunden av grupptillsynsmyndighetens beslut i fråga om metod för 310

beräkning av gruppens solvenskapitalkrav (artikel 216.3) samt av redan fattade beslut om användning av en intern modell för hela gruppen (artikel 216.4). Den nationella tillsynsmyndigheten ges dock i det läget möjlighet att besluta om kapitaltillägg för undergruppen och i undantagsfall att kräva återgång till standardformeln för det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige. I så fall ska den nationella tillsynsmyndigheten informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för besluten. Beslut om nationell undergrupptillsyn kan inte förenas med tillämpning av den särskilda tillsynsordning som finns i artiklarna 238 och 239 i direktivet (se artikel 216.5 och 216.6). De nämnda förutsättningarna och begränsningarna som gäller för beslut om nationell undergrupptillsyn bör framgå av lag. Emellertid bör skyldigheten för Finansinspektionen att informera andra tillsynsmyndigheter och företag om skälen för beslutet inte regleras särskilt i lag. När det gäller företagen följer detta redan av 20 § förvaltningslagen. När det gäller förhållandet till andra tillsynsmyndigheter följer detta av 14 kap. 3 § FRL.

Överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp I och med att det införs möjlighet för Finansinspektionen att besluta om nationell undergrupptillsyn, är Sverige skyldigt att också ge inspektionen möjlighet att ingå internationella överenskommelser med andra behöriga myndigheter om samordning av grupptillsynen över en undergrupp som spänner över flera medlemsstater. Det följer, som redan nämnts, av artikel 217.1 i Solvens II-direktivet. Av direktivet följer vidare att sådana överenskommelser bara kan ingås mellan medlemsstater som valt att införa bestämmelser om nationell undergrupptillsyn. Om en överenskommelse om samordning av tillsynen över en undergrupp med företag i flera länder ingås, upphör ett beslut om nationell undergruppstillsyn att gälla. Så länge överenskommelsen gäller får inte heller ett nytt beslut om nationell undergruppstillsyn meddelas. Det föreslås att regler ska införas i lag som motsvarar artikel 217.1 i Solvens II-direktivet. I dem klargörs vilken möjlighet Finansinspektionen har att ingå särskilda överenskommelser om samordning av undergrupptillsyn. Om Finansinspektionen ingår en sådan överenskommelse som avses i första stycket, ska inspektionen informera såväl grupptillsynsmyndigheten som företaget som finns i toppen av gruppen inom EES om skälen för överenskommelsen. Direktivet lämnar utrymme för de tillsynsmyndigheter som ingår överenskommelsen att reglera i vilken ordning grupptillsynen ska ske avseende den berörda undergruppen. Exempelvis kan de inblandade myndigheterna reglera vilken av dem som ska ansvara för grupptillsynen avseende undergruppen, som ”undergrupptillsynsmyndighet”. I förordning bör Finansinspektionen ges i uppdrag att – ingå de internationella överenskommelser som kan bli aktuella i fråga om samordnad grupptillsyn över undergrupper som spänner över flera medlemsstater. Det kan ske efter mönster från 1 § förordningen (2006:627) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. 311

Europeiska kommissionen har enligt artikel 217.3 i Solvens IIdirektivet möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om förutsättningarna för att ingå överenskommelser om samordning av undergrupptillsyn. Artikeln riktar sig inte till medlemsstaterna och föranleder därför ingen särskild lagbestämmelse.

18.1.6 Utseende av grupptillsynsmyndighet

Regeringens förslag: För det försäkringsföretag som ansvarar för att alla de företag som ingår i gruppen uppfyller grupptillsynskraven ska det finnas en grupptillsynsmyndighet med ansvar för grupptillsynen. Om det finns flera berörda behöriga myndigheter, ska grupptillsynsmyndigheten utses bland dem. Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag men ingen EESförsäkringsgivare. Finansinspektionen ska därutöver enligt huvudregeln vara grupptillsynsmyndighet bl.a. om det i toppen av gruppen finns ett försäkringsföretag och om ett försäkringsholdingföretag är moderföretag till ett försäkringsföretag.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag i viss utsträckning ska användas för att avgöra när Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Begreppet grupptillsynsmyndighet definieras i artikel 212.1 d i Solvens II-direktivet som den tillsynsmyndighet som är ansvarig för grupptillsynen. Artikel 247 i direktivet ställer krav på att en tillsynsmyndighet (grupptillsynsmyndigheten) ska vara ansvarig för grupptillsynen. Artikeln innehåller regler för att bestämma vilken tillsynsmyndighet som ska anförtros den uppgiften. Den huvudsakliga innebörden av regleringen är att grupptillsynsmyndigheten ska vara den myndighet som har tillsyn över ett försäkringsföretag – enligt direktivets definition – som finns i toppen av en grupp eller som har den största balansomslutningen. Det bör införas bestämmelser i lag som definierar begreppet grupptillsynsmyndighet och klargör i vilka fall Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet. De bör utformas med förebild i konglomeratlagens bestämmelser om när Finansinspektionen ska vara samordnare enligt den lagen (se 4 kap. konglomeratlagen). Artikel 247.2 har ett unionsperspektiv och innehåller således regler om vilken nationell tillsynsmyndighet inom EES som ska ha ansvaret för grupptillsynen. Bestämmelsen som genomför artikeln ska ha ett nationellt perspektiv. I artikel 247.2 första stycket i Solvens II-direktivet, anges att en nationell myndighet ska vara grupptillsynsmyndighet om den är behörig för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag i en grupp. I den svenska lagtexten bör detta uttryckas på så vis att Finansinspektionen ska vara

grupptillsynsmyndighet om det i gruppen finns ett eller flera försäkringsföretag men ingen EES-försäkringsgivare. Artikel 247.2 andra stycket, behandlar de situationer då det finns minst ett försäkringsföretag och en EES-försäkringsgivare i en grupp. Det måste då avgöras vilken tillsynsmyndighet inom EES som ska vara grupptillsynsmyndighet. Artikel 247.2 andra stycket a) stadgar att om det ledande företaget i en grupp är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat det företaget vara grupptillsynsmyndighet. I den svenska versionen av direktivtexten talas det alltså om det ledande företaget i en grupp. Med detta avses det företag som inte har något moderföretag ovanför sig i gruppstrukturen. I den engelskspråkiga versionen av direktivet används uttrycket ”a group is headed by”. Det uttrycket har i svensk lagtext tidigare översatts med formuleringen att ett företag finns i toppen av grupp (se bl.a. den engelskspråkiga lydelsen av artikel 10.2 i konglomeratdirektivet jämförd med 4 kap. 2 § konglomeratlagen). Den formuleringen bör användas också i de nya gruppreglerna i FRL. Artikel 247.2 andra stycket b) i) innebär för svenskt vidkommande att Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet om ett försäkringsföretag har ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som moderföretag. Det bör noteras att punkten är tillämplig oavsett om försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget har huvudkontor i Sverige eller inte. Inte heller har det betydelse om försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget har huvudkontor inom EES eller inte. Artikel 247.2 andra stycket b) ii) reglerar situationen att ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES har försäkringsgivare i flera EES-länder som dotterföretag och något av dessa dotterföretag har auktoriserats i det EES-land där moderföretaget har huvudkontor. Direktivbestämmelsen måste uppfattas på så sätt att den även gäller i den situationen att det aktuella försäkringsholdingföretaget eller blandade finansiella holdingföretaget som dotterföretag har fler än en försäkringsgivare i det land där dess huvudkontor finns. Punkten gäller även då flera försäkringsföretag, tillsammans med en eller flera EES-försäkringsgivare, är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige. Bestämmelsen bör utformas i enlighet härmed. Artikel 247.2 andra stycket b) iii) behandlar fallet om gruppen har mer än ett ledande företag som är försäkringsholdingbolag eller blandade finansiella holdingföretag, dessa företag har säten i skilda medlemsstater och det i båda dessa stater finns ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår i gruppen. Då ska tillsynsmyndigheten för det av dessa försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses. Direktivbestämmelsens avser enligt sin ordalydelse situationen då det finns ett försäkringsföretag och en EESförsäkringsgivare som dotterföretag. Den måste dock uppfattas på så sätt att den gäller oavsett om kretsen av dotterföretag består av ett eller flera försäkringsföretag eller av en eller flera EES-försäkringsgivare i något 313

annat EES-land. För att besvara frågan om vilken myndighet som ska vara tillsynsmyndighet räcker det att känna till vilket av de aktuella dotterföretagen som har den största balansomslutningen. Däremot saknar det betydelse om det finns andra försäkringsföretag respektive andra EES-försäkringsgivare i gruppen i samma EES-land. I artikel 247.2 andra stycket b) iv) behandlas fallet att mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med säte i unionen är dotterföretag till samma försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag och inget av dessa företag har auktoriserats i den medlemsstat där försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget har sitt säte. Då ska tillsynsmyndigheten för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största balansomslutningen utses. Den delen av artikeln bör genomföras så att det stadgas att då ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är moderföretag till ett eller flera försäkringsföretag och en eller flera EES-försäkringsgivare men inte har huvudkontor i något av de länder där dotterföretagen finns ska Finansinspektionen vara grupptillsynsmyndighet om det dotterföretag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag. Artikel 247.2 andra stycket b) v) avser fallet att inget av företagen har ett moderföretag som ingår i samma grupp, och stadgar att i sådana fall som inte avses i leden i–iv ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses. Artikeln bör genomföras så att Finansinspektionen utpekas som grupptillsynsmyndighet i de fall då både EES-försäkringsgivare och försäkringsföretag finns i en grupp, ingen av föregående punkter är tillämplig och det företag som har den största balansomslutningen är ett försäkringsföretag.

18.1.7 Överenskommelse och beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet

Regeringens förslag: Finansinspektionen får komma överens med berörda behöriga myndigheter om att utse en annan myndighet inom EES till grupptillsynsmyndighet än den som annars ska utses enligt bestämmelserna i Solvens II-direktivet och i den nationella lagstiftning som genomför direktivet. Det gäller både om Finansinspektionen eller någon behörig myndighet annars ska utses till grupptillsynsmyndighet. Om en överenskommelse innebär att Finansinspektionen utses till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta ett beslut om detta och överlämna beslutet till gruppen. Ett beslut enligt överenskommelsen får fattas inom tre månader från den dag då frågan om en sådan överenskommelse väcktes av en berörd behörig myndighet. Den berörda gruppen ska ges tillfälle att yttra sig.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt Artikel 247.3 i Solvens II-direktivet ger berörda behöriga myndigheter möjlighet att fatta ett gemensamt beslut om att en annan behörig myndighet än den som avses i artikel 247.2 ska utses till grupptillsynsmyndighet. En förutsättning för att ett sådant beslut ska få fattas är att det inte är lämpligt att låta den myndighet som utpekas av artikel 247.2 att vara grupptillsynsmyndighet. Lämpligheten ska bedömas med hänsyn till gruppens struktur och den relativa omfattningen av den försäkringsverksamhet som bedrivs i gruppen i olika länder. Reglerna har sin motsvarighet i konglomeratlagen och det bakomliggande konglomeratdirektivet. Där finns möjlighet för inblandade myndigheter att genom en särskild överenskommelse på utse en annan myndighet till samordnare av den särskilda tillsynen över finansiella konglomerat än den myndighet som utpekas av direktivets regler (se artikel 10.3 i konglomeratdirektivet och 4 kap. 3 § första stycket konglomeratlagen). De bakomliggande direktivbestämmelserna i Solvens II-direktivet och konglomeratdirektivet ligger varandra nära både sakligt och i fråga om utformning. De aktuella reglerna i Solvens II-direktivet bör därför genomföras med förebild i de nämnda reglerna i konglomeratlagen. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Finansinspektionen får komma överens med berörda behöriga myndigheter om att utse en annan myndighet inom EES till grupptillsynsmyndighet än den som annars ska utses enligt bestämmelserna i Solvens II-direktivet och i den nationella lagstiftning som genomför direktivet. Det gäller både om Finansinspektionen eller någon behörig myndighet annars ska utses till grupptillsynsmyndighet.

Internationell överenskommelse om vilken myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet En skillnad mellan artikel 247.3 i Solvens II-direktivet och motsvarande bestämmelse i konglomeratdirektivet är att konglomeratdirektivet talar om en överenskommelse mellan de berörda behöriga myndigheterna, medan Solvens II-direktivet i stället använder uttrycket gemensamt beslut. I realiteten bedöms någon skillnad inte föreligga. Det handlar om att de inblandade myndigheterna enas om vilken av dem som ska fungera som grupptillsynsmyndighet, dvs. träffar en överenskommelse som utmynnar i ett gemensamt beslut. De överenskommelser som nu är aktuella förutsätter inte lagändringar, eftersom gruppreglerna i FRL föreslås bli utformade så att de tar hänsyn till att Finansinspektionen i vissa fall är grupptillsynsmyndighet och vissa fall inte är det. Därför kan Finansinspektionen ges i uppdrag att ingå sådana internationella överenskommelser som krävs. En bestämmelse motsvarande artikel 247.3 bör tas in i FRL men det uttryckliga bemyndigandet bör ges i förordning, på samma sätt som skett i 1 § förordningen (2006:627) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

18.1.8 Hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom en tremånadersfrist har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) och begärt myndighetens hjälp, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Eiopa kan komma att fatta. Finansinspektionen ska följa ett sådant beslut i sak. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen till gruppen och tillsynskollegiet överlämna beslutet som ska innehålla de skäl som bestämt utgången. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Eiopa efter att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats. Om ett beslut om utseende av grupptillsynsmyndighet inte kan fattas, ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den behöriga myndighet som enligt bestämmelserna i Solvens II-direktivet ska utses om överenskommelse inte kan träffas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något förslag i denna del. Remissinstanserna lämnar inga synpunkter i aktuell del. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 247.4, i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet, följer att om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna inom den tremånadersperiod som avses i punkt 3 har hänskjutit ärendet till Eiopa i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska de berörda tillsynsmyndigheterna uppskjuta sitt gemensamma beslut och invänta ett eventuellt beslut som kan fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Det gemensamma beslutet ska anses avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Denna tremånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperiod i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen. Av artikel 247.5, i den lydelse artikeln fått genom omnibus IIdirektivet, följer att Eiopa ska fatta sitt beslut inom en månad efter ett hänskjutande av ärendet enligt artikel 247.4. Ärendet får inte hänskjutas till Eiopa efter det att tremånadersperioden har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Den utsedda grupptillsynsmyndigheten ska till gruppen och tillsynskollegiet överlämna det gemensamma beslutet tillsammans med en fullständig motivering. Av artikel 247.6 i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet följer att om inget gemensamt beslut kunnat fattas ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den tillsynsmyndighet som fastställts i enlighet med artikel 247.2. Bestämmelser motsvarande artikel 247.4–247.6 bör genomföras i lag. De delar som uteslutande riktar sig till Eiopa ska dock inte ska genomföras i nationell lag.

18.1.9 Undantag från grupptillsyn

Regeringens förslag: Det införs möjlighet för Finansinspektionen att i egenskap av grupptillsynsmyndighet helt eller delvis undanta ett företag från grupptillsyn. Förutsättningarna för detta ska vara desamma som förutsättningarna enligt FRL i dag för att utelämna ett företag från gruppbaserad redovisning, dvs. att det finns rättsliga hinder mot överförande av information från tredjeland, att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen eller att det skulle vara olämpligt eller vilseledande att låta företaget omfattas av grupptillsynen. Finansinspektionen ska samråda med andra berörda behöriga myndigheter innan ett beslut om undantag fattas. Om Finansinspektionen undantar en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn på grund av att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen eller att det skulle vara olämpligt eller vilseledande att låta företaget omfattas av grupptillsynen, ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: I artikel 214.2 i Solvens II-direktivet ges grupptillsynsmyndigheten möjlighet att undanta vissa företag från grupptillsyn under särskilda förutsättningar: att företaget är beläget i ett tredjeland och det hindrar överförandet av nödvändig information, att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till grupptillsynens syfte och att det vore olämpligt eller vilseledande med hänsyn till grupptillsynens syfte att låta företaget omfattas av grupptillsyn. Liknande redan införlivade bestämmelser finns i försäkringsgruppdirektivet (se artikel 3.3 och 9 kap. 8 § FRL), konglomeratdirektivet (se artikel 6.5 och 5 kap. 29 6 § konglomeratlagen) och i kreditinstitutsdirektivet (se artikel 73 och 9 kap. 14 § lagen [2006:1371] om kapitaltäckning och stora exponeringar (kapitaltäckningslagen). Den aktuella artikeln i Solvens II-direktivet bör genomföras i lag. Eftersom den motsvarande artikeln i konglomeratdirektivet har snarlikt innehåll bör lagbestämmelsen i FRL utformas med 5 kap. 6 § konglomeratlagen som förebild. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Det införs möjlighet för Finansinspektionen att i egenskap av grupptillsynsmyndighet helt eller delvis undanta ett företag från grupptillsyn. Förutsättningarna för detta ska vara desamma som förutsättningarna enligt FRL i dag för att utelämna ett företag från gruppbaserad redovisning, dvs. att det finns rättsliga hinder mot

29 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU. 317

överförande av information från tredjeland, att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen eller att det skulle vara olämpligt eller vilseledande att låta företaget omfattas av grupptillsynen. Finansinspektionen ska samråda med andra berörda behöriga myndigheter innan ett beslut om undantag fattas. Om Finansinspektionen undantar en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn på grund av att företaget är av ringa betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen eller att det skulle vara olämpligt eller vilseledande att låta företaget omfattas av grupptillsynen, ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EES-försäkringsgivaren.

18.1.10 Undantag från kravet på tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp

Regeringens förslag: Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter besluta att tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp inte ska utövas på nivån för det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som omfattas av grupptillsyn och som är ett anknutet företag eller själv är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat .

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen f ör regeringens förslag: Artikel 213.3 i Solvens II-direktivet, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG vad gäller extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat (ändringsdirektivet), innehåller bestämmelser om när grupptillsynsmyndigheten får besluta om att tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp inte behöver utövas. Av artikeln framgår bl.a. att grupptillsynsmyndigheten, om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget med säte inom unionen antingen är anknutet till eller själv är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är underkastat extra tillsyn enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter, får besluta att tillsyn över riskkoncentrationer som avses i artikel 244 i Solvens II-direktivet eller över transaktioner inom en grupp som avses i artikel 245 i Solvens II-direktivet eller båda dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller försäkringshol- 318

dingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget med ägarintresse. Artikel 213.3 i Solvens II-direktivet bör genomföras genom en ny bestämmelse i FRL som ger Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, möjlighet att besluta om att tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp inte behöver utövas på nivån för det försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som omfattas av grupptillsyn och som är ett anknutet företag eller själv är en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som omfattas av konglomeratslagen.

18.1.11 Parallella regelverk

Regeringens förslag: Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med övriga berörda behöriga myndigheter, medge undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat. Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om tillsyn av finansiella företagsgrupper, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för tillsyn av den finansiella företagsgruppen, medge undantag från grupptillsynen så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om sådana beslut om undantag som inspektionen fattar.

Utredningen har inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 213.4 och 213.5 i Solvens II-direktivet, i deras lydelse enligt ändringsdirektivet, anges under vilka förutsättningar som grupptillsynsmyndigheten får besluta om att ett blandat finansiellt holdingföretag bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat. Av artikel 213.4 framgår att om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser i både detta direktiv och i konglomeratdirektivet, särskilt med avseende på tillsyn på grundval av riskbedömning, får grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter besluta att endast tillämpa de tillämpliga bestämmelserna i konglomeratdirektivet på det blandade finansiella holdingföretaget. 319

I artikel 213.5 anges att om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser i både detta direktiv och i direktiv 2006/48/EG (kreditinstitutsdirektivet), särskilt med avseende på tillsyn på grundval av riskbedömning, får grupptillsynsmyndigheten, i samförstånd med den samordnande tillsynsmyndigheten i bank- eller värdepapperssektorn, besluta att endast tillämpa de tillämpliga bestämmelserna i direktivet för den mest betydande sektorn i enlighet med artikel 3.2 i konglomeratdirektivet. Slutligen framgår av artikel 213.6 att grupptillsynsmyndigheten ska underrätta Europeiska bankmyndigheten (Eba) och den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) om de beslut som fattas inom ramen för artikel 213.4 och 213.5. Artikel 213.4 och 213.5, som anger under vilka förutsättningar som grupptillsynsmyndigheten får besluta om att ett blandat finansiellt holdingföretag bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat, bör införas genom nya bestämmelser i FRL som i sak motsvarar de som i dag finns i 9 kap. 8 a § FRL. Av de nya bestämmelserna framgår att Finansinspektionen får meddela sådana beslut, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet och om förutsättningar i övrigt är uppfyllda. Härutöver ges Finansinspektionen befogenhet att underrätta bl.a. Eiopa om sådana beslut (jfr artikel 213.6). Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och tillsyn av konglomerat, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med övriga berörda behöriga myndigheter, medge undantag från detta kapitel så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat. Om ett blandat finansiellt holdingföretag omfattas av likvärdiga bestämmelser om tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en grupp och om tillsyn av finansiella företagsgrupper, särskilt med avseende på tillsyn på grund av riskbedömning, får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med den myndighet som ansvarar för tillsyn av den finansiella företagsgruppen, medge undantag från grupptillsynen så att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för den största sektorn enligt lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om sådana beslut om undantag som inspektionen fattar.

18.1.12 Gruppsolvens

Regeringens förslag: Inom en grupp där det finns ett försäkringsföretag som har minst ett anknutet företag eller som är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska det finnas en kapitalbas som uppfyller ett särskilt gruppbaserat solvenskapitalkrav. 320

Om en grupp inte uppfyller det gruppbaserade solvenskapitalkravet eller om det finns risk för en sådan brist inom tre månader ska det ledande försäkringsföretaget underrätta grupptillsynsmyndigheten omgående. Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndigheten, ska inspektionen informera berörda behöriga myndigheter. Gruppens situation ska analyseras inom tillsynskollegiet. I försäkringsrörelselagen införs vissa allmänna principer för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå. För försäkringsföretag som finns i toppen av en grupp ska den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt en konsolideringsmetod, eller, om det är lämpligt och Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet beslutat att så ska ske, enligt en sammanläggnings- och avräkningsmetod. Beräkningen får också ske enligt en kombination av de angivna metoderna. Det ska vara möjligt att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell, under förutsättning att konsolideringsmetoden används för beräkningen av gruppsolvens. Enskilda företag i en grupp ska kunna använda en intern modell för beräkningen av sitt solvenskapitalkrav, oavsett vilken metod som används för beräkning av gruppsolvens. Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till det gruppbaserade solvenskapitalkravet under vissa förutsättningar. Kapitaltillägg kan också beslutas i fråga om solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag under särskilda förutsättningar, om en intern modell används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Om ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag finns i toppen av gruppen, ska beräkning av kapitalbas och solvenskapitalkrav ske i särskild ordning. Holdingföretaget ska då behandlas som ett försäkringsföretag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav. Vid oenighet mellan behöriga myndigheter i fråga om likvärdighet avseende anknutna försäkringsföretag i tredje land, får Finansinspektionen hänskjuta frågan till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag är dock delvis uppbyggt kring begreppen ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag. Utredningen föreslår också att huvuddelen av direktivets bestämmelser om beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska införas i lag, bl.a. gäller det direktivets bestämmelser om elimineringar i den gruppbaserade kapitalbasen för kapitalbasposter och behandling av olika typer av företag vid gruppsolvensberäkningen. I fråga om Solvens II-direktivets regler om interna modeller på gruppnivå och kapitaltillägg på gruppnivå föreslår utredningen genomförande i föreskrifter på lägre nivå än lag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen föreslår ett antal justeringar och förtydliganden av reglerna om gruppsolvens, bl.a. 321

efterlyser inspektionen en definition av begreppet överskottsmedel i gruppsammanhang samt bestämmelser i lag om kapitaltillägg på gruppnivå. Även Svensk Försäkring föreslår ett antal justeringar i utredningens förslag. Bl.a. önskas ett förtydligande i lag av hur den proportionella andelen i en grupps kapitalbas ska fastställas när företagen i gruppen inte förbinds av en kapitalandel som ett företag innehar i ett annat företag, så att Finansinspektionens utrymme för skönsmässigt beslutsfattande minskas. Vidare efterfrågar Svensk Försäkring lagbestämmelser om interna modeller på gruppnivå och kapitaltillägg på gruppnivå.

Skälen för regeringens förslag

Genomförandet av Solvens II-direktivets regler om gruppsolvens De materiella reglerna om grupptillsyn i Solvens II-direktivet omfattar som redan omtalats tre områden: gruppsolvens, riskkoncentrationer och interna transaktioner samt riskhantering och internkontroll. Av de tre är gruppsolvens det mest omfångsrika. Det avsnittet täcker artiklarna 218– 243 och innehåller ett relativt stort antal detaljerade bestämmelser om hur kapitalbas och kapitalkrav ska beräknas på gruppnivå. Där finns också föreskrifter om interna modeller och kapitaltillägg på gruppnivå. Ett antal artiklar (236–241) innehåller regler om en särskild tillsynsordning som grupper med försäkringsföretag kan ansöka om att få tillämpa. De grundläggande reglerna om gruppsolvens bör genomföras i lag, i likhet med vad som skett vid genomförandena av försäkringsgruppdirektivet och konglomeratdirektivet (se prop. 1999/2000:99 s. 35–38 och prop. 2005/06:45:45 s. 125). I FRL bör därför införas en regel om att det inom en grupp ska finnas en kapitalbas som motsvarar ett särskilt gruppbaserat solvenskapitalkrav. Likaså ska FRL innehålla bestämmelser om val av metod för solvensberäkningen och vissa andra utgångspunkter för den beräkningen. I likhet med dagens lydelse av FRL (se 9 kap. 5 § andra stycket) bör det också finnas regler som förbjuder tillgodoräknande av samma kapitalbasposter i flera företag inom samma grupp. FRL bör vidare innehålla grundläggande regler om tillstånd att använda en intern modell på gruppnivå samt om kapitaltillägg på gruppnivå. Reglerna om gruppsolvens är delvis av detaljerad art. De delar av regelverket som utgörs av ingående regler om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav bör inte införas i lag. De lämpar sig i stället för genomförande genom myndighetsföreskrifter. För att ge utrymme för ett sådant genomförande bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges bemyndigande att meddela föreskrifter om beräkning av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå, efter mönster från 9 kap. 15 § 1 och 2 i nuvarande lydelse av FRL samt 9 kap. 1 § 3 konglomeratlagen.

Försäkringsföretag med ansvar för att det inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas Artikel 218.2 i Solvens II-direktivet lägger ansvaret för att se till att det finns en tillräcklig gruppbaserad kapitalbas inom en grupp på det ansvariga försäkringsföretag som finns i toppen av en sådan grupp som 322

avses i art 213.2. För det fall det finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag i toppen av gruppen vilar ansvaret enligt artikel 218.3 på det försäkringsföretag som är dotterföretag till holdingföretaget. Det ska framgå tydligt av FRL vilket försäkringsföretag som ska säkerställa att det inom gruppen sammantaget finns en gruppbaserad kapitalbas som alltid är minst lika med ett särskilt gruppbaserat solvenskapitalkrav. Detta ska anges i den bestämmelse som innehåller kravet på viss gruppbaserad kapitalbas. Bestämmelserna i 218.5 – om grupptillsynsmyndighetens informationsskyldighet då en grupps solvenskapitalkrav underskrids eller riskerar att underskridas – bör genomföras i FRL.

Metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav Solvens II-direktivet anvisar två metoder för beräkning av gruppsolvens. Huvudmetoden (metod 1, se artiklarna 230–232 i Solvens II-direktivet), som är den som ska användas om det inte fattats något särskilt beslut av annan innebörd, benämns i den svenska direktivöversättningen ”metod baserad på sammanställd redovisning”. Tillstånd får dock som alternativ ges till användning av avräknings- och sammanläggningsmetoden (metod 2) (se artiklarna 220.2, 230.1 och 233.1 i Solvens II-direktivet). De två metoderna får också användas i kombination med varandra om särskilt tillstånd ges till det. Det är grupptillsynsmyndigheten som beslutar i tillståndsfrågan. Denna reglering avviker från försäkringsgruppdirektivet, som gett medlemsstaterna möjlighet att själva välja vilken av tre angivna metoder som ska användas för gruppbaserad solvensberäkning (se punkten 1.A i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet). Metod 1 utgår från koncernredovisningen, den sammanställda redovisningen. Gruppsolvensen utgörs enligt den metoden av skillnaden mellan den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet, beräknat med utgångspunkt i sammanställd data för gruppen i fråga. Metod 2 utgår från den redovisning som upprättas av de enskilda företagen. Kapitalbas och kapitalkrav för gruppens företag läggs samman varvid en samlad kapitalbas och ett samlat solvenskapitalkrav för gruppen erhålls. Metod 2 benämns i dag i FRL och i konglomeratlagen sammanläggnings- och avräkningsmetoden (se prop. 2005/06:45 s. 127). Den benämningen bör användas även fortsättningsvis. Valet av beräkningsmetod är en fråga av principiell natur, som regeringen uttalat vid genomförandena av försäkringsgrupps- och konglomeratdirektiven (prop. 1999/2000:99 s. 39 och prop. 2004/05:45 s. 126). Det ska därför som i dag framgå av FRL vilken metod som är huvudmetod och vilken metod som endast får användas efter särskilt tillstånd, samt att tillstånd ska ges om det är lämpligt. Metoderna bör i likhet med gällande lydelse i FRL benämnas konsolideringsmetod respektive sammanläggnings- och avräkningsmetod. Europeiska kommissionen har enligt artikel 234 i Solvens II-direktivet möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om valet mellan konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden eller en kombination av metoderna. I tillgängliga utkast till nivå II- 323

30 föreskrifter regleras det valet i viss utsträckning, bl.a. anges avsaknad av tillräcklig information om ett visst företag i grupp som skäl att inte använda konsolideringsmetoden. Befogenheten att besluta om användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden eller en kombination av denna och konsolideringsmetoden ska tillkomma Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Detta bör framgå av lagtexten. Av lag ska det också framgå att Finansinspektionen, innan den fattar ett beslut om byte av beräkningsmetod, ska samråda med de berörda behöriga myndigheterna och den aktuella gruppen. Solvens II-direktivets artikel 228 innehåller särskilda regler om beräkning av gruppsolvens i fråga om kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut i den mening som avses i konglomeratdirektivet, när sådana institut är dotterföretag till eller genom ägarintresse eller gemensam ledning är knutna till ett försäkringsföretag. I de fallen får gruppsolvensen beräknas enligt de metoder som anges i konglomeratdirektivet. Konglomeratdirektivets konsolideringsmetod får dock användas endast om grupptillsynsmyndigheten är förvissad om att försäkringsföretagets och det andra företagets ledning och internkontroll är tillräckligt samordnad. Valet av metod ska vara konsekvent från tid till annan. Som alternativ till användning av någon av metoderna i konglomeratlagen får medlemsstaterna låta sina tillsynsmyndigheter bestämma att innehav i kreditinstitut, värdepappersföretag eller finansiella institut får dras av från den gruppbaserade kapitalbasen. Bestämmelserna i artikel 228 har delvis sin motsvarighet i nu gällande EU-rättsliga bestämmelser i försäkringsgruppdirektivet, vilka tillkommit i samband med att konglomeratdirektivet antogs (se punkten 2.4a i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet, i den lydelse försäkringsgruppdirektivet fått genom artikel 28 i konglomeratdirektivet, samt artikel 16.2 i första skadedirektivet [73/239/EEG] och artikel 18.2 i första livförsäkringsdirektivet [79/267/EEG] i den lydelse dessa artiklar fått genom artikel 22.2 respektive 23.2 i konglomeratdirektivet). Vid genomförandet av konglomeratdirektivet i svensk rätt gjordes bedömningen att de särskilda reglerna om beräkning av gruppsolvens när kreditinstitut m.fl. typer av företag ingår i en grupp tillsammans med ett försäkringsföretag inte borde föranleda några nya lagbestämmelser, utan i stället genomföras genom myndighetsföreskrifter (prop. 2005/06:45 s. 197). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning nu. Därför bör bestämmelserna i artikel 228 i Solvens II-direktivet inte föranleda några nya bestämmelser i FRL utan i stället tillgodoses genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigande i lag.

Gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag Av artikel 235.1, i den lydelse artikeln fått genom ändringsdirektivet, framgår att när försäkrings- och återförsäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag eller till ett blandat finansiellt holdingföretag ska grupptillsynsmyndigheten säkerställa att gruppens

30 Se artikel 321 i Draft Implementing Measures Solvency II av den 31 oktober 2011. 324

solvens beräknas på försäkringsholdingföretagsnivå eller på nivån för det blandade finansiella holdingföretaget med tillämpning av artiklarna 220.2–233. Av artikel 235.2, i den lydelse artikeln fått genom ändringsdirektivet, framgår att vid denna beräkning ska moderföretaget behandlas som om det vore ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om solvenskapitalkrav i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1, 2 och 3 och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs genom avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3. Artikel 235 bör genomföras genom en ny bestämmelse i FRL.

Proportionellt beaktande av innehav Av artikel 221.1 i Solvens II-direktivet framgår en princip som är central för beräkningen den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet: vid beräkningen ska ett anknutet företag beaktas proportionellt efter det innehav som ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag har i det anknutna företaget. Det anges därefter närmare i artikeln hur den proportionella andelen ska beräknas beroende på vilken beräkningsmetod som används. Om konsolideringsmetoden används är den proportionella andelen de procentandelar som tillämpats vid upprättandet av koncernredovisningen. För det fall sammanläggnings- och avräkningsmetoden tillämpas är den proportionella andelen den andel av kapitalet i ett företag som det överordnade företaget (moderföretag eller företag som har ett ägarintresse) innehar. Artikel 221.1 innehåller också regler om beaktande av solvensunderskott. Ett sådant underskott ska beaktas i sin helhet vid gruppsolvensberäkningen, oavsett ägarandelens storlek. Om det ansvar som följer med viss kapitalandel är strikt begränsat till den kapitalandelen, kan dock ett proportionellt beaktande av solvensunderskottet tillåtas. I artikel 221.2 i Solvens II-direktivet ges grupptillsynsmyndigheten i uppdrag att fastställa den proportionella andel som ska gälla i vissa fall. Det handlar om de situationer då det inte finns någon kapitalbindning mellan vissa av företagen i en grupp och de situationer då en tillsynsmyndighet enligt artikel 212.2 i direktivet har fastställt att ett visst företag är dotterföretag eller att ett visst innehav utgör ett ägarintresse. Innan grupptillsynsmyndigheten fattar beslut om vilken andel som ska beaktas ska samråd ske med berörda behöriga myndigheter och med gruppen i fråga. Principen om proportionellt beaktande av innehav är inte ny (se punkten 1.B i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet i den lydelse den punkten fått genom artikel 28.5 i konglomeratdirektivet). I den punkten uttrycks principen om proportionellt beaktande av kapitalandel. Vidare ges behöriga myndigheter mandat att fastställa den proportionella andel som ska beaktas när någon kapitalbindning mellan företagen i fråga inte förekommer. Reglerna i punkten 1.B i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet återspeglas i 9 kap. 5 § andra stycket FRL. Där sägs att dotterföretag och intresseföretag som är försäkringsföretag ska beaktas proportionellt efter 325

försäkringsföretagets innehav, om inte särskilda skäl talar för att de ska beaktas till en annan andel. Däremot har någon bestämmelse inte införts i lag motsvarande försäkringsgruppdirektivets bestämmelse att den behöriga myndigheten i vissa fall får fastställa vilken andel som ska beaktas. Det ansågs vid genomförandet av konglomeratdirektivet i svensk rätt att den direktivbestämmelsen kunde tillgodoses genom myndighetsföreskrifter (prop. 2005/06:45 s. 197). Principen om proportionellt beaktande av innehav är av grundläggande betydelse för beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Principen ska därför framgå av lag, i likhet med vad som sker i dagens lydelse av FRL. Lagbestämmelsen bör vara allmänt hållen och utformas med förebild i 9 kap. 5 § andra stycket FRL. I bestämmelsen ska anges att principen om proportionellt beaktande kan frångås, om det finns särskilda skäl. Som framgått ovan är principen inte undantagslös – bl.a. ska vissa solvensunderskott i ett anknutet företag beaktas i sin helhet – och detta bör komma till uttryck i lagtexten. Övrigt innehåll i artikel 221.1 (andra–fjärde styckena) är av detaljkaraktär och bör genomföras genom myndighetsföreskrifter. Så har skett med motsvarande bestämmelser i försäkringsgruppdirektivet (se andra–fjärde styckena i punkten B i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet samt 3, 5 och 11 §§ FFFS 2011:10 Gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp). Föreslagna bemyndiganden lämnar utrymme för sådant genomförande. Artikel 221.2 i Solvens II-direktivet skiljer sig, som framgått ovan, från motsvande bestämmelse i försäkringsgruppdirektivet på så sätt att det endast är grupptillsynsmyndigheten, inte varje behörig myndighet, som har befogenhet att fastställa den andel som ska beaktas vid gruppsolvensberäkningen när det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp. För svenskt vidkommande handlar det således nu om att i vissa situationer ge Finansinspektionen befogenhet att fastställa vilken andel som beräkningen ska utgå från. Av lag bör framgå att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska fastställa hur en andel i företag ska beaktas i gruppsammanhang då det inte finns kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp. Det ska också framgå av lag att det krävs samråd med berörda behöriga myndigheter och med den aktuella gruppen innan beslut rörande storleken av den proportionella andelen fattas. Den lagbestämmelsen är tillämplig även i en situation då någon annan tillsynsmyndighet än Finansinspektionen har fattat ett beslut med stöd av nationella bestämmelser som genomför artikel 212.2 i Solvens IIdirektivet. I det enskilda fallet ska då ett visst företag betraktas som moderföretag eller dotterföretag eller ett visst innehav som ägarintresse, trots att förhållandena inte motsvarar Solvens II-direktivets definition av dessa begrepp. För svensk del införs inte några bestämmelser motsvarande artikel 212.2 (se avsnitt 15.2.1). Därför kan det inte bli fråga om att enligt artikel 221.2 b eller c i Solvens II-direktivet fastställa den proportionella andelen som ska beaktas i fråga om förhållandet mellan två svenska företag. Däremot kan det uppkomma en situation då Finansinspektionen 326 är grupptillsynsmyndighet och det i gruppen finns två företag i något

annat EES-land, som enligt beslut av tillsynsmyndigheten i det landet ska betraktas som moder- eller dotterföretag, eller som förbundna genom ett innehav som ska betraktas som ett ägarintresse. I det läget åvilar det Finansinspektionen som grupptillsynsmyndighet att fastställa den proportionella andel som ska beaktas vid gruppsolvensberäkningen.

Vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen I artikel 222 i Solvens II-direktivet finns ett förbud mot att beakta kapitalbasposter två gånger vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen. Denna princip är inte ny. Den förekommer sedan tidigare i försäkringsgruppdirektivet (se punkten C i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet). Direktivartikeln innehåller också en rad detaljerade bestämmelser om vilka avdrag som ska göras vid beräkningen av gruppsolvensen, bl.a. regleras hur överskottsmedel i dotterföretag, och företag som det överordnade försäkringsföretaget har ett ägarintresse i, ska hanteras. Dessa bestämmelser motsvaras i hög grad av bestämmelser i försäkringsgruppdirektivet, bestämmelser som genomförts genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigande i FRL (se punkten C.1 andra och tredje styckena och punkterna C.2–C.4 i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet, prop. 1999/2000:99 s. 38 samt FFFS 2011:10 Kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp). Som redan berörts bör en allmän regel finnas i lag om avdrag vid beräkningen av gruppsolvens för poster som får ingå i kapitalbasen hos ett annat försäkringsföretag eller hos en EES-försäkringsgivare i gruppen. Regeln bör utformas med förebild i nuvarande lydelse av 9 kap. 5 § tredje stycket FRL. Övriga delar av Solvens II-direktivets artikel 222 (222.1 andra stycket samt 222.2–222.5) bör genomföras genom myndighetsföreskrifter, såsom skett med motsvarande bestämmelser i försäkringsgruppdirektivet. Genom bemyndigande i lag ska utrymme för sådant genomförande skapas.

Förbud mot beaktande av värden som skapats internt inom en grupp Artikel 223 i Solvens II-direktivet innehåller regler om hur ömsesidig finansiering inom en grupp ska beaktas vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Kapitalbasposter som finansieras av ett annat företag ska inte räknas med i den gruppbaserade kapitalbasen. I artikel 223.3 beskrivs vad ömsesidig finansiering kan bestå i, huvudsakligen innehav av aktier eller lån som finansierar kapitalbasposter i ett annat företag i gruppen. Reglerna om förbud mot beaktande av kapitalbasposter som har sin grund i ömsesidig finansiering är inte nya. I stort sett likalydande bestämmelser finns i punkten D i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet. De bestämmelserna har genomförts genom en föreskrift i 9 kap. 5 § tredje stycket FRL om avdrag för värden som skapats internt inom en grupp, samt genom föreskrifter av Finansinspektionen (se prop. 1999/2000:99 s. 66 samt 8 § FFFS 2011:10 Kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp). 327

Reglerna i artikel 223 i Solvens II-direktivet om att värden som skapats internt inom en grupp inte ska beaktas i gruppsolvenssammanhang bör genomföras på samma sätt som motsvarande regler i försäkringsgruppdirektivet. Därför införs en allmän bestämmelse i FRL om att ett avdrag ska göras vid beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen för värden som skapats internt inom en grupp. Därtill skapas genom ett normgivningsbemyndigande utrymme för att genomföra övriga delar av artikel 223 genom myndighetsföreskrifter.

Allmänna bestämmelser om gruppsolvens som inte bör införas i lag I artiklarna 218–229 finns ett antal bestämmelser om gruppsolvens utöver de bestämmelser som redan berörts. I artikel 224 finns en bestämmelse om värdering av tillgångar och skulder vid gruppsolvensberäkningen. Artikel 225 beskriver hur anknutna företag ska beaktas i vissa situationer. Det finns i artikel 226 regler om hur hänsyn ska tas i gruppsolvenssammanhang till innehav av andelar i dotterföretag genom ett mellanliggande holdingföretag (försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag). Artikel 227 reglerar hur anknutna försäkringsföretag från tredje land ska beaktas vid gruppsolvensberäkningen. Det beaktandet skiljer sig åt beroende på om solvensordningen i det tredje landet kan anses likvärdig eller inte med den som gäller enligt den s.k. första pelaren i Solvens II-direktivet. Prövningen av likvärdighet avseende anknutna företag ska göras av Europeiska kommissionen. Slutligen finns i artikel 229 bestämmelser om hur gruppsolvensberäkningen ska utföras för det fall det saknas tillräcklig information om ett företag i gruppen. Detta företags bokförda värde ska då dras av vid gruppsolvensberäkningen. Den värderingsbestämmelse som finns i artikel 224 i Solvens IIdirektivet består av en hänvisning till den allmänna värderingsbestämmelse som finns i artikel 75 i direktivet. Den sistnämnda artikeln genomförs i förslaget till 5 kap. 1 § FRL, som gäller även vid beräkningen av gruppsolvens enligt 11 kap. Det fordras mot den bakgrunden, till skillnad från vad utredningen föreslagit, ingen särskild lagbestämmelse motsvarande artikel 224 i Solvens II-direktivet. Artiklarna 225–227 och 229 har sakliga motsvarigheter i försäkringsgruppdirektivet (se punkterna 2.1–5 i bilaga I till försäkringsgruppdirektivet). Endast mindre ändringar har skett för att anpassa bestämmelserna till Solvens II-direktivets övriga bestämmelser. Vid genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att de bestämmelserna kunde genomföras genom myndighetsföreskrifter (prop. 1999/2000:99 s. 36–38). Sådant genomförande har därefter skett (Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2011:10 Gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp). Det saknas skäl att frångå den bedömning som gjordes beträffande de aktuella bestämmelserna vid genomförandet av försäkringsgruppdirektivet. De bör därför även framdeles genomföras genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigande i lag. Genom det bemyndigande som föreslås skapas utrymme för sådant genomförande. De lagbestämmelser som utredningen föreslagit som motsvarighet till de aktuella direktivartiklarna ska inte införas. 328

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten Av artikel 227.2 tredje stycket följer att om tillsynsmyndigheter inte samtycker till det beslut som fattats i enlighet med 227.2 andra stycket får de hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 inom tre månader efter det att grupptillsynsmyndigheten meddelat beslutet. Artikel 227.2 bör genomföras i lag.

Interna modeller för en grupp I likhet med vad som gäller för solvenskapitalkravet för enskilda försäkringsföretag finns möjlighet att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med användning av en intern modell (en gruppbaserad intern modell). Det gäller dock endast om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas med konsolideringsmetoden. Detta framgår av att den bestämmelse – artikel 230.2 – som anvisar standardformeln och intern modell som två alternativa sätt att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet, endast gäller när konsolideringsmetoden används. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i artikel 233, som reglerar beräkningen av gruppsolvens med sammanläggnings- och avräkningsmetoden. Om sammanläggnings- och avräkningsmetoden används kan de försäkringsföretag som ingår i en grupp beräkna sina enskilda solvenskapitalkrav med användning av en intern modell, vilket berörs nedan. Det framgår av skäl 102 till Solvens II-direktivet och av artikel 231.1 i direktivet att en gruppbaserad intern modell även kan användas för beräkningen av solvenskapitalkravet för de enskilda försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen. Den kan också användas endast för beräkningen av det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Vidare kan tillämpningsområdet för en intern modell på gruppnivå avgränsas till att endast omfatta vissa av försäkringsföretagen och EESförsäkringsgivarna i en grupp, både såvitt avser det gruppbaserade solvenskapitalkravet och såvitt avser ett enskilt företags solvenskapitalkrav. Detta framgår bl.a. av tillgängliga utkast till nivå II- 31 föreskrifter . Genom en hänvisning i artikel 230.2 i Solvens II-direktivet anges att reglerna för en intern modell som används för att beräkna solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag (på s.k. solo-nivå) även gäller för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Av den hänvisningen följer att en gruppbaserad intern modell kan vara fullständig eller partiell, dvs. antingen omfatta alla risker i alla verksamheter i de försäkringsföretag som modellen gäller för eller endast omfatta vissa risker eller vissa verksamheter (se artikel 230.2 jämförd med artikel 112.1 och 112.2 i Solvens II-direktivet). I likhet med en intern modell som används för beräkningen av ett enskilt försäkringsföretags solvenskapitalkrav kan en gruppbaserad intern modell också vara avgränsad både med avseende på

31 Se t.ex. artikel 332.2 i Draft Implementing Measures Solvency II av den 31 oktober 2011. 329

risker och med avseende på verksamheter. Till detta kommer att en gruppbaserad intern modell, som angetts ovan, kan vara avgränsad till vissa företag inom en grupp. Sammantaget innebär det att en mängd olika tillämpningsområden är tänkbara för en gruppbaserad intern modell. Hänvisningen till reglerna för interna modeller för enskilda försäkringsföretag har också betydelse i fråga om ändringar av den interna modellen och för de materiella kraven på den. Även dessa regler för interna modeller för enskilda försäkringsföretag gäller för en gruppbaserad intern modell (se artikel 230.2 jämförd med artiklarna 115 samt 120–125 i Solvens II-direktivet). Som exempel på en situation då reglerna om ändring av en intern modell får betydelse i gruppsammanhang kan nämnas att en gruppbaserad intern modell som används för beräkningen av det gruppbaserade solvenskapitalkravet görs tillämplig på ett företag inom gruppen som inte till en början omfattats av modellen. Detta betraktas som en ändring av den interna modellen i fråga (se artikel 328.2 och 205 i Draft Implementing Measures Solvency II av den 31 oktober 2011). För ansökningar om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell gäller särskilda regler enligt artikel 231 i Solvens II-direktivet. De reglerna är tillämpliga både om ansökan avser tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EESförsäkringsgivare som ingår i gruppen (artikel 231.1) eller ansökan avser användning av en gruppbaserad intern modell även för beräkningen av solvenskapitalkravet för ett eller flera försäkringsföretag som ingår i gruppen (artikel 233.5). En ansökan om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag eller ett blandat finansiellt 32 holdingföretag. En snarlik reglering finns i kreditinstituts-direktivet . Där finns i artikel 129 regler om gruppbaserade ansökningar om att få använda enhetliga metoder för att beräkna kapitalkrav. De reglerna finns genomförda i 10 kap. 5 och 6 §§ kapitaltäckningslagen (se prop. 2006/07:5 s. 332–338). En ansökan om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell ska ges in till grupptillsynsmyndigheten (se artikel 231.1 andra stycket i Solvens II-direktivet). I detta avseende gäller alltså en annan ordning än om ansökan gäller en intern modell för ett försäkringsföretag som inte ingår i en grupp. I det fallet ska ansökan göras hos den tillsynsmyndighet som auktoriserat företaget i fråga (se skäl 86 till Solvens II-direktivet och dess artikel 112).

32 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstut, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG vad gäller extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat. 330

Det kan hända att ett enskilt försäkringsföretag som ingår i en grupp redan har fått tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av sitt solvenskapitalkrav när ansökan om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell lämnas in. För det fall ansökan avser tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell för beräkningen av det gruppbaserade solvenskapitalkravet måste ansökan innehålla en förklaring av hur den gruppbaserade interna modellen ska samordnas med den interna modell som finns på plats sedan tidigare (se artikel 327.6 a iv i Draft Implementing Measures Solvency II av den 31 oktober 2011). I den omvända situationen, att en gruppbaserad intern modell redan används för beräkningen av det gruppbaserade solvenskapitalkravet, kan det inte komma i fråga att godkänna en separat intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för ett enskilt företag som ingår i en grupp. Den lösning som Solvens II-direktivet erbjuder i det läget när ett bolag inom en grupp vill byta från standardformeln till en intern modell är att den gruppbaserade interna modellens användningsområde utsträcks till att även omfatta beräkningen av solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag som ingår i gruppen (se artikel 231.1 i Solvens IIdirektivet och artikel 328.3 i Draft Implementing Measures Solvency II av den 31 oktober 2011). När sammanläggnings- och avräkningsmetoden används kan det, som nämnts ovan, inte komma i fråga att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell. Däremot kan solvenskapitalkravet för de enskilda företag som ingår i gruppen beräknas med en intern modell, efter att tillstånd till det har getts. Om ansökan görs gemensamt av de försäkringsföretag och EESförsäkringsgivare som ingår i en grupp ska ansökan enligt artikel 233.5 handläggas i den ordning som följer av artikel 231, bl.a. ska ansökan ges in till grupptillsynsmyndigheten. Motsatsvis följer att en ansökan av ett enskilt företag inom en sådan grupp om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av det företagets solvenskapitalkrav ska handläggas enligt Solvens II-direktivets allmänna regler interna modeller (se artikel 112 i Solvens II-direktivet). Prövningen av de ansökningar som enligt artiklarna 231.1 och 233.5 ska göras hos grupptillsynsmyndigheten ska ske enligt en särskild ordning, som beskrivs i artikel 231.1–231.7. Processen har anpassats till den nya europeiska tillsynsordningen genom ändringar som gjorts i omnibus II-direktivet. Ändringarna innebär främst att Ceiops roll har övertagits av Eiopa. En viktig skillnad är att Eiopa har möjlighet att fatta ett bindande beslut i fråga om tillstånd till användning av en intern modell, medan Ceiops endast kunde avge rekommendationer. När en ansökan om tillstånd kommer in, ska grupptillsynsmyndigheten omedelbart underrätta och överlämna den fullständiga ansökan till de övriga medlemmarna av tillsynskollegiet. Enligt artikel 231.2 ska de behöriga myndigheter som berörs av en ansökan göra allt de kan för inom sex månader att nå fram till ett gemensamt beslut med anledning av ansökan. Om myndigheterna inte kan enas åligger det enligt artikel 231.6 grupptillsynsmyndigheten att själv besluta om tillstånd ska ges eller inte. Alla de berörda behöriga myndigheterna har möjlighet att inom den angivna sexmånadersperioden 331

hänskjuta ärendet till Eiopa för avgörande. Grupptillsynsmyndigheten ska då skjuta upp sitt beslut och avvakta Eiopas avgörande. Ett sådant avgörande är bindande och ska följas av de berörda behöriga myndigheterna. En snarlik ordning gäller i dag i fråga om ansökningar om tillstånd till användning av vissa metoder för kapitalkravsberäkning i kreditinstitut (se bl.a. artikel 129.1 i kreditinstitutsdirektivet i den lydelse 33 det fått genom artikel 9.15 a och 9.32 i det s.k. omnibus I-direktivet , prop. 2011/12:70 s. 66–68 och 10 kap. 6 § kapitaltäckningslagen). Solvens II-direktivets regler om interna modeller i gruppsammanhang bör i huvudsak införas i lag. Liksom frågan om val av metod för gruppsolvensberäkningen är frågor om tillstånd att inom en grupp använda en intern modell av principiell natur. De förutsättningar som ska gälla för tillståndsprövningen är också av stor betydelse för försäkringsföretagens riskhantering. En intern modell utgör en betydande investering för ett försäkringsföretag. Regleringen av interna modeller för enskilda försäkringsföretag föreslås också ske i lag. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligast med en lagreglering och inte, som utredningen föreslagit, en reglering i allt väsentligt på lägre nivå. Av FRL ska därför framgå att det gruppbaserade solvenskapitalkravet kan beräknas antingen med standardformeln eller med en intern modell, när konsolideringsmetoden används för gruppsolvensberäkningen. Det ska också anges i lag att en gruppbaserad intern modell även kan användas för beräkningen av solvenskapitalkravet för de enskilda försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen. Med förebild i kapitaltäckningslagen (se framför allt 10 kap. 6 § kapitaltäckningslagen) bör det regleras i FRL hur förfarandet ska utformas för prövningen av ansökningar om tillstånd att använda en gruppbaserad intern modell. Den regleringen ska även gälla då försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i en grupp där sammanläggnings- och avräkningsmetoden används för gruppsolvensberäkningen, ansöker om tillstånd till användning av en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet på företagsnivå (se artikel 233.5 i Solvens II-direktivet). I FRL ska därför anges att Finansinspektionen, när inspektionen har uppdrag att vara grupptillsynsmyndighet, ska ta emot nyss nämnda typer av tillståndsansökningar, vilket motsvarar artikel 231.1 och 233.5 i Solvens II-direktivet. I FRL ska vidare, efter mönster från 10 kap. 6 § kapitaltäckningslagen, tas in föreskrifter motsvarande 231.2–231.7 i Solvens II-direktivet, som beskriver i vilken ordning grupptillsynsmyndigheten, övriga berörda behöriga myndigheter samt Eiopa ska handlägga en tillståndsansökan avseende en intern modell i gruppsammanhang.

33 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EUav den 24 november 2010 om ändring av direktiven 98/26/EG, 2002/87/EG, 2003/6/EG, 2003/41/EG, 2003/71/EG, 2004/39/EG, 2004/109/EG, 2005/60/EG, 2006/48/EG, 2006/49/EG och 2009/65/EG, vad gäller befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten). 332

Det bör också anges särskilt i FRL att ett Finansinspektionen ska följa ett beslut av Eiopa med anledning av sådan ansökan, på samma sätt som detta i dag anges i kapitaltäckningslagen beträffande beslut av Europeiska bankmyndigheten (se 10 kap. 6 § tredje stycket kapitaltäckningslagen och prop. 2011/12:70 s. 67 f.). Det innebär att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet och en tillståndsansökan har prövats genom ett beslut av Eiopa, är förpliktad att fatta ett särskilt beslut av samma innehåll som Eiopas beslut. Eiopas beslut kan överklagas enligt artikel 60 i Eiopa-förordningen. Finansinspektionens motsvarande beslut kan överklagas till domstol i vanlig ordning. Två parallella processer rörande samma sak kan då föras. Om detta läge skulle uppkomma kan en rimlig ordning vara att den svenska domstolen förklarar målet vilande i avvaktan på att ett lagakraftvunnet avgörande föreligger med anledning av överklagandet av Eiopas beslut (a. prop. s. 68). När Finansinspektionen, tillsammans med sina systermyndigheter inom EES, deltar i prövningen av en ansökan om tillstånd till användning av en intern modell i gruppsammanhang, uppkommer frågan om vilket lands lag som ska tillämpas vid tillståndsprövningen. De ansökande företagen kan vara såväl försäkringsföretag som EES-försäkringsgivare. Som regeringen uttalat i samband med genomförandet av kreditinstitutsdirektivet (prop. 2006/07:5 s. 335) står det klart att Finansinspektionen, när inspektionen tar emot ansökan, i avsaknad av särskilda lagstadgade undantag ska tillämpa svenska regler. En förutsättning för att de behöriga myndigheterna gemensamt ska kunna komma överens om vilket beslut en ansökan ska föranleda – vilket krävs enligt artikel 231.2 i Solvens II-direktivet – är emellertid att de har flexibla ramar för sitt agerande. De måste kunna gå varandra till mötes när de nationella rättsreglerna ser olika ut. På samma sätt som skett i kapitaltäckningslagen (se prop. 2006/07:5 s. 336 och 337 och 10 kap. 5 § andra stycket kapitaltäckningslagen) bör därför Finansinspektionen kunna tillämpa utländsk rätt. Detta bör kunna ske fritt i de fall inspektionen inte har tagit emot ansökan och förhandlar om en ett gemensamt beslut med bl.a. grupptillsynsmyndigheten, som i det fallet inte är Finansinspektionen. När emellertid Finansinspektionen i egenskap av grupptillsynsmyndighet har tagit emot en ansökan bör samma begränsning för tillämpning av utländsk rätt gälla som enligt 10 kap. 5 § andra stycket kapitaltäckningslagen, dvs. att det krävs för en effektiv tillsyn över företagen i fråga. Möjligheten för Finansinspektionen att i vissa fall tillämpa utländsk rätt och de begränsningar som gäller i sådana fall bör framgå av FRL. En överenskommelse mellan Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som föranleds av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp, utgör en internationell överenskommelse. När det gäller överenskommelser om beslut med anledning av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell, framgår det direkt av FRL att inspektionen får ingå dem. Genom att ingå en överenskommelse om att en ansökan om tillstånd att använda en intern modell ska föranleda ett visst beslut, åtar sig inspektionen, när den är grupptillsynsmyndighet, att fatta ett nationellt beslut vars innehåll motsvarar innehållet i överenskommelsen. Den 333

internationella överenskommelsen är dock inte direkt bindande för de ansökande företagen utan det är först genom det nationella beslutet som rättsverkningar för företagen uppkommer. När Finansinspektionen har fattat ett beslut på grundval av en internationell överenskommelse, är beslutet på vanligt sätt bindande för den som det riktar sig till och ska kunna överklagas till domstol (se prop. 2005/06:45 s. 115 f., jfr bet. 2005/06FiU22 s. 12 f.) Om det inte är Finansinspektionen som är grupptillsynsmyndighet kommer beslut med anledning av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp att fattas av en behörig myndighet i ett annat land inom EES. Finansinspektionen kan då, om svenska företag ingår i den aktuella gruppen, delta vid tillståndsprövningen i form av samråd med grupptillsynsmyndigheten och övriga berörda behöriga myndigheter. Det beslut som sedan fattas ska dock gälla i Sverige på samma sätt som om det fattats av Finansinspektionen. Detta förhållande bör framgå av FRL, i likhet med vad som redan i dag är fallet enligt kapitaltäckningslagen (se 10 kap. 6 § femte stycket nämnda lag och prop. 2006/07:5 s. 338).

Åtgärder om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil I artikel 231.7, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, anges vilka åtgärder (bl.a. fastställande av kapitaltillägg) som de berörda tillsynsmyndigheterna får vidta, om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil. Av artikelns första stycke framgår att om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna finner att riskprofilen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som står under dess tillsyn avviker väsentligt från de antaganden som ligger bakom den interna modell som godkänts på gruppnivå, får den myndigheten i enlighet med artikel 37, så länge som företaget inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som myndigheten framfört, fastställa ett kapitaltillägg för försäkrings- eller återförsäkringsföretaget utöver det solvenskapitalkrav som blir resultatet med tillämpning av den interna modellen. Av andra stycket i samma artikel framgår att om ett sådant kapitaltillägg under särskilda omständigheter inte skulle vara en lämplig lösning, får tillsynsmyndigheten kräva att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt den standardformel som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1 och 2. I enlighet med artikel 37.1 a och c får tillsynsmyndigheten för detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag fastställa ett kapitaltillägg till solvenskapitalkravet utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln. Enligt tredje stycket ska tillsynsmyndigheten motivera sådana beslut som avses i första och andra styckena för såväl försäkringsföretaget som EES-försäkringsgivaren som för övriga medlemmar av tillsynskollegiet. För att genomföra artikel 231.7 första och andra styckena bör det införas en bestämmelse i FRL om att Finansinspektionen får vidta de åtgärder som framgår av artikeln, om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil. Däremot behöver artikel 334

231.7 tredje stycket – som innebär att åtgärderna ska motiveras för såväl försäkringsföretaget som medlemmarna i tillsynskollegiet – inte genomföras särskilt, eftersom det dels framgår av svensk rätt att en förvaltningsmyndighet är skyldig att motivera sina beslut, se 20 § förvaltningslagen (1986:223), dels, när det gäller motiveringsskyldigheten i förhållande till övriga medlemmar av tillsynskollegiet, följer av 14 kap. 3 § FRL.

Kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet Av artikel 232 första stycket i Solvens II-direktivet, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, framgår att vid avgörandet av om ett sammanställt solvenskapitalkrav på gruppnivå tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil ska grupptillsynsmyndigheten särskilt uppmärksamma de fall då sådana omständigheter som avses i artikel 37.1 a–d kan uppkomma på gruppnivå, särskilt i följande fall: – En särskild risk som föreligger på gruppnivå och som inte skulle täckas i tillräcklig grad med standardformeln eller den interna modell som tillämpas på grund av att de är svåra att kvantifiera. – Ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet som anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag ålagts av sina tillsynsmyndigheter i enlighet med artiklarna 37 och 231.7. Enligt artikel 232 andra stycket får, om det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå inte tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil, ett kapitaltillägg på gruppnivå beslutas. Av tredje stycket i samma artikel följer att artikel 37.1–37.5, tillsammans med de delegerade akter och tekniska standarder för genomförande som antagits i enlighet med artikel 37.6– 37.8 ska gälla i tillämpliga delar. För att genomföra artikel 232 bör det tas in en bestämmelse i FRL om att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, får besluta om kapitaltillägg till det gruppbaserade solvenskapitalkravet om detta kapitalkrav inte stämmer överens med gruppens riskprofil samt vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid denna bedömning.

18.1.13 Återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå och rapportering av resultatet av beräkningarna

Regeringens förslag: Den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska beräknas minst en gång per år. Beräkningarna ska utföras av ett försäkringsföretag, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. Resultatet av beräkningarna och väsentliga uppgifter som ligger till grund för dem ska regelbundet rapporteras till grupptillsynsmyndigheten. Det ansvariga försäkringsföretaget ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska 335

företaget göra en ny beräkning av detta krav och utan dröjsmål rapportera denna till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Finansinspektionen får under samma förutsättningar begära en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av rapporteringen om beräkningarna.

Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något lagförslag i denna del. Remissinstanserna kommenterar inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 219.1 första stycket i Solvens II-direktivet, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, framgår att grupptillsynsmyndigheten ska se till att beräkningarna av den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet utförs minst en gång per år, av försäkringsföretaget eller återförsäkringsföretaget, försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget med ägarintresse. Enligt andra stycket i artikel 219.1 ska relevanta data för beräkningen och beräkningens resultat lämnas till grupptillsynsmyndigheten av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget med ägarintresse eller av det företag i gruppen som grupptillsynsmyndigheten utsett efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och med gruppen själv. Enligt artikel 219.2 första stycket ska försäkringsföretaget, återförsäkringsföretaget, försäkringsholdingföretaget och det blandade finansiella holdingföretaget fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senast rapporterade solvenskapitalkravet på gruppnivå, ska en förnyad beräkning av detta krav göras utan dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten. Av andra stycket i artikel 219.2. följer att om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, får grupptillsynsmyndigheten kräva en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet på gruppnivå. Av artikel 218.4 i Solvens II-direktivet (solvenstillsyn på gruppnivå) följer att grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens granskningsprocess enligt kapitel III av kraven i artikel 218.2 och 218.3 och att artiklarna 136 och 138.1–138.4 ska gälla i tillämpliga delar. I artikel 218.2 anges att i det fall som avses i artikel 213.2 a ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintressen säkerställer att gruppen har tillgång till en medräkningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för gruppen, beräknat enligt underavsnitten 2, 3 och 4. Enligt artikel 218.3 ska, i det fall som avses i artikel 213.2 b, medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp säkerställer att gruppen har tillgång till en medräk- 336

ningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för gruppen, beräknat enligt underavsnitt 5. Enligt artikel 218.5 ska grupptillsynsmyndigheten så snart som företaget med ägarintresse har konstaterat och informerat grupptillsynsmyndigheten om att solvenskapitalkravet inte längre uppfylls eller att det finns risk för att det kommer att underskridas under de närmaste tre månaderna, informera övriga tillsynsmyndigheter inom tillsynskollegiet, vilket ska analysera gruppens situation. För att genomföra artikel 219 samt artikel 218.4 och 218.5 bör det föras in en bestämmelse i FRL om återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå och rapportering av resultatet av beräkningarna som motsvarar artiklarna, med undantag för regeln i artikel 218.4 om att grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens granskningsprocess, som inte bedöms föranleda något genomförande. Det bör även föras in bestämmelser i FRL om fortlöpande övervakning av solvenskapitalkravet för gruppen och ny beräkning om riskprofilen förändrats väsentligt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i samt omfattningen och fullgörandet av den regelbundna rapporteringen om beräkningarna.

18.2 Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning

18.2.1 Inledning

Vid förhandlingarna av Solvens II-direktivet fanns länge ett förslag om grupptillskott, vilket starkt förenklat innebar att dotterföretag i en grupp i sin kapitalbas kunde tillgodoräkna sig åtaganden om tillskott från moderföretaget, givet att kapitalkraven uppfylldes på gruppnivå. Detta förslag fullföljdes inte. Grunden i systemet finns kvar genom bestämmelser om att grupper som uppfyller särskilda krav på bl.a. centraliserad riskhantering ges möjlighet att ansöka om att omfattas av ett särskilt samrådsförfarande mellan tillsynsmyndigheter, en särskild tillsynsordning (se artiklarna 236–243 i Solvens II-direktivet). Det finns inte någon motsvarande reglering i FRL i dag. Alla grupper måste som framgått ovan ha en enhetlig riskhantering inom gruppen. De grupper som samtidigt uppfyller vissa ytterligare villkor kan ansöka om att få omfattas av särskild tillsynsordning vilket innebär att ett särskilt samrådsförfarande ska tillämpas mellan tillsynsmyndigheterna inom tillsynskollegiet. Särskild tillsynsordning innebär att den tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över ett enskilt försäkringsföretag som är dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning inte kan besluta självständigt i vissa frågor. En sådan tillsynsmyndighet ska i stället lämna förslag till tillsynskollegiet och beslut ska normalt fattas enligt efter överenskommelse inom kollegiet. Samrådsförfarandet ska tillämpas i vissa särskilt reglerade situationer. Det är till exempel frågan om vilka åtgärder som tillsynsmyndigheten ska 337

vidta för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp eller då dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln samt åtgärder om solvenskapitalkravet inte uppfylls. Flera villkor måste vara uppfyllda för att beslut om särskild tillsynsordning ska få fattas. Dotterföretaget får för det första inte vara undantaget från grupptillsynen. Vidare krävs att gruppen har fått ett godkännande om att göra en gruppgemensam egen risk- och solvensbedömning, att gruppen fått godkännande att lämna en gemensam rapport om solvens och finansiell ställning samt även att dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll. Av artikel 243 i Solvens II-direktivet framgår att bestämmelserna om särskild tillsynsordning även är tillämpliga på försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Det framgår inte närmare av Solvens II-direktivet vad som avses med att ett dotterföretag ska omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll för att gruppen ska få omfattas av det särskilda samrådsförfarandet. Utredningen har föreslagit att stora delar av artiklarna 236–238, 240 och 243 genomförs i lag, men bedömt att artikel 239 bör genomföras i förordning. Utredningen har inte lämnat några förslag avseende de delar av artiklarna 237 och 238 som innehåller bestämmelser om hänskjutande av frågan till Eiopa. Inte heller har utredningen lämnat förslag som anger de tidsramar inom vilka överenskommelser ska träffas eller hänskjutande ska ske. Regeringen gör bedömningen att den övervägande delen av Solvens IIdirektivets bestämmelser om särskild tillsynsordning i artiklarna 236–243 bör genomföras i lag. Även om mindre delar av direktivartiklarna endast reglerar sådana samarbetsskyldigheter som redan i dag gäller på grund av 14 kap. 3 § FRL, bör även de delarna i viss utsträckning genomföras i lag. Detta bör göras för att innebörden av den särskilda tillsynsordningen ska bli tydlig. Det är även viktigt att bestämmelserna om hänskjutande kan kopplas till den ordning för samarbete och beslutsfattande som den är avsedd att komplettera.

18.2.2 Ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelser om särskild tillsynsordning. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen. Då Finansinspektionen mottagit en sådan ansökan ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av artiklarna 236, 237.1 andra stycket och 243 i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelserna i artiklarna 238 och 239. Ansökan ska ges in till den tillsynsmyndighet auktoriserat dotterföretaget som i sin tur utan dröjsmål ska överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet. Bestämmelser motsvarande artiklarna 236, 237.1 andra stycket och 243 bör genomföras i lag. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES som är moderföretag till ett försäkringsföretag får ansöka om tillstånd för dotterföretag att omfattas av bestämmelser om särskild tillsynsordning. Ansökan ska ges in till Finansinspektionen. Då Finansinspektionen mottagit en sådan ansökan ska inspektionen utan dröjsmål överlämna den till övriga medlemmar i tillsynskollegiet.

18.2.3 Beslut om särskild tillsynsordning

Regeringens förslag: När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet ska inspektionen inom tre månader från den dag då alla medlemmar i tillsynskollegiet fått del av en ansökan komma överens med övriga myndigheter i tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas. Finansinspektionen ska fatta beslut i enlighet med överenskommelsen. Ett beslut om tillstånd om särskild tillsynsordning får fattas endast under förutsättning att 1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att undanta dotterföretaget från grupptillsyn, 2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda behöriga myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget, 3. moderföretaget har fått godkännande att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och 4. moderföretaget har fått godkännande att offentligöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. 339

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 237.1 första stycket i Solvens II-direktivet, som liksom övriga delar av artikeln har fått en ny lydelse genom omnibus II-direktivet, framgår att de berörda tillsynsmyndigheterna inom tillsynskollegiet i fråga om ansökningar om tillstånd att omfattas av bestämmelserna i artiklarna 238 och 239 ska samarbeta fullt ut för att besluta om huruvida det tillstånd som söks ska meddelas eller ej samt för att fastställa eventuella särskilda villkor som ska gälla för det. Av artikel 237.2 framgår att de berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom tre månader från den dag då samtliga tillsynsmyndigheter i kollegiet mottog den fullständiga ansökan. Vidare framgår av artikel 237.5 att om de berörda tillsynsmyndigheterna har fattat ett gemensamt beslut ska den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget tillhandahålla sökanden ett beslut där skälen till fullo anges. Detta gemensamma beslut ska betraktas som avgörande och tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Av artikel 236 i Solvens II-direktivet framgår vilka villkor som ska vara uppfyllda för att ansökan om att omfattas av det särskilda samrådsförfarandet mellan tillsynsmyndigheterna i tillsynskollegiet ska kunna godkännas. Det första kravet är att grupptillsynsmyndigheten inte får ha beslutat att undanta dotterföretaget från grupptillsynen. Det andra är att dotterföretaget ska omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll och att de berörda tillsynsmyndigheterna ska ha förvissat sig om att moderföretaget visar ansvarsfullhet i ledningen av dotterföretaget. Det tredje kravet är att moderföretaget måste ha fått godkännande från grupptillsynsmyndigheten att få göra en enda risk- och solvensbedömning på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget. Det fjärde kravet är att moderföretaget ska ha fått godkännande att offentligöra en enda rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget. Bestämmelser motsvarande artiklarna 236, 237.1 första stycket och 237.2 samt artikel 237.5 bör genomföras i lag. Emellertid behöver det inte särskilt anges i lag att beslutet om särskild tillsynsordning ska innehålla skälen för beslutet (se artikel 237.5), eftersom detta redan följer av 20 § förvaltningslagen.

18.2.4 Innebörden av särskild tillsynsordning

Regeringens förslag: Ett moderföretag som fått tillstånd för ett dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning ska beräkna solvenskapitalkravet för dotterföretaget enligt särskilda bestämmelser. Beräkningarna ska inte påverka tillämpningen av bestämmelserna om tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 238.1 i Solvens IIdirektivet framgår att solvenskapitalkravet för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning ska beräknas enligt artikel 238.2, 238.4 och 238.5 samt att beräkningarna inte ska påverka tillämpningen av artikel 231. Bestämmelserna i artikel 238.2, 238.4 och 238.5 innehåller närmare reglering av å tgärder för det fallet att dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp och hur tillsynsmyndigheterna ska verka för att komma överens samt hur de kan hänskjuta vissa frågor till Eiopa. Artikel 231 innehåller reglering av användning av interna modeller inom en grupp. Även om artikel 238 delvis är av rent upplysande karaktär bör en bestämmelse med motsvarande innehåll genomföras i lag.

18.2.5 Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp

Regeringens förslag: Om solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag som är ett dotterföretag beräknas med en intern modell, får Finansinspektionen, om inspektionen mottagit ansökan, i vissa fall, lämna ett förslag till övriga medlemmar i tillsynskollegiet om att det ska fastställas ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som följer av en tillämpning av den interna modellen. Finansinspektionen får föreslå ett sådant kapitaltillägg endast under vissa förutsättningar. Om ett kapitaltillägg på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen i stället föreslå att dotterföretaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 238.2 i Solvens IIdirektivet följer att om solvenskapitalkravet för ett dotterföretag beräknas med en intern modell som godkänts på gruppnivå i enlighet med artikel 231, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från denna interna modell får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfredsställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som den framfört, i sådana fall som avses i artikel 37 föreslå att det fastställs ett kapitaltillägg för detta dotterföretag utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av modellen. Om under särskilda omständigheter ett sådant kapitaltillägg inte skulle vara någon lämplig lösning får det krävas att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardformeln. Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskollegiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och tillsynskollegiet. Bestämmelser motsvarande artikel 238.2 bör genomföras i lag.

18.2.6 Åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln

Regeringens förslag: Om solvenskapitalkravet för ett dotterföretag beräknas med en standardformel får Finansinspektionen, om inspektionen mottagit ansökan, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring. Finansinspektionen får lämna ett sådant förslag endast under vissa förutsättningar. Finansinspektionen får under de förutsättningar som anges i första stycket föreslå ett kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 238.3 i Solvens IIdirektivet följer att om solvenskapitalkravet för ett dotterföretag beräknas med standardformeln, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfredsställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som den framfört, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används vid beräkningen enligt standardformeln av parametrar som är specifika för dessa företag när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med artikel 110. Bestämmelser motsvarande artikel 238.2 bör genomföras i lag.

18.2.7 Beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska för dotterföretaget och tillsynskollegiet redovisa skälen för de förslag till åtgärder inspektionen lämnar i de fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp eller då dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln. Finansinspektionen ska komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna. Finansinspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag : Av artikel 238.2 sista meningen och 238.3 andra stycket i Solvens II-direktivet följer att tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag enligt respektive artikel i tillsynskollegiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och tillsynskollegiet. Av artikel 238.4, i den lydelse den fått genom omnibus II-direktivet, följer att tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att nå en överenskommelse om ett förslag från den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget eller om eventuella andra åtgärder. Vidare anges i artikeln att överenskommelsen ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. En bestämmelse motsvarande artikel 238.2 sista meningen och 238.3 andra stycket samt 238.4 bör genomföras i lag.

18.2.8 Åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt

Regeringens förslag: Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den åtgärdsplan som dotterföretaget efter föreläggande överlämnat till inspektionen, för att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet. Åtgärderna ska inte påverka tillämpningen motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag. Finansinspektionen ska inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 239.1 första stycket i Solvens II-direktivet ska, i de fall där solvenskapitalkravet inte efterlevs och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 138, den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den åtgärdsplan som framlagts av dotterföretaget, för att inom sex månader efter konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevts, återupprätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel eller reducera sin riskprofil så att solvenskapitalkravet uppfylls. Enligt artikel 239.1 andra stycket ska tillsynskollegiet göra allt det kan för att komma överens om tillsynsmyndighetens förslag till godkännande av åtgärdsplan inom fyra månader från det datum då den bristande efterlevnaden av solvenskapitalkravet konstaterades. En bestämmelse motsvarande artikel 239.1 första och andra styckena bör genomföras i lag. 343

Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den åtgärdsplan som dotterföretaget efter föreläggande överlämnat till inspektionen, för att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande åter uppfylla solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska även lämna ett förslag till godkännande av planen till tillsynskollegiet. Åtgärderna ska inte påverka tillämpningen motsvarande bestämmelser som gäller för tillsynen av ett enskilt försäkringsföretag. Finansinspektionen ska inom fyra månader från dagen då bristen konstaterades träffa en överenskommelse inom tillsynskollegiet om inspektionens förslag till godkännande av åtgärdsplanen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

18.2.9 Åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning, ska inspektionen utan dröjsmål underrätta tillsynskollegiet och lämna förslag på hur försämringarna kan åtgärdas. De föreslagna åtgärderna ska diskuteras i tillsynskollegiet om det inte föreligger en krissituation. Finansinspektionen ska inom en månad från underrättelsen komma överens med övriga myndigheter inom tillsynskollegiet om vilket beslut som ska fattas med anledning av de föreslagna åtgärderna.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Det följer av artikel 239.2 första stycket i Solvens II-direktivet att när den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena ska myndigheten utan dröjsmål underrätta tillsynskollegiet om de åtgärder som föreslås. Med undantag av krissituationer, ska tillsynskollegiet diskutera vilka åtgärder som ska vidtas. Av artikel 239.2 andra stycket framgår att tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att inom en månad från underrättelsen komma överens om tillsynsmyndighetens förslag om de åtgärder som ska vidtas. En bestämmelse motsvarande artikel 239.2 första och andra styckena bör genomföras i lag.

18.2.10 När en överenskommelse om åtgärdsplan inte kan träffas

Regeringens förslag: Om en överenskommelse om åtgärder för det fall att solvenskapitalkravet inte uppfylls eller vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretags inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta ett beslut om godkännande av åtgärdsplanen. Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter inom tillsynskollegiet som kommit till uttryck under perioden.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Det följer av artikel 239.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet att om inget beslut om åtgärdsplan fattats, enligt 239.2 andra stycket, i tillsynskollegiet ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget fatta ett eget beslut, med vederbörlig hänsyn till synpunkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet. En bestämmelse motsvarande artikel 239.2 tredje stycket bör genomföras i lag. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om en överenskommelse om åtgärder för det fall att solvenskapitalkravet inte uppfylls eller vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretags inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta ett beslut om godkännande av åtgärdsplanen. Beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter inom tillsynskollegiet som kommit till uttryck under perioden.

18.2.11 Åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt

Regeringens förslag: Om ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning inte uppfyller minimikapitalkravet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål till tillsynskollegiet överlämna den finansiella saneringsplan som dotterföretaget överlämnat till inspektionen för godkännande. Finansinspektionen ska även informera tillsynskollegiet om varje åtgärd som dotterföretaget ska vidta för att åter uppfylla minimikapitalkravet.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av art 239.3 i Solvens II-direktivet följer att i de fall där minimikapitalkravet inte efterlevs ska den 345

tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskollegiet vidarebefordra den kortfristiga finansiella saneringsplan som framlagts av dotterföretaget för att, inom tre månader efter konstaterandet av att minimikapitalkravet inte efterlevts, återupprätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker minimikapitalkravet eller reducera sin riskprofil så att minimikapitalkravet uppfylls. Detta ska ske utan att det påverkar tillämpningen av artikel 139. Tillsynskollegiet ska även informeras om varje åtgärd som vidtas för att genomdriva minimikapitalkravet på dotterföretagsnivå. En bestämmelse motsvarande artikel 239.3 bör genomföras i lag.

18.2.12 Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om ansökningar

Regeringens förslag: Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör ansökan om särskild tillsynsordning till Europeiska försäkringsoch tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa), om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med övriga berörda behöriga myndigheter i frågan. Frågan får inte hänskjutas till Eiopa efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats. Om ett sådant ärende hänskjutits till Eiopa och det beslut som föreslås av en panel där avvisas ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av art 237.3 i Solvens II-direktivet, i den lydelse den fått genom omnibus II-direktivet, följer av första stycket att om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna inom den period på tre månader som avses i artikel 237.2 har hänskjutit ärendet till Eiopa i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, ska grupptillsynsmyndigheten uppskjuta sitt beslut och invänta ett eventuellt beslut som får fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Eiopa ska enligt artikel 237.3 andra stycket fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eiopa efter det att tremånadersperioden har löpt ut, eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Enligt artikel 237.3 tredje stycket gäller att om det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna, 41.2 och 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010 avvisas ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet. Beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Denna tremånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperiod i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen. En bestämmelse motsvarande artikel 239.3 bör genomföras i lag med undantag för den första meningen i direktivartikelns andra stycke som 346

endast riktar sig till Eiopa och som därför inte ska genomföras i nationell rätt.

18.2.13 Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om åtgärdsförslag

Regeringens förslag: Finansinspektionen eller en behörig myndighet får hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) om inspektionen inte i angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten 1. om ett förslag om kapitaltillägg eller beräkning av solvenskapitalkrav enligt standardformeln, 2. om ett förslag att ersätta en undergrupp av parametrar eller att besluta om kapitaltillägg för dotterföretaget utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av standardformeln, 3. om godkännande eller förlängning av en åtgärdsplan då solvenskapitalkravet inte uppfylls, eller 4. om godkännande av föreslagna åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag. Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte i angiven tid kan komma överens om ett sådant åtgärdsförslag med den behöriga myndighet som auktoriserat en EES-försäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning får inspektionen hänskjuta ärendet till Eiopa. Gäller ärendet ett förslag enligt 1 eller 2 ovan får det hänskjutas till Eiopa inom en månad från inspektionens förslag. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 2 eller 3 ovan till Eiopa om det föreligger en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden eller enmånadsperioden inom vilken överenskommelse ska träffas inom tillsynskollegiet löpt ut.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag : Av artikel 238.5 i Solvens IIdirektivet i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet framgår att om tillsynsmyndigheten och grupptillsynsmyndigheten är av skiljaktig mening angående förslag som avses i artikel 238.2–238.4 får endera tillsynsmyndigheten inom en månad från tillsynsmyndighetens förslag hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I det fallet får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats i den artikeln, och ska fatta sitt beslut inom en månad från hänskjutandet. Denna period på en månad ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i artikel 19.2 i den förordningen. Frågan får inte hänskjutas till Eiopa efter det att den tidsfrist som avses i detta stycke har löpt ut, eller efter det att en överenskommelse har uppnåtts inom tillsynskollegiet i enlighet med 347

artikel 238.4. Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat detta dotterföretag ska uppskjuta sitt beslut och invänta ett eventuellt beslut som kan fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Det beslutet ska betraktas som avgörande och ska tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering. Beslutet ska översändas till dotterföretaget och till tillsynskollegiet. Av artikel 239.4 i Solvens II-direktivet i den lydelse artikeln fått genom omnibus II-direktivet, framgår att tillsynsmyndigheten eller grupptillsynsmyndigheten får hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 när de är av skiljaktiga meningar 1. om godkännandet av återhämtningsplanen, inklusive varje förlängning av denna, inom den fyramånadersperiod som avses i punkt 1, eller 2. om godkännandet av de föreslagna åtgärderna inom den period på en månad som avses i punkt 2. I de fallen får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom den artikeln, och ska fatta sitt beslut inom en månad från hänskjutandet. Ärendet får inte hänskjutas till Eiopa 1. efter det att den period på fyra månader respektive en månad som avses i första stycket har löpt ut, 2. efter det att en överenskommelse har nåtts inom tillsynskollegiet i enlighet med punkt 1 andra stycket eller punkt 2 andra stycket, 3. i krissituationer som avses i punkt 2. En gemensam bestämmelse motsvarande artiklarna 238.5 och 239.4 bör genomföras i lag bortsett från de delar som uteslutande riktar sig till Eiopa och som därför inte ska genomföras. En särskild bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att skjuta upp sitt beslut om hänskjutande skett bör genomföras. Se följande avsnitt angående denna bestämmelse som motsvarar artiklarna 237.3, 238.5 andra och tredje styckena samt 239.4.

18.2.14 Finansinspektionen ska skjuta upp sitt beslut om hänskjutande skett

Regeringens förslag: Om ett ärende inom ramen för särskild tillsynsordning hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa), ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Eiopa kan komma att fatta. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Eiopa.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 237.3, 238.5 andra och tredje styckena och 239.4 femte stycket i Solvens II-direktivet, i den 348

lydelse artiklarna fått genom omnibus II-direktivet, framgår på samma sätt i alla tre artiklarna att om hänskjutande skett till Eiopa ska grupptillsynsmyndigheten respektive den tillsynsmyndighet som har auktoriserat det berörda dotterföretaget uppskjuta sitt beslut och invänta ett eventuellt beslut som får fattas av Eiopa i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen. Det framgår även att den myndigheten ska fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut. En bestämmelse motsvarande artiklarna 237.3, 238.5 andra och tredje styckena samt 239.4 femte stycket bör genomföras i lag. När det gäller artikel 238 och 239 finns även krav på att beslutet ska innehålla en fullständig motivering och att det ska översändas till dotterföretaget och till tillsynskollegiet. I dessa delar behöver artiklarna inte genomföras eftersom skyldigheterna i dessa avseenden följer av förvaltningslagens 20 § när det gäller det berörda dotterföretaget. Att Finansinspektionen i förhållandet till andra behöriga myndigheter är skyldig att följa alla bestämmelser i Solvens II-direktivet om samarbete mellan myndigheter, däri inbegripet skyldigheten att sända ett motiverat beslut till tillsynskollegiet följer redan av 14 kap. 3 § FRL.

18.2.15 Upphörande av särskild tillsynsordning

Regeringens förslag: Ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning ska upphöra att gälla om villkoret att dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt att de berörda behöriga myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget inte uppfylls och bristen inte åtgärdas inom rimlig tid eller någon annat av villkoren för beslutet inte längre är uppfyllda.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 första stycket i Solvens II-direktivet följer att det som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska upphöra att gälla i följande fall: 1. om det villkor som avses i artikel 236 a inte längre uppfylls. 2. om det villkor som avses i artikel 236 b inte längre uppfylls och gruppen inte på nytt uppfyller villkoret inom rimlig tid, eller 3. om villkoren i artikel 236 c och d inte längre uppfylls. En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 första stycket bör genomföras i lag.

18.2.16 Omedelbar underrättelse om ett dotterföretag undantas från grupptillsyn

Regeringens förslag: När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet ska inspektionen omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten och moderföretaget om inspektionen beslutar att undanta ett dotterföretag från grupptillsyn. 349

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 andra stycket i Solvens II-direktivet följer att om det villkor som avses i artikel 236 a inte längre uppfylls ska grupptillsynsmyndigheten om myndigheten, efter samråd med tillsynskollegiet, beslutar att inte längre låta dotterföretaget ingå i den grupptillsyn den utför, omedelbart underrätta den berörda tillsynsmyndigheten och moderföretaget. En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 första stycket bör genomföras i lag. Skyldigheten för Finansinspektionen att samråda innan ett sådant beslut följer även av artikel 214.2 som genomförs i annat sammanhang.

18.2.17 Moderföretagets åtgärder vid bristande uppfyllelse av villkoren för särskild tillsynsordning

Regeringens förslag: Moderföretaget för ett dotterföretag som omfattas av särskild tillsynsordning ansvarar för att förutsättningarna för att omfattas av särskild tillsynsordning är uppfyllda. Om villkoren inte uppfylls, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och den berörda behöriga myndigheten för dotterföretaget. Moderföretaget ska även lägga fram en plan för att åtgärda den bristande uppfyllelsen inom rimlig tid.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 tredje stycket i Solvens II-direktivet följer att i fall enligt artikel 236 b–d ska moderföretaget ansvara för att se till att villkoren uppfylls fortlöpande. Om villkoren inte efterlevs, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta grupptillsynsmyndigheten och tillsynsmyndigheten för det berörda dotterföretaget. Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efterlevnaden inom rimlig tid. En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 tredje stycket bör genomföras i lag.

18.2.18 Finansinspektionens kontroll av villkoren för särskild tillsynsordning

Regeringens förslag: När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen minst en gång per år kontrollera att villkoren som gäller för en särskild tillsynsordning är uppfyllda. Inspektionen ska även kontrollera detta på begäran av en berörd behörig myndighet, om den myndigheten har skäl att befara att något av villkoren inte längre uppfylls. Om Finansinspektionen vid kontroll finner brister i uppfyllelsen ska inspektionen kräva att moderföretaget lägger fram en handlingsplan för att åtgärda bristen inom rimlig tid.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 fjärde och femte styckena i Solvens II-direktivet följer att grupptillsynsmyndigheten utan att det påverkar tillämpningen av tredje stycket minst en gång per år på eget initiativ ska kontrollera att villkoren i artikel 236 b–d fortfarande efterlevs. Grupptillsynsmyndigheten ska också genomföra sådan kontroll på begäran av den berörda tillsynsmyndigheten om denna har betydande skäl att befara att något av villkoren inte längre efterlevs. Om brister påvisas under kontrollen, ska grupptillsynsmyndigheten kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att återställa efterlevnaden inom rimlig tid. En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 fjärde och femte styckena bör genomföras i lag.

18.2.19 Underrättelse om en åtgärdsplan är otillräcklig eller inte genomförs i rimlig tid

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen bedömer att en åtgärdsplan som lagts fram av ett moderföretag är otillräcklig eller om en sådan handlingsplan inte genomförs i rimlig tid, ska inspektionen betrakta detta som bristande uppfyllelse av villkoren för särskild tillsynsordning och omedelbart underrätta den berörda behöriga myndigheten.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.1 sjätte stycket i Solvens II-direktivet följer att om grupptillsynsmyndigheten, efter att ha rådfrågat tillsynskollegiet, bedömer att den plan som avses i artikel 240.1 tredje eller femte stycket är otillräcklig eller senare finner att den inte genomförs inom överenskommen tid, ska den dra slutsatsen att det villkor som avses i artikel 236 b–d inte längre efterlevs och omedelbart underrätta den berörda tillsynsmyndigheten om detta. 351

En bestämmelse motsvarande artikel 240.1 sjätte stycket bör genomföras i lag.

18.2.20 Ny ansökan för det fall att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla

Regeringens förslag: Om ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla för att villkoren för beslutet inte längre är uppfyllda, får moderföretaget lämna in en ny ansökan om tillstånd till att dotterföretaget ska omfattas av särskild tillsynsordning. Om ansökan leder till beslut om sådant tillstånd, ska bestämmelserna som särskild tillsynsordning tillämpas på nytt.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 240.2 i Solvens IIdirektivet följer att den ordning som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska tillämpas på nytt om moderföretaget lämnar in en ny ansökan och erhåller ett gynnsamt beslut enligt förfarandet i artikel 237. En bestämmelse motsvarande artikel 240.2 bör genomföras i lag.

18.2.21 Tillämplig lag vid prövningen av ansökningar

Regeringens förslag: När Finansinspektionen prövar en ansökan om särskild tillsynsordning tillämpas svensk rätt. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

Utredningen har inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Frågan om tillämplig lag är inte reglerad i Solvens II-direktivet. Det bör dock i lag införas en bestämmelse som reglerar den frågan samt anger i vilken utsträckning utländsk lag får tillämpas. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande När Finansinspektionen prövar en ansökan om särskild tillsynsordning tillämpas svensk rätt. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

18.2.22 Beslut av behörig myndighet inom EES

Regeringens förslag: Ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan eller ett förslag inom ramen för den särskilda tillsynsordningen gäller i Sverige. Beslutet är bindande för de berörda företagen och för Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Utredningen har inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Vissa bestämmelser i Solvens IIdirektivet anger uttryckligen att Finansinspektionen ska följa vissa beslut av behöriga myndigheter inom EES. Det bör dock genom en generell bestämmelse i lag tydliggöras vilken verkan sådana beslut har. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande Ett beslut som fattats av en behörig myndighet inom EES efter en överenskommelse med anledning av en ansökan eller ett förslag inom ramen för den särskilda tillsynsordningen gäller i Sverige. Beslutet är bindande för de berörda företagen och för Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

18.3 Åtgärder för att underlätta grupptillsyn

18.3.1 Internationellt samarbete och utbyte av information mellan tillsynsmyndigheter

Regeringens förslag: En definition av tillsynskollegium införs i försäkringsrörelslagen. Dessutom bör det i lag införas en bestämmelse som reglerar möjligheten för medlemmar av tillsynskollegiet att hänskjuta tvistiga frågor till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Motsvarande möjlighet att hänskjuta bör införas för den situationen att behörig myndighet inte har meddelat relevanta uppgifter eller en begäran om samarbete, särskilt för att utbyta relevanta uppgifter, har avslagits eller inte föranlett någon reaktion inom två veckor. Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om skyldighet för tillsynsmyndigheter att samarbeta och utbyta information ryms inom befintlig lagreglering. Detsamma gäller direktivets bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt vid grupptillsyn och bestämmelserna om samarbete med tillsynsmyndigheter i tredje länder.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att Finansinspektionen i lag ska åläggas en skyldighet att inrätta ett tillsynskollegium när inspektionen är grupptillsynsmyndighet samt att det i lag ska regleras vilka myndigheter som ska ingå i tillsynskollegiet. Utredningen föreslår även en ny bestämmelse i FRL som ska ålägga Finansinspektionen att i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med övriga myndigheter i den utsträckning som följer av FRL. Vidare föreslår 353

utredningen att de bestämmelser i Solvens II-direktivet som behandlar samarbetet inom tillsynskollegier, grupptillsynsmyndighetens arbetsuppgifter samt samarbetet med Eiopa och tredjeland ska regleras i föreskrifter från regeringen i de delar de riktar sig helt till tillsynsmyndigheter. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Samarbete och utbyte av information enligt gällande rätt Enligt 14 kap. 3 § FRL är Finansinspektionen skyldig att samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Det innebär att alla sådana skyldigheter avseende samarbete och informationsutbyte i direktiv på försäkringsområdet omfattas (se prop. 1992/93:257 s. 201). Finansinspektionen har således en skyldighet att samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter enligt artiklarna därom i Solvens II-direktivet. I dessa delar kommer det därför generellt inte att krävas några särskilda lagstiftningsåtgärder.

Tillsynskollegier och hänskjutande till Eiopa Begreppet tillsynskollegium definieras i artikel 212.1 e i Solvens IIdirektivet som en permanent men flexibel struktur för samarbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Definitionen får betydelse främst för delar av den tämligen ingående regleringen av hur samarbete ska ske mellan myndigheter i artiklarna 236–240, 247–253 och 260–263 i Solvens II-direktivet. Enligt artikel 248.2 och 248.3 ska ett tillsynskollegium inrättas, under ordförandeskap av grupptillsynsmyndigheten, för att underlätta grupptillsynsuppgifterna. Syftet beskrivs vara att åstadkomma samstämmighet i processerna för samarbete, informationsutbyte och samråd bland tillsynsmyndigheterna. Av artikeln framgår även vilka myndigheter som har rätt att delta, hur arbetet ska fördelas och att verksamheten ska baseras på så kallade samordningsöverenskommelser. Att Finansinspektionen har att beakta Solvens II-direktivets bestämmelser om tillsynskollegier följer som konstaterats ovan av 14 kap. 3 § FRL. I förarbetena till kapitaltäckningslagen har, med hänvisning till bestämmelser motsvarande 14 kap. 3 § FRL, bedömningen gjorts att reglering av samarbete inom tillsynskollegier ryms inom befintlig lagreglering (prop. 2010/11:110 s. 84 och 85). Samarbetsskyldigheterna i artikel 248.2 och 248.3 ryms inom befintlig reglering och bör inte, som utredningen föreslagit, regleras särskilt i FRL. I artiklarna 248.2–248.5 regleras möjligheten för medlemmar av tillsynskollegiet att hänskjuta tvistiga frågor till Eiopa. Dessa bestämmelser bör genomföras i lag. Av artikel 249.1 a, i den lydelse artikeln fått genom omnibus IIdirektivet, framgår att när en tillsynsmyndighet inte har meddelat relevanta uppgifter eller en begäran om samarbete, särskilt för att utbyta 354

relevanta uppgifter, har avslagits eller inte föranlett någon reaktion inom två veckor, får tillsynsmyndigheterna hänskjuta ärendet till Eiopa. När ärendet hänskjuts dit får Eiopa, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 258 i EUF-fördraget, agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. En bestämmelse motsvarande artikel 249.1 a bör genomföras i lag. För att underlätta utformningen av de relativt omfattande bestämmelserna i direktivet om samarbete mellan tillsynsmyndigheter bör även en definition av tillsynskollegium införas i FRL.

Särskilt samarbete och utbyte av information, artiklarna 249–252 Enligt Solvens II-direktivets artikel 249 ska tillsynsmyndigheterna och grupptillsynsmyndigheten för försäkringsföretag och återförsäkrings– företag i en grupp ha ett nära samarbete och utbyta information. Skyldigheterna gäller generellt men preciseras närmare för vissa situationer. Till exempel gäller vid närmare angivna överträdelser av solvenskapitalkravet att de ansvariga myndigheterna omedelbart ska kalla samtliga berörda tillsynsmyndigheter till ett möte. Bestämmelsen i artikel 250 ålägger tillsynsmyndigheter en skyldighet att samråda med andra tillsynsmyndigheter i vissa frågor innan de fattar beslut som har betydelse för de andra myndigheternas tillsyn. Enligt artikel 251 får grupptillsynsmyndigheten uppmana tillsynsmyndigheter att inhämta viss information från företag och vidarebefordra den till grupptillsynsmyndigheten. Artikel 252 reglerar samarbete med tillsynsmyndigheter som ansvarar för kreditinstitut och värdepappersföretag. Även dessa närmare preciserade skyldigheter om samarbete och utbyte av information i Solvens II-direktivet är Finansinspektionen skyldig att beakta på grund av 14 kap. 3 § FRL. Artikel 249–252 ryms därför inom befintlig lagreglering. Motsvarande bedömningar har gjorts i tidigare lagstiftningsärende (prop. 2005/06:45 s. 153–156). Det saknas även anledning att, som utredningen föreslagit, i en särskild bestämmelse i kapitlet om grupptillsyn i FRL erinra om skyldigheten för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information med övriga myndigheter i den utsträckning som följer av FRL.

Samarbete med myndigheter utanför EES Skyldigheten enligt 14 kap. 3 § FRL för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information avser ”behöriga myndigheter”. Enligt definitionen i 1 kap. 12 § FRL avses därmed en ”utländsk” myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare. Det innebär att skyldigheten enligt 14 kap. 3 § FRL inte är begränsad till myndigheter inom EES (se prop. 2009/10:246 s 431 och 511). Regleringen i FRL harmonierar därför redan med Solvens II-direktivets artikel 261.2 enligt vilken artiklarna 247–258 ska gälla i tillämpliga delar för samarbetet med tillsynsmyndigheter i tredje länder. Även den bestämmelsen ryms därför inom befintlig reglering.

Finansinspektionens möjlighet att ingå internationella överenskommelser Solvens II-direktivet förutsätter att det är möjligt för Finansinspektionen att ingå internationella överenskommelser. Det är inte möjligt att förutse 355

exakt när denna typ av internationella överenskommelser behöver ingås, och därför svårt att precisera situationerna i FRL. Finansinspektionen bör därför i förordning bemyndigas att ingå denna typ av avtal. Förordnandet bör kunna föras in i förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen, på motsvarande sätt som gjorts för de avtal Finansinspektionen behöver ingå med anledning av reglerna om kreditvärderingsinstitut.

Sekretess och tystnadsplikt Av artikel 253 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att medlemsstaterna ska tillåta utbyte av information mellan sina tillsynsmyndigheter samt mellan dessa och andra myndigheter enligt artiklarna 249–252. All information som tas emot inom ramen för grupptillsyn och särskilt mellan tillsynsmyndigheter och mellan tillsynsmyndigheter och andra myndigheter ska dessutom enligt andra stycket i samma artikel omfattas av reglerna om tystnadsplikt i artikel 295 i Solvens II-direktivet. I tidigare lagstiftningsärenden har det bedömts att svensk rätt medger det informationsutbyte som olika EUrättsakter föreskriver samt att Finansinspektionen har de möjligheter som behövs för att kunna lämna ut sekretessbelagd information till behöriga myndigheter och att ta emot information med bibehållen sekretess (prop. 2006/07:5 s. 350 och där gjorda hänvisningar). Den bedömningen gör sig gällande även för artikel 253 första stycket. När det gäller tystnadsplikten krävs inte heller någon genomförandeåtgärd i svensk rätt.

18.3.2 Finansinspektionens rättigheter och skyldigheter i förhållande till andra tillsynsmyndigheter

Regeringens bedömning: Solvens II-direktivets bestämmelser om rättigheter och skyldigheter för grupptillsynsmyndigheten ryms inom befintlig lagreglering.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det i en ny bestämmelse i lag ska stadgas att Finansinspektionen ska samordna insamling och spridning av information inom tillsynskollegiet, ansvara för grupptillsynen, bedöma om försäkringsgruppen uppfyller vissa krav, planera och samordna möten samt leda arbetet med prövning av interna modeller på gruppnivå. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 248.1 i Solvens IIdirektivet framgår bl.a. att grupptillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter ska innefatta 1. koordinering av insamlandet och spridningen av information som är relevant eller nödvändig såväl under normala förhållanden som i nödsituationer, däribland uppgifter som är av betydelse för en tillsynsmyndighets tillsynsuppgift, 2. tillsynens granskningsprocess och bedömningen av gruppens finansiella situation, 356

3. bedöma om försäkringsgruppen uppfyller kraven när det gäller solvens, riskkoncentrationer och transaktioner inom en försäkringsgrupp enligt artiklarna 218–245, 4. bedöma försäkringsgruppens företagsstyrningssystem enligt artikel 246 och om ledamöterna i ledning och styrelse i anknutna företag uppfyller kraven i artikel 42 och 257, 5. på visst sätt planera och samordna möten i samarbete med berörda tillsynsmyndigheter, och 6. andra uppgifter, åtgärder och beslut som tillkommer grupptillsynsmyndigheten enligt Solvens II-direktivet eller som följer av tillämpningen av direktivet, däribland att leda valideringsförfarandet av interna modeller på gruppnivå enligt artiklarna 231 och 233 och förfarandet för att tillåta att tillämpningen av ordningen i artikel 237– 240. Artikel 248.1 har såväl i den engelska versionen som i den svenska versionen fått en delvis otydlig utformning. Artikeln kan felaktigt ge intryck av att reglera mer än bara fördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan grupptillsynsmyndigheten och övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet. Den bör dock läsas mot bakgrund av att den fått rubriken ”grupptillsynsmyndighetens och andra tillsynsmyndigheters rättigheter och skyldigheter Tillsynskollegiet” och att regleringen i artikel 248.1 omedelbart följs av reglering av tillsynskollegier i artikel 248.2. Det kan även noteras att det i artikel 247.1 finns en uttrycklig bestämmelse som stadgar att grupptillsynsmyndigheten ansvarar för grupptillsynen. Artikel 248.1 får sedd i det sammanhanget anses endast reglera fördelningen av ansvar och arbetsuppgifter mellan grupptillsynsmyndigheten och övriga tillsynsmyndigheter. I konglomeratlagen har lagstiftaren valt att inte reglera särskilt vilken roll den s.k. samordnaren ska ha i förhållande till övriga tillsynsmyndigheter. Samordnaren har enligt konglomeratlagen en motsvarande funktion som grupptillsynsmyndigheten har enligt Solvens II-direktivet. Artikel 11.1 i konglomeratdirektivet reglerar samordnarens uppgifter och förhållandet till andra tillsynsmyndigheter på motsvarande sätt som artikel 248.1 gör avseende grupptillsynsmyndigheten. Artikel 11.1 i konglomeratdirektivet bedömdes inte föranleda annan reglering i konglomeratlagen än en bestämmelse om skyldighet för Finansinspektionen att samarbeta och utbyta information med motsvarande utländska myndigheter (se prop. 2005/06:45 s. 153 och 154). Som konstaterats är Finansinspektionen enligt 14 kap. 3 § FRL skyldig att samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Finansinspektionen har således även i rollen som grupptillsynsmyndighet en skyldighet att samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter enligt artiklarna om detta i Solvens II-direktivet. Artikel 248.1 behandlar, som nyss konstaterats, endast fördelning av ansvar och arbetsuppgifter i samarbetet mellan grupptillsynsmyndigheten och övriga tillsynsmyndigheter. Bestämmelsen ryms därför, i motsats till vad utredningen antagit, inom befintlig lagreglering.

18.3.3 Tillgång till information

Regeringens förslag: Företag som ingår i samma grupp som ett försäkringsföretag och fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska till försäkringsföretaget lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen. Upplysningarna ska lämnas på försäkringsföretagets begäran så snart det kan ske. Försäkringsföretaget ska på begäran av Finansinspektionen till inspektionen lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen. Om försäkringsföretaget inte fullgör sin uppgiftsskyldighet inom skälig tid, får Finansinspektionen förelägga ett annat företag inom gruppen att lämna upplysningarna direkt till inspektionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen behandlar inte direktivets bestämmelse om att företag som omfattas av grupptillsyn ska kunna utbyta information. Utredningen föreslår inte att ”skälig tid” ska ha förflutit för att Finansinspektionen ska få begära information från ett annat företag i gruppen. Utredningen lämnar inte något förslag på hur den befintliga regleringen i FRL kan anpassas till direktivets krav. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 254.1 i Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna se till att fysiska och juridiska personer som omfattas av grupptillsyn och deras anknutna företag och företag med ägarintresse kan utbyta information som skulle kunna vara relevant för grupptillsynen. För att genomföra artikel 254.1 bör det föras in en bestämmelse i FRL. Bestämmelsen bör utformas som en skyldighet för ett företag som ingår i samma grupp som ett försäkringsföretag och fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen att till försäkringsföretaget lämna de upplysningar som behövs för grupptillsynen. Av artikel 254.2 första stycket första meningen, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, framgår att medlemsstaterna ska föreskriva att deras myndigheter med ansvar för utövande av grupptillsyn ska ha tillgång till all information som är relevant för syftet med den tillsynen, oavsett vilken typ av företag informationen gäller. Av andra meningen i samma stycke framgår att artikel 35.1–35.5 ska gälla i tillämpliga delar. Enligt andra stycket i artikel 254.2, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet, får grupptillsynsmyndigheten begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen till en frekvens som är kortare än ett år på gruppnivå om alla försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen omfattas av begränsningen i enlighet med artikel 35.6, med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna i gruppens verksamhet. Enligt tredje stycket i artikel 254.2, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet, får grupptillsynsmyndigheten bevilja undantag från kravet på rapportering där tillgångarna redovisas post för post på gruppnivå om 358

alla försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen omfattas av undantaget i enlighet med artikel 35.7, med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna i gruppens verksamhet och med beaktande av den finansiella stabiliteten. Artikel 35 reglerar vilka uppgifter som försäkrings- och återförsäkringsföretag ska lämna till tillsynsmyndigheter som inte är grupptillsynsmyndigheter. Artikel 254.2 första stycket första meningen – som reglerar uppgiftsskyldigheten som sådan – bör genomföras i FRL i form av en bestämmelse som innebär att försäkringsföretag i en grupp på begäran av Finansinspektionen ska lämna de upplysningar till inspektionen som behövs för grupptillsynen. Upplysningarna kan röra vilket företag som helst i gruppen. Artikel 254.2. första stycket andra meningen (vad uppgifterna ska innehålla) samt andra och tredje styckena (som innebär att grupptillsynsmyndigheten under vissa förutsättningar får begränsa den regelbundna tillsynsrapporteringen och bevilja undantag från kravet på rapportering) bör genomföras på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas. Det fjärde stycket i artikel 254.2 i Solvens II-direktivet anger att de berörda tillsynsmyndigheterna får vända sig direkt till företagen i gruppen för att erhålla nödvändig information endast om denna information har begärts från ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av grupptillsyn men inte tillhandahållits inom rimlig tid. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i FRL. Enligt regeringens mening är det en lämplig ordning att Finansinspektionen i gruppsammanhang i första hand ska vända sig till försäkringsföretaget i gruppen och först om information inte erhålls inom skälig tid får vända sig till ett annat företag i gruppen. Den nya bestämmelsen i gruppkapitlet i FRL bör utformas på detta sätt. I motsats till vad utredningen föreslagit ska bestämmelsen dock ange att skälig tid ska ha förflutit för att begäran ska få ställas till annat företag i gruppen. Vad som är skälig tid måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om ett försäkringsföretag inte fullgör sin uppgiftsskyldighet inom skälig tid, bör således Finansinspektionen få förelägga ett annat företag än det försäkringsföretag som är i toppen av gruppen att lämna uppgifterna direkt till inspektionen.

18.3.4 Kontroll av information

Regeringens förslag: Finansinspektionen får på plats kontrollera all information som behövs för grupptillsynen hos 1. försäkringsföretag som omfattas av grupptillsynen, 2. företag som är anknutna till försäkringsföretaget, 3. moderföretag till försäkringsföretaget, och 4. företag som är anknutna till moderföretaget till försäkringsföretaget. Finansinspektionen ska, på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, på plats kontrollera information som behövs för 359

den myndighetens tillsyn. Inspektionen får utföra kontrollen genom att uppdra åt en revisor eller annan sakkunnig att göra detta eller låta den behöriga myndigheten utföra kontrollen. Om den behöriga myndigheten begär det, får den delta i kontrollen. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna. När en begäran till en annan behörig myndighet om att en kontroll ska utföras inte föranlett någon reaktion inom två veckor, eller när Finansinspektionen i praktiken är förhindrad att utöva sin rätt att delta i enlighet i en kontroll som inspektionen begärt hos en behörig myndighet, får Finansinspektionen hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår en ny bestämmelse i lag som huvudsakligen motsvarar direktivets bestämmelse om kontroll av information men vars räckvidd är begränsad till information som ”lämnas av det ledande försäkringsföretaget”. Utredningen lämnar inte något förslag om hur den befintliga regleringen i FRL kan hanteras. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag

Kontroll av information på plats Enligt artikel 255.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att deras tillsynsmyndigheter, antingen direkt eller genom personer som de ger ett sådant uppdrag, inom sitt territorium får genomföra kontroll på plats av den information som avses i artikel 254 i lokaler som tillhör något av följande företag: 1. det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av grupptillsyn, 2. företag som är anknutna till detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag, 3. moderföretag till detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag, 4. företag som är anknutna till ett moderföretag till detta försäkringseller återförsäkringsföretag. För att genomföra artikel 255.1 bör det föras in en bestämmelse i FRL av vilken det framgår att Finansinspektionen på plats får kontrollera information som behövs för grupptillsynen och hos vilka företag som kontrollen får ske.

Kontroll av information på plats efter begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES Enligt artikel 255.2. första stycket ska tillsynsmyndigheterna, om de i särskilda fall vill kontrollera information beträffande ett företag, reglerat eller ej, som ingår i en grupp och är beläget i en annan medlemsstat, begära att tillsynsmyndigheterna i denna andra medlemsstat genomför kontrollen. Enligt andra stycket i samma artikel ska myndigheter som tar emot en sådan begäran inom ramen för sin behörighet tillmötesgå denna begäran 360 genom att antingen utföra kontrollen direkt och då låta en revisor eller

annan expert utföra den eller låta den myndighet som begärde kontrollen själv utföra den. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vidtagna åtgärderna. Enligt tredje stycket i samma artikel får den tillsynsmyndighet som framställde begäran, om den så önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den. Enligt femte stycket i samma artikel ska Eiopa i enlighet med artikel 21 i förordning (EU) nr 1094/2010 ha rätt att delta i kontroller på plats, om dessa utförs gemensamt av två eller flera tillsynsmyndigheter. Det bör föras in en bestämmelse i FRL om att Finansinspektionen, på begäran av en behörig myndighet i ett annat land inom EES, får samarbeta med den utländska myndigheten på det sätt som anges i artikel 255.2, t.ex. genom att låta den utländska myndigheten delta i kontroller på plats i Sverige. Regeln i femte stycket i artikel 255.2 om att Eiopa har rätt att delta i kontroller på plats, om dessa utförs gemensamt av två eller flera tillsynsmyndigheter, följer redan av EU-förordningen och tycks för sin tillämpning inte vara beroende av tillkommande regler varför den inte bör genomföras nationellt. Stadgandet är således endast av upplysningskaraktär (jfr prop. 2011/12:70 s. 56).

Hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensions– myndigheten Enligt artikel 255.2 fjärde stycket, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet, framgår att när en begäran till en annan tillsynsmyndighet om att en kontroll ska utföras i enlighet med denna artikel inte föranlett någon reaktion inom två veckor, eller när tillsynsmyndigheten i praktiken är förhindrad att utöva sin rätt att delta i enlighet med tredje stycket, får den myndighet som framställt begäran hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010. I detta fall får Eiopa agera i enlighet med de befogenheter den tilldelats genom samma artikel. Artikel 255.2 fjärde stycket bör genomföras i lag.

18.3.5 Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp

Regeringens förslag: Väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner av visst slag inom en grupp ska regelbundet och minst en gång per år rapporteras till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Vilka dessa slag av riskkoncentrationer och interna transaktioner är ska, tillsammans med lämpliga tröskelvärden, beslutas av Finansinspektionen för varje enskild grupp. Tröskelvärdena ska baseras på solvenskapitalkrav eller försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden och hänsyn ska tas till gruppens struktur och riskhanteringssystem. Inspektionen ska, innan dessa beslut, ha hört övriga berörda behöriga myndigheter och gruppen. 361

Vid bedömningen av riskkoncentrationer ska Finansinspektionen beakta risker för spridning inom gruppen, intressekonflikter och riskernas nivå och omfattning. Även interna transaktioner som gjorts med fysiska personer som har nära förbindelser med något företag inom gruppen ska rapporteras. Om en intern transaktion har en mycket betydande omfattning ska den rapporteras snarast möjligt. Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner av visst slag inom en grupp ska göras av det försäkringsföretag som finns i toppen av gruppen eller om det inte finns ett sådant företag, av det försäkringsföretag, försäkringsholdingbolag eller blandade finansiella holdingbolag som Finansinspektionen när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bestämmer efter att ha hört övriga berörda behöriga myndigheter och gruppen. Skyldigheten att rapportera gäller dock inte om Finansinspektionen har beslutat om detta. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen när det gäller väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner av visst slag inom en grupp.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anför att enligt utredningens förslag ska mycket betydande interna transaktioner rapporteras snarast möjligt och att det är otydligt hur det ska bedömas om en transaktion är betydande. Svensk Försäkring anser att det vore tydligare att i stället använda ett begrepp som knyter an till omfattning, exempelvis ”transaktioner som har en mycket betydande omfattning”.

Skälen för regeringens förslag

Tillsyn över riskkoncentrationer Av artikel 244.1 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynen över riskkoncentrationer på gruppnivå ska utövas i enlighet med artikel 244.2 och 244.3 samt artikel 246 och kapitel III. Enligt artikel 244.2 första stycket, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag eller försäkringsholdingbolag eller blandade finansiella holdingföretag regelbundet, och minst en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar varje väsentlig riskkoncentration på gruppnivå, om inte artikel 215.2 är tillämplig. Enligt andra stycket i samma artikel ska de nödvändiga uppgifterna lämnas till grupptillsynsmyndigheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkringsholdingbolaget, det blandade finansiella holdingföretaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen som 362

grupptillsynsmyndigheten utsett efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen. Enligt tredje stycket i samma artikel ska riskkoncentrationer i den mening som avses i första stycket bli föremål för tillsynens granskningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten. Enligt artikel 244.3 ska grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag av risker försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera. Av andra stycket i samma artikel framgår att när grupptillsynsmyndigheten och andra berörda tillsynsmyndigheter definierar eller yttrar sig om slagen av risk ska de beakta gruppens specifika grupp- och riskhanteringsstruktur. Enligt tredje stycket i samma artikel ska, för att närmare ange vilka väsentliga riskkoncentrationer som ska rapporteras, grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen föreskriva lämpliga tröskelvärden som baseras på solvenskapitalkrav, försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden. Enligt fjärde stycket i samma artikel ska grupptillsynsmyndigheten vid bedömningen av riskkoncentrationer särskilt övervaka eventuella risker för spridning inom gruppen eller intressekonflikter samt riskernas nivå eller volym. Enligt artikel 244.4, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, ska kommissionen anta delegerade akter med avseende på artikel 244.2 och 244.3 i fråga om definition av väsentliga riskkoncentrationer.

Tillsyn över transaktioner inom en grupp

Enligt artikel 245.1 i Solvens II-direktivet ska tillsynen över transaktioner inom en grupp utövas i enlighet med artikel 245.2 och 245.3 samt artikel 246 och kapitel III. Enligt artikel 245.2 första stycket ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag, försäkringsholdingbolag och blandade finansiella holdingföretag regelbundet, och minst en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar alla betydande interna transaktioner som försäkrings- och återförsäkringsföretag gjort inom en grupp, inklusive de som gjorts med fysiska personer som har en nära koppling till något företag inom gruppen, såvida inte artikel 215.2 är tillämplig. Enligt andra stycket i samma artikel ska medlemsstaterna dessutom kräva att mycket betydande transaktioner inom en grupp rapporteras snarast möjligt. Av tredje stycket i samma artikel framgår att de nödvändiga uppgifterna ska lämnas till grupptillsynsmyndigheten av det försäkringseller återförsäkringsföretag som är det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkringsholdingbolaget, det blandade finansiella holdingföretaget eller det försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten utser efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen. 363

Enligt fjärde stycket samma artikel ska transaktioner inom grupper bli föremål för tillsynens granskningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten. Enligt artikel 245.3 ska grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag av transaktioner inom gruppen försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera. Artikel 244.3 ska gälla i tillämpliga delar. Slutligen framgår av artikel 245.4, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet att kommissionen ska anta delegerade akter, enligt artikel 301a, med avseende på artikel 245.2 och 245.3 i fråga om definition av väsentliga transaktioner inom en grupp.

Rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp Av såväl artikel 244.1 som artikel 245.1 följer att tillsynen över väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp dels ska utövas via rapportering av sådana företeelser till grupptillsynsmyndigheten, dels i enlighet med artikel 246 (tillsyn över företagsstyrningssystem) och kapitel III (åtgärder för att underlätta grupptillsynen). Dessa artiklar är skrivna med utgångspunkt från vad utövande av tillsynen ska omfatta. För att stämma bättre överens med systematiken i FRL bör emellertid bestämmelserna i nyss nämnda artiklar utformas som handlingsregler för försäkringsföretagen. Detsamma gäller även i fråga om tillsyn av företagsstyrningssystemet. Att Finansinspektionen ska utöva grupptillsyn, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, och att denna bl.a. omfattar väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner framgår dessutom av andra paragrafer i FRL i dess föreslagna lydelser. Bestämmelsen om att tillsynen ska utövas enligt artikel 246 och kapitel III får således betrakta som en upplysning som inte behöver genomföras. Artiklarna om rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom grupp (artiklarna 244.2, 244.3, 245.2 och 245.3 bör genomföras i FRL med undantag för tredje stycket i artikel 244.2 och fjärde stycket i 245.2 (där sägs att riskkoncentrationer och transaktioner inom gruppen ska bli föremål för tillsynens granskningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten), vilket inte bedöms behöva föranleda någon genomförandeåtgärd. I övrigt instämmer regeringen i Svensk Försäkrings synpunkt att det är otydligt hur det ska bedömas om en transaktion är betydande och att det är tydligare att i lagtexten stället använda ett begrepp som knyter an till omfattningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen när det gäller väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner av visst slag inom en grupp.

18.3.6 Företagsstyrningssystemet inom en grupp

Regeringens förslag: Bestämmelserna om företagsstyrning som gäller för enskilda försäkringsföretag ska i tillämpliga delar gälla även på gruppnivå. Inom en grupp ska system för riskhantering, internkontroll och rapportering dessutom genomföras konsekvent för hela gruppen. Systemet för internkontroll inom en grupp ska omfatta 1. rutiner avseende gruppsolvens för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt anpassa kapitalbasen till riskerna och 2. sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer. En egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen ska genomföras. När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet får inspektionen, efter att ha rådfrågat medlemmarna i tillsynskollegiet, besluta att den egna risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen får göras och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. En enda handling ska omfatta samtliga bedömningar. En sådan handling ska överlämnas samtidigt till alla berörda behöriga myndigheter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om företagstyrningssystem inom en grupp.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att tillämpligheten för förslagen till bestämmelser om företagsstyrningssystem samt ansvar för gruppgemensam risk- och solvensbedömning bör skrivas tydligare.

Skälen för regeringens förslag

Företagsstyrningssystemet Av artikel 246.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att kraven i avdelning I kapitel IV avsnitt 2 (företagsstyrningssystem) ska gälla i tillämpliga delar på gruppnivå. Av andra stycket i samma artikel framgår att, utan att det påverkar tillämpningen av första stycket, ska system för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutiner genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptillsyn enligt artikel 213.2 a och 213.2 b, så att dessa system och rapporteringsrutiner kan kontrolleras på gruppnivå. Enligt artikel 246.2 ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 246.1, mekanismerna för internkontroll inom en grupp minst omfatta följande: 1. Adekvata mekanismer i fråga om solvens på gruppnivå för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt korrelera den medräkningsbara kapitalbasen till riskerna.

2. Sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer. Enligt artikel 246.3. ska grupptillsynsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i kapitel III utföra tillsynens granskningsprocess beträffande de system och rapporteringsrutiner som avses i artikel 246.1 och 246.2. Enligt 246.4 första stycket, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse, försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget på gruppnivå genomför den bedömning som krävs enligt artikel 45. Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med kapitel III genomföra tillsynens granskningsprocess beträffande den egna risk- och solvensbedömningen på gruppnivå. Enligt andra stycket i samma artikel ska, om solvensberäkningen på gruppnivå görs i enlighet med metod 1 som avses i artikel 230, försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget visa för grupptillsynsmyndigheten att man verkligen förstår skillnaden mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen och det sammanställda solvenskapitalkravet för gruppen. Enligt tredje stycket i samma artikel får försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse, försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget, om grupptillsynsmyndigheten godkänner detta, företa bedömningar som krävs enligt artikel 45 samtidigt på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen och ta fram en enda handling som omfattar samtliga bedömningar. Enligt fjärde stycke i samma artikel ska grupptillsynsmyndigheten innan den ger sitt godkännande enligt tredje stycket rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer. Av femte stycket i samma artikel framgår att om en grupp utnyttjar den möjlighet som anges i tredje stycket ska den överlämna dokumentet samtidigt till alla berörda tillsynsmyndigheter. De berörda dotterföretagen ska inte befrias från sin skyldighet att se till att kraven i artikel 45 är uppfyllda på grund av att denna möjlighet utnyttjas.

Företagstyrningssystem inom en grupp Artikel 246 är, i likhet med artiklarna 244 och 245, skrivna med utgångspunkt från vad utövande av tillsynen ska omfatta. För att stämma bättre överens med systematiken i FRL bör även bestämmelserna i artikel 246 utformas som handlingsregler för försäkringsföretagen. Artikel 246 om företagstyrningssystem inom en grupp bör i stora delar införas genom nya bestämmelser i FRL med undantag för följande. Enligt artikel 246.3 ska grupptillsynsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i kapitel III utföra tillsynens granskningsprocess beträffande de system och rapporteringsrutiner som avses i artikel 246.1 och 246.2. Detta bör inte föranleda någon genomförandeåtgärd.

Av artikel 246.4 andra stycket följer att om solvensberäkningen på gruppnivå görs i enlighet med metod 1 som avses i artikel 230 ska försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget visa för grupptillsynsmyndigheten att man verkligen förstår skillnaden mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen och det sammanställda solvenskapitalkravet för gruppen. Denna bestämmelse bör genomföras i föreskrifter på lägre nivå än lag.

18.3.7 Offentliggörande

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som är moderföretag till eller har ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, en EESförsäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredje land, har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med ett annat försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare eller en försäkringsgivare från tredje land, ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå. Detsamma ska gälla för ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. Rapporten ska offentliggöras minst en gång per år. Ett sådant företag som anges ovan får, efter tillstånd från Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndigheten, offentliggöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport såväl på gruppnivå som för de enskilda företagen i gruppen. Rapporten ska även innehålla uppgifter om eventuella enskilda dotterföretag inom gruppen. Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd till en gemensam rapport ska samråd ske med övriga berörda behöriga myndigheter i tillsynskollegiet. Den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten ska innehålla uppgifter om 1. gruppens samlade verksamhet och solvens, och 2. varje enskilt dotterföretag inom gruppen. Saknas uppgifter om varje enskilt dotterföretag inom gruppen i rapporten, får Finansinspektionen förelägga dotterföretaget att offentliggöra dessa uppgifter, om dotterföretaget är ett försäkringsföretag, inspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att det som avses enligt artikel 215.1 i Solvens II-direktivet ska gälla för dotterföretag till försäkringsföretag eller försäkringsholdingbolag som har sitt huvudkontor inom EU. Således ska endast moderbolaget upprätta en gruppsolvensrapport om detta ligger inom EU. Svensk Försäkring anser vidare

att rapportinnehållet för försäkringsgrupper bör förtydligas och följa vad de enskilda försäkringsföretagen är skyldiga att rapportera. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 256.1 i Solvens IIdirektivet, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet, ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag årligen offentliggör en rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå. Artiklarna 51, 53, 54 och 55 ska gälla i tillämpliga delar. Enligt artikel 256.2 får ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag, om grupptillsynsmyndigheten godkänner detta, lämna en enda rapport om solvens och finansiell ställning som ska innehålla följande: 1. de uppgifter på gruppnivå som ska offentliggöras i enlighet med artikel 256.1 och 2. de uppgifter beträffande dotterföretag inom gruppen som ska vara identifierbara per företag och måste offentliggöras i enlighet med artiklarna 51, 53, 54 och 55. Enligt andra stycket i samma artikel ska innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt första stycket denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer. Enligt artikel 256.3 ska, o m det i den rapport som avses i artikel 256.2 saknas information som den tillsynsmyndighet som auktoriserat ett dotterföretag inom gruppen kräver att jämförbara företag ska lämna och detta utelämnande är av väsentlig betydelse, ska den berörda tillsynsmyndigheten ha befogenhet att kräva att dotterföretaget i fråga offentliggör nödvändig ytterligare information. Enligt artikel 256.4 ska kommissionen anta delegerade akter enligt artikel 301a för att ytterligare specificera vilka uppgifter som ska offentliggöras och fristerna för det årliga offentliggörandet av uppgifterna vad avser lägesrapporten om solvens och finansiell ställning i enlighet med artikel 256.2 och rapporten om solvens och finansiell ställning på gruppnivå i enlighet med artikel 256.1. Av artikel 256.5 framgår bl.a. att Eiopa ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande av förfaranden och mallar och sätten att offentliggöra gruppens lägesrapport om solvens och finansiell ställning enligt bestämmelserna i denna artikel och att kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande. För att genomföra direktivet bör det införas bestämmelser i FRL om offentliggörande av en rapport om gruppens verksamhet och om gruppsolvens (artikel 256.1 och 256.2). Vid utformningen av paragraferna har Svensk Försäkrings synpunkter beaktats. Artiklarna 256.4 och 256.5 är riktade till kommissionen samt Eiopa och behöver därför inte genomföras i nationell rätt.

18.3.8 Offentliggörande av strukturen på en grupp

Regeringens förslag: Försäkringsföretag, försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag ska årligen offentliggöra den juridiska strukturen på den grupp som företaget ingår i, en beskrivning av alla dotterföretag, betydande filialer och väsentliga anknutna företag som tillhör gruppen, samt gruppens organisations- och beslutsstruktur.

Utredningens förslag : Utredningen lämnar inte något lagförslag i denna del. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 256 a i Solvens IIdirektivet, som har införts genom omnibus II-direktivet, framgår att medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag, försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag årligen på gruppnivå offentliggör gruppens juridiska struktur samt styroch organisationsstruktur, inbegripet en beskrivning av alla dotterföretag, fysiska filialer och väsentliga anknutna företag som tillhör gruppen. Artikel 256 a bör genomföras genom en ny bestämmelse i FRL.

18.3.9 Ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

Regeringens förslag: Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare eller den som utför centrala funktioner i företaget uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett försäkringsföretag. Försäkringsföretaget ska snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket till Finansinspektionen. I samband med en sådan anmälan ska försäkringsföretaget underrätta inspektionen, om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven. Om någon i ledningen eller de som ansvarar för centrala funktioner i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som gäller för motsvarande personer i ett försäkringsföretag får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen förslår en bestämmelse som inte bara omfattar ledningen utan även ”den som i praktiken leder” ett försäkringsholdingföretag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Försäkring anser att kraven för försäkringsholdingföretagen ska gälla för motsvarande personkrets som för försäkringsföretag. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 257 i Solvens II-direktivet, i den lydelse den fått genom direktiv 2011/89, följer av första stycket att medlemsstaterna ska kräva att alla som i praktiken leder verksamheten i 369

ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag är lämpade att utföra sina uppdrag. Av andra stycket följer att artikel 42 ska gälla i tillämpliga delar. I 9 kap. 10 § FRL finns redan en bestämmelse som i huvudsak motsvarar artikel 257 i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen, som ursprungligen genomförde artikel 10 b i försäkringsgruppsdirektivet, har nyligen ändrats, (proposition 2012/13:160 s. 77). Genom ändringen motsvarar 9 kap. 10 § artikel 257 första stycket i Solvens II-direktivet i den lydelse artikeln fått genom direktiv 2011/89. I det sammanhanget genomfördes dock inte det andra stycket i artikel 257 av vilket det följer att artikel 42 ska gälla i tillämpliga delar. Enligt regeringens bedömning innebär hänvisningen till artikel 42, trots uttrycket ”i tillämpliga delar”, att artikel 42 i sin helhet är avsedd att gälla för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Regeringen delar således Svensk Försäkrings bedömning att någon utvidgning av kretsen av personer inte är avsedd i artikel 257 i Solvens II-direktivet. Motsvarande bedömning har gjorts i andra lagstiftningsärenden (se t.ex. prop. 2005/06:45 s. 144 och 145). Regleringen bör av dessa skäl anpassas helt till vad som gäller för försäkringsföretag och en bestämmelse utformad i enlighet därmed och med hänvisning till kraven i 2 kap. 4 § 4 FRL bör genomföras i lag. Bestämmelsen bör komplettaras med en lagfäst möjlighet för Finansinspektionen förelägga ett företag att rätta till förhållandet om någon i ledningen eller de som ansvarar för centrala funktioner i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 4 § 4. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare eller den som utför centrala funktioner i företaget uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett försäkringsföretag. Försäkringsföretaget ska snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning enligt första stycket till Finansinspektionen. I samband med en sådan anmälan ska försäkringsföretaget underrätta inspektionen, om någon av de personer som har ersatts inte längre har ansetts uppfylla lämplighetskraven. Om någon i ledningen eller de som ansvarar för centrala funktioner i ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag inte uppfyller de krav som gäller för motsvarande personer i ett försäkringsföretag får Finansinspektionen förelägga företaget att rätta till förhållandet.

18.3.10 Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad

Regeringens förslag: Om ett försäkringsföretag, som ansvarar för att alla de företag som ingår i samma grupp som försäkringsföretaget, sammantaget inte uppfyller kraven i bestämmelserna om solvens på gruppnivå, rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp eller företagsstyrningssystem inom en grupp eller om kraven är uppfyllda men solvensen ändå är hotad eller om transaktioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkringsföretagets finansiella ställning, ska Finansinspektionen, 1. när inspektionen är grupptillsynsmyndighet förelägga ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige i gruppen att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet, eller 2. när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, förelägga ett försäkringsföretag i gruppen att vidta åtgärder för att rätta till förhållandet. Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet i ett sådant fall som avses i 1. och det i gruppen finns ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor i ett annat land inom EES ska Finansinspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i det landet så att de kan vidta nödvändiga åtgärder. Motsvarande gäller om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet för en EES-försäkringsgivare. Finansinspektionen ska, när så är lämpligt, samordna sina åtgärder med övriga behöriga myndigheter.

Utredningens förslag : Utredningen lämnar inte något lagförslag i denna del. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I artikel 258 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad. Av artikel 258.1 i Solvens II-direktivet, i dess lydelse enligt direktiv 2011/89/EU, framgår att om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i en grupp inte följer kraven i artiklarna 218–246, eller om kraven är uppfyllda men solvensen ändå kan vara äventyrad eller om transaktioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkrings- eller återförsäkringsföretagets finansiella ställning, ska följande myndigheter kräva nödvändiga åtgärder för att snarast möjligt rätta till situationen: 1. grupptillsynsmyndigheten i fråga om försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag och 2. tillsynsmyndigheterna i fråga om försäkrings- och återförsäkringsföretag. Av andra stycket i samma artikel framgår att om grupptillsynsmyndigheten, i det fall som avses i led a i första stycket, inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där försäkringsholdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget har sitt säte, ska grupptillsynsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndigheter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta nödvändiga åtgärder. 371

Enligt tredje stycket i samma artikel ska, om grupptillsynsmyndigheten, i det fall som avses i led b i första stycket, inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där försäkrings- eller återförsäkringsföretaget har sitt säte, grupptillsynsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndigheter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta nödvändiga åtgärder. Av fjärde stycket i samma artikel framgår att utan att det påverkar artikel 258.2 ska medlemsstaterna fastställa vilka åtgärder som deras tillsynsmyndigheter får vidta i fråga om försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag. I femte stycket anges att de berörda tillsynsmyndigheterna, däribland grupptillsynsmyndigheten, ska när så är lämpligt samordna sina åtgärder. Enligt artikel 258.2 ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av deras straffrättsliga bestämmelser, se till att sanktioner eller andra åtgärder kan åläggas försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag eller personer som i praktiken leder dessa bolag, om de överträder lagar och andra författningar som antagits för att genomföra denna avdelning. Tillsynsmyndigheterna ska ha ett nära samarbete för att säkerställa att sådana sanktioner eller åtgärder är effektiva, särskilt när den centrala förvaltningen eller det huvudsakliga etableringsstället för ett försäkringsholdingbolag eller blandat finansiellt holdingföretag inte finns i samma medlemsstat som dess säte. Enligt artikel 258.3, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet, får kommissionen anta delegerade akter för samordningen av de åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad som avses i artikel 258.1 och 258.2. Artikel 258.1 bör genomföras genom en ny bestämmelse i FRL. När det gäller artikel 258.2, se avsnittet nedan om förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag Artikel 258.3 riktar sig till kommissionen. Någon genomförandeåtgärd är därför inte nödvändig i denna del.

18.3.11 Förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag

Regeringens förslag: Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i andra stycket.

Om förseningsavgiften inte betalas i tid, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något lagförslag i denna del. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 158.2 i Solvens IIdirektivet ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av deras straffrättsliga bestämmelser, se till att sanktioner eller andra åtgärder kan åläggas försäkringsholdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag eller personer som i praktiken leder dessa bolag, om de överträder lagar och andra författningar som antagits för att genomföra denna avdelning. Tillsynsmyndigheterna ska ha ett nära samarbete för att säkerställa att sådana sanktioner eller åtgärder är effektiva, särskilt när den centrala förvaltningen eller det huvudsakliga etableringsstället för ett försäkringsholdingbolag eller blandat finansiellt holdingföretag inte finns i samma medlemsstat som dess säte. För att genomföra artikel 158.2. bör det föras in en bestämmelse i FRL som innebär att om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. Även bestämmelser om verkställighet av avgiften bör föras in i FRL. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor i Sverige eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i Sverige inte i tid rapporterar eller offentliggör information i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. Förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i andra stycket. Om förseningsavgiften inte betalas i tid, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. En beslutad förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

18.3.12 Moderföretag utanför EES

Regeringens förslag: När ett moderföretag till ett försäkringsföretag är en försäkringsgivare från tredje land, ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES, ska Finansinspektionen kontrollera om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredje land är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens IIdirektivet, förutsatt att Finansinspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet om kriterierna i Solvens II-direktivet för utseende av grupptillsynsmyndighet hade varit tillämpliga. Vid bedömningen av om inspektionen skulle ha varit grupptillsynsmyndighet ska det bortses från den del av toppen av gruppen som ligger utanför EES. Finansinspektionen är skyldig att utföra en sådan kontroll på begäran av moderföretaget eller av en EES-försäkringsgivare inom gruppen. Innan Finansinspektionen tar ställning till om tillsynen är likvärdig, ska inspektionen samråda med berörda behöriga myndigheter. Inspektionen ska också före ställningstagandet ha rådfrågat Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Finansinspektionen får fatta ett beslut om likvärdighet som strider mot ett beslut som tidigare har fattats av en annan behörig tillsynsmyndighet, endast om det skett väsentliga förändringar i tillsynsordningen i det tredje land som avses. Om kommissionen har beslutat att tillsynen inte är likvärdig, ska Finansinspektionen besluta att tillämpa bestämmelserna om grupptillsyn analogt på gruppen. I de fall Europeiska kommissionen har fattat ett beslut om att den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land är tillfälligt likvärdig, men det finns ett försäkringsföretag som är dotterföretag till ett moderföretag utanför EES och dotterföretaget har en balansomslutning som är större än balansomslutningen för moderföretaget, ska grupptillsyn utövas av Finansinspektionen.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen anser att artiklarna 260–264 i Solvens II-direktivet inte bör genomföras i FRL utan i föreskrifter som meddelas av regeringen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen noterar att det tycks saknas ekvivalensregler för försäkringsgrupper när moderföretaget är beläget utanför EES. Inspektionen anger att krav på sådana regler framgår av artiklarna 260 och 262 i Solvens II-direktivet och bör således införas i svensk lag. Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller särskilda bestämmelser som syftar till att tillsynen över försäkringsföretag som har sitt moderföretag utanför EES ska bli tillfredsställande. Av artikel 260.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att de berörda tillsynsmyndigheterna ska kontrollera om ett moderföretag i tredje land står under tillsyn som är likvärdig med den extra tillsyn över grupper som föreskrivs i Solvens II-direktivet. 374

Av artikel 260.1 andra stycket framgår att om ingen delegerad akt avseende likvärdighet av tillsynsordningen i ett visst lands utanför EES har antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 260.2, 260.3 eller 260.5, ska kontrollen utföras av den tillsynsmyndighet som skulle ha varit tillsynsmyndighet om kriterierna i artikel 247.2 om utseende av grupptillsynsmyndighet i Solvens II-direktivet hade varit tillämpliga (se avsnitt 21.1.4). Den behöriga myndigheten, som i detta sammanhang kallas för den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten, kan göra en sådan kontroll på eget initiativ och på begäran av moderföretaget eller någon av de EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen. I tredje stycket uppställs krav på att Finansinspektionens ska samråda med de övriga berörda behöriga myndigheterna och rådfråga Eiopa innan ett beslut om likvärdighet fattas. Bedömningen av tillsynens likvärdighet ska göras i enlighet med, kriterier som fastställs i delegerade akter antagna av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 260.2. Bestämmelserna om kontroll av likvärdighet är utformade på motsvarande sätt som i 8 kap. lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Om tillsynsmyndigheter inte samtycker till det beslut som fattats i enlighet med tredje stycket får de, enligt artikel 260.1 fjärde stycket hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010 inom tre månader efter det att den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten meddelat beslutet. Artikel 260.2 ger kommissionen möjlighet att anta delegerade akter som specificerar kriterierna för att bedöma om tillsynsordningen av grupper i ett tredje land är likvärdig med den som föreskrivs i Solvens IIdirektivet. Av 260.3 framgår att om de kriterier som antagits i enlighet med artikel 260.2 har uppfyllts av ett tredje land får kommissionen, med bistånd av Eiopa, anta delegerade akter där det fastställs att tillsynsordningen i det tredje landet är likvärdig med den som fastställs genom denna avdelning. Kommissionen kan även anta delegerade akter enligt artikel 260.5 där det fastställs att den tillsynsordning som ett tredje land tillämpar på företag vars moderföretag den 1 januari 2014 har sitt huvudkontor utanför unionen är tillfälligt likvärdig, om detta tredje land uppfyller de i artikeln uppräknade kriterierna. Beslut om tillfällig likvärdighet kan, enligt direktivets utformning endast fattas av kommissionen och inte av de behöriga tillsynsmyndigheterna. Kriterierna för bedömning av huruvida tillfällig likvärdighet föreligger är fastslagna i direktivet och således inte delegerade till kommissionen. I artikel 260.7 anges att när en delegerad akt antas i vilken det beslutas att tillsynsordningen i ett tredje land är tillfälligt likvärdig i enlighet med artikel 260.5 ska medlemsstaterna tillämpa artikel 261, såvida det inte finns ett försäkringsföretag i en medlemsstat med en balansomslutning som överstiger balansomslutningen för sitt moderföretag som är beläget utanför unionen. I det fallet ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av den ställföreträdande grupptillsynsmyndigheten. Bestämmelser motsvarande artikel 260.1, 260.4 och 260.7 bör genomföras i lag. Artikel 260.2, 260.3, 260.5 och artikel 260.6 riktar sig till kommissionen. Någon genomförandeåtgärd är därför inte nödvändig. 375

18.3.13 Kontroll av likvärdighet – nivåer

Regeringens förslag: Om ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredje land är moderföretag till ett moderföretag i tredje land ska kontrollen i stället utföras på nivån för detta företag. Om likvärdig tillsyn inte utövas på nivån för det moderföretag som har det yttersta ägarintresset och som är ett försäkringsholdingbolag i tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag i tredje land eller ett försäkringsföretag i tredjeland, får Finansinspektionen besluta om en ny kontroll av likvärdighet på en lägre nivå om det där finns ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför EES, ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare från tredje land som är moderföretag till ett försäkringsföretag.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen anser att artiklarna 260–264 i Solvens II-direktivet inte bör genomföras i FRL utan i föreskrifter som meddelas av regeringen. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 263 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att om det moderföretag som avses i artikel 260 i sin tur är ett dotterföretag till ett försäkringsholdingbolag eller blandat finansiellt holdingföretag med säte i ett tredje land eller till ett försäkringsföretag i tredje land eller återförsäkringsföretag i tredje land, ska medlemsstaterna tillämpa den kontroll som föreskrivs i artikel 260 endast på nivån för det moderföretag som har det yttersta ägarintresset och som är ett försäkringsholdingbolag i tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag i tredje land eller ett försäkringsföretag i tredjeland. Enligt artikel 263 andra stycket får tillsynsmyndigheterna, om likvärdig tillsyn enligt artikel 260 saknas, besluta att utföra en ny kontroll på en lägre nivå där det finns ett moderföretag till ett försäkringsföretag, oavsett om det är på nivån för ett försäkringsholdingföretag i tredje land, ett blandat finansiellt holdingföretag i tredje land, ett försäkringsföretag i tredjeland. Av artikel 263 tredje stycket framgår att den ställföreträdande grupptillsynsmyndighetens i sitt beslut att utföra en ny kontroll av likvärdighet på ett företag på en lägre nivå i gruppstrukturen måste ange skälen för ett sådant beslut. Artikel 263 fjärde stycket anger att artikel 262 ska gälla i tillämpliga delar. Bestämmelser motsvarande artikel 263 första och andra stycket bör genomföras i lag. Att ett beslut som fattas av en svensk tillsynsmyndighet ska innehålla skälen för beslutet behöver inte regleras särskilt i FRL.

18.3.14 Om likvärdighet föreligger

Regeringens förslag: Om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredjeland bedöms vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet, ska Finansinspektionen förlita sig på den tillsyn som tillsynsmyndigheten i det tredje landet utövar.

Utredningens förslag: Utredningen lämnar inte något förslag i denna del. Remissinstanserna berör inte frågan Skälen för regeringens förslag: Av artikel 261.1 i Solvens IIdirektivet följer att om den tillsyn som utövas av en tillsynsmyndighet i tredje land konstaterats vara likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet, ska medlemsstaterna förlita sig på att tillsynsmyndigheterna i tredjelandet utövar en likvärdig tillsyn. För att genomföra artikeln bör en motsvarande bestämmelse, riktad till Finansinspektionen, föras in i FRL.

18.3.15 Om likvärdighet inte föreligger

Regeringens förslag: Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen besluta att bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om grupptillsyn avseende gruppsolvens, riskkoncentrationer, interna transaktioner, riskhantering och intern kontroll ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES. Vid beräkningen av gruppsolvens ska moderföretaget i tredjeland hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas i ett sådant fall. Efter att ha hört övriga berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder som säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är föremål för tillräcklig tillsyn. Finansinspektionen får förelägga en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget att inrätta ett försäkringsholdingbolag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag. Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när sådana tillsynsmetoder används.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen anser att artiklarna 260–264 i Solvens II-direktivet inte bör införas i FRL utan i stället genomföras i föreskrifter från regeringen. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. 377

Skälen för regeringens förslag: Om den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land inte är likvärdig med den grupptillsyn som föreskrivs i Solvens II-direktivet måste Finansinspektionen välja en lösning. Huvudregeln i artikel 262.1 i Solvens II-direktivet är att tillämpa de allmänna principer och metoder om grupptillsyn i artiklarna 218–235 och 244–258 på nivån för försäkringsholdingföretaget, det blandade finansiella holdingföretaget eller försäkringsföretag i tredje land. Artikel 262.1 tredje stycket innehåller regler om beräkning av gruppsolvens som är av detaljerad art. Dessa bör inte genomföras i lag utan lämpar sig för genomförande genom föreskrifter på lägre nivå. Enligt artikel 262.2 får tillsynsmyndigheten, efter samråd med övriga berörda behöriga myndigheter välja andra metoder för att säkerställa en tillräcklig tillsyn över försäkringsföretagen i gruppen. Som ett exempel på andra metoder för tillsynen än tillämpning av bestämmelserna om grupptillsyn på nivån för moderföretaget i tredjeland nämns specifikt i direktivet att tillsynen utövas över den inom EES hemmahörande undergruppen som leds av ett, för ändamålet särskilt bildat, försäkringsholdingbolag eller blandat finansiellt holdingbolag. Artikel 262.2 i Solvens II-direktivet är nästintill identisk med artikel 18.3 i konglomeratdirektivet. När bestämmelsen i konglomeratdirektivet genomfördes i svensk rätt anfördes att en uppmaning om att inrätta ett moderföretag inom EES bör rikta sig till den som äger försäkringsföretaget. I det sammanhanget anfördes även att, för att undanröja eventuella tveksamheter om att Finansinspektionen har möjligheten att kräva att det inrättas ett moderföretag inom EES, så infördes den möjligheten i lag (se prop.2005/06:45 s. 167). Artikel 262.2 bör genomföras efter förebild i 8 kap. 4 andra stycket konglomeratslagen. Sammanfattningsvis bör det föras in bestämmelser i FRL som innebär följande. Om tillsynen inte bedöms likvärdig, ska Finansinspektionen besluta att bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om grupptillsyn avseende gruppsolvens, riskkoncentrationer, interna transaktioner, riskhantering och intern kontroll ska tillämpas på gruppen på samma sätt som om företaget i toppen av gruppen hade haft sitt huvudkontor inom EES. Vid beräkningen av gruppsolvens ska moderföretaget i tredjeland hanteras som ett försäkringsföretag som omfattas av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka solvenskapitalkravet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas i ett sådant fall. Efter att ha hört övriga berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder som säkerställer att tillsynen över företagen i gruppen är föremål för tillräcklig tillsyn. Finansinspektionen får förelägga en ägare som har ett bestämmande inflytande över försäkringsföretaget att inrätta ett försäkringsholdingbolag eller ett blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES. Inspektionen får då besluta att bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på de företag i den grupp som leds av detta holdingföretag. Finansinspektionen ska underrätta de berörda behöriga myndigheterna, Europeiska kommissionen och Européiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när sådana tillsyns- 378 metoder används.

18.3.16 Tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet

Regeringens förslag: När ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet, ska försäkringsföretaget ha en god kontroll över affärshändelser och avtal med andra företag inom gruppen.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen anser att artiklarna 260–264 i Solvens II-direktivet inte bör införas i FRL utan i stället genomföras i föreskrifter från regeringen eftersom bestämmelserna endast riktar sig till Finansinspektionen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen påpekar att det enligt Solvens II-direktivet gäller olika krav på olika försäkringsgrupper. Som exempel anger inspektionen att en grupp där moderföretaget är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet endast omfattas av tillsyn över interna transaktioner enligt artikel 265 och menar att detta inte är klart angivet i utredningens förslag, vilket skulle kunna leda till att sådana grupper skulle omfattas av mer långtgående tillsyn än vad direktivet föreskriver. Inspektionen noterar att utredningens betänkande anger vilka tillsynsregler som gäller för de olika grupperna men att författningsförslaget behöver revideras för att återge att det är de nationella tillsynsmyndigheterna som, enligt artikel 265 ska ansvara för tillsynen av interna transaktioner. Svensk Försäkring noterar att det som anges i motiven gällande artikel 265 och den begränsade tillsynen över försäkringsgrupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet inte tydligt anges i lagförslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 265 i Solvens II-direktivet framgår det att när det finns ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag över ett försäkringsföretag ska tillsynsmyndigheterna som ansvarar för tillsynen över försäkringsföretagen utöva en allmän tillsyn över transaktionerna mellan företagen och moderföretaget och eventuella anknutna företag. En övergripande regel om att Finasinspektionen ska utöva allmän tillsyn över transaktioner i denna typ av grupper bör genomföras i lag. Närmare bestämmelser om hur regeln ska tillämpas bör dock framgå av föreskrifter på lägre nivå.

19 Specialföretag

19.1 Bakgrund

Allmänt om värdepapperisering på kreditinstitutsområdet Värdepapperisering på kreditinstitutsområdet är ett förfarande som innebär att relativt homogena tillgångar med förutsägbara betalningsflöden omvandlas till obligationer eller andra lätt omsättningsbara 379

värdepapper. Genom att föra ihop ett stort antal homogena lån är det möjligt att med utgångspunkt i historiska data beräkna det betalningsflöde som lånestocken förväntas generera. Det förväntade betalningsflödet kan därefter prissättas och emitteras som obligationer, för vilka säkerheterna kan utgöras av betalningsflöden, kreditförstärkande åtgärder och panträtter. I stort sett alla fordringar går att värdepapperisera, men lån med panträtt i fastigheter är den mest förekommande typen. Med värdepapperisering brukar närmare åsyftas en mer specialiserad verksamhet där ett företag (originatorn) säljer en lånestock till en juridisk person (specialföretaget) som ger ut värdepapper för att finansiera sitt förvärv. Specialföretaget har enbart till syfte att äga dessa fordringar samt förmedla betalningsflödena från kredittagarna till de som investerat i värdepapperen och företaget överlåter ofta sin administration till ett annat företag (serviceföretaget). Det är oftast originatorn som tar på sig denna uppgift, eftersom det möjliggör en bibehållen kundkontakt med kredittagarna. Investerarna kräver ofta att specialföretagets kreditvärdighet förstärks genom någon form av kreditförstärkande åtgärd, t.ex. att ett försäkringsbolag garanterar specialföretagets kreditvärdighet. Vanligen är ett ratinginstitut involverat i en värdepapperiseringstransaktion för att bedöma specialföretagets kreditvärdighet och de legala förutsättningarna för transaktionen. De obligationer som specialföretaget ger ut kan därmed åsättas en rating. Något förenklat möjliggjorde de regler om kapitaltäckning som gällde före den 30 juni 2011 rörande värdepapperisering att en originator – som i samband med värdepapperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje part – från beräkningen av sina riskvägda exponeringsbelopp kunde undanta de exponeringar som har värdepapperiserats. Den finansiella kris som uppstod hösten 2008 visade på brister i denna reglering. Vid traditionell kreditgivning finns det ett uppenbart incitament för kreditgivaren att kontrollera och övervaka sina lämnade krediter, eftersom kreditgivaren behåller den risk som uppstår vid kreditgivningen. När krediter värdepapperiseras riskerar detta incitament att försvagas, eftersom kreditrisken i dessa fall kan överföras till en tredje part – den som investerar i värdepapperiseringen. En sådan försvagning av kreditgivarens incitament att kontrollera riskerna i sin kreditgivning riskerar att i förlängningen leda till en försämrad kreditkvalitet. Dessutom visade erfarenheterna från finanskrisen att investeringar i värdepapperiseringar har skett utan att det har funnits tillräcklig kunskap om de risker som varit förknippade med investeringen. Sedan den 30 juni 2011 gäller i kapitaltäckningshänseende översiktligt följande. Ett kreditinstitut får exponera sig mot en värdepapperisering bara om originatorn, det medverkande institutet eller den ursprunglige långivaren meddelat kreditinstitutet att ett ekonomiskt intresse kommer att behållas i värdepapperiseringen. Beräkning av det ekonomiska intresset får i vissa fall göras på gruppnivå. Ett kreditinstitut ska innan det investerar i en värdepapperisering noggrant undersöka värdepapperiseringen och dess underliggande exponeringar. Därefter ska kreditinstitutet fortlöpande övervaka utvecklingen av värdepapperi- 380 seringspositionen. Medverkande institut och kreditinstitut som är

originator ska tillämpa samma kriterier för kreditgivning på exponeringar som ska värdepapperiseras som de tillämpar på exponeringar som utgör egna positioner. Investerare och framtida investerare ska ges tillgång till all relevant information om en värdepapperisering (se prop. 2010/11:110).

Allmänt om värdepapperisering på försäkringsområdet Anledningen till att Solvens II-direktivet innehåller en särskild reglering för specialföretag på försäkringsområdet är att dessa företag bedriver en liknande, men ändå till viss del annan verksamhet än traditionella återförsäkringsföretag. Specialföretagens verksamhet är betydelsefull för försäkringsföretagen som ett alternativ till återförsäkring, eftersom den tillför ytterligare kapacitet när återförsäkring genom mer traditionella kanaler är begränsad. Dessa företag spelar således en väsentlig roll när det gäller att främja olika riskhanteringslösningar för försäkringsföretag, men även för återförsäkringsföretag. De risker som är förknippade med att använda ett specialföretags verksamhet för ett försäkringsföretag innebär dock att det behövs relevanta rörelse- och tillsynsregler för att skydda försäkringstagarna, men även för att undvika systemrisker. På försäkringsområdet har värdepapperiseringslösningar i huvudsak använts för att omvandla försäkringsportföljer som innehåller katastrofrisker till värdepapper – oftast obligationer – vilka säljs till den traditionella kapitalmarknaden. Även andra finansieringsmekanismer förekommer dock. För investerarna på denna marknad har katastrofobligationen den fördelen att det inte föreligger något samband mellan naturkatastrofer (försäkringsrisk) och händelser på finansmarknaden (kreditrisk). Tillvägagångssättet för hanteringen av dessa katastrofrisker är oftast att ett försäkringsföretag bildar ett specialföretag som i sin tur upprättar ett i huvudsak konventionellt återförsäkringskontrakt mellan specialföretaget och försäkringsföretaget. Avtalet innebär således att specialföretaget övertar försäkringsrisker från försäkringsföretaget. Specialföretaget får i enlighet med avtalet en premie av försäkringsföretaget och emitterar samtidigt en högriskobligation på kapitalmarknaden (eller använder någon annan finansieringsmekanism). Investerare är i dessa fall normalt stora institutionella köpare. Katastrofobligationerna löper normalt under ett till fyra år. Inkomsterna från emissionen placeras av specialföretaget i säkra kortfristiga värdepapper och avkastningen på denna placering – tillsammans med premien som försäkringsföretaget ursprungligen har betalat – används för att betala räntan till obligationsinnehavarna. Avkastningen på obligationerna är normalt hög. Den slutliga betalningen till investeraren är normalt beroende av om en specificerad händelse inträffar eller hur värdet utvecklas på ett index av naturkatastrofrisker. Om ingen händelse inträffar som utlöser ett försäkringsfall, löser specialföretaget in obligationen till fullt värde tillsammans med den sista räntebetalningen. Om försäkringsfall inträffar, betalar specialföretaget till försäkringsföretaget i enlighet med återförsäkringsavtalet. Resterande belopp betalas till investeraren. Sammanfattningsvis kan sägas att för ett försäkringsföretag ligger en stor fördel i att företaget – i motsats till vad som gäller vid traditionell 381

återförsäkring – inte löper någon kreditrisk eftersom hela ”skadan”, dvs. beloppet från obligationsköparna betalas ut i förskott. Om försäkringsfall inträffar, minskar obligationens värde i motsvarande grad. Om å andra sidan någon skada inte uppstår, har investeraren normalt haft en överavkastning motsvarande premien för det ursprungliga skyddet.

Nuvarande reglering av specialföretag på försäkringsområdet I samband med genomförandet av återförsäkringsdirektivet – som innehöll en option för medlemsstaterna att tillåta specialföretag att etablera sig på deras territorium – gjordes bedömningen att det inte då borde införas några särbestämmelser för specialföretag (se prop. 2007/08:40 s. 122). Skälet till detta var att det inte bedömdes föreligga något starkt behov av sådana företag i Sverige, eftersom sådan verksamhet som är typisk för specialföretag kan bedrivas av ett återförsäkringsbolag inom ramen för gällande och då föreslagna regler i försäkringsrörelselagen. Det uteslöts dock inte att frågan kunde komma att omprövas i ett senare sammanhang. För att genomföra återförsäkringsdirektivets bestämmelser om användning av utestående belopp från specialföretag för skuldtäckning infördes dock en definition av specialföretag i försäkringsrörelselagen (se 1 kap. 12 § 4 samt 6 kap. 3 § 14 och 34 § 3 försäkringsrörelselagen [2010:2043], FRL).

Solvens II-direktivet Av Solvens II-direktivet framgår att ett specialföretag är ett företag som, utan att vara ett befintligt försäkrings- eller återförsäkringsföretag, och oavsett om det är ett eget bolag eller ej, övertar risker från försäkringseller återförsäkringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för sådana risker genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetalningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån eller en sådan finansieringsmekanism är efterställd ett sådant företags återförsäkringsskyldigheter (artikel 13.26). Ett specialföretag behöver således inte vara en juridisk person. Enligt artikel 211.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna tillåta specialföretag att etablera sig inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt förhandsgodkännande (tillstånd). Kommissionen ska, i syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av specialföretag, anta genomförandeåtgärder för att fastställa ett tillstånds omfattning, obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal, lämplighetskrav för ägare och ledning, krav på sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata rutiner för intern kontroll, krav för riskhanteringen, informationskrav beträffande redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik samt solvenskrav (artikel 211.2). Enligt artikel 211.3 ska specialföretag som har fått tillstånd före den 31 oktober 2012 omfattas av lagen i den medlemsstat som gett tillståndet. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter det datumet ska emellertid omfattas av artikel 211.1 och 211.2. Genomförandeåtgärderna kommer att antas i form av en EU-förordning på nivå 2. Vidare kommer kommissionen att besluta om bindande tekniska standarder i form av en EU-förordning på nivå 2,5. 382

19.2 Utgångspunkter för reglering av specialföretag i svensk rätt

Regeringens förslag: Specialföretag ska regleras i försäkringsrörelselagen. Solvens II-direktivet innehåller endast ett fåtal bestämmelser om specialföretag. Resterande bestämmelser om specialföretag finns i EU-förordningarna som är direkt tillämpliga i Sverige. I fråga om bestämmelserna i förordningarna som rör tillstånd, tillsyn och ingripande införs kompletterande nationella genomförandebestämmelser.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens bedömning: Som nämnts tidigare bedriver specialföretag en liknande verksamhet som traditionella återförsäkringsföretag, som per definition räknas som försäkringsföretag och därmed omfattas av regleringen i FRL. Med hänsyn härtill bör specialföretag regleras i den lagen. Direktivet innehåller endast en artikel (artikel 211.1), som behöver genomföras i svensk rätt, nämligen att medlemsstaterna ska tillåta specialföretag att etablera sig inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande. Resterande bindande bestämmelser om specialföretag finns i EU-förordningarna på nivå 2, se artikel 211.2, och på nivå 2,5. Förutsättningarna för tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag framgår av EU-förordningen på nivå 2. Som exempel kan nämnas att för att tillstånd ska beviljas måste bl.a. ledningen för specialföretaget uppfylla vissa lämplighetskrav (artikel 310 d). Detta krav utvecklas sedan närmare i en annan artikel (artikel 315). För att EUförordningen ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt behövs det emellertid vissa kompletterande bestämmelser i FRL – bl.a. behöver det införas bestämmelser om prövning av bolagsordning och stadgar. Härutöver behöver naturligtvis förutsättningarna för tillstånd i EUförordningen på nivå 2 vara uppfyllda. Frågor om tillsyn regleras inte uttryckligen i EU-förordningarna (nivå 2 och 2,5). Det finns endast en artikel i EU-förordningen på nivå 2 om att medlemsstaterna får begära sådan information av specialföretaget som behövs för att kunna utöva tillsyn över företaget(artikel 318.1). För att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få genomslag behövs det även i detta avseende införas kompletterande bestämmelser i FRL. Det gäller närmare bestämt regler om tillsynen och dess omfattning samt om registeringsmyndighet. Bestämmelser om ingripande finns enbart i EU-förordningen på nivå 2,5, och då endast i form av vad som kan eller ska utgöra grund för återkallelse. Det måste stå de enskilda medlemsstaterna fritt att härutöver besluta om andra typer av ingripanden. Det bör därför införas kompletterande bestämmelser om andra typer av ingripandeformer i FRL utöver återkallelse.

19.3 Tillstånd

19.3.1 Tillståndsplikt

Regeringens förslag: Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening får driva verksamhet som specialföretag bara efter tillstånd från Finansinspektionen. Med specialföretag avses ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen preciserar inte vilka associationsformer som ska ges tillstånd att bedrivs verksamhet som specialföretag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Som nämnts innehåller Solvens IIdirektivet – i motsats till återförsäkringsdirektivet – en skyldighet för medlemsstaterna att införa uttryckliga bestämmelser om möjlighet för specialföretag att etablera sig inom deras territorier. Det bör således införas en bestämmelse som innebär att verksamhet som består i att överta försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldighet enligt avtal om riskövertagande, får drivas bara efter tillstånd. Tillåtna associationsformer är aktiebolag och ekonomisk förening (se närmare nedan).

19.3.2 Förutsättningar för tillstånd att driva verksamhet som specialföretag

Regeringens förslag: Tillstånd att driva verksamhet som specialföretag ska ges ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som avser att bedriva verksamhet som består i att överta försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller från en EES-försäkringsgivare enligt särskilda avtalsvillkor och finansierar denna verksamhet helt genom inkomster från emission av skuldebrev eller genom någon annan liknande finansieringsmekanism, enligt särskilda avtalsvillkor. Ytterligare förutsättningar som måste vara uppfyllda är att bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med andra författningar som reglerar ett aktiebolags bolagsordning eller en ekonomisk förenings stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten. Dessutom krävs att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i andra 384

författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings verksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen preciserar inte vilka associationsformer som ska ges tillstånd att bedrivs verksamhet som specialföretag. Vidare föreslår utredningen att regeringen ska få meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd och villkor för verksamheten. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Finansinspektionen föreslår att lagtexten justeras så att det framgår att endast juridiska personer kan få tillstånd som specialföretag. Bolagsverket anser att det av registreringstekniska skäl är viktigt för verket att det tydliggörs vilka associationsformer som kan bli aktuella för tillstånd som specialföretag. Skälen för regeringens förslag: Solvens II-direktivet innehåller en skyldighet för medlemsstaterna att införa uttryckliga bestämmelser som möjliggör för specialföretag att etablera sig inom deras territorier (efter förhandsgodkännande). Direktivet får uppfattas så att det överlåter åt medlemsstaterna att bestämma vilka associationsformer som bör tillåtas när det gäller specialföretag. Regeringen delar Finansinspektionens bedömning att endast juridiska personer bör komma ifråga. Med tanke på verksamhetens art i ett specialföretag är det dessutom lämpligt att välja de huvudsakliga associationsformer som svensk lagstiftning erbjuder för att bedriva verksamhet utan personligt ansvar för associationens delägare, dvs. aktiebolag och ekonomisk förening (kapitalassociation respektive personassociation). Dessa företag ska, som Bolagsverket föreslår, omfattas av krav på registrering i register (se närmare nedan) När det gäller förutsättningarna för tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag, vilka framgår av bestämmelserna i EU-förordningen på nivå 2, finns det – som konstaterats tidigare – behov av vissa kompletteringar i FRL för att regleringen på nivå 2 i denna del ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt. Härutöver måste naturligtvis även förutsättningarna för tillstånd enligt EU-förordningen på nivå 2 vara uppfyllda. Detta bör i FRL komma till uttryck på så sätt att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i andra författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings verksamhet.

19.3.3 Prövning av ansökan om tillstånd

Regeringens förslag: En ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar, ska prövas av Finansinspektionen.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag . Utredningen föreslår att regeringen ska få meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd och villkor för verksamheten. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag: För att EU-förordningen på nivå 2 ska kunna tillämpas och få genomslag i svensk rätt behöver det pekas ut vilken myndighet som ska pröva en ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag. Det framstår som lämpligt att Finansinspektionen ges denna uppgift och att detta framgår av lag. Det är även lämpligt att det är inspektionen som får ansvar att pröva frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar för ett specialföretag. Även detta och vilka förutsättningar som gäller för godkännande bör framgå av FRL.

19.4 Tillsyn över specialföretag

19.4.1 Registeringsmyndighet

Regeringens förslag: Bolagsverket ska vara registreringsmyndighet för specialföretag och föra ett register över dessa företag. I detta skrivs de uppgifter in som enligt försäkringsrörelselagen eller andra författningar ska anmälas för registrering.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår att regeringen ska få meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd och villkor för verksamheten. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Bolagsverket anför att det av registreringstekniska skäl är viktigt att det tydliggörs om det kommer införas krav på registrering i försäkringsregistret för specialföretag. Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller för försäkringsföretag bör Bolagetsverket vara registeringsmyndighet för specialföretag och föra ett register där det skrivs in uppgifter som enligt andra författningar, t.ex. aktiebolagslagen (2005:551), ska anmälas för registrering. Även detta bör framgå av FRL.

19.4.2 Tillsynen och dess omfattning

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ha tillsyn över specialföretag. Tillsynen ska omfatta att verksamheten drivs enligt andra författningar som reglerar specialföretagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar, samt riktlinjer som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.

Utredningen har inte något förslag i fråga om tillsynen och dess omfattning. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Frågor om tillsyn regleras inte uttryckligen i EU-förordningen på nivå 2. Det finns endast en artikel om att medlemsstaterna får begära sådan information av specialföretaget som behövs för att kunna utöva tillsyn över företaget. För att EUförordningen ska kunna tillämpas och få genomslag behövs det därför 386 kompletterande bestämmelser i FRL om tillsynen och dess omfattning.

19.4.3 Upplysningar från ett specialföretag till Finansinspektionen

Regeringens förslag: Ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.

Utredningen har inte något förslag i frågan om upplysningar från ett specialföretag till Finansinspektionen. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i föregående avsnitt finns det en artikel i EU-förordningen på nivå 2 om att medlemsstaterna får begära sådan information av specialföretaget som behövs för att kunna utöva tillsyn över företaget. I bestämmelsen saknas emellertid den nödvändiga preciseringen att det är till Finansinspektionen – i egenskap av utpekad tillsynsmyndighet – som specialföretag ska lämna upplysningar om sin verksamhet. Finansinspektionen torde inte kunna inhämta dessa uppgifter enbart med stöd av denna bestämmelse i nivå 2. För att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få genomslag behövs det därför en kompletterande bestämmelse i FRL.

19.4.4 Avgifter till Finansinspektionen

Regeringens förslag: Specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet. Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter.

Utredningen har inte något förslag i frågan om avgifter till Finansinspektionen. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller för försäkringsföretag bör specialföretag med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet. Regeringen bör få meddela föreskrifter om sådana avgifter.

19.5 Ingripande mot specialföretag

19.5.1 När Finansinspektionen ska ingripa

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ingripa om ett specialföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning eller stadgar eller företagets riktlinjer som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. Inspektionen ska även ingripa om bolagsordningen, stadgarna, eller riktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet.

Utredningen har inte något förslag i frågan om när Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag. Remissinstanserna berör inte frågan. 387

Skälen för regeringens förslag: I EU-förordningen på nivå 2,5 anges under vilka förutsättningar som en nationell tillsynsmyndighet får eller ska ingripa mot ett specialföretag (i form av återkallelse av tillstånd). Där stadgas bl.a. att den nationella tillsynsmyndigeten får ingripa när ett specialföretag inte längre uppfyller de ursprungliga villkoren för tillståndet eller när företaget åsidosätter sina förpliktelser enligt de bestämmelser det omfattas av. Enligt regeringens mening bör det tydliggöras i FRL under vilka förutsättningar som Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag. Förslaget innebär bl.a. att Finansinspektionen ska ingripa mot bl.a. ett specialföretag som har åsidosatt sina skyldigheter enligt andra författningar som reglerar företagets verksamhet. Det kan vara ett specialföretag som bryter mot regleringen på nivå 2 eller 2,5 eller mot aktiebolagslagen (2005:551) eller lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

19.5.2 Hur Finansinspektionen ska ingripa

Regeringens förslag: Ingripande ska ske genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om en överträdelse är allvarlig ska specialföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Utredningen har inte något förslag i frågan hur Finansinspektionen ska ingripa mot specialföretag. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om ingripande finns, som nämnts tidigare, enbart på nivå 2,5, och då endast i form av vad som kan eller ska utgöra grund för återkallelse. Det måste stå de enskilda medlemsstaterna fritt att härutöver besluta om andra typer av ingripanden. Det bör därför i FRL införas kompletterande bestämmelser om andra typer av ingripandeformer utöver återkallelse. Det finns därför anledning att föreslå att ingripande ska ske genom utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om en överträdelse är allvarlig bör specialföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

19.5.3 När Finansinspektionen får avstå från ingripande

Regeringens förslag: Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, specialföretaget gör rättelse, eller någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

Utredningen har inte något förslag i frågan om när Finansinspektionen får avstå från ingripande. Remissinstanserna berör inte frågan.

Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller för försäkringsföretag bör det framgå av FRL att Finansinspektionen under vissa förutsättningar får avstå från att ingripa mot ett specialföretag. Det finns därför anledning att föreslå att Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, specialföretaget gör rättelse, eller någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

19.5.4 Överträdelser av beslut om rättelser

Regeringens förslag: Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Utredningen har inte något förslag i frågan om överträdelse av beslut om rättelse. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Det bör införas en bestämmelse i lag som möjliggör för Finansinspektionen att vidta åtgärder om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse. Det finns därför anledning att föreslå att om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

19.5.5 Återkallelse av tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag

Regeringens förslag: I lagen ges en upplysningsbestämmelse om att det i kommissionens EU-förordning finns bestämmelser om när ett tillstånd ska respektive får återkallas. I stället för återkallelse får varning meddelas, om det är tillräckligt. Om ett specialföretags tillstånd återkallas, får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av verkssamheten ska ske. Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.

Utredningen har inte något förslag i frågan om återkallelse av tillstånd för ett specialföretag. Remissinstanserna har inte berört frågan. Skälen för regeringens förslag: En upplysningsbestämmelse bör införas i lag om att det i EU-förordningen på nivå 2,5 finns bestämmelser om när ett tillstånd ska eller får återkallas. Eftersom det får anses stå 389

varje medlemsstat fritt att reglera andra former av ingripanden (jfr ovan) bör det anges i lag att varning får meddelas, om det är tillräckligt. I likhet med vad som gäller för försäkringsföretag bör Finansinspektionen få bestämma hur avvecklingen ska ske om ett specialföretags tillstånd har återkallats liksom att ett sådant beslut får förenas med förbud att fortsätta hela eller delar av verksamheten.

19.5.6 Straffavgift

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett specialföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift. Avgiften tillfaller staten. Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av specialföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under specialföretagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas. När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Utredningen har inte något förslag i frågan om straffavgift. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I FRL finns bestämmelser om befogenhet för Finansinspektionen att besluta om straffavgift och dess storlek inom ett visst intervall. Inspektionen bör ges samma befogenhet gentemot ett specialföretag. Det finns därför anledning att föreslå att om Finansinspektionen har meddelat ett beslut om anmärkning eller varning mot ett specialföretag, får inspektionen besluta att företaget ska betala en straffavgift. Avgiften tillfaller staten. Straffavgiften ska fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av specialföretagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under specialföretagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas. När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

19.5.7 Förseningsavgift

Regeringens förslag: Om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av lag, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. 390

Utredningen har inte något förslag i frågan om förseningsavgift. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I nuvarande FRL finns bestämmelser om befogenhet för Finansinspektionen att besluta om förseningsavgift. Inspektionen bör ges samma befogenhet gentemot ett specialföretag. Det finns därför anledning att föreslå att om ett specialföretag inte i tid lämnar de upplysningar som har föreskrivits med stöd av lag, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten.

19.5.8 Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift

Regeringens förslag: Straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom denna tid. Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges ovan, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Utredningen har inte något förslag i frågan om verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I nuvarande FRL finns bestämmelser om när straffavgiften ska betalas, att Finansinspektionen beslut om straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, indrivning av straffavgift eller förseningsavgift eller bortfallande av dessa. Motsvarande bestämmelser bör gälla i fråga om specialföretag. Det finns därför anledning att föreslå att straffavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att ta ut straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom denna tid. Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges ovan, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. En beslutad straffavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

19.5.9 Ingripande mot den som saknar tillstånd

Regeringens förslag: Om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. Om det är osäkert om försäkringsrörelselagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag. Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation. Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört. Beslutet om likvidation gäller omedelbart.

Utredningen har inte något förslag i frågan om ingripande mot den som saknar tillstånd. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I nuvarande FRL finns bestämmelser om befogenhet för Finansinspektionen att bl.a. ingripa mot den som saknar tillstånd. Inspektionen bör ges samma befogenhet gentemot ett specialföretag. Även i övrigt bör bestämmelserna utformas i enlighet med FRL. Det finns därför anledning att föreslå att om någon driver verksamhet som specialföretag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är skyldig att på begäran av inspektionen lämna sådana upplysningar om företagets verksamhet som revisorn har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag. Om ett specialföretag inte följer ett föreläggande att upphöra med verksamheten, ska rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget ska gå i likvidation. Beslut om likvidation ska inte meddelas om det under ärendets handläggning vid rätten visas att verksamheten har upphört. Beslutet om likvidation gäller omedelbart.

19.5.10 Vite

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud riktat mot ett specialföretag, får inspektionen förena föreläggandet med vite.

Utredningen har inte något förslag i frågan om vite. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I nuvarande FRL ges Finansinspektionen befogenhet att förena ett föreläggande eller förbud med vite. En motsvarande befogenhet bör ges inspektionen gentemot ett specialföretag.

20 Återförsäkring

20.1 Likvärdighetsbedömningar (ekvivalensbedömningar)

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om kommissionens skyldigheter och möjligheter när det gäller s.k. likvärdighetsbedömningar av solvensordningar som tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamhet behöver inte tas in i lag. Bestämmelsen i direktivet om att återförsäkringsavtal som ingåtts med ett försäkringsföretag med huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning av kommissionen bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet, ska behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal som ingåtts med företag som har fått tillstånd enligt direktivet behöver inte heller tas in i svensk lag.

Utredningens bedömning sammanfaller endast delvis med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det tas in en uttrycklig bestämmelse i lag om likabehandling. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 172.1 i Solvens IIdirektivet, i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet (artikel 2.42) , finns bestämmelser om att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som specificerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som ett tredje land tillämpar på återförsäkringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i det tredje landet är likvärdig med den solvensordning som gäller enligt Solvens II-direktivet. Bestämmelsen riktar sig till kommissionen och ska därför inte tas in i svensk lag. Av artikel 172.2 (i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet) framgår det att kommissionen får, med beaktande av de kriterier som fastställts enligt artikel 172.1, besluta om huruvida en solvensordning som tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamhet som bedrivs av försäkringsföretag med huvudkontor i samma tredjeland är likvärdig med den solvensordning som gäller enligt Solvens II-direktivet. Eftersom delegerade akter som antas av kommissionen är direkt gällande i Sverige krävs det inga lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 172.2. Av artikel 172.3 framgår det att återförsäkringsavtal som ingåtts med ett försäkringsföretag med huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet ska behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal som 393

ingåtts med företag som har fått tillstånd enligt Solvens II-direktivet. Artikeln får anses ha betydelse vid beräkning av solvenskapitalkravet och hur man där får beakta riskreduceringstekniker, dvs. i vilka fall t.ex. avgiven återförsäkring kan reducera kapitalkravet för att försäkringsföretagets risk är lägre. Eftersom detta regleras i förslaget till EU-förordning på nivå 2 (se artikel 186 SCRRM3) bedöms inte heller denna artikel föranleda någon genomförandeåtgärd i lag. Genom omnibus II-direktivet (artikel 2.42) införs det även nya bestämmelser i Solvens II-direktivet; artikel 172.4–172.6. Enligt artikel 172.4 och 172.5 införs en möjlighet för kommissionen att besluta om ekvivalens under en begränsad tidsperiod. Enligt artikel 172.6 ska återförsäkringskontrakt som sluts med företag vars solvensordning ansetts vara ekvivalent under en begränsad tidsperiod behandlas på samma sätt som återförsäkringskontrakt som sluts med företag vars solvensordning ansetts vara ekvivalent. Även sådana återförsäkringskontrakt som har slutits med företag vars solvensordning har ansetts vara ekvivalent under en begränsad tidsperiod bör beaktas vid beräkning av solvenskapitalkravet enligt ovan. För detta krävs också i dessa fall ett beslut om ekvivalens från kommissionen.

20.2 Förbud mot att vägra att godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om förbud mot att vägra godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal i Solvens IIdirektivet behöver inte tas in i lag.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den . Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 32.1 och 32.2 i Solvens II-direktivet får ett försäkringsföretags hemland inte vägra att godkänna eller motsätta sig ett återförsäkringsavtal eller retrocessionsavtal som ingåtts med ett återförsäkringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i ett annat land inom EES av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de äldre direktiven och är redan införd i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 1 § tredje stycket FRL. Enligt artikel 32.2 får återförsäkringsföretagets hemland inte motsätta sig ett s.k. retrocessionsavtal som företaget ingått med ett återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat i ett annat land inom EES av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. Även denna bestämmelse har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är införd i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 1 § tredje stycket FRL.

Bestämmelserna i 6 kap. 1 § tredje stycket FRL har inte någon relevans i Solvens II-regelverket. Dessa regler slopas därför. Bestämmelserna i artikel 32 får emellertid anses ha betydelse vid beräkning av solvenskapitalkravet och hur man där får beakta riskreduceringstekniker, dvs. i vilka fall avgiven återförsäkring kan reducera kapitalkravet för att försäkringsföretagets risk är lägre. Eftersom detta regleras i förslaget till EU-förordning på nivå 2 bedöms emellertid denna artikel inte föranleda någon genomförandeåtgärd i lag.

20.3 Förbud mot pantsättning av tillgångar

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om förbud mot system med bruttoreserver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag i tredjeland vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet, kräver ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 173 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om förbud mot system med bruttoreserver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag i tredjeland vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet. När motsvarande direktivbestämmelse för återförsäkringsgivare från ett annat EES-land genomfördes i svensk rätt i samband med genomförandet av återförsäkringsdirektivet gjordes bedömningen att det i Sverige inte fanns något sådant system med bruttoreserver som avses i bestämmelsen och att bestämmelsen därför inte krävde någon lagstiftningsåtgärd (se prop. 2007/08:40 s. 84). I 5 kap. LUFT finns bestämmelser om att en försäkringsgivare från tredje land ska, som säkerhet för sin försäkringsrörelse i Sverige, deponera värdehandlingar i en bank eller ett kreditmarknadsföretag på det sätt och under de villkor som Finansinspektionen bestämmer. Bestämmelserna ändrades senast i samband med genomförandet av återförsäkringsdirektivet, genom vilket det klargjordes att depositionsbestämmelserna för direkt försäkringsrörelse även skulle gälla vid återförsäkringsrörelse. Att depositionsbestämmelserna alltjämt i grunden ska gälla för all försäkringsrörelse som bedrivs genom filial till en försäkrings- eller återförsäkringsgivare från tredje land följer av artikel 162.2 i Solvens II-direktivet. Frågan är nu om bestämmelsen i artikel 173 ska anses förbjuda depositionskrav i de fall försäkrings- eller återförsäkringsgivaren har sitt huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet. Om bestämmelsen vore avsedd att innebära krav på ett sådant förbud, torde emellertid sistnämnd direktivbestämmelse ha formulerats på ett sådant sätt att den hänvisade 395

till bestämmelserna om deposition i samma direktiv. Eftersom en sådan hänvisning saknas bör bestämmelsen tolkas enligt dess ordalydelse, dvs. som ett förbud mot en viss form av system med bruttoreserver. I enlighet med tidigare bedömningar finns det inget sådant system i Sverige, och bestämmelsen i artikel 173 kräver därför inga lagstiftningsåtgärder.

20.4 Finansiell återförsäkring

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om krav på särskild riskhantering i samband med finansiell återförsäkring kräver ingen särskild reglering i lag

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skälen för regeringens bedömning: Begreppet finansiell återförsäkring förklaras i artikel 210.3 i Solvens II-direktivet på följande sätt; en återförsäkring där den explicita maximala potentiella förlusten som kan uppstå överstiger premien för avtalets livslängd, samtidigt som det i avtalet antingen tas hänsyn till pengars tidsvärde eller finns mekanismer för att utjämna skillnaden i ekonomiskt åtagande mellan parterna. Risken för förlust ska uppstå genom överföring av en teckningsrisk och en tidsrisk, som båda är betydande. Den potentiella förlusten ska överstiga premien med ett ”begränsat men betydande belopp”. Finansiell återförsäkring i olika former har funnits sedan i vart fall 1950-talet. Den började användas i ökad utsträckning under 1990-talet till följd av de katastrofskador som drabbade den internationella återförsäkringsmarknaden under slutet av 1980 och början av 1990-talet. Medan traditionell återförsäkring syftar till att överföra en del av försäkringsrisken från en försäkringsgivare till en återförsäkrare så syftar finansiell återförsäkring i sin ursprungliga form till att skydda ett försäkringsbolags balansräkning och framtida rörelseresultat mot sådana risker som räntefluktuationer, felaktig valutamatchning, felaktiga investeringar etc. Finansiell återförsäkring kan också vara fokuserad på transaktioner som syftar till att lösa sådana problem hos försäkringsgivare som svaga reserver, otillräckligt kapital och stora fluktuationer i riskrörelsen. Den är en av de tekniker som ibland brukar kallas alternativa riskreduceringstekniker. Det tycks inte finnas någon tydlig gräns mellan traditionell återförsäkring och finansiell återförsäkring. Enligt artikel 210.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att försäkringsföretag som ingår avtal om finansiell återförsäkring, eller bedriver verksamhet med sådan återförsäkring, på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller verksamheter. Enligt artikel 210.2, i dess lydelse enligt omnibus IIdirektivet (artikel 2.45) , får kommissionen, i syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av finansiell återförsäkringsverksamhet, anta 396 delegerade akter för att närmare specificera bestämmelserna i 210.1 i

fråga om övervakning, hantering och kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverksamhet. Eftersom bestämmelsen i artikel 210.2 inte är riktad till medlemsstaterna behöver bestämmelsen inte genomföras i svensk rätt. När det gäller bestämmelserna i artikel 210.1 och 210.3 görs följande bedömning. I samband med det svenska genomförandet av återförsäkringsdirektivet – som innehöll en option som gjorde det möjligt att tillämpa bestämmelserna i det direktivet på finansiell återförsäkring – gjordes bedömningen att det inte då borde införas några särbestämmelser för finansiell återförsäkring eller någon definition av finansiell återförsäkring (se prop. 2007/08:40 s. 120 ff.). Ställningstagandet grundades bl.a. på att begreppet försäkringsrörelse inte är definierat i FRL och att det därför inte var lämpligt att införa en detaljbestämmelse om att just finansiell återförsäkring skulle anses vara försäkringsrörelse. Dessa bedömningar äger fortfarande giltighet. Bestämmelsen i artikel 210.1 skulle visserligen – till skillnad från bestämmelserna i återförsäkringsdirektivet – kunna tolkas som en skyldighet för alla medlemsländer att nu införa uttryckliga bestämmelser om finansiell återförsäkring. Med en uttrycklig definition skulle det t.ex. bli helt klart att i vart fall den form av finansiell återförsäkring som ryms inom den definition som finns i direktivet får bedrivas av försäkringsföretag. Bestämmelsen bör emellertid inte tolkas som en sådan skyldighet, eftersom den snarast handlar om en skyldighet för försäkringsföretag att beakta de särskilda risker som kan finnas vid denna typ av verksamhet. I avsnitt 16 föreslås omfattande ny reglering om företagsstyrning. I det sammanhanget föreslås en bestämmelse om att ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan risker (se 10 kap. 6 § FRL). Enligt regeringens bedömning innefattar den föreslagna bestämmelse även en skyldighet att ta hänsyn till sådana risker som uppstår vid finansiell återförsäkring, även om detta inte framgår uttryckligen av den föreslagna lagbestämmelsen. Mot denna bakgrund anser regeringen att den övergripande bestämmelsen i artikel 210.1 om krav på särskild riskhantering i samband med finansiell återförsäkring inte behöver tas in särskilt i svensk lag. I linje med detta ställningstagande saknas det också anledning att i den svenska lagen ta in den definition av finansiell återförsäkring som finns i artikel 210.3, eftersom finansiell återförsäkring såsom den definieras i Solvens II-direktivet får anses vara sådan verksamhet som får bedrivas av svenska försäkringsföretag utan att detta behöver anges uttryckligen i lagen.

20.5 Koassurans

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om koassuransverksamhet inom gemenskapen kräver ingen ytterligare lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga invändningar mot den. Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 190–196 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om koassuransverksamhet inom gemenskapen. Med koassurans avses försäkringsverksamhet då två eller flera försäkringsgivare genom ett enda avtal, med en samlad premie och för samma termin, försäkrar en risk. Var och en av försäkringsgivarna svarar för sin del. En av försäkringsgivarna ska vara den ledande försäkringsgivaren och ska behandlas som den som täcker hela risken. Den ledande försäkringsgivaren tar hand om den löpande förvaltningen och ska bl.a. fastställa försäkringsvillkor och tariffer. I Sverige kallas koassurans ibland för samförsäkring. Bestämmelserna har sin huvudsakliga motsvarighet i äldre direktiv (artiklarna 1–4 koassuransdirektivet, 78/473/EEG). Genom Solvens II-direktivet görs endast mindre justeringar i artiklarna 190 och 192, i övrigt konsolideras de redan i svensk rätt genomförda bestämmelserna i koassuransdirektivet. Enligt gällande rätt krävs inte tillstånd från Finansinspektionen för samförsäkring. Det försäkringsföretag som deltar i samförsäkring av risker belägna i eller för åtaganden som ska fullgöras i ett annat EESland – när detta ska ske utan förmedling av en sekundäretablering i det landet – ska dock underrätta Finansinspektionen om gränsöverskridande verksamhet (se 3 kap. 15 § FRL). Vissa undantag finns i 3 kap. 16 § FRL för försäkringsföretag som deltar i samförsäkring i annan egenskap än ledande försäkringsgivare. Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om koassuransverksamhet inom gemenskapen bedöms inte kräva någon ytterligare lagstiftningsåtgärd.

21 Försäkringsgivare från tredje land

21.1 Filialer till försäkringsföretag i tredje land

Regeringens förslag: Försäkringsgivare från tredje land ska tillämpa de nya bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas, kapitalkrav och företagsstyrning som införs till följd av Solvens II-direktivet. Vissa följdändringar görs i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige med anledning av att begreppet solvensmarginal ersätts med krav kopplade till begreppet solvenskapitalkrav. 398

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag : I artikel 162–167 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om behandlingen av inom gemenskapen etablerade filialer till försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen. Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkringsföretag. Delar av bestämmelserna i artikel 162– 167 har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artiklarna 23–26 och 28a i första skadeförsäkringsdirektivet, artiklarna 51 och 53–56 i konsoliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 53 i tredje livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestämmelser i 4–10 kap. lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (LUFT). Enligt artikel 162.1 ska filialens verksamhet vara tillståndspliktig. Tillstånd ska ges till försäkringsföretaget, om företaget uppfyller vissa särskilda krav som finns angivna i artikel 162.2 och 163. Enligt artikel 162.2 får en medlemsstat bevilja auktorisation om företaget uppfyller minst följande villkor: 1. Det har rätt enligt sitt eget lands lag att utöva försäkringsverksamhet. 2. Det etablerar en filial inom den medlemsstats territorium där företaget ansökt om auktorisation. 3. Det förbinder sig att på den plats där filialen är belägen upprätta till verksamheten hänförliga räkenskaper samt att där förvara alla handlingar som hör till verksamheten. 4. Det utser en allmän representant som ska godkännas av tillsynsmyndigheterna. 5. Det innehar tillgångar i den medlemsstat där företaget ansökt om auktorisation av en storlek som motsvarar minst hälften av den i artikel 129.1 d föreskrivna lägsta gränsen för minimikapitalkravet och deponerar en fjärdedel av detta tröskelvärde som säkerhet. 6. Det förbinder sig att täcka solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt kraven i artiklarna 100 och 128. 7. Det meddelar namn och adress på de skaderegleringsrepresentanter som utses i varje medlemsstat utom i den medlemsstat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas klassificeras enligt klass 10 under del A i bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar. 8. Det företer en verksamhetsplan enligt bestämmelserna i artikel 163. 9. Det uppfyller kraven på företagsstyrning i avsnitt 2 av kapitel IV. De nuvarande svenska bestämmelserna om krav på koncession (tillstånd) finns i 4 kap. LUFT, där det också finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om handlingar som ska fogas till ansökan. För att genomföra artikel 162.2 e (med undantag för frågan om deposition), f och i behöver LUFT ändras. I övriga delar bedöms artikel 162 inte föranleda någon genomförandeåtgärd då dessa delar överensstämmer med gällande rätt (se 4 kap. 1, 4 och 5 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§ i LUFT). Detsamma gäller beträffande artikel 163 (se 4 kap. 4 § andra stycket LUFT). 399

I artikel 164 finns bestämmelser om möjlighet att överlåta försäkringsbestånd från filialer till försäkringsföretag i tredje land. De nuvarande svenska bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd från en försäkringsgivare från tredje land finns i 9 kap. LUFT. Bestämmelserna i artikel 164 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna är föranledda av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppen medräkningsbar kapitalbas och solvenskapitalkrav. I artikel 165 finns bestämmelser kring försäkringsföretagens försäkringstekniska avsättningar m.m. och i artikel 166 bestämmelser om filialens skyldighet att hålla vissa belopp relaterade till kapitalkrav och medräkningsbar kapitalbas. De nuvarande svenska bestämmelserna om bl.a. deposition, försäkringstekniska avsättningar, solvenskrav och tillräcklig kapitalbas finns i 5 kap. LUFT. Bestämmelserna i artikel 165 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna handlar i praktiken om att även filialer till försäkringsgivare från tredje land ska tillämpa de nya bestämmelserna om avsättningar, kapitalbas, kapitalkrav och företagsstyrning som till följd av Solvens II-direktivet införs för försäkringsgivare etablerade inom EES. Det krav på deposition som finns i dag ska finnas kvar. I artikel 167 finns bestämmelser om vissa särskilda förmåner för försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen som har filialer i fler än en medlemsstat inom gemenskapen. Förmånerna handlar om beräkning av kapitalkrav, deposition och placering av tillgångar. De nuvarande svenska bestämmelser som gäller vid verksamhet i flera EESländer finns i 5 kap. 16–18 §§ LUFT. Bestämmelserna i artikel 167 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna är föranledda av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppet solvenskapitalkrav.

22 Genomförande av ändringarna i prospektdirektivet med anledning av omnibus II-direktivet

22.1 Prospektets utformning

Regeringens förslag: Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering och offentliggöra dessa enligt ett visst förfarande.

Nu införs även en skyldighet för Finansinspektionen att så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om villkoren.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 1.2 i omnibus IIdirektivet ändras artikel 5.4 tredje stycket i prospektdirektivet. Där sägs att om det slutliga villkoren för erbjudandet inte ingår i vare sig grundprospektet eller något tillägg, ska de göras tillgängliga för investerarna, registreras hos den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten samt meddelas av den behöriga myndigheten till den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten/värdmedlemsstaterna så snart det är praktiskt möjligt när ett erbjudande till allmänheten görs, och om det är möjligt före den tidpunkt då erbjudandet till allmänheten börjar gälla eller de berörda värdepapperen tas upp till handel. I artikeln stadgas även att hemmedlemsstatens behöriga myndighet ska meddela de slutliga villkoren till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), att de slutliga villkoren ska innehålla information som endast avser värdepappersnoten och ska inte användas för att komplettera grundprospektet samt att artikel 8.1 a ska tillämpas i sådana fall. Ändringen i artikel 5.4 innebär att det inte längre åligger emittenten att underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES om villkoren. I stället införs en skyldighet för hemmedlemsstatens behöriga myndighet att så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och även Esma om villkoren. Artikel 5.4 tredje stycket i prospektdirektivet har genomförts i 2 kap. 17 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Den paragrafen bör justeras så att den nya lydelsen av nu aktuell artikel i prospektdirektivet genomförs.

22.2 Övriga ändringar i prospektdirektivet

Regeringens bedömning: Övriga artiklar i prospektdirektivet som ändras genom omnibus II-direktivet föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Genom artikel 1.2–1.5 i omnibus II-direktivet ändras artikel 11.3, 13.7, 14.8 och 15.7 i prospektdirektivet. I samtliga dessa fall åläggs Esma att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn inom vissa i respektive artikel preciserade områden. Dessa artiklar är således riktade till Esma och är inte föremål för genomförande i nationell lagstiftning. Genom artikel 1.6 i omnibus II-direktivet införs en ny artikel 31 a i Prospektdirektivet. Sistnämnd artikel behandlar Esmas personal och resurser och bör inte genomföras i nationell lagstiftning.

23 Finansiella konglomerat – specialföretag

Regeringens förslag: Specialföretag ska ingå i definitionen av finansiell sektor (försäkringssektorn) och reglerat företag i lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till regeringens förslag. Remissinstanserna lämnar inga synpunkter i aktuell del. Skälen för regeringens förslag: Både definitioner av reglerade företag och försäkringssektorn kan få avgörande betydelse för om ett finansiellt konglomerat föreligger i ett enskilt fall. I den finansiella sektorn ingår inte enbart reglerade företag – t.ex. kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersbolag – utan även vissa andra företag. Genom ändringsdirektivet ändras konglomeratdirektivets nuvarande definitioner av ”reglerad enhet” och ”försäkringssektorn”. Definitionen av reglerad enhet ändras så att den omfattar återförsäkringsföretag. Dessa ingår redan i dag i försäkringssektorn. Samtidigt ändras definitionen av återförsäkringsföretag så den inkluderar specialföretag (se artikel 2.4 och 2.6 konglomeratdirektivet som ändras genom artikel 2.1 i ändringsdirektivet). Specialföretag definieras genom en hänvisning till artikel 13.26 i Solvens II-direktivet. Där anges att specialföretag är ett företag, annat än ett befintligt försäkrings- eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett eget bolag eller inte, som övertar risker från försäkrings- eller återförsäkringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för sådana risker genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetalningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån eller en sådan finansieringsmekanism är efterställda ett sådant företags återförsäkringsskyldigheter. Konglomeratlagens definition av reglerade företag omfattar bl.a. försäkringsföretag. Till försäkringsföretag hänförs försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar enligt FRL. Detta gäller även om företaget uteslutande bedriver återförsäkringsrörelse och är ett återförsäkringsföretag i EU-direktivets mening. I detta avseende har alltså de svenska reglerna redan ett vidare tillämpningsområde än vad EU-rätten kräver. Specialföretag beaktas inte särskilt i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (konglomeratlagen) enligt gällande rätt, varken som ett reglerat företag eller som ett företag inom den finansiella sektorn. Redan idag finns en definition av specialföretag i FRL. Med specialföretag avses där ett utländskt företag som, utan att vara försäkringsgivare, övertar risker från ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande. Definitionen får betydelse i placerings- och solvenssammanhang.

Nu föreslås att det införs en reglering för svenska specialföretag i FRL. Med specialföretag avses ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EESförsäkringsgivare och som helt finansierar sin verksamhet genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande. För att genomföra ändringsdirektivet bör ändringar göras i konglomeratlagen i enlighet med direktivet som innebär att specialföretag ingår i definitionen av finansiell sektor (försäkringssektorn) och reglerat företag. Vid bedömningen om ett finansiellt konglomerat är för handen ska således förekomsten av ett specialföretag beaktas. När det gäller specialföretag i övrigt, se avsnitt 19.

24 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

24.1 Ikraftträdande- och infasningsperiod

Regeringens förslag: Ändringarna i försäkringsrörelselagen och övriga lagar till följd av Solvens II-direktivet ska träda i kraft den 1 januari 2016. Regeringens bedömning: Under tiden fr.o.m. 1 juli 2015 t.o.m. 31 december 2015 ska Finansinspektionen, på begäran av ett försäkringsföretag, kunna göra granskningar och besluta om godkännande av interna modeller, tilläggskapital, klassificering av kapitalbasmedel, företagsspecifika parametrar, specialföretag, durationsbaserade aktiekursrisker och de särskilda övergångsbestämmelserna kring beräkningen av bästa skattning och försäkringstekniska avsättningar. Finansinspektionen ska även under motsvarande tid kunna göra en granskning och ha befogenhet att fatta beslut i vissa grupprelaterade frågor. Dessa beslut ska inte gälla förrän tidigast 1 januari 2016. Under tiden fr.o.m. 1 juli 2015 t.o.m. 31 december 2015 får Finansinspektionen, efter ansökan av ett försäkringsföretag, besluta om undantag från försäkringsrörelselagen i sin helhet eller i vissa delar. Beslutet ska inte gälla före den 1 januari 2016. Finansinspektionens förtida prövning av dessa ärenden kräver inte stöd av någon uttrycklig övergångsbestämmelse.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Ikraftträdandet Enligt artikel 311 i Solvens II-direktivet ska ett antal uppräknade artiklar i direktivet tillämpas fr.o.m. 1 januari 2014. De uppräknade artiklarna är 403

de artiklar som anses ingå i den s.k. konsolideringen. Enligt artikel 309.1 första stycket i Solvens II-direktivet ska medlemsländerna genomföra den normgivning som behövs för att följa ett antal uppräknade artiklar senast den 30 juni 2013. De uppräknade artiklarna motsvarar de s.k. egentliga Solvens II-artiklarna. Av artikel 309.1 andra stycket framgår att den nationella normgivningen ska tillämpas från och med den 1 januari 2014. Alla dessa datum har ändrats flera gånger genom olika rättsakter. De artiklar som ingår i den s.k. konsolideringen har redan genomförts i svensk rätt, vilket innebär att bestämmelsen i artikel 311 inte kräver några lagstiftningsåtgärder. Merparten av de s.k. egentliga Solvens IIartiklarna – dvs. de artiklar som finns med i uppräkningen i artikel 309.1 första stycket – föreslås bli införda genom ändringar i FRL. Genom artikel 2.83 i omnibus II-direktivet ändras artikel 311 i Solvens II-direktivet på det sättet att de aktuella artiklarna ska tillämpas fr.o.m. 1 januari 2016 i stället för fr.o.m. 1 januari 2014. Som framgått ovan krävs det inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra artikel 311, vilket innebär att det inte heller krävs några lagstiftningsåtgärder med anledning av ändringen i artikel 311. Det kan noteras att ändringen genom omnibus II-direktivet också innebär att artiklarna 56 och 143 i Solvens II-direktivet inte längre finns med i uppräkningen av ”konsolideringsartiklarna” i artikel 311. Ändringen är svårtolkad, mot bakgrund av att de aktuella artiklarna inte heller finns med i den uppräkning av de egentliga Solvens II-artiklarna som finns i artikel 309.1. Det kan dock antas att ändringen saknar praktisk betydelse för det svenska genomförandet. Genom artikel 2.81 i omnibus II-direktivet ändras artikel 309.1 första stycket i Solvens II-direktivet på det sättet att det datum då den nationella normgivning som behövs för att följa de aktuella artiklarna ska sättas i kraft ändras från 30 juni 2013 till 31 mars 2015. Vidare införs det ett nytt andra stycke där det anges att den normgivning som är nödvändig för att följa artikel 308a (de särskilda s.k. infasningsreglerna som behandlas under nästa rubrik) ska tillämpas fr.o.m. 1 april 2015. Det får antas att även det nuvarande andra stycket i Solvens II-direktivet ändras på det sättet att det datum då de egentliga Solvens II-artiklarna ska börja tillämpas ändras från 1 januari 2014 till 1 januari 2016. De ändringar i Solvens II-direktivet som genomförs genom omnibus IIdirektivet innebär i praktiken att de ändringar som med anledning av Solvens II-direktivet genomförs i framför allt FRL, men också i bl.a. lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, ska ”sättas i kraft” senast den 31 mars 2015, och börja tillämpas från och med den 1 januari 2016. Regeringen gör bedömningen att den svenska normgivningen kan anses ha ”satts i kraft” när riksdagen har fattat beslut om de aktuella lagändringarna. Detta kommer dock att ske först den 1 juli 2015.

Särskild infasningsperiod före ikraftträdandet Som framgått ovan ska bestämmelserna i Solvens II-direktivet vara genomförda senast 31 mars 2015, och börja tillämpas senast 1 januari 2016.

Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det en ny artikel 308a i Solvens II-direktivet, som innehåller bestämmelser om en s.k. infasningsperiod. Enligt artikel 308a.1 ska medlemsländerna se till att tillsynsmyndigheterna fr.o.m. 1 april 2015 har rätt att fatta beslut om godkännande i vissa utpekade frågor – t.ex. när det gäller frågor kring godkännande av s.k. tilläggskapital, företagsspecifika parametrar, interna modeller och övergångsregler. Enligt artikel 308a.2 och 308a.3 ska tillsynsmyndigheterna även, fr.o.m. 1 juli 2015, ha befogenhet att vidta vissa uppräknade åtgärder i grupprelaterade frågor. Enligt 308a.4 ska medlemsländerna när det gäller de s.k. grupprelaterade frågorna ålägga tillsynsmyndigheterna att pröva ansökningar om godkännande eller tillstånd som lämnas in av försäkringsföretagen. Tillsynsmyndigheternas beslut med anledning av dessa ansökningar ska dock inte börja gälla före 1 januari 2016. Enligt artikel 311 i Solvens II-direktivet ska artikel 308a gälla fr.o.m. 1 april 2015. Syftet med den särskilda infasningsperioden från den 1 april respektive den 1 juli 2015 till den 31 december 2015 är att den ska möjliggöra för såväl företag som tillsynsmyndigheterna att kunna börja tillämpa Solvens II-regelverket fr.o.m. 1 januari 2016. Det är här fråga om att möjliggöra för Finansinspektionen att ta emot och pröva ärenden enligt de nya bestämmelserna innan de har trätt i kraft. Normgivningen ska dock givetvis ha ”satts i kraft”. Detta sker när riksdagen har fattat beslut om de aktuella lagändringarna och dessa har utfärdats och offentliggjorts. Finansinspektionens prövning torde inte kräva stöd av några uttryckliga övergångsbestämmelser (se Lagrådets yttrande i prop. 2009/10:220 s. 529) Av artikel 4.1 i Solvens II-direktivet framgår att direktivet inte ska tillämpas på ett försäkringsföretag som uppfyller vissa villkor (vissa tröskelvärden). Det närmare innehållet i artikel 4 och förslaget till genomförande i svensk rätt av denna behandlas i avsnitt 7.4. För att försäkringsföretag ska kunna planera sin verksamhet bör de i god tid innan den 1 januari 2016 få besked om undantag kan medges från FRL i sin helhet eller i vissa delar. Även i dessa fall bör Finansinspektionen, efter ansökan av ett försäkringsföretag, kunna besluta om undantag från FRL i sin helhet eller i vissa delar. Ett sådant beslut ska inte gälla före 1 januari 2016.

24.2 Övergångsreglering

24.2.1 Företag som har upphört med sin verksamhet (s.k. run off)

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag, som senast 1 januari 2016 upphört med att teckna nya försäkringsavtal och uteslutande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verksamhet, får efter tillstånd av Finansinspektionen, undantas från skyldigheten att tillämpa delar av försäkringsrörelselagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de närmare villkoren för tillstånd och omfattningen av undantagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.80 i omnibus IIdirektivet införs det en ny artikel i Solvens II-direktivet – artikel 308b.1– 308 b.3 – som tar direkt sikte på vissa typer av s.k. run off-företag, dvs. företag som inte tecknar nya försäkringsavtal utan som endast förvaltar äldre bestånd. Enligt artikel 308b ska försäkringsföretag som senast 1 januari 2016 har upphört med att teckna nya försäkrings- eller återförsäkringsavtal och uteslutande administrerar sina existerande portföljer i syfte att avsluta sin verksamhet under vissa närmare angivna förutsättningar inte vara skyldiga att tillämpa de bestämmelser som finns i avdelningarna I, II och III i Solvens II-direktivet. Regleringen innebär motsatsvis att dessa företag endast ska lyda under den reglering som finns i avdelning IV (bestämmelser om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag), avdelning V (bestämmelser om domstolsprövning, samarbets- och förfaranderegler, valuta och indexeringar, särskilda övergångsregler för ägarprövningsreglerna, följdändringar i tjänstepensionsdirektivet och bestämmelser om s.k. durationsbaserad aktiekursrisk) och avdelning VI (övergångsbestämmelser och slutbestämmelser). När det gäller de närmare förutsättningarna för att omfattas av övergångsregleringen framgår det av artikel 308b.1 att företaget antingen ska ha visat för tillsynsmyndigheten att verksamheten kommer att avslutas före 1 januari 2019, eller att företaget är föremål för rekonstruktion och att det har utsetts en likvidator. För de olika kategorierna av företag (företag där verksamheten ska avslutas senast 31 december 2018 eller företag som är föremål för rekonstruktion) gäller olika bestämmelser för tiden fr.o.m. 1 januari 2019, se artikel 308b.2. Dessutom ställs det i artikel 308b.3 vissa ytterligare särskilda villkor för att få tillämpa övergångsregleringen. Ett villkor är att företaget inte ingår i en grupp, eller – om företaget ingår i en grupp – alla företag i gruppen upphör med att teckna nya försäkringsavtal. De övriga villkoren är att ett företag som tillämpar den särskilda övergångsregleringen ska ha underrättat tillsynsmyndigheten om detta, samt att företaget lämnar en årlig rapport till tillsynsmyndigheten om hur avvecklingen av verksamheten fortskrider. Enligt artikel 308b.4 ska medlemsländerna upprätta en förteckning över de företag som berörs av övergångsregleringen och överlämna dessa förteckningar till alla övriga medlemsländer. De nya bestämmelserna i artikel 308b i Solvens II-direktivet har vissa likheter med den särskilda reglering för återförsäkringsföretag som har upphört med sin verksamhet som finns i artikel 12 i Solvens II-direktivet. När det gäller artikel 12 har bedömningen gjorts att det inte finns några företag av detta slag i Sverige och att artikel 12 därför inte kräver någon lagstiftningsåtgärd. När det gäller den nya artikel 308b måste en annan bedömning göras, eftersom det kan finnas svenska försäkringsföretag som mot bakgrund av den nya övergångsreglering som nu införs väljer att senast 1 januari 2016 upphöra med sin verksamhet på det sätt som 406

krävs enligt den särskilda övergångsregleringen. Den särskilda övergångsregleringen bör således genomföras i svensk rätt för s.k. run off-företag. När det gäller den närmare utformningen av de svenska reglerna är det lämpligt att artikeln genomförs genom en övergripande övergångsbestämmelse, i kombination med ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som ska gälla för de företag som omfattas av övergångsregleringen. Bedömningen grundas på att den särskilda regleringen är av relativt teknisk karaktär och att bestämmelserna inte torde komma att bli relevanta för mer än ett fåtal företag. Bestämmelsen om att medlemsländerna ska upprätta en lista över de företag som tillämpar övergångsregleringen kan genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

24.2.2 Senaste tidpunkt för rapportering

Regeringens bedömning: Övergångsbestämmelserna om senaste tidpunkter för försäkringsföretagens olika rapporteringar till tillsynsmyndigheterna och försäkringsföretagens olika offentliggöranden av information kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 35 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om att försäkringsföretagen ska vara skyldiga att lämna viss information till tillsynsmyndigheterna och i artikel 51 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att försäkringsföretagen ska vara skyldiga att offentliggöra viss information i en s.k. lägesrapportom verksamhet och solvens. Nu föreslås att bestämmelserna i artikel 35 genomförs genom bestämmelser om att ett försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär och bemyndigande om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen samt när och hur de ska lämnas (se avsnitt 17.12). Bestämmelserna i artikel 51 föreslås bli genomförda genom lagbestämmelser i kombination med bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten (se avsnitt 17.4). Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs nya bestämmelser i Solvens II-direktivet – 308b.5–308b.8 – med övergångsregler för tillsynsrapportering respektive offentliggörande. Enligt artikel 308b.5 ska medlemsländerna – under en period som inte får överstiga fyra år – se till att den senaste dagen för den årliga eller mer frekventa rapportering som ska ske enligt artikel 35.1–35.4 i Solvens IIdirektivet minskar med två veckor för varje räkenskapsår, med början från 20 veckor efter utgången av företagets räkenskapsår när denna tidpunkt infaller mellan 30 juni 2016 och 31 december 2016 till senast 14

veckor efter utgången av företagets räkenskapsår när denna tidpunkt infaller mellan 30 juni 2019 och 31 december 2020. I artikel 308b.6 finns motsvarande reglering för det offentliggörande som ska ske enligt artikel 51 i Solvens II-direktivet. Vidare finns det i artikel 308b.7 motsvarande bestämmelser när det gäller kvartalsrapportering som avser informationen i artikel 35.1–35.4 i Solvens II-direktivet, med den skillnaden att minskningen ska ske med en vecka per räkenskapsår med början från åtta veckor efter respektive kvartal som avslutas under 2016 till senast 5 veckor efter respektive kvartal som avslutas under 2019. Av artikel 308b.8 framgår slutligen att motsvarande övergångsreglering också ska gälla för den rapportering och det offentliggörande som gäller för försäkringsgrupper, med den skillnaden att det ska läggas till ytterligare sex veckor i respektive bestämmelse. Artikel 308b.8 hanteras nedan i avsnitt 23.2.12 i samband med övriga övergångsregler som har samband med grupp. Beträffande artiklarna 308b.5–308b.7 gäller, mot bakgrund av det förslag till genomförande av artikel 35 och artikel 51 som nu lämnas, att de senaste tidpunkterna för olika former av inrapportering och offentliggörande kommer att bestämmas av Finansinspektionen med stöd av det bemyndigande som föreslås i 17 kap. 30 § andra stycket respektive verkställighetsföreskrifter. Den särskilda övergångsregleringen i artiklarna 308b.5–308b.7 avseende senaste tidpunkter för inrapportering respektive offentliggörande som införs genom omnibus II-direktivet kräver alltså inte några lagstiftningsåtgärder.

24.2.3 Behandlingen av kapitalbasposter som har emitterats före lagens ikraftträdande

Regeringens förslag: Det införs en bestämmelse om att kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före 1 januari 2016 och som enligt den reglering som gäller per 31 december 2015 får ingå i ett försäkringsföretags kapitalbas, men maximalt utgöra 50 procent av kapitalbasen, ska klassificeras som s.k. nivå 1-kapital t.o.m. 31 december 2025. Kapitalbasposter i primärkapitalet som har emitterats före 1 januari 2016 men som enligt den reglering som gäller per 31 december 2015 maximalt får utgöra 25 procent av kapitalbasen ska klassificeras som s.k. nivå 2-kapital t.o.m. 31 december 2025. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka typer kapitalbasposter som ska omfattas av bestämmelserna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: I artikel 94 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om klassificeringen av s.k. kapitalbasposter. Nu föreslås artikel 94 bli genomförd genom bestämmelser i 7 kap. 7 § FRL i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. vilka egenskaper

och kriterier som ska beaktas vid indelning av kapitalbasen, se 7 kap. 12 § 2 (se avsnitt 13.3). Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs nya bestämmelser i Solvens II-direktivet – 308b.9 och 308b.10 – med övergångsregler kring klassificeringen av vissa kapitalbasposter. Enligt artikel 308b.9 ska s.k. primärkapitalposter – som har utfärdats före vissa datum och som per 31 december 2015 enligt då gällande rätt på visst sätt får användas för att uppfylla (de äldre) solvenskraven men som inte annars klassificeras som s.k. nivå 1 – eller nivå 2-kapital enligt de nya kapitalkravsreglerna (Solvens II-regelverket) – kunna klassificeras som s.k. nivå 1-kapital under en period om maximalt 10 år räknat fr.o.m. 1 januari 2016. I artikel 308b.10 finns motsvarande reglering för vissa andra typer av kapitalbasposter, som under en period om maximalt 10 år ska klassificeras som s.k. klass 2-kapital. Det saknas skäl för att inte utnyttja den maximala övergångstiden. Bestämmelserna är av teknisk karaktär och bör därför genomföras genom en övergripande bestämmelse i kombination med föreskrifter på lägre nivå än lag.

24.2.4 Tillämpliga bestämmelser för vissa typer av lån som har utgetts före 1 januari 2011

Regeringens förslag: Bestämmelserna i EU-förordningen på nivå 2 om villkor för att få använda ompaketerade lån gäller inte för lån som har utfärdats före den 1 januari 2011, under förutsättning att den underliggande exponeringen inte har utökats eller blivit ersatt efter den 31 december 2014.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 132–134 i Solvens IIdirektivet finns bestämmelser om investeringar och i artikel 135 finns bestämmelser om s.k. genomförandeåtgärder. Enligt artikel 135.2 ska kommissionen anta genomförandeåtgärder kring behandlingen av s.k. ompaketerade lån. Enligt bestämmelserna ska kommissionen anta genomförandeåtgärder när det gäller vilka krav de företag (ursprungliga sponsorn) som pakterar lån till värdepapper måste uppfylla för att försäkringsföretag ska få lov att investera i denna typ av värdepapper eller instrument som har getts ut efter 1 januari 2011. Kommissionen ska också anta genomförandeåtgärder kring vilka kvalitativa krav som ska gälla för försäkringsföretag som investerar i denna typ av tillgångar. Genom artikel 2.35 i omnibus II-direktivet ges kommissionen – via ändringar i artikel 135.2 i Solvens II-direktivet – rätt att meddela delegerade akter på de områden där kommissionen enligt ovan hade rätt att vidta genomförandeåtgärder, men kommissionen ges nu också rätt att närmare reglera förutsättningarna för ytterligare kapitaltillägg när kraven kring ompaketerade lån inte efterlevs. De nu nämnda ändringarna i artikel 135.2 föranleder inte i sig några lagstiftningsåtgärder, eftersom bestämmelserna riktar sig till kommissionen.

Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det emellertid också en ny artikel i Solvens II-direktivet – 308b.11 – som innehåller övergångsregler kring vad som ska gälla för ompaketerade lån som har utfärdats före 1 januari 2011. Enligt artikel 308b.11 ska – när det gäller ompaketerade lån som har utfärdats före den 1 januari 2011 – de krav som införs med stöd av artikel 135.2 i Solvens II-direktivet endast tillämpas i de fall där den underliggande exponeringen har utökats eller blivit ersatt efter 31 december 2014. Bestämmelserna bör tas in i övergångsregleringen till FRL.

24.2.5 Beräkningen av kapitalkravet för aktiekurs- och räntedifferensrisk enligt standardformeln

Regeringens bedömning: De övergångsvisa justeringar av standardformeln såvitt avser beräkningen av kapitalkravet för aktiekurs- och räntedifferensrisk som införs genom omnibus II-direktivet kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 100, 101.3 och 104 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om solvenskapitalkravet och hur solvenskapitalkravet ska närmare beräknas. Nu föreslås artiklarna om solvenskapitalkrav bli genomförda genom lagbestämmelser i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. hur det s.k. primära solvenskapitalkravet ska beräknas (se bl.a. 8 kap. 6 och 20 §§ FRL samt avsnitt 14). Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom en ny artikel 308b.12 i Solvens II-direktivet – särskilda övergångsregler kring fastställandet av vissa av de parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Av övergångsbestämmelserna i artikel 308b.12 framgår sammanfattningsvis och förenklat följande. Fram t.o.m. 31 december 2017 ska vissa av de standardparametrar som används vid beräkningen av kapitalkravet för undergrupperna aktiekursrisk och räntedifferensrisk bestämmas utifrån svenska förhållanden. Under år 2018 ska de nu aktuella standardparametrarna reduceras med 80 procent när det gäller exponeringar mot tillgångar uttryckta i ett annat EES-lands valuta. Under år 2019 ska de nu aktuella standardparametrarna reduceras med 50 procent när det gäller exponeringar mot tillgångar uttryckta i ett annat EES-lands valuta. Fr.o.m. 2020 ska ingen reduktion ske av de nu aktuella standardparametrarna. Som framgått ovan föreslås nu att bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om vilka närmare parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln kommer att genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag, jfr 8 kap. 6 § och 8 kap. 20 § 1 FRL. Det bemyndigande som föreslås i 8 kap. 20 § 1 – för 410

föreskrifter om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 § – bör även användas för genomförandet av den nu aktuella övergångsregleringen. Den särskilda övergångsregleringen kring hur kapitalkravet för aktiekurs- och räntedifferensrisk ska beräknas under de första fyra åren efter det att Solvens II-regelverket har trätt ikraft kräver alltså inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.

24.2.6 Ytterligare övergångsregler för beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisken enligt standardformeln

Regeringens bedömning: De ytterligare övergångsvisa justeringar av standardformeln såvitt avser beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisken med hänsyn till den särskilda regleringen för s.k. långa åtaganden som införs genom omnibus II-direktivet kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 100, 101.3 och 104 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om solvenskapitalkravet och hur solvenskapitalkravet ska närmare beräknas. I artikel 304 i Solvens IIdirektivet finns en option för medlemsländerna som möjliggör införandet av särskilda kapitalkravsbestämmelser såvitt avser aktiekursrisker för livförsäkringsföretag som bedriver tjänstepensionsverksamhet eller erbjuder pensionsförmåner. Nu föreslås artiklarna om solvenskapitalkrav bli genomförda genom lagbestämmelser i kombination med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. hur det s.k. primära solvenskapitalkravet ska beräknas (se bl.a. 8 kap. 6 och 20 §§ FRL samt avsnitt 14.1.5) Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom en ny artikel 308b.13 i Solvens II-direktivet – särskilda övergångsbestämmelser för aktier som ett försäkringsföretag har förvärvat senast 1 januari 2016. För denna typ av aktier ska den standardparameter som används vid beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisken enligt standardformeln utan tillämpning av optionen i artikel 304 beräknas utifrån ett vägt genomsnitt av den standardparameter för aktiekursrisken som ska användas vid utnyttjande av optionen i artikel 304 och den standardparameter för aktiekursrisken som ska användas utan utnyttjande av optionen i artikel 304. Viktningen av den standardparameter för aktiekursrisken som ska användas utan utnyttjande av optionen i artikel 304 ska öka åtminstone linjärt i slutet av varje år från 0 procent under det år som inleds 1 januari 2016 till 100 procent 1 januari 2023. Kommissionen ska anta delegerade akter som detaljerar kriterier som ska vara uppfyllda, inklusive aktier som kan bli föremål för övergångsperioden. Eiopa ska ta fram förslag till tekniska standarder om rutinerna för tillämpning av denna artikel. Som framgått ovan föreslås nu att bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om vilka närmare parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln ska genomföras 411

genom föreskrifter på lägre nivå än lag, jfr 8 kap. 6 § och 8 kap. 20 § 1 FRL. Det bemyndigande som föreslås i 8 kap. 20 § 1 – för föreskrifter om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 § – bör även användas för genomförandet av den nu aktuella övergångsregleringen. Den särskilda övergångsregleringen kring hur beräkningen av kapitalkravet för aktiekursrisken ska justeras, med hänsyn till den särskilda regleringen för s.k. långa åtaganden, under de första sju åren efter det att Solvens II-regelverket har trätt ikraft kräver alltså inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.

24.2.7 Efterlevnaden av solvenskapitalkravet

Regeringens förslag: För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller de nya solvenskapitalkraven, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt gällande rätt, ska bestämmelserna om ingripande vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet inte tillämpas under år 2016 och 2017. Under de två första åren efter lagens ikraftträdande ska i stället särskilda övergångsbestämmelser om ingripande vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet tillämpas. Enligt de särskilda bestämmelserna ska Finansinspektionen vid lagens ikraftträdande förelägga de aktuella försäkringsföretagen att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkravet senast 31 december 2017. Under den period då de särskilda bestämmelserna gäller ska företaget var tredje månad ge in en lägesrapport till Finansinspektionen avseende vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortlöper med att uppfylla solvenskapitalkravet. Om ett försäkringsföretags lägesrapport visar att det inte har skett några väsentliga framsteg när det gäller företagets möjlighet att uppfylla solvenskapitalkravet senast 31 december 2017, ska de nya bestämmelserna om ingripande i försäkringsrörelselagen tillämpas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: I artikel 138.3 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om tillsynsmyndigheternas ingripande vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet. Nu föreslås artikeln bli genomförd genom bestämmelser i lag (se 20 kap. 5 och 6 §§ FRL samt avsnitt 18.11.3 och 18.11.4). Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom artikel 308b.14 i Solvens II-direktivet – bestämmelser som i praktiken innebär att tillsynsmyndigheterna, under en övergångsperiod om två år, inte ska tillämpa bestämmelserna om ingripande i artikel 138.4 när det gäller försäkringsföretag som uppfyller de kapitalkrav som gäller vid tidpunkten för ikraftträdandet av de nya reglerna. När det gäller dessa företag ska tillsynsmyndigheterna kräva att företagen vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla solvenskapitalkraven senast 31 december 2017. Enligt bestämmelserna ska berörda företag var tredje månad lämna in en lägesrapport till tillsynsmyndigheten. De särskilda övergångsreglerna ska

upphöra att gälla om lägesrapporten visar att det inte skett några väsentliga framsteg. De särskilda övergångsreglerna vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet har vissa likheter med de särskilda övergångsregler som ska gälla vid bristande efterlevnad av minimikapitalkravet. I likhet med den bedömning som har gjorts när det gäller genomförandet av övergångsregleringen för minimikapitalkravet bör övergångsregleringen för solvenskapitalkravet tas in i lag.

24.2.8 Övergångsregler för uppfyllelse av minimikapitalkravet

Regeringens förslag: För försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyller de nya minimikapitalkraven, men som uppfyller kraven på tillräcklig kapitalbas enligt äldre rätt, ska bestämmelserna om ingripande vid bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet inte tillämpas under år 2016.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: I artikel 131 i Solvens II-direktivet finns särskilda övergångsbestämmelser när det gäller bestämmelserna om krav på medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet (se artikel 128) och ingripande mot företag som inte uppfyller kraven (se artikel 139 och 144). Bestämmelserna i artikel 131 får förstås på det sättet att försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande klarar de solvenskrav som gäller enligt den s.k. Solvens I-regleringen – dvs. de krav som gäller enligt försäkringsrörelselagen i dess lydelse per den 31 december 2015 – får ett år på sig att uppfylla de minimikapitalkrav som ska gälla enligt Solvens II-regleringen. Om minimikapitalkravet inte är uppfyllt senast ett år efter det att Solvens II-regleringen har börjat tillämpas ska företagets tillstånd återkallas. Genom artikel 2.34 i omnibus II-direktivet ändras artikel 131 i Solvens II-direktivet på det sättet att den tidpunkt då minimikapitalkravet senast ska vara uppfyllt ändras från 31 oktober 2013 till 31 december 2016. Övergångsreglerna för uppfyllelsen av minimikapitalkravet bör justeras på detta sätt.

24.2.9 Beräkning av minimikapitalkravet

Regeringens förslag: De övergångsvisa möjligheterna för Finansinspektionen att kräva att ett försäkringsföretag vid beräkning av minimikapitalkravet ska tillämpa de s.k. gränsvärdena i relation till det solvenskapitalkrav som fås genom tillämpning av standardformeln förlängs till 31 december 2017. Regeringens bedömning: Vissa ändrade regler med anknytning till rapporteringskrav för försäkringsföretag och Europeiska kommissionen föranleder inte någon lagstiftningsåtgärd.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. 413

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 129.1c i Solvens II-direktivet ska minimikapitalkravet kalibreras till ett värde för Value-at-Risk med ett konfidensintervall på 85 procent för en ettårsperiod. Av artikel 129.3 första stycket följer att minimikapitalkravet inte får underskrida 25 procent eller överskrida 45 procent av företagets solvenskapitalkrav (de s.k. gränsvärdena). Enligt artikel 129.3 andra stycket ska medlemsstaterna tillåta att tillsynsmyndigheterna – under en övergångsperiod t.o.m. 31 december 2015 – kräver att ett försäkringsföretag tillämpar gränsvärdena på det solvenskapitalkrav som fås genom tillämpning av standardformeln. Enligt artikel 129.4 ska minimikapitalkravet beräknas minst varje kvartal och rapporteras till tillsynsmyndigheterna. Nu föreslås merparten av bestämmelserna i nyss nämnda artiklar bli genomförda genom bestämmelser i kapitlet i FRL om solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav. Bestämmelserna i 129.3 andra stycket bör genomföras i övergångsbestämmelserna. Kravet på regelbunden rapportering till tillsynsmyndigheten av minimikapitalkravet anses genomfört genom den allmänna upplysningsbestämmelsen i 14 kap. 5 § FRL tillsammans med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen samt när och hur de ska lämnas. Genom artikel 2.32 b i omnibus II-direktivet ändras artikel 129.3 andra stycket i Solvens II-direktivet på det sättet att övergångsperioden förlängs från den 31 oktober 2014 till den 31 december 2017. Övergångsbestämmelserna bör justeras på detta sätt. Genom artikel 2.32 c i omnibus II-direktivet ändras artikel 129.4 i Solvens II-direktivet på det sättet att det klargörs att bestämmelserna om tillsynsmyndighetens möjlighet att kräva att procentsatserna ska relateras till det solvenskapitalkrav som fås genom tillämpning av standardformel inte i sig innebär något krav på att solvenskapitalkravet ska beräknas varje kvartal. Bakgrunden till förtydligandet torde vara att minimikapitalkravet enligt artikel 129.4 ska beräknas minst varje kvartal, medan solvenskapitalkravet enligt artikel 102.1 ska beräknas minst årligen. Denna ändring bör hanteras inom ramen för nyss nämnt bemyndigande. Bestämmelsen i artikel 2.32 d i omnibus II-direktivet ändrar artikel 129.5 i Solvens II-direktivet på bl.a. det sättet att den tidpunkt då kommissionen senast ska lämna en viss rapport till parlamentet ändras från 31 oktober 2017 till 31 december 2020. De nya bestämmelserna i artikel 129.5 kräver ingen lagstiftningsåtgärd, eftersom bestämmelserna är riktade till kommissionen.

24.2.10 Försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar ska till den 31 december 2019 tillämpa bestämmelserna i försäkringsrörelselagen och lagen om årsredovisning i försäkringsföretag i den lydelse dessa lagar har den 31 december 2015. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar i stället tillämpar Solvens II-regelverket på hela verksamheten redan fr.o.m. den 1 januari 2016.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund Enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet får medlemsstaterna välja att tillämpa vissa av bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag som omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet . De bestämmelser i tjänstepensionsdirektivet som får tillämpas på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag är bestämmelserna om villkoren för att bedriva verksamhet (artikel 9), årsbokslut och förvaltningsberättelser (artikel 10), information som ska lämnas till medlemmar och förmånstagare (artikel 11), riktlinjer för placeringsverksamheten (artikel 12), uppgifter som ska lämnas till de behöriga myndigheterna (artikel 13), de behöriga myndigheternas befogenheter att ingripa samt deras förpliktelser (artikel 14), tekniska avsättningar (artikel 15), skuldtäckning av tekniska avsättningar (artikel 16), investeringsregler (artikel 18) och om förvaltning och förvaring (artikel 19). I sådana fall, och endast när det gäller tjänstepensionsverksamheten, ska försäkringsföretaget inte omfattas av vissa bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. De bestämmelser i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som inte ska tillämpas när det gäller tjänstepensionsverksamheten är bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa (artiklarna 20–26), om tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar (artikel 31) och om information till försäkringstagare (artikel 36). Sverige har valt att utnyttja möjligheten enligt artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. De nu aktuella direktivbestämmelserna har genomförts i svensk rätt genom att det i FRL har införts vissa särskilda bestämmelser för verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring. Särskilda bestämmelser finns bl.a. när det gäller regleringen kring sekundäretablering och (annan) gränsöverskridande verksamhet, information till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, upplåning, ställande av säkerhet för tredje man, separation av tjänstepensionsförsäkring, beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna, bestämmande av premier, placering av tillgångar och placeringsriktlinjer. 415

Det svenska genomförandet av tjänstepensionsdirektivet kan sägas innebära att hela den nuvarande FRL utgör den samlade regleringen för försäkringsföretag som helt eller delvis bedriver tjänstepensionsverksamhet.

Övergångsregleringen I skäl 30 till omnibus II-direktivet anges att det är nödvändigt att fastställa en övergångsordning för tjänstepensionsverksamhet som drivs av försäkringsföretag med stöd av artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet under den tid som kommissionen utför sin översyn av det direktivet, och att övergångsperioden bör löpa ut så snart som ändringarna av tjänstepensionsdirektivet träder i kraft. Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet (artikel 308 b.15 i Solvens II-direktivet) införs det en särskild övergångsreglering för de medlemsländer som vid lagens ikraftträdande tillämpar artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet. Enligt övergångsregleringen får dessa medlemsländer – som längst till 31 december 2019 – fortsätta att tillämpa den nationella normgivning som gäller 31 december 2015 och som har antagits för att uppfylla ett antal uppräknade artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. I uppräkningen återfinns samtliga artiklar i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, förutom artiklarna 20–26 (bestämmelserna om tekniska avsättningar och om tillgångar som ska motsvara dessa), artikel 31 (tillgångar som inte används för att täcka tekniska avsättningar), artikel 36 (information till försäkringstagare) och artiklarna 68–74 (vissa av de s.k. slutbestämmelserna). Enligt artikel 308 b.15 andra stycket i Solvens II-direktivet får kommissionen anta delegerade akter som justerar övergångsperioden, om ändringar av de artiklar som reglerar kapitalkraven i tjänstepensionsdirektivet har blivit antagna innan den 31 december 2019.

Genomförandet av övergångsregleringen Enligt regeringens mening innebär övergångsregleringen att Sverige har en möjlighet att föreskriva att försäkringsföretag, som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar – under en period om maximalt fyra år – får fortsätta att tillämpa den samlade svenska normgivning som gäller för dessa företag vid lagens ikraftträdande. Till följd av att artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet endast tillåter särreglering för tjänstepensionsverksamhet kan övergångsregleringen emellertid inte anses innebära någon möjlighet för Sverige att tillämpa äldre bestämmelser också på sådan verksamhet i försäkringsföretaget som inte avser tjänstepensionsförsäkring. Mot denna bakgrund bör den svenska övergångsregleringen utformas med utgångspunkt i att den samlade regleringen – dvs. hela försäkringsrörelselagen i dess lydelse per den 31 december 2015 – ska tillämpas av försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring och att försäkringsföretaget samtidigt tillämpar de bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direktivet på verksamhet som inte avser tjänstepensionsförsäkring. Det kan samtidigt ifrågasättas om det är rimligt med en övergångsreglering som tvingar försäkringsföretag som bedriver verksamhet 416

som avser tjänstepensionsförsäkring att – utan anpassningar – tillämpa äldre rätt under fyra år efter det att en ny och ”bättre” reglering har trätt ikraft. Rimligheten kan ifrågasättas med hänsyn till såväl kundskydd som konkurrensaspekter. Den föreslagna övergångsregleringen innebär att vissa företag under en övergångsperiod kommer att tillämpa äldre reglering på vissa delar av verksamheten och den nya regleringen på övriga delar av verksamheten. Denna typ av övergångsreglering är visserligen inte ovanlig – jämför t.ex. övergångsregleringen såvitt avser skälighetsprincipen – men mot bakgrund av de stora principiella skillnader som finns mellan framför allt den äldre solvensregleringen och den solvensreglering i kombination med s.k. pelare 2- och pelare 3-reglering som införs till följd av Solvens II-direktivet, kan det uppstå besvärliga tillämpningsproblem under övergångsperioden. Ett exempel på de tillämpningsproblem som kan komma att uppstå är hur Solvens II-direktivets bestämmelser om en särskild solvensbalansräkning och ett riskbaserat solvenskapitalkrav ska tillämpas på en viss del av verksamheten, samtidigt som kapitalkravet för andra delar av verksamheten ska beräknas på ett helt annat sätt. Det kan samtidigt noteras att även den nuvarande regleringen av försäkringsföretag bygger på en tillämpning av olika regelverk för tjänstepensionsverksamheten respektive annan verksamhet, varvid det dock ska understrykas att skillnaderna mellan tjänstepensionsdirektivet och det konsoliderade livförsäkringsdirektivet är betydligt mindre än skillnaderna mellan det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och Solvens II-direktivet. Likaså kan det noteras att Solvens II-direktivet innehåller delvis olika regler för olika typer av verksamhet, t.ex. såvitt avser delberäkningar av solvenskapitalkravet, varvid det dock ska understrykas att reglerna i Solvens II-direktivet – även om de kan skilja sig åt för olika typer av verksamhet – bygger på en gemensam grund. Mot bakgrund av vad som nu har anförts bör Sverige utnyttja den möjlighet att införa övergångsreglering för tjänstepensionsverksamhet som finns enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet (artikel 308 b.15 i Solvens II-direktivet). Denna övergångregel torde dock inte hindra medlemsstaterna att i enskilda fall kunna bevilja försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring undantag från denna översgångsbestämmelse, dvs. möjliggöra för dessa företag att tillämpa Solvens II-regelverket på hela verksamheten redan fr.o.m. den 1 januari 2016. Av skäl som anförts ovan bör en sådan möjlighet införas. Bestämmelsen i artikel 308 b.15 andra stycket kräver inga lagstiftningsåtgärder, eftersom den är riktad till kommissionen.

24.2.11 Riskfria räntor

Regeringens förslag: Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta att ett försäkringsföretag övergångsvis ska använda en tillfälligt justerad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de närmare kraven för tillstånd och den närmare beräkningen av övergångsjusteringen. 417

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om att försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda den övergångsvisa justeringen av den riskfria räntestrukturen ska – som en del av sin solvens- och verksamhetsrapport – offentliggöra företagets användning av den övergångsvisa justeringen och då även kvantifiera effekterna på den finansiella ställningen av att inte tillämpa justeringen, kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av artikel 77.2 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att bästa skattningen ska fastställas med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer (löptider). Nu föreslås att de mer detaljerade bestämmelserna kring bl.a. beräkningen av den bästa skattningen ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag, se 5 kap. 13 §. Detta innebär bl.a. att bestämmelserna i artikel 77.2 första stycket har tagits in i lag utan någon uttrycklig hänvisning till den ”riskfria räntestrukturen” (se avsnitt 11.2.4). Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom artikel 308c i Solvens II-direktivet – särskilda övergångsbestämmelser för de riskfria räntesatserna. Enligt artikel 308c.1 får försäkringsföretag, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande, tillämpa en tillfällig justering på de riskfria räntesatserna för relevanta durationer i fråga om godkända försäkringsoch återförsäkringsförpliktelser. Enligt artikel 308c.2 ska justeringen av räntesatserna för varje valuta beräknas med utgångspunkt i skillnaden mellan den räntesats som företaget ska tillämpa enligt de regler som gäller per 31 december 2015 och en räntesats som härleds ur de regler som gäller enligt Solvens IIdirektivet. Den ursprungliga justeringen – som alltså utgörs av skillnaden mellan de båda räntesatserna vid dagen för ikraftträdandet – ska vara 100 procent under år 2016 för att sedan linjärt minska till 0 procent under år 2032. I artikel 308c.2 finns vidare vissa detaljbestämmelser kring vilka räntor som ska ligga till grund för beräkningen av den övergångsvisa justeringen. Som framgått ovan får den övergångsvisa justeringen av räntesatserna endast användas i fråga om godkända försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser, och i artikel 308c.3 finns bestämmelser om vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att försäkrings- eller återförsäkringsåtaganden ska kunna ”godkännas”. I nyss nämnda artikel finns även bestämmelser om förhållandet till s.k. matchningsjustering. I artikel 308c.4 a och b finns bestämmelser om hur den övergångsvisa justeringen förhåller sig till s.k. volatilitetsjustering och till den särskilda övergångsregleringen för de försäkringstekniska avsättningarna (artikel 308d). Slutligen finns det i artikel 308c.4 c bestämmelser om att försäkringsföretag som använder den övergångsvisa justeringen av de riskfria räntesatserna ska offentliggöra viss information kring detta i sin solvensoch verksamhetsrapport. Möjligheten att få tillstånd till övergångsvis justering av de riskfria räntesatserna bör framgå av övergångsbestämmelserna till FRL, medan 418

de närmare kraven för tillstånd kan tas in i föreskrifter på lägre nivå än lag. En liknande lagstiftningsteknik har använts i den nu gällande regleringen när det gäller t.ex. möjligheten att använda s.k. företagsspecifika parameterar, se 8 kap. 7 § och 8 kap. 20 § 2 FRL. Det finns därför anledning att föreslår en liknande lagstiftningsteknik när det gäller regleringen av de s.k. matchnings- och volatilitetsjusteringarna. När det särskilt gäller de krav på offentliggörande som införs genom artikel 308c.4 c bör bestämmelserna lämpligen införas genom föreskrifter på lägre nivå än lag, med stöd av det bemyndigande att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten som nu föreslås, se 16 kap. 9 § 1 FRL. Enligt regeringens mening får uppgifter om företagets användning av övergångsvisa justeringar av de riskfria räntesatserna anses vara detaljkrav på beskrivningen av företagets ”värderingsmetoder för solvensändamål”, jfr 16 kap. 2 § första stycket 4 FRL.

24.2.12 Försäkringstekniska avsättningar

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, övergångsvis använda ett tillfälligt avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de närmare kraven för tillstånd och den närmare beräkningen av det tillfälliga avdraget. Regeringens bedömning: Bestämmelserna om att försäkringsföretag som har fått tillstånd att använda särskilda avdrag vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska – som en del av sin solvens- och verksamhetsrapport – offentliggöra företagets användning av de särskilda avdragen och då även kvantifiera effekterna på den finansiella ställningen av att inte tillämpa avdragen, kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 76 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar. Nu föreslås att merparten de mer detaljerade bestämmelserna kring beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag (se 5 kap. 13 § FRL och avsnitt 11). Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom artikel 308b i Solvens II-direktivet – särskilda övergångsåtgärder för de försäkringstekniska avsättningarna. Enligt artikel 308b.1 får försäkringsföretag, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande, tillämpa ett tillfälligt avdrag för försäkringstekniska avsättningar. Avdraget får tillämpas på ”affärsgrensnivå”. Enligt artikel 308b.2 ska det tillfälliga avdraget motsvara en andel av skillnaden mellan försäkringstekniska avsättningar beräknade enligt artikel 76 i Solvens II-direktivet och försäkringstekniska avsättningar beräknade enligt den reglering som gäller per 31 december 2015. Den 419

maximala andelen som kan dras av ska minska linjärt från 100 procent under år 2016 till noll procent under år 2032. I artikel 308b.2 andra stycket finns bestämmelser om hur det tillfälliga avdraget förhåller sig till s.k. volatilitetsjustering. I artikel 308b.3 finns bestämmelser om att försäkringsföretaget, med tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande eller på myndighetens initiativ, får göra vissa justeringar av de belopp som används vid beräkningen av det tillfälliga avdraget. Justeringarna får göras vartannat år, eller oftare om företagets riskprofil har ändrats väsentligt. I artikel 308b.4 finns bestämmelser om att det tillfälliga avdraget får begränsas av tillsynsmyndigheten under vissa förutsättningar, nämligen om en tillämpning av det tillfälliga avdraget kan leda till en minskning av de krav på finansiella medel som skulle gälla vid en tillämpning av de regler som gäller per 31 december 2015. Enligt artikel 308b.5 a får ett försäkringsföretag inte tillämpa det tillfälliga avdraget i kombination med den övergångsvisa justeringen av de riskfria räntesatserna. Enligt artikel 308b.5 b ska ett försäkringsföretag som använder det tillfälliga avdraget och som inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan tillämpning av det tillfälliga avdraget lämna in en årlig lägesrapport. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att senast 1 januari 2031 uppfylla solvenskapitalkravet. Slutligen finns det i artikel 308b.5 c bestämmelser om att försäkringsföretag som använder tillfälliga avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna ska offentliggöra viss information kring detta i sin solvens- och verksamhetsrapport. Möjligheten att få tillstånd till tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna bör framgå av ikraftträdandelagen till FRL, medan bestämmelserna kring de närmare villkoren för tillstånd och beräkning av det tillfälliga avdraget kan tas in i föreskrifter på lägre nivå. Detsamma gäller bestämmelserna om möjligheterna till justerade beräkningar och bestämmelserna kring vad som ska gälla när det tillfälliga avdraget är en förutsättning för att försäkringsföretaget ska uppfylla solvenskapitalkravet. En liknande lagstiftningsteknik har använts i den nu gällande regleringen när det gäller t.ex. möjligheten att använda s.k. företagsspecifika parameterar, se 8 kap. 7 § och 8 kap. 20 § 2 FRL, och en liknande lagstiftningsteknik bör användas även när det gäller regleringen av de s.k. matchnings- och volatilitetsjusteringarna. När det särskilt gäller de krav på offentliggörande som införs genom artikel 308b.5 c bör bestämmelserna lämpligen införas genom föreskrifter på lägre nivå än lag, med stöd av det bemyndigande att meddela föreskrifter om innehållet i solvens- och verksamhetsrapporten som nu föreslås (se 16 kap. 9 § 1 FRL och avsnitt 16). Uppgifter om företagets användning av övergångsvisa justeringar av de riskfria räntesatserna får anses vara detaljkrav på beskrivningen av företagets ”värderingsmetoder för solvensändamål”, jfr 16 kap. 2 § första stycket 4 FRL.

24.2.13 Interna modeller för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon övergångsregel av innebörd att ett försäkringsföretag, som är moderföretag och som finns i toppen av en grupp, t.o.m. den 31 mars 2022 får ansöka om godkännande av en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet på en urskiljbar del av en grupp som uppvisar en väsentligt annorlunda riskprofil än de övriga företagen i gruppen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 230 och 231 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om interna modeller för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Nu föreslås att delar av dessa bestämmelser genomförs genom nya bestämmelser i lag, men att bestämmelser om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas ska meddelas genom föreskrifter på lägre nivå (se avsnitt 19). Genom artikel 2.80 i omnibus II-direktivet införs det – genom artikel 308b.16 i Solvens II-direktivet – en möjlighet för medlemsländerna att tillämpa en särskild övergångsregel avseende ansökningar för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Enligt artikel 308b.16 får medlemsstaterna ge det moderförsäkringseller moderåterförsäkringsföretag som har det yttersta ägarintresset möjlighet att under en period t.o.m. 31 mars 2022 ansöka om godkännande av en gruppintern modell som tillämpas på en del av en grupp, om både företaget och företaget med det yttersta ägarintresset är belägna i samma medlemsstat och om denna del utgör en urskiljbar del som uppvisar en väsentligt annorlunda riskprofil än de övriga i gruppen. Artikeln ställer således inte något krav på att övergångsregeln ska införas utan lämnar till medlemsstaterna att välja om den ska införas eller inte. Med utgångspunkt i svenska förhållanden saknas det anledning att införa övergångsbestämmelsen.

24.2.14 Övergångsbestämmelser för grupp

Regeringens förslag: De övergångsbestämmelser som gäller för enskilda försäkringsföretag avseende behandlingen av kapitalbasposter som har emitterats före lagens ikraftträdande, tillämpliga bestämmelser för vissa typer av lån som har utgetts före 1 januari 2011, försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar, tillfällig justering av riskfria räntor, och tillfälliga åtgärder samt ingripanden gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå i försäkringsrörelselagens lydelse efter 31 december 2015, i tillämpliga delar även på gruppnivå. De övergångsbestämmelser som gäller för enskilda försäkringsföretag avseende ingripande när kraven på tillräcklig kapitalbas inte är uppfyllda gäller, utan hinder av bestämmelserna om kapitalbas och 421

kapitalkrav på gruppnivå i försäkringsrörelselagens lydelse efter 31 december 2015, i tillämpliga delar även på gruppnivå om försäkringsföretagen i en grupp uppfyller de gruppbaserade kapitalkraven i försäkringsrörelselagens lydelse 31 december 2015 men inte uppfyller kapitalkravet på gruppnivå.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.80 i omnibus IIdirektivet införs – genom artikel 308b.17 i Solvens II-direktivet – bestämmelser om att vissa övergångsbestämmelser som gäller för enskilda försäkringsföretag även ska gälla på gruppnivå. Enligt artikel 308b.17 första stycket ska, utan hinder av artiklarna 218.2 och 218.3 i Solvens II-direktivet, de övergångsbestämmelser som avses i artikel 308b punkterna 8–12 och 15 och artiklarna 308c, 308d och 308e i Solvens II-direktivet gälla i tillämpliga delar på gruppnivå. Enligt artikel 308b.17 andra stycket ska, utan hinder av artikel 218.2, 218.3 och 218.4 i Solvens II-direktivet, de övergångsbestämmelser som avses i artikel 308b.14 gälla i tillämpliga delar på gruppnivå och om försäkrings- eller återförsäkringsföretagen med ägarintresse eller försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp uppfyller de jämkade solvenskraven enligt artikel 9 i direktiv 98/78/EG men inte uppfyller solvenskapitalkravet på gruppnivå. Av artikel 308b.8 (till vilken 308b.17 första stycket hänvisar) framgår att övergångsbestämmelserna i artikel 308b.5–308b.7 inte bara ska gälla för enskilda försäkringsföretag utan dessutom i tillämpliga delar ska gälla för försäkringsföretag med ägarintresse, försäkringholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag på gruppnivå i enlighet med artiklarna 254 och 256 i Solvens II-direktivet, varvid de frister som anges i artiklarna 308b.5–308b.7 ska förlängas med sex veckor. Övergångsbestämmelserna i artikel 308b.5–308b.7 har behandlats ovan i avsnitt 23.2.2. Där konstateras att enligt nu lämnat förslag till genomförande av artikel 35 och artikel 51 kommer de senaste tidpunkterna för olika former av inrapportering och offentliggörande att bestämmas av Finansinspektionen med stöd av det bemyndigande som föreslås i 17 kap. 30 § andra stycket FRL. De särskilda övergångsbestämmelserna i artiklarna 308b.5–308b.7 avseende tidpunkter för inrapportering respektive offentliggörande som införs genom omnibus IIdirektivet kräver alltså inte några lagstiftningsåtgärder. Bemyndigandet i 17 kap. 30 § andra stycket FRL omfattar dock inte den del av artikel 308b.17 som avser tillämpligheten av artikel 308.b.8 på gruppnivå. Nu föreslås däremot ett motsvarande bemyndigande för gruppnivå i 21 kap. 65 § FRL. På grund av detta bemyndigande krävs inte några lagstiftningsåtgärder för den del av artikel 308b.17 som avser artikel 308b.8 (se avsnitt 19). När det gäller artikel 308b.12 i Solvens II-direktivet innehåller särskilda övergångsbestämmelser kring fastställandet av vissa av de parametrar som ska användas vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt standardformeln (se avsnitt 24.2.5). Som framgått där föreslås nu att vilka närmare parametrar som ska användas vid beräkningen av 422

solvenskapitalkravet enligt standardformeln kommer att genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag, jfr 8 kap. 6 § och 8 kap. 20 § 1 FRL. Det bemyndigande som föreslås i 8 kap. 20 § 1 – för föreskrifter om hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas enligt 6 § – kan som konstaterats ovan även användas för genomförandet av den nu aktuella övergångsbestämmelsen. Den särskilda övergångsbestämmelsen avseende hur kapitalkravet för aktiekurs- och räntedifferensrisk ska beräknas under de första fyra åren efter det att Solvens II-regelverket har trätt ikraft kräver alltså inga ytterligare lagstiftningsåtgärder såvitt avser enskilda försäkringsföretag. Artikel 308b.17 innehåller som nyss konstaterats ett krav på att övergångsbestämmelserna i artikel 308b.12 ska gälla även på gruppnivå. Nu föreslås ett motsvarande bemyndigande för gruppnivå i 19 kap. 65 § 1 FRL. Det bemyndigandet avser hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 14–18 §§ i samma kapitel. På grund av detta bemyndigande krävs inte några lagstiftningsåtgärder för den del av artikel 308b.17 som avser artikel 308b.12. Artikel 308b.17 innebär även ett krav på att artikel 308d som reglerar övergångsbestämmelser avseende försäkringstekniska avsättningar ska gälla på gruppnivå. Såvitt avser enskilda försäkringsföretag har artikel 308d behandlats i avsnitt 24.2.11 där det konstaterats att artikel 308d inte föranleder några lagstiftningsåtgärder avseende enskilda försäkringsföretag eftersom bemyndiganden att meddela föreskrifter omfattar hela artikeln. Nu föreslås ett bemyndigande för gruppnivå som omfattar de detaljerade bestämmelserna i artikel 308d, se 19 kap. 65 §. På grund av detta bemyndigande krävs inte några lagstiftningsåtgärder för den del av artikel 308b.17 som avser artikel 308d. Med ovan nämnda undantag för de delar av artikel 308b.17 som avser tillämpning på gruppnivå av artikel 308.b.8, 308b.12 och 308d bör bestämmelser motsvarande artikel 308b.17 första och andra stycket införas i lag. Artikel 308b.17 tredje stycket är riktad endast till kommissionen och ska därför inte genomföras.

24.2.15 Krav på plan för infasning m.m.

Regeringens förslag: Ett försäkringsföretag som tillämpar övergångsbestämmelserna om justering av de riskfria räntesatserna eller om ett tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna, ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan en tillämpning av övergångsbestämmelserna. Finansinspektionen ska förelägga företaget att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att företaget kan uppfylla solvenskapitalkravet senast 1 januari 2032, och att inom två månader från dagen för bristens konstaterande överlämna en plan för infasning till inspektionen. Företaget ska överlämna en årlig lägesrapport till Finansinspektionen. 423

Finansinspektionen ska återkalla tillstånd att använda den övergångsvisa regleringen kring justering av de riskfria räntesatserna eller ett tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna, om lägesrapporten visar att företaget inte kommer att kunna uppfylla solvenskapitalkravet senast 1 januari 2032. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en plan för infasning och en årlig lägesrapport.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 2.80 i omnibus IIdirektivet införs det – genom artikel 308e i Solvens II-direktivet – särskilda bestämmelser om vad som ska gälla för försäkringsföretag som använder de särskilda övergångsreglerna kring justering av de riskfria räntesatserna eller ett tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna, och som inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan användning av övergångsreglerna. Enligt artikel 308e första stycket ska ett försäkringsföretag som tillämpar övergångsbestämmelserna om justering av de riskfria räntesatserna eller om ett tillfälligt avdrag för de försäkringstekniska avsättningarna informera tillsynsmyndigheten så snart företaget konstaterar att det inte skulle uppfylla solvenskapitalkravet utan en tillämpning av övergångsbestämmelserna. Enligt bestämmelserna ska tillsynsmyndigheten kräva att företaget vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de uppfyller solvenskapitalkravet vid utgången av övergångsperioden. Enligt 308e andra stycket ska företaget, inom två månader från det att företaget konstaterade att det inte uppfyller solvenskapitalkravet utan tillämpning av övergångsreglerna, till sin tillsynsmyndighet lämna in en infasningsplan till tillsynsmyndigheten. I planen ska företaget redogöra för de åtgärder som har planerats för att företag ska uppfylla solvenskapitalkravet senast vid utgången av övergångsperioden. Av bestämmelsen framgår vidare att företaget får uppdatera planen under övergångsperioden. Enligt 308e tredje stycket ska företaget varje år till sin tillsynsmyndighet lämna in en lägesrapport till sin tillsynsmyndighet, i vilken förertag ska redogöra för de åtgärder som har vidtagits. I samma stycke finns även en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten ska återkalla tillståndet att använda övergångsregleringen, om lägesrapporten visar att uppfyllandet av solvenskapitalkravet vid utgången av övergångsperioden är orealistisk. Merparten av bestämmelserna i artikel 308e bör tas in i övergångsbestämmelserna till FRL. Bestämmelserna om det närmare innehållet i en infasningsplan och en lägesrapport bör dock meddelas genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

25 Konsekvensanalys

De förslagna ändringarna i Solvens II-direktivet innebär att den nuvarande försäkringsrörelselagen måste revideras kraftigt. Solvens IIdirektivet är i stor utsträckning ett fullharmoniseringsdirektiv. Det innebär att det finns små möjligheter att avvika från dess bestämmelser. I samband med direktivets antagande har omfattande konsekvens- 34 analyser gjorts av EU-kommissionen. Därutöver har CEIOPS/Eiopa utfört fem enkätundersökningar på EU-nivå (Quantitative Impact studies, QIS) och en särskild enkätundersökning med avseende på regleringen av s.k. långa åtaganden, där försäkringsföretagen själva gjort beräkningar över hur regelförslagen påverkar företagen. Denna konsekvensanalys sammanfaller delvis med kommissionens, men med utökat fokus på hur de svenska försäkringsföretagen kommer att påverkas av det nya Solvens II-regelverket, inklusive de ändringar som är föranledda av omnibus II-direktivets genomförande. Fastställande av EU-förordningen på nivå 2 och Eiopas riktlinjer kommer också få betydande påverkan på försäkringsbranschen framöver. Dessa konsekvenser är emellertid inte fullt ut beaktade i analysen då dessa regleringar inte ännu är fastställda.

25.1 Konsekvenser för försäkringsföretagen

En av de stora nyheterna i Solvens II-direktivet är de nya beräkningsmetoderna för kapitalkravet, inklusive nya värderingsregler för försäkringstekniska avsättningar. I QIS-enkäterna har beräkningar gjorts av hur dessa nya regler påverkar företagen. Finansinspektionen har ansvarat för insamlingen, kontrollen och sammanställningen av den svenska delen av de europeiska enkäterna till försäkringsbranschen. I dessa enkäter har de svenska företagen gjort beräkningar över hur Solvens II-direktivet och de regelförslag avseende värdering och kapitalkrav som finns i EU-förordningen på nivå 2, påverkar de svenska företagen. Detta ger en god bild av hur kraven kommer att påverka försäkringsföretagen i Sverige, med den reservationen att EUförordningen på nivå 2 och riktlinjerna ännu inte är beslutade.

Ökade kapitalkrav Som framgår av Solvens II-direktivet introduceras två nya kapitalkrav. Det ena är solvenskapitalkravet, som företagen normalt ska uppfylla. Det andra är minimikapitalkravet, som är schablonmässigt beräknat och ett krav som företaget inte får gå under. Solvens II-regleringen innebär en mycket kraftig ökning av kapitalkravet jämfört med dagens lagreglering. Detta innebär emellertid inte att försäkringsbolagens totala kapital ska öka i en sådan utsträckning. Kapitalkraven avser endast det kapital som ska finnas utöver det kapital som ska täcka försäkringstekniska avsättningar och riskmarginal. Det

34 Se t.ex. Solvency II Impact Assessment Report, COM(2007) 361 final, SEC(2007) 870. 425

kapital som krävs för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna och det lagstadgade kapitalkravet ökar med omkring en femtedel för livbolagen, medan det blir ungefärligen fem gånger högre för skadebolagen. När det gäller minimikapitalkravet kommer det att bli dubbelt så stort som nuvarande kapitalkrav enligt Solvens I-regleringen. Detta är en drastisk höjning för framför allt livförsäkringsföretagen. I det sammanhanget bör man dock uppmärksamma att dagens försäkringstagarskydd också baseras på en säkerhetsmarginal i värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna som nu försvinner. Ökningen av kapitalkraven motverkas därför delvis av att kapitalbasen också ökar till följd av att befintliga buffertar synliggörs. I praktiken styrs dock försäkringsföretagens kapitalkrav för närvarande inte av lagreglerna utan av Finans- 35 inspektionens trafikljustest, trots att detta givetvis inte är ett formellt kapitalkrav utan enbart ett tillsynsverktyg. Kraven från trafikljustestet ligger väsentligt högre än Solvens I-kraven. Det nya solvenskapitalkravet är emellertid också i genomsnitt väsentligt tuffare än trafikljuset – solvenskapitalkravet är cirka en tredjedel högre än trafikljusets krav.

Figur 1 Jämförelse mellan kapitalkrav enligt solvens I-regelverket, minimikapitalkrav, trafikljus och solvenskapitalkrav

Jämförelse mellan Solvens 1, MCR, Trafikljuset och SCR för 107 försäkringsbolag

1000

800 K E 600 Kapitalkrav r S e Kapitalbas rd 400 Överskott ilja M 200

0 Solvens 1 MCR Trafikljuset SCR

Över hälften av de svenska försäkringsföretagen har en kapitalbas i dagsläget som är mer än dubbelt så stor som det nya solvenskapitalkravet. En handfull företag har en kapitalbas som är mer än fem gånger så stor som det nya kravet. Cirka vart femte företag har emellertid för lite kapital och klarar inte det nya solvenskapitalkravet utan åtgärder. De nya kapitalkraven kan antingen beräknas utifrån en standardmodell eller genom att företagen tillämpar en fullständig eller partiell intern modell. Sannolikt kommer ett tiotal av försäkringsföretagen att använda sig av interna modeller för att på så sätt få fram ett solvenskapitalkrav

35 Trafikljuset är en del av Finansinspektionens metodik för tillsyn över svenska försäkringsföretag. Detta ”stresstest” mäter hur väl företagen klarar av exponeringar mot olika finansiella risker och försäkringsrisker. 426

som mer exakt speglar försäkringsföretagets risker. Ett försäkringsföretag som inte klarar det nya solvenskapitalkravet när direktivet träder i kraft måste vidta åtgärder för att uppfylla kravet senast 31 december 2017. Företag som inte klarar det nya minimikapitalkravet när direktivet träder i kraft måste uppfylla kraven senast 31 december 2016, annars måste företaget avvecklas. I båda fallen följer detta av övergångsregler till Solvens II-direktivet. Det är långt ifrån säkert att alla företag kan skaffa det kapital som krävs, alternativt dra ned riskerna i rörelsen i tillräcklig mån. Införandet av Solvens II-direktivet kan således innebära att några försäkringsföretag försvinner genom att dessa sätts i s.k. run off (ordnad avveckling av företaget) eller genom att försäkringsbeståndet överlåts eller köps upp av annat försäkringsföretag .

En mer korrekt prissättning och effektivare kapitalutnyttjande Det mer avancerade sättet att beräkna kapitalkravet enligt Solvens IIreglerna kommer på ett tydligare sätt åskådliggöra vilka kapitalkostnader som är förknippade med de olika försäkringsriskerna och därmed bör företagen kunna prissätta sina försäkringsprodukter på ett mer ändamålenligt sätt. Detta bör gynna försäkringskunderna genom att premien (prissättningen) kan beräknas mer exakt på respektive försäkringsprodukt utifrån rådande omständigheter.

Försäkringstekniska avsättningar I det nya regelverket ska försäkringstekniska avsättningar (FTA) värderas utifrån en bästa skattning av framtida kassaflöden, med ett tillägg av en riskmarginal. Den bästa skattningen utgörs av det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden som kan uppkomma till följd av ingångna försäkringsavtal, medan riskmarginalen ska motsvara kapitalkostnaden för att hålla en kapitalbas motsvarande solvenskapitalkravet. Enligt beräkningar framgår det att FTA ökar för ungefär hälften av de svenska livbolagen, medan övriga får lägre FTA. Att inte alla får en lägre FTA beror bl.a. på att en stor del av livförsäkringsverksamheten i dag lyder under tjänstepensionsregleringen som inte ska värderas med säkerhetsbuffert samt att företagen nu ska beräkna en riskmarginal. För skadebolagen får en klart övervägande del lägre FTA. Det beror sannolikt på att skadebolagen enligt det nuvarande regelverket inte ska diskontera skadefall som förväntas inträffa inom en fyraårsperiod.

Anpassad riskhantering och företagsstyrning Många av försäkringsföretagen har redan anpassat sin riskkontroll och företagsstyrning för att kunna möta de nya kraven. En viktig del av detta är kravet på att försäkringsföretagen regelbundet ska göra en egen riskoch solvensbedömning (ORSA) som ska vara en integrerad del i affärsstrategin och som ska beaktas vid strategiska beslut. För att möta de nya kraven måste företagen anpassa sina it- och rapporteringssystem för att kunna hantera det ökade rapporteringskraven som Solvens IIdirektivet medför (se nedan). De stora och systemviktiga företagen ligger långt framme och har till stor del redan anpassat sina system för kommande regelverk och har 427

därmed även tagit stora delar av investeringskostnaderna. Jämfört med nuvarande regelverk kommer emellertid Solvens II-regelverket att ställa betydligt högre krav på system och tillgång till kvalificerad personal inom bolagens riskkontrollfunktioner, vilket sannolikt ändå kommer bidra till högre indirekta kostnader för försäkringsföretagen när Solvens II-direktivet är genomfört. Även större krav på analys, styrning och kontroll kommer att bidra till högre administrationskostnader. Kostnaderna blir störst i övergångsfasen då företagen ska ta fram interna rutiner och anpassa it-system. Totalt uppskattar EU-kommissionen att omställningskostnaderna i Europa kommer uppgå till 2–3 miljarder euro. Någon motsvarande uppskattning för Sverige har inte genomförts. Sammantaget bör dock det nya regelverket leda till en ökad och bättre riskkontroll och styrning av företagen, vilket i sin tur bör minska risken betydligt för fallissemang och för de kostnader som ett sådant för med sig för försäkringstagare, ägare och samhället.

Ökade rapporteringskrav Företagen ska enligt direktivet årligen offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport och till Finansinspektionen lämna en omfattande tillsynsrapportering. Därutöver kommer det att finnas särskilda krav på att uppdatera tidigare publicerad information om förtaget inte längre uppfyller minimikapitalkravet. Denna uppdatering ska ske omedelbart då underskottet upptäcktes och har inte underskottet korrigerats efter tre månader från upptäckt ska underskottet offentliggöras. Även om solvenskapitalkravet underskrids i väsentlig grad finns krav på att uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter. De nya reglerna kommer att ge aktieägare, långivare, försäkringstagare och andra intressenter en bättre insyn i försäkringsföretagens finansiella ställning och verksamhet. De nya reglerna kommer innebära att redovisningen blir betydligt mer transparant, vilket kommer att göra det lättare för utomstående intressenter att bedöma och utvärdera verksamheten.

25.2 Konsekvenser för försäkringsmarknaden

Ökad koncentration Solvens II-direktivet innebär att kapitalkraven höjs kraftigt, samtidigt som försäkringsföretag och grupper får tillgodoräkna sig diversifieringseffekter av att ha flera olika typer av försäkringsprodukter. Detta kommer att innebära att försäkringsföretag med låg kapitalisering som i dag erbjuder enstaka produkter, får incitament att fusionera eller på annat sätt gå upp i större försäkringskoncerner. Detta för att kunna materialisera diversifieringseffekter och på så sätt få ned sina kapitalkostnader. Ökade administrativa kostnader och krav på nya funktioner kommer sannolikt också bidra till att mindre försäkringsföretag kommer söka partners eller fusioner för att få skalfördelar och därmed kunna ha en prissättning som är konkurrenskraftig. Mer allmänt kommer fusioner och beståndöverlåtelser att öka i antal. Om detta resulterar i en alltför hög grad av koncentration i form av ett fåtal aktörer på marknaden inom vissa produktsortiment, kan det 428

naturligtvis få negativa effekter för konkurrensen och i slutändan för konsumenterna.

Mindre försäkringsinnehåll Det faktum att Solvens II-reglerna innebär ökade kapitalkrav för med sig att försäkringsprodukter, allt annat lika, blir dyrare. I det fall försäkringstagarna inte uppfattar att vinsten i form av minskad kreditrisk på försäkringsföretaget (till följd av högre kapitalkrav och bättre riskkontroll) uppväger prisökningen, kan det komma att resultera i en minskad efterfrågan på vissa försäkringsprodukter. Ett alternativ till att höja priset på försäkringsprodukter är att förändra dem så att de binder mindre kapital. När det gäller livförsäkringsmarknaden kan detta ske genom att justera marknadsrisken genom att exempelvis minska andelen aktier i tillgångar som täcker FTA. Detta kommer dock att bidra till att den förväntade avkastningen sjunker och därmed kan de framtida pensionerna bli lägre – något som även kan resultera i en minskad efterfrågan på livförsäkringssparande. Ett alternativ för livbolagen att reducera kapitalkravet, utan att minska den förväntade avkastningen, är att minska garantiinnehållet för nya avtal, t.ex. genom att sänka den garanterade avkastningen i traditionellt livförsäkringssparande. Försäkringstagarnas alternativ när det gäller mer garanterade pensionsprodukter kan därmed på sikt komma att minska och pensionsnivåerna kan komma att skilja sig betydligt för likartade pensionstagare i framtiden jämfört med i dag beroende på hur väl pensionstagararen lyckats med att placera sina pensionspengar. Det kan också innebära att pensionsutbetalningar ändras från att vara livslånga till att bli tidsbestämda, vilket innebär ett sämre ekonomiskt skydd vid lång livslängd. Solvens II-regelverket ger således incitament för försäkringsföretagen, med anledning av de nya kapitalkraven, att ytterligare påskynda försäkringstagare att gå över från traditionellt livförsäkringssparande till fondförsäkring, en trend som vi sett under det senaste decenniet. Sammantaget kan detta leda till att försäkringstagarna får produkter med en lägre försäkringsandel i framtiden, något som kan få negativa konsekvenser för framtida pensionärer. De försäkringstagare som är kunder i finansiellt starka bolag kommer dock att ha en större valmöjlighet att fortsätta spara i en traditionell försäkringslösning än kunder i finansiellt svagare bolag som sannolikt helt eller delvis kommer behöva ändra förvaltningsstrategi.

Högre inträdesbarriärer Som berörts ovan kommer det vara viktigt i framtiden att vara kund i ett finansiellt starkt försäkringsföretag, om man ska kunna räkna med att få någon återbäring utöver den garanterade avkastningen på sitt försäkringskapital. I dag finns ett antal livbolag som med bred marginal uppfyller de nya solvenskapitalkraven. Dessa är nästan uteslutande äldre livförsäkringsföretag som byggt upp sitt kapital under lång tid och som har ett stort riskkapital ackumulerat i sina konsolideringsfonder. De gamla livbolagens välkapitaliserade balansräkningar gör att det finns begränsade möjligheter för nya aktörer att slå sig in på försäkrings- 429

marknaden. Det blir helt enkelt svårt för dem att kunna matcha de gamla företagens försäkringsvillkor och riskprofil. De etablerade företagen har därför goda förutsättningar att bibehålla sina marknadsledande positioner i och med införandet av det nya regelverket. Däremot har nya bolag som är inriktade mot fondförsäkring goda möjligheter att komma in på marknaden, eftersom kapitalkraven blir betydligt lägre i dessa bolag jämfört med för de traditionella livbolagen. Sammantaget kan således konkurrensen komma att minska ytterligare med det nya regelverket, vilket kan komma att avspeglas i t.ex. högre avgiftsnivåer.

25.3 Konsekvenser för kapitalmarknaden

Försäkringsföretagen är stora placerare på kapitalmarknaden och utgör en viktig del av kapitalförsörjningen. Större regelförändringar för försäkringsföretagen påverkar därför normalt de finansiella marknaderna och hela samhällsekonomin. Högre matchningskrav ökar efterfrågan på ränteinstrument med långa löptider, vilket påverkar marknadsräntorna, allt annat lika. Även aktiemarknaden påverkas av hur försäkringsföretagen allokerar sina portföljer. Det nya regelverket innebär högre kapitalkrav för aktieplaceringar, vilket kan komma att bidra till att finansiellt svagare företag måste minska sina aktieandelar. Detta kan i sin tur leda till ökat utbud av aktier och högre efterfrågan på obligationer och andra mindre volatila tillgångar.

Ökad efterfrågan på långa obligationer Beräkningen av solvenskapitalkraven kommer att ge försäkringsföretagen starka incitament att bättre löptidsmatcha skulder och tillgångar. Det bör emellertid noteras att de svenska bolagen redan i dag har incitament till en ökad löptidsmatchning genom trafikljussystemet. Försäkringsföretag med långa åtaganden, t.ex. livförsäkringsbolag, placerar i dag oftast i obligationer med kort genomsnittlig löptid, där utbudet är större. Avsaknaden av matchning ger en stor känslighet för ränteförändringar. Företagen får nu starkare incitament att löptidsmatcha skuld- och tillgångssida, då en bristande matchning ger högre kapitalkrav. Ett problem är att den genomsnittliga löptiden på de obligationer som är utestående på dagens svenska obligationsmarknad är relativt kort. Det finns således en brist på långa obligationer över fem år, vilket kan leda till fallande långa räntor om försäkringsföretagen börjar köpa i större omfattning, samtidigt som det inte är möjligt för företagen att göra fullständiga matchningar av sina portföljer. Efter beslut från Finansinspektionen kan försäkringsföretagen dock från den 31 december 2013 använda sig av en förutbestämd långsiktig terminsränta, fastställd till 4,2 procent, då de fastställer räntesatserna på diskonteringsräntekurvan. Det innebär att terminsräntorna efter tioårspunkten väger in – och vid tjugoårspunkten konvergerar till, den fastställda långsiktiga terminsräntan. I svenska kronor sätts tidpunkten för konvergens till längsta löptid plus 10 år, dvs. till 20 år. Även om det finns noterade

swapräntor på längre löptider är likviditeten mycket låg i dessa instrument och uppfyller inte kravet på likviditet. Den nya metoden gör att diskonteringsräntan inte blir lika känslig för svängningar på marknaden då den är både marknads- och modellbaserad. I praktiken innebär detta att företagen fortsätter att använda marknadsdata för att bestämma räntekurvan på löptider upp till 20 år, medan de kan beräkna längre åtagande genom att extrapolera marknadsräntan mot den aviserade terminsräntan. Det gör att försäkringsföretagen inte kommer bli beroende av löptidsmatcha sina åtaganden över 10 år med obligationer på motsvarande löptider. Det bör leda till att efterfrågan på riktigt långa obligationer blir begränsad även framöver och därmed minskar risken för kraftiga räntefall orsakat av massiva köp från försäkringsföretagen. Företag som berörs av de nya reglerna är i huvudsak livförsäkringsföretag och skadeförsäkringsföretag med liv- och sjukräntor. Även tjänstepensionskassor ska kunna använda den nya metoden. Andra metoder för att öka löptiden är att använda derivatmarknaden. Genom swapkontrakt kan försäkringsföretagen löptidsomvandla en kort obligationsportfölj till en längre löptid. För att denna marknad ska kunna växa krävs emellertid att det finns motparter som är villiga att ta en motsatt position. På t.ex. aktiemarknaden har intresset minskat betydligt för att inneha långa derivatkontrakt. Anledningen till detta är att dessa oftast har en låg eller obefintlig likviditet, är svåra att marknadsvärdera och binder buffertkapital. Att köpa utländska obligationer med längre löptider och försäkra bort valutarisken är också ett alternativ för företagen att bättre kunna matcha löptiderna. Den metod som sedan den 31 december 2013 används i Sverige för att fastställa diskonteringsräntekurvan är dock inte nödvändigtvis exakt densamma som den metod som kommer gälla efter att Solvens IIregelverket har trätt i kraft. Den metod som ska användas för att bestämma den grundläggande diskonteringsräntekurvan i svenska kronor fastställs då av Eiopa med ledning av vad som anges i Solvens IIdirektivet och i delegerade akter. Denna metod har ännu inte slutgiltigt beslutats, men det är inte troligt att den helt och hållet kommer att överensstämma med den nuvarande svenska metoden, även om Eiopas metod också kommer att vara både marknads- och modellbaserad med konvergens till en förutbestämd långsiktig terminsränta. Konsekvenserna för kapitalmarknaden kan bli olika beroende på vilken metod Eiopa väljer. Det finns kända problem med den metod som Eiopa tidigare har förespråkat och som ledde Finansinspektionen till att välja en annan metod. Dessa problem består huvudsakligen i en mycket stor räntekänslighet mot tioårsräntan och mycket komplexa och kostsamma hedgingstrategier för de försäkringsföretag som behöver skydda sig mot förändringar i marknadsräntorna. Dessa problem kan leda till en markant ökad efterfrågan på tioåriga ränteinstrument, vilket leder till en press nedåt på tioårsräntan, samtidigt som instrument med längre löptider efterfrågas i mindre utsträckning. Det senare kan innebära att räntorna på riktigt långa löptider stiger i förhållande till kortare räntor och att

marknaden för långa obligationer påverkas genom att Riksgälden blir 36 mindre intresserade av att ge ut sådana obligationer. Utöver metoden för att bestämma den grundläggande diskonteringsräntekurvan tillkommer dock – då Solvens II-regelverket har trätt i kraft – möjligheten till att justera räntekurvan med volatilitets- och matchningsjusteringar. I dessa fall kan särskilt matchningsjusteringar leda till en större efterfrågan på långa obligationer, för det att dessa kommer att användas frekvent bland försäkringsföretagen. Sammantaget kommer efterfrågan på långa obligationer avgöras av den metod som Eiopa väljer för den grundläggande diskonteringsräntekurvan tillsammans med den utsträckning i vilken svenska försäkringsföretag antingen behöver (kapitalsvaga företag) eller önskar matcha sina åtaganden.

Minskad efterfrågan på aktier? Kapitalkravet för aktierisk kommer att öka med det nya Solvens IIregelverket. Detta gäller jämfört såväl med solvens I-reglerna – där kapitalkravet inte bedöms utifrån riskerna på tillgångssidan – som i förhållande till reglerna om aktiekursrisk i trafikljuset. Aktiekravet får dessutom större effekt, eftersom det är relativt många företag som i dag inte bedöms kunna uppfylla de nya solvenskraven. Dessa företag har starka incitament att dra ned risken i sina placeringar för att klara kraven och skapa en betryggande marginal till dessa. Ett sätt att göra det är att placera en mindre andel i aktier och i stället öka sina investeringar i obligationer. Många försäkringsföretag – särskilt de största – är emellertid välkonsoliderade och kommer inte att behöva förändra sin placeringsstrategi. Därmed är risken relativt låg för att det nya regelverket kommer att innebära en större tillgångsförflyttning från aktier till obligationer, åtminstone på kort och medellång sikt. Skulle efterfrågan på aktier från försäkringssektorn minska kraftigt kan detta påverka den svenska riskkapitalförsörjningen. Med hänsyn till den internationella interaktionen av kapitalmarknaderna ska dock inte risken överdrivas – ett bortfall av svenska institutioner borde således kunna kompenseras med efterfrågan från utländska aktörer.

25.4 Konsekvenser för försäkringstagarna

Solvens II-direktivet innebär en skärpning av såväl solvenskapitalkravet som kravet på riskkontroll. Det innebär att den enskilde konsumenten kan förvänta sig en förbättrad stabilitet i försäkringsbranschen som helhet. Solvenskapitalkraven ska kalibrerats så att de motsvarar en fallissemangsrisk på 0,5 procent under kommande 12 månader. Försäkringsföretagen kommer dock i de flesta fall ha en kapitalbas som med marginal klarar solvenskapitalkravet. Risken för fallissemang kommer således i praktiken sannolikt att vara ännu lägre än den

36 Se Riksgäldskontorets remissvar till Finansinspektionen avseende föreskriften och allmänna rådet om försäkringsföretagens val av räntesats för att beräkna försäkringstekniska avsättningar (FFFS 2013:23). 432

lagstadgade nivån. Baksidan av de skärpta reglerna är de kostnader som försäkringsföretagen drabbas av till följd av högre kapitalkrav samt ökad riskkontroll och administration. Dessa kostnader kommer troligtvis att övervältras på försäkringstagarna, vilken kan leda till att deras kapitaltillväxt blir lägre till följd av högre avgifter. En mer omfattande regelharmonisering kan dock få till följd att konkurrensen bland försäkringsföretagen ökar, vilket kan leda till att det ändå bli svårt för företagen att avvika för mycket i sina avgiftsstrukturer Alternativ till att höja priserna på försäkringsprodukter kan vara att förändra produkterna genom att exempelvis sänka andelen aktier. En sådan åtgärd ger en lägre risk och resulterar i att livbolagen behöver hålla mindre kapital. Detta får dock den negativa följden att avkastningen sannolikt också blir lägre (beaktat den minskade andelen aktier). Detta kan i förlängning leda till att spararnas pensioner blir lägre. Ett annat alternativ till att minska aktieandelen för livbolagen är att minska garantiinnehållet i produkterna. En sådan utveckling kan dock innebära volatilare pensioner eller att utbetalningstiden begränsas till en viss period och inte livet ut. Även om syftet med regleringen är att minska risken för försäkringstagarna kan de drabbas av högre risker i form av lägre andel garanterat kapital och ett generellt lägre försäkringsinnehåll.

25.5 Konsekvenser för myndigheter

En mer riskbaserad och framåtblickande tillsyn enligt Solvens IIregelverket ställer nya och utökade krav på Finansinspektionen. Ny beskrivande tillsynsrapportering, betydligt utökad, detaljerad kvantitativ rapportering samt tillsyn över företagens egen risk- och solvensbedömning ställer helt enkelt större krav på tillsynsmyndighetens arbete. Inspektionens arbete kommer dessutom att påverkas genom ett utökat krav på internationellt samarbete, exempelvis när det gäller gränsöverskridande grupper. Från att gruppreglerna har betraktas som en kompletterande del av tillsynen över ett enskilt försäkringsföretag, kommer den gruppbaserade tillsynen nu att få en högre prioritet i tillsynsverksamheten. Tillsynen över gränsöverskridande koncerner kommer att innebära stora förändringar som kommer att tvinga fram ett ökat samarbete mellan tillsynsmyndigheterna, där en huvudansvarig grupptillsynsmyndighet kommer att utses som blir ytterst ansvarig för gruppen. I normalfallet kommer det bli tillsynsmyndigheten i det land där majoritetsägandet har sitt säte inom EU. I Sverige kommer utländska tillsynsmyndigheter att ges huvudansvaret för tillsynen av viktiga grupper. Det innebär att Finansinspektionen inte blir huvudansvarig tillsynsmyndighet för gruppen, men kommer att fortsätta med tillsynen på det enskilda bolaget och ges inflytande på gruppnivån via tillsynskollegier. Vidare kommer flera företag att vilja tillämpa egna interna modeller, företagsspecifika parametrar etc. för att beräkna solvenskapitalkravet under Solvens II-regelverket. Finansinspektionen funktion blir att granska och godkänna bl.a. dessa modeller – en ny uppgift för

myndigheten som kommer att kräva viss ny kompetens och bidra till en generellt högre arbetsbelastning. En stor del av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är så pass detaljerade att de inte är lämpliga att genomföra i lag. Det föreslås därför att ett betydande antal bestämmelser i stället placeras i föreskrifter eller i förordning som utfärdas av regeringen eller utsedd myndighet. Det kommer således också att öka arbetsbelastningen på Finansinspektionen att färdigställa dessa föreskrifter. Till detta kommer av EUkommissionen beslutade förordningar i delegerade akter och bindande tekniska standarder som har direkt effekt i medlemsländerna. Att beakta denna reglering kommer även det att öka arbetsbelastningen på Finansinspektionen. Eventuella merkostnader för Finansinspektionen ska hanteras inom för myndigheten befintliga ramar.

25.6 Konsekvenser för domstolar

Det föreslagna genomförandet av Solvens II-direktivet innebär att Finansinspektionen kommer att fatta beslut om bl.a. försäkringsföretagens interna modeller och tilläggskapital. Detta kommer att leda till ett ökat antal överklaganden från företagen till domstolarna och således kan arbetsbördan öka för domstolarna med anledning av införandet av Solvens II-direktivet. Bedömningen är emellertid att dessa beslut sällan kommer att överklagas och att antalet överklaganden därför inte beräknas bli fler än att de ökade kostnaderna för domstolarna ska hanteras inom befintliga ramar.

25.7 Samhällsekonomiska konsekvenser

Försäkringsföretagen utgör en viktig samhällsfunktion som måste fungera på ett rättssäkert sätt så att försäkringstagare och investerare ska kunna ha förtroende för att bolagen ska kunna uppfylla sina åtaganden. I och med att Solvens II-regelverket genomförs kommer kraven på företagens kapitalbas, styrning och riskhantering samt rapportering offentliggörande att öka. Det bidrar till finansiellt robustare företag som bättre kan stå emot framtida finansiella kriser – något som kommer att gynna både försäkringstagare och samhällsekonomin i stort. Ett ökat rapporteringskrav gör också att genomlysningen av verksamheterna blir bättre. Det nya regelverket bidrar dock till att kostnaderna ökar för försäkringsföretagen och för de myndigheter, främst Finansinspektionen, som ska granska och bedöma företagens löpande verksamhet. De direkta kostnaderna som uppkommer för försäkringsföretagen är kapitalkostnad för högre kapitalkrav, kostnader för ökad riskkontroll och administration. Dessutom kan indirekta kostnader uppkomma i det fall fler försäkringstagare väljer att helt eller delvis avstå ifrån att försäkra sig eller väljer bort eget pensionssparande på grund av högre premier. Ur ett finansiellt stabilitets- och konsumentperspektiv kommer det nya regelverket att stärka upp dessa faktorer. Försäkringsbolagen tvingas att 434

anpassa sina investeringar utifrån risknivå i än högre utsträckning än enligt nuvarande regelverk, vilket gör företagen mindre känsliga för makroekonomiska störningar. Risken minskar också för att enskilda företag fallerar och därmed minskar risken för att problem i ett institut sprids och utvecklas till en mer fullskalig systemkris. Jämfört med banksektorn är emellertid risken för spridningseffekter generellt lägre mellan försäkringsföretag, eftersom interaktionen mellan dem är mindre än inom banksektorn. Rent allmänt kan dessutom i sammanhanget tilläggas att försäkringsföretagen visserligen spelar en viktig roll på de finansiella marknaderna, men att enskilda företag endast i undantagsfall är att betrakta som systemviktiga. Försäkringsföretagen har en stor exponering mot banksektorn genom s.k. säkerställda obligationer. Företagen äger 26 procent av de svenska bankernas utestående stock av sådana obligationer. Höjda kapitalkrav på försäkringsföretagen kan medföra risk för att bankernas finansieringsmöjligheter försämras, vilket kan få konsekvenser för samhällsekonomin i stort. Ur ett konsumentperspektiv bidrar mer välkapitaliserade försäkringsföretag till att kunderna kan känna ökad trygghet för att företaget kan uppfylla sina åtaganden den dag som utbetalning ska ske. Som nämnts ovan finns dock risk för att försäkringsprodukter kommer att bli dyrare, samtidigt som ökade kapitalkrav kan komma påverka avkastningen negativt. För försäkringstagarkollektivet kan detta i förlängningen leda till lägre pensionsutbetalningar eller pensioner som inte räcker livet ut. Ur ett konsumentperspektiv kan det således uppstå vissa negativa faktorer med det nya regelverket, men sammantaget får det anses vara till gagn för konsumenterna och samhällsekonomin i stort.

26 Författningskommentar

26.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

1 kap. Inledande bestämmelser

1 kap. 1 §

Solvens II-direktivet innehåller en reglering av verksamhet i försäkringsföretag och specialföretag. I direktivet finns även vissa bestämmelser om försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Dessa regler genomförs i FRL. I lagens inledande bestämmelse preciseras vilka institut som har tillstånd att bedriva verksamhet enligt denna, dvs. försäkringsföretag och specialföretag. Överväganden finns i avsnitt 6.1.

1 kap. 6 och 7 §§

I paragraferna ändras hänvisningarna till andra paragrafer i lagen. Detta till följd av de ändrade solvensregler som nu införs. 435

1 kap. 12 §

Paragrafen innehåller ett antal definitioner av begrepp som förekommer i lagen. I en ny punkt 2 införs en definition av captivebolag för återförsäkring. För sådana bolag gäller ett särskilt garantibelopp enligt 8 kap. 18 §. I en ny punkt 4 definieras EES-försäkringsgivare. Definitionen har betydelse för grupptillsyn. I en ny punkt 5 införs en definition av externt kreditvärderingsinstitut. Begreppet används i bestämmelserna om företagsstyrning (se 10 kap. 10 §). Definitionen i punkt 6 av försäkringsholdingföretag behålls i sak oförändrad. I punkt 7 införs en definition av försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Begreppen används i bestämmelserna om grupptillsyn i 19 kap. I en ny punkt 8 definieras försäkringsgivare från tredje land. Definitionen har betydelse för grupptillsyn. Även de nya definitionerna i punkterna 9 och 11 av grupptillsynsmyndighet respektive tillsynskollegium används i 19 kap. Definitionen av specialföretag ( punkten 10 ) ändras när det nu skapas möjlighet att få tillstånd enligt lagen att bedriva verksamhet i ett svensk sådant företag. Överväganden finns i avsnitt 6.2 och 6.3.

1 kap. 13 §

I paragrafen preciseras vad som avses med ägarintresse. Begreppet, som används i 19 kap., ersätter det nu använda begreppet intresseföretag. Överväganden finns i avsnitt 6.3.4.

1 kap. 16 a och 16 b §§

I paragraferna preciseras vad som avses med ett anknutet företag. Begreppet får sin användning i grupptillsynskapitlet. Överväganden finns i avsnitt 6.3.4.

1 kap. 18 a §

Paragrafen genomför artikel 4.1 och 4.4 i Solvens II-direktivet. I första stycket 1–6 anges vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag i ett enskilt fall ska få beviljas undantag från lagen i sin helhet eller i vissa delar. Samtliga dessa förutsättningar måste vara uppfyllda för att undantag ska få beviljas. Möjligheten att bevilja undantag enligt paragrafen gäller för försäkringsföretag av en viss storlek. Ett sådant företag kan också välja att ansöka om undantag i ett enskilt fall enligt 19 eller 20 §, om förutsättningar som anges där är uppfyllda. Paragrafen gäller för försäkringsföretag som redan bedriver försäkringsrörelse sedan en viss tid. För nystartade försäkringsföretag, se 18 c § och kommentaren till den paragrafen. Av 22 § följer att det är Finansinspektionen som prövar om undantag kan beviljas. 436

Enligt andra stycket får undantag inte beviljas för ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering. Överväganden finns i avsnitt 6.4.

1 kap. 18 b §

Paragrafen genomför artikel 4.2 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår att om något av de belopp som anges i 18 a § första stycket 1–5 har överskridits under tre på varandra följande år, ska ett beviljat undantag upphöra att gälla från och med det fjärde året. Ett försäkringsföretag ska snarast anmäla ett sådant överskridande till Finansinspektionen. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.

1 kap. 18 c §

Paragrafen genomför artikel 4.3 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges under vilka förutsättningar som ett försäkringsföretag som får tillstånd att bedriva försäkringsrörelse får beviljas undantag från FRL i sin helhet eller i vissa delar, nämligen om företagets tecknade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsättningar brutto, inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte förväntas överskrida något av de belopp som anges i 18 a § första stycket inom de följande fem åren. Undantagsmöjligheten enligt paragrafen gäller således för nystartade försäkringsföretag. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.

1 kap. 22 §

Genom ändringen i paragrafens första stycket ges Finansinspektionens befogenhet att pröva även ansökningar om undantag enligt 18 a §. Av paragrafens andra stycke , som är nytt , framgår att Finansinspektionen vid prövningen enligt 18 a–20 §§ ska göra en risk- och lämplighetsbedömning. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.

2 kap. Tillstånd för försäkringsföretag

2 kap. 4 §

Paragrafen genomför artikel 42.2 i Solvens II-direktivet i den del det avser lämplighetsprövningens räckvidd. I paragrafen anges förutsättningarna för att få driva försäkringsrörelse. I första stycket 4 anges vilka lämplighetskrav som ställs på företagets ledningspersoner. Ändringen innebär att personkretsen som ska ledningsprövas utvidgas till att omfatta även sådana personer som ansvarar för en s.k. central funktion. Även övriga personer som utför arbete i en central funktion ska uppfylla lämplighetskraven men behöver inte anmälas till Finansinspektionen för ledningsprövning. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. 437

2 kap. 10 §

Paragrafen innehåller regler om kapitalbas när försäkringsrörelsen påbörjas. Nu ändras endast hänvisningen till att avse de nya reglerna om garantibelopp.

2 kap. 19 §

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vissa frågor som behandlas i 2 kap. Ändringen i första stycket 1 innebär att bemyndigandet avser rätt att meddela föreskrifter om de lämplighetskrav som ska gälla för såväl ledningen som för de som ansvarar för de centrala funktionerna.

3 kap. Verksamhet i ett annat land inom EES

3 kap. 2 §

Paragrafen genomför artikel 146.1 andra stycket i Solvens II-direktivet. I paragrafen behandlas det meddelande som Finansinspektionen ska lämna till behörig myndighet i det land där en sekundäretablering avses inrättas. Ändringen i första stycket innebär att det intyg som Finansinspektionen ska lämna, om förutsättningarna för det är uppfyllda, i stället ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap. I andra stycket anges vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett sådant meddelande ska kunna lämnas. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.

3 kap. 17 §

Paragrafen genomför artikel 148.1 första stycket a i Solvens II-direktivet. I paragrafen behandlas det meddelande som Finansinspektionen ska lämna till behörig myndighet i det land där en gränsöverskridande verksamhet ska bedrivas. Ändringen av paragrafen innebär att det intyg som Finansinspektionen ska lämna, om förutsättningarna för det är uppfyllda, i stället ska avse om försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt 8 kap. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

4 kap. Grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse

Kapitlet innehåller grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse. Dessa grundläggande bestämmelser behålls, samtidigt som det införs en ny allmän proportionalitetsprincip. Bestämmelser i kapitlet om upplåning och separation av tjänstepensionsförsäkring bygger på regler i tjänstepensionsdirektivet som Sverige tillämpar på livförsäkringsföretag med stöd av medlemsstatsoptionen i artikel 4 i det direktivet. Denna option ska – efter en längre övergångsperiod – upphöra att gälla 438 (se avsnitt 24). Till följd av detta justeras 4 kap. 2 och 5 §§, medan 4 kap.

6 och 8 §§ utmönstras. Bestämmelserna i 5 kap. 15 och 16 §§ om återköp och överföring flyttas oförändrade till detta kapital.

4 kap. 2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om information. Paragrafens andra stycke tas bort, eftersom det avser information som ska lämnas vid tjänstepensionsverksamhet. Bestämmelsen i angivet stycke genomför tjänstepensionsdirektivet.

4 kap. 5 §

Genom den nya bestämmelsen införs en allmän proportionalitetsprincip. Den ska gälla vid tillämpningen av de grundläggande rörelseprinciperna om stabilitet och god försäkringsstandard, samt vid tillämpningen av de rörelserättsliga reglerna om tillgångar, skulder, försäkringstekniska avsättningar, investeringar, kapitalbas, kapitalkrav, interna modeller, företagsstyrning, tillsynsrapportering och försäkringsgrupper. Det får ankomma rättstillämpningen att avgöra vilka av kraven i dessa delar av lagen som ska kunna mildras eller skärpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen eller vilka krav som inte bör kunna ändras med beaktande av denna princip. Prövningen bör ta sin utgångspunkt i den konkreta utformningen av den bestämmelse som är aktuell och i det grundläggande intresset av skydd för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

4 kap. 6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om försäkringsföretagens upplåning. Paragrafens andra stycke tas bort, eftersom det avser försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet.

4 kap. 17 a och 17 b §§

Dessa bestämmelser om återköp och överföring flyttas oförändrade från 5 kap. 15 och 16 §§. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1.

5 kap. Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar

Kapitlet innehåller bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder, beräkning av försäkringstekniska avsättningar samt bestämmande av premier. De nya bestämmelserna ersätter nuvarande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och bestämmande av premier. Kapitlets bestämmelser utgår ifrån den värdering och beräkning som försäkringsföretaget ska göra i balansräkningen för solvensändamål, den s.k. solvensbalansräkningen. Tillgångar och skulder som redovisas i solvensbalansräkningen kan vara lägre eller högre än det värde som redovisas i externredovisningen.

5 kap. 1 § Paragrafen genomför artikel 75 i Solvens II-direktivet. I första stycket införs en skyldighet för försäkringsföretaget att upprätta en balansräkning för solvensändamål, en s.k. solvensbalansräkning. Denna ska vara fristående i förhållande till den balansräkning som företaget ska upprätta enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Av andra stycket följer att företaget ska tillämpa 2 § vid värderingen av tillgångar och skulder samt 3–13 §§ vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Bestämmelser om rapportering och offentliggörande av solvensbalansräkningen finns i 16 och 17 kap. Överväganden finns i avsnitt 10.1.1.

5 kap. 2 §

Paragrafen genomför artikel 75 i Solvens II-direktivet. I första stycket anges att tillgångar och skulder ska värderas till verkligt värde, dvs. till marknadsvärdet. Det innebär exempelvis att finansiella instrument som är upptagna till handel på en reglerad marknad ska tas upp till noterat värde. Värderingsregeln omfattar endast tillgångar som ska tas upp i solvensbalansräkningen. Poster som ingår i det s.k. tilläggskapitalet ska inte tas upp i solvensbalansräkningen. Vid värdering av tilläggskapitalposter gäller särskilda värderingsregler (se 7 kap.). Begreppet verkligt värde förekommer inte i direktivtexten. Begreppet förekommer däremot i nuvarande 6 kap. 27 § i denna lag och i 4 kap. 2 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. I paragrafen definieras verkligt värde, vilket medför att betydelsen av begreppet i förevarande paragraf ska tolkas oberoende av vilken innebörd detta ges i annan lagstiftning. I andra stycket anges att hänsyn inte ska tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet vid värderingen av skulderna. Utan ett sådant undantag skulle ett företag med låg kreditvärdighet annars kunna redovisa en lägre skuld än ett företag med hög kreditvärdighet. Värderingen av tillgångar och skulder till verkligt värde ligger även till grund för bestämmelserna om skuldtäckningsregister (se 6 kap.). Enligt artikel 75.2 i Solvens II-direktivet ska Europeiska kommissionen meddela ytterligare föreskrifter om vilka metoder och antaganden som ska användas vid värdering av tillgångar och skulder. Överväganden finns i avsnitt 10.1.1.

5 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 kap. 1 § första stycket och genomför artikel 76.1 och 76.2 i Solvens II-direktivet. I första stycket förtydligas att ett försäkringsföretag är skyldigt att göra försäkringstekniska avsättningar. Av andra stycket följer att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara vad ett försäkringsföretag skulle få betala för att omedelbart överföra sina åtaganden till ett annat oberoende försäkringsföretag. Detta 440

innebär således att de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas till ett fiktivt marknadsvärde. Överväganden finns i avsnitt 10.2.2.

5 kap. 4 §

Paragrafen genomför artiklarna 76.3, 76.4, 78, 82 och 83 i Solvens IIdirektivet. Genom paragrafen sätts en grundläggande kvalitetsnorm för beräkningarna av de försäkringstekniska avsättningarna. I samband med genomförandet av tjänstepensionsdirektivet i svensk rätt infördes ett krav på att avsättningarna för tjänstepensionsverksamhet ska beräknas på ett aktsamt sätt (se artikel 15 i tjänstepensionsdirektivet och nuvarande 5 kap. 7 §). Ett snarlikt krav kommer fortsättningsvis att gälla för all försäkringsverksamhet. I dessa fall krävs – förutom aktsamhet – att antagandena som ligger till grund för avsättningarna ska vara tillförlitliga och objektiva (jfr artikel 76.4 i Solvens II-direktivet). Detta innebär exempelvis att beräkningen av avsättningarna ska vara förenlig med information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om försäkringsrisker (se artikel 76.3). Det följer av aktsamhetsprincipen att dessa faktorer ska beaktas vid beräkningen. Kostnader för att uppfylla försäkringsförpliktelserna, inflationen och förväntade utbetalningar till försäkringstagare ska beaktas vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar (se artikel 78). Av artikel 82 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår att företagen har viss möjlighet att använda approximationer vid brister i informationsunderlaget. En approximation är en beräkning av ett ungefärligt värde eller en metod att beräkna ett ungefärligt värde. Artikeln innebär att ett försäkringsföretag som inte har tillgång till ett fullgott beräkningsunderlag har tillåtelse att använda såväl särskilda närmevärden som speciella metoder för att beräkna närmevärden. Av bestämmelserna i artikel 83 andra stycket följer ett krav på anpassningar av metoder och antaganden vid konstaterad avvikelse från gjorda erfarenheter. En aktsam beräkning av försäkringstekniska avsättningar får anses kräva sådana jämförelser och anpassningar som avses i nämnd artikel. I 15 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artiklarna 76.3, 78 och 82 andra stycket och 83 andra stycket i Solvens II-direktivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 10.2.3, 10.2.8 och 10.2.9.

5 kap. 5 §

Paragrafen genomför artikel 77.1 och 77.4 första stycket i Solvens IIdirektivet. I paragrafen anges att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara summan av en bästa skattning av framtida kassaflöden och en riskmarginal.

Ett försäkringsföretag kan även få använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur eller en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. (se 7 och 8 §§ samt artikel 77 b och 77 d i Solvens II-direktivet). Överväganden finns i avsnitt 10.2.4.

5 kap. 6 §

Paragrafen genomför artikel 77.2 första–tredje styckena i Solvens IIdirektivet. I paragrafen anges att den bästa skattningen ska motsvara det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflöden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Bestämmelsen om den bästa skattningen ska tolkas utifrån de aktsamma beräkningar som ska utföras enligt 4 §. Detta innebär bl.a. att den bästa skattningen av framtida kassaflöden ska bygga på realistiska antaganden utifrån relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Vidare ska hänsyn tas till alla in- och utbetalningar som krävs för att reglera försäkringsåtagandena under deras återstående löptid. I 15 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 77.2 första–tredje styckena i Solvens II-direktivet att genomföras. Enligt artikel 86 i Solvens II-direktivet ska kommissionen genom EUförordning på nivå 2 meddela föreskrifter om de riskfria räntesatser som ska användas vid beräkningen av den bästa skattningen. Överväganden finns i avsnitt 10.2.4.

5 kap. 7 §

Paragrafen genomför artikel 2.23 i omnibus II-direktivet (ny artikel 77 b i Solvens II-direktivet). I paragrafen anges att Finansinspektionen i ett enskilt fall får besluta att ett försäkringsföretag ska använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av den bästa skattningen. Ett försäkringsföretag som har fått tillstånd använda en matchningsjusterad riskfri räntestruktur får inte återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering. Om ett försäkringsföretag som har fått ett föreläggande att omedelbart upphöra med användningen av matchningsjustering, får det inte beviljas tillstånd att använda en sådan justering inom två år från föreläggandet. I 15 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 77b i Solvens II-direktivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 10.2.5.

5 kap. 8 §

Paragrafen genomför artikel 2.23 i omnibus II-direktivet (ny artikel 77 d i Solvens II-direktivet). I paragrafen stadgas att ett försäkringsföretag får använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. I 15 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur en volatilitetsjustering ska fastställas enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 77d i Solvens II-direktivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 10.2.8.

5 kap. 9 §

Paragrafen genomför artikel 77.2 fjärde stycket och artikel 81 i Solvens II-direktivet. Genom paragrafens första stycke genomförs Solvens II-direktivets bestämmelse om bruttoberäkning av den bästa skattningen. Återförsäkringsarrangemang, antingen hos ett annat försäkringsföretag eller hos ett specialföretag, ska inte beaktas när den bästa skattningen beräknas. I likhet med nuvarande bestämmelser (se t.ex. 7 kap. 12 § första stycket 1) används begreppet avgiven återförsäkring för att beteckna återförsäkring där försäkringsföretaget är försäkringstagare. I andra stycket framgår hur belopp som kan återfås på grund av återförsäkringsarrangemang ska behandlas i försäkringsföretagets balansräkning. Sådana belopp ska beräknas separat och tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida. I 15 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 77.2 fjärde stycket och artikel 81 i Solvens II-direktivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 10.2.4.

5 kap. 10 §

Paragrafen genomför artikel 77.3–77.5 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen följer att riskmarginalen är ett tillägg till den bästa skattningen av framtida kassaflöden för att säkerställa att de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp som försäkringsföretaget skulle vara tvunget att betala om åtagandena omedelbart skulle föras över till ett annat försäkringsföretag. I 15 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artiklarna 77.4 och 77.5 i Solvens II-direktivet att genomföras. Enligt artikel 86 i Solvens II-direktivet ska kommissionen genom EUförordning på nivå 2 meddela föreskrifter om metoder och antaganden som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen. 443

Överväganden finns i avsnitt 10.2.4.

5 kap. 11 §

Paragrafen genomför artikel 79 i Solvens II-direktivet. I bestämmelsen anges att hänsyn ska tas till värdet av garantier och optioner vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Med begreppet option avses en avtalad möjlighet att göra ett val. Den som har fått valmöjligheten kan välja att utnyttja optionen eller att avstå från detta. Optioner i ett försäkringsavtal kan finnas för såväl försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som för försäkringsföretaget. Som exempel på optioner nämns i direktivtexten möjlighet för försäkringstagaren att välja att premiebetalningar ska upphöra under en viss period och möjlighet för en försäkringstagare att få en försäkring återköpt av försäkringsföretaget. Ett ytterligare exempel är möjligheten för försäkringstagare att ändra mottagare av en efterlevandeförmån. Med begreppet garanti avses bl.a. avtalsvillkor om garanterad avkastning på försäkringens värde. I artikel 79 i Solvens II-direktivet uppställs ett krav på att värdet av en option ska bestämmas med utgångspunkt i antaganden om sannolikheten för att en option ska utnyttjas och hur denna sannolikhet kan förändras från tid till annan. Det följer av principen om aktsam beräkning att dessa antaganden ska vara realistiska och grundas på aktuell och trovärdig information. I 15 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 79 andra stycket i Solvens II-direktivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 10.2.6.

5 kap. 12 §

Paragrafen genomför artikel 80 i Solvens II-direktivet. I paragrafen ställs krav på att ett försäkringsföretag ska dela upp sina försäkringsåtaganden vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Enligt den engelska språkversionen av artikeln ska uppdelningen göras i ”homegeneous risk groups”, vilket i den svenska versionen har översatts med uttrycket homogena riskgrupper. Vidare ska uppdelningen enligt den engelska versionen göras åtminstone mellan olika ”lines of business” vilket har översatts till ”klasser” i den svenska språkversionen. Ändamålet med direktivbestämmelsen får anses vara att befästa den rådande ordningen som innebär att de försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas separat för olika slags försäkringsrisker. För att bestämmelsen ska uppfylla sitt ändamål används uttrycket ”försäkringsrisker av likartat slag”. Vidare kan anmärkas att begreppet klasser inte används, eftersom det kan sammanblandas med bestämmelserna om försäkringsklasser (se 2 kap. 11 och 12 §§). I stället används begreppet affärsgrenar (line of business). 444

Kommissionen ska enligt artikel 86 i Solvens II-direktivet, genom EUförordning på nivå 2 meddela föreskrifter om uppdelningen av försäkringsriskerna vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar. I 15 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 80 i Solvens IIdirektivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 10.2.7.

5 kap. 13 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 5 kap. 2 §. I 15 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning enligt bl.a. förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 10.2.1.

5 kap. 14 §

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 5 kap. 12 och 13 §§ FRL. I paragrafen anges hur premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar som kan meddelas av livförsäkringsföretag ska bestämmas. Ändringen innebär att premierna för all livförsäkring ska bestämmas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader som var för sig är tillräckliga, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsföretagets ekonomiska situation. Enligt nuvarande bestämmelser ska premierna för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar bestämmas på grundval av betryggande antaganden, för tjänstepensionsförsäkringar dock i stället på ett aktsamt sätt. Överväganden finns i avsnitt 10.2.1.

5 kap. 15 §

I paragrafens punkt 1 bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning. Bemyndigandet motsvarar nuvarande 5 kap. 17 § och ger utrymme för genomförande av artiklarna 76.3, 76.4, 77.2–77.5 och 79–83 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller även bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda matchningsjustering enligt 7 § ( punkten 2 ) och hur en volatilitetsjustering enligt 8 § ska fastställas ( punkten 3 ). Bestämmelserna ger utrymme för att genomföra artiklarna 77 a och 77 d i Solvens II-direktivet.

6 kap. Investeringar

Kapitlet innehåller bestämmelser om ett försäkringsföretags investeringar, krav på registerföring av de tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna samt försäkringstagares och andra 445

ersättningsberättigades särskilda förmånsrätt i dessa tillgångar som följer med deras försäkringsfordringar. Bestämmelserna om investeringar utgår från den s.k. aktsamhetsprincipen. För tillgångar där försäkringstagaren bär investeringsrisken gäller särskilda investeringsregler. Det ställs särskilda krav för tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar.

6 kap. 1 §

Paragrafen genomför artikel 132.1 och 132.2 fjärde stycket i Solvens IIdirektivet. I paragrafen genomförs aktsamhetsprincipen. Med denna princip menas, enligt första stycket , att försäkringsföretagets tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt. I praktiken innebär det att investeringarna ska göras med omsorg och skicklighet av en person med god kunskap om den specifika verksamheten (se prop. 2004/05:165 s. 101 ff.). Aktsamhetsprincipen får sitt innehåll genom ett antal kvalitativa investeringsregler i 2–10 §§. I andra stycket läggs den grundläggande utgångspunkten fast att vid intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen. Överväganden finns i avsnitt 11.2.

6 kap. 2 §

Paragrafen genomför artikel 132.2 första stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller de grundläggande krav som ställs i fråga om riskkontroll i ett försäkringsföretags tillgångsportfölj. Investeringar får ske i finansiella instrument – däribland derivatinstrument – och i andra tillgångar om risktagandet kan identifieras, mätas, övervakas, hanteras, kontrolleras och rapporteras. Vidare krävs att riskerna på lämpligt sätt kan beaktas i försäkringsföretagets egna risk- och solvensbedömning enligt 10 kap. 7 §. I förhållande till direktivets lydelse har begreppet ”instrument” ersatts med ”finansiella instrument” i den svenska lagbestämmelsen. Termen finansiella instrument definieras i 1 kap. 4 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och har samma innebörd här. Enligt artikel 135.1 i Solvens II-direktivet får kommissionen genom EU-förordning på nivå 2 specificera dels de kvalitativa kraven för investeringar i allmänhet och beträffande specifika risker i samband med derivatinstrument, dels de krav som måste vara uppfylla i samband med investeringar i värdepapper och andra finansiella instrument avseende värdepapperisering. Överväganden finns i avsnitt 11.2.

6 kap. 3 §

Paragrafen genomför artikel 132.2 andra stycket första meningen i Solvens II-direktivet. 446

Paragrafens första stycke innehåller ett allmänt krav på lämplig riskspridning. Det innebär att investeringarna ska göras på ett sätt som tillförsäkrar säkerhet och kvalitet för de samlade tillgångarna. I begreppet lämplig riskspridning inbegrips att tillgångarna ska investeras så att risken för valutaförluster begränsas. Någon särskild bestämmelse om valutamatchning är således inte nödvändig (jfr nuvarande 6 kap. 19 §). I andra stycket stadgas att samtliga tillgångar ska investeras så att företagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig. Investeringen ska göras med beaktande av försäkringsföretagets försäkringsåtaganden och förändringar i tillgångarnas framtida värde och avkastning. Dessa krav på likviditet och lönsamhet i de samlade tillgångarna har stora likheter med två av grundsatserna i nuvarande 6 kap. 2 §. Jämfört med nuvarande lydelse utvidgas kraven till att omfatta försäkringsföretagets samtliga tillgångar, dvs. inte bara de tillgångar vars samlade värde motsvarar värdet av de försäkringstekniska avsättningarna. I 14 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som avses med lämplig riskspridning enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 132.2 andra stycket första meningen i Solvens II-direktivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 11.2.

6 kap. 4 §

Paragrafen genomför artikel 132.2 andra stycket andra meningen i Solvens II-direktivet. I nämnda artikel anges att tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga för försäkringsföretaget. Innebörden är att tillgångarna ska vara geografiskt lokaliserade så att de är tillgängliga men även förvarade på så sätt att det inte finns några andra legala hinder för deras tillgänglighet. Denna regel ersätter nuvarande krav på att skuldtäckningstillgångar ska vara lokaliserade inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) om företagets verksamhet utövas inom detta område, se nuvarande 6 kap. 18 §. I 14 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förvaring av tillgångar enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 132.2 andra stycket andra meningen i Solvens II-direktivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 11.2.

6 kap. 5 §

Paragrafen genomför artikel 132.4 andra stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen anger hur derivatinstrument får användas i ett försäkringsföretags förvaltning av dess tillgångar och skulder. Den motsvarar i sak nuvarande 6 kap. 32 §. Lydelsen är dock justerad för att närmare ansluta till direktivtexten. I 14 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om användning av 447

derivatinstrument enligt förevarande paragraf. Genom sådana föreskrifter avses artikel 132.4 andra stycket i Solvens II-direktivet att genomföras. Överväganden finns i avsnitt 11.3.

6 kap. 6 §

Paragrafen genomför artikel 132.4 tredje stycket i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges att investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer. Vad som avses med reglerad marknad framgår av artikel 13.22 i Solvens II-direktivet. Överväganden finns i avsnitt 11.3.

6 kap. 7 §

Paragrafen genomför artikel 132.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller särskilda investeringsregler för tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsättningar. Med försäkringstekniska avsättningar avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring med avdrag för avgiven återförsäkring (försäkringstekniska avsättningar för egen räkning). Dessa tillgångar ska, utöver det som följer av 1–6 §§, investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. För dessa tillgångar gäller även krav på registerföring, se 11 §. Överväganden finns i avsnitt 11.4.

6 kap. 8 §

Paragrafen genomför artikel 132.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen behandlar försäkringsföretagets tillgångar som innehas med avseende på villkor i livförsäkringsavtal enligt vilka försäkringstagaren står för den finansiella risken i investeringarna. Tillgångarna kan avse fondförsäkringstillgångar och tillgångar för villkorad återbäring som ska investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets karaktär, bl.a. art och löptid. Genom ytterligare hänvisningar i paragrafen framgår också att tillgångarna ska investeras på ett sätt som gagnar de ersättningsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Utöver de grundläggande investeringsregler som paragrafen hänvisar till i 1–4 §§ (med undantag av 3 § första stycket), ska gälla vissa särregler enligt 9 och 10 §§. Överväganden finns i avsnitt 11.4.

6 kap. 9 §

Paragrafen genomför artikel 132.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande 6 kap. 33 §. Enligt paragrafen ska premier för fondförsäkring investeras i andelar i sådana fonder som är knutna till försäkringen och som försäkringstagaren eller den försäkrade från tid till annan bestämmer. I artikel 132.3 andra stycket anges att i de fall förmånerna är direkt knutna till värdet av andelar i ett fondföretag enligt definitionen i direktiv 85/611/EEG (dvs. andelar i ett fondbolag enligt 1 § 7 lagen [2004:46)] 448

om investeringsfonder), ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende förmånerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar. Formuleringen ”så nära som möjligt motsvarar andelarna” bör tolkas på det sättet att premierna för en fondförsäkring ska placeras i andelar i sådana till försäkringen knutna fonder som försäkringstagaren från tid till annan bestämmer – en tolkning som får sitt uttryck direkt i paragraftexten. Tolkningen bygger på att det i artikel 132.3 första stycket finns en hänvisning till artikel 132.2, där det bl.a. sägs att tillgångarna ska investeras i försäkringstagarens bästa intresse med hänsyn till eventuella deklarerade mål för placeringarna. Överväganden finns i avsnitt 11.4.

6 kap. 10 §

Paragrafen genomför artikel 132.3 tredje stycket i Solvens II- direktivet. Av paragrafen framgår – vilket får anses vara i överensstämmelse med gällande rätt – att försäkringsförmåner som är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avser fondförsäkringstillgångar, ska investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de tillgångar referensvärdet baseras på för sådana avtal. Överväganden finns i avsnitt 11.4.

6 kap. 11 §

Paragrafens första stycke motsvaras av nuvarande 6 kap. 30 § första stycket. Det innehåller krav på ett register som ska föras över de tillgångar som ska omfattas av den särskilda förmånsrätt som upptas i 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). I andra stycket anges att om en tillgång som har antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för att täcka försäkringstekniska avsättningar, ska detta antecknas i registret. I 14 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förande av förmånsregister enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 11.7.

6 kap. 12 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka tillgångar som inte kan omfattas av försäkringstagares och andra ersättningsberättigades särskilda förmånsrätt och därmed inte kan åsättas något värde vid registerföring. Överväganden finns i avsnitt 11.7.

6 kap. 13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser angående förmånsrätt för försäkringsfodringar. Paragrafen överensstämmer med nuvarande 6 kap. 31 § angående förmånsrätt enligt förmånsrättslagen. Överväganden finns i avsnitt 11.7. 449

6 kap. 14 §

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om investeringar. Bemyndigandet i punkten 1 gör det möjligt att meddela föreskrifter om vad som anses med att tillgångarna är investerade med en lämplig riskspridning. Genom sådana föreskrifter kan artikel 132.4 i Solvens IIdirektivet genomföras i sin helhet. I punkten 2 finns ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela förskrifter om förvaring av tillgångarna för att garantera tillgänglighet. På detta sätt kan artikel 132.2 andra stycket sista meningen genomföras. Bemyndigandet i punkten 3 gör det möjligt att meddela förskrifter om hur derivatinstrument får användas i förvaltningen. På detta sätt kan artikel 132.4 andra stycket genomföras. I punkten 4 finns ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela förskrifter om förandet av förmånsrättsregistret.

7 kap. Kapitalbas

Kapitlet innehåller bestämmelser om nödvändigt buffertkapital, s.k. kapitalbas. Bestämmelserna behandlar kapitalbasens sammansättning och indelning. Posterna i kapitalbasen delas in i tre nivåer beroende på bl.a. förlusttäckningsförmåga och efterställdhet. Med hänsyn till denna kvalitetsindelning ska kapitalbasen minst uppgå till solvenskapitalkravet (se 8 kap.). Vidare finns särskilda begränsningar beträffande vilka poster i kapitalbasen som får användas för att täcka solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet. Detta för att säkerställa att företaget har ett buffertkapital av tillräckligt god kvalitet. Bestämmelserna ersätter gällande bestämmelser om kapitalbas och buffertkapital (s.k. solvensmarginal) i 7 kap.

7 kap. 1 §

Paragrafen genomför artikel 100 första stycket och 129.1 d i Solvens IIdirektivet. I första stycket 1 anges att ett försäkringsföretag vid varje tidpunkt ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet. Bestämmelserna om solvenskapitalkrav ersätter gällande bestämmelser om solvensmarginal i 7 kap. I vissa fall kan Finansinspektionen besluta om ett tillägg till solvenskapitalkravet, s.k. kapitaltillägg. I ett sådant fall ska kapitalbasen, enligt första stycket 2 , uppgå till den högre nivå som inspektionen har beslutat (se författningskommentaren till 17 kap. 23 §). Av andra stycket framgår att kapitalbasen inte får vara mindre än minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 12–19 §§. Överväganden finns i avsnitt 12.1.

7 kap. 2 §

Paragrafen genomför artikel 87 i Solvens II-direktivet.

Paragrafen innehåller inledande bestämmelser om kapitalbasens sammansättning. I paragrafen anges att kapitalbasen består av primärkapital och sådant tilläggskapital som Finansinspektionen har godkänt. Vad som avses med primärkapital och tilläggskapital framgår av 3–5 §§. Överväganden finns i avsnitt 12.2.

7 kap. 3 §

Paragrafen genomför artikel 88 i Solvens II-direktivet. I första stycket 1 anges att primärkapitalet ska beräknas som den positiva skillnaden mellan försäkringsföretagets tillgångar och skulder, inklusive de försäkringstekniska avsättningarna. Genom första stycket 2 återförs dock efterställda skulder, eftersom dessa skulder ska återbetalas först efter att försäkringstagarnas åtaganden har infriats. I andra stycket finns en upplysning om att bestämmelser om värderingen av tillgångarna och skulderna, inklusive de försäkringstekniska avsättningarna, finns i 5 kap. 1 och 2 §§. I tredje stycket anges att värdet av egna aktier som innehas av ett försäkringsaktiebolag ska räknas av från den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket 1. En motsvarande bestämmelse om avräkning för egna aktier finns i nuvarande 7 kap. 4 §. Överväganden finns i avsnitt 12.2.

7 kap. 4 §

Paragrafen genomför artikel 89.1 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges övergripande att tilläggskapital är en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster. Överväganden finns i avsnitt 12.2.

7 kap. 5 §

Paragrafen genomför artiklarna 89.2, 89.3, 90.2 och 90.4 i Solvens IIdirektivet. I paragrafens första stycke anges vilka poster som får ingå som tilläggskapital i kapitalbasen. Tilläggskapitalet utgörs av vissa poster utanför företagets solvensbalansräkning, men som kan krävas in och täcka förluster. Posterna utgör tilläggskapital till dess att dessa har betalats in eller infordrats. I andra stycket preciseras förutsättningarna för att godkänna en post som tilläggskapital och hur denna ska värderas. I 13 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för godkännande av poster som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet enligt förevarande paragraf. Enligt artikel 92.1 a i Solvens II-direktivet får kommissionen genom EU-förordning på nivå 2 närmare ange kriterierna för tillsynsmyndigheternas godkännande enligt artikel 90. Överväganden finns i avsnitt 12.2.

7 kap. 6 §

Paragrafen genomför artikel 90.1 och 90.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen behandlar Finansinspektionens godkännande av de poster som kan räknas in i tilläggskapitalet. I första stycket anges att Finansinspektionen antingen ska fastställa det belopp som en post kan tas upp till eller godkänna en beräkningsmetod som ska användas för att fastställa beloppet. I andra stycket anges att Finansinspektionens beslut att använda en metod ska vara tidsbegränsat. Överväganden finns i avsnitt 12.2.

7 kap. 7 och 8 §§

Paragraferna genomför artikel 93 i Solvens II-direktivet. I 7 § första stycke anges att posterna i kapitalbasen ska delas in i tre nivåer (1–3) beroende på om posterna är primärkapital eller tilläggskapital. Primärkapital kan delas in i nivå 1–3 medan tilläggskapital utgör nivå 2 eller 3. Nivåindelningen avgörs av i vilken grad tillgångarna har full förlusttäckningsförmåga och skulderna är fullt efterställda. Kapitalbasposter som ska delas in som nivå 1 är primärkapital som kan täcka förluster helt och är fullt efterställd. Nivå 2 kan utgöras av primärkapital som är fullt efterställd eller tilläggskapital som kan täcka försluster helt och är fullt efterställd. Övriga poster som inte har klassificerats som nivå 1 eller 2 utgör nivå 3. I 7 § andra och tredje styckena definieras vad som avses med full förlusttäckningsförmåga respektive full efterställdhet. I 8 § anges vad som ska beaktas vid bedömningen av om en post ska anses ha full förlusttäckningsförmåga eller full efterställdhet. I 13 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid indelning i nivåer enligt 7§ . Överväganden finns i avsnitt 12.3.

7 kap. 9 §

Paragrafen genomför artikel 94 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges att en post ska klassificeras som nivå 1 eller 2 om den i väsentlig grad uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§. Där sägs även att om en post inte utgör nivå 1 eller 2, ska den klassificeras som nivå 3. Överväganden finns i avsnitt 12.3.

7 kap. 10 §

Paragrafen genomför artiklarna 91 och 96 i Solvens II-direktivet. Paragrafens första stycke anger att ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare får klassificeras som nivå 1, om posterna uppfyller förutsättningarna för en sådan klassificering enligt 7 och 8 §§. Ackumulerade vinster som inte har använts för återbäring till försäkringstagarna avsätts i en 452 konsolideringsfond som får användas för förlusttäckning i företaget.

Detta innebär att konsolideringsfonden kan användas till förlusttäckning innan medlen blir föremål för utbetalning till försäkringstagarna i form av försäkringsersättning. Eftersom medlen i fonden är såväl förlusttäckande som efterställda klassas medlen som nivå 1. I andra stycket anges att vissa poster får klassificeras som nivå 2. I 13 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av poster i tilläggskapitalet enligt andra stycket i förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 12.3 och 12.4.

7 kap. 11 §

Paragrafen genomför artikel 98 i Solvens II-direktivet. I första stycket anges att den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital enligt 9 §. I andra stycket fastställs hur stor andel av solvenskapitalkravet som minst måste utgöras av sådant primärkapital som har klassficierats som nivå 1. I tredje stycket anges hur stor andel av solvenskapitalkravet som maximalt får täckas av poster som har klassificerats som nivå 3, dvs. sådana poster som inte kan klassificeras som nivå 1 eller 2. Överväganden finns i avsnitt 12.7.

7 kap. 12 §

Paragrafen genomför artiklarna 98 och 128 i Solvens II-direktivet. I första stycket anges att den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet får bestå av primärkapital som har delats in i nivå 1 och 2 enligt 9 § och 10 §första stycket. I paragrafens andra stycke anges att primärkapital som har klassificerats som nivå 1 ska utgöra mer än hälften av det totala minimikapitalkravet. Den resterande delen av kapitalbasen som ska täcka minimikapitalet ska, enligt tredje stycket bestå av kapitalposter som har klassificerats som nivå 2. Detta medför att kapitalbasposter som har klassificerats som nivå 3 inte till någon del får ingå i det medräkningsbara kapitalet som ska täcka minimikapitalkravet. Överväganden finns i avsnitt 12.7.

7 kap. 13 §

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om kapitalbasen. Bemyndigandet i punkten 1 gör det möjligt att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att en post ska godkännas som tilläggskapital och grunder för värdering av poster i tilläggskapitalet. Genom sådana föreskrifter kan bl.a. artikel 90.2 och 90.4 i Solvens IIdirektivet genomföras. Enligt bemyndigandet i punkten 2 ges det möjlighet att meddela föreskrifter om vika egenskaper och kriterier som ska beaktas vid 453

indelning av nivåer enligt 7 §. Genom sådana föreskrifter kan artikel 93 genomföras. Bemyndigandet i punkten 3 gör det möjligt att meddela föreskrifter om vilka egenskaper och kriterier som ska beaktas vid klassificering av vissa särskilda poster i tilläggskapitalet. Genom sådana föreskrifter kan artikel 96 genomföras.

8 kap. Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav

Kapitlet innehåller bestämmelser om hur ett försäkringsföretag ska beräkna solvens- och minimikapitalkraven. Solvenskapitalkravet syftar till att säkerställa att företaget har en tillräcklig kapitalbas (buffertkapital) som ska kunna täcka alla oförutsedda förluster i verksamheten. I kapitlet finns även bestämmelser om det absolut lägsta tillåtna minimikapitalkravet, det s.k. garantibeloppet. Kapitalbasen ska uppgå till minst garantibeloppet för att företaget ska få starta sin rörelse. I 18 kap. FRL finns bestämmelser om ingripande från Finansinspektionen vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav. Bestämmelserna om solvenskapitalkrav ersätter gällande bestämmelser om solvensmarginal i 7 kap. FRL.

8 kap. 1 §

Paragrafen genomför artikel 101.2 och delvis 101.3 i Solvens IIdirektivet. Av första stycket följer att solvenskapitalkravet utgör den minsta storleken på kapitalbasen som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet ska ha tillgångar under kommande tolv månader som täcker värdet av företagets åtaganden (skyddsnivå). Vidare klargörs att den fastställda skyddsnivån ska beaktas även vid beäkningen av kapitalkravet för var och en av de risker som ingår i solvenskapitalkravet. Det förhållandet att solvenskapitalkravet ska beräknas under tolv månader medför att företaget ska beakta såväl befintliga som sådana nya åttaganden som kan förväntas tillkomma under denna period. Det bör noteras att skyddsnivån är densamma oavsett om företaget beräknar solvenskapitalkravet enligt standardformeln eller en intern modell (se 4 §). Samma skyddsnivå gäller även om företaget gör förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk enligt 11 §. I andra stycket anges att solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta att driva sin verksamhet (fortlevnadsprincipen). Överväganden finns i avsnitt 13.1.1.

8 kap. 2 §

Paragrafen genomför delvis artiklarna 101.3 första stycket, 101.4 första stycket och 105 i Solvens II-direktivet. I första stycket anges att alla mätbara risker ska beaktas vid beräkningen av solvenskapitalkravet. Detta är en skillnad mot gällande 454 solvensmarginal som beräknas utifrån indexvärden. Vidare har begreppet

kalibreras som används i direktivet ersatts med beräknas och uttrycket kvantifierbara risker har ersatts med mätbara risker. I andra stycket anges vilka risker som minst ska beaktas vid beräkningen av solvenskapitalkravet. Uppräkningen av riskerna är således inte uttömmande. Exempelvis ska risker i immateriella tillgångar beaktas enligt EU-förordningen på nivå 2. De uppräknade riskerna i lagrummet definieras i artikel 13.30–13.33 i direktivet. Begreppet teckningsrisk som används i direktivet har genomgående ersatts med försäkringsrisk , vilket motsvarar begreppet underwriting risk i den engelska språkversionen. Med försäkringsrisk (teckningsrisk) avses, enligt artikel 13.30, risken för förlust eller negativ förändring avseende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga tariffer och antaganden om avsättningar. De olika varianterna av försäkringsrisker (liv-, skade- och sjukförsäkring) anges inte i paragrafen. Begreppet marknadsrisk definieras i artikel 13.31 och avser risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsakas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella instrument. Vidare har begreppet kreditrisk som används i direktivet ersatts med motpartsrisk , eftersom kreditrisk är en form av motpartsrisk och motpartsrisk är det begrepp som används i andra artiklar (se bl.a. artiklarna 104 och 105.6). Med motpartsrisk (kreditrisk) avses, enligt artikel 13.32, risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställning till följd av svängningar i kreditvärdigheten hos emittenter, motparter och gäldenärer för vilka försäkringstagaren är exponerade i form av motparts- eller spreadrisker eller koncentrationer av marknadsrisker. Slutligen definieras begreppet operativ risk i artikel 33 som risken för förlust till följd av att interna rutiner visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser. Av artikel 101.4 andra stycket framgår att begreppet operativ risk även ska omfatta rättsliga risker, men inte risker till följd av strategiska beslut eller renommérisker. Överväganden finns i avsnitt 13.1.1.

8 kap. 3 §

Paragrafen genomför artikel 101.5 i Solvens II-direktivet. Paragrafen anger att ett försäkringsföretag vid beräkning av solvenskapitalkravet ska beakta effekterna av de riskreduceringstekniker som företaget använder. Ett exempel på en sådan riskreduceringsteknik är återförsäkring. En förutsättning för att företaget ska få beakta effekterna av riskreduceringstekniker är att beräkningen även tar hänsyn till motpartsrisker och andra risker till följd av sådana tekniker. Det är således den samlade nettoeffekten av sådana tekniker som ska beaktas vid beräkningen. Överväganden finns i avsnitt 13.1.1.

8 kap. 4 §

Paragrafen genomför artikel 100 andra stycket i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges att solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt en standardformel eller enligt en av Finansinspektionen godkänd intern modell. Den interna modellen kan vara fullständig eller partiell. Detta innebär att standardformeln kan i vissa delar ersättas av en partiell intern modell. Hur beräkningen enligt standardformeln ska gå till följer av paragraferna 5–10 §§. Bestämmelserna om interna modeller finns i 9 kap. Överväganden finns i avsnitt 13.1.1.

8 kap. 5 §

Paragrafen genomför artikel 103 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges hur solvenskapitalkravet ska beräknas enligt standardformeln. Överväganden finns i avsnitt 13.1.2.

8 kap. 6 §

Paragrafen genomför artiklarna 104.1–6 och 105 i Solvens II-direktivet. Paragrafen anger hur det primära solvenskapitalkravet ska beräknas och vilka risker som ska beaktas vid beräkningen. Detta innebär att ett kapitalkrav ska beräknas för var och en av de risker som omfattas av det primära solvenskapitalkravet. Varje beräkning ska vara förenlig med den skyddsnivå som anges i 1 §. När de olika kapitalkraven sättas samman till det primära solvenskapitalkravet ska det beaktas om och i vilken grad riskerna samvarierar. En särskild korrelationsmatris finns i bilaga IV till Solvens II-direktivet. I sammanhanget ska uppmärksammas att kategorin försäkringsrisker (2 § andra stycket 1) består av kategorierna skade-, liv- och sjukförsäkring. Det förekommer också undergrupper till dessa kategorier. I 20 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur det primära solvenskapitalet ska beräknas enligt förevarande paragraf. Bemyndigande innefattar bl.a. vilken grad olika risker ska anses samvariera enligt korrelationsmatrisen. Det ger även möjlighet till preciseringar av dessa kategorier och undergrupper. Överväganden finns i avsnitt 13.1.3.

8 kap. 7 §

Paragrafen genomför artikel 104.7 i Solvens II-direktivet. Paragrafen ger försäkringsföretaget en möjlighet att beräkna kapitalkravet för försäkringsrisker med beaktande av företagsspecifika parametrar i stället för sådana antaganden som ligger till grund för standardformeln. Företagsspecifika parametrar kan användas exempelvis för att kapitalkravet bättre ska överensstämma med företagets riskprofil. För att företaget ska få använda företagsspecifika parametrar krävs tillstånd av Finansinspektionen.

I 20 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar för att beräkna kapitalkravet för försäkringsrisker enligt förevarande paragraf. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.4.

8 kap. 8 §

Paragrafen genomför delvis artikel 304.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om en särskild beräkningsmetod för kapitalkravet för aktiekursrisk. Metoden får, efter tillstånd från Finansinspektionen, användas av företag som meddelar sådana försäkringar som uppfyller inkomstskattelagens villkor för en pensionsförsäkring. I 20 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få beräkna kapitalkravet för aktiekursrisk utifrån en särskild metod enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 13.1.5.

8 kap. 9 §

Paragrafen genomför artikel 107 i Solvens II-direktivet. Paragrafen anger vilka risker som ska beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för operativ risk enligt standardformeln. I 20 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur kapitalkravet för operativ riks ska beräknas enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 13.1.6.

8 kap. 10 §

Paragrafen genomför artikel 108 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av justeringsbeloppet enligt standardformeln. I punkten 1 anges att justeringsbeloppet ska omfatta minskningen av försäkringsföretagets oförutsedda förluster som beror på att företagets åtaganden minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet. Detta gäller exempelvis sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändring på tillgångar som försäkringstagaren står risken för (s.k. villkorad återbäring). I punkten 2 anges att justeringbeloppet ska motsvara den minskning av företagets oförutsedda förluster till följd av att de uppskjutna skatterna minskar. I punkten 3 stadgas att justeringsbeloppet ska motsvara den minskning av oförutsedda förluster som beror på en kombination av första och andra punkten ovan.

I 20 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur justeringsbeloppet ska beräknas enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 13.1.7.

8 kap. 11 §

Paragrafen genomför artikel 109 i Solvens II-direktivet. Paragrafen anger att ett försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk under de förutsättningar som beskrivs i punkterna 1 och 2 . Även förenklade beräkningar av kapitalkravet för en specifik risk måste emellertid uppfylla de bestämmelser om skyddsnivå som anges i 1 §. Överväganden finns i avsnitt 13.1.8.

8 kap. 12 §

Paragrafen genomför artikel 129.1c i Solvens II-direktivet. Paragrafen anger vilken skyddsnivå som ska gälla vid beräkningen av minimikapitalkravet (jfr motsvarande bestämmelse för solvenskapitalkravet i 1 §). Principerna för hur beräkningen ska gå till finns i 13 och 14 §§. Överväganden finns i avsnitt 13.2.1.

8 kap. 13 §

Paragrafen genomför artikel 129.2 och 129.3 i Solvens II-direktivet. I paragrafen preciseras vilka variabler som ska beaktas vid beräkningen av minimikapitalkravet. En av variablerna är positiv risksumma. Med risksumma avses skillnaden mellan försäkringens värde omedelbart efter inträffat dödsfall och försäkringens värde omedelbart före inträffat dödsfall. Risksumman är positiv om företaget får skjuta till belopp, utöver de försäkringstekniska avsättningarna, vid utbetalningen på grund av ett dödsfall. I annat fall är risksumman negativ. Överväganden finns i avsnitt 13.2.1.

8 kap. 14 §

Paragrafen genomför artikel 129.3 första stycket och 129.4 i Solvens IIdirektivet. Paragrafen anger begränsningar för minimikapitalkravets andel av solvenskapitalkravet. Minimikapitalkravet får inte utgöra mindre än 25 procent eller mer än 45 procent av det senaste rapporterade solvenskapitalkravet inklusive kapitaltillägg enligt 18 kap. 7 §. Utöver nämnda gränsvärden finns även fastställda garantibelopp som företagets minimikapitalkrav inte får understiga (se 15–19 §§). Överväganden finns i avsnitt 13.2.1.

8 kap. 15 §

Paragrafen genomför artikel 129.1d i, i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet). 458

Bestämmelserna motsvaras av nuvarande 7 kap. 17 § första stycket. I paragrafen anges storleken på garantibeloppet för skadeförsäkringsföretag. Skadeförsäkringsföretag definieras i 1 kap. 5 §. Överväganden finns i avsnitt 13.3.

8 kap. 16 §

Paragrafen genomför artikel 129.1d ii, i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet). Paragrafen, som motsvaras av 7 kap. 18 § första stycket, anger storleken på garantibeloppet för livförsäkringsföretag. Livförsäkringsföretag definieras i 1 kap. 5 §. Överväganden finns i avsnitt 13.3.

8 kap. 17 §

Paragrafen genomför artikel 129.1d iii, i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet). Paragrafen, som motsvarar 7 kap. 18 § första stycket, anger storleken på garantibeloppet som gäller för återförsäkringsbolag som inte är captivebolag. Återförsäkringsbolag definieras i 1 kap. 10 § FRL. Överväganden finns i avsnitt 13.3.

8 kap. 18 §

Paragrafen genomför artikel 129.1d iii, i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.32 a i omnibus II-direktivet). Paragrafen anger storleken på garantibeloppet som gäller för captivebolag som meddelar återförsäkring. Captivebolag för återförsäkring definieras i 1 kap. 12 § 2. Överväganden finns i avsnitt 13.3.

8 kap. 19 §

Paragrafen genomför artikel 129.1d iv i Solvens II-direktivet. Paragrafen anger storleken på garantibeloppet som gäller för försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring. Överväganden finns i avsnitt 13.3.

8 kap. 20 §

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter i fråga om beräkning av solvenskapitalkrav. Bemyndigandet i punkten 1 gör det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bl.a. artikel 105 i Solvens II-direktivet samt den matematiska formel och korrelationsmatris som finns i bilaga IV till direktivet. I punkten 2 finns ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda företagsspecifika parametrar.

Bemyndigandet i punkten 3 gör det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bl.a. artikel 304.1, dvs. en särskild beräkningsmetod för kapitalkravet för aktiekursrisk. Med stöd av bemyndigandet i punkten 4 är det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bl.a. artikel 107.2 och 107.3, dvs. hur kapitalkravet för operativ risk ska beräknas. Med stöd av bemyndigandet i punkten 5 kan föreskrifter meddelas för att genomföra artikel 108, dvs. hur justeringsbeloppet ska beräknas.

9 kap. Interna modeller

Kapitlet innehåller bestämmelser om interna modeller – ett företagsinternt system som försäkringsföretagen kan använda för att mäta, styra och hantera sina risker. I Solvens II-direktivet införs möjligheter för försäkringsföretagen att använda en intern modell för att helt eller delvis beräkna solvenskapitalkravet, i stället för att använda den standardformel som följer av direktivet och som införs i svensk rätt genom bestämmelser i 8 kap. Bestämmelserna saknar motsvarighet i dagens solvensreglering. Det finns dock redan i dag en möjlighet till förhandsgranskning av en intern modell (se 14 kap. 17 § FRL). Dessa bestämmelser har tillkommit för att underlätta Finansinspektionens och försäkringsföretagens anpassning till den nya solvensregleringen. När den nu förslagna regleringen införs i lag utmönstras gällande regler om förhandsgranskning av interna modeller.

9 kap. 1 §

Paragrafen genomför artikel 112.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen om att ett försäkringsföretag, efter tillstånd, får använda en fullständig eller partiell intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. I andra stycket klargörs att de allmänna bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om solvenskapitalkrav – som genomförs i 8 kap. 1–4, 6 och 7 §§ – gäller även när detta krav beräknas med en intern modell. Bestämmelserna i artikel 112.3 om bl.a. överlämnande av relevanta handlingar som styrker att den interna modellen uppfyller kraven genomförs genom föreskrifter (se 19 § 1). Kommissionen har getts mandat att genom EU-förordning på nivå 2 meddela ytterligare föreskrifter om förfarandet för godkännande av interna modeller. Bestämmelserna i artikel 116 om förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganens ansvarsområden när det gäller ansökningar om användande av interna modeller genomförs i 10 kap. om företagsstyrning. I 19 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 14.1.1.

9 kap. 2 §

Paragrafen genomför artikel 112.4 och 112.5 i Solvens II-direktivet. Genom paragrafen får även artikel 126 i direktivet anses genomförd. I paragrafens första stycke anges vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska erhålla tillstånd att använda en intern modell. I första stycket 1 anges att ett försäkringsföretag ska ha ett för ändamålet anpassat riskhanteringssystem som uppfyller kraven enligt 10 kap. 6 §, för att kunna ges tillstånd att använda en intern modell. Av första stycket 2 framgår att också kraven enligt 9–18 §§ ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska kunna få tillstånd att använde en intern modell. I andra stycket regleras den tid som Finansinspektionen har till sitt förfogande för att handlägga en ansökan om tillstånd att använda en intern modell. För att tidsfristen om sex månader ska börja löpa krävs att ansökan är fullständig, dvs. att den inte behöver kompletteras. Det ska betonas att kraven på interna modeller är detsamma oavsett om försäkringsföretaget självt tagit fram modellen eller om modellen och informationen som ligger till grund för modellen har tagits fram av någon extern part (jfr artikel 126). I 19 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt förevarande paragraf. Med stöd av detta bemyndigande är det möjligt att genom föreskrifter genomföra bestämmelserna i artikel 112.7. Överväganden finns i avsnitt 14.1.2.

9 kap. 3 §

Paragrafen genomför artikel 112.2 i Solvens II-direktivet. I paragrafen finns bestämmelser om hur tillämpningsområdet för en partiell intern modell kan avgränsas. Denna avgränsning kan ske dels med utgångspunkt i olika beståndsdelar av solvenskapitalkravet ( första stycket) , dels med utgångspunkt i försäkringsföretagets organisation ( andra stycket ). En partiell intern modell kan således tillämpas på endast vissa enheter inom ett försäkringsföretag. De två sätten att avgränsa en intern modell kan också kombineras. Tillämpningsområdet för en partiell intern modell kan alltså avgränsas på så sätt att det endast avser en viss beståndsdel av solvenskapitalkravet inom en viss del av försäkringsföretagets verksamhet. En partiell intern modell måste enligt artikel 112.2 i Solvens IIdirektivet alltid omfatta i vart fall en av de risker som anges i 8 kap. 2, 9 och 10 §§, dvs. i vart fall en undergrupp av en riskmodul, t.ex. alla ränterisker inom kategorin marknadsrisker (jfr artikel 104). Den måste vidare alltid avse i vart fall en större affärsenhet hos ett försäkringsföretag. Därav följer att en avgränsning i mindre beståndsdelar inte är tillåten. En partiell intern modell kan exempelvis inte avse endast vissa av de risker som ingår i kategorin fastighetsrisker, en undergrupp av kategorin marknadsrisker, vare sig i hela försäkringsföretaget eller inom en större affärsenhet. Vidare kan en partiell intern modell inte avse någon mindre del av ett försäkringsföretags verksamhet än en större affärsenhet. 461

I 19 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt förevarande paragraf. Detta innebär att det i föreskrifter bör finnas kompletterande regler om undergrupper av riskmoduler (jfr artikel 105), vilket möjliggör för försäkringsföretagen att beräkna sådana undergrupper – exempelvis aktieprisrisken och ränterisken – i enlighet med 112.2 a i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.1.

9 kap. 4 §

Paragrafen genomför artikel 113.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen ställer upp särskilda krav på utformningen av en partiell intern modell. I punkten 1 anges att det ska finnas godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort. Det krävs alltså att försäkringsföretaget visar att det valda tillämpningsområdet är lämpligt. I punkten 2 ställs krav på att den partiella interna modellen ska ge en bättre bild av företagets riskprofil än en beräkning enligt standardformeln. Det innebär att en jämförelse ska göras mellan en beräkning i enlighet med standardformeln och en beräkning i enlighet med den partiella interna modellen i kombination med standardformeln. De grundläggande principerna om solvenskapitalkravet i 8 kap. ska vara vägledande för den jämförelsen. I punkten 3 anges att modellen ska kunna samordnas med standardformeln i de delar som inte omfattas av den interna modellen. I 19 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 14.2.1.

9 kap. 5 §

Paragrafen genomför artikel 113.2 i Solvens II-direktivet. Paragrafen ger Finansinspektionen möjlighet att i vissa fall kräva en övergångsplan för utvidgning av den interna modellen. Det gäller sådana interna modeller som är avgränsade till att avse endast en eller flera risker eller en eller flera större affärsenheter eller på detta sätt avgränsade i båda dess avseenden. Om den partiella interna modellen är begränsad såvitt avser risker, får en övergångsplan begäras endast om den interna modellen endast omfattar submoduler. I övergångsplanen ska det framgå hur ett försäkringsföretag planerar att utvidga sitt tillämpningsområde för att se till att modellen till övervägande del beaktar de risker som kan uppstå tillföljd av företagets försäkringstransaktioner. I 19 § 1 ges ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förutsättningarna för

tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt bl.a. 5 §. Överväganden finns i avsnitt 14.2.2.

9 kap. 6 §

Paragrafen genomför artikel 115 första och andra styckena i Solvens IIdirektivet. I paragrafen uppställs krav på ett försäkringsföretag som ansöker om tillstånd att använda en intern modell ska lämna in styrdokument avseende ändring av denna till Finansinspektionen. Styrdokumentet ska sedan godkännas av Finansinspektionen. Detta dokument sätter ramverket för hur den interna modellen får ändras. I 19 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§. Överväganden finns i avsnitt 14.3.1.

9 kap. 7 §

Paragrafen genomför artikel 115 tredje och fjärde styckena i Solvens IIdirektivet. Paragrafen reglerar hur en intern modell får ändras. Mindre ändringar som framgår av ett enligt 6 § godkänt styrdokumentet får enligt första stycket ske utan tillstånd från Finansinspektionen. Bestämmelserna i EU-förordningen på nivå 2 innehåller dock krav på rapportering av sådana ändringar. Enligt andra stycket får större ändringar i enlighet med styrdokumentet ske först efter tillstånd av Finansinspektionen. Ändringar som inte täcks av det godkända styrdokumentet kan göras först efter att styrdokumentet ändrats. Enligt tredje stycket ska Finansinspektionen godkänna alla ändringar av styrdokumentet. Ändringar av en partiell intern modell, genom utvidgning av dess tillämpningsområde, behöver inte framgå av styrdokumentet. I fjärde stycket framgår genom hänvisning till 2 § att Finansinspektionen ska tillämpa kraven på motsvarande sätt vid sin prövning av huruvida tillstånd till ändring av den interna modellen kan lämnas eller ändring av styrdokument ska godkännas. Överväganden finns i avsnitt 14.3.2.

9 kap. 8 §

Paragrafen genomför artikel 117 i Solvens II-direktivet. I paragrafen ställs krav på tillstånd från Finansinspektionen för att byta från en intern modell till standardformeln. Kravet på tillstånd gäller oavsett om försäkringsföretaget har tillstånd att använda en partiell eller en fullständig intern modell. Likaså gäller kravet om ett försäkringsföretag som har tillstånd att använda en fullständig intern modell önskar övergå till en partiell intern modell, och om ett försäkringsföretag som har tillstånd att använda en partiell intern modell önskar inskränka dess tillämpningsområde. I båda dessa fall handlar det om att försäkringsföretaget delvis byter till standardformeln. 463

Ett tillstånd till byte ska endast ges om försäkringsföretaget har visat att det finns godtagbara skäl för en återgång till standardformeln. Överväganden finns i avsnitt 15.3.3. (Artikel 118 och 119 behandlas i avsnitt 17).

9 kap. 9 §

Paragrafen genomför artikel 116 andra stycket och artikel 120 i Solvens II-direktivet. När en intern modell är godkänd för beräkning av solvenskapitalkravet hos ett försäkringsföretag ska den i betydande utsträckning kunna användas i ett försäkringsföretags företagsstyrnings- och riskhanteringssystem, i dess beslutsprocesser samt i den egna risk- och solvensbedömningen (ORSA). I andra stycket stadgas att styrelsen ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen (jfr artikel 116 andra stycket och artikel 120 tredje stycket). I 19 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt bl.a. förevarande paragraf. Bemyndigandet gör det möjligt att genom föreskrifter genomföra bestämmelserna i artikel 120 andra stycket. Överväganden finns i avsnitt 14.3.4.

9 kap. 10 §

Paragrafen genomför artikel 121.2 och 121.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller föreskrifter om kvaliteten på det statistiska underlag som ligger till grund för en intern modell. I första stycket finns bestämmelser om beräkning av sannolikhetsfördelning som motsvarar artikel 121.2. Det som avses är en beräkning som visar hur sannolika olika scenarier är. Beräkning som ett försäkringsföretag måste göra ska åskådliggöra en uppskattning av hur stora risker företaget bär och kan bära. De metoder som används ska vara överensstämmande med de metoder som används för beräkning av försäkringstekniska avsättningar. Kravet i artikel 121.2 tredje stycket att ett försäkringsföretag ska kunna motivera och förklara för tillsynsmyndigheten de antaganden som ligger till grund för en intern modell framgår också av detta stycke. I andra stycket anges en grundläggande kvalitetsnorm för de uppgifter som används som grundval för en intern modell. Genom detta stycke och genom 1 § andra stycket får bestämmelserna i artikel 121.4 tredje stycket anses genomförda. I tredje stycket införs bestämmelserna i artikel 121.3 andra stycket angående det tidsintervall som gäller för uppdatering av de uppgifter som används för att beräkna sannolikhetsfördelningen. Bestämmelserna i artikel 121.4 andra stycket och 121.8 lämpar sig för genomförande genom föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (se bemyndigandet i 19 § 3).

Ett relativt stort antal ytterligare bestämmelser om kraven på statistisk kvalitet finns i kommande EU-förordning på nivå 2,5 (se artiklarna 217– 225). Överväganden finns i avsnitt 14.3.5.

9 kap. 11 och 12 §§

Paragraferna genomför artikel 121.5 och 121.6 i Solvens II-direktivet. Paragraferna innehåller föreskrifter om diversifiering och riskreducerande tekniker. I 11 § stadgas att ett försäkringsföretag i en intern modell får ta hänsyn till inbördes beroenden inom och mellan olika risker (diversifieringseffekter), om de metoder som används är ändamålsenliga. Av 12 § framgår att ett försäkringsföretag i en intern modell får beakta effekterna av riskreduceringstekniker, om företaget även fullt ut inkluderar de risker som är förenade med dessa tekniker. I 19 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt bl.a. 11 och 12 §§. Överväganden finns i avsnitt 14.3.5.

9 kap. 13 §

Paragrafen genomför artikel 121.7 i Solvens II-direktivet. I paragrafen uttrycks att ett försäkringsföretag i sina interna modeller ska ta hänsyn till de risker som är knutna till optioner i ingångna försäkringsavtal och finansiella garantier. I det sammanhanget ska försäkringsföretaget beakta hur sannolikheten för att en option ska utnyttjas kan förändras från tid till annan (jfr regleringen av försäkringstekniska avsättningar). I 19 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt bl.a. förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 14.3.5.

9 kap. 14 §

Paragrafen genomför artikel 121.9 i Solvens II-direktivet. I paragrafens anges att ett försäkringsföretag i en intern modell ska beakta alla utbetalningar till försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade som följer av avtal, oavsett om betalningarna är garanterade genom avtal eller inte. Av detta följer att ett försäkringsföretag inte ska beakta förväntande utbetalningar av överskottsmedel vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Överskottsmedlen ska betraktas som en del av kapitalbasen och inte som ett åtagande mot försäkringstagarna. Konsekvensen blir därmed att ett företags beräkning av solvenskapitalkravet, vare sig den sker enligt standardformeln eller med en intern modell, inte ska ta hänsyn till förväntade utbetalningar av överskottsmedel. Även den delen av 465

överskottsmedlen som företaget förväntar sig att utbetala ska alltjämt ingå i kapitalbasen. I övrigt ska effekterna på företagets balansräkning av en förväntad utbetalning, vare sig den sker till följd av avtal eller inte, beaktas i den interna modellen. I 19 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt bl.a. förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 14.3.6.

9 kap. 15 §

Paragrafen genomför artikel 122.1–122.3 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges att ett försäkringsföretag ska beräkna en intern modell på ett sätt som ger försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade en skyddsnivå som är likvärdig med den nivå som anges i 8 kap. 1 §. I 19 § 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om beräkning av en intern modell enligt förevarande paragraf. Med stöd av bemyndigandet är det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bestämmelserna på teknisk detaljnivå i artikel 122.1–122.3. Överväganden finns i avsnitt 14.3.7. (Artikel 122.4 behandlas i avsnitt 17).

9 kap. 16 §

Paragrafen genomför artikel 123 i solvens II-direktivet. I paragrafens första stycke genomförs artikel 123 första stycket i Solvens II-direktivet och där anges med vilka intervall som ett företag om använder en intern modell, ska granska vad som har gett upphov till vinster eller orsakat förluster inom de olika större affärsenheterna. I andra stycket genomförs artikel 123 andra stycket. Av paragrafen framgår att analyser av vinster och förluster ska utgå från den kategorisering av risker som har gjorts i den interna modellen och att riskkategoriseringen ska återspegla försäkringsföretagets riskprofil. Överväganden finns i avsnitt 14.3.8.

9 kap. 17 §

Paragrafen genomför artikel 124 i Solvens II-direktivet. Paragrafen behandlar den löpande valideringen som ska ske av en intern modell. Där anges att en intern modell ska regelbundet valideras och att valideringen ska innefatta en utvärdering av modellens funktion och en kontroll av att modellen är lämplig med hänsyn till företagets riskprofil. I 19 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om validering av en intern modell enligt förevarande paragraf. Med stöd av bemyndigandet är det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bestämmelserna på teknisk detaljnivå i artikel 124 andra–fjärde styckena. 466 Överväganden finns i avsnitt 14.3.9.

9 kap. 18 §

Paragrafen genomför artikel 125 i solvens II-direktivet, Paragrafen innehåller särskilda krav på den dokumentation som ska ske av en intern modell. I 19 § 6 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på dokumentation enligt förevarande paragraf. Med stöd av bemyndigandet är det möjligt att genom föreskrifterna genomföra bestämmelserna på teknisk detaljnivå i artikel 125 tredje stycket. Överväganden finns i avsnitt 14.3.10.

9 kap. 19 §

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell ( punkt 1 ), förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument ( punkt 2 ), kraven på användning och statistiska kvalitetsnormer för en intern modell ( punkt 3 ), beräkning av en intern modell ( punkt 4 ), validering av en intern modell ( punkt 5 ) samt krav på dokumentation ( punkt 6 ). Genom bemyndigandena skapas utrymme för genomförande genom föreskrifter av tekniska detaljbestämmelser i artiklarna 112.3,112,7 120 andra stycket, 121.4 andra stycket, 121.8, 122.2, 122.3, 124 första stycket och 125 tredje stycket i Solvens II-direktivet. Överväganden finns i avsnitt 14.3.11.

10 kap. Företagsstyrning

Kapitlet innehåller bestämmelser om företagsstyrning av försäkringsföretag. De nya bestämmelserna kompletterar bl.a. dagens regler om riktlinjer som återfinns i 8 kap FRL. Bestämmelserna om företagsstyrning är en särreglering i förhållande till det gällande allmänna associationsrättsliga regelverket i ABL och FL. Det företagsstyrningssystem för aktiebolag och ekonomiska föreningar som följer av ABL och FL utgör alltjämt den primära strukturen och är regelverk som försäkringsaktiebolag respektive ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar har att följa.

10 kap. 1 §

Paragrafen genomför artikel 41.1 första–tredje styckena i Solvens IIdirektivet. I paragrafen finns övergripande bestämmelser om det företagsstyrningssystem som ett försäkringsföretag ska ha. Ett försäkringsföretag som följer bestämmelserna i 2–24 §§ och föreskrifter som har meddelats med stöd av 26 § och som ser över företagsstyrningssystemet regelbundet, får anses ha ett företagsstyrningssystem som säkerställer att företaget styrs på ett sunt och ansvarsfullt sätt. Överväganden finns i avsnitt 15.2. 467

10 kap. 2 §

Paragrafen genomför artiklarna 41.3, 35.5. och 115 i Solvens IIdirektivet. I paragrafen finns bestämmelser om de styrdokument som ett försäkringsföretag ska upprätta och följa. Överväganden finns i avsnitt 15.3.

10 kap. 3 §

Paragrafen genomför artikel 41.4 i Solvens II-direktivet. Paragrafen rör kontinuiteten i ett försäkringsföretags verksamhet. Överväganden finns i avsnitt 15.4.

10 kap. 4 §

I artikel 42 i Solvens II-direktivet används uttrycket centrala funktioner. I artikeln preciseras emellertid inte vilka centrala funktioner som avses. Detta får i stället utläsas av skälen till direktivet. Av skäl 33 följer att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemet – funktionerna för riskhantering, regelefterlevnad, internrevision och aktuarie – anses vara nyckelfunktioner. Det innebär att de funktioner som ingår i företagsstyrningssystemet anses som centrala funktioner. I paragrafen fastställs att nu nämnda funktioner som ett försäkringsföretag ska inrätta är att anse som centrala funktioner och att dessa ska inrättas på ett sätt som säkerställer att respektive funktion kan utföra sina uppgifter på ett objektivt sätt. Överväganden finns i avsnitt 15.2.

10 kap. 5 §

Paragrafen genomför artikel 42.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen behandlar lämplighetskrav. Det anges att ett försäkringsföretag – inom ramen för företagsstyrningssystemet – ska säkerställa att den som ingår i styrelsen för företaget och är verkställande direktör i det, eller dennes ställföreträdare eller den som utför centrala funktioner i företaget uppfyller de lämplighetskrav som anges i 2 kap. 4 § 4. I sammanhanget bör uppmärksammas skillnaden beträffande omfattningen av lämplighetsprövningen vid jämförelse med Finansinspektionens ledningsprövning. Sistnämnd prövning omfattar endast de som avses ansvara för en central funktion. Överväganden finns i avsnitt 15.2.

10 kap. 6 §

Paragrafen genomför artikel 44.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller krav på att ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering med ett visst angivet innehåll och utformning. I första stycket anges att ett försäkringsföretags system för riskhantering ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera risker samt beroenden mellan 468 riskerna. Med strategier avses de beslut kring mål, risktolerans m.m. som

måste finnas bl.a. för att det ska vara möjligt att identifiera och värdera en risk. Med processer avses allt (intern arbetsordning och beslutsstruktur m.m.) som måste finnas, exempelvis för att företaget på ett effektivt sätt ska kunna hantera och kontrollera riskerna. Med rapporteringsrutiner avses de rutiner som måste finnas för att nödvändig information ska spridas till berörda. När det gäller uttrycken ”identifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera” så är fråga om det första ledet i processen att identifiera riskerna. Därefter ska såväl de enskilda riskerna som de samlade riskerna uppskattas, dvs. värderas. Vidare ska riskerna hanteras, vilket innebär att företaget ska vidta nödvändiga åtgärder till följd av de identifierade riskerna. Kravet på rapportering innebär att det ska finnas väl fungerande informationsvägar för att styrelsen, den verkställande direktören och andra beslutfattare i organisationen ska hållas underrättade om riskernas storlek och utveckling. I andra stycket anges att systemet ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur. Det ska vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion. I 26 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad ett system för riskhantering ska innehålla när ett försäkringsföretag har fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 15.5.

10 kap. 7 §

Paragrafen genomför artikel 44.2 i Solvens II-direktivet i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet (artikel 2.10 b tredje stycket i omnibus IIdirektivet). I paragrafen finns regler om vilka risker som riskhanteringssystemet ska omfatta och krav på innehållet i styrdokumentet för riskhantering. I första stycket anges att systemet för riskhantering ska avse både de risker som täcks av solvenskapitalkravet och risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta. Av andra stycket framgår vilka risker som systemet ska omfatta. I tredje stycket preciseras vilka risker som styrdokumentet för riskhantering ska innehålla. I fjärde stycket fastställs att om försäkringsföretaget använder volatilitetsjustering ska styrdokumentet för riskhantering också innehålla riktlinjer för volatilitetsjusteringen. Överväganden finns i avsnitt 15.5 och 15.5.1.

10 kap. 8 §

Paragrafen genomför artikel 44.2 i Solvens II-direktivet i dess lydelse enligt omnibus II-direktivet (2.10 a i omnibus II-direktivet). I paragrafen finns regler om krav på företag som använder matchningsjustering eller volatilitetsjustering.

I paragrafen stadgas att ett försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering ska upprätta en särskild likviditetsplan och ska regelbundet utvärdera användningen av justeringar. I 26 § 3 och 4 finns bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en likviditetsplan enligt punkt 1 och om de närmare kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering enligt punkt 2 i förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 15.5.1.

10 kap. 9 §

Paragrafen genomför artiklarna 44.2a b och 44.2a c i Solvens IIdirektivet i deras lydelse enligt omnibus II-direktivet (artikel 2.10 b respektive artikel 2.10 c i omnibus II-direktivet). I paragrafen finns krav på regelbunden utvärdering. I paragrafen anges att ett försäkringsföretag regelbundet ska utvärdera företagets känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den ränta som används vid beräkningen av den bästa skattningen. I 26 § 5 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de närmare kraven på regelbundna utvärderingar som ska göras av försäkringsföretag när det gäller företagens känslighet för de antaganden som ligger till grund för fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 15.5.1.

10 kap. 10 §

Paragrafen genomför artikel 44.4a i Solvens II-direktivet (artikel 2.10 c i omnibus II-direktivet). I paragrafen finns krav på analys av externa bedömningar. I paragrafen stadgas att ett försäkringsföretag som använder bedömningar från externa kreditvärderingsinstitut vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna eller solvenskapitalkravet ska göra en egen bedömning av de externa bedömningarna. I 26 § 6 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur en sådan egen bedömning ska genomföras. Överväganden finns i avsnitt 15.5.1.

10 kap. 11 §

Paragrafen genomför artikel 45.1–45.4 i Solvens II-direktivet. Genom artikel 2.11 i omnibus II-direktivet införs det i artikel 45.2a i Solvens IIdirektivet bestämmelser som genomförs i paragrafens fjärde stycke. Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om att ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömningar och vad som ska bedömas. 470

I första stycket anges att ett försäkringsföretag ska genomföra en egen risk- och solvensbedömningar. Andra stycket handlar om vad som ska bedömas. I tredje stycket anges bl.a. att företaget ska ha processer för bedömningen av företagets solvensbehov. I fjärde stycket stagas att ett försäkringsföretag som använder matchnings-, volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna för den riskfria räntestrukturen, inom ramen för sin egen bedömning av solvensbehov (ORSA), ska göra en bedömning av om företaget lever upp till solvenskapitalkravet såväl med som utan tillämpning av matchnings-, volatilitetsjustering eller de särskilda övergångsreglerna. I femte stycket föreskrivs att den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärsstrategier och beaktas vid företagets strategiska beslut. Överväganden finns i avsnitt 15.7 och 15.7.1.

10 kap. 12 §

Paragrafen genomför artikel 45.5. i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller regler om när en egen risk- och solvensbedömningen ska göras. Överväganden finns i avsnitt 15.7.

10 kap. 13 §

Paragrafen genomför artikel 45.6. i Solvens II-direktivet I paragrafen anges att resultatet av varje egen risk- och solvensbedömning ska rapporteras till Finansinspektionen. I 26 § 7 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om rapportering av resultat av den egna risk- och solvensbedömningen enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 15.7.

10 kap. 14 §

Paragrafen genomför artikel 46.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller regler om ett försäkringsföretags system för internkontroll. Överväganden finns i avsnitt 15.8.

10 kap. 15 §

Paragrafen genomför artikel 44.4 och 44.5 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller vilka krav som ska ställas på funktionen för riskhantering. I 26 § 8 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad funktionen för riskhantering enligt förevarande paragraf ska svara för när ett försäkringsföretag fått tillstånd att använda en partiell eller fullständig intern modell. Överväganden finns i avsnitt 15.6. 471

10 kap. 16 §

Paragrafen genomför artikel 46.2 i Solvens II-direktivet. I paragrafen regleras vilka uppgifter som funktionen för regelefterlevnad har. Överväganden finns i avsnitt 15.9.

10 kap. 17 §

Paragrafen genomför artikel 47 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller vilka krav som ska ställas på funktionen internrevision. Av första stycket framgår vad funktionen för internrevision ska göra. Den utvärdering av systemen för internkontroll och andra aspekter av företagsstyrning som funktionen har att utföra ska innefatta en bedömning av dess lämplighet och effektivitet. I andra stycket anges att funktionen ska utföra sina uppgifter med opartiskhet och vara oberoende från den verksamhet som utvärderas. Att styrelsen i företaget ska utse den som svarar för företagets funktion för internrevision framgår av tredje stycket . Med uttrycket ”den som svarar för” avses här den person som företaget anser vara den mest centrala företrädaren för funktionen. Det är styrelsens ansvar att fatta beslut om nödvändiga åtgärder och att se till att dessa åtgärder utförs. Överväganden finns i avsnitt 15.10.

10 kap. 18 §

Paragrafen genomför artikel 48 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges vilka uppgifter som ett försäkringsföretags aktuariefunktion ska ha. I 26 § 9 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för behörighet för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 15.11.

10 kap. 19 §

Paragrafen genomför artikel 49.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om uppdragsavtal. Överväganden finns i avsnitt 15.12.

10 kap. 20 §

Paragrafen genomför artikel 49.2 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges när uppdrag enligt 19 § inte får ingås. Överväganden finns i avsnitt 15.12.

10 kap. 21 §

Paragrafen genomför artikel 49.3 i Solvens II-direktivet. I paragrafen regleras ett försäkringsföretags anmälningsskyldighet avseende operativ verksamhet eller funktioner som är av väsentlig betydelse. Överväganden finns i avsnitt 15.12.

10 kap. 22 §

Paragrafen genomför artikel 38.1 i Solvens II-direktivet. I paragrafen finns bestämmelser om vilka åtgärder som ett försäkringsföretag som ingår ett uppdragsavtal enligt 19 § ska vidta. Överväganden finns i avsnitt 15.12.

10 kap. 23 §

I paragrafen finns bestämmelser om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag. Dessa riktlinjer kompletterar de styrdokument som ett försäkringsföretag ska upprätta och följa enligt Solvens II-direktivet (se 2 §). I 26 § 10 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 15.3.

10 kap. 24 §

I paragrafen finns bestämmelser om riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Dessa riktlinjer kompletterar de styrdokument som ett försäkringsföretag ska upprätta och följa enligt Solvens II-direktivet (se 2 §). I 26 § 11 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som riktlinjer för hantering av intressekonflikter ska omfatta enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 15.3.

10 kap. 25 §

I paragrafen slås fast att styrelsens ansvar för riktlinjerna. Överväganden finns i avsnitt 15.3.

10 kap. 26 §

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter av nämnd omfattning. Med stöd av bemyndigandena möjliggörs föreskrifter som genomför artiklarna 44.5, 45.6 och 48.2.

16 kap. Offentliggörande

16 kap. 1 §

Paragrafen genomför artikel 51.1 första stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett försäkringsföretag ska offentliggöra en solvens- och verksamhetsrapport. Överväganden finns i avsnitt 16.3.

16 kap. 2 §

I paragrafen genomförs delvis artikel 51.1 andra stycket samt artiklarna 51.1 a (som införs genom artikel 2.13 a i omnibus II-direktivet) och 53.3 i Solvens II-direktivet. I paragrafen regleras vad en solvens- och verksamhetsrapport ska innehålla. Rapporten ska, enligt första stycket , innehålla en beskrivning av den verksamhet som företaget bedriver, hur bolagets resultat har utvecklats, vilka företagsstyrningssystem som används samt en beskrivning där varje riskkategori behandlas separat av riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och riskkänslighet (riskprofil). Även vilka värderingsmetoder för solvensändamål som används ska beskrivas. Rapporten ska också innehålla uppgifter om företagets solvenssituation. Andra stycket innehåller krav på särskild information i solvens- och verksamhetsrapporten för ett försäkringsföretag som använder matchnings- eller volatilitetsjustering. Enligt tredje stycket får ett försäkringsföretag helt eller delvis lämna de uppgifter som ska offentliggöras i rapporten genom hänvisning till uppgifter som företaget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga både till art och till omfattning. I 9 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i solvensoch verksamhetsrapporten enligt förevarande paragraf. Bemyndigandet omfattar även genomförandet av artikel 51.2 i Solvens II-direktivet. Överväganden finns i avsnitt 16.4 och 16.5.

16 kap. 3 §

Paragrafen genomför artikel 53.1, 53.2 och 53.4 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller undantag från kravet på offentliggörande av vissa uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten. I första stycket beskrivs i vilka situationer ett försäkringsföretag efter beslut av Finansinspektionen kan ges undantag från att offentliggöra vissa uppgifter som ska finnas med i solvens- och verksamhetsrapporten. Anledning till att det ska finnas möjlighet att undanta viss information är att företagen kan bryta mot tystnadsplikt och även få konkurrensnackdelar genom att redovisa viss information. Undantag från offentliggörande kan dock aldrig ske när det gäller uppgifter om ett företags solvenssituation. Om företaget fått tillstånd av tillsynsmyndigheten att undanta vissa uppgifter från offentliggörande, ska enligt andra stycket skälen till detta 474 anges i rapporten.

I 9 § 2 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en ansökan om undantag från kravet på offentliggörande enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 16.7.

16 kap. 4 §

Paragrafen genomför delvis artikel 54.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen reglerar krav på uppdateringar av tidigare offentliggjorda uppgifter om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt. I första stycket ställs krav på att försäkringsföretaget omedelbart ska uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt, underskottet är betydande och Finansinspektionen inte har erhållit en realistisk åtgärdsplan inom viss tid. Enligt andra stycket ska försäkringsföretaget uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter, om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realistisk men ett underskott inte har korrigerats inom viss tid. Överväganden finns i avsnitt 16.8.1.

16 kap. 5 §

Paragrafen genomför delvis artikel 54.1 i Solvens II-direktivet. I paragrafen preciseras vilka uppgifter som ett försäkringsföretag, under vissa förutsättningar och på begäran av Finansinspektionen, ska offentliggöra. Överväganden finns i avsnitt 16.8.1.

16 kap. 6 §

Paragrafen genomför delvis artikel 54.1. i Solvens II-direktivet. Paragrafen reglerar krav på uppdateringar om minimikapitalet inte är uppfyllt. I första stycket ställs krav på att försäkringsföretaget omedelbart ska uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter i solvens- och verksamhetsrapporten om minimikapitalkravet inte är uppfyllt och Finansinspektionen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk finansiell saneringsplan (punkt 1), eller inte har erhållit någon sådan plan inom viss i paragrafen preciserad tid (punkt 2). Enligt andra stycket ska försäkringsföretaget uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om ett underskott inte har korrigerats inom viss tid (trots att Finansinspektionen har ansett att en av företaget upprättad finansiell saneringsplan är realistisk). Överväganden finns i avsnitt 16.8.2.

16 kap. 7 §

Paragrafen genomför delvis artikel 54.1. i Solvens II-direktivet. I paragrafen preciseras vilka uppgifter som ett försäkringsföretag, under vissa förutsättningar och på begäran av Finansinspektionen, ska offentliggöra. Överväganden finns i avsnitt 16.8.2.

16 kap. 8 §

Paragrafen genomför artikel 55 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller krav på ett försäkringsföretag att upprätta lämpliga informations- och rapporteringssystem samt även ha styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta. Den innehåller även krav på att solvens- och verksamhetsrapporter samt uppdateringar av dessa ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan de offentliggörs. I 9 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i informations- och rapporteringssystem och styrdokument enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 16.8.3.

16 kap. 9 §

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor som hör till kapitlet.

17 kap. Tillsyn

Kapitlet innehåller bestämmelser om registrering av och tillsyn över försäkringsföretag.

17 kap. 2 §

Paragrafen genomför artikel 29 i Solvens II-direktivet. I paragrafen preciseras att Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag och tillsynens omfattning. Paragrafens innehåll överensstämmer delvis med nuvarande 14 kap. 2 §. Ändringen i andra stycket 4 innebär en utvidgning för att täcka in styrdokument som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Med detta avses de styrdokument som omfattas av 10 kap. 2 § och de kompletterande riktlinjer som anges i 10 kap. 23 och 24 §§. Av ett nytt fjärde stycket följer att tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Överväganden finns i avsnitt 17.2.4.

17 kap. 3 §

Paragrafen genomför artikel 52 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.14 i omnibus II-direktivet) och artikel 65 a i Solvens IIdirektivet (införd genom artikel 2.17 i omnibus II-direktivet). 476

Paragrafen innehåller regler om samarbete och utbyte av information. Ändringen innebär att den skyldighet som nu finns för Finansinspektionen att i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter och Europeiska kommissionen i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, utvidgas till att även omfatta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Överväganden finns i avsnitt 17.3.7.

17 kap. 3 a §

Paragrafen genomför artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Solvens IIdirektivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om tvistlösning. Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet till Eiopa för tvistlösning när det gäller tillsyn över ett försäkringsföretags filialer i en annan medlemsstat, kontroll av information och överträdelse av beslut om rättelse. Överväganden finns i avsnitt 17.4.

17 kap. 6 §

Paragrafen genomför artikel 38 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller regler om platsundersökning. Av paragrafen framgår i ett nytt andra stycke att Finansinspektionen får – förutom hos försäkringsföretag – genomföra en undersökning hos ett företag som har fått i uppdrag av ett försäkringsföretag att utföra vissa funktioner eller verksamheter, om det behövs för tillsynen av försäkringsföretaget. Överväganden finns i avsnitt 17.3.5.

17 kap. 6 a och 6 b §§

Paragraferna genomför artikel 77b.2 andra och tredje meningarna i Solvens II-direktivet (införd genom artikel 2.23 i omnibus II-direktivet). I paragraferna behandlas vilka åtgärder som ska vidtas vid bristande efterlevnad av villkoren för användning av matchningsjustering. Överväganden finns i avsnitt 17.6.2.

17 kap. 11 §

Paragrafen genomför artikel 72 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår i en ny punkt 4 i första stycket att de nu gällande reglerna om revisors och särskild granskares rapporteringsskyldighet kompletteras med skyldighet för dessa att genast rapportera till Finansinspektionen, om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som kan innebära att företaget brister eller har brustit i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet. Överväganden finns i avsnitt 17.5. 477

17 kap. 15 §

Paragrafen genomför artikel 34.4 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller regler om beredskapsplan för ändrade ekonomiska förhållanden. Överväganden finns i avsnitt 17.3.1.

17 kap. 16 §

Paragrafen genomför artikel 84 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsyn över de försäkringstekniska avsättningarna. Överväganden finns i avsnitt 17.6.1.

17 kap. 17 §

Paragrafen genomför artikel 112.7 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller regler om kompletterande beräkning av solvenskapitalkravet vid användande av en intern modell. Överväganden finns i avsnitt 17.7.1.

17 kap. 18 §

Paragrafen genomför artikel 118.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om handlingsplan vid bristande uppfyllande av kraven för att få använda en intern modell. Överväganden finns i avsnitt 17.7.2.

17 kap. 19 §

Paragrafen genomför artikel 118 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller regler om beräkning enligt standardformeln vid bristande genomförande av plan. Överväganden finns i avsnitt 17.7.2.

17 kap. 20 §

Paragrafen genomför artikel 122.4 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om verifiering och kontroll av en intern modell. Överväganden finns i avsnitt 17.7.1.

17 kap. 21 §

Paragrafen genomför artikel 110 i Solvens II-direktivet. I paragrafen finns bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen att under vissa omständigheter besluta att ett försäkringsföretag ska använda företagsspecifika parametrar vid beräkning av solvenskapitalkravet. Överväganden finns i avsnitt 17.10.2.

17 kap. 22 §

Paragrafen genomför artikel 119 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller regler om beräkning enligt en fullständig eller partiell modell i stället för med standardformeln. Överväganden finns i avsnitt 17.10.3.

17 kap. 23 §

Paragrafen genomför artikel 37.1 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.8 a och b i omnibus II-direktivet). Av paragrafen framgår i vilka fall Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg. Överväganden finns i avsnitt 17.10.4.

17 kap. 24 §

Paragrafen genomför artikel 37.2 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.8 a och b i omnibus II-direktivet). Av paragrafen framgår hur ett kapitaltillägg ska beräknas. Överväganden finns i avsnitt 17.10.4.

17 kap. 25 §

Paragrafen genomför artikel 37.5 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår hur ett försäkringsföretags solvenskapitalkrav ska beräknas efter ett beslut om kapitaltillägg. Överväganden finns i avsnitt 17.10.4.

17 kap. 26 §

Paragrafen genomför artikel 37.3 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår att Finansinspektionen vid beslut om vissa kapitaltillägg enligt 23 § även ska förelägga försäkringsföretaget att vidta åtgärder för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget. Överväganden finns i avsnitt 17.10.4.

17 kap. 27 §

Paragrafen genomför artikel 37.4 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om återkommande omprövningar av beslut om kapitaltillägg. Överväganden finns i avsnitt 17.10.4.

17 kap. 30 §

Paragrafen innehåller föreskriftsbemyndiganden. Paragrafen ändras eftersom de nuvarande reglerna om förhandsgranskning av interna modeller tas bort. Vidare utvidgas bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen till att även omfatta när och hur dessa upplysningar ska lämnas. 479

18 kap. Ingripanden

Kapitlet innehåller bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot försäkringsföretag. Kapitlet inleds med bestämmelser som reglerar när och hur Finansinspektionen ska ingripa samt avstå från att ingripa. Kapitlet justeras och kompletteras för genomförandet av Solvens II-direktivet.

18 kap. 1 §

Av paragrafen framgår när Finansinspektionen ska ingripa mot försäkringsföretag. Bestämmelserna i punkt 1–3 motsvarar i huvudsak nuvarande 16 kap. 1 §. Finansinspektionens möjligheter att ingripa när det gäller ett försäkringsföretags åsidosättande av skyldigheterna enligt sina egna styrdokument har utvidgats till att avse samtliga styrdokument som har sin grund i författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Likaledes ska Finansinspektionen ingripa om styrdokumenten inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verksamhet. Med styrdokument avses inte bara sådana dokument som avses i 10 kap. 2 § utan även de kompletterande riktlinjer som anges i 10 kap. 23 och 24 §§. Överväganden finns i avsnitt 17.9.1.

18 kap. 2 §

Av paragrafen, som motsvarar nuvarande 16 kap. 2 §, framgår hur Finansinspektionen får ingripa. En paragrafhänvisning i första stycket är ändrad. Överväganden finns i avsnitt 17.9.1.

18 kap. 4 §

Paragrafen genomför artikel 138.1 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår att ett försäkringsföretag omedelbart ska underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet eller om det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna. Överväganden finns i avsnitt 17.11.1.

18 kap. 5 §

Paragrafen genomför artikel 138.2 och 138.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärdsplan vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet. Av paragrafens första stycke 1 framgår att ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska upprätta en åtgärdsplan. En sådan måste ges in till Finansinspektionen för godkännande inom två månader från dagen då bristen i solvenskapitalkravet konstaterades. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av bemyndigandet i 29 § meddela närmare föreskrifter om vilket innehåll som en åtgärdsplan enligt stadgandet ska ha (jfr artikel 142.1). 480

Av paragrafens första stycke 2 framgår att Finansinspektionen ska förelägga ett försäkringsföretag att inom sex månader från dagen för bristens konstaterande vidta nödvändiga åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Detta ska göras antingen genom att företaget återupprättar den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom att företaget gör reduceringar i sin riskprofil. Om så är lämpligt får Finansinspektionen, enligt andra stycket , förlänga tidsfristen med tre månader. Överväganden finns i avsnitt 17.11.2 och 17.11.3.

18 kap. 6 §

Paragrafen genomför artikel 138.4 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.36 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller regler om förlängd tidsfrist vid exceptionella förhållanden. Av paragrafens första stycke framgår att Finansinspektionen får förlänga tidsfristen i 5 § 2 ytterligare (längst sju år), om Eiopa har meddelat att det föreligger exceptionella förhållanden och dessa förhållanden och dessa förhållanden påverkar ett försäkringsföretag som är föremål för åtgärder enligt 5 §. Vid en sådan förlängning måste det berörda försäkringsföretaget enligt andra stycket sända in en lägesrapport var tredje månad. I en sådan rapport ska företaget redogöra för vilka åtgärder som företaget vidtagit samt lämna uppgifter om hur arbetet fortskrider i syfte att på ovan nämnda sätt åter uppnå solvenskapitalkravet. I paragrafens tredje stycke anges att en förlängning av en tidsfrist enligt första stycket upphör att gälla om det av den ingivna rapporten framgår att företaget inte haft någon framgång i arbetet med att åter uppfylla solvenskapitalkravet. Det ställs således krav på att väsentliga framsteg kan påvisas avseende solvenskapitalkravets uppfyllande från den dag då bristande solvenskapital konstaterades till den dag då lägesrapporten gavs in. I annat fall ska den förlängda tidsfristen upphöra att gälla. Överväganden finns i avsnitt 17.11.4.

18 kap. 7 §

Paragrafen genomför artikel 139.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller regler om underrättelse om bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet. Överväganden finns i avsnitt 17.12.1.

18 kap. 8 §

Paragrafen genomför artikel 139.2 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår att ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska föreläggas att komma in med en finansiell saneringsplan. En finansiell saneringsplan ska vara kortfristig och realistisk samt ges in till Finansinspektionen inom en månad från dagen då bristen i minimikapitalkravet konstaterades. Saneringsplanen ska godkännas av 481

Finansinspektionen och innehålla de åtgärder som ska vidtas för att försäkringsföretaget inom tre månader åter ska uppfylla minimikapitalkravet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av bemyndigandet i 29 § meddela närmare föreskrifter om vilket innehåll som en finansiell saneringsplan enligt stadgandet ska ha (jfr artikel 142.1). Överväganden finns i avsnitt 17.12.2.

18 kap. 11 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 16 kap. 7 § men genomför även artiklarna 138.5 och 139.3 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår att Finansinspektionen i vissa specifika fall får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar. Bestämmelsen möjliggör för Finansinspektionen att i likhet med nuvarande 16 kap. 7 § kunna ingripa då ett försäkringsföretag inte uppfyller kapitalkraven. För det fall ett företag inte uppfyller minimikapitalkraven krävs inga ytterligare förutsättningar för ett ingripande i enlighet med paragrafen. I de fall som ett företag inte uppfyller solvenskapitalkravet måste det dessutom föreligga särskilda omständigheter som ger tillsynsmyndigheten anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare för att en förfoganderättsinskränkning enligt paragrafen ska vara möjlig. Överväganden finns i avsnitt 17.13.

18 kap. 12 §

Paragrafen genomför inte någon artikel i Solvens II-direktivet-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av tillstånd. Ändringen i första stycket innebär att återkallelse ska ske även på den grunden att en person som ansvarar för en central funktion i ett försäkringsföretag inte uppfyller lämplighetskraven. Ändringen i andra stycket innebär att Finansinspektionen, i stället för att återkalla tillståndet, får besluta att även den som ansvarar för en central funktion inte längre får kvarstå i sin befattning och då förordna en ersättare för denna Överväganden finns i avsnitt 7.1.

18 kap. 13 §

Av paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 16 kap. 9 §, men genomför även artikel 144.1 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår i vilka fall Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd. Paragrafen är anpassad till Solvens II-regelverket genom att Finansinspektionen åläggs att återkalla ett försäkringsföretags tillstånd om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet och den finansiella saneringsplanen är uppenbart otillräcklig. Dessutom ska inspektionen återkalla tillståndet för ett försäkringsföretag som inte inom tre månader 482

från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet inte vidtagit åtgärderna i en godkänd finansiell saneringsplan. Överväganden finns i avsnitt 17.14.

18 kap. 14 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 16 kap. 10 §, men genomför även artiklarna 141 och 144.1 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår när Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd. Finansinspektionen får återkalla ett försäkringsföretags tillstånd om företaget inte inom ett år från det tillstånd gavs börjat driva den i tillståndet avsedda rörelsen eller under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse. I en ny punkt 4 i första stycket införs en bestämmelse om att ett försäkringsföretags tillstånd får återkallas, om företaget inte inom de tidsfrister som anges i 6 § 2 och 7 § har vidtagit de åtgärder för att åter uppfylla solvenskapitalkravet som finns angivna i en godkänd åtgärdsplan, eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten. Överväganden finns i avsnitt 17.14.

18 kap. 16 och 27 §§

Paragraferna innehåller ändrade hänvisningar. Anmälningsskyldigheten i 16 § vad gäller Eiopa ändras nu vid genomförandet av omnibus IIdirektivet till en anmälan till Eiopa utan inskränkning i fråga om verksamheten.

18 kap. 29 §

Paragrafen genomföra artikel 142.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan då solvenskapitalkravet hos ett försäkringsföretag inte är uppfyllt samt om innehållet i en finansiell saneringsplan då ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet. Den motsvarar – i den del den avser finansiell saneringsplan – 16 kap 26 § FRL. Överväganden finns i avsnitt 17.16.

19 kap. Grupptillsyn

Kapitlet innehåller regler om den särskilda tillsyn som ska utövas över försäkringsföretag som ingår i en grupp (grupptillsyn). Reglernas syfte är att säkerställa att skyddet för försäkringstagarna inte försämras till följd av koncernstrukturen hos en försäkringsgivare. Detta kapitel innehåller de materiella bestämmelserna om grupptillsynen. I 1 kap. finns en rad definitioner som har betydelse för gruppreglerna, bl.a. definieras där begreppen tillsynskollegium och ägarintresse.

19 kap. 1 §

Genom paragrafen genomförs definitionen av grupp i artikel 212.1 c i Solvens II-direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.1.

19 kap. 2 §

Genom paragrafen genomförs delvis artikel 213.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2. i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/89/EU av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG och 2009/138/EG vad gäller extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat [direktiv 2011/89/EU]). Genom paragrafen får även artiklarna 213.1 och 214.1 i Solvens II-direktivet anses genomförda. I paragrafen anges de olika fall i vilka grupptillsyn ska utövas. Grupptillsynen är olika omfattande beroende på hur en grupp ser ut. Paragrafens första stycke anger de fall då den mest omfattande grupptillsynen ska ske, enligt 21 kap. 3–11 och 28–89 §§. I första stycket 1 genomförs större delen av artikel 213.2 a i Solvens IIdirektivet. Eftersom begreppet företag med ägarintresse inte används i lagen (se avsnitt 19.1.1) måste de tre olika fall där ett företag med ägarintresse föreligger, beskrivas direkt i lagtexten. I denna punkt anges två av de fallen: när ett företag är moderföretag och när ett företag har ett ägarintresse i ett annat företag. Begreppet ägarintresse i första stycket 1 definieras liksom begreppen EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land i 1 kap. 12 §. I första stycket 2 genomförs återstående del av artikel 213.2 a i Solvens II-direktivet. Det är den situation då ett företag är ett företag med ägarintresse enligt direktivets definition (se artikel 212.1 a) på grund av att det företaget förenas med ett annat företag genom en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. I första stycket 3 genomförs art 213.2 b i Solvens II-direktivet. I andra stycket genomförs artikel 213.2 c i Solvens II-direktivet, som reglerar grupptillsyn över grupper där moderföretaget finns utanför EES. Den tillsynen är begränsad till vad som följer av artiklarna 260–263 i Solvens II-direktivet, vilket uttrycks i paragrafen genom hänvisningen till 90–98 §§, som genomför dessa direktivartiklar. I tredje stycket genomförs artikel 213.2 d i Solvens II-direktivet, som reglerar fall då moderföretaget i gruppen är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Begreppet definieras i 1 kap 12 §. Tillsyn ska i detta fall endast utövas enligt 99 §. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.3.

19 kap. 3 §

Paragrafen genomför delvis artikel 213.2 Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvarigt företag i en grupp. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.3.

19 kap. 4 §

Paragrafen, genomför artikel 215.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.4. i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om nivån för grupptillsyn på en grupp inom EES. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.4.

19 kap. 5 §

Paragrafen genomför artikel 215.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.4 i direktiv 2011/89/EU). I paragrafen anges under vilka förutsättningar som Finansinspektionen får besluta att inte tillämpa bestämmelserna om grupptillsyn enligt 46 och 47 §§ avseende riskkoncentrationer och interna transaktioner på ett visst dotterföretag. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.4.

19 kap. 6 §

Paragrafen genomför artikel 213.1 andra stycket i Solvens II-direktivet. I paragrafen klargörs att grupptillsyn inte ersätter tillsyn över ett enskilt försäkringsföretag utan utgör ett komplement till den. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.3.

19 kap. 7 §

Paragrafen genomför artiklarna 212.1 d och 247.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om grupptillsynsmyndigheten och dess ansvar. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.6.

19 kap. 8 §

Paragrafen genomför artikel 247.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse direktivartikeln fått genom artikel 4.16 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om när Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.6.

19 kap. 9 §

Paragrafen genomför Solvens II-direktivets artikel 247.3 första stycket och delar av tredje stycket (i den lydelse artiklarna fått genom artikel 2.65 i omnibus II-direktivet). Övervägandena finns i avsnitt 18.1.7.

19 kap. 10 §

Paragrafen genomför artikel 247.4 och 247.5 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artiklarna fått genom artikel 2.65 i omnibus II-direktivet).

Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten Övervägandena finns i avsnitt 18.1.8.

19 kap. 11 §

Paragrafen genomför artikel 247.6 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.65 i omnibus II-direktivet). I paragrafen anges vilken behörig myndighet som ska utföra uppgiften som grupptillsynsmyndighet, om ett gemensamt beslut enligt 9 och 10 §§ inte kan fattas. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.8.

19 kap. 12 §

Paragrafen genomför artikel 214.2 första – tredje styckena i Solvens IIdirektivet. I paragrafen anges i vilka fall som Finansinspektionen får besluta om undantag från grupptillsyn Övervägandena finns i avsnitt 18.1.9.

19 kap. 13 §

Paragrafen genomför artikel 214.2 fjärde stycket i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges att om Finansinspektionen med stöd av 12 § första stycket 2 eller 3 undantar en EES-försäkringsgivare från grupptillsyn ska det företag som finns i toppen av gruppen i Sverige, på begäran av Finansinspektionen, lämna de upplysningar som en behörig myndighet i EES-försäkringsgivarens hemland behöver för sin tillsyn av EESförsäkringsgivaren. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.9.

19 kap. 14 §

Paragrafen genomför artikel 213.3 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU). I paragrafen anges i vilka fall som Finansinspektionen får besluta att tillsyn över riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp inte ska utövas. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.10

19 kap. 15 §

Paragrafen genomför artikel 213.4 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innebär att Finansinspektionen, under vissa förutsättningar, får medge att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa de relevanta bestämmelserna för konglomerat. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.

19 kap. 16 §

Paragrafen genomför artikel 213.5 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innebär att Finansinspektionen, under vissa förutsättningar, får medge att det blandade finansiella holdingföretaget bara behöver tillämpa bestämmelserna för den största sektorn enligt 2 kap. 3 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.

19 kap. 17 §

Paragrafen genomför artikel 213.6 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.2 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innebär att Finansinspektionen ska underrätta Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten i vissa angivna fall. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.

19 kap. 18 §

Paragrafen genomför artikel 216.1 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges under vilka förutsättningar som Finansinspektionen får besluta om nationell undergruppstillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 19 §

Paragrafen genomför artikel 216.2 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges på vilka sätt ett beslut om nationell undergruppstillsyn får begränsas. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 20 §

Paragrafen genomför artikel 216.6 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges när Finansinspektionen inte får besluta om nationell undergrupptillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 21 §

Paragrafen genomför artikel 216.6 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges under vilka omständigheter som Finansinspektionen ska upphäva ett beslut om nationell undergrupptillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 22 §

Paragrafen genomför artikel 216.5 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innebär att om Finansinspektionen har beslutat om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens, får det företag som finns i 487

toppen av gruppen inom Sverige inte ges tillstånd att låta något dotterföretag omfattas av den särskilda tillsynsordning som avses i 51 §. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 23 §

Paragrafen genomför artikel 216.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av gruppsolvens efter beslut om nationell undergrupptillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 24 §

Paragrafen genomför delvis artikel 216.4 första stycket i Solvens IIdirektivet. I paragrafen anges att om det företag som enligt 4 § finns i toppen av en grupp inom EES har fått tillstånd enligt 34 § att använda en intern modell för beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav och solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, ska tillståndet gälla även för företag i gruppen som omfattas av ett beslut om nationell undergrupptillsyn avseende gruppsolvens. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 25 §

Paragrafen genomför delvis artikel 216.4 andra stycket i Solvens IIdirektivet. I paragrafen anges i vilka fall som Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg till gruppens solvenskapitalkrav för det företag som finns i toppen av gruppen inom Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 26 §

Paragrafen genomför delvis artikel 216.4 andra och tredje styckena i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.48 i omnibus II-direktivet). Av paragrafen framgår att om kapitaltillägg enligt 25 § på grund av särskilda omständigheter inte är en lämplig åtgärd, får Finansinspektionen under de förutsättningar som anges i 25 § 1 och 2 i stället besluta att företaget som finns i toppen av undergruppen ska beräkna undergruppens solvenskapitalkrav enligt standardformeln. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 27 §

Paragrafen genomför artikel 217.l och 217.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.49 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om överenskommelser om samordnad grupptillsyn över en undergrupp. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.5.

19 kap. 28 §

Paragrafen genomför artikel 218.2 och 218.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om säkerställande av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 29 §

Paragrafen genomför artikel 220.2 i Solvens II-direktivet och är utformad med förebild i 5 kap. 4 § konglomeratlagen och nuvarande lydelse av 9 kap. 5 § denna lag. Paragrafen innehåller bestämmelser om metoder för beräkning av kapitalbas och kapitalkrav. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 30 §

Paragrafen genomför delvis artikel 221 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om proportionellt beaktande av innehav. I 100 §första stycket 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 28–32 §§. Med stöd av det bemyndigandet avses delar av artikel 221 genomföras (artikel 221.1 a andra–fjärde styckena). Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 31 §

Paragrafen genomför artikel 221.2 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår att när Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen, efter samråd, besluta vilken proportionell andel som ska beaktas i vissa angivna fall. I 100 §första stycket 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 28–32 §§. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 32 §

Paragrafen genomför artikel 222.1 första stycket och delar av artikel 223.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om vissa avdrag vid beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen. I 100 §första stycket 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 28–32 §§. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 33 §

Paragrafen genomför del av artikel 230.2 första stycket i Solvens IIdirektivet. Övriga delar av artikel 230.2 genomförs genom myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigandet i 100 §första stycket 1 där det anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 28–32 §§. Paragrafen innehåller bestämmelser om standardformeln och interna modeller på gruppnivå Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 34 §

Paragrafen genomför artiklarna 231.1 och 233.5 i Solvens II-direktivet (i de lydelser artiklarna fått genom artiklarna 4.8 och 4.9 i direktiv 2011/89/EU och genom artikel 2.51 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 35 §

Paragrafen genomför inte någon artikel i Solvens II-direktivet. Den är utformad med förebild i 10 kap. 5 § andra stycket kapitaltäckningslagen. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid prövning av en tillståndsansökan enligt 34 § första och andra styckena. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.

19 kap. 36–38 §§

Paragraferna genomför tillsammans artiklarna 231.2–231.6 och 233.5 i Solvens II-direktivet, i den lydelse artiklarna fått genom artikel 4.9 i direktiv 2011/89/EU och artikel 2.51 i omnibus II-direktivet. I paragraferna beskrivs den ordning i vilken handläggningen ska ske av en tillståndsansökan som avser en gruppbaserad intern modell. Bestämmelserna är utformad efter mönster från 10 kap. 6 § och 6 c § kapitaltäckningslagen och har motsvarande innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.

19 kap. 39 §

Paragrafen genomför artikel 231.7 första och andra styckena i Solvens IIdirektivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.51 i omnibus II). Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder om en intern modell på gruppnivå avviker från ett försäkringsföretags riskprofil. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.

19 kap. 40 §

Paragrafen genomför artikel 232 i Solvens II-direktivet (i den lydelse denna artikel fått genom artikel 2.52 och 2.53 i omnibus II-direktivet).

Paragrafen innehåller bestämmelser om kapitaltillägg på gruppnivå till det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 41 §

I paragrafen genomförs artikel 219.1 första stycket i Solvens IIdirektivet, i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.6 direktiv 2011/89/EU. Paragrafen innehåller bestämmelser om återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.13.

19 kap. 42 §

I paragrafen genomförs artikel 219.1 andra stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom direktiv artikel 4.6 i 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om rapportering av återkommande beräkningar av kapitalbas och kapitalkrav på gruppnivå. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.13.

19 kap. 43 §

I paragrafen genomförs artikel 219.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.6 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om fortlöpande övervakning av solvenskapitalkravet för gruppen och ny beräkning om riskprofilen förändrats väsentligt. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 44 §

I paragrafen genomförs artikel 218.5 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder vid bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet för gruppen. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12.

19 kap. 45 §

Paragrafen genomför artikel 235 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.11 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om gruppsolvens för försäkringsföretag som är dotterföretag till försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11.

19 kap. 46 §

Paragrafen genomför delvis artiklarna 244 och 245 i Solvens II-direktivet (i den lydelse bestämmelserna fått genom artiklarna 4.13 och 4.14 i direktiv 2011/89/EU).

Paragrafen innehåller bestämmelser om rapportering av väsentliga riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp. Övervägandena finns i 18.3.5.

19 kap. 47 §

Paragrafen genomför delvis artikel 244.2 och artikel 245.2 i Solvens IIdirektivet (i dess lydelse enligt artiklarna 4.13 och 4.14 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om rapportering enligt 46 §. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.5.

19 kap. 48 §

Paragrafen genomför artikel 246 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om företagsstyrningssystem inom en grupp. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.6.

19 kap. 49 §

Paragrafen genomför artikel 246.4 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.15 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om den egna risk- och solvensbedömningen. Övervägande finns i avsnitt 18.3.6.

19 kap. 50 §

Paragrafen genomför artikel 237.1 andra stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse denna artikel fått genom artikeln 2.56 i omnibus II-direktivet) och artikel 243 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om ansökan om tillstånd för dotterföretag att omfattas av särskild tillsynsordning. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.2.

19 kap. 51 §

Paragrafen genomför delvis artikel 237.1 och 237.2 i Solvens IIdirektivet. Dessutom genomförs delar av 237.5 i Solvens II-direktivet (i den lydelse den fått genom artikel 2.56 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut om särskild tillsynsordning. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.3.

19 kap. 52 §

Paragrafen genomför artikel 236 i Solvens II-direktivet. Av paragrafen framgår att tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast under vissa förutsättningar. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.3.

19 kap. 53 §

Paragrafen genomför artikel 238.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om innebörden av särskild tillsynsordning. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.4.

19 kap. 54 §

Paragrafen genomför artikel 238.2 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker från en intern modell inom en grupp. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.5.

19 kap. 55 §

Paragrafen genomför artikel 238.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder för det fall dotterföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.6.

19 kap. 56 §

Paragrafen genomför artikel 238.4 i Solvens II-direktivet (i den lydelse denna artikel genom artikel 2.57 i omnibus II-direktivet och 239.2 andra stycket i Solvens II-direktivet.) Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut efter överenskommelse inom tillsynskollegiet. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.7.

19 kap. 57 §

Paragrafen genomför artikel 239.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.8.

19 kap. 58 §

Paragrafen genomför artikel 239.2 första och andra stycket i Solvens IIdirektivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder vid försämring av de ekonomiska förhållandena i ett dotterföretag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.9.

19 kap. 59 §

Paragrafen genomför artikel 239.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om när en överenskommelse om åtgärdsplan inte kan träffas. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.10.

19 kap. 60 §

Paragrafen genomför artikel 239.3 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder om minimikapitalkravet inte är uppfyllt. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.11.

19 kap. 61 §

Paragrafen genomför artikel 237.3 i Solvens II-direktivet (i den lydelse denna artikel fått genom artikel 2.56 i omnibus II-direktivet.) Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om ansökningar. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.12.

19 kap. 62 §

Paragrafen genomför artiklarna 238.5 och 239.4 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artiklarna 2.58 och 2.59 i omnibus IIdirektivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid oenighet om åtgärdsförslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.12.

19 kap. 63 §

Paragrafen genomför artiklarna 237.3, 238.5 andra och tredje styckena och 239.4 femte stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse dessa artiklar fått genom artiklarna 2.56, 2.58 och 2.59 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 61 eller 62 §. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.14.

19 kap. 64 §

Paragrafen genomför artikel 240.1 första stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om upphörande av särskild tillsynsordning. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.15.

19 kap. 65 §

Paragrafen genomför artikel 240.1 andra stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om omedelbar underrättelse om ett dotterföretag undantas från grupptillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.16.

19 kap. 66 §

Paragrafen genomför artikel 240.1 tredje stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om moderföretagets åtgärder vid bristande uppfyllelse av villkoren för särskild tillsynsordning. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.17.

19 kap. 67 §

Paragrafen genomför artikel 240.1 fjärde och femte styckena i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om Finansinspektionens kontroll av villkoren för särskild tillsynsordning. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.18.

19 kap. 68 §

Paragrafen genomför artikel 240.1 sjätte stycket i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelse om en åtgärdsplan är otillräcklig eller inte genomförs i rimlig tid. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.19.

19 kap. 69 §

Paragrafen genomför artikel 240.2 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om ny ansökan för det fall att ett tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning upphört att gälla. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.20.

19 kap. 70 §

Denna paragraf genomför inte någon direktivartikel. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid prövningen av ansökningar. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.21.

19 kap. 71 §

Denna paragraf genomför inte någon direktivartikel. Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut av behörig myndighet inom EES. Övervägandena finns i avsnitt 18.2.22.

19 kap. 72 §

Paragrafen genomför artikel 254.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om lämnande av upplysningar inom en grupp. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.3.

19 kap. 73 §

Paragrafen genomför artikel 254.2 första stycket första meningen i Solvens II-direktivet (i den lydelse bestämmelsen fått genom artikel 2.69 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om lämnande av upplysningar till Finansinspektionen. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.3.

19 kap. 74 §

Paragrafen genomför artikel 254.2 andra stycket i den lydelse bestämmelsen fått i och med omnibus II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om föreläggande. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.3.

19 kap. 75 §

Paragrafen genomför artikel 255.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av information. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.4.

19 kap. 76 §

Paragrafen genomför artikel 255.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.70 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av information på begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.4.

19 kap. 77 §

Paragrafen genomför hänskjutandebestämmelser i artiklarna 227.2 tredje stycket, 248.2 tredje stycket, 248.4 andra stycke, 249.1a, 255.2 fjärde stycket, 260.1 fjärde stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse artiklarna fått genom artiklarna 2.50, 2.66, 2.67, 2.70 och 2.75 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.11, 18.3.1, 18.3.4 och 18.3.11.

19 kap. 78 §

Paragrafen genomför artikel 256.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.18 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliggörande av en solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.7.

19 kap. 79 §

Paragrafen genomför delvis artikel 256.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.18 i direktiv 2011/89/EU). 496

Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliggörande av en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och för enskilda företag i en grupp. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.7.

19 kap. 80 §

I paragrafen genomförs delvis artikel 256.2 och 256.3 i Solvens IIdirektivet och när det gäller artikel 256.2 i Solvens II-direktivet i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.18 i direktiv 2011/89/EU. Paragrafen innehåller bestämmelser om innehållet i den gemensamma solvens- och verksamhetsrapporten. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.7.

19 kap. 81 §

Paragrafen genomför artikel 256 a i Solvens II-direktivet (som är införd genom artikel 2.72 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliggörande av strukturen på en grupp. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.8.

19 kap. 82 §

Paragrafen genomför artikel 258 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.20 i direktiv 2011/89/EU och artikel 2.72 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.10.

19 kap. 83–87 §§

Paragraferna genomför artikel 258.2 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.20 i direktiv 2011/89/EU). Paragraferna innehåller bestämmelser om förseningsavgift för försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag Övervägandena finns i avsnitt 18.3.11

19 kap. 88 §

Paragrafen genomför artikel 257 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.19 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om ledningen i försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.9.

19 kap. 89 §

Paragrafen komplettar 88 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om ingripande mot försäkringsholdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.9. 497

19 kap. 90 §

Paragrafen genomför artikel 260.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.75 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av likvärdighet. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.12.

19 kap. 91 § §

Paragrafen genomför artikel 260.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.75 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av likvärdighet; vad Finansinspektionen ska kontrollera. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.12.

19 kap. 92 §

Paragrafen genomför artikel 260.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.75 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om vad Finansinspektionen ska göra innan inspektionen beslutar om att tillsynen är likvärdig. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.12.

19 kap. 93 §

Paragrafen genomför artikel 263 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.22 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om nivån för kontrollen av likvärdigheten i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.13.

19 kap. 94 §

Paragrafen genomför artikel 261.1 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om likvärdighet bedöms föreligga. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.14.

19 kap. 95 §

Paragrafen genomför artikel 260.7 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 2.75 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om tillfällig likvärdighet. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.12.

19 kap. 96 §

Paragrafen genomför artikel 262.1 i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.21 i direktiv 2011/89/EU och artikel 2.76 i omnibus II-direktivet). Paragrafen innehåller bestämmelser om vad Finansinspektionen ska göra om likvärdighet inte bedöms föreligga. I 100 § första stycket 4 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur 498

den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade kapitalkravet ska beräknas enligt 96 § tredje stycket Övervägandena finns i avsnitt 18.3.12.

19 kap. 97 §

Paragrafen genomför artikel 262.2 första stycket i Solvens II-direktivet (i den lydelse artikeln fått genom artikel 4.21 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om att Finansinspektionen under vissa angivna omständigheter får använda andra tillsynsmetoder än de som följer av 3–11 och 28–89 §§. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.15.

19 kap. 98 §

Paragrafen genomför artikel 262.2 andra och tredje styckena i Solvens IIdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 4.21 i direktiv 2011/89/EU). Paragrafen innehåller bestämmelser om förläggande. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.15.

19 kap. 99 §

Paragrafen genomför artikel 265 i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.16.

19 kap. 100 §

Paragrafen innehåller bemyndiganden. Övervägandena finns i avsnitt 18.1.12, 18.1.13, 18.3.3, 18.3.5 och 6 samt i avsnitt 18.3.15.

20 kap. Specialföretag

20 kap. 1 §

Paragrafen genomför artikel 211.1 i Solvens II-direktivet. I paragrafen anges att ett aktiebolag eller en ekonomisk förening får driva verksamhet som specialföretag bara efter tillstånd från Finansinspektionen, dvs. att det föreligger tillståndsplikt. Överväganden finns i avsnitt 19.3.1.

20 kap. 2 §

I paragrafen anges de grundläggande krav som uppställs för att ett aktiebolag eller en ekonomisk förening ska ges tillstånd att driva verksamhet som specialföretag. Överväganden finns i avsnitt 19.3.2.

20 kap. 3 §

I paragrafen preciseras under vilka ytterligare förutsättningar – förutom de som läggs fast i 2 § – som ett aktiebolag eller en ekonomisk förening ska ges tillstånd att driva verksamhet som specialföretag. I artikel 310 i EU-förordningen (nivå 2) anges vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att tillstånd ska beviljas. Där ställs bl.a. upp krav på att ett specialföretaget ska uppfylla vissa närmare angivna solvenskrav (se även 7 §). Av paragrafen framgår att ytterligare förutsättningar för tillstånd är att bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med författningar som reglerar ett aktiebolags bolagsordning eller en ekonomisk förenings stadgar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten (punkten 1 ), och den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven enligt bestämmelserna i författningar som reglerar ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings verksamhet (punkten 2) . Kravet på att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i författningar som reglerar ett aktiebolags eller ekonomisk förenings verksamhet innebär att den planerade verksamheten ska antas kunna uppfylla bestämmelserna i bl.a. EU-förordningen (nivå 2), aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Överväganden finns i avsnitt 19.3.2.

20 kap. 4 och 5 §§

Paragraferna rör prövning av bolagsordning och stadgar för ett specialföretag. Överväganden finns i avsnitt 19.3.2.

20 kap. 6 §

I paragrafen anges att en ansökan om tillstånd att driva verksamhet som specialföretag, liksom frågor om godkännande av bolagsordning eller stadgar enligt 4 eller 5 §, prövas av Finansinspektionen. Överväganden finns i avsnitt 19.3.3.

20 kap. 7 §

I paragrafen upplyses om att EU-förordningar på nivå 2 och 2,5 innehåller ytterligare bestämmelser om specialföretag när det gäller 1. tillståndets omfattning, 2. obligatoriska avtalsvillkor, 3. lämplighetskrav för ledningen i ett specialföretag, 4. lämplighetskrav för aktieägare med kvalificerat innehav i ett specialföretag, 5. sunda förvaltnings- och redovisningsförfaranden, adekvata rutiner för intern kontroll och krav på riskhantering, 6. rapportering till tillsynsmyndigheten, och 7. solvenskrav.

20 kap. 8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av specialföretag. Överväganden finns i avsnitt 19.4.1.

20 kap. 9 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsyn över specialföretagen. Av andra stycket 1 framgår att Finansinspektionen har tillsyn över författningar som reglerar specialföretagets verksamhet. Detta innebär att inspektionen ska utöva tillsyn över att specialföretag följer bestämmelserna i bl.a. EU-förordningarna på nivå 2 och 2,5, aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (1987:1245) om ekonomiska föreningar. I andra stycket 2 anges att tillsynen även omfattar företagets bolagsordning och stadgar. Tillsynen ska enligt andra stycket 3 även omfatta riktlinjer som företaget har upprättat och som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. I detta uttryck innefattas även de riktlinjer som ska finnas enligt EU-förordningen (nivå 2) och som avser bl.a. interkontroll. Överväganden finns i avsnitt 19.4.2.

20 kap. 10 §

I paragrafen anges att ett specialföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär. I 29 § första stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ett specialföretag ska lämna till Finansinspektionen enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 19.4.3.

20 kap. 11 §

I paragrafen anges att specialföretag ska med avgifter bidra till att täcka kostnaderna för Finansinspektionens verksamhet. I 29 § andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter enligt förevarande paragraf. Överväganden finns i avsnitt 19.4.4.

20 kap. 12 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag. Överväganden finns i avsnitt 19.12.1.

20 kap. 13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag. Överväganden finns i avsnitt 19.5.2.

20 kap. 14 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när Finansinspektionen får avstå från ingripande. Överväganden finns i avsnitt 19.5.3.

20 kap. 15 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om överträdelser av beslut om rättelser. Överväganden finns i avsnitt 19.5.4.

20 kap. 16 §

Paragrafen innehåller upplysning om att det i Europeiska kommissionens förordning (nivå 2,5) finns bestämmelser om när ett tillstånd att bedriva verksamhet som specialföretag ska respektive får återkallas. Överväganden finns i avsnitt 19.5.5.

20 kap. 17 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om avveckling av ett specialföretags verksamhet när dess tillstånd återkallas. Överväganden finns i avsnitt 19.5.5.

20 kap. 18–20 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om straffavgift. Överväganden finns i avsnitt 19.5.6.

20 kap. 21 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om förseningsavgift. Överväganden finns i avsnitt 19.5.7.

20 kap. 22–25 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift. Överväganden finns i avsnitt 19.5.8.

20 kap. 26 och 27 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om ingripande mot den som saknar tillstånd. Överväganden finns i avsnitt 19.5.9.

20 kap. 28 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vite. Överväganden finns i avsnitt 19.5.10.

20 kap. 29 §

Paragrafen innehåller föreskriftsbemyndiganden.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Punkt 1

Punkten genomför artiklarna 309.1a och 311 i Solvens II-direktivet (i deras lydelse enligt artiklarna 2.81 och 2.83 i omnibus II-direktivet). Överväganden finns i avsnitt 24.1.

Punkt 2

Punkten genomför artikel 308 b.15 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller en övergångsreglering för försäkringsföretag som vid lagens ikraftträdande bedriver tjänstepensionsverksamhet. För dessa företag gäller äldre bestämmelser fram till och med den 31 december 2019. Där läggs även fast att Finansinspektionen i ett enskilt fall får besluta att ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar inte ska tillämpa bestämmelserna i första stycket. Bestämmelsen möjliggör för sådana försäkringsföretag att tillämpa Solvens II-regelverket på hela verksamheten från och med den 1 januari 2016. Överväganden finns i avsnitt 24.2.10.

Punkt 3

Punkten genomför artikel 308 b.1–308 b.3 i Solvens II-direktivet (i dess

lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet ).

Punkten innehåller övergångsbestämmelser om försäkringsföretag som har upphört att teckna nya försäkringsavtal. Överväganden finns i avsnitt 24.2.1.

Punkt 4

Punkten genomför artikel 308 b.9 och 308 b.10 i Solvens II-direktivet (i deras lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller övergångsregler för behandling av kapitalbasposter som har emitterats före lagens ikraftträdande. Överväganden finns i avsnitt 24.2.3.

Punkt 5

Punkten genomför artikel 308 b.11 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller övergångsregler för vissa typer av lån som har utgetts före den 1 januari 2011. Överväganden finns i avsnitt 24.2.3.

Punkt 6

Punkten genomför artikel 308 b.14 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller övergångsregler beträffande ingripande när kraven på tillräcklig kapitalbas inte är uppfyllda. Överväganden finns i avsnitt 24.2.7.

Punkt 7

Punkten genomför artikel 131 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.34 i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller övergångsregler för uppfyllelse av minimikapitalkravet. Överväganden finns i avsnitt 24.2.8.

Punkt 8

Punkten genomför artikel 129.3 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.32 b i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller övergångsregler för justering av beräknat minimikapitalkrav. Överväganden finns i avsnitt 24.2.9.

Punkt 9

Punkten genomför artikel 308 c i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller övergångsregler för tillfällig justering av riskfria räntor. Överväganden finns i avsnitt 24.2.11.

Punkt 10

Punkten genomför artikel 308b.1–308b.4 i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller övergångsregler för tillfälligt avdrag vid beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.12.

Punkt 11

Punkten genomför artikel 308 e i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet). Punkten innehåller övergångsregler beträffande tillfälliga åtgärder och ingripande. Överväganden finns i avsnitt 24.2.15.

Punkt 12

Punkten genomför artikel 308 e i Solvens II-direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2.80 i omnibus II-direktivet).

Punkten innehåller övergångsregler beträffande tillfälliga åtgärder och ingripande. Överväganden finns i avsnitt 24.2.15.

Punkterna 13 och 14

Punkterna genomför artikel 308b.17 i Solvens II-direktivet (i deras lydelse enligt 2.80 i omnibus II-direktivet). Punkterna innehåller övergångsbestämmelser som är tillämpliga på grupp. Överväganden finns i avsnitt 24.2.14.

Punkt 15

Punkten innehåller en övergångsbestämmelse som gör det möjligt för Finansinspektionen att ta ut avgifter för ansökningar och anmälningar enligt de nya bestämmelserna som kommit in till inspektionen före lagens ikraftträdande. Denna övergångsbestämmelse ska senare kompletteras med ändringar i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen.

26.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige

5 kap. 4 b §

Paragrafen genomför artikel 162.2i i Solvens II-direktivet. En försäkringsgivare från tredje land ska tillämpa de nya bestämmelserna om företagsstyrning i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om detta. Överväganden finns i avsnitt 21.1.

5 kap. 5 §

Paragrafen genomför artikel 165 i Solvens II-direktivet. En försäkringsgivare från tredje land ska tillämpa de nya bestämmelserna om värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om detta. Överväganden finns i avsnitt 21.1.

5 kap. 12 §

Paragrafen genomför artikel 166 i Solvens II-direktivet. En försäkringsgivare från tredje land ska tillämpa de nya bestämmelserna om kapitalbas och kapitalkrav i Solvens II-direktivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om detta. Överväganden finns i avsnitt 21.1.

5 kap. 16 §

Av paragrafen framgår att om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen efter ansökan medge försäkringsgivaren undantag från vissa krav i lagen. Ändringen i första stycket 1 är enbart redaktionell. Ändringen i första stycket 2 är en följd av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens IIdirektivet ersatts med krav kopplade till begreppen medräkningsbar kapitalbas och solvenskapitalkrav. Ändringen i första stycket 3 är också en följd av Solvens II-direktivet. Överväganden finns i avsnitt 21.1.

6 kap. 2 a §

Paragrafen genomför artiklarna 155 och 158 i Solvens II-direktivet (i deras lydelse enligt artikel 2.39 och 2.40 i omnibus II-direktivet). I paragrafen anges att Finansinspektionen får hänskjuta en fråga som rör förfarande av en annan myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning när det gäller överträdelse av beslut om rättelse. Överväganden finns i avsnitt 18.4.3.

6 kap 9 §

Av paragrafens första stycke anges att Finansinspektionen ska förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna en åtgärdsplan enligt 18 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043, FRL) för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 1–11 §§ FRL, eller en finansiell saneringsplan enligt 18 kap. 8 § FRL för att skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger minimikapitalkravet enligt 8 kap. 12–14 §§ FRL. Ändringarna är en följd av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppen medräkningsbar kapitalbas och solvenskapitalkrav. Vidare har begreppet saneringsplan ersatts med åtgärdsplan för att överensstämma med det nya begrepp som används i 18 kap 5 § i FRL. Ändringen i första stycket 3 är också en följd av Solvens II-direktivet och det nya begreppet minimikapitalkrav. Vidare har begreppet finansieringsplan ersatts med begreppet finansiell saneringsplan för att överensstämma med det nya begrepp som används i 18 kap 8 § försäkringsrörelselagen. Ändringarna i andra stycket är rena följdändringar som gjorts med anledning av de nya begreppen som införts i första stycket. Överväganden finns i avsnitt 21.1.

6 kap 11 §

Bestämmelserna i första stycket , som har justerats för att överensstämma med de begrepp som införs genom Solvens II-direktivet, anger de 506

situationer där Finansinspektionen kan begränsa den rätt försäkringsgivare från tredje land har att fritt förfoga över sin egendom i Sverige. Överväganden finns i avsnitt 21.1.

26.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

1 kap 3 §

Paragrafen genomför artikel 2.4, 2.6 och 2.8 b i ändringsdirektivet (2011/89/EU). Paragrafen innehåller definitioner av bl.a. finansiell sektor och reglerat företag. Ändringarna i punkterna 7 b, 10 och 14 b innebär att specialföretag ingår i definitionen av finansiell sektor (försäkringssektorn) och reglerat företag. Vid bedömningen om ett finansiellt konglomerat är för handen ska således förekomsten av ett specialföretag beaktas. Överväganden finns i avsnitt 23.

26.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument

2 kap. 17 §

Paragrafen genomför artikel 1.2 i omnibus II-direktivet. Om ett grundprospekt eller ett tillägg till detta inte innehåller de slutliga villkoren för ett erbjudande av överlåtbara värdepapper till allmänheten, ska emittenten så snart det är möjligt ge in villkoren till Finansinspektionen för registrering och offentliggöra dessa enligt ett visst förfarande. I paragrafen införs nu även en skyldighet för Finansinspektionen att så snart det är möjligt underrätta berörd behörig myndighet i en annan stat inom EES och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten om villkoren. Överväganden finns i avsnitt 22.1.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/1

I

(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/138/EG

av den 25 november 2009

om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II)

(omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författ­ ANTAGIT DETTA DIREKTIV ningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring,

och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att

effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster ( ), rådets 6 med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning gemenskapen, särskilt artiklarna 47.2 och 55, av lagar och andra författningar som avser annan direkt

försäkring än livförsäkring (tredje direktivet om annan

direkt försäkring än livförsäkring) ( ), Europaparlamentets 7 med beaktande av kommissionens förslag, och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om

extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäk­

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­ ringsgrupp ( ), Europaparlamentets och rådets direktiv 8 téns yttrande ( ), 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och 1 likvidation av försäkringsföretag ( ), Europaparlamentets 9 och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 efter att ha hört Regionkommittén, om livförsäkring ( ) och Europaparlamentets och rådets 10 direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om åter­

försäkring ( ). Av tydlighetsskäl bör dessa direktiv 11 i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget ( ), och 2 omarbetas.

av följande skäl:

(2) För att göra det lättare att starta och bedriva försäkrings- (1) En rad väsentliga ändringar ska göras av rådets första direk­ och återförsäkringsverksamhet är det nödvändigt att tiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av undanröja de största skillnaderna mellan de lagregler som lagar och andra författningar angående rätten att etablera gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretag i de olika och driva verksamhet med annan direkt försäkring än liv­ medlemsstaterna. Därför bör rättsliga ramar införas för försäkring ( ), rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 3 försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller för­ 1978 om samordning av lagar och andra författningar som säkringsverksamhet inom hela den inre marknaden, så att avser koassuransverksamhet inom gemenskapen ( ), rådets 4 det blir lättare för försäkrings- och återförsäkringsföretag direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning med huvudkontor inom gemenskapen att täcka risker och av lagar och andra författningar angående rättsskyddsför­ åtaganden som är belägna på denna marknad. säkring ( ), rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 5

( ) EUT C 224, 30.8.2008, s. 11. ( ) EGT L 172, 4.7.1988, s. 1. 1 6 ( ) Europaparlamentets yttrande av den 22 april 2009 (ännu ej offentlig­ ( ) EGT L 228, 11.8.1992, s. 1. 2 7 gjord i EUT) och rådets beslut av den 10 november 2009. ( ) EGT L 330, 5.12.1998, s. 1. 8

Bilaga 1

L 3 3 5 / 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

(3) För att den inre marknaden ska fungera väl är det väsent­ redovisning, ansvarsförsäkring för motorfordon, finansiella ligt att samordnade bestämmelser införs för tillsynen över instrument och kreditinstitut. Det är lämpligt att vissa av försäkringsgrupper och, med hänsyn till skyddet av borge­ definitionerna som fastställs i de direktiven också tilläm­ närerna, för rekonstruktions- och likvidationsförfaranden pas i det här direktivet. beträffande försäkringsföretag.

(8) Innan försäkrings- och återförsäkringsverksamhet får börja bedrivas bör det krävas auktorisation. Det är därför nöd­ (4) Det är lämpligt att vissa företag som tillhandahåller försäk­ vändigt att fastställa villkoren och förfarandet för att bevilja ringstjänster inte omfattas av det system som införs genom sådan auktorisation och även för eventuella avslag på detta direktiv på grund av sin storlek, rättsliga form eller ansökan. art - genom att de har nära koppling till de offentliga för­ säkringssystemen – eller med hänsyn till det speciella slag av tjänster som de erbjuder. Det är också önskvärt att i flera (9) I de direktiv som upphävs genom detta direktiv finns det medlemsstater undanta vissa institut vilkas verksamhet inga bestämmelser om vilken återförsäkringsverksamhet endast täcker en mycket begränsad sektor och som genom som ett försäkringsföretag kan tillåtas att bedriva. Det är föreskrift i lag är begränsad till ett särskilt territorium eller upp till medlemsstaterna att besluta om att införa bestäm­ till särskilda personer. melser i detta hänseende.

(10) Hänvisningar i detta direktiv till försäkrings- eller återför­ (5) Mycket små försäkringsföretag som uppfyller vissa villkor, säkringsföretag bör inbegripa captivebolag för försäkring bland annat att bruttopremieinkomsten är lägre än 5 mil­ och återförsäkring, förutom då särskilda bestämmelser joner EUR, undantas från detta direktivs tillämpningsom­ inrättats för dessa bolag. råde. Alla försäkringsföretag och livförsäkringsföretag som redan har auktorisation enligt de nuvarande direktiven ska dock fortsätta att vara auktoriserade när detta direktiv til­ lämpas. Företag som är undantagna från detta direktivs til­ (11) Eftersom detta direktiv utgör ett viktigt instrument för att lämpningsområde bör kunna utnyttja de grundläggande fullborda den inre marknaden, bör försäkrings- och åter­ friheter som fördraget ger. Dessa företag har möjlighet att försäkringsföretag som är etablerade i sina hemmedlems­ söka auktorisation enligt detta direktiv så att de kan stater kunna bedriva några eller alla sina verksamheter komma i åtnjutande av den enda auktorisation som inrät­ inom hela gemenskapen genom att upprätta filialer eller tas genom det här direktivet. tillhandahålla tjänster. Det är därför lämpligt att åstad­ komma den harmonisering som är nödvändig och tillräck­ lig för att uppnå ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och tillsynssystem och därigenom en enda (6) Medlemsstaterna bör kunna kräva att företag som bedriver auktorisation som är giltig inom hela gemenskapen och försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet och som är som medger att tillsynen över ett företag utövas av undantagna från detta direktivs tillämpningsområde ska hemmedlemsstaten. registrera sig. Medlemsstaterna kan också låta dessa före­ tag omfattas av stabilitetstillsyn och lagstadgad tillsyn. (12) Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motor­ (7) Genom rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 fordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) ( ) 6 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra för­ fastställs regler för utseende av skaderegleringsrepresentan­ fattningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kon­ ter. Samma regler bör gälla även enligt detta direktiv. troll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet ( ), rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 1 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sam­ (13) Återförsäkringsföretag bör begränsa sin verksamhet till manställd redovisning ( ), rådets andra direktiv 84/5/EEG 2 återförsäkring och därmed sammanhängande verksamhet. av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlems­ Detta krav bör inte hindra återförsäkringsföretag från att staternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfor­ exempelvis tillhandahålla statistisk eller aktuariell rådgiv­ don ( ), Europaparlamentets och rådets direktiv 3 ning, riskanalyser eller undersökningar till sina kunder. De 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för kan även ha en holdingbolagsfunktion och utföra verk­ finansiella instrument ( ) och Europaparlamentets och 4 samheter inom den finansiella sektorn enligt definitionen i rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rät­ artikel 2.8 i Europaparlamentets och rådets direktiv ten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut ( ) fast­ 5 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn ställs allmänna regler och definitioner på områdena för över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersfö­

retag i ett finansiellt konglomerat ( ). Detta krav innebär 7 dock under inga omständigheter att orelaterad bank- och ( ) EGT L 103, 2.5.1972, s. 1. 1 finansverksamhet får bedrivas. ( ) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. 2 ( ) EGT L 8, 11.1.1984, s. 17. 3

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/3

(14) En förutsättning för skyddet av försäkringstagarna är att (20) Detta direktiv bör i synnerhet inte vara för betungande för försäkrings- och återförsäkringsföretag omfattas av ända­ försäkringsföretag som är specialiserade på att erbjuda spe­ målsenliga solvenskrav som leder till en effektiv kapitalal­ cifika försäkringstyper eller erbjuda tjänster till specifika lokering inom Europeiska unionen. Utvecklingen på kundsegment, och det bör erkännas att denna typ av spe­ marknaden har gjort att det nu gällande systemet inte cialisering kan vara ett värdefullt redskap för att hantera längre fyller sin funktion. Det är därför nödvändigt att risk på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. För att detta införa ett nytt regelverk. mål ska kunna uppnås, och också för att proportionalitets­ principen ska tillämpas korrekt, bör det särskilt föreskri­ vas att företag har rätt att utnyttja sina egna uppgifter för att kalibrera parametrarna i återförsäkringsriskmodulerna (15) I överensstämmelse med den senaste utvecklingen inom i standardformeln för solvenskapitalkravet. riskhantering, med beaktande av arbetet inom organisatio­ ner som Internationella organisationen för försäkringstill­ synsmyndigheter (International Association of Insurance Supervisors), International Accounting Standards Board (21) Detta direktiv bör också beakta de särskilda särdrag som och International Actuarial Association och med hänsyn captivebolagen för försäkring och återförsäkring uppvisar. till utvecklingen inom andra finansiella sektorer bör en Eftersom dessa bolag endast täcker risker som är förknip­ riskbaserad ekonomisk metod väljas som ger försäkringspade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör, och återförsäkringsföretagen incitament att mäta och han­ bör lämpliga metoder inrättas i enlighet med proportiona­ tera sina risker på ett adekvat sätt. Harmoniseringen bör litetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets utvidgas genom särskilda regler för värdering av tillgångar art, omfattning och komplexitet. och skulder, däribland försäkringstekniska avsättningar.

(16) Det centrala syftet med regleringen av och tillsynen över (22) Tillsynen över återförsäkringsverksamheten bör ta hänsyn försäkring och återförsäkring är att ge försäkringstagare till den verksamhetens särdrag, särskilt dess globala karak­ och förmånstagare tillräckligt skydd. Termen förmånsta­ tär och det faktum att försäkringstagarna själva är gare är avsedd att omfatta alla fysiska eller juridiska perso­ försäkrings- eller återförsäkringsföretag. ner som har en rättighet enligt ett försäkringsavtal. Dessutom syftar denna reglering och tillsyn till att säker­ ställa finansiell stabilitet och korrekt fungerande stabila marknader, vilket också bör beaktas men inte tillåtas (23) Tillsynsmyndigheterna bör från försäkrings- och återför­ inkräkta på det centrala syftet. säkringsföretagen kunna erhålla all information som krävs för tillsynen, i förekommande fall inbegripet sådana upp­ gifter som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag offentligt lämnat enligt krav avseende finansiell rapporte­ (17) Den nya solvensordning som föreskrivs i detta direktiv för­ ring, börsnotering eller andra lagar och föreskrifter. väntas leda till ett ännu bättre skydd av försäkringstagare. Medlemsstaterna kommer att åläggas att ge tillsynsmyndig­ heter de resurser som krävs för att de ska kunna uppfylla sina skyldigheter enligt detta direktiv. Detta omfattar all (24) Hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter bör ansvara för den kapacitet som kan krävas, bland annat ekonomiska övervakningen av försäkrings- och återförsäkringsföreta­ medel och personalresurser. gens finansiella sundhet. De bör därför regelbundet genom­ föra granskningar och utvärderingar.

(18) Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter måste därför ha till­ gång till de medel som krävs för att säkerställa att (25) Tillsynsmyndigheter bör kunna ta hänsyn till effekterna på försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedriver sin riskhantering och kapitalförvaltning från de frivilliga koder verksamhet på ett korrekt sätt inom hela gemenskapen, för uppförande och överblickbarhet som följs av institu­ oavsett om denna verksamhet utövas med stöd av etable­ tioner som handlar med oreglerade eller alternativa ringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. För att investeringsinstrument. tillsynen ska bli effektiv bör alla åtgärder som tillsynsmyn­ digheterna vidtar stå i proportion till arten av, omfatt­ ningen av och komplexiteten hos de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags verksamhet, (26) Utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav oavsett den betydelse det berörda företaget har för den inom försäkringssektorn är solvenskapitalkravet. Tillsyns­ övergripande finansiella stabiliteten på marknaden. myndigheterna bör därför endast under särskilda omstän­ digheter i de fall som nämns i detta direktiv ha befogenhet att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet efter (19) Detta direktiv bör inte vara alltför betungande för små och att tillsynens granskningsprocess utförts. Standardformeln medelstora försäkringsföretag. Ett sätt att uppnå detta mål för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofi­ är en korrekt tillämpning av proportionalitetsprincipen. len hos de flesta försäkrings- och återförsäkringsföretagen. Denna princip bör tillämpas såväl på kraven på Det kan dock finnas vissa fall där standardformeln inte ger försäkrings- och återförsäkringsföretag som på adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett tillsynsutövningen. företag.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

(27) Att fastställa ett kapitaltillägg är en undantagsåtgärd i den (35) För att avgöra den kompetensnivå som krävs bör yrkes­ bemärkelsen att den endast bör användas som en sista mässiga meriter och erfarenheter hos de personer som fak­ utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller tiskt driver företaget eller innehar andra nyckelfunktioner olämpliga. Termen undantagsfall bör dessutom ses utifrån beaktas som ytterligare faktorer. varje företags specifika situation snarare än till antalet kapi­ taltillägg som åläggs på en viss marknad.

(36) Alla försäkrings- och återförsäkringsföretag bör som en integrerad del i sin affärsstrategi ha som rutin att regelbun­

det bedöma sitt totala solvensbehov med hänsyn till sin (28) Kapitaltilläggen bör behållas så länge som de omständig­ specifika riskprofil (egen risk- och solvensbedömning). heter som föranledde deras införande inte har rättats till. I Denna bedömning kräver inte att en intern modell utveck­ händelse av betydande brister hos en partiell eller fullstän­ las och inte heller att det beräknas något annat kapitalkrav dig intern modell eller i företagsstyrningen bör tillsyns­ än solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. Resulta­ myndigheterna se till att företaget i fråga vidtar alla ten av bedömningen bör rapporteras till tillsynsmyndighe­ ansträngningar för att avhjälpa de brister som ledde till ten som en del av den information som ska lämnas i fastställande av kapitaltillägget. Om standardformeln inte tillsynssyfte. på ett korrekt sätt avspeglar ett företags specifika riskprofil kan emellertid kapitaltillägget vara kvar under påföljande år. (37) För att säkerställa en effektiv tillsyn över funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtal är det av avgörande betydelse att tillsynsmyndigheterna för det

försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår upp­ (29) För vissa risker är det endast krav på företagsstyrningen, dragsavtal har tillgång till alla relevanta uppgifter som finns inte kvantitativa krav, återspeglade i solvenskapitalkravet, hos tjänsteleverantören, oavsett om denne är en reglerad som kan ge önskat resultat. Ett effektivt företagsstyrnings­ eller oreglerad enhet, och rätt att genomföra inspektioner system är därför av central betydelse för att säkerställa en på plats. För att de ska kunna ta hänsyn till marknadsut­ tillfredsställande ledning av ett försäkringsföretag och för vecklingen och förvissa sig om att villkoren för uppdrags­ regleringssystemet. avtal fortfarande efterlevs bör tillsynsmyndigheterna

underrättas innan uppdragsavtal ingås beträffande kritiska eller viktiga funktioner eller verksamheter. Dessa krav bör beakta arbetet i Joint Forum och är förenliga med nu gäl­ (30) Företagsstyrningssystemen inbegriper riskhanteringsfunk­ lande bestämmelser och praxis inom banksektorn samt tionen, funktionen för regelefterlevnad, internrevisions­ med direktiv 2004/39/EG och dess tillämpning på funktionen och aktuariefunktionen. kreditinstitut.

(31) En funktion är en administrativ befogenhet att utföra vissa (38) För att säkerställa överblickbarhet bör försäkrings- och fastställda styrningsuppgifter. Att en viss funktion har återförsäkringsföretag minst en gång per år offentliggöra angivits hindrar inte företaget från att fritt besluta hur det dvs. utan kostnad göra den tillgänglig antingen i tryckt vill organisera denna funktion i praktiken, om inte annat eller elektronisk form - väsentlig information om sin sol­ anges i direktivet. Detta bör inte leda till onödigt betung­ vens och finansiella ställning. Företagen bör frivilligt kunna ande krav eftersom arten, omfattningen och komplexite­ offentliggöra kompletterande uppgifter.

ten i företagets verksamhet beaktas. Dessa funktioner bör därför kunna innehas av företagets egna anställda, utföras med hjälp av externa experter eller läggas ut på experter (39) Föreskrifter bör införas för utbyte av information mellan inom ramen för de begränsningar som fastställs i direktivet. tillsynsmyndigheterna och myndigheter eller organ som i

kraft av sin uppgift bidrar till att stärka stabiliteten hos det finansiella systemet. Det är därför nödvändigt att närmare ange under vilka förhållanden som sådant informationsut­ (32) I mindre företag och företag av mindre komplexitet bör det byte bör vara möjligt. När information får offentliggöras vara möjligt att mer än en funktion, med undantag av endast med tillsynsmyndigheternas uttryckliga tillstånd bör internrevisionsfunktionen, utförs av en enda person eller dessa vidare, när så är lämpligt, få ställa stränga krav som organisatorisk enhet. villkor för tillståndet.

(40) Det är nödvändigt att främja enhetlighet i tillsynen, inte (33) De funktioner som ingår i företagsstyrningssystemen anses bara i fråga om dess redskap utan också när det gäller dess vara nyckelfunktioner och därför också viktiga och kritiska praxis. Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn funktioner. över försäkringar och tjänstepensioner (Ceiops), som inrät­ tades genom kommissionens beslut 2009/79/EG ( ) bör 1 spela en viktig roll i detta avseende och regelbundet rap­ portera till Europaparlamentet och kommissionen om den (34) Alla personer som utför nyckelfunktioner bör vara lämp­ utveckling som skett. liga för sin uppgift. Det är dock endast de personer som innehar nyckelfunktioner som bör omfattas av kraven på anmälan till tillsynsmyndigheten. ( ) EUT L 25, 29.1.2009, s. 28. 1

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/5

(41) Syftet med den information och rapport som Ceiops ska i tre nivåer och det belopp av kapitalbasen som får med­ lämna om kapitaltillägg är inte att inkräkta på den använd­ räknas för att täcka kapitalkraven begränsas i motsvarande ning av dessa som tillåts enligt detta direktiv utan att bidra utsträckning. Gränsvärdena för posterna i kapitalbasen bör till en högre nivå av tillsynskonvergens för användningen endast tillämpas för att fastställa försäkrings- och återför­ av kapitaltillägg mellan tillsynsmyndigheter i de olika säkringsföretagens solvensstatus och inte ytterligare medlemsstaterna. begränsa dessa företags frihet när det gäller den interna dis­ positionen av det egna kapitalet.

(42) För att minska den administrativa bördan och undvika dubbelarbete bör tillsynsmyndigheterna och de nationella statistikorganen samarbeta och utbyta information. (48) Generellt sett kan tillgångar som är fria från alla förutse­ bara förpliktelser täcka förluster på grund av ogynnsam affärsutveckling, såväl på löpande basis som vid en likvi­ (43) I syfte att stärka tillsynen över försäkrings- och återförsäk­ dation. Därför bör huvuddelen av de belopp med vilka till­ ringsföretag och skydda försäkringstagarna bör de lagstad­ gångar överskrider skulder, värderat enligt principerna i gade revisorer som avses i Europaparlamentets och rådets detta direktiv, betraktas som kapital av hög kvalitet (nivå 1). direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning ( ) 1 vara skyldiga att omgående rapportera varje förhållande som kan antas få allvarliga följder för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags finansiella ställning eller adminis­ trativa organisation. (49) Inom ett företag är inte alla tillgångar utan begränsningar. I några medlemsstater leder vissa specifika produkter till separat hållna fondstrukturer där en viss klass av försäk­ ringstagare har större rättigheter till tillgångarna inom sin (44) Försäkringsföretag som bedriver såväl liv- som skadeför­ fond. Även om dessa tillgångar ingår i beräkningen av hur säkringsverksamhet bör ha separat ledning av dessa verk­ mycket tillgångarna överstiger skulderna i kapitalbassyfte samheter för att skydda livförsäkringstagarnas intressen. kan de i själva verket inte användas för att täcka risker Särskilt bör företagen omfattas av samma kapitalkrav som utanför den separata fonden. Beräkningen av kapitalbasbe­ de som gäller för en motsvarande försäkringsgrupp, bestå­ hovet bör, för att vara förenlig med den ekonomiska meto­ ende av ett livförsäkrings- och ett skadeförsäkringsföretag, den, anpassas för att återspegla att de tillgångar som ingår med hänsyn tagen till de ökade möjligheterna att överföra i ett arrangemang med separerade fonder är av en annan kapital i försäkringsföretag med blandad verksamhet. art. På liknande sätt bör beräkningen av solvenskapitalkra­ vet återspegla de minskade poolnings- eller diversifierings­ effekter som är förknippade med dessa separerade fonder.

(45) Bedömningen av försäkrings- och återförsäkringsföretags finansiella ställning bör bygga på sunda ekonomiska prin­ ciper och på bästa sätt utnyttja informationen från de finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig informa­ tion om försäkringstekniska risker. Solvenskraven bör sär­ skilt grundas på en ekonomisk bedömning av hela (50) Det är praxis i vissa medlemsstater att försäkringsföretag balansräkningen. säljer livförsäkringsprodukter där försäkringstagarna och förmånstagarna bidrar till företagets riskkapital i utbyte mot hela eller en del av avkastningen på dessa insatser. Dessa ackumulerade vinster utgör överskottsmedel som tillhör den juridiska person i vilken de genererats. (46) De värderingsstandarder som används för tillsynsändamål bör i största möjliga utsträckning vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet för att begränsa den administrativa bördan på försäkrings- och återförsäkringsföretagen.

(51) Överskottsmedel bör värderas i överensstämmelse med den ekonomiska metod som fastställs i detta direktiv. Det (47) I enlighet med detta bör kapitalkraven täckas med kapital­ bör härvid inte räcka med en enkel hänvisning till bedöm­ basmedel, oavsett om det rör sig om poster i eller utanför ningen av överskottsmedel i den lagstadgade årsredovis­ balansräkningen. Eftersom inte alla medel kan täcka för­ ningen. I överensstämmelse med kapitalbaskraven bör luster vid likvidation och under pågående verksamhet, bör överskottsmedel bli föremål för de kriterier om nivåklassi­ posterna i kapitalbasen klassificeras enligt kvalitetskriterier ficering som fastställs i detta direktiv. Detta innebär bland annat att endast överskottsmedel som uppfyller kraven i fråga om klassificering i nivå 1 bör betraktas som nivå ( ) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87. 1-kapital. 1

Bilaga 1

L 3 3 5 / 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

(52) Ömsesidiga associationer och liknande företag med uttax­ den utsträckning som den gör det möjligt för försäkringseringsrätt kan från sina medlemmar infordra ytterligare och återförsäkringsföretagen att bättre återspegla dessa sär­ betalningar, för att öka de medel de har för att täcka för­ skilda egenskaper hos försäkringsbeståndet. luster. Infordran av ytterligare betalningar från medlemmar kan utgöra en viktig finansieringskälla för ömsesidiga asso­ ciationer eller liknande företag, bland annat när dessa asso­ ciationer drabbas av en ogynnsam affärsutveckling. Därför bör infordran av ytterligare betalningar från medlemmar (56) Antagandena om det referensföretag som antas ta över och erkännas som en post i tilläggskapitalet och behandlas på uppfylla de underliggande försäkrings- och återförsäkrings­ motsvarande sätt i solvenssyfte. I det konkreta fallet med förpliktelserna bör harmoniseras i hela gemenskapen. I associationer, eller liknande företag, av rederier med uttax­ synnerhet bör man som en del av konsekvensbedöm­ eringsrätt vilka endast försäkrar branschrelaterade risker är ningen av genomförandeåtgärder analysera de antaganden det vedertagen praxis att från medlemmar infordra ytterli­ om referensföretaget som avgör huruvida, och i så fall i vil­ gare betalningar, enligt vissa specifika återbetalningsar­ ken utsträckning, diversifieringseffekter behöver beaktas i rangemang, och de belopp som godkänts för denna beräkningen av riskmarginalen, och dessa antaganden bör infordran från medlemmarna bör betraktas som kapital av sedan harmoniseras på gemenskapsnivå. god kvalitet (nivå 2). För andra typer av ömsesidiga asso­ ciationer och liknande företag där infordran av ytterligare betalningar från medlemmar är av motsvarande kvalitet bör de belopp som godkänts för denna infordran från medlemmarna också betraktas som kapital av hög kvalitet (57) För att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna bör (nivå 2). det vara möjligt att använda rimliga interpoleringar och extrapoleringar från direkt tillgängliga marknadsvärden.

(58) Det förväntade nuvärdet av försäkringsskulderna måste (53) För att försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska kunna beräknas utifrån aktuell och trovärdig information och rea­ uppfylla sina åtaganden mot försäkrings- och förmånsta­ listiska antaganden med beaktande av finansiella garantier gare bör medlemsstaterna kräva att dessa företag upprät­ och optioner i försäkrings- och återförsäkringsavtal för att tar adekvata försäkringstekniska avsättningar. De principer ge en ekonomisk värdering av försäkrings- och återförsäk­ och de försäkringsmatematiska och statistiska metoder ringsförpliktelserna. Det bör krävas att effektiva och har­ som ligger till grund för beräkningen av dessa försäkrings­ moniserade försäkringsmatematiska metoder används. tekniska avsättningar bör harmoniseras inom hela gemen­ skapen i syfte att skapa ökad jämförbarhet och överblickbarhet.

(59) För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna.

(54) Beräkningen av försäkringstekniska avsättningar bör vara förenlig med värderingen av tillgångar och övriga skulder, med marknaden och med den internationella utvecklingen (60) Tillsynsordningen bör innefatta ett riskkänsligt krav, base­ inom redovisning och tillsyn. rat på en prospektiv beräkning för att säkerställa korrekta ingripanden i god tid av tillsynsmyndigheterna (solvenska­ pitalkravet) och en miniminivå för säkerheten som med­ len inte får underskrida (minimikapitalkravet). Båda dessa kapitalkrav bör harmoniseras inom hela gemenskapen så att en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna kan upp­ nås. För att detta direktiv ska fungera väl bör det finnas en (55) Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna bör där­ lämplig ingripandenivå mellan solvenskapitalkravet och för motsvara det belopp som ett försäkrings- eller återför­ minimikapitalkravet. säkringsföretag skulle få betala om det omedelbart överförde sina kontraktsrättigheter och kontraktsförplik­ telser till ett annat företag. Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna bör således motsvara det belopp som ett annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag (referensfö­ (61) För att mildra möjliga oönskade procykliska effekter på retag) skulle förväntas kräva för att ta över och uppfylla de finanssystemet och undvika en situation där försäkringsunderliggande försäkrings- och återförsäkringsförpliktel­ och återförsäkringsföretag på ett orimligt sätt skulle tvingas serna. De försäkringstekniska avsättningarnas belopp bör anskaffa ytterligare kapital eller sälja sina placeringar till återspegla det underliggande försäkringsbeståndets sär­ följd av en tillfälligt ogynnsam utveckling på finansmark­ skilda egenskaper. Företagsspecifik information, såsom naderna, bör marknadsriskmodulen i standardformeln för information avseende skaderegleringens hantering och solvenskapitalkravet innehålla en mekanism för symme­ kostnader, bör därför endast användas vid beräkningen i trisk justering för nivåändringar i aktiepriser.Dessutom bör

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/7

det införas bestämmelser så att tillsynsmyndigheter, i hän­ (67) I princip innefattar den nya riskbaserade metoden inte delse av exceptionella fall på finansmarknaderna och då några kvantitativa placeringsbegränsningar och kriterier denna mekanism för symmetrisk justering inte är tillräck­ för tillgångars medräkningsbarhet. Det bör dock vara möj­ lig för att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska kunna ligt att införa placeringsgränser och kriterier för tillgångars uppfylla sitt solvenskapitalkrav, kan förlänga den tidspe­ medräkningsbarhet för att bemöta risker som inte täcks riod inom vilken försäkrings- och återförsäkringsföretag tillräckligt genom en undergrupp i standardformeln. måste återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalba­ sen enligt solvenskapitalkravet.

(68) I enlighet med den riskbaserade metod som valts för sol­ venskapitalkravet bör det under särskilda omständigheter vara möjligt att använda partiella eller fullständiga interna (62) Solvenskapitalkravet bör motsvara en nivå på den medräk­ modeller för beräkningen av detta krav i stället för stan­ ningsbara kapitalbasen som gör det möjligt för försäkrings- dardformeln. För att ge försäkringstagare och förmånsta­ och återförsäkringsföretagen att täcka betydande förluster gare en likvärdig skyddsnivå bör det krävas att och som ger försäkrings- och förmånstagare rimlig säker­ tillsynsmyndigheten ger sitt förhandsgodkännande av het för att få sina ersättningar när de förfaller till betalning. sådana interna modeller utifrån harmoniserade processer och standarder.

(63) För att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha en (69) Om beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet fal­ medräkningsbar kapitalbas som uppfyller solvenskapital­ ler under minimikapitalkravet bör försäkrings- eller åter­ kravet på löpande basis, med beaktande av alla föränd­ försäkringsföretagets auktorisation återkallas om det inte ringar i deras riskprofil, bör dessa företag beräkna inom kort tid kan återupprätta medräkningsbart primär­ solvenskapitalkravet åtminstone en gång om året, övervaka kapital i nivå med minimikapitalkravet. detta löpande och göra en ny beräkning så snart som det sker en betydande ändring av riskprofilen.

(70) Minimikapitalkravet bör garantera en miniminivå som medlen inte får underskrida. Det är nödvändigt att den nivån beräknas med en enkel formel som innehåller fast­ (64) För att främja en god riskhantering och anpassa de lagfästa ställda undre och övre gränser på grundval av det riskba­ kapitalkraven till branschpraxis bör solvenskapitalkravet serade solvenskapitalkravet så att det blir möjligt att göra definieras som det ekonomiska kapital som försäkringsgradvis skärpta tillsynsingripanden, och som grundas på och återförsäkringsföretag ska hålla för att säkerställa att data som kan kontrolleras. det föreligger en konkurssituation högst i vart tvåhundrade fall, eller alternativt att dessa företag med en sannolikhet på minst 99,5 % ska kunna uppfylla sina förpliktelser gente­ mot försäkringstagare och förmånstagare under de kom­ mande 12 månaderna. Detta ekonomiska kapital bör (71) Försäkrings- och återförsäkringsföretagen bör ha tillgångar av tillräcklig kvalitet för att täcka sina samlade finansiella beräknas utifrån företagens faktiska riskprofil med beak­ åtaganden. Alla placeringar som hålls av försäkrings- och tande av effekterna av möjliga riskreduceringstekniker och återförsäkringsföretag bör förvaltas enligt diversifieringseffekter. aktsamhetsprincipen.

(65) Det bör beslutas om en standardformel för beräkningen av (72) Medlemsstaterna bör inte kräva att försäkrings- eller åter­ solvenskapitalkravet så att alla försäkrings- och återförsäk­ försäkringsföretagen ska placera sina tillgångar i särskilda ringsföretag kan bedöma sitt ekonomiska kapital. För stan­ tillgångsslag, eftersom ett sådant krav skulle kunna vara dardformelns struktur bör en modulmetod väljas, vilket oförenligt med den liberalisering av kapitalrörelserna som innebär att den individuella exponeringen för varje riskka­ föreskrivs i artikel 56 i fördraget. tegori bedöms som ett första steg, varefter värdena aggre­ geras i nästa steg. Om företagsspecifika parametrar gör det möjligt att bättre fånga in företagets verkliga teckningsrisk­ profil, bör detta tillåtas förutsatt att parametrarna har här­ (73) Det är nödvändigt att förbjuda alla bestämmelser som ger letts med en standardiserad metod. medlemsstaterna möjlighet att kräva pantsättning av till­ gångar som täcker ett försäkrings- eller återförsäkringsfö­ retags försäkringstekniska avsättningar, oavsett formen för ett sådant krav, om försäkringsföretaget har återförsäkring hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som auk­ (66) För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens toriserats enligt detta direktiv eller hos ett företag i tredje­ situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning land om tredjelandets tillsynsordning har bedömts vara av solvenskapitalkravet med standardformeln. likvärdig.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

(74) I regelverket har det hittills inte föreskrivits några närmare (79) På en inre marknad för försäkringar får konsumenterna ett kriterier för en bedömning av det förvärv som föreslås och bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja inte heller något förfarande för tillämpningen. Ett klargö­ mellan. Om de ska kunna utnyttja denna mångfald och rande av kriterierna och förfarandet för bedömning behövs den ökade konkurrensen fullt ut bör konsumenterna ges all för att säkerställa nödvändig rättssäkerhet, tydlighet och nödvändig information innan de ingår ett avtal och under förutsebarhet både vad gäller bedömningsförfarandet och hela avtalstiden så att de kan välja den försäkring som bäst dess resultat. Dessa kriterier och förfaranden infördes passar deras behov. genom bestämmelser i direktiv 2007/44/EG. På områdena för försäkring och återförsäkring bör därför de bestämmel­ serna kodifieras och integreras i det här direktivet.

(80) Företag som tillhandahåller assistansavtal bör förfoga över erforderliga medel för att kunna tillhandahålla de erbjudna serviceförmånerna tillräckligt snabbt. Det bör fastställas (75) Det är därvid av avgörande vikt att de förfarandena och särskilda bestämmelser för beräkning av det solvenskapi­ bedömningarna harmoniseras maximalt i hela gemenska­ talkrav och den absolut minsta nivå på minimikapitalkra­ pen. Bestämmelserna om kvalificerade innehav bör dock vet som sådana företag ska täcka. inte hindra medlemsstaterna från att kräva att tillsynsmyn­ digheterna ska informeras om förvärv av innehav under de tröskelvärden som fastställs genom dessa bestämmelser, så länge inte mer än ett ytterligare tröskelvärde under 10 % för detta syfte införs i någon medlemsstat. Dessa bestäm­ (81) Ett effektivt utövande av koassuransrörelse inom gemen­ melser bör inte heller hindra tillsynsmyndigheterna från att skapen för verksamheter som på grund av sin art eller tillhandahålla allmänna riktlinjer om när sådana innehav omfattning är lämpade att täckas av internationell koassu­ skulle anses leda till ett väsentligt inflytande. rans bör underlättas genom ett minimum av harmonise­ ring för att förhindra snedvridning av konkurrensen och diskriminerande behandling. I sådana sammanhang bör det ledande försäkringsföretaget bedöma försäkringsford­ (76) På grund av att unionsmedborgarna förflyttar sig i allt ringarna och fastställa beloppet för de försäkringstekniska högre grad erbjuds ansvarsförsäkring för motorfordon i avsättningarna. Ett särskilt samarbete bör dessutom ökande utsträckning över nationsgränserna. För att säker­ komma till stånd beträffande koassuransverksamheten ställa att systemet med grönt kort och överenskommel­ inom gemenskapen, både mellan medlemsstaternas till­ serna mellan de nationella byråerna för synsmyndigheter och mellan dessa myndigheter och trafikförsäkringsföretag fortsätter att fungera väl är det kommissionen. lämpligt att medlemsstaterna kan kräva att försäkringsfö­ retag som erbjuder ansvarsförsäkring för motorfordon inom deras territorier genom tillhandahållande av tjänster ska ansluta sig till den nationella byrån och delta i finan­ sieringen av denna och av den garantifond som upprättats (82) För att skydda de försäkrade bör medlemsstaternas lagar i medlemsstaten i fråga. Den medlemsstat där tjänsterna om rättsskyddsförsäkring harmoniseras. Varje intressekon­ tillhandahålls bör kräva att företag som tillhandahåller flikt som kan uppstå särskilt på grund av det förhållandet ansvarsförsäkring för motorfordon utser en representant att försäkringsföretaget täcker en annan person eller täcker inom dess territorium som ska samla in all nödvändig en person såväl i fråga om rättsskydd som inom en annan information beträffande försäkringsfall och representera försäkringsklass ska så långt möjligt förhindras eller lösas. I detta syfte kan en lämplig nivå på skyddet av försäkrings­ företaget i fråga. tagarna nås på olika sätt. Vilken lösning som än väljs, bör de rättsskyddsförsäkrades intressen skyddas genom till­ räckliga garantier. (77) På den inre marknaden ligger det i försäkringstagarnas intresse att de ska ha tillgång till största möjliga urval av försäkringsprodukter inom gemenskapen. Den medlems­ stat där risken är belägen eller den medlemsstat där åtagan­ (83) Konflikter mellan försäkrade personer och försäkringsfö­ det görs bör därför se till att det inte finns någonting som retag som erbjuder rättsskyddsförsäkring bör lösas så kor­ förhindrar marknadsföring inom deras respektive territo­ rekt och snabbt som möjligt. Det är därför lämpligt att rier av produkter som erbjuds för försäljning inom gemen­ medlemsstaterna föreskriver ett skiljeförfarande eller ett skapen, så länge som dessa produkter inte står i strid med förfarande som ger jämförbara garantier. gällande rättsliga bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i den medlemsstaten och det inte finns motsvarande bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i hemmedlemsstaten. (84) I vissa medlemsstater utgör privat eller frivillig sjukförsäk­ ring helt eller delvis ett alternativ till det skydd vid sjukdom som ingår i socialförsäkringssystemet. Den särskilda natu­ (78) Det bör införas ett sanktionssystem som ska tillämpas om ren hos sådan sjukförsäkring särskiljer den från andra klas­ ett försäkringsföretag i den medlemsstat där risken är belä­ ser av skade- och livförsäkring, i den utsträckning det är gen eller den medlemsstat där åtagandet görs inte följer nödvändigt att kontrollera att försäkringstagarna i realite­ gällande bestämmelser till skydd för det allmänna bästa. ten har tillgång till privat eller frivilligt tecknat skydd vid

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/9

sjukdom oberoende av sin ålder eller riskprofil. På grund lag för avtalsförpliktelser (Rom I) ( ) bör, i enlighet med 1 av sjukförsäkringsavtalens beskaffenhet och sociala konse­ detta direktiv, tillämpa bestämmelserna i den förordningen kvenser bör tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där för att fastställa tillämplig lag för försäkringsavtal som risken är belägen ha möjlighet att kräva att de kontinuer­ omfattas av artikel 7 i den förordningen. ligt underrättas om de allmänna och särskilda avtalsvillko­ ren i fråga om privat eller frivillig sjukförsäkring för att kunna avgöra om dessa avtal helt eller delvis är ett alter­ (89) För att beakta de internationella aspekterna av återförsäk­ nativ till det skydd vid sjukdom som ingår i socialförsäk­ ring bör bestämmelser införas som möjliggör att interna­ ringssystemet. En sådan kontroll bör inte vara en tionella avtal ingås med tredjeland i syfte att fastställa förutsättning för att produkterna ska få marknadsföras. formerna för tillsyn över återförsäkringsenheter som bedri­ ver verksamhet inom de avtalsslutande parternas territo­ rier. Det bör vidare skapas förutsättningar för ett smidigt förfarande för prövning av likvärdighet i stabilitetsavse­ ende på gemenskapsbasis i förhållande till tredjeland i syfte (85) I detta syfte har några medlemsstater antagit särskilda rät­ att öka liberaliseringen av återförsäkringstjänster i tredje­ tsregler. Till skydd för det allmänna bästa bör det vara möj­ land, oavsett om det sker genom etablering eller tillhanda­ ligt att anta eller behålla sådana rättsregler, förutsatt att de hållande av tjänster över nationsgränserna. inte på ett otillbörligt sätt inskränker etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, och förutsatt att bestämmelserna tillämpas lika. Dessa rättsregler kan skilja (90) På grund av den särskilda karaktären hos finansiell återför­ sig åt beroende på förhållandena i den enskilda medlems­ säkring bör medlemsstaterna säkerställa att försäkringsstaten. Målet att skydda det allmänna bästa kan även upp­ och återförsäkringsföretag som ingår avtal om finansiell nås genom att kräva att de företag som erbjuder privat eller återförsäkring eller bedriver verksamheter med sådan åter­ frivilligt tecknade sjukförsäkringar använder standardavtal försäkring på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta som motsvarar det skydd som ges i de lagstadgade social­ och kontrollera de risker som uppstår genom sådana avtal försäkringsprogrammen med en premiesättning som inte eller verksamheter. får överskrida ett fastställt maximum samt att de deltar i förlustutjämningsprogram. En ytterligare möjlighet är att kräva att privat eller frivilligt tecknade sjukförsäkringar tek­ niskt utformas på liknande sätt som livförsäkringar. (91) Lämpliga bestämmelser bör införas för specialföretag som övertar risker från försäkrings- och återförsäkringsföretag utan att själva vara ett försäkrings- eller återförsäkringsfö­ retag. Belopp som kan återvinnas från specialföretag bör betraktas som belopp som kan dras av enligt (86) Värdmedlemsstater bör kunna kräva att alla försäkringsfö­ återförsäkrings- och retrocessionsavtal. retag, som på egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskade­ försäkring inom deras territorier, följer de särskilda bestämmelser för sådan försäkring som ingår i deras natio­ (92) Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012 nella lagstiftning. Detta krav bör dock inte gälla bestäm­ bör omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat melserna om finansiell tillsyn som fortfarande uteslutande specialföretaget. För att undvika tillsynsarbitrage bör alla bör vara hemmedlemsstatens ansvar. nya verksamheter som startas genom ett sådant företag efter den 31 oktober 2012 omfattas av bestämmelserna i detta direktiv.

(87) I vissa medlemsstater är försäkringstransaktioner inte före­ (93) Med tanke på den ökade gränsöverskridande karaktären mål för någon form av indirekt beskattning, medan flerta­ hos försäkringsverksamhet bör skillnader mellan medlems­ let medlemsstater tillämpar särskilda skatter och andra staternas ordningar för specialföretag, vilka omfattas av former av avgifter, bland annat extraavgifter ämnade för bestämmelserna i detta direktiv, minskas så mycket som skadeersättningsorgan. Dessa skatter och avgifter varierar möjligt, med beaktande av deras tillsynsstrukturer. avsevärt beträffande struktur och omfattning mellan de medlemsstater där de förekommer. Det är önskvärt att för­ hindra att de skillnader som finns leder till snedvridning av konkurrensen i fråga om försäkringstjänster medlemssta­ (94) Ytterligare insatser bör göras beträffande specialföretag, terna emellan. I avvaktan på ytterligare harmonisering bör med beaktande av det arbete som gjorts inom andra detta problem sannolikt kunna avhjälpas genom att finanssektorer. utnyttja skattesystemen och de övriga avgiftsformerna i de medlemsstater där risken är belägen eller åtaganden görs, och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder så (95) Åtgärder beträffande tillsynen över försäkrings- och åter­ att sådana skatter och avgifter betalas. försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp bör göra det möjligt för de myndigheter som ansvarar för till­ synen över ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag att göra en mer välgrundad bedömning av dess finansiella ställning. (88) De medlemsstater som inte omfattas av tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig ( ) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6. 1

Bilaga 1

L 3 3 5 / 1 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

(96) Sådan grupptillsyn bör i nödvändig utsträckning beakta (105) Alla försäkringstagare och förmånstagare ska behandlas försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag med lika oavsett nationalitet eller bostadsort. I detta syfte bör blandad verksamhet. Detta direktiv bör dock inte i något varje medlemsstat se till att alla åtgärder som vidtas av en hänseende innebära att medlemsstaterna är skyldiga att tillsynsmyndighet på grundval av denna tillsynsmyndig­ utöva tillsyn över vart och ett av dessa företag för sig. hets nationella mandat inte anses strida mot de intressen som denna medlemsstat eller försäkringstagare och för­ månstagare i denna medlemsstat kan ha. I alla situationer (97) Även om tillsyn över enskilda försäkrings- och återförsäk­ som innebär reglering av ersättningsanspråk och likvida­ ringsföretag fortfarande är huvudprincipen för försäkrings­ tioner bör tillgångar fördelas rättvist till alla försäkringsta­ tillsynen är det nödvändigt att fastställa vilka företag som gare i fråga, oavsett deras nationalitet eller bostadsort. bör omfattas av tillsyn på gruppnivå.

(98) Olika slags företag, i synnerhet ömsesidiga associationer och liknande, bör i enlighet med gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning kunna bilda koncentrationer eller (106) Det är nödvändigt att säkerställa att kapitalbasen fördelas grupper, och då inte genom kapitalband utan genom starka på ett lämpligt sätt inom gruppen och att den är tillgänglig formaliserade och hållbara relationer, som baseras på för att skydda alla försäkrings- och förmånstagare oavsett avtalsmässigt eller annat relevant erkännande och som var behovet uppkommer. Försäkrings- och återförsäkrings­ garanterar en finansiell solidaritet mellan dessa företag. företag inom en grupp bör därför ha tillräcklig kapitalbas Om ett betydande eller dominerande inflytande utövas för att täcka sitt solvenskapitalkrav. genom en centraliserad samordning, bör dessa företag vara föremål för tillsyn enligt samma regler som de som före­ skrivs för grupper som bildats genom kapitalbindningar för att nå en tillräcklig skyddsnivå för försäkringstagarna och lika konkurrensvillkor för alla grupper.

(107) Alla tillsynsmyndigheter som deltar i grupptillsyn bör kunna förstå de beslut som fattas, särskilt när besluten fat­ (99) Grupptillsynen bör under alla omständigheter omfatta det tas av grupptillsynsmyndigheten. Så snart relevant infor­ moderföretag med yttersta ägarintresse som har sitt huvud­ mation blir tillgänglig för en av tillsynsmyndigheterna, bör kontor inom gemenskapen. Medlemsstaterna bör dock den därför delges övriga tillsynsmyndigheter, så att alla till­ kunna låta sina tillsynsmyndigheter tillämpa grupptillsyn på ett begränsat antal lägre nivåer om de anser det vara synsmyndigheter kan skapa sig en bild utifrån samma rele­ nödvändigt. vanta information. Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte kan enas bör kvalificerade råd för att lösa problemet sökas hos Ceiops. (100) Det är nödvändigt att beräkna solvensen på gruppnivå för försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp.

(101) Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå bör (108) Ett försäkringsföretags solvens kan, i det fall det rör sig om beakta den totala riskdiversifieringen mellan alla ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är dotter­ försäkrings- och återförsäkringsföretag inom denna grupp, företag till ett försäkringsholdingbolag, ett försäkringsså att gruppens riskexponering återspeglas på ett korrekt eller återförsäkringsföretag i tredjeland, påverkas av de sätt. medlen i den grupp som försäkringsföretaget ingår i och av fördelningen av dessa medel inom gruppen. Tillsynsmyn­ digheterna bör därför ges möjlighet att utöva grupptillsyn (102) Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en och att vidta lämpliga åtgärder på försäkrings- eller åter­ grupp bör kunna ansöka om godkännande av en intern försäkringsföretagets nivå när dess solvens äventyras eller modell som ska användas för solvensberäkningen på både riskerar att äventyras. gruppnivå och individuell nivå.

(103) Vissa av detta direktivs bestämmelser föreskriver uttryck­ ligen en medlande eller rådgivande roll för Ceiops, men detta bör inte hindra Ceiops från att spela en sådan roll (109) Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp kan även avseende andra bestämmelser. påverka försäkrings- och återförsäkringsföretags finansiella ställning. Tillsynsmyndigheterna bör därför kunna utöva tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner (104) I detta direktiv beskrivs en innovativ tillsynsmodell där en inom en grupp, med beaktande av arten på relationerna grupptillsynsmyndighet ges en nyckelroll samtidigt som mellan reglerade enheter och oreglerade enheter, inbegri­ det erkänns att den fristående tillsynsmyndigheten har en pet försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag viktig roll och denna roll behålls. Tillsynsmyndigheternas med blandad verksamhet, och vidta lämpliga åtgärder på befogenheter och ansvar är kopplade till deras skyldighet försäkrings- eller återförsäkringsföretagets nivå om dess att redovisa sin verksamhet. solvens äventyras eller riskerar att äventyras.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/11

(110) Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en (116) Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp bör ha lämpliga företagsstyrningssystem som bör bli grupp vars ledande företag befinner sig utanför gemenska­ föremål för tillsynsmyndighetens bedömning. pen bör omfattas av lämpliga likvärdiga tillsynsarrang­ emang. Det är därför nödvändigt att skapa överblickbarhet beträffande bestämmelserna och utbyta information med myndigheter i tredjeland vid alla tillfällen då det är relevant att så sker. För att säkerställa harmoniserade metoder för (111) Alla försäkrings- och återförsäkringsgrupper som är före­ att avgöra och bedöma om försäkrings- och återförsäk­ mål för grupptillsyn bör ha en grupptillsynsmyndighet ringstillsyn i tredjeländer är likvärdig bör bestämmelser som är utsedd bland de berörda tillsynsmyndigheterna. införas så att kommissionen fattar ett bindande beslut om Grupptillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter huruvida solvensordningar i tredjeländer är likvärdiga. För bör omfatta tillräckliga befogenheter i fråga om samord­ tredjeländer för vilka kommissionen inte fattat något beslut ning och beslutsfattande. Myndigheter som medverkar i bör bedömningen av likvärdighet göras av grupptillsyns­ tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag som myndigheten efter att ha konsulterat de övriga tillsynsmyn­ tillhör samma grupp bör upprätta digheterna i fråga. samordningsöverenskommelser.

(117) Eftersom de nationella lagreglerna om rekonstruktionsåt­ gärder och likvidationsförfaranden inte har harmoniserats (112) Med tanke på de ökade befogenheterna för grupptillsyns­ är det lämpligt att för den inre marknaden säkerställa myndigheten bör det säkerställas att kriterierna för att välja ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och lik­ grupptillsynsmyndigheten inte utan vidare kan kringgås. vidationslagstiftning i medlemsstaterna och också det sam­ Särskilt i fall där grupptillsynsmyndigheten kommer att arbete som krävs med hänsyn till behovet av enhet, utses med beaktande av gruppens struktur och den relativa allmängiltighet, samordning och publicitet för sådana vikten av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet på åtgärder och av likabehandling och skydd av olika marknader, bör inte interna transaktioner inom grup­ försäkringsborgenärer. pen och inte heller gruppåterförsäkring dubbelräknas när den relativa vikten inom en marknad ska bedömas.

(118) Det bör också säkerställas att rekonstruktionsåtgärder som beslutas av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat och som syftar till att bevara eller återställa ett försäkrings­ (113) Tillsynsmyndigheter från alla medlemsstater i vilka företag företags finansiella soliditet och i största möjliga utsträck­ inom gruppen är etablerade bör delta i grupptillsyn genom ning förhindra ett likvidationsförfarande får full effekt ett tillsynskollegium (kollegiet). De bör alla ha tillgång till inom hela gemenskapen. Effekten gentemot tredjeland av information som finns tillgänglig hos andra tillsynsmyn­ sådana rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaran­ digheter inom kollegiet och de bör alltid vara aktivt delak­ den bör dock inte påverkas. tiga i beslutsfattandet. Samarbete bör inledas mellan de myndigheter som ansvarar för tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsföretag samt mellan dessa myndigheter och (119) Det bör göras en åtskillnad mellan å ena sidan de myndig­ myndigheter som ansvarar för tillsyn över företag som är heter som är behöriga i fråga om rekonstruktionsåtgärder verksamma inom andra finansiella sektorer. och likvidationsförfaranden och å andra sidan försäkrings­ företagens tillsynsmyndigheter.

(114) Kollegiets verksamhet bör vara proportionerlig mot arten, (120) Definitionen av ”filial” bör i insolvenssammanhang ta hän­ omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna syn till att försäkringsföretaget är en enda juridisk person. i verksamheten för alla företag som ingår i gruppen och Hemmedlemsstatens lagstiftning bör dock avgöra hur till­ mot den gränsöverskridande dimensionen. Kollegiet bör gångar och skulder, som innehas av oberoende personer inrättas för att sörja för att samarbetet, informationsutby­ som har stående fullmakt att företräda försäkringsföreta­ tet och samrådet mellan tillsynsmyndigheterna i kollegiet get som försäkringsombud, bör behandlas vid likvidatio­ tillämpas effektivt i enlighet med detta direktiv. Tillsyns­ nen av försäkringsföretaget. myndigheterna bör använda kollegiet till att främja över­ ensstämmelse mellan sina respektive beslut och att bedriva ett nära samarbete vid utövandet av tillsynen inom hela gruppen enligt harmoniserade kriterier. (121) Villkor bör fastställas, enligt vilka likvidationsförfaranden som, utan att vara grundade på insolvens, inbegriper en prioriteringsordning för utbetalning av försäkringsersätt­ ningar, omfattas av detta direktiv. Fordringar på ett försäk­ ringsföretag som härrör från arbetstagares (115) I detta direktiv bör Ceiops ges en rådgivande roll. Råd från anställningsavtal eller anställningsförhållanden bör genom Ceiops till en tillsynsmyndighet bör inte vara bindande för övertagande av rättigheter (subrogation) kunna gå över till denna myndighet när det fattar beslut. När tillsynsmyndig­ ett nationellt lönegarantisystem. Sådana fordringar bör ges heten i fråga fattar beslut bör det dock ta full hänsyn till den behandling som bestäms av hemmedlemsstatens lag detta råd och varje viktigt avsteg från det bör förklaras. ( lex concursus ).

Bilaga 1

L 3 3 5 / 1 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

(122) Rekonstruktionsåtgärder hindrar inte att ett likvidations­ sätt som beträffande motsvarande fordringar i hemmed­

förfarande inleds. Likvidationsförfaranden bör därför lemsstaten utan diskriminering på grund av nationalitet

kunna inledas såväl när inga rekonstruktionsåtgärder har eller bostadsort.

vidtagits som efter det att sådana åtgärder inletts och de

kan avslutas genom förlikning eller genom liknande åtgär­

der, däribland rekonstruktionsåtgärder. (130) För att skydda rättmätiga förväntningar och skapa rättslig

förutsebarhet när det gäller vissa transaktioner som

genomförs i andra medlemsstater än hemmedlemsstaten

(123) Endast de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten måste det fastställas vilken lag som är tillämplig på de verk­

bör ha befogenhet att besluta om likvidationsförfaranden ningar som rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfa­

när det gäller försäkringsföretag. Besluten bör få verkan i randen får på pågående mål och på enskilda exekutiva

gemenskapen som helhet och bör erkännas av alla med­ tvångsåtgärder som beslutats under rättegång.

lemsstater. De bör offentliggöras enligt förfarandena i hem­

medlemsstaten och i Europeiska unionens officiella tidning .

Information bör också lämnas till kända borgenärer som är (131) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta bosatta inom gemenskapen som bör ha rätt att framställa direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut fordringar och inkomma med synpunkter. 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som

skall tillämpas vid utövandet av kommissionens

genomförandebefogenheter ( ). 1 (124) Alla tillgångar och skulder i försäkringsföretaget bör beak­

tas under likvidationsförfarandet.

(132) Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta åtgär­

der i fråga om anpassning av bilagorna och åtgärder för att (125) Alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra närmare definiera tillsynsmyndigheternas befogenheter ett likvidationsförfarande bör i normala fall regleras av och åtgärder som ska vidtas samt närmare fastställa kra­ hemmedlemsstatens lag. ven på områden som företagsstyrningssystem, offentliggö­

randen, bedömningskriterier beträffande kvalificerat

innehav, beräkning av försäkringstekniska avsättningar (126) För att säkerställa samordning mellan medlemsstaternas och kapitalkrav, placeringsregler och grupptillsyn. Kom­ åtgärder bör tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten missionen bör också ges befogenhet att anta genomföran­ och i alla övriga medlemsstater omedelbart underrättas om deåtgärder som ger tredjeländer likvärdighetsstatus att likvidationsförfaranden inletts. beträffande bestämmelserna i detta direktiv. Eftersom dessa

åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke

väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att

(127) Det är av yttersta vikt att försäkrade, försäkringstagare, för­ komplettera det med nya icke väsentliga delar, måste de

månstagare samt skadelidande som har rätt att direkt mot antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med

försäkringsföretaget rikta anspråk som härrör från försäk­ kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

ringsverksamhet skyddas vid likvidationsförfaranden.

Detta skydd gäller dock inte fordringar som inte är hänför­

liga till försäkringsavtal eller försäkringsverksamhet utan (133) Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträck­ till skyldigheter som följer av annat civilrättsligt ansvar ning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på som förorsakats av försäkringsombud vid förhandlingar grund av sin omfattning och sina verkningar bättre kan som detta ombud, enligt den lagstiftning som gäller för uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgär­ försäkringsavtalet eller försäkringsverksamheten, inte är der i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i för­ ansvarig för enligt försäkringsavtalet eller försäkringsverk­ draget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma samheten. För att detta mål ska kunna uppnås bör med­ artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän­ lemsstaterna kunna välja mellan likvärdiga metoder för digt för att uppnå dessa mål. säkerställa att försäkringsborgenärer får en särskild

behandling. Ingen av dessa metoder hindrar emellertid inte

en medlemsstat från att införa en rangordning mellan olika kategorier av försäkringsersättningar. Vidare bör en lämp­ (134) Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om

lig avvägning göras mellan skyddet av försäkringsborgenä­ avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i

rerna och andra prioriterade borgenärer som skyddas friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring

och retrocession ( ), rådets direktiv 73/240/EEG av den 2 genom den berörda medlemsstatens lagstiftning. 24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etable­

ringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring

än livförsäkring ( ), rådets direktiv 76/580/EEG av den 3 (128) När ett likvidationsförfarande inleds bör detta innebära att 29 juni 1976 om ändring av direktiv 73/239/EEG om den erhållna auktorisationen att bedriva verksamhet som samordning av lagar och andra författningar angående rät­ beviljats försäkringsföretaget återkallas om inte detta redan ten att etablera och driva verksamhet med annan direkt skett. försäkring än livförsäkring ( ), rådets direktiv 84/641/EEG 4

(129) Borgenärer bör ha rätt att vid likvidationsförfaranden ( ) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. 1 anmäla fordringar eller lägga fram skriftliga synpunkter. ( ) EGT 56, 4.4.1964, s. 878. 2 Fordringar från borgenärer som är bosatta i en annan med­ ( ) EGT L 228, 16.8.1973, s. 20. 3 lemsstat än hemmedlemsstaten bör behandlas på samma ( ) EGT L 189, 13.7.1976, s. 13. 4

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/13

av den 10 december 1984 om ändring, speciellt med avse­ lagstiftning som tar itu med de brister som identifierats i ende på reserisker, i första direktivet (73/239/EEG) om bestämmelserna om tillsynssamordning och samordning av lagar och andra författningar om rätten att samarbetsformer. etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring ( ) har blivit obsoleta och bör därför upp­ 1 höra att gälla.

(141) Det är nödvändigt att söka råd från Ceiops om hur man bäst ska hantera frågorna om förstärkt grupptillsyn och (135) Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lag­ kapitalplanering inom en grupp av försäkrings- eller åter­ stiftning bör begränsas till de bestämmelser som utgör en försäkringsföretag. Ceiops bör uppmanas att ge råd som avsevärd förändring jämfört med tidigare direktiv. Skyldig­ hjälper kommissionen att utarbeta sina förslag enligt vill­ heten att införliva de oförändrade bestämmelserna före­ kor som är förenliga med en hög nivå på skyddet av för­ skrivs i de tidigare direktiven. säkringstagare (och förmånstagare) och garantier för finansiell stabilitet. I detta avseende bör Ceiops uppmanas att ge råd till kommissionen om struktur och principer som skulle ge vägledning för de eventuella framtida änd­ (136) Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig­ ringar till detta direktiv som kan komma att behövas för att heter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell genomföra ändringar som kan komma föreslås. Kommis­ lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga VI del B. sionen bör översända en rapport med lämpliga förslag till Europaparlamentet och rådet om alternativa system för stabilitetstillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag inom grupper som kan förstärka en effektiv kapitalplane­ (137) Kommissionen kommer att pröva om de existerande ring inom grupper, om kommissionen är övertygad om att det finns ett adekvat regelverk till stöd för att införa ett garantisystemen i försäkringsbranschen är lämpliga och lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag. sådant system.

(138) I artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv I synnerhet är det önskvärt att ett system för grupptillskott 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och till­ vilar på sunda grunder med harmoniserade garantisystem syn över tjänstepensionsinstitut ( ) hänvisas till gällande 2 med tillräcklig finansiering för försäkringssektorn, en har­ lagstiftning avseende solvensmarginaler. Dessa hänvis­ moniserad och rättsligt bindande ram för behöriga myn­ ningar bör behållas för att bevara status quo. Kommissio­ digheter, centralbanker och finansministerier vad avser nen bör så snart som möjligt se över direktiv 2003/41/EG krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör­ i enlighet med artikel 21.4 i det direktivet. Kommissionen dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar, en bör med stöd av Ceiops utveckla ett passande system av rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister, en har­ solvensbestämmelser för tjänstepensionsinstitut, samtidigt moniserad ram för tidiga ingripanden och en harmonise­ som de grundläggande särdragen för försäkring kommer rad ram för tillgångsöverföring och för insolvens- och till uttryck, och därför inte utgå ifrån att det här direktivet likvidationsförfaranden som undanröjer hinder enligt ska tillämpas på dessa institut. nationell bolagsrätt för tillgångsöverföring. I denna rapport bör kommissionen också beakta hur diversifieringseffek­ ter yttrar sig över tiden och de risker som är förknippade med att vara en del av en grupp, praxis avseende centrali­ (139) Försäkringsföretagets riskprofil gentemot försäkringstaga­ serad riskhantering i grupper, hur gruppinterna modeller ren ändras då detta direktiv antas. Kommissionen bör så fungerar samt tillsyn över transaktioner inom gruppen och snart som möjligt och under alla omständigheter före riskkoncentrationer. utgången av 2010 lägga fram ett förslag om översyn av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling ( ), med 3 beaktande av det här direktivets följder för försäkringstagarna. (142) I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning ( ) uppmuntras medlemsstaterna att för 4 egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabel­ ler som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen (140) Det finns ett stort behov av ytterligare genomgripande mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att reformer av reglerings- och tillsynsmodellen för EU:s offentliggöra dessa tabeller. finanssektor, och kommissionen bör snarast lägga fram förslag med vederbörlig hänsyn till de slutsatser som expertgruppen under ledning av Jacques de Larosière lade fram den 25 februari 2009. Kommissionen bör föreslå

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. ( ) EGT L 339, 27.12.1984, s. 21. 1 ( ) EUT L 235, 23.9.2003, s. 10. 2 ( ) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3. ( ) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1. 3 4

Bilaga 1

L 3 3 5 / 1 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

AVDELNING I ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH UTÖ­ VANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖRSÄKRING KAPITEL I Syfte, tillämpningsområde och definitioner AVSNITT 1 Syfte och tillämpningsområde Artiklarna 1 och 2 AVSNITT 2 Undantag från tillämpningsområdet Underavsnitt 1 Allmänt Artiklarna 3 och 4 Underavsnitt 2 Skadeförsäkring Artiklarna 5-8 Underavsnitt 3 Livförsäkring Artiklarna 9 och 10 Underavsnitt 4 Återförsäkring Artiklarna 11 och 12 AVSNITT 3 Definitioner Artikel 13 KAPITEL II Startande av verksamhet Artiklarna 14-26 KAPITEL III Tillsynsmyndigheter och allmänna regler Artiklarna 27-39 KAPITEL IV Villkor för utövandet av verksamheten AVSNITT 1 Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar Artikel 40 AVSNITT 2 Företagsstyrningssystem Artiklarna 41-50 AVSNITT 3 Offentliggöranden Artiklarna 51-56 AVSNITT 4 Kvalificerade innehav Artiklarna 57-63 AVSNITT 5 Tystnadsplikt, informationsutbyte och främjande av enhet­ lighet i tillsynen Artiklarna 64-71 AVSNITT 6 Skyldigheter för revisorer Artikel 72 KAPITEL V Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring Artiklarna 73 och 74 KAPITEL VI Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder, för­ säkringstekniska avsättningar, kapitalbas, solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och placeringsregler AVSNITT 1 Värdering av tillgångar och skulder Artikel 75 AVSNITT 2 Bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar Artiklarna 76-86 AVSNITT 3 Kapitalbas Underavsnitt 1 Fastställande av kapitalbasmedel Artiklarna 87-92 Underavsnitt 2 Klassificering av kapitalbasmedel Artiklarna 93-97 Underavsnitt 3 Krav för medräkning av kapitalbasmedel Artiklarna 98 och 99

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/15 AVSNITT 4 Solvenskapitalkrav Underavsnitt 1 Allmänna bestämmelser för solvenskapitalkravet med til­ lämpning av standardformeln eller en intern modell Artiklarna 100-102 Underavsnitt 2 Standardformel för solvenskapitalkravet Artiklarna 103-111 Underavsnitt 3 Solvenskapitalkrav fullständiga och partiella interna model­ ler Artiklarna 112-127 AVSNITT 5 Minimikapitalkrav Artiklarna 128-131 AVSNITT 6 Placeringar Artiklarna 132-135 KAPITEL VII Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler Artiklarna 136-144 KAPITEL VIII Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster AVSNITT 1 Etablering av försäkringsföretag Artiklarna 145-146 AVSNITT 2 Frihet att tillhandahålla tjänster för försäkringsföretag Underavsnitt 1 Allmänna bestämmelser Artiklarna 147-149 Underavsnitt 2 Ansvarsförsäkring för motorfordon Artiklarna 150-152 AVSNITT 3 Befogenheter för tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten Underavsnitt 1 Försäkring Artiklarna 153-157 Underavsnitt 2 Återförsäkring Artikel 158 AVSNITT 4 Statistik Artikel 159 Avsnitt 5 Behandling av avtal som tecknats genom filialer för vilka lik­ vidationsförfaranden inletts Artiklarna 160-161 KAPITEL IX Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenska­ pen AVSNITT 1 Startande av verksamhet Artiklarna 162-171 AVSNITT 2 Återförsäkring Artiklarna 172-175 KAPITEL X Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av innehav Artiklarna 176 och 177 AVDELNING II SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖR­ SÄKRING KAPITEL I Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring AVSNITT 1 Tillämplig lag Artikel 178 AVSNITT 2 Obligatorisk försäkring Artikel 179 AVSNITT 3 Det allmänna bästa Artikel 180 AVSNITT 4 Försäkringsvillkor och premietariffer Artiklarna 181 och 182

Bilaga 1

L 3 3 5 / 1 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009 AVSNITT 5 Information till försäkringstagarna Underavsnitt 1 Skadeförsäkring Artiklarna 183 och 184 Underavsnitt 2 Livförsäkring Artiklarna 185 och 186 KAPITEL II Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring AVSNITT 1 Allmänna bestämmelser Artiklarna 187-189 AVSNITT 2 Koassurans inom gemenskapen Artiklarna 190-196 AVSNITT 3 Assistans Artikel 197 AVSNITT 4 Rättsskyddsförsäkring Artiklarna 198-205 AVSNITT 5 Sjukförsäkring Artikel 206 AVSNITT 6 Arbetsskadeförsäkring Artikel 207 KAPITEL III Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring Artiklarna 208 och 209 KAPITEL IV Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring Artiklarna 210 och 211 AVDELNING III TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRE­ TAG SOM INGÅR I EN GRUPP KAPITEL I Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall, tillämpningsom­ råde och nivåer AVSNITT 1 Definitioner Artikel 212 AVSNITT 2 Tillämpningsområde Artiklarna 213 och 214 AVSNITT 3 Nivåer Artiklarna 215-217 KAPITEL II Finansiell ställning AVSNITT 1 Solvens på gruppnivå Underavsnitt 1 Allmänna bestämmelser Artiklarna 218 och 219 Underavsnitt 2 Val av beräkningsmetod och allmänna principer Artiklarna 220-224 Underavsnitt 3 Tillämpning av beräkningsmetoderna Artiklarna 225-229 Underavsnitt 4 Beräkningsmetoder Artiklarna 230-234 Underavsnitt 5 Tillsyn över solvens på gruppnivå för försäkrings- och åter­ försäkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings­ holdingbolag Artikel 235 Underavsnitt 6 Tillsyn över solvens på gruppnivå för grupper med centrali­ serad riskhantering Artiklarna 236-243 AVSNITT 2 Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp Artiklarna 244 och 245 AVSNITT 3 Riskhantering och internkontroll Artikel 246 KAPITEL III Åtgärder för att underlätta grupptillsynen Artiklarna 247-259 KAPITEL IV Tredjeländer Artiklarna 260-264 KAPITEL V Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet Artiklarna 265 och 266

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/17 AVDELNING IV REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV FÖRSÄKRINGSFÖ­ RETAG KAPITEL I Tillämpningsområde och definitioner Artiklarna 267 och 268 KAPITEL II Rekonstruktionsåtgärder Artiklarna 269-272 KAPITEL III Likvidationsförfaranden Artiklarna 273-284 KAPITEL IV Gemensamma bestämmelser Artiklarna 285-296 AVDELNING V ANDRA BESTÄMMELSER Artiklarna 297-304 AVDELNING VI ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER KAPITEL I Övergångsbestämmelser AVSNITT 1 Försäkring Artiklarna 305 och 306 AVSNITT 2 Återförsäkring Artiklarna 307 och 308 KAPITEL II Slutbestämmelser Artiklarna 309-312 BILAGA I SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER A. Klassificering av risker i klasser B. Beteckningar på auktorisationer beviljade för mer än en för­ säkringsklass BILAGA II LIVFÖRSÄKRINGSKLASSER BILAGA III FÖRETAGSFORMER A. Företagsformer för skadeförsäkringsföretag B. Företagsformer för livförsäkringsföretag C. Former för återförsäkringsföretag BILAGA IV STANDARDFORMEL FÖR SOLVENSKAPITALKRAVET (SCR) 1. Beräkning av det primära solvenskapitalkravet 2. Beräkning av teckningsriskmodulen för skadeförsäkring 3. Beräkning av teckningsriskmodulen för livförsäkring 4. Beräkning av marknadsriskmodulen BILAGA V GRUPPER AV SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER ENLIGT ARTI­ KEL 159 BILAGA VI Del A Upphävda direktiv med senare ändringar (enligt artikel 310) Del B Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning (som det hänvisas till i artikel 310) BILAGA VII JÄMFÖRELSETABELL

Bilaga 1

L 3 3 5 / 1 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

AVDELNING I Assistansverksamhet ska inte täcka fordonsservice, underhåll, uppföljningstjänster eller enbart angivande att assistans tillhanda­ hålles i egenskap av mellanhand eller tillhandahållande av assis­ ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH tans i sådan egenskap.

UTÖVANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖRSÄKRING

3. När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv omfatta:

KAPITEL I a) Följande livförsäkringsverksamheter, när dessa grundar sig på avtal:

Syfte, tillämpningsområde och definitioner

i) Livförsäkring som omfattar kapitalförsäkring för livsfall och/eller dödsfall, livförsäkring med återbetalning av A v s n i t t 1 erlagda premier, försäkring som utfaller vid äktenskaps ingående och försäkring som utfaller vid födelsen.

S y f t e o c h t i l l ä m p n i n g s o m r å d e

ii) Livräntor.

Artikel 1 iii) Tilläggsförsäkring som tecknas för att komplettera liv­ Syfte försäkring, särskilt försäkring mot personskada inklusive arbetsoförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av olyckshändelse och försäkring mot invaliditet förorsakad Genom detta direktiv fastställs bestämmelser avseende av olyckshändelse eller sjukdom.

1) rätten att inom gemenskapen starta och bedriva självständig iv) Den typ av permanenta, inte uppsägningsbara sjukför­ direkt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet, säkring som finns i Irland och i Förenade Kungariket.

2) tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsgrupper, b) Följande verksamhetsformer, när dessa grundar sig på avtal och i den utsträckning de är föremål för tillsyn av de myn­ 3) rekonstruktion och likvidation av direktförsäkringsföretag. digheter som svarar för tillsynen av privat försäkringsverksamhet:

Artikel 2 i) Verksamhet som innebär inrättande av medlemssam­ manslutningar för gemensam kapitalisering av bidragen

Tillämpningsområde

och för fördelning av därigenom uppbyggda medel bland de överlevande eller förmånstagare till den avlidne 1. Detta direktiv ska tillämpas på företag som är verksamma (tontiner). med direkt liv- och skadeförsäkring och som är etablerade inom en viss medlemsstat eller som vill etablera sig där. ii) Verksamhet avseende inlösning (”capital redemption”) grundad på försäkringstekniska beräkningar, som omfat­ Det ska också, med undantag av avdelning IV, tillämpas på åter­ tar förpliktelser med fastställd varaktighet och belopps­ försäkringsföretag som uteslutande bedriver återförsäkringsverk­ storlek mot inbetalning av ett engångsbelopp eller samhet och som är etablerade inom en medlemsstats territorium fastställda periodiska inbetalningar. eller som önskar etablera sig där.

iii) Förvaltning av pensionsfonder som omfattar förvaltning 2. När det gäller skadeförsäkringar ska detta direktiv omfatta av placeringar, speciellt av tillgångar för täckning av verksamhet i de klasser som anges i bilaga I del A. I punkt 1 för­ reserverna i de verksamhetsenheter som svarar för betal­ sta stycket ska med ”skadeförsäkring” även avses verksamhet som ningar vid dödsfall, under försäkringstagarnas livstid utgör assistans för personer som råkar i svårigheter under resa, eller i händelse av nedläggning eller inskränkning av när de befinner sig utanför sin hemort eller sin stadigvarande verksamhetskälla. bostad. Verksamheten ska bestå i att mot förskottsbetald premie tillhandahålla försäkringstagaren omedelbar hjälp i enlighet med ett avtal som täcker de svårigheter som försäkringstagaren utsätts iv) Verksamhet som avses i led iii, när den är förenad med för på grund av en oförutsedd händelse i de olika fall och under försäkring för värdesäkring av kapital eller betalning av de olika omständigheter som anges i avtalet. minimiränta.

Hjälpen kan bestå av kontanta medel eller serviceförmåner. De v) Verksamhet som bedrivs av livförsäkringsföretag som senare kan också tillhandahållas med hjälp av försäkringsgivarens avses i kapitel 1 avdelning 4 i bok IV av den franska egen personal och utrustning. ”Code des assurances”.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/19

c) Verksamhet som relateras till livslängd och som regleras i lag­ 2. Om något av de belopp som anges i punkt 1 överskrids stiftningen rörande socialförsäkring, i den mån som sådan under tre på varandra följande år, ska detta direktiv tillämpas från verksamhet bedrivs eller förvaltas på egen risk av livförsäk­ och med det fjärde året. ringsföretag i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat.

3. Genom undantag från punkt 1 ska detta direktiv tillämpas på alla företag som ansöker om auktorisation att bedriva A v s n i t t 2 försäkrings- och återförsäkringsverksamhet och vilkas årliga teck­ nade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsätt­ ningar brutto av belopp som kan återvinnas enligt

U n d a n t a g f r å n t i l l ä m p n i n g s o m r å d e t

återförsäkringsavtal och från specialföretag förväntas överskrida något av de belopp som nämns i punkt 1 inom de följande fem åren. U n d e r a v s n i t t 1

4. Detta direktiv ska upphöra att gälla för de försäkringsföre­ A l l m ä n t tag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att samtliga föl­ jande villkor är uppfyllda:

Artikel 3 a) Inget av de tröskelbelopp som nämns i punkt 1 har överskri­ Lagfästa system dits under de föregående tre på varandra följande åren.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.3 c ska detta b) Inget av de tröskelbelopp som anges i punkt 1 förväntas direktiv inte tillämpas på direkt försäkring som omfattas av ett överskridas inom de följande fem åren. lagfäst socialförsäkringssystem.

Så länge det berörda försäkringsföretaget fortsätter att bedriva verksamhet enligt artiklarna 145-149 ska punkt 1 i den här arti­ Artikel 4 keln inte gälla.

Undantag från tillämpningsområdet beroende på storlek

5. Punkterna 1 och 4 ska inte hindra något försäkringsföretag från att ansöka om att få, eller att fortsätta att ha, auktorisation 1. Utan att det påverkar artikel 3 och artiklarna 5–10 ska detta enligt detta direktiv. direktiv inte tillämpas på ett försäkringsbolag som uppfyller samt­ liga följande villkor:

U n d e r a v s n i t t 2 a) Företagets årligen tecknade bruttopremieinkomster översti­ ger inte 5 miljoner EUR.

S k a d e f ö r s ä k r i n g

b) Företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings­ avtal och från specialföretag enligt artikel 76, överstiger inte Artikel 5 25 miljoner EUR.

Verksamhet

c) Om företaget ingår i en grupp och gruppens totala försäk­ När det gäller skadeförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte ringstekniska avsättningar, inklusive de belopp som kan åter­ gälla följande: vinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger 25 miljoner EUR. 1. Verksamhet avseende ”capital redemption” såsom denna defi­ nieras i enskilda medlemsstaters lagstiftning. d) Företagets verksamhet omfattar inte försäkrings- eller åter­ försäkringsverksamhet som täcker försäkringsrisker avseende åtagande av ansvar, kredit- och borgensförbindelser, såvida 2. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där de inte utgör underordnade risker enligt artikel 16.1. förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra­ gen från medlemmarna utgörs av ett fast belopp. e) Företagets verksamhet omfattar inte återförsäkringsverksam­ het som överstiger de tecknade bruttopremieinkomsterna 3. Verksamhet som utövas av sammanslutningar som inte är med mer än 0,5 miljoner EUR, eller de försäkringstekniska juridiska personer och vars ändamål är att tillhandahålla avsättningarna brutto av belopp som kan återvinnas enligt medlemmarna ömsesidig försäkring utan betalning av pre­ återförsäkringsavtal och från specialföretag med mer än 2,5 mier eller upprättande av försäkringstekniska avsättningar. miljoner EUR, eller de tecknade bruttopremieinkomsterna med mer än 10 % eller de försäkringstekniska avsättningarna brutto av belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings­ 4. Exportkreditförsäkring för statens räkning eller med statlig avtal och från specialföretag med mer än 10 %. garanti eller med staten som försäkringsgivare.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 2 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 6 Artikel 7

Assistans Ömsesidiga företag

1. Detta direktiv ska inte tillämpas på assistans som uppfyller Detta direktiv ska inte gälla ömsesidiga företag som bedriver ska­ samtliga följande villkor: deförsäkringsverksamhet och som med andra ömsesidiga företag har ingått avtal, som omfattar full återförsäkring av ingångna för­ säkringsavtal eller som innebär att acceptföretaget inträder i det a) Assistans tillhandahålls i händelse av olyckor eller maskinha­ överlåtande företagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen. I verier med vägfordon när olyckorna eller maskinhaverierna sådant fall ska acceptföretaget omfattas av bestämmelserna i detta inträffar inom den medlemsstat där försäkringsgivaren är direktiv. verksam.

Artikel 8 b) Ansvaret för assistansen är begränsat till följande tjänster:

Institut

i) Maskinskadeservice på platsen, som i de flesta fall utförs Detta direktiv gäller inte nedanstående institut som bedriver ska­ av försäkringsgivaren med hjälp av egen personal och deförsäkringsverksamhet, såvida inte deras stadgar eller tillämp­ utrustning. lig lag ändras med avseende på deras behörighet:

ii) Bortforsling av fordon till närmaste eller lämpligaste 1. I Danmark, Falck Danmark. ställe där reparation kan utföras och eventuell samtidig transport, normalt med samma färdmedel, av förare och passagerare till närmaste plats från vilken de kan fort­ 2. I Tyskland, följande halvstatliga institut: sätta sin resa på annat sätt.

a) ”Postbeamtenkrankenkasse”. iii) Transport av fordonet, om bestämmelser beträffande sådan transport utfärdats av den hemmedlemsstat där b) ”Krankenversorgung der Bundesbahnbeamten”. försäkringsgivaren är verksam, eventuellt tillsammans med förare och passagerare, till dessa personers hem eller till platsen för deras avresa eller till det ursprung­ 3. I Irland, ”Voluntary Health Insurance Board”. liga resmålet inom samma stat.

4. I Spanien, ”Consorcio de Compensación de Seguros”. c) Assistansen utförs inte av ett företag för vilket bestämmel­ serna i detta direktiv gäller. U n d e r a v s n i t t 3

2. I de fall som avses i punkt 1 b i och ii ska villkoret att olyckan eller maskinhaveriet måste ha inträffat inom den med­ L i v f ö r s ä k r i n g lemsstat där försäkringsgivaren är verksam inte gälla i fall där för­ månstagaren är medlem i den organisation som är försäkringsgivare, och där maskinskadeservice eller borttransport Artikel 9 av fordonet tillhandahålls av en liknande organisation i respek­ tive land inom ramen för ett ömsesidigt avtal, mot företeende Tjänster och verksamheter enbart av ett medlemskort och utan att någon tilläggspremie beta­ las, eller, när det gäller Irland och Förenade kungariket, när assis­ När det gäller livförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte til­ tansen tillhandahålls av en och samma organisation som är lämpas på följande: verksam i båda dessa länder.

1. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där 3. Detta direktiv ska inte gälla för verksamhet som avses i förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra­ punkt 1 b iii när olyckan eller maskinhaveriet inträffat i Irland gen från medlemmarna utgörs av ett fastställt belopp. eller Nordirland, när det gäller Förenade kungariket, och fordo­ net, eventuellt tillsammans med förare och passagerare, transpor­ teras till dessa personers hem eller till platsen för deras avresa eller 2. Verksamhet som bedrivs av andra organisationer än företag till det ursprungliga resmålet inom ettdera av dessa territorier. som avses i artikel 2, och som har till ändamål att tillhanda­ hålla förmåner för anställda eller självständiga näringsidkare, som är knutna till ett företag eller grupp av företag eller till 4. Detta direktiv ska inte gälla räddningstjänster som utförs av en viss bransch eller grupp av branscher, i händelse av döds­ automobilklubben i Luxemburg när olyckan eller maskinhaveriet fall eller överlevnad eller vid nedläggning eller inskränkning med ett vägfordon har inträffat utanför Luxemburg, och tjäns­ av verksamhetskällan, oavsett om de åtaganden som verk­ terna består i att transportera fordonet, eventuellt tillsammans samheten omfattar vid varje tillfälle helt motsvaras av de för­ med förare och passagerare, till dessa personers hem. säkringsmatematiska avsättningarna.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/21

3. Pensionsverksamhet inom sådana pensionsförsäkringsföretag Artikel 12 som avses i den finska lagen om pensioner för arbetstagare

Återförsäkringsföretag som upphör med sin verksamhet

(TyEL) eller annan finsk lagstiftning på området, under för­ utsättning att

1. Återförsäkringsföretag som senast den 10 december 2007 a) pensionsförsäkringsbolag, som enligt finsk lag redan är har upphört med att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslu­ skyldiga att ha särskild bokföring och förvaltning för sin tande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verk­ pensionsverksamhet, från den 1 januari 1995 bildar sär­ samhet ska inte omfattas av detta direktiv. skilda bolag eller andra rättssubjekt för att bedriva den verksamheten, och

2. Medlemsstaterna ska upprätta förteckningar över de återför­ säkringsföretag som berörs och överlämna dessa förteckningar till b) de finska myndigheterna på ett icke-diskriminerande sätt alla övriga medlemsstater. tillåter alla medborgare och företag från medlemsstater att enligt finsk lag bedriva sådan verksamhet som anges i artikel 2, och som omfattas av detta undantag, antingen genom ägande eller deltagande i befintliga försäkrings­ A v s n i t t 3 bolag eller bolagsgrupper eller genom bildande av eller deltagande i nya försäkringsbolag eller bolagsgrupper, däribland pensionsförsäkringsbolag.

D e f i n i t i o n e r

Artikel 10

Organisationer, företag och institut Artikel 13

Definitioner

När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv inte tillämpas på följande organisationer, företag och institut: I detta direktiv gäller följande definitioner:

1. Organisationer som tillhandahåller försäkringsförmåner endast vid dödsfall och där storleken av förmånerna inte 1. försäkringsföretag : ett företag som tillhandahåller direkt livöverstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en eller skadeförsäkring och som har fått auktorisation enligt avliden eller där förmånerna utgår genom serviceförmåner. artikel 14.

2. ”Versorgungsverband deutscher Wirtschaftsorganisationen” i Tyskland, såvida inte dess stadgar ändras med avseende på 2. captivebolag för försäkring : ett försäkringsföretag som ägs omfattningen av dess behörighet. endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke- 3. ”Consorcio de Compensación de Seguros” i Spanien, såvida finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda försäkrings­ inte dess stadgar ändras vad avser omfattningen av dess verk­ skydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som samhet eller behörighet. captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av.

U n d e r a v s n i t t 4 3. försäkringsföretag i tredjeland : ett företag som, om dess huvud­ kontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auktorisa­ Å t e r f ö r s ä k r i n g tion för ett försäkringsföretag i enlighet med artikel 14.

Artikel 11 4. återförsäkringsföretag : ett företag som har fått auktorisation enligt artikel 14 för att bedriva återförsäkringsverksamhet.

Återförsäkring

När det gäller återförsäkring ska detta direktiv inte tillämpas på 5. captivebolag för återförsäkring : ett återförsäkringsföretag som sådan återförsäkringsverksamhet som utförs eller till fullo garan­ ägs endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkringsteras av en medlemsstats regering, när denna regering av skäl som eller återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller är av betydande allmänt intresse uppträder som återförsäkrings­ återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett ickegivare i sista hand, inbegripet under omständigheter när detta finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda återförsäk­ krävs på grund av att situationen på marknaden gör det i prakti­ ringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag ken omöjligt att erhålla adekvat återförsäkringsskydd på affärs­ som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den mässiga grunder. grupp som captivebolaget är en del av.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 2 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

6. återförsäkringsföretag i tredjeland : ett företag som, om dess 13. medlemsstat där risken är belägen : något av följande: huvudkontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auk­ torisation för ett återförsäkringsföretag i enlighet med artikel 14. a) Den medlemsstat i vilken egendomen är belägen, när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring. 7. återförsäkring : något av följande:

b) Den medlemsstat där registrering skett, när försäkringen a) Den verksamhet som består i att överta risker som över­ avser fordon av något slag. låts av ett försäkringsföretag eller ett försäkringsföretag i tredjeland eller ett annat återförsäkringsföretag eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland. c) Den medlemsstat där försäkringstagaren tecknat försäk­ ring, när försäkringen har en giltighetstid av fyra måna­ der eller mindre och omfattar rese- eller semesterrisker, oberoende av försäkringsklass. b) När det gäller den grupp av samverkande försäkringsgi­ vare som uppträder under namnet Lloyd’s: verksamhet som består i att ett annat försäkrings- eller återförsäk­ ringsföretag än Lloyd’s övertar risker som överlåts av en d) I alla fall som inte uttryckligen täcks av leden a, b eller c, medlem av Lloyd’s. den medlemsstat där något av följande är beläget:

i) Försäkringstagarens stadigvarande bostad eller 8. hemmedlemsstat : något av följande:

ii) om försäkringstagaren är en juridisk person, denne a) Vid skadeförsäkring: den medlemsstat där det försäk­ försäkringstagares etableringsställe för vilket avtalet ringsföretag som försäkrar risken har sitt huvudkontor, gäller.

b) Vid livförsäkring: den medlemsstat där det försäkrings­ 14. medlemsstat för åtagandet : den medlemsstat där något av föl­ företag som svarar för åtagandet har sitt huvudkontor. jande är beläget:

a) Försäkringstagarens stadigvarande bostad. c) Vid återförsäkring: den medlemsstat där återförsäkrings­ företaget har sitt huvudkontor.

b) Om försäkringstagaren är en juridisk person, denne för­ säkringstagares etableringsställe för vilket avtalet gäller. 9. värdmedlemsstat : den medlemsstat, annan än hemmedlemssta­ ten, där ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har en filial eller tillhandahåller tjänster. För livförsäkring och ska­ 15. moderföretag : ett moderföretag enligt definitionen i artikel 1 i deförsäkring avses med den medlemsstat som tillhandahåller direktiv 83/349/EEG. tjänster medlemsstaten för åtagandet eller medlemsstaten där risken är belägen, när åtagandet eller risken täcks av ett för­ säkringsföretag eller en filial i en annan medlemsstat. 16. dotterföretag : ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG, inbegripet dotterföretag till sådana företag. 10. tillsynsmyndighet : den eller de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva till­ syn över försäkrings- eller återförsäkringsföretag. 17. nära förbindelser : en situation där två eller flera fysiska eller juridiska personer är förenade genom kontroll, eller ägarin­ tresse, eller en situation där två eller flera fysiska eller juri­ diska personer kontrolleras genom en varaktig förbindelse till 11. filial : en agentur eller en filial till ett försäkrings- eller återför­ en och samma person. säkringsföretag som är belägen i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten.

18. kontroll : förhållandet mellan ett moderföretag och ett dotter­ företag enligt vad som anges i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG 12. etableringsställe : ett företags huvudkontor eller någon av dess eller ett liknande förhållande mellan en fysisk eller juridisk filialer. person och ett företag.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/23

19. transaktion inom gruppen : en transaktion där ett försäkrings- 26. specialföretag : ett företag, annat än ett befintligt försäkringseller återförsäkringsföretag direkt eller indirekt förlitar sig på eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett eget bolag ett annat företag inom samma grupp, eller på en fysisk eller eller ej, som övertar risker från försäkrings- eller återförsäk­ juridisk person som har en nära koppling till företag inom ringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för denna grupp, för att fullgöra ett åtagande, oavsett om det är sådana risker genom inkomster från emissioner av skulde­ kontraktsbundet eller inte och oavsett om det innebär en brev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetal­ betalning eller inte. ningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån eller en sådan finansieringsmekanism är efterställda ett sådant företags återförsäkringsskyldigheter. 20. ägarintresse : ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag. 27. stora risker: 21. kvalificerat innehav : direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt infly­ a) risker som anges i klasserna 4, 5, 6, 7, 11 och 12 i del A tande över ledningen av företaget. i bilaga I.

22. reglerad marknad : något av följande: b) risker som anges i klasserna 14 och 15 i del A i bilaga I, i fall då försäkringstagaren yrkesmässigt bedriver indu­ striell eller kommersiell verksamhet eller är verksam i a) Vad gäller en marknad belägen i en medlemsstat: en reg­ något av de fria yrkena, och riskerna avser sådan lerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.14 i direk­ verksamhet. tiv 2004/39/EG.

b) Vad gäller en marknad belägen i tredjeland: en finansiell c) risker som anges i klasserna 3, 8, 9, 10, 13 och 16 i del marknad som uppfyller följande villkor: A i bilaga I, om försäkringstagaren överskrider gränserna för åtminstone två av följande kriterier:

i) Den är godkänd av försäkringsföretagets hemmed­ lemsstat och uppfyller krav som är jämförbara med i) Balansomslutning: 6,2 miljoner EUR i tillgångar. kraven i direktiv 2004/39/EG.

ii) De finansiella instrument som omsätts på denna ii) Nettoomsättning: 12,8 miljoner EUR i den mening marknad är av en kvalitet som är jämförbar med som avses i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av kvaliteten hos de instrument som omsätts på den den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördra­ get om årsbokslut i vissa typer av bolag ( ). 1 reglerade marknaden, eller de reglerade markna­ derna, i hemmedlemsstaten.

iii) Genomsnittligen 250 anställda under 23. nationell byrå : en sådan nationell försäkringsbyrå som definie­ räkenskapsåret. ras i artikel 1.3 i direktiv 72/166/EEG.

24. nationell garantifond : ett sådant organ som avses i artikel 1.4 i Ifall försäkringstagaren tillhör en företagsgrupp för vilken det direktiv 84/5/EEG. upprättas sammanställd redovisning enligt direktiv 83/349/EEG ska den sammanställda redovisningen ligga till grund för tillämpning av de kriterier som anges i första 25. finansiellt företag : någon av följande enheter: stycket led c.

a) Ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag Medlemsstaterna får till den i första stycket led c beskrivna som tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksam­ riskkategorin hänföra sådana risker som försäkras av yrkes­ het enligt definitionen i artikel 4.1, 4.5 och 4.21 i direk­ sammanslutningar, samriskföretag (”joint ventures”) eller till­ tiv 2006/48/EG. fälliga sammanslutningar.

b) Försäkringsföretag, återförsäkringsföretag eller försäk­ ringsholdingbolag i den mening som avses i arti­ 28. uppdragsavtal : en överenskommelse i någon form mellan ett kel 212.1 f. försäkrings- eller återförsäkringsföretag och en tjänsteleve­ rantör, oavsett om denne står under tillsyn eller ej, enligt vil­ ken tjänsteleverantören utför en process, tjänst eller c) Ett värdepappersföretag eller ett finansiellt institut enligt verksamhet, direkt eller genom underentreprenad, som definitionen i artikel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG. annars skulle ha utförts av försäkrings- eller återförsäkrings­ företaget självt. d) Ett blandat finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG; ( ) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11. 1

Bilaga 1

L 3 3 5 / 2 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

29. funktion : inom ett företagsstyrningssystem, intern kapacitet KAPITEL II att utföra konkreta uppgifter; ett företagsstyrningssystem inbegriper riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelef­ terlevnad, internrevisionsfunktionen och aktuariefunktionen. Startande av verksamhet

30. teckningsrisk : risken för förlust eller negativ förändring avse­ Artikel 14 ende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga tariffer och antaganden om avsättningar. Auktorisationsprincipen

1. Auktorisation ska krävas för att starta direkt försäkrings- 31. marknadsrisk : risken för förlust eller negativ förändring avse­ eller återförsäkringsverksamhet som omfattas av detta direktiv. ende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsa­ kas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella 2. Följande företag ska ansöka om sådan auktorisation som instrument. avses i punkt 1 hos tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten:

a) Varje företag som etablerar sitt huvudkontor inom denna 32. kreditrisk : risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen till följd av svängningar i kredit­ medlemsstats territorium. värdigheten hos emittenter, motparter och gäldenärer för vilka försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerade i b) Varje försäkringsföretag som, efter att ha beviljats auktorisa­ form av motparts- eller spreadrisker eller koncentrationer av tion enligt punkt 1, önskar utvidga sin verksamhet till en hel marknadsrisker. försäkringsklass eller till andra klasser än de för vilka det redan är auktoriserat.

33. operativ risk : risken för förlust till följd av att interna rutiner visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser Artikel 15

Auktorisationens räckvidd

34. likviditetsrisk : risken för att försäkrings- och återförsäkrings­ företag inte kan avyttra placeringar och andra tillgångar för 1. En auktorisation enligt artikel 14 ska gälla inom hela gemen­ att uppfylla sina finansiella åtaganden när de förfaller till skapen. Den ska ge försäkrings- och återförsäkringsföretag rätt att betalning. bedriva verksamhet där, varvid auktorisationen även ska omfatta etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.

35. koncentrationsrisk : varje riskexponering som kan leda till en 2. En auktorisation enligt artikel 14 ska beviljas för en viss förlust som är så stor att den kan hota ett försäkrings- eller klass av direktförsäkringar som förtecknas i del A i bilaga I eller i återförsäkringsföretags solvens eller finansiella ställning. bilaga II. Den ska omfatta hela försäkringsklassen, såvida inte sökanden önskar försäkra endast vissa risker inom försäkringsklassen. 36. riskreduceringstekniker : varje teknik som gör det möjligt för försäkrings- och återförsäkringsföretag att överföra vissa eller samtliga risker som de är exponerade för till någon annan Risker i en viss klass får inte ingå i annan klass annat än i fall som part. anges i artikel 16.

37. diversifieringseffekter : reducering av riskexponeringen för Auktorisation får beviljas för verksamhet i två eller flera klasser försäkrings- och återförsäkringsföretag och -grupper till följd om en medlemsstats nationella lagstiftning medger att verksam­ av att de diversifierar sin verksamhet, eftersom ett negativt het i dessa klasser bedrivs samtidigt. resultat i fråga om en risk kan kompenseras av ett gynnsam­ mare resultat när det gäller en annan risk, om dessa risker 3. När det gäller skadeförsäkringar får medlemsstaterna bevilja inte är fullständigt korrelerade. auktorisation för de grupper av klasser som anges i del B i bilaga I.

38. prognostiserad sannolikhetsfördelning : en matematisk funktion Tillsynsmyndigheterna får begränsa den begärda auktorisationen som anger ett värde för sannolikheten av att en omfattande för en försäkringsklass till sådan verksamhet som anges i den uppsättning av sinsemellan ömsesidigt uteslutande kom­ verksamhetsplan som avses i artikel 23. mande händelser kommer att förverkligas.

4. Företag för vilka detta direktiv gäller får bedriva sådan assis­ 39. riskmått : en matematisk funktion som tilldelar ett penningbe­ tans som avses i artikel 6 endast om de beviljats auktorisation för lopp till en given prognostiserad sannolikhetsfördelning och klass 18 i del A i bilaga I, utan att detta påverkar tillämpningen av som ökar monotont med risknivån för den exponering som artikel 16.1. I sådant fall ska detta direktiv gälla för sådan ligger till grund för sannolikhetsfördelningen. verksamhet.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/25

5. När det gäller återförsäkring ska auktorisation beviljas för Artikel 18 återförsäkringsverksamhet på skadeförsäkrings- eller livförsäk­

Villkor för auktorisation

ringsområdet eller för alla slag av återförsäkringsverksamhet.

Ansökan om auktorisation ska behandlas med beaktande av den 1. Hemmedlemsstaterna ska kräva att varje företag som ansö­ verksamhetsplan som ska läggas fram enligt artikel 18.1 c och av ker om auktorisation ska, uppfyllandet av de auktorisationskrav som fastställts av den med­ lemsstat i vilken auktorisationen söks.

a) när det gäller försäkringsföretag, begränsa sin verksamhet till Artikel 16 försäkringsområdet och verksamhet som är direkt anknuten till detta område med uteslutande av all annan

Underordnade risker

affärsverksamhet,

1. Ett försäkringsföretag som beviljats auktorisation för en huvudrisk tillhörande en viss klass eller grupp av klasser enligt b) när det gäller återförsäkringsföretag, begränsa sin verksam­ bilaga I får också försäkra risker som ingår i en annan klass utan het till återförsäkring och därmed sammanhängande verk­ att särskild auktorisation erfordras för dessa risker, förutsatt att samhet; i detta krav kan inrymmas en holdingbolagsfunktion riskerna uppfyller samtliga nedanstående villkor: och verksamheter som avser verksamheter inom den finan­ siella sektorn i den mening som avses i artikel 2.8 i direktiv a) De hör samman med huvudrisken. 2002/87/EG,

b) De avser det försäkringsobjekt som skyddas mot huvudrisken. c) förete en verksamhetsplan i enlighet med artikel 23,

c) De täcks av det försäkringsavtal som omfattar huvudrisken. d) ha medräkningsbart primärkapital som täcker den absolut 2. Genom undantag från punkt 1 får sådana risker som ingår i lägsta nivå på minimikapitalkravet som föreskrivs i arti­ klasserna 14, 15 och 17 under del A i bilaga I inte betraktas som kel 129.1 d, underordnade risker till andra klasser.

Dock får rättsskyddsförsäkring enligt klass 17 betraktas som en e) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna underordnad risk till klass 18, när de villkor som anges i punkt 1 ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker solvenskapital­ samt ett av följande villkor är uppfyllda: kravet enligt artikel 100,

a) Huvudrisken hänför sig uteslutande till assistans för perso­ ner som hamnar i svårigheter under resa eller vid vistelse f) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna utanför sin hemort eller sin stadigvarande bostad. ha medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapi­ talkravet enligt artikel 128, b) Försäkringen avser tvister eller risker som härrör från eller har samband med användning av havsgående fartyg. g) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna följa det företagsstyrningssystem som avses i kapitel IV Artikel 17 avsnitt 2,

Företagsform för försäkrings- och återförsäkringsföretag

h) när det gäller skadeförsäkring, meddela namn och adress på 1. Hemmedlemsstaten ska föreskriva att företag som ansöker alla skaderegleringsrepresentanter som utses i enlighet med om auktorisation enligt artikel 14 ska anta någon av de företags­ artikel 4 i direktiv 2000/26/EG i varje medlemsstat utom i former som anges i bilaga III. den medlemsstat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas klassificeras i klass 10 under del A i bilaga I till det 2. Medlemsstaterna får också etablera företag i en form som här direktivet, med undantag för fraktförares ansvar. föreskrivs i gällande offentligrättslig lagstiftning, förutsatt att ändamålet för deras verksamhet är försäkrings- eller återförsäk­ ringsverksamhet på villkor som motsvarar dem som gäller före­ 2. Ett försäkringsföretag, som ansöker om auktorisation att tag som omfattas av privaträttslig lagstiftning. utvidga sin verksamhet till andraklasser eller att utvidga en auk­ torisation som endast täcker vissa risker inom en försäkringsklass, 3. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder beträffande ska förete en verksamhetsplan enligt artikel 23. kompletteringar av de företagsformer som anges i bilaga III.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta Företaget ska dessutom kunna visa att det har en medräkningsbar direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det kapitalbas som täcker de solvens- och minimikapitalkrav som föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. föreskrivs i artikel 100 första stycket och artikel 128.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 2 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

3. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för­ Artikel 21 säkringsföretag som bedriver livförsäkringsverksamhet och söker

Försäkringsvillkor och premietariffer

auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt verksamhetsom­ råde till någon eller några av de försäkringsrisker som avses i klas­ serna 1 eller 2 i del A i bilaga I visa att det: 1. Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av eller regelbunden underrättelse om allmänna och särskilda försäk­ ringsvillkor, premietariffer, försäkringstekniska grunder som sär­ a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den skilt använts för beräkning av premietariffer och absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings­ försäkringstekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti­ handlingar som företaget avser att använda i sina mellanhavan­ kel 129.1 d, den med försäkringstagare eller cedent- eller retrocedentföretag.

b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella För livförsäkringar och uteslutande i syfte att kontrollera efterlev­ minimikrav som avses i artikel 74.3. naden av nationella bestämmelser rörande försäkringsmatema­ tiska principer, får hemmedlemsstaten dock kräva regelbunden underrättelse om de försäkringstekniska grunder som använts vid 4. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för­ beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar. säkringsföretag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet avse­ Detta krav ska inte utgöra en förutsättning för att ett livförsäk­ ende försäkringsrisker som anges i klasserna 1 eller 2 i del A i ringsföretag ska beviljas auktorisation. bilaga I och söker auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt verksamhetsområde till livförsäkringsrisker visa att det: 2. Medlemsstaterna ska inte upprätthålla eller införa system med förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den premiehöjningar, om detta inte är en del av allmänna absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings­ priskontrollsystem. företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti­ kel 129.1 d, 3. Medlemsstaterna får kräva att företag, som söker eller har beviljats auktorisation för klass 18 i del A i bilaga I, ska genomgå b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella kontroller beträffande sina direkta och indirekta resurser i fråga minimikrav som avses i artikel 74.3. om personal och utrustning som bl.a. omfattar den medicinska personalens kvalifikationer och kvaliteten på den utrustning som dessa företag förfogar över för att utföra de åtaganden som sam­ manhänger med den klassen. Artikel 19

Nära förbindelser

4. Medlemsstaterna får upprätthålla eller införa lagar och andra författningar som föreskriver godkännande av stiftelseur­ kund och bolagsordning samt att alla andra handlingar som krävs Om det finns nära förbindelser mellan försäkrings- eller återför­ för normal tillsyn ska företes. säkringsföretaget och andra fysiska eller juridiska personer ska till­ synsmyndigheterna endast bevilja auktorisation om dessa förbindelser inte hindrar dem från att utöva en effektiv tillsyn. Artikel 22

Marknadens ekonomiska behov

Tillsynsmyndigheterna ska vägra auktorisation om lagar eller andra författningar i ett tredjeland, som gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer med vilka försäkrings- eller åter­ Medlemsstaterna får inte kräva att en ansökan om auktorisation försäkringsföretaget har nära förbindelser, eller svårigheter vid til­ ska behandlas med hänsyn till marknadens ekonomiska behov. lämpningen av dessa författningar, hindrar dem från att utöva en effektiv tillsyn.

Artikel 23 Tillsynsmyndigheterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­

Verksamhetsplan

ringsföretagen förser dem med erforderliga uppgifter för att de fortlöpande ska kunna övervaka att bestämmelserna i första stycket efterlevs. 1. Den verksamhetsplan som avses i artikel 18.1 c ska inne­ hålla uppgifter eller dokumentation om följande:

Artikel 20 a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget avser att täcka.

Försäkringsföretags och återförsäkringsföretags huvudkontor

b) De slag av återförsäkringsåtgärder som återförsäkringsföre­ taget avser att avtala om med cedentföretag. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö­ retags huvudkontor ska vara belägna i samma medlemsstat som deras stadgeenliga säten. c) Grundprinciperna för återförsäkring och retrocession.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/27

d) De poster i primärkapitalet som motsvarar den lägsta nivån 2. Vid tillämpning av punkt 1 i ska hänsyn tas till rösträtter på minimikapitalkravet. enligt artiklarna 9 och 10 i Europaparlamentets och rådets direk­ tiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars vär­ e) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration depapper är upptagna till handel på en reglerad marknad ( 1 ) samt och övriga nödvändiga företagsfunktioner; för ändamålet villkoren för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4 avsatta medel och, om de risker som ska täckas klassificeras och 12.5 i det direktivet. enligt klass 18 i del A i bilaga I, de resurser som står till för­ säkringsföretagets förfogande för tillhandahållande av den utlovade assistansen. Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av 2. Utöver de krav som anges i punkt 1 ska planen, beträffande garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt de tre första räkenskapsåren, omfatta följande: avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för a) En prognos för balansräkningen. att ingripa i emittentens förvaltning och dels avyttras inom ett år efter förvärvet.

b) Skattningar av det framtida solvenskapitalkravet enligt kapi­ tel VI avsnitt 4 underavsnitt 1 som utarbetats på grundval av den prognos för balansräkningen som avses i led a samt den Artikel 25 beräkningsmetod som använts för denna skattning.

Avslag på auktorisationsansökan

c) Skattningar av det framtida minimikapitalkravet enligt artik­ larna 128 och 129 som utarbetats på grundval av den prog­ Varje beslut om avslag på en ansökan om auktorisation ska åtföl­ nos för balansräkningen som avses i led a samt den jas av en närmare motivering som ska tillställas det berörda beräkningsmetod som använts för denna skattning. företaget.

d) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och Varje medlemsstat ska se till att ett beslut om avslag på en ansö­ solvenskapitalkrav. kan om auktorisation kan prövas i domstol.

e) När det gäller skadeförsäkring och återförsäkring även Sådan rätt till domstolsprövning ska även finnas i de fall där till­ följande: synsmyndigheterna inte behandlat en ansökan om auktorisation inom sex månader från den dag då ansökan mottogs. i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost­ nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och provisioner. Artikel 26

Samråd med myndigheter i andra medlemsstater

ii) Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för försäkringsfall.

1. Samråd med tillsynsmyndigheterna i någon av de andra f) När det gäller livförsäkring ska även en detaljerad prognos berörda medlemsstaterna ska genomföras innan auktorisation lämnas över intäkter och kostnader avseende direkt försäk­ beviljas för något av följande företag: ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.

a) Dotterföretag till ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag Artikel 24 som är auktoriserat i den medlemsstaten.

Aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav

b) Dotterföretag till moderföretaget till ett försäkrings- eller 1. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska inte bevilja återförsäkringsföretag som är auktoriserat i den ett företag auktorisation för försäkrings- eller återförsäkringsverk­ medlemsstaten. samhet förrän de har fått information om vilka aktieägare eller medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indi­ rekt har kvalificerade innehav, och om storleken av dessa innehav. c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i Dessa myndigheter ska vägra auktorisation om de, med hänsyn den medlemsstaten. till behovet att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, bedömer att kompeten­ sen hos aktieägare eller medlemmar inte är tillfredsställande. ( ) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38. 1

Bilaga 1

L 3 3 5 / 2 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Samråd med de myndigheter i en berörd medlemsstat som I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska tillsyns­ ansvarar för tillsynen över kreditinstitut eller värdepappersföre­ myndigheterna ta hänsyn till de potentiellt procykliska effekterna tag ska genomföras innan auktorisation beviljas för något av föl­ av sina åtgärder. jande försäkrings- eller återförsäkringsföretag:

a) Dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag Artikel 29 som är auktoriserat i gemenskapen.

Allmänna principer för tillsynen

b) Dotterföretag till moderföretaget till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen. 1. Tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Den ska innefatta kontinuerlig kontroll av att försäkrings- och återförsäkringsverksamheten fungerar korrekt och att försäkringsc) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska och återförsäkringsföretagen iakttar gällande tillsynsregler. eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett kredit­ institut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen. 2. Tillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inne­ fatta en lämplig blandning av åtgärder på distans och inspektio­ 3. De relevanta myndigheter som avses i punkterna 1 och 2 ner på plats. ska samråda med varandra särskilt när de bedömer lämpligheten hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget eller utför andra centrala funktioner och som ingår i ledningen för en annan enhet i samma grupp. 3. Medlemsstaterna ska se till att kraven i detta direktiv tilläm­ pas på ett sätt som står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller De ska till varandra överlämna alla de uppgifter om lämpligheten återförsäkringsföretags verksamhet. hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget eller utför andra centrala funktioner, som är relevanta för övriga berörda behöriga myndigheter när det gäller att bevilja auktorisa­ 4. Kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beak­ tion samt fortlöpande bedöma efterlevnaden av uppställda tar proportionalitetsprincipen så att detta direktiv tillämpas pro­ verksamhetsvillkor. portionerligt, särskilt när det gäller mycket små försäkringsföretag.

KAPITEL III

Artikel 30

Tillsynsmyndigheter och allmänna regler Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning

Artikel 27 1. Hemmedlemsstaten är ensam ansvarig för den finansiella Tillsynens huvudsyfte tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag, inbegripet den del av verksamheten som företagen bedriver genom filial eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har till­ gång till de medel som krävs, och att de har relevant expertkom­ petens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte, nämligen skyddet av försäkrings- och förmånstagare. 2. Finansiell tillsyn enligt punkt 1 ska omfatta kontroll avse­ ende försäkrings- eller återförsäkringsföretagets hela verksamhet, inbegripet dess solvens och upprättande av försäkringstekniska avsättningar, dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas, Artikel 28 enligt de regler som medlemsstaten fastställt eller den praxis som tillämpas i hemmedlemsstaten med iakttagande av de bestämmel­

Finansiell stabilitet och procyklikalitet

ser som har antagits på gemenskapsnivå.

Utan att det påverkar huvudsyftet med tillsynen enligt artikel 27, ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna vid utövan­ Om det berörda försäkringsföretaget har auktorisation att för­ det av sina allmänna uppgifter tar vederbörlig hänsyn till de säkra risker som förts till försäkringsklass 18 i del A i bilaga I ska potentiella effekter som deras beslut kan komma att få för de tillsynen utvidgas till att gälla kontroll av de resurser i tekniskt berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i avseende som försäkringsföretaget förfogar över för att kunna krissituationer, med hänsyn till den information som finns till­ utföra den assistans som det har åtagit sig att lämna, om hemmed­ gänglig vid tillfället i fråga. lemsstatens lagstiftning föreskriver kontroll av sådana resurser.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/29

3. Om tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta belägen eller i medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten har anledning att föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. anta att verksamheten i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre­ tag kan påverka dess finansiella sundhet, ska de informera tillsyns­ myndigheterna i detta företags hemmedlemsstat. Artikel 32

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska avgöra om före­ Förbud mot vägran att godkänna återförsäkrings- och taget följer de stabilitetsprinciper som fastställs genom detta retrocessionsavtal direktiv.

1. Ett försäkringsföretags hemmedlemsstat får inte vägra att Artikel 31 godkänna ett återförsäkringsavtal som ingåtts med ett återförsäk­ ringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i enlig­

Överblickbarhet och ansvar

het med artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. 1. Tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett över­ blickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hän­ syn till skyddet av konfidentiell information. 2. Återförsäkringsföretagets hemmedlemsstat får inte motsätta sig ett retrocessionsavtal som företaget ingått med ett 2. Medlemsstaterna ska se till att följande information återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat enligt offentliggörs: artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. a) Texterna till lagar och andra författningar samt allmänna väg­ ledningar på försäkringsrättens område.

Artikel 33 b) De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som

Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat

utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36.

Medlemsstaterna ska föreskriva att, i de fall då ett försäkringsc) Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av til­ eller åter försäkringsföretag som är auktoriserat i en medlemsstat lämpningen av stabilitetsregelverket. utövar verksamhet genom filial, tillsynsmyndigheterna i hemmed­ lemsstaten får, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, själva eller genom därför utsedda ombud på d) Hur de valmöjligheter som ges genom detta direktiv utnyttjas. plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finan­ siella tillsynen över företaget. e) Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och verksamhetsformer. Myndigheterna i den berörda värdmedlemsstaten får medverka i sådana kontroller. De uppgifter som offentliggörs enligt första stycket ska vara till­ räckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som används av tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna.

Artikel 34 Offentliggörandena ska utformas enligt ett gemensamt format

Allmänna tillsynsbefogenheter

och uppdateras regelbundet. Den information som det hänvisas till första stycket leden a–e ska finnas tillgänglig i varje medlems­ stat på en och samma webbplats. 1. Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogenheter att vidta förebyggande och korrigerande åtgärder för 3. Medlemsstaterna ska föreskriva överblickbara rutiner för att säkerställa att försäkrings- och återförsäkringsföretag följer tillsättande och avsked av ledamöter i tillsynsmyndigheternas sty­ lagar och andra författningar i varje medlemsstat. relser och verkställande organ.

4. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för punkt 2 2. Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vidta alla med närmare uppgifter om de centrala aspekter för vilka aggre­ åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administrativ eller gerade statistiska uppgifter ska offentliggöras och om format, finansiell natur – som rör försäkrings- eller återförsäkringsföretag struktur, innehållsförteckningar och publiceringsdatum för dessa och medlemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller offentliggöranden. tillsynsorgan.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 3 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna b) Att kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmed­ har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för lare eller ingåtts med tredje man. att utöva tillsyn enligt artikel 35.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna c) Att begära information från externa experter, t.ex. revisorer har befogenhet att, när så är lämpligt och nödvändigt, utöver reg­ och aktuarier. lerna för beräkning av solvenskapitalkravet utarbeta kvantitativa redskap för att som ett led i den samlade tillsynsbedömningen 3. De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska omfatta analysera försäkrings- och återförsäkringsföretags förmåga att följande: hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de eko­ nomiska förhållandena som skulle kunna påverka deras samlade finansiella ställning negativt. Tillsynsmyndigheterna ska ha befo­ a) Kvalitativa eller kvantitativa inslag, eller lämplig kombination genhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar. av sådana.

5. Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra under­ b) Historiska, aktuella eller framåtblickande inslag, eller lämplig sökningar på plats i försäkrings- och återförsäkringsföretags kombination av sådana. lokaler.

6. Tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom c) Uppgifter från interna eller externa källor, eller lämplig kom­ rimlig tid och på ett proportionerligt sätt. bination av sådana.

7. De befogenheter beträffande försäkrings- och återförsäk­ 4. De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska stå i över­ ringsföretag som avses i punkterna 1–5 ska även gälla verksam­ ensstämmelse med följande principer: heter i dessa företag som omfattas av uppdragsavtal.

8. De åtgärder som anges i punkterna 1–5 och 7 ska, vid behov a) De ska stå i proportion till arten, omfattningen och kom­ och när så är lämpligt, genomdrivas på rättslig väg. plexiteten av det berörda företagets verksamhet, särskilt de inneboende riskerna med denna verksamhet.

Artikel 35 b) De ska vara tillgängliga, fullständiga i varje väsentligt hänse­ ende, jämförbara och konsekvent utformade över tiden.

Uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheterna

1. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­ c) De ska vara relevanta, tillförlitliga och förståeliga. ringsföretag till tillsynsmyndigheterna lämnar de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. Dessa uppgifter ska minst omfatta vad som krävs för följande under genomförandet av förfarandet i 5. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­ artikel 36: ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i punkterna 1–4 och ett styrdokument som godkänts av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets a) Bedömningen av företagens företagsstyrningssystem, den förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och som säkerställer att verksamhet de bedriver, de värderingsprinciper som tilläm­ de lämnade uppgifterna hela tiden motsvarar kraven. pas i solvenssammanhang, de risker företagen står inför och deras system för att hantera dessa samt, i fråga om kapital, struktur, behov och planering. 6. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när­ mare specificera de uppgifter som avses i punkterna 1–4 i syfte att b) Beslut som framstår som påkallade till följd av vad som fram­ nå en lämplig grad av enhetlighet i rapporteringen till kommit när myndigheterna utövat sina tillsynsrättigheter tillsynsorganen. och -skyldigheter.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta 2. Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det följande befogenheter: föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

a) Att fastställa art, omfattning och format för de uppgifter som avses i punkt 1 och som de kräver att försäkrings- och åter­ försäkringsföretag ska lämna vid följande tillfällen: Artikel 36

Tillsynens granskningsprocess

i) Med i förväg fastställd periodicitet.

1. Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna gran­ ii) När i förväg definierade händelser inträffar. skar och utvärderar de strategier, processer och rapporteringsru­ tiner som försäkrings- och återförsäkringsföretagen har inrättat iii) Under undersökningar som gäller ett försäkrings- eller för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt detta återförsäkringsföretags situation. direktiv.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/31

Denna granskning och utvärdering ska omfatta bedömningar av Artikel 37 kvalitativa krav med avseende på systemet för företagsstyrning, av

Kapitaltillägg

de risker som de berörda företagen står - eller kan komma att stäl­ las – inför och av företagens förutsättningar för att kunna bedöma dessa risker med beaktande av de rådande förhållandena i den 1. Efter den samlade tillsynsbedömningen får tillsynsmyndig­ miljö där de verkar. heterna i särskilda fall genom ett motiverat beslut fastställa ett krav på kapitaltillägg för ett försäkrings- eller återförsäkringsföre­ tag. Denna möjlighet ska endast kunna utnyttjas i följande fall: 2. Tillsynsmyndigheterna ska särskilt granska och utvärdera att bestämmelserna om följande efterlevs: a) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de a) Företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbe­ antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet, dömning, enligt kapitel IV avsnitt 2. beräknat med standardformeln i överensstämmelse med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2, och

b) Försäkringstekniska avsättningar enligt kapitel VI avsnitt 2.

i) kravet på att använda en intern modell enligt artikel 119 c) Kapitalkrav enligt kapitel VI avsnitten 4 och 5. är olämpligt eller har visat sig ineffektivt, eller

ii) en fullständig eller partiell intern modell håller på att d) Placeringsregler enligt kapitel VI avsnitt 6. utarbetas i enlighet med artikel 119.

e) Kapitalbasens kvalitet och kvantitet enligt kapitel VI avsnitt 3. b) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de f) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget använder en antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet, fullständig eller partiell intern modell: kontinuerligt uppfyl­ beräknat enligt en fullständig eller partiell intern modell i lande av kraven på fullständiga och partiella interna model­ överensstämmelse med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3, på ler i kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3. grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktas i tillräck­ lig utsträckning och det inte har lyckats att inom skälig tid anpassa modellen så att den bättre ger uttryck för den före­ 3. Tillsynsmyndigheterna ska ha inrättat lämpliga kontrollred­ liggande riskprofilen. skap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställ­ ningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretag och följa upp insatserna för att åtgärda sådana försämringar. c) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags företagsstyrningssystem avviker väsentligt från de normer som fastställs genom kapitel IV 4. Tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkrings- och avsnitt 2, att dessa avvikelser medför att företaget inte kan återförsäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, och praxis för att påvisa möjliga händelser eller framtida föränd­ hantering och rapportering av de risker som det är – eller kan ringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka komma att bli – exponerat för och att det är osannolikt att den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom insats berörs. av andra åtgärder.

Tillsynsmyndigheterna ska bedöma företagens förmåga att stå 2. I de fall som anges i punkt 1 a och b ska kapitaltillägget emot sådana möjliga händelser eller framtida förändringar av de beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller kraven i ekonomiska förhållandena. artikel 101.3.

5. Tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter för I de fall som beskrivs under punkt 1 c ska kapitaltillägget vara att kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag åtgärdar svag­ proportionerligt mot de betydande risker som uppstått på grund heter eller brister som påvisats i den samlade av de brister som föranledde tillsynsmyndigheten att besluta om tillsynsbedömningen. kapitaltillägg.

6. De granskningar, utvärderingar och bedömningar som avses 3. I de fall som anges i punkt 1 b och c ska tillsynsmyndighe­ i punkterna 1, 2 och 4 ska genomföras regelbundet. ten se till att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget vidtar alla ansträngningar för att avhjälpa de risker som ledde till föreläggan­ det av ett krav på kapitaltillägg. Tillsynsmyndigheterna ska fastställa en minsta frekvens och omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedöm­ ningar med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten 4. Tillsynsmyndigheten ska granska det krav på kapitaltillägg av det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets som avses i punkt 1 minst en gång om året och upphäva det när verksamhet. företaget har avhjälpt de brister som ledde till föreläggandet.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 3 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

5. Det icke-tillfredsställande solvenskapitalkravet ska ersättas Artikel 39 med samma solvenskapitalkrav plus det kapitaltillägg som

Överlåtelse av försäkringsbestånd

förelagts.

Utan hinder av punkt 1 ska solvenskapitalkravet inte innefatta det 1. Medlemsstaterna ska, på de villkor som föreskrivs i natio­ kapitaltillägg som förelagts i enlighet med punkt 1 c för beräk­ nell lag, ge försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvud­ ning av den riskmarginal som anges i artikel 77.5. kontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett 6. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter­ acceptföretag som är etablerat inom gemenskapen. ligare specificera de omständigheter under vilka ett krav på kapi­ taltillägg kan föreläggas och metoderna för beräkningen av ett sådant krav. Tillstånd till sådan överlåtelse får ges endast om tillsynsmyndig­ heterna i acceptföretagets hemmedlemsstat intygar att acceptfö­ retaget har tillräcklig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta solvenskapitalkrav som anges i artikel 100 första stycket sedan direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det överlåtelsen beaktats. föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2. För försäkringsföretag ska punkterna 3–6 gälla. Artikel 38

Tillsyn över funktioner och verksamheter som omfattas av

uppdragsavtal 3. Om en filial avser att, helt eller delvis, överlåta egna bestånd av försäkringsavtal, ska den medlemsstat där filialen är belägen rådfrågas. 1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 49 ska med­ lemsstaterna se till att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår uppdragsavtal beträffande en funktion eller försäkrings- eller 4. I de fall som avses i punkterna 1 och 3 ska tillsynsmyndig­ återförsäkringsverksamhet vidtar de åtgärder som krävs för att heterna i det överlåtande försäkringsföretagets hemmedlemsstat garantera att följande villkor uppfylls: ge tillstånd till överlåtelsen efter att ha inhämtat godkännande från myndigheterna i de medlemsstater där kontrakten ingicks, antingen enligt etableringsfriheten eller rätten att tillhandahålla a) Tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkrings- eller tjänster. återförsäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtal. 5. Myndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas ska, inom tre månader efter det att de mottagit begäran om samråd, lämna b) Försäkrings- och återförsäkringsföretagen, deras revisorer sina yttranden eller medgivanden till myndigheterna i det överlå­ och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgif­ tande försäkringsföretagets hemmedlemsstat. ter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtal.

Om de myndigheter som rådfrågats inte lämnat något svar inom denna tid ska detta tolkas som att de har givit sitt tysta c) Tillsynsmyndigheterna ska ha faktiskt tillträde till tjänstele­ medgivande. verantörens lokaler och ska kunna utöva dessa tillträdesrättigheter.

6. En överlåtelse av försäkringsbestånd som tillåtits med stöd 2. Den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad ska av punkterna 1–5 ska offentliggöras antingen före eller efter auk­ tillåta att försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn­ torisationen i överensstämmelse med nationell lag i hemmedlems­ digheter – själva eller genom personer som de utser för detta staten eller den medlemsstat där risken är belägen eller i ändamål – genomför inspektioner på plats i tjänsteleverantörens medlemsstaten för åtagandet. lokaler. Försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn­ dighet ska underrätta de relevanta myndigheterna i tjänsteleveran­ törens medlemsstat innan de genomför inspektionen på plats. Sådana överlåtelser ska automatiskt bli gällande gentemot försäk­ Om det gäller en enhet som inte är föremål för tillsyn, ska tillsyns­ ringstagare, de försäkrade och alla andra för vilka de överlåtna myndigheten vara relevant myndighet. avtalen medför rättigheter eller skyldigheter.

Tillsynsmyndigheterna i försäkrings- eller återförsäkringsföreta­ gets medlemsstat får delegera sådana inspektioner på plats till till­ Första och andra styckena i denna punkt ska inte inverka på med­ synsmyndigheterna i den medlemsstat där tjänsteleverantören är lemsstaternas rätt att ge försäkringstagarna möjlighet att säga upp etablerad. avtal inom en fastställd tid efter en överlåtelse.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/33

KAPITEL IV 4. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska vidta rimliga åtgärder för att garantera att deras verksamhet bedrivs med kon­ tinuitet och på ett korrekt sätt, inklusive utvecklingen av bered­ Villkor för utövandet av verksamheten skapsplaner. Företaget ska i detta syfte använda lämpliga och proportionella system, resurser och förfaranden.

A v s n i t t 1 5. Tillsynsmyndigheterna ska ha tillräckliga medel, metoder och befogenheter för att kontrollera försäkrings- och återförsäk­ ringsföretagens företagsstyrningssystem och för att utvärdera F ö r v a l t n i n g s - , l e d n i n g s - e l l e r framväxande risker som företagen påvisat och som kan påverka t i l l s y n s o r g a n e t s a n s v a r sundheten i deras finansiella situation.

Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogen­ Artikel 40 het att kräva att ett företagsstyrningssystem förbättras och för­ Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar stärks för att säkerställa att kraven i artiklarna 42–49 efterlevs.

Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återförsäk­ ringsföretagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan har det Artikel 42 yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och

Lämplighetskrav för personer som leder företagets

andra författningar som antas enligt detta direktiv.

verksamhet eller utför andra centrala funktioner

A v s n i t t 2 1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska se till att alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra cen­ trala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav:

F ö r e t a g s s t y r n i n g s s y s t e m

a) Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verk­ samhetsområdet är tillräckliga för att de ska kunna utöva en Artikel 41 sund och ansvarsfull företagsledning.

Allmänna krav på företagsstyrningen

b) Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav. 1. Medlemsstaterna ska kräva att alla försäkrings- och återför­ säkringsföretag har upprättat ett effektivt företagsstyrningssystem 2. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska meddela till­ som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning. synsmyndigheten varje förändring av den personkrets som leder verksamheten eller har ansvaret för andra centrala funktioner och därvid att lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska Systemet ska minst omfatta en tillfredsställande och överblickbar kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning med lämp­ har den lämplighet som krävs. lig grad av uppdelning av uppgifterna och ett effektivt system för att säkerställa att information förs vidare. Det ska vara utformat så att det uppfyller kraven i artiklarna 42–49. 3. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska underrätta sina tillsynsmyndigheter om någon av de personer som avses i punk­ terna 1 och 2 har ersatts på grund av att han eller hon inte längre Företagsstyrningssystemet ska regelbundet ses över internt. uppfyller kraven i punkt 1.

2. Företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till försäkrings- eller återförsäkringsföretagets art, storlek och Artikel 43 komplexitet.

Styrkande av gott anseende

3. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska ha utarbetat styrdokument för åtminstone riskhantering, internkontroll, 1. När en värdmedlemsstat av sina egna medborgare kräver internrevision och, i tillämpliga fall, verksamhet som omfattas av vandelsintyg eller bevis om att de inte tidigare varit försatta i kon­ uppdragsavtal. De ska se till att dessa styrdokument efterföljs. kurs, eller både och, ska medlemsstaten, när det gäller medbor­ gare i andra medlemsstater, som tillräckligt bevis godta ett utdrag ur belastningsregistret eller, i avsaknad därav, motsvarande hand­ Styrdokumenten ska ses över minst en gång per år. Förvaltnings-, lingar, utfärdade av en behörig rättslig eller administrativ myndig­ lednings- eller tillsynsorganets förhandsgodkännande ska krävas het i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där den utländske för styrdokumenten, som ska anpassas när väsentliga föränd­ medborgaren senast har uppehållit sig och som visar att dessa ringar av det berörda systemet eller området inträffar. krav är tillgodosedda.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 3 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Om hemmedlemsstaten eller den medlemsstat där utlän­ d) Hantering av likviditets- och koncentrationsrisker. ningen senast har uppehållit sig inte utfärdar sådana handlingar som avses i punkt 1, får dessa ersättas av en förklaring under ed – eller, i medlemsstater där inga bestämmelser om edgång finns, av e) Hantering av operativ risk. en försäkran – av den utländske medborgaren inför en behörig rättslig eller administrativ myndighet eller, i förekommande fall, f) Återförsäkring och andra riskreduceringstekniker. inför en notarie i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där den utländske medborgaren senast har uppehållit sig. Det styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 ska Myndigheten eller notarien ska utfärda ett intyg om edgång eller innehålla riktlinjer avseende andra stycket leden a–f i denna avgiven försäkran. punkt.

Den förklaring som avses i första stycket får, när det gäller ingen 3. I fråga om placeringsrisker ska försäkrings- och återförsäk­ tidigare konkurs, också avges inför en behörig näringsorganisa­ ringsföretagen styrka att de uppfyller kraven i kapitel VI avsnitt 6. tion i den berörda medlemsstaten.

4. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en risk­ 3. De handlingar och intyg som avses i punkterna 1 och 2 får hanteringsfunktion som ska ges en struktur som underlättar vid ingivandet inte vara äldre än tre månader. genomförandet av riskhanteringssystemet.

4. Medlemsstaterna ska utse de myndigheter och organisatio­ 5. För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder ner som ska ha behörighet att utfärda handlingar som avses i en partiell eller fullständig intern modell som godkänts enligt punkterna 1 och 2 och ska genast underrätta övriga medlemssta­ artiklarna 112 och 113 ska riskhanteringsfunktionen också ter och kommissionen om detta. ansvara för följande:

Varje medlemsstat ska även underrätta övriga medlemsstater och a) Att utforma och genomföra den interna modellen. kommissionen om de myndigheter och organisationer till vilka de i punkterna 1 och 2 nämnda handlingarna ska ges in till stöd för en ansökan om att inom ifrågavarande medlemsstat bedriva sådan b) Att testa och validera den interna modellen. verksamhet som avses i artikel 2.

c) Att dokumentera den interna modellen, inbegripet senare Artikel 44 ändringar av den.

Riskhantering

d) Att analysera den interna modellens funktion och utarbeta sammanfattande rapporter om resultaten. 1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, pro­ cesser och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på e) Att underrätta förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta, om de resultat den interna modellen presterar, föreslå områ­ övervaka, hantera och rapportera de risker som de är, eller kan den där förbättringar krävs och informera organet om hur komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mel­ insatserna för att avhjälpa tidigare påvisade svagheter lan dessa. fortskrider.

Riskhanteringssystemet ska vara effektivt och väl integrerat med försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur Artikel 45 och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner. Egen risk- och solvensbedömning

2. Riskhanteringssystemet ska avse såväl sådana risker som ska 1. Varje försäkringsföretag och återförsäkringsföretag ska som ingå vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt artikel 101.4 en del av sitt riskhanteringssystem genomföra en egen risk- och som risker som inte, eller endast delvis, ska beaktas vid denna solvensbedömning. beräkning.

Bedömningen ska minst omfatta följande: Riskhanteringssystemet ska omfatta minst följande områden:

a) Det totala solvenskravet med beaktande av företagets speci­ a) Teckning av försäkringar och avsättningar. fika riskprofil, godkända risktoleransgränser och affärsstrategi. b) ALM-tekniker (”asset–liability management”). b) Fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven i kapitel VI avsnit­ c) Placeringar, särskilt i derivatinstrument och liknande ten 4 och 5 och av kraven på försäkringstekniska avsätt­ åtaganden. ningar i kapitel VI avsnitt 2.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/35

c) Hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets Artikel 47 riskprofil och de antaganden som legat till grund för solvens­

Internrevision

kravet enligt artikel 101.3 är, beräknat enligt kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2 antingen med standardformeln eller med hjälp av företagets partiella eller fullständiga interna 1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en effek­ modell i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3. tiv internrevisionsfunktion.

Internrevisionsfunktionen ska också utvärdera hur lämpligt och 2. För tillämpningen av punkt 1 a ska det berörda företaget ha effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av infört processer som står i proportion till arten, omfattningen och företagsstyrningssystemet. komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de ris­ ker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller 2. Internrevisionsfunktionen ska verka objektivt och obero­ kan komma att bli, exponerat för. Företaget ska redovisa de meto­ ende i förhållande till de operativa funktionerna. der det använt i denna bedömning.

3. Internrevisionsfunktionens resultat och rekommendationer 3. Om en intern modell används, ska i det fall som avses i ska rapporteras till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet punkt 1 c bedömningen även omfatta den omkalibrering som som ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som dessa resultat och rekommendationer, och ser till att dessa åtgär­ gäller för solvenskapitalkravet. der genomförs.

4. Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en Artikel 48 integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företa­

Aktuariefunktion

gets strategiska beslut.

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska upprätta en 5. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska genomföra den effektiv aktuariefunktion som ska: bedömning som avses i punkt 1 regelbundet och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring av deras riskprofil inträffat. a) samordna beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna,

6. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska underrätta tillsynsmyndigheterna om resultaten av varje egen risk- och sol­ b) säkerställa lämpligheten av de metoder och de underliggande vensbedömning som en del av uppgiftslämnandet enligt modeller som används samt av de antaganden som görs vid artikel 35. beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna,

c) bedöma om data som används vid beräkningen av de försäk­ 7. Den egna risk- och solvensbedömningen ska inte användas ringstekniska avsättningarna är tillräckliga och av den kvali­ för att beräkna kapitalkrav. Solvenskapitalkravet ska endast jus­ tet som krävs, teras i enlighet med artiklarna 37, 231-233 och 238.

d) jämföra bästa skattningar med den faktiska utvecklingen,

Artikel 46 e) informera förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet om Internkontroll graden av tillförlitlighet och lämplighet i beräkningarna av försäkringstekniska avsättningar,

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat ett f) se över beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna effektivt system för internkontroll. i de fall som anges i artikel 82,

Det systemet ska minst omfatta förvaltnings- och redovisnings­ g) yttra sig om den övergripande policyn för tecknande av metoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsruti­ försäkring, ner på alla nivåer av företaget och en funktion för regelefterlevnad.

h) yttra sig om lämpligheten av de utnyttjade återförsäkrings­ lösningarna, och 2. Funktionen för regelefterlevnad ska bland annat innefatta rådgivning till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i fråga om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas i) bidra till att det riskhanteringssystem som avses i artikel 44 enligt detta direktiv. Den ska också bedöma de möjliga konse­ genomförs effektivt, särskilt när det gäller de riskmodeller kvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda som ligger till grund för beräkningen av kapitalkrav enligt företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker kapitel VI avsnitten 4 och 5 och för den bedömning som för bristande regelefterlevnad. avses i artikel 45.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 3 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Aktuariefunktionen ska utövas av personer som har kun­ 2. När det är nödvändigt att garantera adekvat samstämmig­ skaper i försäkrings- och finansmatematik på en nivå som moti­ het vad avser den bedömning som nämns i artikel 45.1 a får kom­ veras av arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende missionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare riskerna i försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verksamhet, specificera delarna i den bedömningen. och som kan styrka sina erfarenheter på området enligt tillämp­ liga krav inom branschen eller andra gällande normer. 3. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i Artikel 49 artikel 301.3.

Uppdragsavtal

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför­ A v s n i t t 3 säkringsföretag som ingår uppdragsavtal beträffande funktioner eller försäkrings- eller återförsäkringsverksamheter behåller det fulla ansvaret för att uppfylla alla sina förpliktelser enligt detta O f f e n t l i g g ö r a n d e n direktiv.

Artikel 51 2. Uppdragsavtal får inte ingås beträffande kritiska eller vik­ tiga operativa funktioner eller verksamheter om det leder till Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: innehåll något av följande:

1. Medlemsstaterna ska, med beaktande av uppgifterna som a) Kvaliteten hos det berörda företagets företagsstyrningssystem krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4, kräva att försämras väsentligt. varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör en lägesrapport beträffande sin solvenssituation och finansiella b) Den operativa risken ökas i otillbörlig utsträckning. ställning.

c) Tillsynsmyndigheterna får försämrade möjligheter att kon­ Rapporten ska innehålla följande, i fullständig form eller genom trollera att företaget uppfyller sina förpliktelser. hänvisning till likvärdig information, både till art och omfattning, som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller adminis­ trativa krav: d) Hinder skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna till­ fredsställande service. a) En beskrivning av företagets verksamhet och resultat.

3. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i god tid under­ rätta tillsynsmyndigheterna innan de ingår uppdragsavtal beträf­ b) En beskrivning av företagsstyrningssystemet och en bedöm­ fande kritiska eller viktiga funktioner eller verksamheter och ning av dess lämplighet med hänsyn till företagets riskprofil. också om därpå följande väsentliga förändringar inom dessa funk­ tioner eller verksamheter. c) En beskrivning där varje riskkategori behandlas separat av riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och riskkänslighet. Artikel 50

Genomförandeåtgärder

d) En beskrivning, med separat behandling av tillgångar, försäk­ ringstekniska avsättningar och andra skulder, av underlagen 1. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter­ och metoderna för deras värdering med förklaring av even­ ligare specificera följande: tuella större skillnader mellan dessa och dem som tillämpas vid värderingen av dem i den finansiella rapporteringen. a) Delarna i de system som avses i artiklarna 41, 44, 46 och 47, särskilt de områden som ska tas upp i försäkrings- och åter­ e) En beskrivning av dispositionen av egna kapitalet, som minst försäkringsföretagens styrdokument för ALM-tekniker och tar upp följande: placeringar enligt artikel 44.2.

i) Kapitalbasens struktur och belopp samt kvalitet. b) De funktioner som avses i artiklarna 44 och 46-48.

c) Kraven i artikel 42 och de företagsfunktioner som berörs av ii) Beloppen för solvenskapitalkravet och dem. minimikapitalkravet.

d) Villkor för uppdragsavtal, särskilt till tjänsteleverantörer i iii) Det alternativ för att beräkna solvenskapitalkravet som tredjeländer. anges i artikel 304.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/37

iv) Information som klargör de huvudsakliga skillnaderna iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och mellan de antaganden som legat till grund för standard­ skadeförsäkringsverksamhet, formeln och de som ligger till grund för den eventuella interna modell som företaget använder vid beräkningen av sitt solvenskapitalkrav. v) återförsäkringsföretag.

v) Storleken av underskridande av minimikapitalkravet b) För var och en av de uppgifter som anges i led a: andelen av eller väsentliga underskridanden av solvenskapitalkravet kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b och c. under rapporteringsperioden, även om dessa förhållan­ den senare rättats till, samt en förklaring av deras 2. Ceiops ska årligen offentliggöra följande uppgifter: ursprung och följder och en redogörelse för korrige­ rande åtgärder som vidtagits. a) Den totala fördelningen av tilläggskapitalet för samtliga med­ lemsstater, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet och 2. Den beskrivning som avses i punkt 1 e i ska innehålla en separat redovisat för analys av eventuella väsentliga förändringar som inträffat sedan den föregående rapporteringsperioden och en förklaring av even­ tuella större skillnader i förhållande till värderingen av sådana i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag, delar i den finansiella rapporteringen samt en kort beskrivning av i vilken mån kapital kan överföras. ii) livförsäkringsföretag, I den uppgift om solvenskapitalkravet som avses i punkt 1 e ii ska separat anges det belopp som beräknats enligt kapitel VI avsnitt 4 iii) skadeförsäkringsföretag, underavsnitten 2 och 3 och eventuellt kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37 eller effekten av de specifika parametrar som försäkrings- eller återförsäkringsföretaget ska använda i enlighet iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och med artikel 110, med kortfattad uppgift om den berörda tillsyns­ skadeförsäkringsverksamhet, myndighetens skäl för sitt krav.

v) återförsäkringsföretag. Medlemsstaterna får dock – utan att detta påverkar andra offent­ liggöranden som är obligatoriska enligt andra rättsliga och admi­ nistrativa krav – föreskriva att även om solvenskapitalkravet i b) Fördelningen av kapitaltilläggen för varje medlemsstat sepa­ punkt 1 e ii offentliggörs behöver inte kapitaltillägget, eller effek­ rat, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet, för samtliga ten av de specifika parametrar som försäkrings- eller återförsäk­ försäkrings- och återförsäkringsföretag i den berörda ringsföretaget måste använda i enlighet med artikel 110, medlemsstaten. offentliggöras separat under en övergångsperiod som löper ut senast den 31 oktober 2017. c) För var och en av de uppgifter som avses i leden a och b, andelen av kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b Offentliggörandet av solvenskapitalkravet ska i tillämpliga fall och c. åtföljas av en uppgift om att beloppet blir slutgiltigt först efter det att tillsynsmyndigheten gjort sin bedömning. 3. Ceiops ska överlämna de uppgifter som anges i punkt 2 till Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans med en rapport som redogör för graden av samstämmighet mellan till­ Artikel 52 synsmyndigheternas tillämpning av krav på kapitaltillägg i de olika medlemsstaterna.

Information till och rapporter från Ceiops

1. Medlemsstaterna ska föreskriva att tillsynsmyndigheterna Artikel 53 årligen ska lämna följande uppgifter till Ceiops:

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: tillämpliga principer

a) Genomsnittligt kapitaltillägg per företag och fördelningen av det kapitaltillägg som tillsynsmyndigheten ålagt under det föregående året, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet 1. Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter­ och med separat redovisning avseende försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter i följande fall:

i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag, a) Om ett företags konkurrenter skulle gynnas i otillbörlig grad om uppgifterna offentliggjordes.

ii) livförsäkringsföretag, b) Om ett företag är ålagt tystnadsplikt eller sekretess genom sina förpliktelser mot försäkringstagarna eller andra relatio­ iii) skadeförsäkringsföretag, ner med motparter.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 3 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offent­ 2. Försäkrings- och återförsäkringsföretag får frivilligt offent­ liggörs, ska företagen ange detta i lägesrapporten om solvens och liggöra varje uppgift eller förklaring som rör deras solvens eller finansiell ställning med uppgift om skälen till detta. finansiella ställning för vilken offentliggörande inte krävs genom artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i den här artikeln.

3. Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter­ försäkringsföretag utnyttjar, eller hänvisar till, offentliggöranden som gjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, Artikel 55 såvida dessa offentliggöranden till såväl art som omfattning är lik­ värdiga med den information som krävs enligt artikel 51. Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:

styrdokument och godkännande

4. Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på de uppgifter som avses i artikel 51.1 e. 1. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­ ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt Artikel 54 ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offent­ liggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:

relevanta.

uppdateringar och frivilliga ytterligare uppgifter

1. Om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig 2. Lägesrapporten ska godkännas av försäkrings- eller återför­ grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts säkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och enligt artiklarna 51 och 53, ska försäkrings- och återförsäkrings­ får offentliggöras först efter detta godkännande. företag offentliggöra lämplig information om arten och följderna av denna betydande förändring.

Artikel 56 Vid tillämpningen av första stycket ska minst följande anses vara

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:

betydande förändringar:

genomförandeåtgärder

a) Det har konstaterats att minimikapitalkravet inte är uppfyllt, och tillsynsmyndigheterna antingen bedömer att företaget Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare inte kommer att kunna överlämna någon realistisk kortsiktig specificera vilka uppgifter som obligatoriskt ska offentliggöras finansiell saneringsplan eller inte erhåller någon sådan plan och formerna för detta. inom en månad efter det datum då underlåtelsen upptäcktes.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta b) Ett väsentligt underskridande av solvenskapitalkravet har direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det konstaterats, och tillsynsmyndigheterna har efter två måna­ föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. der efter det datum då underlåtelsen upptäcktes inte erhållit någon realistisk åtgärdsplan.

I fall enligt andra stycket a ska tillsynsmyndigheterna kräva att A v s n i t t 4 företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet av underskri­ dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en kortsiktig K v a l i f i c e r a d e i n n e h a v finansiell saneringsplan ursprungligen bedömts vara realistisk men avvikelsen från minimikapitalkravet ändå inte har korrige­ rats inom tre månader från det att den konstaterats, ska avvikel­ sen offentliggöras vid utgången av denna period tillsammans med Artikel 57 en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna

Förvärv

korrigerande åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korri­ gerande åtgärder.

1. Medlemsstaterna ska kräva att alla fysiska eller juridiska per­ I fall enligt andra stycket b ska tillsynsmyndigheterna kräva att soner, eller sådana personer i samråd (nedan kallade tilltänkta för­ företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet för underskri­ värvare ), som har fattat ett beslut om att direkt eller indirekt dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder förvärva ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäk­ samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en åtgärds­ ringsföretag, eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt, ett plan ursprungligen har bedömts vara realistisk men avvikelsen kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, från minimikapitalkravet ändå inte har korrigerats inom sex varigenom andelen av röstetalet eller kapitalet kommer att över­ månader från det att den konstaterats, ska avvikelsen offentliggö­ stiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att försäkrings- eller återför­ ras vid utgången av denna period tillsammans med en förklaring säkringsföretaget kommer att få ställning av dotterföretag, av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande (tilltänkt förvärv), först skriftligen underrättar tillsynsmyndighe­ åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korrigerande terna för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag i vilket de åtgärder. avser att förvärva eller ytterligare öka ett kvalificerat innehav om

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/39

storleken på det tilltänkta innehavet samt lämnar relevanta upp­ b) en fysisk eller juridisk person och inte underställd tillsyn gifter enligt artikel 59.4. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa enligt det här direktivet eller rådets direktiv 85/611/EEG av tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredje­ den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra del enligt artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG. författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) ( ), direktiv 1 2004/39/EG eller direktiv 2006/48/EG. 2. Medlemsstaterna ska kräva att varje fysisk eller juridisk per­ son som har fattat ett beslut om att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre­ 4. Om tillsynsmyndigheterna efter avslutad bedömning beslu­ tag först skriftligen underrättar tillsynsmyndigheterna i företagets tar att motsätta sig det tilltänkta förvärvet, ska de inom två arbets­ hemmedlemsstat om storleken av den personens innehav efter det dagar, och inom bedömningsperioden, skriftligen underrätta den avsedda avyttrandet. En sådan person ska även underrätta tillsyns­ tilltänkte förvärvaren och ange skälen för sitt beslut. Om inget myndigheten om ett beslut om att minska den personens kvalifi­ annat föreskrivs i nationell lagstiftning, får en lämplig motivering cerade innehav i sådan mån att dennes andel av röstetalet eller av beslutet göras tillgänglig för allmänheten på den tilltänkte för­ kapitalet skulle understiga 20 %, 30 % eller 50 %, eller så att värvarens begäran. Detta får inte hindra en medlemsstat från att försäkrings- eller återförsäkringsföretagets ställning som dotter­ ge tillsynsmyndigheten befogenhet att offentliggöra beslutet utan företag till den personen därigenom skulle upphöra. Medlemssta­ att den tilltänkte förvärvaren begär detta. terna behöver inte tillämpa tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredjedel enligt artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG. 5. Om tillsynsmyndigheterna inom bedömningsperioden inte skriftligen motsätter sig det tilltänkta förvärvet, ska förvärvet anses vara godkänt. Artikel 58

Bedömningsperiod

6. Tillsynsmyndigheterna får fastställa en maximiperiod inom vilken det tilltänkta förvärvet ska vara genomfört och förlänga 1. Utan dröjsmål och under alla förhållanden senast två arbets­ den när det är lämpligt. dagar efter mottagandet av den obligatoriska underrättelsen enligt artikel 57.1 samt efter ett eventuellt därpå följande mottagande av den information som avses i punkt 2, ska tillsynsmyndigheterna 7. Medlemsstaterna får inte införa strängare krav på underrät­ för den tilltänkte förvärvaren skriftligen bekräfta mottagandet. telse till och godkännande av tillsynsmyndigheterna av ett direkt eller indirekt förvärv av rösträtter eller kapital än de som före­ skrivs i detta direktiv. Tillsynsmyndigheterna ska göra bedömningen enligt artikel 59.1 (bedömningen) inom 60 arbetsdagar från och med den skriftliga bekräftelsen av mottagandet av underrättelsen och av alla de 8. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som när­ handlingar som medlemsstaten kräver ska bifogas underrättelsen mare specificerar justeringar av kriterierna i artikel 59.1 för att i enlighet med förteckningen i artikel 59.4 (bedömningsperioden) beakta den framtida utvecklingen och sörja för en enhetlig til­ lämpning av artiklarna 57–63. Tillsynsmyndigheterna ska, vid tidpunkten för den skriftliga bekräftelsen, informera den tilltänkte förvärvaren om den dag då bedömningsperioden löper ut. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. 2. Tillsynsmyndigheterna får under bedömningsperioden vid behov, och inte senare än den femtionde arbetsdagen i bedöm­ ningsperioden, begära ytterligare uppgifter som krävs för att slut­ föra bedömningen. Denna begäran ska vara skriftlig och ska klart Artikel 59 ange vilka ytterligare uppgifter som krävs.

Bedömning

Bedömningsperioden ska avbrytas mellan det datum då tillsyns­ myndigheterna begär in uppgifter och det datum då svar tas emot 1. Vid bedömningen av underrättelsen enligt artikel 57.1 och från den tilltänkte förvärvaren. Avbrottet får inte överstiga tjugo av uppgifterna enligt artikel 58.2 ska tillsynsmyndigheterna, för arbetsdagar. Om tillsynsmyndigheterna därefter begär ytterligare att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det försäkringsuppgifter för komplettering eller förtydligande av uppgifterna, vil­ eller återförsäkringsföretag som förvärvet gäller, och med beak­ ket de själva får besluta om, får detta inte leda till att bedömnings­ tande av den tilltänkte förvärvarens sannolika påverkan på perioden avbryts. försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, på grundval av samt­ liga följande kriterier bedöma om den tilltänkte förvärvaren är lämplig och det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt: 3. Tillsynsmyndigheterna får förlänga det avbrott som avses i punkt 2 andra stycket till högst trettio arbetsdagar om den till­ tänkte förvärvaren är a) Den tilltänkte förvärvarens anseende.

a) etablerad eller reglerad utanför gemenskapen, eller ( ) EGT L 375, 31.12.1985, s. 3. 1

Bilaga 1

L 3 3 5 / 4 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

b) Det anseende och de erfarenheter de personer har som kom­ Artikel 60 mer att leda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verk­

Förvärv som görs av reglerade finansiella företag

samhet till följd av det tilltänkta förvärvet.

1. Berörda tillsynsmyndigheter ska arbeta i fullständigt sam­ c) Den tilltänkte förvärvarens ekonomiska ställning, särskilt när råd med varandra vid bedömningen, om den tilltänkte förvärva­ det gäller den typ av verksamhet som bedrivs eller ska bedri­ ren tillhör någon av följande kategorier: vas i det försäkrings- eller återförsäkrings företag som förvär­ vet gäller.

a) Ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller förvaltningsbolag enligt artikel 1a.2 d) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget kommer att i direktiv 85/611/EEG (förvaltningsbolag för fondföretag) kunna uppfylla och fortsätta att uppfylla stabilitetskraven som är auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en enligt detta direktiv och, i tillämpliga fall, andra direktiv, annan sektor än den som förvärvet gäller. främst direktiv 2002/87/EG, särskilt om den grupp som det kommer att bli en del av har en struktur som möjliggör en effektiv tillsyn, ett effektivt informationsutbyte mellan till­ b) Ett moderföretag till ett kreditinstitut, försäkringsföretag, synsmyndigheterna samt fastställande av fördelningen av återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller förvalt­ ansvaret mellan tillsynsmyndigheterna. ningsbolag för fondföretag som är auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en annan sektor än den som förvär­ vet gäller.

e) Om det finns rimlig anledning att misstänka att det tilltänkta förvärvet har en koppling till pågående eller genomförd pen­ ningtvätt eller finansiering av terrorism eller försök till detta, c) En fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett kreditin­ enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv stitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepap­ 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att för­ persföretag eller förvaltningsbolag för fondföretag som är hindra att det finansiella systemet används för penningtvätt auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en annan sek­ och finansiering av terrorism ( ), eller att det tilltänkta förvär­ 1 tor än den som förvärvet gäller. vet kan öka riskerna för sådan verksamhet.

2. Tillsynsmyndigheterna ska utan onödigt dröjsmål förse var­ 2. Tillsynsmyndigheterna får motsätta sig det tilltänkta förvär­ andra med alla väsentliga uppgifter eller andra uppgifter som är vet endast om det finns rimlig anledning att göra detta enligt kri­ väsentliga eller relevanta för bedömningen. Härvid ska tillsyns­ terierna i punkt 1 eller om de uppgifter som lämnats av den myndigheterna inbördes på begäran överlämna alla relevanta tilltänkte förvärvaren är ofullständiga. uppgifter och på eget initiativ överlämna alla väsentliga uppgif­ ter. Eventuella synpunkter eller reservationer från den tillsyns­ myndighet som ansvarar för den tilltänkte förvärvaren ska anges i ett beslut av den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäk­ ringsföretag som förvärvet gäller. 3. Medlemsstaterna får varken införa förhandsvillkor för stor­ leken på förvärvet av aktieägarandel eller tillåta tillsynsmyndighe­ terna att bedöma det tilltänkta förvärvet utifrån marknadens ekonomiska behov. Artikel 61

Försäkrings- och återförsäkringsföretags information till tillsynsmyndigheterna

4. Medlemsstaterna ska se till att en förteckning görs allmänt tillgänglig med de uppgifter som krävs för bedömningen och som måste lämnas till tillsynsmyndigheterna vid den tid för underrät­ telsen som avses i artikel 57.1. Uppgiftskraven ska vara propor­ Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska, då de får kännedom tionella och anpassade till den tilltänkte förvärvarens och det därom, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om tilltänkta förvärvets karaktär. Medlemsstaterna får inte kräva upp­ sådana förvärv eller avyttringar av innehav i företagets kapital gifter som inte är relevanta för bedömningen. som får till följd att dessa innehav överstiger eller understiger något av de gränstal som anges i artiklarna 57 och 58.1–58.7.

5. Utan hinder av artikel 58.1, 58.2 och 58.3 ska en tillsyns­ myndighet, om den har fått underrättelser om två eller flera till­ Försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska också, minst en gång tänkta förvärv eller ökningar av kvalificerade innehav i ett och om året, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag, behandla de till­ om namnen på aktieägare och medlemmar med kvalificerade tänkta förvärvarna på ett icke diskriminerande sätt. innehav samt om storleken på sådana innehav, såsom framgår exempelvis av uppgifter som lämnats vid bolagsstämma med aktieägare och medlemmar eller av uppgifter som redovisats i ( ) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15. enlighet med föreskrifter som gäller för börsnoterade företag. 1

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/41

Artikel 62 Utan att det påverkar fall som omfattas av straffrättslig lagstift­ ning, får ingen konfidentiell information som sådana personer

Kvalificerade innehav: tillsynsmyndigheternas

erhåller i tjänsten röjas till någon person eller myndighet utom i

befogenheter

sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifika­ tion av enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretag. Medlemsstaterna ska, i fall då de personer som avses i artikel 57 utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att vara till förfång Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har försatts i kon­ för en sund och ansvarsfull ledning av ett försäkrings- eller åter­ kurs eller underkastats tvångslikvidation, får dock konfidentiell försäkringsföretag, kräva att tillsynsmyndigheten i hemmedlems­ information, som inte berör tredje part som strävar efter att rädda staten för det företag i vilket ett kvalificerat innehav eftersträvas företaget, röjas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden. eller utökas vidtar lämpliga åtgärder för att få detta förhållande att upphöra. Sådana åtgärder får bland annat bestå i förelägganden, sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt i upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande Artikel 65 aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.

Informationsutbyte mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter

Motsvarande åtgärder ska vidtas i fråga om fysiska eller juridiska personer som underlåter att lämna sådana underrättelser som Vad som sägs i artikel 64 ska inte hindra utbyte av information avses i artikel 57. mellan tillsynsmyndigheter i olika medlemsstater. För sådan infor­ mation ska tystnadsplikt gälla enligt artikel 64. Om ett innehav har förvärvats trots att tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten har motsatt sig förvärvet, ska medlemssta­ terna, oavsett de sanktioner som i övrigt vidtas, föreskriva: Artikel 66

Samarbetsavtal med tredjeland

1. att rösträtterna för sådana innehav inte får utövas, eller

Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal om utbyte av informa­ 2. att avgivna röster får eller ska förklaras ogiltiga. tion med tillsynsmyndigheter i tredjeland eller med myndigheter eller organ i tredjeland enligt definitionen i artikel 68.1 och 68.2 endast om den information som ska lämnas omfattas av garan­ Artikel 63 tier om tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som avses i detta avsnitt. Detta utbyte av information ska vara avsett för Rösträtt dessa myndigheters eller organs utförande av sin tillsynsuppgift.

Vid tillämpningen av detta avsnitt ska hänsyn tas till rösträtter Om den information som ska lämnas av en medlemsstat till ett enligt artiklarna 9 och 10 i direktiv 2004/109/EG samt villkoren tredjeland ursprungligen kommer från en annan medlemsstat får för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det den endast lämnas vidare om uttryckligt medgivande ges från till­ direktivet. synsmyndigheten i den medlemsstaten, och i så fall endast i det syfte för vilket den myndigheten gav sitt medgivande. Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering Artikel 67 av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt

Användning av konfidentiell information

avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för att ingripa i emittentens förvaltning, dels avyttras inom ett år efter Tillsynsmyndigheter, som erhåller konfidentiell information enligt förvärvet. artiklarna 64 eller 65, får använda den endast i tjänsten och där endast för följande ändamål:

A v s n i t t 5 1. För att kontrollera att villkoren för att försäkrings- eller åter­ försäkringsföretag ska få starta verksamhet är uppfyllda och för att underlätta tillsynen över sådan verksamhet, särskilt

T y s t n a d s p l i k t , i n f o r m a t i o n s u t b y t e o c h

med avseende på kontroll av försäkringstekniska avsätt­

f r ä m j a n d e a v e n h e t l i g h e t i t i l l s y n e n

ningar, solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och företagsstyrningssystem.

Artikel 64 2. För att ålägga sanktioner.

Tystnadsplikt

3. Vid förvaltningsrättsligt överklagande av beslut som har fat­ Medlemsstaterna ska föreskriva att samtliga personer som tjänst­ tats av tillsynsmyndigheten. gör hos eller har tjänstgjort hos tillsynsmyndigheter, liksom revi­ sorer eller experter som är verksamma för dessa myndigheters räkning, ska vara bundna av tystnadsplikt. 4. Vid domstolsförfarande enligt detta direktiv.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 4 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 68 Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst följande villkor uppfylls:

Informationsutbyte med andra myndigheter

a) Informationen ska användas för att genomföra den övervak­ ning eller utöva den lagstadgade tillsyn som anges i första 1. Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte utgöra hinder stycket. för något av följande: b) Den information som mottas ska omfattas av kravet på tyst­ nadsplikt enligt artikel 64. a) Utbyte av information mellan flera tillsynsmyndigheter i samma medlemsstat under utövandet av deras c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den tillsynsfunktion. inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till­ synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt b) Utbyte av information, under utövandet av deras tillsyns­ tillstånd. funktion, mellan tillsynsmyndigheter och någon av följande parter i samma medlemsstat: Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra med­ lemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har til­ låtelse att motta information enligt första och andra styckena. i) Myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinsti­ tut och andra finansiella organisationer samt myndighe­ 3. Vad som sägs i artiklarna 64–67 ska inte hindra medlems­ ter med ansvar för tillsyn över finansiella marknader. staterna från att, i syfte att stärka stabiliteten och integriteten i det finansiella systemet, tillåta utbyte av information mellan tillsyns­ myndigheterna och myndigheter eller organ som är ansvariga för ii) Organ som har befattning med försäkrings- eller återför­ att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig säkringsföretags konkurs eller likvidation eller liknande lagstiftning. förfaranden. Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst följande villkor uppfylls: iii) Personer med ansvar för obligatorisk revision av försäk­ ringsföretags, återförsäkringsföretags och andra finan­ a) Informationen ska vara avsedd att användas för att upptäcka siella instituts räkenskaper. och utreda överträdelser enligt första stycket.

b) Den information som tas emot ska omfattas av tystnadsplikt c) Att till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaran­ enligt artikel 64. den eller garantifonder lämna sådan information som är nöd­ vändig för att dessa ska kunna utföra sina uppdrag. c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till­ synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt Sådant informationsutbyte som avses i leden b och c får också ske endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt mellan olika medlemsstater. tillstånd.

Om en medlemsstats myndigheter eller organ som avses i första Den information som dessa myndigheter, organ och personer tar stycket utför sin uppgift att upptäcka och utreda överträdelser emot ska omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 64. med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga förvaltningen, får möjligheten till det informationsutbyte som 2. Artiklarna 64–67 ska inte hindra medlemsstaterna från att avses i första stycket utsträckas till att omfatta dessa personer tillåta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och enligt de villkor som föreskrivs i andra stycket. någon av följande parter: För genomförande av andra stycket c ska de myndigheter eller organ som avses i första stycket till de tillsynsmyndigheter från a) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de organ som har vilka informationen härrör uppge identitet och exakt ansvarsom­ befattning med försäkrings- eller återförsäkringsföretags lik­ råde för de personer som ska få tillgång till denna. vidation, konkurs och liknande förfaranden. 4. Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att motta information enligt punkt 3. b) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de personer som ansvarar för lagstadgad revision av försäkrings- och återför­ säkringsföretags, kreditinstituts, värdepappersföretags och Artikel 69 andra finansiella instituts räkenskaper.

Utlämnande av uppgifter till den centrala förvaltning som ansvarar för den finansiella lagstiftningen

c) Oberoende aktuarier för försäkrings- eller återförsäkringsfö­ retag som utövar lagstadgad tillsyn över dessa företag samt Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte hindra medlemssta­ de organ som har till uppgift att övervaka dessa aktuarier. terna från att, med stöd av bestämmelser i lag, tillåta att viss

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/43

information lämnas ut till andra organ inom deras centrala för­ A v s n i t t 6 valtning som ansvarar för lagstiftning om tillsyn över kreditinsti­ tut, finansiella institut, placeringstjänster och försäkrings- eller återförsäkringsföretag samt till personer som företräder sådana S k y l d i g h e t e r f ö r r e v i s o r e r organ.

Sådant utlämnande får ske endast då det är nödvändigt för utö­ vande av stabilitetskontroll. Medlemsstaterna ska dock föreskriva Artikel 72 att sådan information som har erhållits med stöd av artiklarna 65

Skyldigheter för revisorer

och 68.1, och information som erhållits vid kontroll på plats i enlighet med artikel 32 får röjas endast med uttryckligt samtycke av den tillsynsmyndighet från vilka informationen härrör eller av tillsynsmyndigheten i den medlemsstat i vilken kontrollen på plats 1. Medlemsstaterna ska föreskriva åtminstone att auktorise­ utfördes. rade personer i den mening som avses i rådets åttonde direktiv 84/253/EEG av den 10 april 1984 grundat på artikel 54.3 g i för­ draget, om godkännande av personer som har ansvar för lagstad­ gad revision av räkenskaper ( ), som i ett försäkrings- eller 1 Artikel 70 återförsäkringsföretag utför en lagstadgad revision som avses i Överföring av uppgifter till centralbanker och andra artikel 51 i direktiv 78/660/EEG, artikel 37 i direktiv 83/349/EEG monetära myndigheter eller artikel 31 i direktiv 85/611/EEG eller något annat uppdrag föreskrivet i lag, är skyldiga att omgående rapportera till tillsyns­ myndigheterna alla uppgifter eller beslut rörande detta företag Utan att det påverkar tillämpningen av detta avsnitt får en tillsyns­ som de har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och myndighet överföra uppgifter till följande för att de ska kunna som riskerar att få någon av följande konsekvenser: utföra sina uppgifter:

1. Centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i a) En påtaglig överträdelse av lagar och andra författningar som deras egenskap av monetära myndigheter. reglerar villkoren för auktorisation eller som särskilt reglerar bedrivandet av försäkrings- och återförsäkringsföretags verksamhet. 2. I förekommande fall till andra offentliga myndigheter med uppgift att utöva tillsyn över betalningssystem.

b) Negativ påverkan på försäkrings- eller återförsäkringsföreta­ Sådana myndigheter eller organ får också till tillsynsmyndighe­ gets fortsatta drift. terna vidarebefordra sådana uppgifter som dessa kan behöva enligt artikel 67. Information som tas emot i detta sammanhang ska omfattas av bestämmelserna om tystnadsplikt enligt detta avsnitt. c) Vägran att godkänna räkenskaperna eller framställande av reservationer.

Artikel 71 d) Bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet.

Enhetlighet i tillsynen

1. Medlemsstaterna ska se till att en EU-dimension beaktas på e) Bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet. ett lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas mandat.

2. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna De personer som avses i första stycket ska också rapportera alla vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det uppgifter eller beslut som de får kännedom om vid utförandet av gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av de sitt i första stycket beskrivna uppdrag, rörande ett företag som lagar, förordningar och administrativa krav som antagits i enlig­ genom kontroll har nära förbindelser med det försäkrings- eller het med detta direktiv. För detta ändamål ska medlemsstaterna se återförsäkringsföretag i vilket uppdraget utförs. till att tillsynsmyndigheterna deltar i verksamheten i Ceiops i enlighet med beslut 2009/79/EG och tar vederbörlig hänsyn till Ceiops riktlinjer och rekommendationer i punkt 3 i denna artikel. 2. Det förhållandet att de personer som auktoriserats enligt direktiv 84/253/EEG till tillsynsmyndigheterna i god avsikt röjer 3. Ceiops ska, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bin­ sådana uppgifter eller beslut som avses i punkt 1 ska inte utgöra dande riktlinjer och rekommendationer avseende genomförandet en överträdelse av någon tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag eller av bestämmelserna i detta direktiv och dess genomförandeåtgär­ annan bestämmelse, och ska inte medföra något som helst ansvar der för att förbättra tillsynsmetodernas enhetlighet. Dessutom ska för dessa personer. Ceiops regelbundet, dock minst vartannat år, rapportera till Euro­ paparlamentet, rådet och kommissionen om utvecklingen av till­ synens enhetlighet i gemenskapen. ( ) EGT L 126, 12.5.1984, s. 20. 1

Bilaga 1

L 3 3 5 / 4 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

KAPITEL V Hemmedlemsstaten får föreskriva att försäkringsföretag, inom en tidsperiod som bestäms av den medlemsstaten, ska upphöra med sådan samtidigt bedriven livförsäkrings- och skadeförsäkrings­

Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring

verksamhet som de utövade vid de tidpunkter som anges i första stycket. Artikel 73

Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring

Artikel 74 1. Försäkringsföretag får inte auktoriseras för att bedriva både

Särskild förvaltning av livförsäkring och skadeförsäkring

livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet samtidigt.

2. Genom undantag från punkt 1 får medlemsstaterna före­ 1. Den särskilda förvaltning som avses i artikel 73 ska organi­ skriva att: seras på sådant sätt att livförsäkringsverksamhet hålls avskild från skadeförsäkringsverksamhet. a) Företag som auktoriserats för livförsäkringsverksamhet kan få auktorisation även för skadeförsäkringsverksamhet för sådana risker som anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2. Respektive intressen för liv- och skadeförsäkringstagare får inte åsidosättas, och i synnerhet ska avkastningen av livförsäkring b) Företag som har auktoriserats endast för sådana risker som komma livförsäkringstagarna till godo på samma sätt som om anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 får auktoriseras för försäkringsföretaget endast bedrev verksamhet med livförsäkring. livförsäkringsverksamhet.

Varje verksamhet ska emellertid förvaltas separat i enlighet med 2. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 100 artikel 74. och 128 ska sådana försäkringsföretag som avses i artikel 73.2 och 73.5 beräkna: 3. Medlemsstaterna får föreskriva att de företag som avses i punkt 2 för hela sin verksamhet ska följa de redovisningsregler som gäller för livförsäkringsföretag. I avvaktan på samordning i a) Ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin livförsäkrings- eller detta avseende får medlemsstaterna även i fråga om regler om lik­ livåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företaget i vidation föreskriva att verksamhet som avser sådana risker som fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval av anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 och som bedrivs av den separata redovisning som avses i punkt 6, och dessa företag ska följa de regler som gäller för livförsäkringsverksamhet.

4. När ett skadeförsäkringsföretag har finansiella, affärsmässiga b) ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin skadeförsäkrings- eller eller administrativa kopplingar till ett livförsäkringsföretag, ska skadeåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företa­ tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaterna säkerställa att get i fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval berörda företags redovisning inte förlorar i tydlighet genom avtal av den separata redovisning som avses i punkt 6. mellan företagen eller genom någon åtgärd som skulle kunna påverka fördelningen av kostnader och intäkter. 3. Försäkringsföretag som avses i artikel 73.2 och 73.5 ska 5. Företag som vid följande tidpunkter samtidigt bedrev både minst täcka följande med ett lika stort belopp bestående av med­ livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet som omfattas av räkningsbara poster i primärkapitalet: detta direktiv får fortsätta att bedriva dessa verksamheter samti­ digt, under förutsättning att det för varje verksamhetsform upp­ rättas en särskild förvaltning i enlighet med artikel 74. a) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras liv- och livåterförsäkringsverksamhet. a) 1 januari 1981 vad gäller företag som har auktoriserats i Grekland. b) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras skade- och b) 1 januari 1986 vad gäller företag som har auktoriserats i Spa­ skadeåterförsäkringsverksamhet. nien eller Portugal.

c) 1 januari 1995 vad gäller företag som har auktoriserats i Öst­ De finansiella minimikrav som avses i första stycket, som hänför errike, Finland eller Sverige. sig till livförsäkringsverksamheten och skadeförsäkringsverksam­ heten, får inte belasta den andra verksamheten. d) 1 maj 2004 vad gäller företag som har auktoriserats i Tjeck­ ien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien. 4. Så länge de finansiella minimikrav som avses i punkt 3 är uppfyllda får företaget, förutsatt att tillsynsmyndigheten är infor­ e) 1 januari 2007 vad gäller företag som auktoriserats i Bulga­ merad härom, utnyttja de öppet redovisade medräkningsbara pos­ rien och Rumänien. terna i kapitalbasen som vid tillfället är tillgängliga för den ena eller andra verksamheten för att täcka det solvenskapitalkrav som f) 15 mars 1979 vad gäller övriga företag. avses i artikel 100.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/45

5. Tillsynsmyndigheterna ska granska resultaten av både liv- b) Skulder ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna och skadeförsäkringsverksamheten för att se till att kraven i punk­ överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga par­ terna 1–4 uppfylls. ter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs.

6. Räkenskaper ska föras som separat utvisar hur resultaten för Vid värdering av skulder enligt led b får ingen anpassning göras livförsäkring och skadeförsäkring uppnåtts. Alla intäkter, särskilt för att ta hänsyn till försäkrings- eller återförsäkringsföretagets premier, inbetalningar från återförsäkrare och avkastning av pla­ egen kreditvärdighet. ceringar, och alla kostnader, särskilt försäkringsersättningar, för­ stärkning av försäkringstekniska avsättningar, återförsäkringspremier och driftskostnader för försäkringsverk­ 2. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ange samheten, ska särredovisas med hänsyn till deras ursprung. Pos­ vilka metoder och antaganden som ska användas vid värderingen ter som hänför sig till båda verksamheterna ska redovisas enligt av tillgångar och skulder enligt punkt 1. de fördelningsprinciper som godkänts av tillsynsmyndigheten. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det Försäkringsföretagen ska på grundval av sin redovisning utarbeta föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. en särredovisning med specifikation enligt artikel 98.4 av de med­ räkningsbara poster i primärkapitalet som täcker vart och ett av de teoretiska minimikapitalkrav som avses i punkt 2. A v s n i t t 2

7. Om värdet av de medräkningsbara posterna i primärkapi­

B e s t ä m m e l s e r o m f ö r s ä k r i n g s t e k n i s k a

talet för någon av verksamheterna är otillräckligt för att täcka de

a v s ä t t n i n g a r

finansiella minimikrav som avses i punkt 3 första stycket, ska till­ synsmyndigheterna med avseende på den verksamhetsform det gäller vidta de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv, oavsett resultatet av den andra verksamheten. Artikel 76

Allmänna bestämmelser

Med undantag från bestämmelserna i punkt 3 andra stycket, får bland dessa åtgärder ingå medgivande av överföring av öppet 1. Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk­ redovisade medräkningsbara poster i primärkapitalet från den ena ringsföretag bestämmer försäkringstekniska avsättningar i fråga verksamhetsformen till den andra. om alla sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser mot försäkrings- och förmånstagare enligt försäkrings- eller återförsäkringsavtal.

KAPITEL VI 2. Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska mot­ svara det aktuella belopp som försäkrings- och återförsäkringsfö­ retag skulle vara tvungna att betala om de omedelbart skulle föra

Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder,

över sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser till ett annat

försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas,

försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och placeringsregler

3. Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska utnyttja och vara förenlig med information från de finansiella A v s n i t t 1 marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om teckningsris­ ker (överensstämmelse med marknaden).

V ä r d e r i n g a v t i l l g å n g a r o c h s k u l d e r

4. De försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas på ett ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt sätt.

Artikel 75 5. Med beaktande av principerna i punkterna 2, 3 och 4, och med hänsyn till principerna i artikel 75.1 ska beräkningen av de

Värdering av tillgångar och skulder

försäkringstekniska avsättningarna genomföras i enlighet med artiklarna 77–82 och 86. 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför­ säkringsföretag, om inte annat anges, värderar tillgångar och skul­ der enligt följande principer: Artikel 77

Beräkning av försäkringstekniska avsättningar

a) Tillgångar ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som 1. Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara är oberoende av varandra och har ett intresse av att transak­ lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal enligt tionen genomförs. punkterna 2 och 3.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 4 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Bästa skattningen ska motsvara det sannolikhetsvägda Den cost-of-capital-ränta som tillämpas ska vara lika med den genomsnittet för de framtida kassaflödena med beaktande av ytterligare ränta, utöver den riskfria räntesatsen, som ett pengarnas tidsvärde (det förväntade nuvärdet av de framtida kas­ försäkrings- eller återförsäkringsföretag skulle ådra sig genom att saflödena) med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta hålla ett så stort belopp av medräkningsbara kapitalbas enligt durationer. avsnitt 3 som är lika med solvenskapitalkravet, vilket är nödvän­ digt för att uppfylla försäkrings- och återförsäkringsförpliktel­ serna under förpliktelsernas ansvars- och avvecklingstid.

Beräkningen av bästa skattningen ska bygga på aktuell och tro­ värdig information och realistiska antaganden och utföras med lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och Artikel 78 statistiska metoder.

Övriga faktorer som ska beaktas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna

Den kassaflödesprognos som används vid beräkningen av bästa Utöver vad som sägs i artikel 77 ska försäkrings- och återförsäk­ skattning ska beakta alla in- och utflöden av likvida medel som ringsföretag beakta följande när de beräknar de försäkringstek­ krävs för att reglera försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser niska avsättningarna: under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.

1. Alla kostnader för att uppfylla försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna. Bästa skattningen ska beräknas brutto, utan avdrag för belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialfö­ retag. Dessa belopp ska beräknas separat i enlighet med artikel 81. 2. Inflationen, bland annat avseende driftskostnader och försäkringsersättningar.

3. Riskmarginalen ska vara tillräcklig för att säkerställa att vär­ 3. Alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberät­ det av de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp tigade, bland annat framtida återbäring, som försäkrings- och som försäkrings- och återförsäkringsföretag kan förväntas kräva återförsäkringsföretag förväntar sig att de kommer att utbe­ för att ta över och uppfylla försäkrings- och tala, oavsett om de är garanterade genom avtal eller ej, såvida återförsäkringsförpliktelserna. ersättningarna inte omfattas av artikel 91.2.

4. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska värdera bästa Artikel 79 skattningen och riskmarginalen separat.

Värdering av finansiella garantier och avtalade optioner som ingår i försäkrings- och återförsäkringsavtal

Om de framtida kassaflödena i samband med försäkrings- eller Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska återförsäkringsförpliktelser kan efterbildas på ett säkert sätt med försäkrings- och återförsäkringsföretag ta hänsyn till värdet av hjälp av finansiella instrument för vilka ett pålitligt marknads­ finansiella garantier och eventuella optioner som erbjuds inom värde är tillgängligt, ska värdet av de försäkringstekniska avsätt­ försäkrings- och återförsäkringskontrakt. ningar som avser dessa framtida kassaflöden fastställas på grundval av marknadsvärdet av dessa finansiella instrument. I sådana fall ska det inte krävas separata beräkningar av bästa skatt­ Alla antaganden som försäkrings- och återförsäkringsföretag gör ning och riskmarginal. beträffande sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att utnyttja avtalade optioner, däribland uppehåll i premiebetalning­ arna och återköp, ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information. Antagandena ska, explicit eller implicit, 5. Om försäkrings- och återförsäkringsföretag värderar bästa beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finansiella skattning och riskmarginal separat, ska riskmarginalen beräknas och andra förhållanden kan få för utnyttjandet av sådana optioner. genom att bestämma kostnaden för att hålla ett så stort belopp av medräkningsbar kapitalbas som motsvarar solvenskapitalkravet för att kunna täcka försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna under deras återstående ansvars- och avvecklingstid. Artikel 80

Fördelning

Den räntesats som används vid fastställandet av kostnaden för att Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fördela sina hålla denna medräkningsbara kapitalbas (cost-of-capital- försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser på homogena risk­ räntesatsen), ska vara densamma för alla försäkrings- och återför­ grupper, åtminstone efter klasser, när de beräknar sina försäk­ säkringsföretag och ska ses över regelbundet. ringstekniska avsättningar.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/47

Artikel 81 Artikel 84

Medel som kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och Lämpligheten av nivån på de försäkringstekniska från specialföretag avsättningarna

Om tillsynsmyndigheterna begär detta, ska försäkrings- och åter­ Försäkrings- och återförsäkringsföretags beräkning av belopp som försäkringsföretag visa att nivån på deras försäkringstekniska kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag avsättningar är lämplig samt att de metoder som används är til­ ska stå i överensstämmelse med artiklarna 76–80. lämpliga och relevanta och att underliggande statistiska data som används är adekvata.

Vid beräkningen av de belopp som kan återkrävas enligt återför­ säkringsavtal och från specialföretag ska försäkrings- och återför­ säkringsföretagen beakta tidsskillnaden mellan återkraven och de Artikel 85 direkta utbetalningarna.

Ökning av de försäkringstekniska avsättningarna

Resultatet av denna beräkning ska anpassas för att ta hänsyn till Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags beräkning av de förväntade förluster till följd av motpartsfallissemang Denna försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i artik­ anpassning ska bygga på en bedömning av sannolikheten för larna 76–83, får tillsynsmyndigheterna kräva att det ska öka motpartsfallissemang och den genomsnittliga förlust som detta dessas belopp så att det motsvarar en nivå som fastställts enligt orsakar (förlustandelen vid fallissemang – ”loss-given-default, dessa artiklar. LGD”).

Artikel 86 Artikel 82 Genomförandeåtgärder

Datakvalitet och tillämpning av approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder, för de försäkringstekniska

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa

avsättningarna

följande:

Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö­ a) Försäkringsmatematiska och statistiska metoder för att retag har upprättat interna processer och metoder för att säker­ beräkna bästa skattning enligt artikel 77.2. ställa att de uppgifter som används vid beräkningen av deras försäkringstekniska avsättningar är lämpliga, fullständiga och riktiga. b) De riskfria räntesatser för relevanta durationer som ska användas vid beräkningen av bästa skattning enligt artikel 77.2. Om försäkrings- och återförsäkringsföretag, under specifika omständigheter, inte har tillräckliga data av tillfredsställande kva­ litet för att kunna tillämpa en tillförlitlig försäkringsmatematisk c) De omständigheter under vilka de försäkringstekniska avsätt­ metod på någon viss grupp eller undergrupp av sina försäkrings- ningarna ska beräknas som en helhet respektive som summa och återförsäkringsförpliktelser eller på belopp som kan återkrä­ av en bästa skattning och en riskmarginal och de metoder vas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag får lämpliga som ska användas då de försäkringstekniska avsättningarna approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder, beräknas som en helhet. användas för beräkning av bästa skattningar.

d) De metoder och antaganden som ska användas vid beräk­ ningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av det Artikel 83 belopp av medräkningsbara kapitalbasmedel som krävs för att säkra försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser och Jämförelse med gjorda erfarenheter kalibreringen av kapitalkostnadstillägget.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat proces­ e) De klasser på vilka försäkrings- och återförsäkringsförpliktel­ ser och metoder för att säkerställa att bästa skattningar och de ser ska fördelas för beräkningen av de försäkringstekniska antaganden som dessa bygger på regelbundet jämförs med gjorda avsättningarna. erfarenheter.

f) De standarder som ska uppfyllas i fråga om lämpligheten, Om en sådan jämförelse visar på en systematisk avvikelse mellan fullständigheten och riktigheten av data som används vid erfarenheter och ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna och de beräknade bästa skattningar, ska företaget i fråga göra lämpliga specifika omständigheter under vilka det vore lämpligt att anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som använda lämpliga approximationer, inklusive individuella används och/eller av de antaganden som görs. beräkningsmetoder för beräkning av bästa skattningen.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 4 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

g) De metoder som ska användas vid beräkningen av den Tilläggskapitalet får omfatta följande poster, förutsatt att de inte anpassning med hänsyn till risken för motpartsfallissemang ingår som poster i primärkapitalet: som avses i artikel 81 och som är avsedd att täcka förvän­ tade förluster till följd av sådant fallissemang. a) Ej inbetalt aktiekapital eller garantikapital som inte infordrats.

h) I nödvändig utsträckning, förenklade metoder och tekniker för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna för att b) Bankkreditiv och garantier. se till att de försäkringsmatematiska och statistiska metoder som avses i leden a och d står i proportion till arten, omfatt­ ningen och komplexiteten av de risker som försäkrings- och c) Andra rättsligt bindande åtaganden som gjorts till återförsäkringsföretagen tar på sig, inbegripet captivebolag försäkrings- eller återförsäkringsföretaget. för försäkring eller återförsäkring.

I fråga om ömsesidiga associationer eller liknande företag med Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta uttaxeringsrätt får tilläggskapitalet också omfatta framtida ford­ direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det ringar som associationen kan ha på sina medlemmar efter ett föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. beslut om infordran av ytterligare betalningar från medlemmar under den följande tolvmånadersperioden.

A v s n i t t 3 2. När en post i tilläggskapitalet har betalats in eller infordrats ska den behandlas som en tillgång och inte längre ingå bland pos­ K a p i t a l b a s terna i tilläggskapitalet.

U n d e r a v s n i t t 1 Artikel 90

Tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapitalet

F a s t s t ä l l a n d e a v k a p i t a l b a s m e d e l

1. Tillsynsmyndigheten ska förhandsgodkänna värdet av pos­ terna i tilläggskapitalet som ska beaktas vid fastställandet av Artikel 87 kapitalbasen.

Kapitalbas

2. Det belopp som tillerkänns varje post i tilläggskapitalet ska Kapitalbasen ska omfatta summan av primärkapitalet enligt arti­ återspegla postens förlusttäckningsförmåga och bygga på akt­ kel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89. samma och realistiska antaganden. När en post i tilläggskapitalet har ett bestämt nominellt värde ska beloppet för denna post vara detta nominella värde, när detta motsvarar postens förlusttäckningsegenskaper. Artikel 88

Primärkapital

3. Tillsynsmyndigheterna ska godkänna något av följande:

Primärkapitalet ska bestå av följande poster: a) Ett monetärt belopp för varje post i tilläggskapitalet.

1. Den positiva skillnaden mellan tillgångarna och skulderna, värderad enligt artikel 75 och avsnitt 2. b) En metod för att fastställa beloppet för varje post i tilläggs­ kapitalet, varvid tillsynsmyndighetens godkännande av belopp som fastställts med denna metod ska ges för en sär­ 2. Efterställda skulder. skilt angiven tidsperiod.

Den positiva skillnaden som avses i punkt 1 ska minskas med beloppet av värdet på innehav av egna aktier som innehas av 4. För varje post i tilläggskapitalet ska tillsynsmyndigheterna försäkrings- eller återförsäkringsföretaget. grunda sitt godkännande på en bedömning av följande:

a) De berörda motparternas status i fråga om förmåga och vilja Artikel 89 att betala.

Tilläggskapital

b) Möjligheterna att återkräva medlen med beaktande av pos­ 1. Tilläggskapitalet ska bestå av poster utöver dem som ingår i tens rättsliga form och varje villkor som skulle kunna hindra primärkapitalet och som krävas in för att täcka förluster. posten från att inbetalas eller infordras.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/49

c) All information om resultatet av tidigare infordringar som U n d e r a v s n i t t 2 försäkrings- eller återförsäkringsföretaget som har gjorts av sådant tilläggskapital, i den utsträckning informationen för att bedöma förväntade resultat av framtida infordringar är K l a s s i f i c e r i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l tillförlitlig.

Artikel 93 Artikel 91 Egenskaper och särdrag som beaktas vid nivåindelningen

av poster i kapitalbasen Överskottsmedel

1. Posterna i kapitalbasen ska delas upp på tre nivåer. Klassi­ 1. Vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till för­ ficeringen av dessa poster ska vara beroende av om de är primär­ säkringstagare och andra ersättningsberättigade ska anses som kapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning de uppfyller överskottsmedel. följande egenskaper:

2. Om nationell lagstiftning medger detta ska överskottsme­ a) Posten är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att i del inte betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i sin helhet förlustabsorbera, såväl i den löpande verksamhe­ den utsträckning de uppfyller kriterierna i artikel 94.1. ten som vid likvidation (permanent tillgänglighet).

b) Vid likvidation är postens hela beloppet tillgängligt för att Artikel 92 täcka förluster och posten får inte återbetalas till innehava­ ren förrän alla andra förpliktelser, däribland försäkrings- och

Genomförandeåtgärder

återförsäkringsförpliktelser gentemot försäkringstagare och ersättningsberättigade enligt försäkrings- och återförsäkrings­ avtal, har uppfyllts (efterställdhet). 1. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när­ mare ange följande: 2. Vid bedömningen av i vilken omfattning kapitalbasposterna uppfyller kriterierna i punkt 1 a och b för närvarande och i fram­ a) Kriterierna för tillsynsmyndigheternas godkännande enligt tiden, ska man vederbörligen överväga postens varaktighet, sär­ artikel 90. skilt om posten är daterad eller inte. Om en kapitalbaspost är daterad ska postens relativa varaktighet jämfört med varaktighe­ ten för företagets försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser b) Behandlingen av ägarintressen enligt artikel 212.2 tredje övervägas (tillräcklig varaktighet). stycket, i finansiella institut och kreditinstitut avseende fast­ ställandet av kapitalbasen. Dessutom ska följande kriterier beaktas:

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det a) Om posten är fri från krav på eller incitament till att lösa in föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. det nominella beloppet (frånvaro av incitament att lösa in).

b) Om posten är fri från obligatoriska fasta kostnader (frånvaro 2. De ägarintressen i finansiella institut och kreditinstitut som av obligatoriska fasta kostnader). avses i punkt 1 b ska omfatta följande:

c) Om posten är fri från belastningar (frånvaro av belastningar). a) Ägarintressen som försäkrings- och återförsäkringsföretag har i

Artikel 94 i) kreditinstitut och finansiella institut i den mening som

Huvudkriterier för uppdelning på nivåer

avses i artikel 4.1 och 4.5 i direktiv 2006/48/EG,

1. Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande ii) värdepappersföretag i den mening som avses i arti­ nivå 1 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti­ kel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG. kel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som fastställts i artikel 93.2.

b) Fordringar med efterställd rätt till betalning och sådana instrument som avses i artiklarna 63 och 64.3 i direktiv 2. Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande 2006/48/EG, som försäkrings- och återförsäkringsföretag nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti­ innehar i sådana enheter som anges i led a i den här punkten, kel 93.1 b, med beaktande av de kriterier som fastställts i i vilka de har ett ägarintresse. artikel 93.2.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 5 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Poster i tilläggskapitalet ska klassificeras som tillhörande nivå 2 Artikel 97 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i artikel 93.1

Genomförandeåtgärder

a och b, med beaktande av de kriterier som anges i artikel 93.2.

1. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fast­ 3. Varje post i primärkapitalet och i tilläggskapitalet som inte ställa följande: omfattas av punkterna 1 och 2 ska klassificeras som tillhörande nivå 3. a) En förteckning över kapitalbasposter, inklusive dem som avses i artikel 96, som bedöms uppfylla kriterierna i arti­ kel 94 med en fullständig redovisning för varje post av de Artikel 95 egenskaper som har legat till grund för klassificeringen.

Klassificering av kapitalbasposter

b) De metoder som tillsynsmyndigheterna ska tillämpa vid god­ kännandeförfarandet för bedömningar och klassificeringar av Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö­ poster som ingår i de egna medlen och som inte ingår i den retag klassificerar sina kapitalbasposter enligt kriterierna i förteckning som avses i led a. artikel 94.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta I tillämpliga fall ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i arti­ föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. kel 97.1 a.

2. Kommissionen ska regelbundet se över och vid behov upp­ Om en post i kapitalbasen inte finns upptagen i denna förteck­ datera den förteckning som avses i punkt 1 a med hänsyn till ning ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedöma och marknadsutvecklingen. klassificera den i enlighet med första stycket. Sådana klassifice­ ringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten.

U n d e r a v s n i t t 3

Artikel 96

K r a v f ö r m e d r ä k n i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l

Klassificering av kapitalbasposter som är specifika för försäkringsföretag

Artikel 98 Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 95 och 97.1 a Krav och gränsvärden för nivåerna 1, 2 och 3 ska vid tillämpningen av detta direktiv följande klassificeringar gälla: 1. I fråga om efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska föl­ jande kvantitativa gränsvärden gälla för de medräkningsbara 1. Överskottsmedel enligt artikel 91.2 ska klassificeras som till­ beloppen av posterna på nivå 2 och 3. Dessa gränsvärden ska vara hörande nivå 1. sådana att minst följande villkor uppfylls:

2. Bankkreditiv och garantier som förvaras som säkerhet för a) Andelen nivå-1-kapital inom den medräkningsbara kapital­ försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och basen är mer än en tredjedel av dess totala medräkningsbara är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt kapitalbasmedel. direktiv 2006/48/EG ska klassificeras som tillhörande nivå 2. b) Det medräkningsbara nivå-3-kapitalet är mindre än en tred­ jedel av de totala medräkningsbara kapitalbasmedlen. 3. Varje framtida fordring som fartygsägares ömsesidiga asso­ ciationer eller liknande företag med uttaxeringsrätt variabla bidrag, vilka endast försäkrar risker inom klasserna 6, 12 2. När det gäller efterlevnaden av minimikapitalkravet ska och 17 i del A i bilaga I, kan ställa på sina medlemmar efter kvantitativa gränsvärden gälla för beloppet för de poster i primär­ en infordran av ytterligare bidrag under de kommande tolv kapitalet som är klassificerade som tillhörande nivå 2 och som månaderna ska klassificeras som tillhörande nivå 2. kan medräknas för att täcka minimikapitalkravet. Dessa gränsvär­ den ska vara sådana att de minst garanterar att andelen nivå-1kapital inom den medräkningsbara primärkapitalet är större än I enlighet med artikel 94.2 andra stycket ska eventuella framtida hälften av det totala beloppet av det medräkningsbara fordringar som ömsesidiga associationer eller liknande företag primärkapitalet. med variabla bidrag kan ställa på sina medlemmar genom en infordran av ytterligare bidrag inom de närmaste tolv månaderna, och som inte faller under första stycket led 3, klassificeras som till­ 3. Det medräkningsbara beloppet för de kapitalbasmedel som hörande nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som ska täcka solvenskapitalkravet enligt artikel 100 ska vara lika med anges i artikel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som summan av beloppen för nivå 1-kapitalet och de medräknings­ anges i artikel 93.2. bara delarna av nivå 2 och nivå 3.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/51

4. Det medräkningsbara belopp av primärkapitalet som ska 3. Solvenskapitalkravet ska kalibreras så att det säkerställs att täcka minimikapitalkravet enligt artikel 128 ska vara lika med alla kvantifierbara risker som försäkrings- eller återförsäkringsfö­ summan av beloppet för nivå 1-kapitalet och det medräknings­ retaget är exponerat för beaktas. Det ska täcka pågående verksam­ bara beloppet av de poster i primärkapitalet som klassificerats het samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de som tillhörande nivå 2. följande tolv månaderna. Det ska enbart täcka ej förväntade för­ luster i den pågående verksamheten.

Artikel 99 Det ska motsvara värdet av percentilen Value-at-Risk för kapital­ Genomförandeåtgärder basen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som mot­ svarar konfidensnivån 99,5 % för en ettårsperiod. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa följande: 4. Solvenskapitalkravet ska täcka minst följande risker:

a) De kvantitativa gränsvärden som avses i artikel 98.1 a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring. och 98.2.

b) De justeringar som bör göras för att återspegla den bristande b) Teckningsrisk vid livförsäkring. möjligheten att överföra de kapitalbasposter som enbart kan användas för att täcka förluster som uppstår från ett särskilt c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring. skuldsegment eller från särskilda risker (separata fonder).

d) Marknadsrisk. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. e) Kreditrisk.

A v s n i t t 4 f) Operativ risk.

Den operativa risk som avses i första stycket f ska omfatta rätts­

S o l v e n s k a p i t a l k r a v

liga risker men inte risker till följd av strategiska beslut och renommérisker.

U n d e r a v s n i t t 1 5. Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkringsoch återförsäkringsföretagen beakta effekterna av riskreducerings­

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t

tekniker, förutsatt att vederbörlig hänsyn tas till kreditrisken och

m e d t i l l ä m p n i n g a v s t a n d a r d f o r m e l n e l l e r e n

i n t e r n m o d e l l andra risker i samband med användningen av sådana tekniker vid fastställandet av solvenskapitalkravet.

Artikel 100 Artikel 102

Allmänna bestämmelser Återkommande beräkningar

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö­ retagen har medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker 1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna sol­ solvenskapitalkravet. venskapitalkravet minst en gång per år och rapportera resultaten av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna. Solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt standardfor­ meln i underavsnitt 2 eller med en intern modell enligt Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha medräkningsbara underavsnitt 3. kapitalbasmedel som täcker det senast rapporterade solvenskapitalkravet.

Artikel 101 Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fortlöpande övervaka

Beräkning av solvenskapitalkravet

beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och solvenskapitalkravet. 1. Solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet med punkterna 2–5: Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avvi­ ker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senast 2. Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att rapporterade solvenskapitalkravet, ska företaget i fråga utan dröjs­ företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet, enligt mål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav och rapportera detta till fortlevnadsprincipen. tillsynsmyndigheterna.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 5 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Om det finns grundad anledning att anta att ett försäkrings- I tillämpliga fall ska diversifieringseffekter beaktas vid utform­ eller återförsäkringsföretags riskprofil förändrats väsentligt sedan ningen av varje riskmodul. dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet, får tillsynsmyndigheterna kräva att företaget i fråga gör en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet. 5. Samma utformning och specifikationer ska användas för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag, såväl i fråga om det primära solvenskapitalkravet som när det gäller förenklade beräk­ U n d e r a v s n i t t 2 ningar enligt artikel 109.

S t a n d a r d f o r m e l f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t

6. Beträffande katastrofrisker får geografiska specifikationer i tillämpliga fall användas vid beräkningen av teckningsriskmodu­ ler i samband med livförsäkring, skadeförsäkring och Artikel 103 sjukförsäkring.

Standardformelns struktur

7. Förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande får Solvenskapitalkravet, beräknat enligt standardformeln, ska vara försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller utform­ lika med summan av följande: ningen av standardformeln ersätta en undergrupp av dess para­ metrar med parametrar som är specifika för företaget i fråga när a) Det primära solvenskapitalkravet enligt artikel 104. de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäk­ ring och sjukförsäkring. b) Kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107.

Dessa parametrar ska kalibreras med stöd av interna uppgifter c) Justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäk­ från företaget i fråga eller av uppgifter som är omedelbart rele­ ringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter enligt vanta för sådana transaktioner som företaget genomför med artikel 108. användning av standardformler.

Artikel 104 När tillsynsmyndigheterna beviljar godkännande ska de kontrol­ lera att de använda uppgifterna är fullständiga, exakta och

Utformningen av det grundläggande solvenskapitalkravet

lämpliga.

1. Det grundläggande solvenskapitalkravet ska omfatta enskilda riskmoduler, aggregerade enligt punkt 1 i bilaga IV. Artikel 105

Minst följande riskmoduler ska ingå: Beräkning av det primära solvenskapitalkravet

a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring. 1. Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet med punkterna 2–6: b) Teckningsrisk vid livförsäkring.

c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring. 2. Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris­ kerna med skadeförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av d) Marknadsrisk. verksamheten.

e) Motpartsrisk. Den ska beakta osäkerheten hos försäkrings- och återförsäkrings­ företagens resultat när det gäller de befintliga försäkrings- och 2. Vid tillämpningen av punkt 1 a, b och c ska försäkringsåterförsäkringsförpliktelserna samt sådana nya åtaganden som eller återförsäkringstransaktionerna tilldelas den teckningsriskmo­ förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna. dul som bäst motsvarar de underliggande riskernas tekniska karaktär.

Den ska beräknas, i enlighet med punkt 2 i bilaga IV, som en 3. Genom tillämpning av korrelationskoefficienterna för kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper: aggregeringen av de riskmoduler som avses i punkt 1 och kali­ brering av kapitalkraven för varje riskmodul erhålls ett övergri­ pande solvenskapitalkrav som överensstämmer med principerna a) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av i artikel 101. försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk­ ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel­ 4. Var och en av de riskmoduler som avses i punkt 1 ska kali­ serna som i tidpunkter och belopp för breras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk med konfidensni­ skadeförsäkringsersättningarna (premie- och reservrisker vån 99,5 % för en ettårsperiod. inom skadeförsäkring).

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/53

b) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för­ 4. Modulen för teckningsrisk vid sjukförsäkring ska ge uttryck säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i för risken vid tecknande av sjukförsäkringsförpliktelser, obero­ prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om ende av om sjukförsäkring tekniskt sett fungerar på liknande sätt extrema eller exceptionella händelser (katastrofrisker inom som livförsäkring, till följd av såväl de risker som täcks som de skadeförsäkring). processer som används i verksamheten.

Den ska täcka minst följande risker: 3. Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris­ kerna med livförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­ verksamheten. derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkringsoch återförsäkringsavtal. Den ska beräknas enligt punkt 3 i bilaga IV som en kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper: b) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk­ ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel­ a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­ serna som i tidpunkter och belopp för derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad skadeförsäkringsersättningarna vid den tid då de volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om ökad dödlighet tillhandahålls. leder till att försäkringsskuldernas värde ökar (dödsfallsrisken). c) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för­ säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om utbrott b) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­ av större epidemier och onormal ackumulering av risker derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad under sådana extrema förhållanden. volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om minskad dödlighet leder till att försäkringsskuldernas värde ökar (livsfallsrisken).

5. Marknadsriskmodulen ska avspegla risker till följd av nivå­ erna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella c) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­ instrument som påverkar värdet av företagets tillgångar och skul­ derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad der. Den ska korrekt avspegla bristande matchning mellan till­ volatilitetsgrad beträffande invaliditet, insjuknande och till­ gångar och skulder, särskilt i fråga om deras duration. frisknande (invaliditets- och sjukrisk).

Det ska beräknas enligt punkt 4 i bilaga IV som en kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper: d) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­ derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkringsa) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­ och återförsäkringsavtal (driftkostnadsrisk vid livförsäkring). siella instrument för ändringar i de durationsberoende ränte­ satserna eller deras volatilitet (ränterisk).

e) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­ derna till följd av ändrade nivåer och trender beträffande b) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­ omprövningar av skadelivräntor på grund av ändrade rätts­ siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri­ liga förhållanden eller ändrad hälsostatus hos de försäkrade serna för aktier eller dessas volatilitet (aktiekursrisk). (omprövningsrisk).

c) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­ siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri­ f) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­ serna för fastigheter eller dessas volatilitet (fastighetsrisk). derna till följd av ändrade nivåer eller ändrad volatilitetsgrad beträffande uppehåll i premiebetalningarna, upphörande, för­ nyelse och återköp (annullationsrisk). d) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­ siella instrument för kreditspreaden över den riskfria räntan (spreadrisk). g) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för­ säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om e) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­ extrema eller onormala händelser (katastrofrisker inom siella instrument för ändringar av nivåerna på valutakurserna livförsäkring). eller dessas volatilitet (valutarisk).

Bilaga 1

L 3 3 5 / 5 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

f) Ytterligare risker för ett försäkrings- eller återförsäkringsfö­ 2. I fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för retag som härrör antingen från bristande diversifiering av till­ placeringsrisken ska man vid beräkningen av kapitalkravet för gångsportföljen eller stor exponering för fallissemangsrisken operativ risk ta hänsyn till de årliga driftskostnaderna för dessa för en enda emittent eller en grupp av emittenter med inbör­ försäkringsförpliktelser. des anknytning (marknadsriskkoncentrationer).

3. I fråga om andra försäkrings- och återförsäkringstransaktio­ 6. Motpartsriskmodulen ska ge uttryck för möjligheten av för­ ner än de som avses i punkt 2 ska man vid beräkningen av kapi­ luster till följd av oväntat fallissemang eller försämrad kreditvär­ talkravet för operativ risk ta hänsyn till transaktionernas volym, dighet som rör försäkrings- och återförsäkringsföretags motparter uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar för och gäldenärer under en följande tolvmånadersperiod. Motparts­ dessa försäkrings- och återförsäkringstransaktioner. I sådana fall riskmodulen ska täcka riskreducerande avtal som återförsäkrings­ ska kapitalkravet för operativ risk inte överstiga 30 % av det pri­ arrangemang, värdepapperiseringar och derivat samt fordringar mära solvenskapitalkravet för försäkrings- och på förmedlare och varje annan kreditexponering som inte omfat­ återförsäkringsriskerna. tas av undergruppen för spreadrisk. Den ska ta vederbörlig hän­ syn till säkerheter eller andra värdepapper som innehas av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller för dess räkning, och de risker som är förknippade därmed. Artikel 108

Justering för förlusttäckningskapacitet hos

Motpartsriskmodulen ska för varje motpart beakta det berörda försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter försäkrings- eller återförsäkringsföretagets samlade riskexpone­ ring för motparten i fråga, oberoende av den rättsliga formen av motpartens avtalsmässiga förpliktelser gentemot företaget. Den justering som avses i artikel 103 c för förlusttäckningskapa­ citet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter ska visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsätt­ Artikel 106 ningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda.

Beräkning av undergruppen aktiekursrisk: en mekanism för symmetrisk justering

Denna justering ska ta hänsyn till den riskreducerande effekt som kan erhållas genom framtida diskretionära förmåner i försäkrings­ 1. Undergruppen aktiekursrisk som beräknas enligt standard­ avtal i den utsträckning som försäkrings- och återförsäkringsfö­ formeln ska innehålla en symmetrisk justering av det kapitalkrav retagen kan visa att en minskning av förmåner kan användas för för aktier som används för att täcka risker som uppstår genom att täcka oförutsedda förluster då dessa uppstår. Den riskreduce­ nivåändringar i aktiepriserna. ring som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner får inte vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner.

2. Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra­ vet för aktier, kalibrerat enligt artikel 104.4, och som täcker ris­ ker som uppstår genom nivåändringar i aktiepriserna ska baseras Vid tillämpningen av andra stycket ska värdet av framtida diskre­ på en funktion av den nuvarande nivån på ett lämpligt aktieindex tionära förmåner under ogynnsamma omständigheter jämföras och en vägd genomsnittsnivå för detta index. Det vägda genom­ med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena snittet ska beräknas under en tillräcklig tidsperiod, som ska vara för beräkningen av bästa skattning. densamma för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.

3. Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra­ Artikel 109 vet för aktier, och som täcker risker som uppstår genom nivåänd­ ringar i aktiepriserna får inte leda till användning av ett kapitalkrav Förenklingar av standardformeln för aktier som understiger eller överstiger standardkapitalkravet för aktier med mer än tio procent.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en förenklad beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en risk­ modul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen Artikel 107 och komplexiteten av de risker de står inför och det vore opro­ portionerligt att kräva att alla försäkrings- och återförsäkringsfö­

Kapitalkrav för operativ risk

retag ska tillämpa standardberäkningen.

1. Kapitalkravet för operativ risk ska avspegla de operativa ris­ ker som inte redan beaktats inom de riskmoduler som avses i arti­ Förenklade beräkningar ska kalibreras i enlighet med kel 104. Kravet ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3. artikel 101.3.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/55

Artikel 110 g) Metoder och parametrar för bedömningen av kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107, inklusive den procentsats

Betydande avvikelser från de antaganden som ligger till

som avses i artikel 107.3.

grund för beräkning enligt standardformeln

När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet h) De metoder och justeringar som ska användas för att åter­ med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda spegla försäkrings- och återförsäkringsföretagens minskade försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker möjligheter till riskdiversifiering i samband med separerade väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk­ fonder. ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt i) Den metod som ska användas vid beräkningen av justerings­ standardformeln med parametrar som är specifika för det företa­ beloppet för förlustreducering genom försäkringstekniska get, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, ska­ avsättningar eller uppskjutna skatter enligt artikel 108. deförsäkring och sjukförsäkring i enlighet med artikel 104.7. Dessa specifika parametrar ska beräknas på ett sådant sätt att före­ taget följer bestämmelserna i artikel 101.3. j) Deluppsättningen av standardparametrar inom tecknings­ riskmodulerna för skade-, liv- och sjukförsäkring som kan ersättas av företagsspecifika parametrar enligt artikel 104.7. Artikel 111

Genomförandeåtgärder

k) Standardiserade metoder som försäkrings- och återförsäk­ ringsföretagen ska använda för att beräkna de företagsspeci­ 1. Kommissionen ska för att säkerställa likabehandling av alla fika parametrar som avses i led j och kriterier i fråga om de försäkrings- och återförsäkringsföretag som beräknar solvenska­ använda uppgifternas fullständighet, exakthet och tillämplig­ pitalkravet på grundval av standardformeln eller för att ta hänsyn het som ska uppfyllas innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt till utvecklingen på marknaden, anta följande godkännande. genomförandeåtgärder:

a) En standardformel i enlighet med bestämmelserna i artik­ l) De förenklade beräkningarna för specifika riskmoduler och larna 101 och 103-109. undergrupper av riskmoduler samt de kriterier som det ska krävas att försäkrings- och återförsäkringsföretag, inklusive captivebolag för försäkring eller återförsäkring, uppfyller för b) Undergrupper som är nödvändiga eller som mer exakt täcker att de ska vara berättigade enligt artikel 109 att använda de risker som omfattas av riskmoduler enligt artikel 104 och någon av dessa förenklade beräkningar. följande uppdateringar.

c) Metoder, antaganden och standardparametrar som ska til­ m) Det angreppssätt som ska användas för anknutna företag i lämpas vid beräkningen av var och en av de riskmoduler eller den mening som avses i artikel 212 vid beräkningen av sol­ undergrupper inom ramen för det primära solvenskapitalkra­ venskapitalkravet, särskilt beräkningen av undergruppen vet som fastställs genom artiklarna 104, 105 och 304, meka­ aktierisk enligt artikel 105.5, med beaktande av den förmo­ nismen för symmetrisk justering och den lämpliga dat minskade volatiliteten för värdet på dessa anknutna före­ tidsperioden, uttryckt i månader, i enlighet med artikel 106 tag på grund av dessa investeringars strategiska natur och det samt den lämpliga metoden för att integrera metoden i arti­ inflytande som företaget med ägarintresse har över dessa kel 304 i samband med solvenskapitalkravet beräknat i enlig­ anknutna företag. het med standardformeln.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta d) Korrelationsparametrarna, om nödvändigt inklusive parame­ direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det trarna i bilaga IV samt rutinerna för att uppdatera dessa föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. parametrar.

e) För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder 2. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att fast­ riskreduceringstekniker: metoder och antaganden som ska ställa kvantitativa gränser och kriterier för tillgångars medräk­ användas vid bedömningen av förändringar av berörda före­ ningsbarhet i syfte att bemöta risker som inte täcks i tillräcklig tags riskprofil och vid justeringar av beräkningen av utsträckning av en undergrupp till en riskmodul. Dessa genom­ solvenskapitalkravet. förandeåtgärder ska tillämpas på de tillgångar som täcker de för­ säkringstekniska avsättningarna med undantag av tillgångar som innehas med avseende på livförsäkringsavtal för vilka försäkrings­ f) Kvalitativa kriterier som de riskreduceringstekniker som tagarna står för placeringsrisken. Dessa åtgärder ska ses över av avses i led e ska uppfylla för att säkerställa att respektive risk kommissionen i ljuset av utvecklingen av standardformeln och på faktiskt har överförts till tredje part. finansmarknaderna.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 5 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta 7. Efter det att tillsynsmyndigheterna givit dem sitt godkän­ direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det nande för att tillämpa en intern modell får försäkrings- och åter­ föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. försäkringsföretag genom ett motiverat beslut åläggas att till tillsynsmyndigheterna överlämna en skattning av solvenskapital­ kravet som utarbetats i enlighet med standardformeln så som anges i underavsnitt 2. U n d e r a v s n i t t 3

S o l v e n s k a p i t a l k r a v F u l l s t ä n d i g a o c h p a r t i e l l a

i n t e r n a m o d e l l e r Artikel 113

Särskilda bestämmelser för godkännande av partiella interna modeller

Artikel 112

Allmänna bestämmelser för godkännande av fullständiga

och partiella interna modeller 1. I fråga om partiella interna modeller ska tillsynsmyndighe­ terna ge sitt godkännande endast om modellen uppfyller kraven i artikel 112 och följande ytterligare villkor: 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför­ säkringsföretag får beräkna solvenskapitalkravet med hjälp av en fullständig eller partiell intern modell som godkänts av tillsynsmyndigheterna. a) Företaget har vederbörligen motiverat begränsningen av til­ lämpningsområdet för modellen.

2. Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda parti­ ella interna modeller för beräkningen av en eller flera av följande: b) Det solvenskapitalkrav som erhålls med modellen motsvarar bättre företagets riskprofil och överensstämmer i synnerhet i a) En eller flera riskmoduler eller undergrupper av riskmoduler högre grad med principerna i underavsnitt 1. som ingår i det primära solvenskapitalet enligt artiklarna 104 och 105. c) Utformningen av modellen är förenlig med principerna i underavsnitt 1, vilket innebär att den partiella interna model­ b) Kapitalkravet för operativ risk som fastställs i artikel 107. len kan integreras fullständigt med standardformeln för solvenskapitalkravet. c) Det justeringsbelopp som avses i artikel 108.

2. Under sin bedömning av en ansökan om användning av en Partiell modellkonstruktion får dessutom tillämpas på hela verk­ partiell intern modell som endast avser vissa undergrupper av en samheten i försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller endast på specifik riskmodul, vissa affärsenheter inom ett försäkrings- eller en eller flera större affärsenheter. återförsäkringsföretag med avseende på en specifik riskmodul eller delar av båda dessa områden får tillsynsmyndigheterna kräva att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i fråga ska över­ 3. Tillsammans med varje ansökan om godkännande ska lämna en realistisk övergångsplan för att utvidga tillämpningsom­ försäkrings- och återförsäkringsföretag åtminstone överlämna rådet för modellen. handlingar som styrker att den interna modellen uppfyller kraven i artiklarna 120–125.

I denna övergångsplan ska det anges på vilket sätt försäkrings- Om ansökningen om godkännande avser en partiell intern modell eller återförsäkringsföretaget planerar att utvidga tillämpningsom­ ska kraven i artiklarna 120–125 anpassas med hänsyn till det rådet till andra undergrupper eller affärsenheter för att se till att begränsade tillämpningsområdet för modellen. modellen omfattar en övervägande del av dess försäkringstrans­ aktioner som berörs av den specifika riskmodulen. 4. Tillsynsmyndigheterna ska besluta om ansökningen inom sex månader från det att den fullständiga ansökningen mottogs.

Artikel 114 5. Tillsynsmyndigheterna ska ge sitt godkännande endast om

Genomförandeåtgärder

de har förvissat sig om att försäkrings- eller återförsäkringsföre­ tagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rap­ portera risker är lämpliga och särskilt att den interna modellen uppfyller kraven i punkt 3. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare fastställa följande:

6. I varje beslut av tillsynsmyndigheterna om avslag på en ansökan om användning av en intern modell ska skälen till avsla­ get anges. 1. Förfarandet för godkännande av interna modeller.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/57

2. Anpassningar av de standarder som anges i artik­ Artikel 118 larna 120–125 för att ta hänsyn till det begränsade tillämp­

Brister i tillämpningen av en intern modell

ningsområde som avses i ansökningar om tillämpning av partiella interna modeller.

1. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, efter att ha fått tillsynsmyndigheternas godkännande att använda en intern Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta modell, inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120-125 ska de direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det utan dröjsmål antingen förelägga tillsynsmyndigheterna en plan föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga.

Artikel 115 2. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte genom­

Styrdokument för ändringar av fullständiga och partiella

för den plan som avses i punkt 1, får tillsynsmyndigheterna kräva

interna modeller

att det ska återgå till att beräkna solvenskapitalkravet enligt stan­ dardformeln, så som anges i underavsnitt 2.

Som ett led i det inledande godkännandeförfarandet för en intern modell ska tillsynsmyndigheterna godkänna styrdokumentet för ändring av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets modell. Artikel 119 Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får ändra sin interna modell i enlighet med dessa styrdokument. Väsentliga avvikelser från de antaganden som ligger till

grund för beräkning enligt standardformeln

Dessa ska innehålla en specifikation av mindre och större änd­ ringar av de interna modellerna. När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker För större ändringar av de interna modellerna och ändringar av väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk­ styrdokumenten ska förhandsgodkännande av tillsynsmyndighe­ ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom ten alltid krävas enligt artikel 112. ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget använder en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet eller relevanta riskmoduler som ingår i det. För mindre ändringar av en intern modell ska däremot inget för­ handsgodkännande av tillsynsmyndigheten krävas, förutsatt att de har utarbetats i enlighet med styrdokumentet. Artikel 120

Användningskrav

Artikel 116

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganens Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska visa att deras interna ansvarsområden modeller används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att fylla när det gäller deras företagsstyrningssystem enligt artik­ larna 41–50, och särskilt Försäkrings- och återförsäkringsföretagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan ska godkänna ansökningar till till­ synsmyndigheterna om godkännande av den interna modellen a) deras riskhanteringssystem enligt artikel 44 och som avses i artikel 112 och av därpå följande större ändringar av beslutsprocesser, modellen.

b) deras processer för bedömning och allokering i fråga om eko­ Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att det nomi och solvenskrav, däribland den bedömning som avses upprättas system som säkerställer att den interna modellen fort­ i artikel 45. löpande fungerar korrekt.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dessutom visa att frekvensen av deras beräkningar av solvenskapitalkravet med Artikel 117 hjälp av den interna modellen står i proportion till frekvensen av Återgång till standardformeln deras användning av den interna modellen för de andra syften som anges i första stycket.

Efter att ha beviljats godkännande i enlighet med artikel 112 ska försäkrings- och återförsäkringsföretag inte återgå till att beräkna Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att hela eller delar av solvenskapitalkravet enligt standardformeln i säkerställa att utformningen och användningen av den interna underavsnitt 2, utom under vederbörligen motiverade omständig­ modellen fortlöpande är ändamålsenliga och ger tillfredsställande heter och förutsatt att tillsynsmyndigheterna har givit sitt uttryck för riskprofilerna hos de berörda försäkrings- och godkännande. återförsäkringsföretagen.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 5 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 121 7. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i sina interna modeller noggrant bedöma särskilda väsentliga risker som är för­

Statistiska kvalitetsnormer

enade med finansiella garantier och avtalsenliga valmöjligheter. De ska också bedöma de risker som är förenade med valmöjlig­ heter, såväl försäkringstagarnas som deras egna. I detta syfte ska 1. Den interna modellen, och särskilt den beräkning av prog­ de beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finan­ nostiserad sannolikhetsfördelning som den bygger på, ska upp­ siella och andra förhållanden kan få för utövandet av sådana fylla kriterierna i punkterna 2–9: valmöjligheter.

2. De metoder som används för att beräkna den prognostise­ 8. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får i sina interna rade sannolikhetsfördelningen ska bygga på lämpliga, tillämpliga modeller beakta framtida åtgärder som de har skälig anledning att och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker och förvänta sig att företagsledningen kommer att vidta under speci­ vara förenliga med de metoder som används för att beräkna de fika omständigheter. försäkringstekniska avsättningarna.

De metoder som används för att beräkna den prognostiserade I det fall som avses i första stycket ska det berörda företaget ta sannolikhetsfördelningen ska bygga på trovärdiga aktuella upp­ hänsyn till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder. gifter och realistiska antaganden.

9. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska i sina interna Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska för tillsynsmyndig­ modeller beakta alla ersättningar till försäkrings- och förmånsta­ heterna kunna motivera de antaganden som ligger till grund för gare som de förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garan­ deras respektive interna modeller. terade genom avtal eller ej.

3. De uppgifter som används för den interna modellen ska vara korrekta, fullständiga och lämpliga. Artikel 122

Kalibreringsnormer

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska uppdatera de upp­ giftssammanställningar som används vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen minst en gång per år. 1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i arti­ kel 101.3 vid utarbetandet av sina interna modeller, förutsatt att 4. Det ska inte föreskrivas att någon viss metod ska användas dessa företag kan använda resultaten av sina respektive interna vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördel- modeller för att beräkna solvenskapitalkrav på ett sätt som ger ningen. försäkrings- och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i artikel 101.

Oberoende av vilken beräkningsmetod som väljs ska den interna modellens förmåga att rangordna risker vara tillräcklig för att 2. När så är möjligt ska försäkrings- och återförsäkringsföre­ garantera att den används i stor utsträckning och har en viktig tagen härleda solvenskapitalkravet direkt från den prognostise­ uppgift att fylla inom försäkrings- och återförsäkringsföretagens rade sannolikhetsfördelning som genererats av deras respektive företagsstyrningssystem, särskilt i fråga om deras riskhanterings­ interna modeller och använda det värde för Value-at-Risk som system och beslutsprocesser enligt artikel 120. anges i artikel 101.3.

Den interna modellen ska täcka alla betydande risker som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerat för. Interna 3. Om försäkrings- och återförsäkringsföretagen inte kan här­ modeller ska täcka åtminstone de risker som anges i artikel 101.4. leda solvenskapitalkravet direkt från den prognostiserade sanno­ likhetsfördelning som genererats av deras respektive interna modeller får tillsynsmyndigheterna medge att approximationer används vid beräkningen av solvenskapitalkravet, förutsatt att 5. I fråga om diversifieringseffekter får försäkrings- och åter­ företagen kan styrka för tillsynsmyndigheterna att försäkringsförsäkringsföretagen inom sina interna modeller beakta inbördes och förmånstagare ges en skyddsnivå som är likvärdig med den beroenden inom och mellan riskkategorier, förutsatt att tillsyns­ som anges i artikel 101. myndigheterna är övertygade om att de system som används för att mäta dessa diversifieringseffekter är ändamålsenliga.

4. Tillsynsmyndigheterna får kräva att försäkrings- och åter­ 6. Försäkrings- och återförsäkringsföretag får i sina interna försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på modeller fullt ut beakta effekterna av riskreduceringstekniker, för­ relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på utsatt att kreditrisken och andra risker som är förenade med externa, inte interna, uppgifter för att verifiera kalibreringen av riskreduceringstekniker kommer till korrekt uttryck i dessa den interna modellen och kontrollera att dess specifikation över­ modeller. ensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/59

Artikel 123 Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera varje mer betydande förändring av sina interna modeller enligt

Resultatanalys

artikel 115.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska minst en gång per år se över orsakerna och källorna till de vinster och förluster som Artikel 126 gjorts inom varje affärsenhet.

Externa modeller och uppgifter

De ska visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den interna modellen förklarar orsakerna och källorna till vinsterna Att modeller eller uppgifter som erhållits från tredje part använts och förlusterna. Riskkategoriseringen och härledningen av vin­ ska inte anses vara skäl för undantag från något av de krav på sterna och förlusterna ska stå i proportion till varje försäkrings- interna modeller som anges i artiklarna 120–125. eller återförsäkringsföretags riskprofil.

Artikel 127 Artikel 124

Genomförandeåtgärder Valideringsnormer

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder avseende artik­ Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska regelbundet vali­ larna 120–126 i syfte att säkerställa en harmonisering av for­ dera de interna modellerna och därvid även övervaka hur de fung­ merna för användningen av interna modeller inom hela erar, kontrollera att modellspecifikationen fortlöpande är lämplig gemenskapen och för att ytterligare förbättra bedömningen av och testa resultaten mot de faktiska utfallen. riskprofil och ledning när det gäller försäkrings och återförsäk­ ringsföretagens verksamheter. Modellvalideringsprocessen ska innefatta en effektiv statistisk pro­ cess för validering av den interna modellen med vars hjälp försäkrings- och återförsäkringsföretagen kan styrka för sina till­ Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det synsmyndigheter att de kapitalkrav som erhålls med modellen är föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. lämpliga.

Den statistiska metod som används ska omfatta testning av den A v s n i t t 5 prognostiserade sannolikhetsfördelningen jämförd inte bara med de inregistrerade förlusterna utan också med alla betydande nya uppgifter och upplysningar som rör dem.

M i n i m i k a p i t a l k r a v

Modellvalideringsprocessen ska innefatta en analys av den interna modellens stabilitet, särskilt testning av hur känsliga de resultat Artikel 128 den ger är för förändringar av de centrala underliggande antagan­ dena. Den ska också omfatta en bedömning av exaktheten, full­ Allmänna bestämmelser ständigheten och lämpligheten hos de uppgifter som används för den interna modellen. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö­ retagen innehar medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet. Artikel 125

Dokumentationsnormer

Artikel 129 Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera

Beräkning av minimikapitalkravet

utformningen av sina interna modeller och närmare uppgifter om dessas funktion. 1. Minimikapitalkravet ska beräknas enligt följande principer: Dokumentationen ska styrka överensstämmelsen med artiklarna 120–124. a) Det ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen. Dokumentationen ska ge en detaljerad översikt över den teori, de antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett b) Det ska motsvara medräkningsbart primärkapital till ett fram till den interna modellens utformning. belopp under vilket försäkrings- och förmånstagare skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda Eventuella omständigheter under vilka den interna modellen inte försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin fungerar effektivt ska redovisas i dokumentationen. verksamhet.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 6 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

c) Den linjära funktion som anges i punkt 2, vilken används för 5. Kommissionen ska senast den 31 oktober 2017 till Euro­ att beräkna minimikapitalkravet, ska kalibreras till ett värde paparlamentet och Europeiska försäkrings- och tjänstepensions­ för value-at-risk med ett konfidensintervall på 85 % för en kommittén som inrättats genom kommissionens beslut ettårsperiod. 2004/9/EG ( ) överlämna en rapport om de bestämmelser och 1 den praxis som medlemsstaterna respektive tillsynsmyndighe­ terna antagit enligt punkterna 1-4.

d) Det får under inga omständigheter underskrida Den rapporten ska särskilt ta upp användningen av minimi- och maximivärden i punkt 3 och de eventuella problem som tillsyns­ myndigheterna eller företagen har haft vid tillämpningen av denna i) 2 200 000 EUR för skadeförsäkringsföretag, inbegripet artikel. captivebolag, utom i de fall alla eller vissa av de risker som ingår i klasserna 10–15 under del A i bilaga 1 täcks, varvid det inte får underskrida 3 200 000 EUR, Artikel 130

Genomförandeåtgärder

ii) 3 200 000 EUR för livförsäkringsföretag, inbegripet captivebolag, Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare precisera den beräkning av minimikapitalkravet som avses i artik­ larna 128 och 129. iii) 3 200 000 EUR för återförsäkringsföretag, utom i fråga om captivebolag för återförsäkring, varvid minimikapi­ Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta talkravet inte får underskrida 1 000 000 EUR, direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

iv) summan av de belopp som anges i leden i och ii för för­ säkringsföretag som avses i artikel 73.5. Artikel 131

Övergångsbestämmelser för uppfyllelsen av minimikapitalkravet

2. Om inte annat följer av punkt 3 ska minimikapitalkravet beräknas som en linjär funktion av en uppsättning eller delupp­ sättning av följande variabler: företagets försäkringstekniska Genom undantag från artiklarna 139 och 144 ska försäkringsavsättningar, tecknade premier, risksumma, uppskjutna skatter och återförsäkringsföretag som uppfyller kravet på föreskriven och administrativa omkostnader. De använda variablerna ska solvensmarginal i artikel 28 i direktiv 2002/83/EG, artikel 16a i mätas utan efter avdrag för återförsäkring. direktiv 73/239/EEG eller artiklarna 37, 38 eller 39 i direktiv 2005/68/EG av den 31 oktober 2012, men som inte innehar till­ räckligt medräkningsbart primärkapital för att täcka minimikapi­ talkravet, uppfylla kravet i artikel 128 senast den 31 oktober 3. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 d får mini­ 2013. mikapitalkravet inte underskrida 25 % och inte överskrida 45 % av företagets solvenskapitalkrav, beräknat i enlighet med kapi­ tel VI avsnitt 4 underavsnitt 2 eller 3 inklusive kapitaltillägg som Om företaget i fråga inte kan uppfylla kravet i artikel 128 inom åläggs i enlighet med artikel 37. den tidsfrist som anges i första stycket ska dess koncession åter­ kallas enligt de tillämpliga förfaranden som föreskrivs i nationell lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter under en tidsperiod som löper ut senast den 31 oktober 2014 kräver att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska tillämpa de procent­ A v s n i t t 6 satser som anges i första stycket endast på ett företags solvenska­ pitalkrav beräknat i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2. P l a c e r i n g a r

4. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna mini­ Artikel 132 mikapitalkravet minst en gång per kvartal och rapportera resul­

Aktsamhetsprincipen

taten av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.

1. Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk­ ringsföretagen investerar alla sina tillgångar enligt den aktsam­ Om ett företags minimikapitalkrav fastslås genom något av de hetsprincip som närmare redovisas i punkterna 2, 3 och 4. gränsvärden som anges i punkt 3 ska företaget tillhandahålla till­ synsmyndigheten uppgifter som gör det möjligt att klart förstå skälen till detta. ( ) EUT L 3, 7.1.2004, s. 34. 1

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/61

2. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beträffande hela 4. I fråga om andra tillgångar än de som omfattas av punkt 3 sina portföljer av tillgångar investera endast i tillgångar och instru­ ska andra till och med femte styckena i denna punkt tillämpas, ment vars risker de kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kon­ utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2. trollera och rapportera, och på lämpligt sätt beakta i bedömningen sina övergripande solvensbehov, i enlighet med artikel 45.1 andra stycket a. Användning av derivatinstrument ska vara möjligt så länge som de bidrar till att reducera riskerna eller underlättar en effektiv portföljförvaltning.

Alla tillgångar, och särskilt de som täcker minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet, ska investeras på ett sätt som garante­ Placeringar och tillgångar som inte får handlas på reglerade rar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som finansmarknader ska hållas på aktsamma nivåer. helhet. Dessutom ska dessa tillgångars lokalisering vara sådan att deras åtkomst garanteras. Tillgångarna ska vara väl diversifierade på ett sådant sätt att man undviker överdrivet beroende av en viss tillgång, emittent eller grupp av företag eller av ett geografiskt område samt alltför stor riskackumulering i portföljen som helhet. Tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsätt­ ningar ska även investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och duration. Placeringar i tillgångar som emitteras av samma emittent eller av Dessa tillgångar ska investeras i alla försäkrings- och förmånsta­ emittenter som tillhör samma grupp får inte medföra att ett för­ gares bästa intresse, med hänsyn till eventuella deklarerade mål säkringsföretag utsätts för överdriven riskkoncentration. för placeringarna.

Artikel 133 I händelse av intressekonflikter ska försäkringsföretagen, eller de

Placeringsfrihet

enheter som förvaltar deras tillgångsportföljer, se till att placering­ arna görs i försäkrings- och förmånstagarnas bästa intresse.

1. Medlemsstaterna får inte föreskriva att försäkrings- och åter­ försäkringsföretag ska investera i vissa slag av tillgångar.

3. I fråga om tillgångar som innehas med avseende på livför­ säkringsavtal enligt vilka försäkringstagarna står för placeringsris­ 2. Medlemsstaterna ska inte kräva förhandsgodkännande eller ken ska andra, tredje och fjärde styckena i denna punkt tillämpas systematisk anmälningsplikt när det gäller de placeringsbeslut utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2. som fattas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller dess placeringsförvaltare.

I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna 3. Denna artikel påverkar inte medlemsstaternas krav på till värdet av andelar i ett fondföretag enligt definitionen i direktiv begränsning av de typer av tillgångar eller referensvärden som kan 85/611/EEG eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern kopplas till försäkringsförmåner. Alla sådana bestämmelser ska fond som ägs av ett försäkringsföretag, vanligen uppdelad på tillämpas endast när placeringsrisken bärs av en försäkringstagare andelar, ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende för­ som är en fysisk person, och ska inte vara striktare än bestämmel­ månerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar eller, i serna i direktiv 85/611/EEG. de fall där uppdelning på andelar inte har skett, av dessa tillgångar.

Artikel 134 I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna Tillgångarnas lokalisering och förbud mot pantsättning av till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som tillgångar avses i andra stycket, ska de försäkringstekniska avsättningarna för sådana förmåner så nära som möjligt motsvaras antingen av de andelar som anses motsvara referensvärdet eller, om uppdel­ 1. När det gäller försäkringsrisker som är belägna inom gemen­ ning på andelar inte har skett, av tillgångar med tillräcklig säker­ skapen får medlemsstaterna inte kräva att tillgångar som innehas het och omsättningsbarhet vilka så nära som möjligt motsvarar de för att täcka de försäkringstekniska avsättningar som hänför sig tillgångar på vilka referensvärdet är baserat. till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss medlemsstat.

Om de förmåner som avses i andra och tredje styckena innefattar I fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal mot företag som en garanterad avkastning på placeringen eller någon annan garan­ är auktoriserade enligt detta direktiv eller har sitt huvudkontor i terad förmån, ska de tillgångar som innehas för att täcka motsva­ ett tredjeland vars solvensordning bedöms vara likvärdig enligt rande ytterligare försäkringstekniska avsättningar omfattas av artikel 172 ska medlemsstaterna inte heller kräva att tillgångar punkt 4. som motsvarar dessa fordringar placeras inom gemenskapen.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 6 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkrings­ KAPITEL VII tekniska avsättningar, behålla eller införa något system med brut­ toreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då åter­ Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i försäkraren är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler auktoriserat i enlighet med detta direktiv.

Artikel 136

Försäkrings- och återförsäkringsföretags konstaterande

Artikel 135 och anmälan av försämringar av de ekonomiska

förhållandena Genomförandeåtgärder

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat rutiner för att konstatera försämringar av de ekonomiska förhållandena och för att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna när 1. I syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direk­ sådana försämringar inträffar. tiv får kommissionen anta genomförandeåtgärder för att specifi­ cera kvalitativa krav inom följande områden:

Artikel 137

Bristande efterlevnad av kravet på försäkringstekniska

a) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering

avsättningar

av risker i samband med placeringar i anslutning till arti­ kel 132.2 första stycket. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte följer bestäm­ melserna i kapitel VI avsnitt 2 får tillsynsmyndigheterna i dess hemmedlemsstat, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna om sin avsikt, förbjuda företaget att fritt för­ b) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering foga över sina tillgångar. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlems­ av specifika risker i samband med derivatinstrument och staten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av dessa åtgärder. sådana tillgångar som avses i artikel 132.4 andra stycket.

Artikel 138 2. För att åstadkomma enhetlighet mellan sektorer och få Bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet. intressena att sammanfalla hos företag som ”stuvar om” lån till överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument (origi­ natorer) och intressena hos försäkrings- eller återförsäkringsföre­ 1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart tag som investerar i dessa värdepapper eller instrument, ska underrätta tillsynsmyndigheten så snart som de konstaterat att kommissionen anta genomförandeåtgärder som fastställer kraven solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för inom följande områden: detta under de närmaste tre månaderna.

2. Inom två månader från konstaterandet av den bristande efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska det berörda försäkringsa) De krav som originatorerna måste uppfylla för att ett eller återförsäkringsföretaget överlämna en realistisk åtgärdsplan försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska få investera i vär­ till tillsynsmyndigheten för godkännande. depapper eller instrument av denna typ som getts ut efter den 1 januari 2011, inklusive krav som garanterar att originato­ rerna upprätthåller ett ekonomiskt intresse netto som inte 3. Tillsynsmyndigheten ska kräva att försäkrings- eller återför­ understiger 5 %. säkringsföretaget i fråga vidtar nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupp­ rätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som b) Kvalitativa krav som måste uppfyllas av försäkrings- eller täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskpro­ återförsäkringsföretag som investerar i dessa värdepapper fil för att följa solvenskapitalkravet. eller instrument.

Om så är lämpligt, får tillsynsmyndigheten förlänga tidsfristen med tre månader.

3. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med 4. Vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna får till­ det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i synsmyndigheten förlänga perioden i punkt 3 andra stycket med artikel 301.3. en lämplig period, med beaktande av alla relevanta faktorer.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/63

Det berörda försäkrings- och återförsäkringsföretaget ska var Artikel 140 tredje månad till sin tillsynsmyndighet lämna in en lägesrapport i

Förbud mot fritt förfogande över tillgångar som är

vilken det redogörs för vilka åtgärder som har vidtagits och hur

placerade inom en medlemsstats territorium

arbetet fortskrider med att återskapa nivån på den medräknings­ bara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att redu­ cera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlig­ het med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkrings­ företag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras territorier om företagets hemmedlemsstat begär detta i de fall som Den förlängning som nämns i första stycket ska inte längre gälla anges i artiklarna 137-139 och 144.2, och hemmedlemsstaten om denna lägesrapport visar att det inte skett några väsentliga ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna. framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapi­ talbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskpro­ filen för att följa solvenskapitalkravet, mellan det datum då bristen på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades och det Artikel 141 datum då lägesrapporten inlämnades.

Tillsynsmyndighetens befogenheter vid försämringar av finansiell ställning

5. Om särskilda omständigheter föreligger får tillsynsmyndig­ Utan hinder av artiklarna 138 och 139 ska tillsynsmyndigheterna, heten, när den bedömer att det berörda företagets finansiella ställ­ om ett företags solvenssituation fortsätter att försämras, ha befo­ ning kommer att ytterligare försämras, även begränsa företagets genhet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera rätt, eller helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina till­ försäkringstagarnas intressen när det rör sig om försäkringsavtal, gångar. Den tillsynsmyndigheten ska underrätta tillsynsmyndig­ eller förpliktelser enligt återförsäkringsavtal. heterna i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hem­ medlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i Åtgärderna ska vara proportionella och därmed återspegla graden hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av och varaktigheten av försämringen av det berörda försäkringsdessa åtgärder. eller återförsäkringsföretagets solvenssituation.

Artikel 142 Artikel 139

Åtgärdsplan och finansiell saneringsplan Bristande efterlevnad av minimikapitalkravet.

1. Den åtgärdsplan som avses i artikel 138.2 och den finan­ siella saneringsplan som avses i artikel 139.2 ska minst innehålla uppgifter eller bevis avseende följande: 1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om de konstaterar att minimika­ pitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta a) Uppskattade driftskostnader, särskilt löpande allmänna under de närmaste tre månaderna. omkostnader och provisioner.

b) Uppskattade intäkter och kostnader avseende direkt försäk­ 2. Inom en månad från konstaterandet av att minimikapital­ ring samt mottagen och avgiven återförsäkring. kravet inte efterlevs ska det berörda försäkrings- eller återförsäk­ ringsföretaget till tillsynsmyndigheten för godkännande överlämna en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan för att c) En prognos för balansräkningen. se till att minimikapitalkravet återigen efterlevs inom tre månader från konstaterandet, antingen genom att återupprätta medräk­ ningsbara egna medel på en nivå som minst motsvarar minimi­ d) Uppskattad storlek på de medel som är avsedda att täcka för­ kapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil. säkringstekniska avsättningar samt solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav.

3. Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får vidare e) Företagets allmänna policy i fråga om återförsäkring. inskränka försäkrings- eller återförsäkringsföretagets rätt, eller helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina tillgångar. Den tillsynsmyndigheten ska därvid underrätta tillsynsmyndigheterna 2. Om tillsynsmyndigheterna krävt en åtgärdsplan enligt arti­ i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. På begä­ kel 138.2 eller en finansiell saneringsplan enligt artikel 139.2 i ran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska dessa myn­ enlighet med punkt 1 i den här artikeln ska de inte utfärda ett digheter vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheten i intyg i enlighet med artikel 39, om de anser att försäkringstagar­ hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av nas rättigheter, eller återförsäkringsföretagets avtalsrättsliga skyl­ dessa åtgärder. digheter, hotas.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 6 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 143 Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska tillsammans med dessa myndigheter vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för

Genomförandeåtgärder

de försäkrades intressen och särskilt inskränka försäkringsföreta­ gets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i enlighet med artikel 140. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som närmare anger vilka faktorer som ska beaktas i enlighet med artikel 138.4, inklusive den maximala tidsperioden som avses i artikel 138.4 3. Varje beslut att återkalla en auktorisation ska ha en fullstän­ första stycket, uttryckt i antal månader, som ska vara densamma dig motivering och meddelas det berörda försäkrings- eller för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag. återförsäkringsföretaget.

När det är nödvändigt för att förbättra konvergensen får kommis­ KAPITEL VIII sionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera såväl åtgärdsplaner enligt artikel 138.2, finansiella saneringspla­ ner enligt artikel 139.2 som artikel 141, och därvid vara upp­

Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster

märksam på att inte förorsaka procykliska effekter.

A v s n i t t 1 Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

E t a b l e r i n g a v f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g

Artikel 144 Artikel 145

Återkallelse av auktorisation Villkor för etablering av filial

1. Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får återkalla en 1. Medlemsstaterna ska se till att ett försäkringsföretag som auktorisation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkrings­ önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium företag i följande fall: underrättar hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter därom.

Ett företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territo­ a) Det berörda företaget utnyttjar inte auktorisationen inom rium ska betraktas som en filial, även om närvaron inte har for­ tolv månader, avstår uttryckligen från den eller upphör att men av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av bedriva verksamhet under längre tid än sex månader, såvida företagets egen personal eller av någon som är fristående från inte den berörda medlemsstaten har utfärdat bestämmelser företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på om att auktorisationen i sådana fall automatiskt upphör. samma sätt som en agentur.

b) Det berörda företaget uppfyller inte längre villkoren för 2. Medlemsstaterna ska kräva att varje försäkringsföretag som auktorisation. avser att etablera en filial i en annan medlemsstats territorium till­ handahåller följande uppgifter när de lämnar den underrättelse som anges i punkt 1: c) Det berörda företaget åsidosätter allvarligt sina förpliktelser enligt de bestämmelser det omfattas av. a) Den medlemsstat inom vars territorium det avser att etablera filialen. Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska återkalla en aukto­ risation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag b) En verksamhetsplan som åtminstone anger filialens tilltänkta i de fall företaget har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkra­ affärsverksamhet och organisationsstruktur. vet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella sane­ ringsplanen är uppenbart otillräcklig eller det berörda företaget inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att c) Namn på en person som har tillräckliga befogenheter att ingå den bristande efterlevnaden av minimikapitalkravet rättshandlingar som binder försäkringsföretaget i förhållande konstaterades. till tredje part eller, när det gäller Lloyd’s, de berörda försäk­ ringsgivarna och för att företräda det eller dem inför myn­ digheter och domstolar i värdmedlemsstaten – nedan kallad 2. När en auktorisation återkallas, eller upphör, ska tillsyns­ det befullmäktigade ombudet . myndigheten i företagets hemmedlemsstat anmäla detta till till­ synsmyndigheterna i de övriga medlemsstaterna, och dessa myndigheter ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att d) Den adress i värdmedlemsstaten där handlingar kan erhållas försäkrings- eller återförsäkringsföretaget inleder ny verksamhet och till vilken handlingar kan sändas, inbegripet samtliga inom deras territorier. meddelanden till det befullmäktigade ombudet.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/65

Vad gäller Lloyd’s får i händelse av tvist i värdmedlemsstaten på Försäkringsföretaget får etablera filialen och inleda sin verksam­ grund av ingångna förpliktelser de försäkrade inte behandlas min­ het från och med det datum då tillsynsmyndigheten i hemmed­ dre gynnsamt än om tvisten hade förts mot företag av sedvanligt lemsstaten har mottagit ett sådant meddelande, eller ifall inget slag. meddelande har mottagits, vid utgången av den tidsfrist som anges i första stycket.

3. Om ett skadeförsäkringsföretag avser att dess filial ska för­ A v s n i t t 2 säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för frakt­ förares ansvar, ska det avge en försäkran om att det har blivit medlem av värdmedlemsstatens nationella byrå och nationella F r i h e t a t t t i l l h a n d a h å l l a t j ä n s t e r f ö r garantifond. f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g

U n d e r a v s n i t t 1 4. Om någon av de uppgifter som lämnats enligt punkt 2 leden b, c eller d ändras ska försäkringsföretaget lämna skriftligt besked om ändringen till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r och i den medlemsstat där filialen är etablerad minst en månad innan ändringen görs, så att tillsynsmyndigheterna i hemmed­ lemsstaten och tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där filia­ Artikel 147 len är belägen kan fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 146.

Förhandsanmälan till hemmedlemsstaten

Ett försäkringsföretag som första gången önskar utnyttja rätten Artikel 146 att, inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, bedriva verksamhet i en eller flera medlemsstater ska dessförinnan anmäla

Överföring av uppgifter

detta till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och därvid ange vilka slag av risker eller åtaganden det avser att försäkra.

1. Om tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte har anledning att ifrågasätta försäkringsföretagets företagsstyrnings­ Artikel 148 system eller finansiella situation eller att det befullmäktigade

Anmälan från hemmedlemsstaten

ombudet uppfyller lämplighetskraven i artikel 42 i samband med den planerade verksamheten, ska de inom tre månader från mot­ tagandet av den underrättelse som anges i artikel 145.2 översända 1. Inom en månad efter den anmälan som avses i artikel 147 den erhållna informationen till värdmedlemsstatens tillsynsmyn­ ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten överlämna föl­ digheter och underrätta det berörda försäkringsföretaget om detta. jande information till den eller de medlemsstater inom vilkas ter­ ritorier ett försäkringsföretag avser att bedriva verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster:

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska även intyga att a) Ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapi­ försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimi­ talkravet och minimikapitalkravet, beräknade enligt artik­ kapitalkravet, beräknade enligt artiklarna 100 och 129. larna 100 och 129.

b) De klasser försäkringsföretaget har auktoriserats att erbjuda. 2. I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten vägrar att sända den information som avses i artikel 145.2 till tillsyns­ c) De slag av risker eller åtaganden som försäkringsföretaget myndigheterna i värdmedlemsstaten ska skälen härför lämnas till avser att försäkra i värdmedlemsstaten. det berörda försäkringsföretaget inom tre månader från det att all information erhållits. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska samtidigt under­ rätta det berörda försäkringsföretaget om denna information.

En vägran eller underlåtenhet att överlämna information ska kunna bli föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten. 2. Medlemsstater inom vars territorier ett skadeförsäkringsfö­ retag avser att, med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, för­ säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar, får kräva att försäkringsföretaget lämnar föl­ 3. Innan ett försäkringsföretags filial inleder sin verksamhet jande information: ska tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, i tillämpliga fall, inom två månader från det att de mottagit den underrättelse som a) Namn på och adress till den representant som avses i avses i punkt 1 underrätta tillsynsmyndigheten i hemmedlemssta­ artikel 18.1 h. ten om de villkor som, med hänsyn till det allmänna bästa, gäller för att bedriva den verksamheten i värdmedlemsstaten. Tillsyns­ myndigheten i värdmedlemsstaten ska informera det berörda för­ b) En försäkran om att det har blivit medlem av den nationella säkringsföretaget om detta. byrån och den nationella garantifonden i värdmedlemsstaten.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 6 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

3. I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte Artikel 151 överlämnar i den information som avses i punkt 1 inom den tid

Icke-diskriminering av personer som framställer anspråk

som fastställs i samma punkt, ska de inom samma tidsperiod meddela skälen för sin vägran till försäkringsföretaget. Värdmedlemsstaten ska kräva att skadeförsäkringsföretaget ser till att personer som framställer anspråk i anledning av händelser som inträffat inom dess territorium, inte kommer i en mindre för­ En vägran eller underlåtenhet att lämna information ska kunna bli månlig ställning till följd av det förhållandet att företag som för­ föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten. säkrar risker klassificerade enligt försäkringsklass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar, gör detta inom ramen för tillhandahållande av tjänster i stället för att ha ett eta­ 4. Försäkringsföretaget får påbörja verksamheten från och bleringsställe i den staten. med det datum då det mottog den information som avses i punkt 1 första stycket. Artikel 152

Representant

Artikel 149 1. För de ändamål som anges i artikel 151 ska värdmedlems­

Ändringar av risker eller åtaganden

staten kräva att skadeförsäkringsföretaget utser en representant, bosatt eller etablerad inom medlemsstatens territorium, som ska inhämta alla upplysningar som behövs om försäkringsfall, och Varje ändring som ett försäkringsföretag avser att göra av de upp­ som har fullmakt att företräda företaget i förhållande till skadeli­ gifter som avses i artikel 145 ska omfattas av det förfarande som dande som skulle kunna framställa anspråk, innefattande rätt för föreskrivs i artiklarna 147 och 148. representanten att betala ersättningar i anledning av sådana anspråk och att företräda företaget, eller vid behov låta det före­ trädas, inför den medlemsstatens domstolar och myndigheter i angelägenheter som rör sådana försäkringsfall. U n d e r a v s n i t t 2 Representanten får också åläggas att företräda skadeförsäkrings­ företaget inför tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, då det

A n s v a r s f ö r s ä k r i n g f ö r m o t o r f o r d o n

är fråga om att kontrollera om giltig ansvarsförsäkring för motor­ fordon föreligger.

2. Värdmedlemsstaten får inte kräva att representanten för det Artikel 150 skadeförsäkringsföretag som utsett denne vidtar några andra Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon åtgärder än dem som anges i punkt 1.

3. Det förhållandet att en representant utses ska inte i sig inne­ 1. När ett skadeförsäkringsföretag genom ett etableringsställe bära etablering av en sådan filial som avses i artikel 145. i en medlemsstat försäkrar en risk som anges under försäkrings­ klass 10 i del A i bilaga I och som finns i en annan medlemsstat, 4. Om försäkringsföretaget inte har utsett någon representant men som inte utgör en risk som hänför sig till fraktförares ansvar, får medlemsstaterna godkänna att den skaderegleringsrepresen­ ska värdmedlemsstaten kräva att det företaget blir medlem och tant som har utsetts enligt artikel 4 i direktiv 2000/26/EG utför deltar i finansieringen av den medlemsstatens nationella byrå och de uppgifter som åligger den representant som avses i punkt 1 i dess nationella garantifond. den här artikeln.

A v s n i t t 3 2. Det finansiella bidrag som avses i punkt 1 ska ges endast i förhållande till risker, med undantag för fraktförares ansvar, klas­ sificerade enligt klass 10 i del A i bilaga I som täcks genom till­ B e f o g e n h e t e r f ö r t i l l s y n s m y n d i g h e t e r n a i handahållande av tjänster. Bidraget ska beräknas på samma basis v ä r d m e d l e m s s t a t e n som för skadeförsäkringsföretag som försäkrar sådana risker genom ett etableringsställe i den medlemsstaten. U n d e r a v s n i t t 1

F ö r s ä k r i n g

Beräkningen ska göras på grundval av försäkringsföretagets pre­ mieinkomster från den försäkringsklassen i värdmedlemsstaten eller av det antal risker i den försäkringsklassen som försäkras i Artikel 153 den medlemsstaten.

Språk

3. Värdmedlemsstaten får kräva att ett försäkringsföretag som Tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten får föreskriva att de tillhandahåller tjänster följer de bestämmelser i den medlemssta­ upplysningar de har rätt att begära beträffande den verksamhet ten som avser försäkring av förhöjda risker, i den mån bestäm­ som försäkringsföretag bedriver inom medlemsstatens territorium melserna gäller även för skadeförsäkringsföretag som är ska lämnas på det officiella språket, eller de officiella språken, i etablerade i den staten. den medlemsstaten.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/67

Artikel 154 Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter­ ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för

Förhandsanmälan och förhandsgodkännande

dessa åtgärder mot försäkringsföretag.

1. Värdmedlemsstaten får inte anta bestämmelser om krav på 4. Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på de berörda med­ förhandsgodkännande eller löpande redovisning av allmänna och lemsstaternas befogenheter att vidta lämpliga skyddsåtgärder för särskilda villkor, premietariffer eller, när det gäller livförsäkring, att förhindra eller ingripa mot oegentligheter inom deras territo­ de tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premie­ rier. Dessa befogenheter ska också innebära möjlighet att förhin­ tariffer och försäkringstekniska avsättningar, eller av de formulär dra att försäkringsföretag ingår nya försäkringsavtal inom berörda och andra handlingar som försäkringsföretaget avser att använda medlemsstaters territorier. i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.

5. Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på medlemsstaternas rätt att sanktionera överträdelser som begåtts inom deras 2. Värdmedlemsstaten får endast i enstaka fall kräva att försäk­ territorier. ringsföretag som avser att bedriva försäkringsverksamhet inom dess territorium redovisar dess villkor och andra handlingar för att kontrollera överensstämmelsen med dess nationella lagstift­ 6. Om ett försäkringsföretag som har begått en överträdelse ning rörande försäkringsavtal, och detta krav får inte utgöra en har ett etableringsställe eller innehar egendom i den berörda med­ förutsättning för att försäkringsföretaget ska få bedriva lemsstaten får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten, i enlig­ verksamhet. het med nationell lagstiftning, tillämpa de nationella administrativa sanktioner i form av tvångsmedel mot etablerings­ stället eller egendomen som är föreskrivna för överträdelsen. 3. Värdmedlemsstaten får inte upprätthålla eller införa krav på förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre­ miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna 7. Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 2–6 och som inne­ priskontrollsystem. fattar begränsningar i utövandet av försäkringsverksamhet ska vara välgrundad och meddelas det berörda försäkringsföretaget.

8. Försäkringsföretag ska till tillsynsmyndigheterna i värdmed­ Artikel 155 lemsstaten på deras begäran överlämna alla handlingar som Försäkringsföretag som inte följer rättsregler begärs från dem vid tillämpning av punkterna 1–7, i den mån som även försäkringsföretag med huvudkontor i värdmedlems­ staten i fråga har sådana skyldigheter. 1. Om tillsynsmyndigheterna i en värdmedlemsstat konstate­ rar att ett försäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk­ 9. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om det samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess antal och de olika typer av fall som lett till vägran enligt artik­ territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa­ larna 146 och 148, där åtgärder har vidtagits enligt punkt 4 i den get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda försäkrings­ här artikeln. företaget att vidta rättelse.

Kommissionen ska på grundval av denna information underrätta 2. Om försäkringsföretaget i fråga underlåter att vidta nödvän­ Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén vartannat diga åtgärder, ska tillsynsmyndigheterna i medlemsstaten i fråga år. underrätta tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om detta.

Artikel 156 Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska snarast vidta alla åtgärder som behövs för att försäkringsföretaget ska vidta rättelse. Marknadsföring

Försäkringsföretag med huvudkontor i medlemsstaterna får mark­ Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska informera till­ nadsföra sina tjänster med alla tillgängliga media i värdmedlems­ synsmyndigheterna i värdmedlemsstaten om de åtgärder som staten, med iakttagande av de regler för formen och innehållet i vidtagits. sådan marknadsföring som antagits till skydd för det allmänna bästa.

3. Om försäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsregler som gäller i värdmedlemsstaten, trots de åtgärder som hemmed­ lemsstaten vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig Artikel 157 otillräckliga eller att inga åtgärder vidtagits i den medlemsstaten,

Skatter på premier

får tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha under­ rättat tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgär­ der som behövs för att förhindra eller sanktionera fortsatta 1. Utan att det påverkar tillämpningen av senare harmonise­ oegentligheter, däribland, om det oundgängligen krävs, förbud för ring ska alla försäkringsavtal endast omfattas av de indirekta skat­ företaget att ingå ytterligare försäkringsavtal inom värdmedlems­ ter och skatteliknande avgifter på försäkringspremier som påförs statens territorium. i den medlemsstat där risken är belägen eller där åtagandet täcks.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 6 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Vid tillämpningen av första stycket, ska lös egendom som finns i A v s n i t t 4 en byggnad som är belägen inom en viss medlemsstats territo­ rium, med undantag för varor under handelstransport, anses utgöra en risk som är belägen i den medlemsstaten, även om s t a t i s t i k byggnaden och dess innehåll inte omfattas av samma försäkring.

Artikel 159 När det gäller Spanien ska ett försäkringsavtal också omfattas av sådana tilläggsavgifter som i lag föreskrivs till förmån för det Statistik om gränsöverskridande verksamhet spanska ”Consorcio de Compensación de Seguros” för uppfyllan­ det av dess uppgifter i samband med ersättande för förluster som uppkommer vid extraordinära händelser i den medlemsstaten. Varje försäkringsföretag ska, uppdelat på verksamhet som bedrivs med stöd av etableringsfriheten och verksamhet som bedrivs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, underrätta till­ 2. Den lag som enligt artikel 178 i det här direktivet och för­ synsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om summan av premier, ordning (EG) nr 593/2008 är tillämplig på avtalet ska inte inverka försäkringsersättningar och provisioner, utan avdrag för återför­ på den tillämpliga ordningen för skatter och avgifter. säkring och per medlemsstat, enligt följande:

a) För skadeförsäkring: per grupp av klasser enligt bilaga V. 3. Varje medlemsstat ska, med avseende på de försäkringsfö­ retag som täcker risker eller åtaganden inom dess territorium, til­ lämpa egna nationella bestämmelser såvitt gäller åtgärder för att b) För livförsäkring: för var och en av klasserna I–IX enligt säkerställa uppbörd av sådana indirekta skatter och skatteliknande bilaga II. avgifter som ska betalas i enlighet med punkt 1.

Vad gäller klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktföra­ res ansvar, ska det berörda företaget också informera tillsynsmyn­ U n d e r a v s n i t t 2 digheten om skadefrekvens och genomsnittliga försäkringsersättningar.

Å t e r f ö r s ä k r i n g

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska inom rimlig tid vidarebefordra en sammanställning av de uppgifter som avses i första och andra styckena till tillsynsmyndigheterna i varje berörd Artikel 158 medlemsstat på deras begäran.

Återförsäkringsföretag som inte följer rättsreglerna

A v s n i t t 5 1. Om tillsynsmyndigheterna i en medlemsstat konstaterar att ett återförsäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk­ samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess

B e h a n d l i n g a v a v t a l s o m t e c k n a t s g e n o m

territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa­

f i l i a l e r f ö r v i l k a l i k v i d a t i o n s f ö r f a r a n d e n

get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda återförsäk­

i n l e t t s

ringsföretaget att vidta rättelse. De ska samtidigt underrätta tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten om sina slutsatser.

Artikel 160 2. Om återförsäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsreg­

Likvidation av försäkringsföretag

ler som är tillämpliga på företaget i värdmedlemsstaten, trots de åtgärder som hemmedlemsstaten har vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig otillräckliga, får tillsynsmyndigheterna Om ett försäkringsföretag träder i likvidation ska de förpliktelser i värdmedlemsstaten, efter att ha underrättat tillsynsmyndighe­ som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom ramen terna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgärder som behövs för att för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annorlunda förhindra eller sanktionera fortsatta oegentligheter, däribland, om än de förpliktelser som följer av företagets andra försäkringsavtal det oundgängligen krävs, förbud för företaget att ingå ytterligare utan hänsyn till de försäkrades och förmånstagarnas nationalitet. återförsäkringsavtal inom värdmedlemsstatens territorium.

Artikel 161 Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter­ ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för Likvidation av återförsäkringsföretag dessa åtgärder mot återförsäkringsföretag.

Om ett återförsäkringsföretag träder i likvidation ska de förplik­ 3. Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 1 och 2 och som telser som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom innefattar sanktioner mot eller begränsningar i utövandet av åter­ ramen för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annor­ försäkringsverksamhet ska motiveras och meddelas det berörda lunda än de förpliktelser som följer av företagets övriga återförsäkringsföretaget. återförsäkringsavtal.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/69

KAPITEL IX 3. I detta kapitel avses med ”filial” varje form av stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium av ett företag som avses i punkt 1, om det är auktoriserat i den medlemsstaten och Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller bedriver försäkringsverksamhet.

återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen

Artikel 163

Filialens verksamhetsplan

A v s n i t t 1

1. Den verksamhetsplan som avses i artikel 162.2 h för en filial ska innehålla följande:

S t a r t a n d e a v v e r k s a m h e t

a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som företaget avser att täcka. Artikel 162

Principer för auktorisation och villkor

b) Grundprinciperna för återförsäkring.

1. Medlemsstaterna ska föreskriva auktorisation för företag c) Skattningar av det kommande solvenskapitalkravet enligt vars huvudkontor är beläget utanför gemenskapen och som vill kapitel VI avsnitt 4 på grundval av en prognos för balansräk­ bedriva sådan verksamhet som avses i artikel 2.1 första stycket. ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa skattningar.

2. En medlemsstat får bevilja auktorisation om företaget upp­ fyller minst följande villkor: d) Skattningar av det kommande minimikapitalkravet enligt kapitel VI avsnitt 5 på grundval av en prognos för balansräk­ ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa a) Det har rätt enligt sitt eget lands lag att utöva skattningar. försäkringsverksamhet. e) Företagets medräkningsbara kapitalbas och primärkapital i fråga om solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt b) Det etablerar en filial inom den medlemsstats territorium där kapitel VI avsnitten 4 och 5. företaget ansökt om auktorisation.

f) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration c) Det förbinder sig att på den plats där filialen är belägen upp­ och övriga nödvändiga företagsfunktioner, medel som är rätta till verksamheten hänförliga räkenskaper samt att där avsedda att täcka dessa kostnader och, om de risker som ska förvara alla handlingar som hör till verksamheten. täckas klassificeras enligt klass 18 i del A i bilaga I, tillgäng­ liga medel för tillhandahållande av assistans.

d) Det utser en allmän representant som ska godkännas av tillsynsmyndigheterna. g) Uppgifter om företagsstyrningssystemets struktur.

2. Utöver de krav som anges i punkt 1 ska verksamhetsplanen, e) Det innehar tillgångar i den medlemsstat där företaget ansökt beträffande de tre första räkenskapsåren, omfatta följande: om auktorisation av en storlek som motsvarar minst hälften av den i artikel 129.1 d föreskrivna lägsta gränsen för mini­ mikapitalkravet och deponerar en fjärdedel av detta tröskel­ a) En prognos för balansräkningen. värde som säkerhet. b) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och f) Det förbinder sig att täcka solvenskapitalkravet och minimi­ solvenskapitalkrav. kapitalkravet enligt kraven i artiklarna 100 och 128.

c) För skadeförsäkring: g) Det meddelar namn och adress på de skaderegleringsrepre­ sentanter som utses i varje medlemsstat utom i den medlems­ i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost­ stat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och klassificeras enligt klass 10 under del A i bilaga I, med undan­ provisioner. tag för fraktförares ansvar.

ii) Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för h) Det företer en verksamhetsplan enligt bestämmelserna i försäkringsfall. artikel 163.

d) För livförsäkring ska även en detaljerad prognos lämnas över i) Det uppfyller kraven på företagsstyrning i avsnitt 2 av intäkter och kostnader avseende direkt försäkring samt mot­ kapitel IV. tagen och avgiven återförsäkring.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 7 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

3. När det gäller livförsäkring får medlemsstaterna kräva att 5. Tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas försäkringsföretag ska lämna regelbunden underrättelse om de ska, inom tre månader efter det att de mottagit begäran, lämna tekniska grunderna som använts vid beräkning av premietariffer sina yttranden eller medgivanden till tillsynsmyndigheterna i den och försäkringstekniska avsättningar, så länge detta krav inte överlåtande filialens hemmedlemsstat. Om de rådfrågade myndig­ utgör en förutsättning för att ett livförsäkringsföretag ska få heterna inte lämnar något svar inom denna tid ska detta anses lik­ bedriva sin verksamhet. värdigt med ett tillstyrkande eller ett tyst medgivande.

6. En överlåtelse som godkänts enligt punkterna 1–5 ska offentliggöras på det sätt som fastställts i nationell lagstiftning i Artikel 164 den medlemsstat där riskerna är belägna eller där åtagandet gjorts.

Överlåtelse av försäkringsbestånd

Sådana överlåtelser ska automatiskt vara giltiga mot försäkrings­ tagare, försäkrade och varje annan person som har rättigheter 1. Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell eller skyldigheter till följd av de överlåtna avtalen. lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo­ rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter sina bestånd av försäkringsavtal till acceptföretag som är etable­ rade i samma medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyndigheterna i Artikel 165 den medlemsstaten eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som

Försäkringstekniska avsättningar

avses i artikel 167 intygar att acceptföretaget, även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen, har nödvändig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i artikel 100 första Medlemsstaterna ska ålägga företagen att göra adekvata försäk­ stycket. ringstekniska avsättningar till täckning av försäkrings- och åter­ försäkringsförpliktelser inom respektive medlemsstats territorium beräknade enligt kapitel VI avsnitt 2. Medlemsstaterna ska kräva 2. Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell att företagen värderar tillgångar och skulder enligt i kapitel VI avsnitt 1 och fastställer sina egna medel enligt kapitel VI avsnitt 3. lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo­ rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter sina bestånd av försäkringsavtal till försäkringsföretag med huvudkontor i en annan medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyn­ Artikel 166 digheterna i den medlemsstaten intygar att acceptföretaget även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen har nödvändiga medräknings­ Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav bara egna medel för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i artikel 100 första stycket. 1. Varje medlemsstat ska inom sitt territorium kräva att eta­ blerade filialer håller ett belopp av medräkningsbar kapitalbas i form av sådana tillgångar som avses i artikel 98.3. 3. Om en medlemsstat, på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning, tillåter att filialer, som upprättats inom dess territo­ rium och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter Solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska beräknas i sina bestånd av försäkringsavtal till en filial, som omfattas av detta enlighet med bestämmelserna i kapitel VI avsnitten 4 och 5. kapitel och som upprättats i en annan medlemsstat, ska medlems­ staten säkerställa att tillsynsmyndigheterna i acceptföretagets hemmedlemsstat eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som Vid beräkning av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, avses i artikel 167 kan intyga följande: för såväl skadeförsäkring som livförsäkring, ska dock hänsyn tas till endast den berörda filialens verksamhet.

a) Att acceptföretaget även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen 2. Beloppet av det medräkningsbara primärkapital som krävs har nödvändig medräkningsbar kapitalbas för att täcka för att täcka minimikapitalkravet och tröskelvärdet för detta krav solvenskapitalkravet. ska vara sammansatt enligt bestämmelserna i artikel 98.4.

3. Beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet får inte b) Att lagstiftningen i acceptföretagets hemmedlemsstat tillåter vara mindre än hälften av den lägsta gräns som föreskrivs i arti­ en sådan överlåtelse. kel 129.1 d.

Den deposition som ska göras enligt artikel 162.2 e ska inräknas c) Att hemmedlemsstaten har medgivit överlåtelsen. i det medräkningsbara primärkapital som ska täcka minimikapitalkravet.

4. I de fall som avses i punkterna 1-3 ska den medlemsstat där den överlåtande filialen är belägen godkänna överlåtelsen efter att 4. De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till ha inhämtat medgivande från tillsynsmyndigheterna i den med­ minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i den lemsstat där riskerna är belägna, eller den medlemsstat där åta­ medlemsstat där verksamheten bedrivs och överskjutande till­ gandet gjorts om riskerna inte är belägna i den medlemsstaten. gångar inom gemenskapen.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/71

Artikel 167 ska den tillsynsmyndighet som svarar för verifieringen av solven­ sen för de filialer företaget etablerat inom gemenskapen, likställas

Förmåner för företag som är auktoriserade i mer än en

med tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett företag eta­

medlemsstat

blerat i gemenskapen har sitt huvudkontor.

1. Företag som har ansökt om eller beviljats auktorisation i mer än en medlemsstat får ansöka om följande förmåner, som får medges endast gemensamt: Artikel 169

a) Det solvenskapitalkrav om anges i artikel 166 ska beräknas Åtskillnad mellan skade- och livförsäkring på grundval av hela den verksamhet som företaget bedriver inom gemenskapen.

1. Filialer som avses i detta avsnitt får inte samtidigt inom b) Den deposition som krävs enligt artikel 162.2 e ska göras samma medlemsstat bedriva liv- och skadeförsäkringsverksamhet. endast i en av de berörda medlemsstaterna.

c) De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får i enlig­ het med artikel 134 placeras i vilken som helst av de med­ 2. Med avvikelse från punkt 1 får medlemsstaterna bestämma lemsstater där företaget bedriver sin verksamhet. att de filialer som avses i detta avsnitt och som vid relevant tid­ punkt enligt artikel 73.5 första stycket samtidigt bedrev båda I de fall som avses i första stycket a ska man vid beräkningen verksamheterna i en medlemsstat får fortsätta med detta, förut­ endast beakta transaktioner som genomförts av samtliga filialer satt att det för varje verksamhet upprättas en särskild förvaltning som är etablerade inom gemenskapen. i enlighet med artikel 74.

2. Ansökan om tillgång till de förmåner som anges i punkt 1 ska göras till tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten. 3. Varje medlemsstat som med stöd av artikel 73.5 andra I ansökan ska anges den myndighet i medlemsstaten som i fram­ stycket föreskriver att försäkringsföretag etablerade inom dess ter­ tiden ska utöva tillsyn av solvensen för den totala verksamhet som ritorium ska upphöra att samtidigt bedriva de verksamheter inom utövas av de filialer som företaget etablerat inom gemenskapen. vilka de var verksamma vid den relevanta tidpunkt som avses i Företagets val av myndighet ska motiveras. artikel 73.5 första stycket ska ställa detta krav även på filialer som avses i detta avsnitt och som är etablerade inom dess territorium Den deposition som avses i artikel 162.2 e ska göras i den och samtidigt bedriver båda verksamheterna där. medlemsstaten.

3. Medgivande från tillsynsmyndigheterna i samtliga medlems­ Medlemsstaterna får föreskriva att de filialer som avses i detta stater som mottagit en sådan ansökan fordras för beviljande av de avsnitt och vars huvudkontor samtidigt bedriver båda verksam­ förmåner som anges i punkt 1. heterna, och som vid de tidpunkter som anges i artikel 73.5 för­ sta stycket i en medlemsstat enbart bedrev Dessa förmåner ska börja gälla från och med den dag då den av livförsäkringsverksamhet, får fortsätta med sin verksamhet där. företaget valda tillsynsmyndigheten meddelar de övriga tillsyns­ Om företaget önskar bedriva skadeförsäkringsverksamhet inom myndigheterna att den kommer att kontrollera solvensen för den samma territorium, får det bedriva livförsäkringsverksamhet totala verksamhet som bedrivs av företagets filialer inom endast genom ett dotterföretag. gemenskapen.

Den valda tillsynsmyndigheten ska från de övriga medlemssta­ terna inhämta erforderliga upplysningar om den totala solvensen Artikel 170 för de filialer företaget etablerat inom deras territorier.

Återkallelse av auktorisation för företag som är auktoriserade i mer än en medlemsstat

4. De enligt punkterna 1, 2 och 3 medgivna förmånerna ska återkallas samtidigt av samtliga berörda medlemsstater på initia­ tiv av en eller flera av dessa.

Om den i artikel 167.2 nämnda myndigheten återkallar en auk­ torisation, ska den anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de Artikel 168 övriga medlemsstater där företaget bedriver verksamhet, varpå Redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik dessa ska vidta behövliga åtgärder.

samt företag i svårigheter

Artiklarna 34, 139.3, 140 och 141 ska tillämpas på detta avsnitt. Om skälet till återkallelsen är att solvensen är otillräcklig i förhål­ lande till vad som föreskrivits av de medlemsstater som beviljat en Vid tillämpningen av artiklarna 137–139, då ett företag befunnits ansökan enligt artikel 167, ska även de medlemsstater som bevil­ berättigat till förmånerna enligt artikel 167.1, 167.2 och 167.3, jat sådana ansökningar återkalla sina auktorisationer.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 7 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 171 Artikel 174

Avtal med tredjeländer Principer och villkor för utövande av återförsäkringsverksamhet

Gemenskapen får genom avtal som med stöd av fördraget träffas En medlemsstat ska inte på återförsäkringsföretag hemmahörande med ett eller flera tredjeländer, och på villkor om reciprocitet, i tredjeland som inleder eller redan bedriver återförsäkringsverk­ medge tillämpning av bestämmelser som avviker från bestämmel­ samhet inom dess territorium tillämpa bestämmelser som leder serna i detta avsnitt, för att garantera ett tillfredsställande skydd till att dessa behandlas gynnsammare än återförsäkringsföretag för försäkringstagare och försäkrade i medlemsstaterna. med huvudkontor i den medlemsstaten.

Artikel 175 A v s n i t t 2

Avtal med tredjeländer

1. Kommissionen får lägga fram förslag till rådet beträffande

Å t e r f ö r s ä k r i n g

förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto­ derna för att utöva extra tillsyn över följande:

a) Återförsäkringsföretag från tredjeländer, som bedriver åter­ Artikel 172 försäkringsverksamhet inom gemenskapen.

Likvärdighet

b) Återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen, som bedriver återförsäkringsverksamhet inom ett tredjelands 1. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som speci­ territorium. ficerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamheter som 2. De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att på vill­ bedrivs av företag med huvudkontor i det tredjelandet är likvär­ kor av likvärdighet i stabilitetsregleringen säkerställa effektivt dig med den som fastställs genom avdelning I. marknadstillträde inom varje avtalsparts territorium och innehålla föreskrifter om ömsesidigt erkännande av tillsynsregler och praxis på återförsäkringsområdet. De ska också syfta till att säkerställa Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta följande: direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. a) Att tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan erhålla de upplysningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsfö­ retag med huvudkontor inom gemenskapen som bedriver 2. Kommissionen får i enlighet med det föreskrivande förfa­ verksamhet inom de berörda tredjeländernas territorier. rande som avses i artikel 301.2 och med beaktande av de krite­ rier som antagits i enlighet med punkt 1 anta beslut om huruvida b) Att tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan erhålla de upplys­ den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäk­ ningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsföretag ringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i med huvudkontor inom deras territorier som bedriver verk­ samma tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom samhet inom gemenskapen. avdelning I. 3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1 och 300.2 i fördraget ska kommissionen med bistånd av Europe­ iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta­ Dessa beslut ska ses över regelbundet. ten av de förhandlingar som avses i punkt 1 i den här artikeln och den situation som dessa ger upphov till. 3. Om solvensordningen i ett tredjeland enligt punkt 2 har bedömts vara likvärdig med den i detta direktiv ska återförsäk­ KAPITEL X ringsavtal som ingås med företag med huvudkontor i detta tred­ jeland behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal med företag som är auktoriserade enligt detta direktiv. Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för

vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av innehav

Artikel 173 Artikel 176

Förbud mot pantsättning av tillgångar Information från medlemsstaterna till kommissionen

Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkringstekniska Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska underrätta kommissio­ avsättningar, behålla eller införa något system med bruttoreser­ nen och tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater om varje ver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade auktorisation av ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett eller premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett flera moderföretag för vilka ett tredjelands lag gäller. försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland vars solvens­ ordning i enlighet med artikel 172 bedöms vara likvärdig med Underrättelsen ska också innehålla en uppgift om den berörda den som fastställs genom detta direktiv. företagsgruppens struktur.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/73

När ett företag, som omfattas av ett tredjelands lagstiftning, för­ A v s n i t t 2 värvar ett innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i gemenskapen så att detta försäkrings- eller O b l i g a t o r i s k f ö r s ä k r i n g återförsäkringsföretag skulle bli ett dotterföretag till tredjelands­ företaget ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten under­ rätta kommissionen och tillsynsmyndigheterna i övriga Artikel 179 medlemsstater om detta.

Anknutna skyldigheter

Artikel 177 1. Skadeförsäkringsföretagen får erbjuda och meddela obliga­ Behandling i tredjeland av försäkrings- och torisk försäkring på de villkor som anges i denna artikel.

återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen

2. När en medlemsstat föreskriver skyldighet att teckna försäk­ 1. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla svå­ ring, ska ett försäkringsavtal anses uppfylla en sådan skyldighet righeter av allmän natur som deras försäkrings- eller återförsäk­ ringsföretag mött vid etablering och utövande av verksamhet i ett endast om det följer de särskilda bestämmelser som gäller för tredjeland eller vid pågående verksamhet i ett tredjeland. sådan försäkring i den medlemsstaten.

2. Kommissionen ska periodvis överlämna en rapport till rådet 3. Om en medlemsstat föreskriver obligatorisk försäkring och om behandlingen i tredjeland av försäkrings- och återförsäkrings­ det krävs att försäkringsföretaget ska anmäla till tillsynsmyndig­ företag som auktoriserats i gemenskapen med avseende på heterna att försäkringsskyddet upphört, får detta upphörande följande: göras gällande gentemot skadelidande tredje man endast under de förutsättningar som fastställts av denna medlemsstat. a) Etablering i tredjeland av försäkrings- eller återförsäkringsfö­ retag som är auktoriserade i gemenskapen. 4. Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om de ris­ ker för vilka försäkring är obligatorisk enligt medlemsstatens lag­ b) Förvärv av innehav i försäkrings- och återförsäkringsföretag stiftning, och därvid ange följande: i tredjeland.

c) Fortsatt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet i sådana a) De särskilda föreskrifter som gäller för sådan försäkring. etablerade företag.

b) De uppgifter som ska anges i ett det intyg som ett skadeför­ d) Tillhandahållande över nationsgränserna av försäkrings- och säkringsföretag är skyldigt att utfärda till en försäkrad, i fall återförsäkringstjänster från gemenskapen till tredjeland. där denna medlemsstat fordrar bevis om att skyldigheten att teckna försäkring har uppfyllts. Kommissionen ska till rådet överlämna rapporterna jämte lämp­ liga förslag eller rekommendationer. En medlemsstat får kräva att bland de uppgifter som avses i första stycket b ska finnas en förklaring av försäkringsföretaget att för­ säkringsavtalet är i överensstämmelse med de särskilda bestäm­ AVDELNING II melser som gäller för sådan försäkring.

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖRSÄKRING

Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentlig­ göra de uppgifter som avses i första stycket b.

KAPITEL I

Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring

A v s n i t t 3

D e t a l l m ä n n a b ä s t a

A v s n i t t 1

T i l l ä m p l i g l a g

Artikel 180

Det allmänna bästa

Artikel 178

Tillämplig lag

Den medlemsstat där en risk är belägen eller medlemsstaten för åtagandet får inte hindra en försäkringstagare från att teckna ett Varje medlemsstat som inte omfattas av tillämpningen av förord­ avtal med ett försäkringsföretag som auktoriserats på de villkor ning (EG) nr 593/2008 ska tillämpa bestämmelserna i den förord­ som anges i artikel 14 om ingåendet av detta avtal inte strider mot ningen för att fastställa vilken lag som ska vara tillämplig på bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i den medlemsstat försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 i den förordningen. där risken är belägen eller i medlemsstaten för åtagandet.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 7 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

A v s n i t t 4 A v s n i t t 5

I n f o r m a t i o n t i l l f ö r s ä k r i n g s t a g a r n a F ö r s ä k r i n g s v i l l k o r o c h p r e m i e t a r i f f e r

U n d e r a v s n i t t 1

S k a d e f ö r s ä k r i n g

Artikel 181

Skadeförsäkring

Artikel 183

Allmän information till försäkringstagare

1. Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande eller löpande anmälan av allmänna och särskilda avtalsvillkor, premie­ 1. Innan ett skadeförsäkringsavtal ingås ska skadeförsäkrings­ tariffer eller formulär och andra tryckta handlingar som ett för­ företaget informera försäkringstagaren om följande: säkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna. a) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet, om parterna inte har fritt val.

Medlemsstaterna får kräva att sådana avtalsvillkor och andra dokument företes vid enstaka tillfällen endast i syfte att kontrol­ b) Att parterna fritt kan välja vilken lag som ska tillämpas, och lera att nationella bestämmelser om försäkringsavtal följs. Sådana vilken lag försäkringsgivaren föreslår. krav får inte vara en förutsättning för att företag ska få bedriva verksamhet. Försäkringsföretaget ska också informera varje försäkringstagare om på vilket sätt försäkringstagarnas klagomål beträffande avta­ len handläggs och även, i förekommande fall, vilket särskilt organ som handhar sådana klagomål, utan att detta inskränker försäk­ 2. En medlemsstat som föreskriver obligatorisk försäkring får ringstagarens rätt att vidta rättsliga åtgärder. kräva att försäkringsföretag ska överlämna de allmänna och sär­ skilda villkoren för sådan försäkring till sin tillsynsmyndighet innan de får spridas. 2. De förpliktelser som avses i punkt 1 ska gälla endast om för­ säkringstagaren är en fysisk person.

3. Medlemsstaterna får inte upprätthålla eller införa krav på 3. Närmare bestämmelser för genomförandet av punkterna 1 förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre­ och 2 ska fastställas av den medlemsstat där risken är belägen. miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna priskontrollsystem. Artikel 184

Ytterligare information beträffande skadeförsäkring som erbjuds med stöd av etableringsfriheten eller friheten att

Artikel 182 tillhandahålla tjänster

Livförsäkring

1. När en skadeförsäkring erbjuds med stöd av etableringsfri­ heten eller friheten att tillhandahålla tjänster ska försäkringstaga­ ren, innan något åtagande görs, underrättas om i vilken Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av eller medlemsstat huvudkontoret eller, i tillämpliga fall, filialen med regelbundna underrättelser om allmänna och särskilda försäk­ vilken avtalet ska ingås är belägen. ringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsätt­ Varje handling som lämnas ut till försäkringstagaren ska innehålla ningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som ett liv­ den information som avses i första stycket. försäkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna. Bestämmelserna i första och andra styckena ska inte tillämpas på stora risker.

Hemmedlemsstaten får dock, uteslutande i syfte att kontrollera efterlevnaden av nationella bestämmelser rörande försäkringsma­ 2. I avtalet eller andra handlingar som ger försäkringsskydd, tematiska principer, kräva regelmässig underrättelse om de tek­ samt i försäkringsansökningen, i den mån den är bindande för niska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och sökanden, ska finnas uppgift om adressen till huvudkontoret eller, försäkringstekniska avsättningar. Dessa krav får inte vara en för­ i tillämpliga fall, till den filial till skadeförsäkringsföretaget som utsättning för att ett försäkringsföretag ska få bedriva verksamhet. ger skyddet.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/75

Medlemsstaterna får kräva att namn på och adress till den repre­ l) Sättet för handläggning av klagomål på försäkringsavtal från sentant för skadeförsäkringsföretaget som avses i artikel 148.2 a försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare och, i före­ även ska anges i de handlingar som avses i första stycket i denna kommande fall, förekomsten av ett särskilt organ som hand­ punkt. lägger sådana klagomål utan inskränkning av rätten att vidta rättsliga åtgärder.

U n d e r a v s n i t t 2 m) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet om parterna inte har L i v f ö r s ä k r i n g fritt val eller, om parterna har frihet att välja vilken lag som ska tillämpas, den lag livförsäkringsföretaget föreslår.

Artikel 185 4. Dessutom ska särskild information tillhandahållas så att för­

Information till försäkringstagare

säkringstagaren verkligen förstår de risker som avtalet innebär och som denne därmed tar. 1. Innan ett livförsäkringsavtal ingås ska minst den informa­ tion som anges i punkterna 2-4 lämnas till försäkringstagaren. 5. Försäkringstagaren ska under hela avtalstiden hållas infor­ merad om ändringar i fråga om följande information: 2. Följande uppgifter om livförsäkringsföretaget ska meddelas:

a) Företagets namn och företagsform. a) Allmänna och särskilda försäkringsvillkor.

b) Medlemsstat i vilken huvudkontoret och, i tillämpliga fall, b) Livförsäkringsföretagets namn och företagsform eller huvud­ den filial där avtalet ingås, är beläget. kontorets adress och, i tillämpliga fall, adressen till den filial som ingått avtalet. c) Huvudkontorets adress och i tillämpliga fall adressen till den filial som ingår avtalet. c) Alla uppgifter som är upptagna i punkt 3 d–j vid ändring av försäkringsvillkoren eller den lagstiftning som gäller för d) En konkret hänvisning till den i artikel 51 nämnda lägesrap­ avtalet. porten om solvens och finansiell ställning, som gör denna information lättillgänglig för försäkringstagaren. d) Årligen uppgift om återbäringssituationen. 3. Följande uppgifter om åtagandet ska meddelas: Om försäkringsgivaren i samband med ett erbjudande om eller a) Definition av förmåner och optioner. tecknandet av ett livförsäkringsavtal presenterar siffror avseende storleken på potentiella betalningar som överstiger de kontraktu­ ella betalningarna, ska försäkringsgivaren ge försäkringstagaren b) Avtalets löptid. ett exempel på en beräkning i vilken det potentiella slutliga ersätt­ ningsbeloppet beräknas utifrån premieinbetalningarna vid tre c) Hur avtalet kan avbrytas. olika räntesatser. Detta ska inte gälla för terminsförsäkringar och terminskontrakt. Försäkringsgivaren ska informera försäkringsta­ garen på ett tydligt och lättbegripligt sätt om att beräkningsexem­ d) Hur premier ska betalas och premieperioder. plet endast är en beräkningsmodell som grundar sig på teoretiska antaganden, och att försäkringstagaren inte kan ställa några avtals­ e) Hur återbäring beräknas och fördelas. grundade anspråk utifrån beräkningsexemplet.

f) Angivande av återköpsvärde, fribrevsvärde och i vilken När det gäller försäkringar med rätt till andel i överskott ska för­ omfattning dessa är garanterade. säkringsgivaren årligen skriftligt informera försäkringstagaren om läget för försäkringstagarens fordringar, inklusive rätten till andel g) Uppgifter om premier för varje förmån, såväl huvudförmå­ i överskottet. Dessutom ska försäkringsgivaren, när denne har ner som, i tillämpliga fall, tilläggsförmåner. presenterat siffror över den potentiella framtida utvecklingen för rätten till andel i överskott, informera försäkringstagaren om skill­ nader mellan den faktiska utvecklingen och de ursprungliga h) I fråga om fondförsäkringsavtal uppgifter om de andelar till uppgifterna. vilka förmånerna är knutna.

i) Uppgift om vilka slags tillgångar som fondförsäkringsavtal är 6. Den information som avses i punkterna 2-5 ska vara klart baserade på. och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts. j) Sättet för utövandet av uppsägningsrätten. Informationen får dock lämnas på ett annat språk om försäkrings­ k) Allmän information om de skatteregler som gäller för aktu­ tagaren begär det och medlemsstatens lagstiftning tillåter det eller ell försäkringstyp. om försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 7 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

7. Den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts får kräva att liv­ Artikel 188 försäkringsföretagen ska lämna information utöver den som för­

Upphävande av monopol

tecknas i punkterna 2-5 endast om det är nödvändigt för att försäkringstagaren rätt ska förstå de väsentliga delarna av åtagandet. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säker­ ställa att de etableringsmonopol inom vissa klasser som beviljats organ etablerade inom deras territorier och som avses i artikel 8 8. Närmare regler för genomförandet av punkterna 1–7 ska upphävs. fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.

Artikel 189 Artikel 186

Deltagande i nationella garantisystem Uppsägningstid

Värdmedlemsstaterna får föreskriva att skadeförsäkringsföretag på 1. Medlemsstaterna ska föreskriva att försäkringstagare som samma sätt som skadeförsäkringsföretag som fått tillstånd inom ingår individuella livförsäkringsavtal ska kunna säga upp avtalen deras territorier ska ansluta sig till och delta i varje garantisystem inom en tid av mellan 14 och 30 dagar från den dag de informe­ som är avsett att säkerställa utbetalning av försäkringsersättning rades om ingåendet av avtalen. till försäkringstagare och skadelidande tredje man.

Försäkringstagarnas uppsägning ska innebära att de befrias från A v s n i t t 2 alla framtida förpliktelser som följer av avtalet.

K o a s s u r a n s i n o m g e m e n s k a p e n

Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning ska bestämmas genom den lag som ska tillämpas på avtalet, i synner­ het såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren ska informe­ Artikel 190 ras om att avtal har ingåtts.

Koassuransverksamhet inom gemenskapen

2. Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa punkt 1 i följande 1. Detta avsnitt ska tillämpas på koassuransverksamhet inom fall: gemenskapen, vilken utgörs av den koassuransverksamhet som avser en eller flera av de risker som klassificerats enligt klasserna 3–16 i del A i bilaga I och som uppfyller följande villkor: a) Om ett avtal har en giltighetstid om sex månader eller mindre.

a) Risken är en stor risk. b) I fall då försäkringstagaren, på grund av sin ställning eller på grund av de omständigheter under vilka avtalet ingåtts inte är i behov av särskilt skydd. b) Risken täcks genom ett enda avtal med en samlad premie och för samma termin av två eller flera försäkringsgivare, som var och en ansvarar för sin del som ”koassuradörer” och av vilka Om medlemsstaterna utnyttjar den valmöjlighet som avses i för­ en ska vara ledande försäkringsföretag. sta stycket ska de i sin lagstiftning särskilt ange detta förhållande.

c) Risken finns inom gemenskapen.

KAPITEL II d) För att kunna täcka risken behandlas det ledande försäkrings­

Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring

företaget som om det vore det försäkringsföretag som täcker hela risken.

A v s n i t t 1 e) Minst en av koassuradörerna deltar i avtalet genom ett huvud­ kontor eller en filial etablerad i en annan medlemsstat än den

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

där det ledande försäkringsföretaget är etablerat.

f) Det ledande försäkringsföretaget åtar sig till fullo den roll Artikel 187 som tillkommer det enligt gällande praxis för koassurans­ Försäkringsvillkor verksamhet och särskilt fastställer försäkringsvillkor och tariffer.

Till allmänna och särskilda försäkringsvillkor ska inte räknas vill­ kor som, i ett enskilt fall, är betingade av särskilda omständighe­ 2. Artiklarna 147–152 ska endast tillämpas på det ledande ter som hänför sig till den risk som ska försäkras. försäkringsföretaget.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/77

3. Koassuransverksamhet som inte uppfyller villkoren i Artikel 196 punkt 1 ska omfattas av bestämmelserna i detta direktiv med

Samarbete under genomförandet

undantag av det här avsnittet.

Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska i nära samarbete följa upp de svårigheter som kan uppkomma vid genomförandet av detta avsnitt. Artikel 191

Deltagande i koassurans inom gemenskapen Inom ramen för detta samarbete ska de särskilt uppmärksamma sådan tillämpning som tyder på att det ledande försäkringsföre­ taget inte fullgör sitt åtagande enligt gällande praxis inom koas­ Försäkringsföretagens rätt att delta i koassuransverksamhet inom suranssektorn eller att täckningen av föreliggande risker gemenskapen får inte villkoras av andra bestämmelser än de som uppenbart inte kräver deltagande av två eller flera assuradörer. föreskrivs i detta avsnitt.

A v s n i t t 3

A s s i s t a n s

Artikel 192

Försäkringstekniska avsättningar

Artikel 197

Verksamhet liknande reseförsäkring

Storleken på de försäkringstekniska avsättningarna ska bestäm­ mas av de olika koassuradörerna enligt de regler som gäller i deras Medlemsstaterna får föreskriva att tillhandahållande av räddnings­ hemmedlemsstat eller, om sådana regler saknas, enligt gällande tjänster till personer som råkat i svårigheter under andra omstän­ praxis i den medlemsstaten. digheter än de som nämns i artikel 2.2 ska omfattas av detta direktiv.

De försäkringstekniska avsättningarna ska dock vara minst lika Om en medlemsstat föreskriver detta, ska den behandla sådan stora som de som fastställts av den ledande assuradören enligt de verksamhet som om den ingick i klass 18 i del A i bilaga I. regler som gäller i dennes hemmedlemsstat. Andra stycket ska inte på något sätt påverka möjligheterna till sådan klassificering som anges i bilaga I när det gäller verksamhet som uppenbart ingår i andra klasser. Artikel 193

Statistik

A v s n i t t 4

R ä t t s s k y d d s f ö r s ä k r i n g

Hemmedlemsstaterna ska se till att koassuradörerna för statistik som visar omfattningen av den koassuransverksamhet inom Artikel 198 gemenskapen som de deltar i, med angivande av vilka medlems­ stater som omfattas. Tillämpningsområde för detta avsnitt

1. Detta avsnitt ska tillämpas på rättsskyddsförsäkring som avses i klass 17 i bilaga I del A, genom vilken ett försäkringsföre­ Artikel 194 tag åtar sig att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rät­ tsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt

Behandling av koassuransavtal vid likvidationsförfaranden

anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst i följande syften:

Om ett försäkringsföretag träder i likvidation, ska de åtaganden a) Att tillförsäkra ersättning för den förlust eller skada som den som följer av koassuransavtal inom gemenskapen infrias på försäkrade åsamkats antingen genom uppgörelse som skett samma sätt som de åtaganden som hänför sig till försäkringsfö­ utanför domstol, eller genom civilrättsligt eller straffrättsligt retagets övriga försäkringsavtal, oavsett försäkringstagarens eller förfarande. förmånstagarnas nationalitet.

b) Att försvara eller företräda den försäkrade vid civilrättsliga, straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga förfaranden eller vid andra liknande förfaranden eller i anledning av att ersätt­ Artikel 195 ningskrav har riktats mot denna person.

Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter

2. Detta avsnitt ska inte gälla något av följande:

Vid genomförandet av detta avsnitt ska medlemsstaternas tillsyns­ a) Rättsskyddsförsäkring avseende tvister eller risker som här­ myndigheter, inom ramen för det samarbete som avses i avdel­ rör från eller har samband med användning av havsgående ning I kapitel IV avsnitt 5, utbyta all information som erfordras. fartyg.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 7 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

b) Åtgärder som ett försäkringsföretag, inom ramen för ansvars­ Försäkringsföretag med blandad verksamhet ska se till att ingen försäkring, vidtar för att försvara eller företräda den försäk­ anställd som har befattning med handläggningen av skadeären­ rade i en undersökning eller en förhandling, om åtgärderna den eller med därmed sammanhängande juridisk rådgivning sam­ samtidigt utövas för tillvaratagande av detta försäkringsföre­ tidigt utövar liknande verksamhet inom en annan klass som ingår tags egna intressen inom ramen för sådan försäkring. i företagets verksamhet.

c) Om en medlemsstat bestämmer detta, rättsskyddsförsäkring 3. Försäkringsföretaget ska anförtro handläggningen av ska­ meddelad av en assistansförsäkringsgivare som uppfyller föl­ deärenden avseende rättsskyddsförsäkring till ett företag som är jande villkor: en särskild juridisk person. Detta företag ska anges i ett sådant sär­ skilt försäkringsavtal eller i en sådan separat del av ett avtal som avses i artikel 199. i) Verksamheten utövas i en annan medlemsstat än den där den försäkrade har sin stadigvarande bostad. Om det företag som är en särskild juridisk person har anknytning till ett försäkringsföretag som är verksamt inom en eller flera av ii) Verksamheten utgör del av ett avtal som täcker uteslu­ de andra klasser som anges i bilaga I del A, får de anställda som tande assistans för personer som hamnar i svårigheter handlägger skadeärenden eller bistår med juridisk rådgivning i under resa eller vid vistelse utanför hemorten eller den samband med sådan handläggning i det företag som är en särskild stadigvarande bostaden. juridisk person inte samtidigt utöva samma eller liknande uppgif­ ter i det andra försäkringsföretaget. Medlemsstaterna får före­ skriva samma krav för medlemmarna i förvaltnings-, ledningseller tillsynsorganen. I det fall som avses i första stycket c ska det i avtalet tydligt anges att skyddet i fråga är begränsat till sådana omständigheter som anges i det ledet och är underordnat i förhållande till assistansen. 4. Avtalet ska innehålla en bestämmelse om att de försäkrade har rätt att, från den tidpunkt då de kan rikta anspråk mot för­ säkringsgivaren, fritt utse advokat eller, i den utsträckning det Artikel 199 medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikatio­ ner som behövs för att tillvarata de försäkrades intressen.

Separata avtal

Rättsskyddsförsäkring ska antingen meddelas genom ett avtal Artikel 201 som är skilt från det som upprättas för andra klasser, eller tas upp som en separat del av ett försäkringsbrev med särskilt angivande Fritt val av advokat av rättsskyddets omfattning samt, om medlemsstaten så begär, det motsvarande premiebeloppet. 1. I varje avtal om rättsskyddsförsäkring ska följande uttryck­ ligen anges:

Artikel 200

Handläggning av skadeärenden

a) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller någon annan person som har kvalifikationer enligt nationell lag att försvara eller företräda dem eller i övrigt tillvarata deras 1. Hemmedlemsstaten ska säkerställa att försäkringsföretag i intressen vid undersökningar eller förhandlingar. enlighet med det alternativ som medlemsstaten valt eller efter eget val, om medlemsstaten samtycker till detta, antar minst en av de metoder för handläggning av skadeärenden som anges i punk­ b) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller, om de terna 2, 3 och 4. föredrar det och i den utsträckning det medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikationer som behövs för att tillvarata deras intressen närhelst en intressekonflikt Oavsett vilken lösning som väljs ska de rättsskyddsförsäkrades uppstår. intressen anses likvärdigt tillvaratagna enligt detta avsnitt.

2. I detta avsnitt avses med ”advokat” en person som har rätt 2. Försäkringsföretag ska se till att ingen anställd som har att utöva sin yrkesverksamhet under en av de benämningar som befattning med handläggningen av skadeärenden inom rätts­ anges i rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om skyddsförsäkring eller med därmed sammanhängande juridisk underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten rådgivning samtidigt utövar liknande verksamhet inom ett annat att tillhandahålla tjänster ( ). 1 företag som är knutet till det första försäkringsföretaget finansiellt, kommersiellt eller administrativt och som omfattar en eller flera av de andra klasser som anges i bilaga I. ( ) EGT L 78, 26.3.1977, s. 17. 1

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/79

Artikel 202 A v s n i t t 5

Undantag från det fria valet av advokat S j u k f ö r s ä k r i n g

1. Medlemsstaterna får medge undantag från artikel 201.1 för rättsskyddsförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda: Artikel 206

Sjukförsäkring som alternativ till skydd genom

a) Försäkringen är begränsad till de försäkringsfall som upp­ socialförsäkringssystemet kommer genom användning av vägfordon inom den berörda medlemsstatens territorium. 1. Medlemsstater, i vilka avtal om försäkring mot riskerna enligt klass 2 i bilaga I del A helt eller delvis kan ersätta det skydd b) Försäkringen är förenad med ett avtal om erbjudande av vid sjukdom som ges genom det lagstadgade socialförsäkringssys­ assistans vid olyckshändelse eller skadefall där ett vägfordon temet, får föreskriva följande: är inblandat.

a) Att sådana avtal ska följa de särskilda rättsregler som denna c) Varken rättsskyddsförsäkringsföretaget eller assistansförsäk­ medlemsstat har antagit för denna försäkringsklass till skydd ringsgivaren meddelar någon form av ansvarsförsäkring. för det allmänna bästa.

d) Sådana åtgärder har vidtagits att helt oberoende advokater bistår och företräder vardera parten i en tvist, när parterna är b) Att de allmänna och särskilda villkoren för denna försäkring rättsskyddsförsäkrade hos samma försäkringsföretag. meddelas till tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten innan de börjar tillämpas.

2. Ett undantag som medgivits enligt punkt 1 ska inte inverka på tillämpningen av artikel 200. 2. Medlemsstaterna får föreskriva att det sjukförsäkringssystem som avses i punkt 1 tekniskt sett ska fungera på liknande sätt som en livförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda: Artikel 203

Skiljeförfarande a) Premierna som ska betalas beräknas på grundval av tabeller över sjukdomsfall och andra statistiska uppgifter som är rele­ vanta för den medlemsstat där risken är belägen i enlighet Medlemsstaterna ska besluta om skiljeförfarande eller andra för­ med de matematiska metoder som används inom faranden som ger motsvarande garantier om objektivitet för att försäkringsverksamhet. lösa tvister mellan den som meddelat rättsskyddsförsäkring och den försäkrade, utan att den rätt till överklagande hos rättsliga instanser som kan finnas enligt nationell lag påverkas. b) En reserv upprättas för stigande levnadsålder.

I försäkringsavtalet ska det föreskrivas att den försäkrade har rätt c) Försäkringsgivaren får upphäva avtalet endast inom en att använda sig av sådana förfaranden. bestämd tidsperiod som fastställs av den medlemsstat där ris­ ken är belägen.

Artikel 204 d) Avtalet innehåller bestämmelser om att premierna kan ökas

Intressekonflikter

och ersättningarna minskas, även för gällande avtal.

När en intressekonflikt uppstår eller oenighet råder angående tvis­ tens lösning, ska rättsskyddsförsäkringsgivaren eller, där det är e) Avtalet innehåller bestämmelser om att försäkringstagarna lämpligt, skaderegleringsorganet, underrätta den försäkrade om får byta sina befintliga avtal mot ett avtal som överensstäm­ de rättigheter som anges i artikel 201.1 och den möjlighet han har mer med punkt 1 och som erbjuds av samma försäkringsfö­ att använda sig av ett sådant förfarande som avses i artikel 203. retag eller samma filial samt tar hänsyn till de rättigheter de förvärvat.

Artikel 205 I det fall som avses i första stycket e ska hänsyn tas till reserven Upphävande av krav på specialisering för för stigande levnadsålder, och ny läkarundersökning får endast krävas om ersättningsnivån ska höjas.

rättsskyddsförsäkring

Medlemsstaterna ska upphäva alla bestämmelser som innebär för­ Tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten ska offent­ bud för ett försäkringsföretag att samtidigt inom respektive med­ liggöra de tabeller över sjukdomsfall och andra relevanta uppgif­ lemsstats territorium bedriva verksamhet avseende ter som avses i första stycket a samt överlämna dem till rättsskyddsförsäkring och andra klasser. tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 8 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Premierna ska, på välgrundade försäkringsmatematiska antagan­ KAPITEL IV den, vara tillräckliga för att försäkringsföretagen ska kunna upp­ fylla samtliga sina förpliktelser med hänsyn till samtliga aspekter Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring beträffande deras finansiella situation. Hemmedlemsstaten ska föreskriva att de tekniska grunderna för premieberäkningen ska överlämnas till dess tillsynsmyndigheter innan produkten släpps Artikel 210 ut på marknaden.

Finansiell återförsäkring

Tredje och fjärde styckena ska även gälla vid ändringar av befint­ liga avtal. 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför­ säkringsföretag, som ingår avtal om finansiell återförsäkring eller bedriver verksamheter med sådan återförsäkring, på ett tillfreds­ ställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera A v s n i t t 6 och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller verksamheter.

A r b e t s s k a d e f ö r s ä k r i n g

2. I syfte att säkerställa att en harmoniserad behandling av finansiell återförsäkringsverksamhet genomförs får kommissio­ Artikel 207 nen anta genomförandeåtgärder för att närmare specificera bestämmelserna i punkt 1 i fråga om övervakning, hantering och

Obligatorisk arbetsskadeförsäkring

kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverksamhet.

Medlemsstaterna får föreskriva att varje försäkringsföretag som på Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskadeförsäkring inom deras direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det territorier ska följa de särskilda bestämmelser som finns för detta föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. slag av försäkring i deras nationella lagstiftning, med undantag av bestämmelser om den finansiella tillsynen för vilken hemmed­ lemsstaten ska vara ensamt ansvarig. 3. I punkterna 1 och 2 avses med finansiell återförsäkring en återförsäkring som innebär att den explicita maximala potentiella förlust, uttryckt som den maximala överförda ekonomiska risken, KAPITEL III som uppstår genom överföring av en teckningsrisk och en tids­ risk som båda är betydande, överstiger premien för avtalets livs­ Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring längd med ett begränsat men betydande belopp, samtidigt som åtminstone ett av följande förhållanden föreligger:

Artikel 208 a) Betydande hänsyn tas uttryckligen till pengars tidsvärde.

Förbud mot tvångsavstående från del av försäkringsverksamhet

b) Avtalsbestämmelser föreligger för att utjämna skillnaden i ekonomiskt åtagande mellan parterna över tiden för att uppnå den åsyftade risköverföringen. Medlemsstaterna får inte föreskriva att livförsäkringsföretag ska avstå från någon del av sin försäkringsverksamhet enligt arti­ kel 2.3 till en eller flera organisationer som anges i nationell lag. Artikel 211

Specialföretag

Artikel 209

Premie för nya försäkringar 1. Medlemsstaterna ska tillåta specialföretag att etablera sig inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt förhandsgodkännande. Premier för nya försäkringar ska utifrån rimliga försäkringsmate­ matiska antaganden vara tillräckliga för att livförsäkringsföreta­ gen ska kunna uppfylla alla sina åtaganden och i synnerhet för att 2. I syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av speci­ kunna göra adekvata försäkringstekniska avsättningar. alföretag ska kommissionen anta genomförandeåtgärder för att fastställa följande:

Vid denna bedömning får hänsyn tas till alla aspekter av ett för­ säkringsföretags ekonomiska situation, men andra medel än pre­ a) Auktorisationens omfattning. mier och därav härrörande avkastning får inte systematiskt och permanent utnyttjas på ett sådant sätt att det på lång sikt kan äventyra företagets soliditet. b) Obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/81

c) De lämplighetskrav som avses i artikel 42 för specialföreta­ c) grupp : en företagsgrupp gets ledningspersonal.

d) Lämplighetskrav för aktieägare eller medlemmar med kvali­ i) som består av ett företag med ägarintresse, dess dotter­ ficerat innehav i specialföretaget. företag och de enheter i vilka företaget med ägarintresse eller dess dotterföretag har innehav samt företag som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som e) Sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG, eller rutiner för intern kontroll och krav för riskhanteringen.

f) Informationskrav vad beträffar redovisning, uppgifter för sta­ ii) som baseras på ingående, genom avtal eller på annat sätt, bilitetstillsyn och statistik. av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan dessa företag, och som kan innehålla ömsesidiga asso­ ciationer eller liknande företag, under förutsättning att g) Solvenskrav.

— ett av dessa företag genom centraliserad samord­ Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta ning utövar ett dominerande inflytande över beslu­ direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det ten, inklusive finansiella beslut, i de andra företag föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. som ingår i gruppen, och

3. Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012 ska omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat speci­ — ingående och avbrytande av sådana förbindelser, alföretaget. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter enligt vad som avses i denna avdelning, det datumet ska emellertid omfattas av punkterna 1 och 2. kräver ett förhandsgodkännande av grupptillsynsmyndigheten.

AVDELNING III

TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH Det företag som utövar centraliserad samordning ska ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRETAG SOM INGÅR I EN GRUPP betraktas som moderföretag och de andra företagen ska betraktas som dotterföretag.

KAPITEL I d) grupptillsynsmyndighet : den tillsynsmyndighet som i enlighet

Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall,

med artikel 247 fastställts som ansvarig för grupptillsynen,

tillämpningsområde och nivåer

e) tillsynskollegium : en permanent men flexibel struktur för sam­ A v s n i t t 1 arbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna,

D e f i n i t i o n e r

Artikel 212 f) försäkringsholdingbolag : ett moderföretag som inte är ett blan­ dat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i direk­ Definitioner tiv 2002/87/EG, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva och ha ägarintresse i dotterföretag, vilka enbart eller huvudsakligen är försäkrings- eller återförsäkringsföretag, 1. I denna avdelning avses med eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland, där minst ett av dotterföretagen är ett försäkringsföretag eller ett återförsäkringsföretag, a) företag med ägarintresse : ett företag som är antingen moderfö­ retag eller ett annat företag som har ett ägarintresse eller ett företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG, g) försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet : ett annat moderföretag än ett försäkringsföretag, ett försäkringsföre­ tag i tredjeland, ett återförsäkringsföretag, ett återförsäkrings­ b) anknutet företag : ett företag som är antingen ett dotterföretag företag i tredjeland, ett försäkringsholdingföretag eller ett eller ett annat företag som är föremål för ägarintresse eller ett blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant direktiv 2002/87/EG, vilket har minst ett försäkrings- eller förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG, återförsäkringsföretag bland sina dotterföretag.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 8 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Vid tillämpningen av denna avdelning ska tillsynsmyndig­ 3. I de fall som avses i punkt 2 a och b får grupptillsynsmyn­ heterna också som moderföretag betrakta varje företag som enligt digheten, om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar­ deras uppfattning i praktiken utövar ett dominerande inflytande intresse eller försäkringsholdingbolaget med huvudkontor inom över ett annat företag. gemenskapen är anknutet till en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingbolag som är underkastat extra tillsyn enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter, besluta att tillsyn över riskkoncen­ De ska också som dotterföretag betrakta varje företag över vilket, trationer enligt artikel 244 i det här direktivet eller över transak­ enligt deras uppfattning, ett moderföretag i praktiken utövar ett tioner inom en grupp enligt artikel 245 i direktivet eller båda dominerande inflytande. dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det försäkringseller återförsäkringsföretaget eller försäkringsholdingbolaget med ägarintresse. De ska också som ägarintresse betrakta ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag över vilket enligt deras uppfattning ett betydande inflytande utövas. Artikel 214

Grupptillsynens tillämpningsområde

A v s n i t t 2

T i l l ä m p n i n g s o m r å d e 1. Att grupptillsyn utövas enligt artikel 213 ska inte innebära något krav på tillsynsmyndigheterna att utföra en tillsynsuppgift i fråga om det enskilda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i tredjeland, försäkringsholdingbolaget eller försäkringsholding­ bolaget med blandad verksamhet, utan att detta ska påverka til­ Artikel 213 lämpningen av artikel 257 såvitt gäller försäkringsholdingbolag.

Fall då grupptillsyn ska tillämpas

2. Grupptillsynsmyndigheten får från fall till fall besluta att 1. Medlemsstaterna ska föreskriva grupptillsyn i enlighet med inte låta ett företag omfattas av den grupptillsyn som avses i denna avdelning över försäkrings- och återförsäkringsföretag som artikel 213: ingår i en grupp.

a) Företaget är beläget i ett tredjeland där det finns rättsliga hin­ De bestämmelser i detta direktiv i vilka det föreskrivs tillsyn över der för överförandet av nödvändig information, utan att det försäkrings- och återförsäkringsföretag på det enskilda företagets påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 229. nivå är fortsatt tillämpliga på dessa företag, om inte annat före­ skrivs i denna avdelning. b) Det företag som skulle omfattas är av ringa intresse med hän­ syn till grupptillsynens syfte. 2. Medlemsstaterna ska se till att tillsyn på gruppnivå tilläm­ pas på följande: c) Det vore olämpligt eller vilseledande att med hänsyn till grupptillsynens syfte låta det berörda företaget omfattas av grupptillsynen. a) Försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, för­ säkringsföretag i tredjeland eller återförsäkringsföretag i tred­ jeland enligt artiklarna 218–258. Även om flera företag inom samma grupp, betraktade individu­ ellt, får undantas enligt första stycket b, ska de dock inte desto mindre omfattas av grupptillsynen om de, betraktade tillsam­ mans, är av icke ringa intresse. b) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor inom gemenskapen enligt artiklarna 218-258. Om grupptillsynsmyndigheten anser att ett försäkrings- eller åter­ försäkringsföretag bör undantas från grupptillsynen enligt första stycket, leden b eller c, ska myndigheten samråda med övriga c) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag berörda tillsynsmyndigheter innan den fattar beslut. är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför gemenskapen eller ett försäkrings- eller återförsäkringsföre­ tag i tredjeland enligt artiklarna 260-263. Om grupptillsynsmyndigheten har undantagit ett försäkringseller återförsäkringsföretag från grupptillsynen enligt led b eller c, får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där detta företag är d) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag beläget hos det ledande företaget i gruppen inhämta alla uppgif­ är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet ter som kan underlätta deras tillsyn över försäkrings- eller åter­ enligt artikel 265. försäkringsföretaget i fråga.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/83

A v s n i t t 3 3. Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på N i v å e r nationell nivå, ska det val av metod som grupptillsynsmyndighe­ ten gjort i enlighet med artikel 220 beträffande det moderföretag med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti­ kel 215 betraktas som avgörande och tillämpas av tillsynsmyn­ Artikel 215 digheten i den berörda medlemsstaten.

Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå

4. Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå, och det moderföretag med det yttersta ägarintres­ 1. Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk­ set på gemenskapsnivå som avses i artikel 215 har beviljats till­ ringsholdingbolag med ägarintresse som avses i artikel 213.2 a stånd i enlighet med artikel 231 eller artikel 233.5 att beräkna och b är ett dotterföretag till ett annat försäkrings- eller återför­ solvenskapitalkravet för gruppen och även solvenskapitalkraven säkringsföretag eller försäkringsholdingbolag som har sitt huvud­ för de försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i grup­ kontor inom gemenskapen ska artiklarna 218-258 tillämpas pen med en intern modell, ska detta beslut betraktas som avgö­ endast på det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk­ rande och tillämpas av tillsynsmyndigheten i den berörda ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom medlemsstaten. gemenskapen.

2. Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk­ Om under sådana omständigheter tillsynsmyndigheten finner att ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom riskprofilen hos moderföretaget med det yttersta ägarintresset på gemenskapen och som har det yttersta ägarintresset enligt punkt 1 nationell nivå avviker väsentligt från den interna modell som god­ är dotterföretag till ett företag som är underkastat extra tillsyn känts på gemenskapsnivå får myndigheten, så länge som företa­ enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, får grupptillsynsmyndig­ get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av heten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter, de synpunkter som den framfört, besluta att för företaget fastställa besluta att tillsyn över riskkoncentrationer enligt artikel 244, över kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet på gruppnivå eller, om transaktioner inom en grupp enligt artikel 245 eller över båda under särskilda omständigheter sådant kapitaltillägg inte skulle dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det moderfö­ vara en lämplig lösning, kräva att företaget ska beräkna sitt sol­ retag som har det yttersta ägarintresset. venskapitalkrav för gruppen enligt standardformeln.

Tillsynsmyndigheten ska ange motiven till sådana beslut för både Artikel 216 företaget och grupptillsynsmyndigheten.

Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på nationell nivå

5. Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på 1. Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk­ nationell nivå, ska detta företag inte ges möjlighet att i enlighet ringsholdingbolag med ägarintresse och med huvudkontor inom med artikel 236 eller 243 ansöka om tillstånd att låta något av gemenskapen som avses i artikel 213.2 a och b inte har detta sina dotterföretag omfattas av artiklarna 238 och 239. huvudkontor i samma medlemsstat som det moderföretag med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti­ kel 215, får medlemsstaterna tillåta sina tillsynsmyndigheter att, efter samråd med grupptillsynsmyndigheten och detta moderfö­ 6. Om medlemsstaterna medger att deras tillsynsmyndigheter retag, låta grupptillsynen avse det försäkrings- eller återförsäk­ fattar sådana beslut som avses i punkt 1, ska de föreskriva att inga ringsföretag eller försäkringsholdingbolag som är moderföretag sådana beslut kan fattas eller upprätthållas i de fall moderföreta­ och som har det yttersta ägarintresset på nationell nivå. get med det yttersta ägarintresset på nationell nivå är ett dotter­ företag till det moderföretag med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i artikel 215 och det företaget har erhållit tillstånd enligt artikel 237 eller 243 att låta det dotterfö­ I sådana fall ska tillsynsmyndigheten ange motiven till sitt beslut retaget omfattas av artiklarna 238 och 239. för både grupptillsynsmyndigheten och moderföretaget med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå.

7. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när­ Artiklarna 218–258 ska gälla i tillämpliga delar om inte annat föl­ mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får jer av punkterna 2-6. fattas.

2. Tillsynsmyndigheten får begränsa grupptillsynen över Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå till direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det att gälla i ett eller flera avsnitt av kapitel II. föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 8 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 217 4. Grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens gransk­ ningsprocess enligt kapitel III av kraven i punkterna 2 och 3.

Moderföretag med ägarintressen från flera medlemsstater

Artiklarna 136 och 138.1-138.4 ska gälla i tillämpliga delar.

1. Om medlemsstaterna tillåter att deras tillsynsmyndigheter fattar sådana beslut som avses i artikel 216, ska de också tillåta 5. Så snart som företaget med ägarintresse har konstaterat och dem att besluta att ingå överenskommelser med tillsynsmyndig­ informerat grupptillsynsmyndigheten om att solvenskapitalkravet heter i andra medlemsstater där andra moderföretag med yttersta inte längre uppfylls eller att det finns risk för att det kommer att ägarintresse på nationell nivå är verksamma i syfte att utföra underskridas under de närmaste tre månaderna, ska grupptillsyns­ grupptillsyn på undergruppsnivå omfattande flera medlemsstater. myndigheten informera övriga tillsynsmyndigheter inom tillsyns­ kollegiet, vilket ska analysera gruppens situation.

Om de berörda tillsynsmyndigheterna har träffat en överenskom­ melse enligt första stycket ska grupptillsynen inte utövas på nivån för något sådant moderföretag med yttersta ägarintresse enligt Artikel 219 artikel 216 som är verksamt i andra medlemsstater än den där den undergrupp som avses i första stycket i denna punkt är belägen. Återkommande beräkningar

2. Artikel 216.2–216.6 ska gälla i tillämpliga delar. 1. Grupptillsynsmyndigheten ska se till att de beräkningar som avses i artikel 218.2 och 218.3 utförs minst en gång per år, 3. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när­ antingen av försäkrings- eller återförsäkringsföretagen med ägar­ mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får intresse eller av försäkringsholdingbolaget. fattas.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta Relevanta data för beräkningen och beräkningens resultat ska direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det lämnas till grupptillsynsmyndigheten av försäkrings- eller återför­ föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. säkringsföretaget med ägarintresse eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings­ holdingbolaget eller av det företag i gruppen som grupptillsyns­ myndigheten utsett efter samråd med övriga berörda KAPITEL II tillsynsmyndigheter och med gruppen själv.

Finansiell ställning

2. Försäkrings- och återförsäkringsföretaget samt försäkrings­ A v s n i t t 1 holdingbolaget ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de anta­ S o l v e n s p å g r u p p n i v å ganden som låg till grund för det senast rapporterade solvenska­ pitalkravet ska en förnyad beräkning av detta krav göras utan dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten. U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, får grupptillsynsmyndighe­ Artikel 218 ten kräva en förnyad beräkning av detta krav.

Solvenstillsyn på gruppnivå

1. Solvenstillsyn på gruppnivå ska utövas i enlighet med punk­ U n d e r a v s n i t t 2 terna 2 och 3 i den här artikeln samt artikel 246 och kapitel III.

V a l a v b e r ä k n i n g s m e t o d o c h a l l m ä n n a p r i n c i p e r

2. I det fall som avses i artikel 213.2 a ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintres­ sen säkerställer att gruppen har tillgång till en medräknings kapi­ Artikel 220 talbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för gruppen, beräknat enligt underavsnitten 2, 3 och 4. Val av metod

3. I det fall som avses i artikel 213.2 b ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en 1. Solvensberäkningen på gruppnivå för försäkrings- och åter­ grupp säkerställer att gruppen har tillgång till en medräkningsbar försäkringsföretag som avses i artikel 213.2 a ska utföras enligt de kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för försäkringstekniska principer som anges i artiklarna 221–233 och gruppen, beräknat enligt underavsnitt 5. med en av de metoder som redovisas där.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/85

2. Medlemsstaterna ska föreskriva att solvensberäkningen på Artikel 222 gruppnivå för sådana försäkrings- och återförsäkringsföretag som

Eliminering av dubbelräkning av poster i kapitalbasen

avses i artikel 213.2 a ska utföras i enlighet med metod 1 som anges i artiklarna 230-232.

1. Dubbelräkning av poster i kapitalbasen som används för att Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter, täcka solvenskapitalkravet mellan olika försäkrings- eller återför­ när de fullgör uppgiften att vara grupptillsynsmyndighet för en säkringsföretag som beaktas vid solvensberäkningen ska inte viss grupp, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter tillåtas. och gruppen, beslutar att på denna grupp tillämpa metod 2 som anges i artiklarna 233 och 234 eller en kombination av meto­ derna 1 och 2, om tillämpning uteslutande av metod 1 inte skulle ha varit lämpligt. I detta syfte ska, vid beräkning av en grupps solvens, när de meto­ der som beskrivs i underavsnitt 4 inte redan innehåller bestäm­ melser om detta, följande belopp undantas:

Artikel 221

Beaktande av den proportionella andelen

a) Värdet av alla tillgångar i försäkrings- eller återförsäkringsfö­ retaget med ägarintresse som representerar finansieringen av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet för 1. Vid solvensberäkning för en grupp ska hänsyn tas till den något av dess anknutna försäkrings- eller proportionella andel som ett företag med ägarintresse innehar i de återförsäkringsföretag. anknutna företagen.

Vid tillämpningen av första stycket ska den proportionella ande­ b) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings­ len omfatta något av följande: företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings­ företaget med ägarintresse som representerar finansieringen av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet a) För metod 1: de procentandelar som tillämpats vid upprät­ för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har tandet av den sammanställda redovisningen. ägarintresse.

b) För metod 2: den andel av det tecknade bolagskapitalet som, direkt eller indirekt, innehas av företaget med ägarintresse. c) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings­ företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings­ företaget med ägarintresse som representerar finansieringen Oberoende av vilken metod som används ska dock, när det av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet anknutna företaget är ett dotterföretag som inte har tillräcklig för något annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag som medräkningsbar kapitalbas för att täcka sitt solvenskapitalkrav, är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag hela dotterföretagets solvensunderskott beaktas. som har ägarintresse.

Om, enligt tillsynsmyndigheternas uppfattning, ansvaret hos ett moderföretag, som innehar en andel av kapitalet, strikt är begrän­ 2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, får följande sat till denna kapitalandel får dock dessa behöriga myndigheter poster omfattas av beräkningen endast i den mån de får ingå för tillåta att dotterföretagets solvensunderskott beaktas på propor­ att täcka solvenskapitalkravet i det berörda anknutna företaget: tionell basis.

2. Grupptillsynsmyndigheten ska, efter samråd med övriga a) Överskottsmedel enligt artikel 91.2 som uppkommer i ett berörda tillsynsmyndigheter och gruppen, fastställa den propor­ livförsäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet tionella andel som ska beaktas i följande fall: till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarin­ tresse för vilket solvensen på gruppnivå beräknas.

a) När det inte finns några kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp. b) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkrings- eller åter­ försäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vilket gruppens b) När en tillsynsmyndighet har fastställt att ett direkt eller indi­ solvens beräknas. rekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse, eftersom, enligt myndighetens uppfattning, ett väsentligt inflytande utövas över företaget. Följande ska dock i samtliga fall undantas vid beräkningen:

c) När en tillsynsmyndighet har avgjort att ett företag är ett moderföretag till ett annat företag eftersom det enligt tillsyns­ myndighetens uppfattning utövar ett faktiskt dominerande i) Tecknat men inte inbetalt kapital som medför en möjlig för­ inflytande över detta andra företag. pliktelse för ett företag med ägarintresse.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 8 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

ii) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkrings- eller åter­ 2. Vid beräkning av solvens på gruppnivå ska ingen hänsyn tas försäkringsföretag med ägarintresse som medför en möjlig till poster i kapitalbasen som kan täcka solvenskapitalkravet i ett förpliktelse för ett anknutet försäkrings- eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet till det återförsäkringsföretag. försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vil­ ket sådan solvens beräknas om dessa poster härrör från ömsesi­ dig finansiering tillsammans med ett annat företag som är anknutet till samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse. iii) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett anknutet försäkringseller återförsäkringsföretag som medför en möjlig förpliktelse för ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet till samma försäkrings- eller återförsäkringsföre­ 3. Ömsesidig finansiering ska anses föreligga åtminstone när tag med ägarintresse. ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller något av dess anknutna företag innehar aktier i, eller ger lån till, ett annat före­ tag som direkt eller indirekt innehar poster i sin kapitalbas som får ingå i solvensmarginalen för det förstnämnda företaget. 3. Om tillsynsmyndigheterna anser att vissa poster i kapital­ basen, utöver de som avses i punkt 2, som får täcka ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretags solvenskapitalkrav i praktiken inte kan göras tillgängliga för att täcka samma krav i det Artikel 224 försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vil­ ket solvensen på gruppnivå beräknas, får dessa poster endast Värdering omfattas av beräkningen i den mån de får ingå för att täcka sol­ venskapitalkravet i det anknutna företaget. Tillgångarnas och skuldernas värde ska bedömas i enlighet med artikel 75.

4. Summan av de poster i kapitalbasen som avses i punk­ terna 2 och 3 får inte överstiga solvenskapitalkravet för det anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretaget. U n d e r a v s n i t t 3

T i l l ä m p n i n g a v b e r ä k n i n g s m e t o d e r n a

5. Poster som ingår i kapitalbasen för ett försäkrings- eller åter­ försäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller åter­ försäkringsföretag med ägarintresse för vilket solvensen på Artikel 225 gruppnivå beräknas, och för vilka tillsynsmyndighetens förhands­ godkännande krävs enligt artikel 90, får ingå i beräkningen endast Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag under förutsättning att de vederbörligen godkänts av den tillsyns­ myndighet som är ansvarig för tillsynen över det anknutna företaget. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har mer än ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska vart och ett av dessa anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag beak­ tas vid beräkningen av gruppens solvens.

Artikel 223

Eliminering av kapital som skapats inom en grupp Om ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte har sitt huvudkontor i samma medlemsstat som det försäkrings- eller återförsäkringsföretag för vilket beräkningen av gruppens solvens utförs, får medlemsstaterna föreskriva att, i fråga om det anknutna 1. Vid beräkning av en grupps solvens ska ingen hänsyn tas till företaget, beräkningen ska ta hänsyn till solvenskapitalkravet och poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet och som de kapitalbasposter som får medräknas för att täcka detta enligt härrör från ömsesidig finansiering mellan försäkrings- eller åter­ bestämmelserna i den andra medlemsstaten. försäkringsföretaget med ägarintresse och något av följande:

Artikel 226 a) Ett anknutet företag.

Mellanliggande försäkringsholdingbolag

b) Ett företag med ägarintresse. 1. Vid beräkning av solvens på gruppnivå för ett försäkringseller återförsäkringsföretag som har ett ägarintresse i ett anknutet försäkringsföretag, ett anknutet återförsäkringsföretag eller ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland genom ett för­ c) Ett annat företag som är anknutet till något företag med ägar­ säkringsholdingbolag ska det mellanliggande försäkringsholding­ intresse i det berörda företaget. bolagets ställning beaktas.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/87

Endast vid denna beräkning ska det mellanliggande försäkrings­ Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta holdingbolaget betraktas som om det vore ett försäkrings- eller direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det återförsäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om sol­ föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. venskapitalkrav i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1, 2 och 3 och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs genom avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3. 4. Kommissionen får, efter samråd med europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén och i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 301.2, och med beaktande av de kriterier som antagits i enlighet med punkt 3 i 2. I de fall då ett mellanliggande försäkringsholdingbolag inne­ den här artikeln, anta ett beslut om huruvida solvensordningen i har efterställda skulder eller andra poster i kapitalbasen för vilka ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom avdel­ begränsningar gäller enligt artikel 98, ska dessa poster godkännas ning I kapitel VI. upp till de belopp som beräknats med tillämpning av de gräns­ värden som anges i artikel 98 för summan av de utestående pos­ terna på gruppnivå jämförd med solvenskapitalkravet på gruppnivå. Dessa beslut ska regelbundet ses över för att ta hänsyn till even­ tuella ändringar av solvensordningen i avdelning I kapitel VI och den solvensordning som gäller i tredjelandet. Poster i kapitalbasen i ett mellanliggande försäkringsholdingbo­ lag, för vilka tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande skulle krävas enligt artikel 90 om de innehades av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, får ingå i beräkningen av solvensen på 5. När det i ett beslut som kommissionen antagit i enlighet gruppnivå endast om de vederbörligen har godkänts av med punkt 4 slås fast att solvensordningen i ett tredjeland är lik­ grupptillsynsmyndigheten. värdig ska punkt 2 inte tillämpas.

När det i ett beslut som kommissionen antagit i enlighet med Artikel 227 punkt 4 slås fast att solvensordningen i ett tredjeland inte är lik­ Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag i värdig ska den möjlighet som anges i punkt 1 andra stycket att tredjeland beakta solvenskapitalkravet och de medräkningsbara posterna i kapitalbasen enligt ordningen i det berörda tredjelandet inte til­ lämpas, och försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i tredjelan­ det ska behandlas uteslutande i enlighet med punkt 1 första 1. När man i enlighet med artikel 233 beräknar solvensen på stycket. gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ägarintresse i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredje­ land ska det sistnämnda företaget endast vid denna beräkning behandlas som ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföre­ tag inom gemenskapen. Artikel 228

Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut

Om det tredjeland där detta företag har sitt huvudkontor kräver att det ska vara auktoriserat och ålägger det en solvensordning som är minst likvärdig med den som fastställs genom kapitel VI i avdelning I, får medlemsstaterna dock föreskriva att man i fråga När det gäller beräkningen av solvensen på gruppnivå för ett om detta företag vid beräkningen ska beakta det solvenskapital­ försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ett ägarintresse i krav och de kapitalbasposter som får medräknas för att täcka det ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag eller ett finansiellt insti­ som fastställts av det berörda tredjelandet. tut, ska medlemsstaterna tillåta att deras försäkrings- och återför­ säkringsföretag även tillämpar metoderna 1 eller 2 i bilaga I till direktiv 2002/87/EG. Metod 1 i den bilagan ska dock endast til­ lämpas om grupptillsynsmyndigheten anser att nivån på den sam­ 2. Kontrollen av att ordningen i tredjelandet är minst likvärdig ordnade ledningen och interna kontrollen avseende de enheter ska utföras av grupptillsynsmyndigheten, antingen på eget initia­ som avses inbegripas i tillämpningsområdet för sammanställ­ tiv eller på begäran av företaget med ägarintresse. ningen är tillräcklig. Den valda metoden ska tillämpas konsekvent över tiden.

Grupptillsynsmyndigheten ska i samband med detta samråda med övriga berörda tillsynsmyndigheter och Ceiops innan den fattar Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter, sitt beslut. när dessa utför uppgiften som grupptillsynsmyndighet för en viss grupp, på eget initiativ eller på begäran av företaget med ägarin­ tresse beslutar att dra av varje sådant ägarintresse som avses i för­ 3. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specifi­ sta stycket från de poster i kapitalbasen som får medräknas vid cerar kriterierna för huruvida solvensordningen i ett tredjeland är bestämningen av solvensen på gruppnivå för företaget med likvärdig med den som fastställs genom avdelning I kapitel VI. ägarintresse.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 8 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 229 b) Den proportionella andelen av minimikapitalkraven för de anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretagen.

Tillgång till nödvändiga data saknas

Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte har tillgång till data Detta minimum ska täckas genom medräkningsbara poster i pri­ som är nödvändiga för att beräkna solvensen på gruppnivå för ett märkapitalbasen enligt vad som anges i artikel 98.4. försäkrings- eller återförsäkringsföretag och som rör ett anknutet företag med huvudkontor i en medlemsstat eller i tredjeland, ska detta företags bokförda värde i försäkrings- eller återförsäkrings­ företag med ägarintresse dras av från de poster i kapitalbasen som Vid bestämningen av om dessa poster får medräknas för att täcka får medräknas vid bestämningen av solvensen på gruppnivå. det minsta sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå ska principerna i artiklarna 221–229 gälla i tillämpliga delar. Arti­ I ett sådant fall får inte någon orealiserad vinst som har samband kel 139.1 och 139.2 ska gälla i tillämpliga delar. med detta ägarintresse betraktas som en medräkningsbar kapital­ baspost när det gäller solvensen på gruppnivå.

Artikel 231 U n d e r a v s n i t t 4

Gruppintern modell

B e r ä k n i n g s m e t o d e r

1. Om en ansökan om tillstånd att beräkna det sammanställda Artikel 230 solvenskapitalkravet på gruppnivå och solvenskapitalkraven för Metod 1 (Huvudmetod): Metod baserad på sammanställd försäkrings- och återförsäkringsföretagen i gruppen med en intern redovisning modell inlämnas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag, ska de berörda tillsyns­ 1. Beräkningen av solvensen på gruppnivå för ett försäkringsmyndigheterna samarbeta vid beslutet om huruvida ett sådant till­ eller återförsäkringsföretag med ägarintresse ska genomföras med stånd ska beviljas och om eventuella särskilda villkor för utgångspunkt i den sammanställda redovisningen. tillståndet.

Solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkrings­ företag med ägarintresse utgörs av skillnaden mellan följande: Ansökan enligt första stycket ska lämnas till grupptillsynsmyndigheten. a) De kapitalbasmedel som får medräknas för att täcka solvens­ kapitalkravet, beräknat med utgångspunkt i sammanställda data. Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål underrätta de övriga berörda tillsynsmyndigheterna. b) Solvenskapitalkravet på gruppnivå beräknat med utgångs­ punkt i sammanställda data.

2. De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för Bestämmelserna i avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom sex måna­ 1, 2 och 3 och i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1, der från den dag då grupptillsynsmyndigheten mottog den full­ 2 och 3 ska gälla vid beräkningen av de poster i kapitalbasen som ständiga ansökan. får medräknas för att täcka solvenskapitalkravet och av solvens­ kapitalet på gruppnivå med utgångspunkt i sammanställda data.

Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål vidarebefordra den 2. Solvenskapitalkravet på gruppnivå med utgångspunkt i fullständiga ansökan till de övriga berörda tillsynsmyndigheterna. sammanställda data (det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå) ska beräknas antingen enligt standardformeln eller med en godkänd intern modell i överensstämmelse med de all­ männa principer som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 3. Under den tidsfrist som anges i punkt 2 får grupptillsyns­ underavsnitten 1 och 2 respektive avdelning I kapitel VI avsnitt 4 myndigheten, och de övriga berörda tillsynsmyndigheterna råd­ underavsnitten 1 och 3. fråga Ceiops. Ceiops ska också rådfrågas om företaget med ägarintresse begär det. Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå ska uppgå till minst summan av följande:

Om Ceiops rådfrågas ska samtliga berörda tillsynsmyndigheter a) Minimikapitalkravet enligt artikel 129 för försäkrings- eller informeras och den tidsfrist som anges i punkt 2 förlängas med återförsäkringsföretaget med ägarintresse. två månader.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/89

4. Om Ceiops inte har rådfrågats i enlighet med punkt 3 för­ Om under särskilda omständigheter ett sådant kapitaltillägg inte sta stycket, och om de berörda tillsynsmyndigheterna inte har nått skulle vara en lämplig lösning, får tillsynsmyndigheten kräva att fram till något gemensamt beslut inom sex månader från den dag företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt den standard­ då grupptillsynsmyndigheten mottog den fullständiga ansökan formel som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnit­ ska grupptillsynsmyndigheten uppmana Ceiops att inom ytterli­ ten 1 och 2. I enlighet med artikel 37.1 a och c får myndigheten gare två månader överlämna sina rekommendationer till alla för detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag fastställa ett berörda tillsynsmyndigheter. Grupptillsynsmyndigheten ska fatta kapitaltillägg till solvenskapitalkravet utöver det solvenskapital­ ett beslut inom tre veckor efter det att dessa rekommendationer krav som framkommer med tillämpning av standardformeln. har överlämnats och ska beakta dem i sin helhet.

Tillsynsmyndigheten ska motivera sådana beslut som avses i för­ sta och andra stycket för såväl försäkrings- eller återförsäkrings­ 5. Oavsett om Ceiops har rådfrågats eller inte ska grupptill­ företaget som grupptillsynsmyndigheten. synsmyndighetens beslut innehålla en fullständig motivering och beakta de synpunkter som övriga berörda tillsynsmyndigheter lämnat.

Artikel 232

Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden Kapitaltillägg på gruppnivå och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Vid avgörandet av om ett sammanställt solvenskapitalkrav på gruppnivå tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil ska grupp­ De berörda tillsynsmyndigheterna ska följa beslutet. tillsynsmyndigheten särskilt uppmärksamma de fall då omstän­ digheter som avses i artikel 37.1 a–c kan uppkomma på gruppnivå, särskilt i följande fall: 6. Om inget gemensamt beslut fattats inom de tidsfrister som anges i punkt 2 respektive 3 ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett eget beslut om ansökan. a) En särskild risk som föreligger på gruppnivå och som inte skulle täckas i tillräcklig grad med standardformeln eller den interna modell som tillämpas på grund av att de är svåra att Vid sitt beslut ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta kvantifiera. följande:

b) Ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet som anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag ålagts av sina tillsyns­ a) De synpunkter och reservationer som övriga berörda tillsyns­ myndigheter i enlighet med artiklarna 37 och 231.7. myndigheter uttryckt under tidsfristen.

Om det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå inte b) Rekommendationen från Ceiops, om denna kommitté tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil, får ett kapitaltillägg rådfrågats. på gruppnivå beslutas.

Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de genomförandeåtgär­ Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring der som antagits enligt artikel 37.6, gälla i tillämpliga delar. av eventuella väsentliga avvikelser från ställningstagandet från Ceiops.

Artikel 233 Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden och till övriga berörda tillsynsmyndigheter. Metod 2 (Alternativ metod): Avräknings- och

sammanläggningsmetoden

Beslutet ska betraktas som avgörande och tillämpas av de berörda 1. Solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäk­ tillsynsmyndigheterna. ringsföretag med ägarintresse ska utgöras av skillnaden mellan följande:

7. Om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna finner att riskprofilen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som a) Gruppens aggregerade medräkningsbara kapitalbas enligt står under dess tillsyn avviker väsentligt från de antaganden som punkt 2. ligger bakom den interna modell som godkänts på gruppnivå får den myndigheten i enlighet med artikel 37, så länge som företa­ get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av b) Det värde de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföre­ de synpunkter som den framfört, för företaget fastställa ett kapi­ tagen representerar i redovisningen för försäkrings- eller åter­ taltillägg utöver det solvenskapitalkrav som blir resultatet med til­ försäkringsföretaget med ägarintresse plus det aggregerade lämpning av den interna modellen. solvenskapitalkravet för gruppen enligt punkt 3.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 9 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

2. Gruppens aggregerade medräkningsbara kapitalbas är lika Artikel 234 med summan av följande:

Genomförandeåtgärder

a) De kapitalbasmedel hos försäkrings- eller återförsäkringsfö­ retaget med ägarintresse som får medräknas för täckning av Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare solvenskapitalkravet. specificera de försäkringstekniska principerna och metoderna i artiklarna 220–229 och tillämpningen av artiklarna 230–233 för att säkerställa en enhetlig tillämpning inom hela gemenskapen.

b) Den proportionella andel som tillkommer försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse av de kapitalbas­ Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta medel hos de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsfö­ direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det retagen som får medräknas för täckning av föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. solvenskapitalkravet.

3. Gruppens samlade solvenskapitalkrav är lika med summan U n d e r a v s n i t t 5 av följande:

T i l l s y n ö v e r s o l v e n s p å g r u p p n i v å f ö r f ö r s ä k r i n g s - o c h å t e r f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g s o m ä r d o t t e r f ö r e t a g t i l l e t t f ö r s ä k r i n g s h o l d i n g b o l a g

a) Solvenskapitalkravet för försäkrings- eller återförsäkringsfö­ retaget med ägarintresse.

Artikel 235 b) Den proportionella andelen av solvenskapitalkravet för de

Solvens på gruppnivå för försäkringsholdingbolag

anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagen.

När försäkrings- och återförsäkringsföretag är dotterföretag till ett 4. Om ägarintresset i de anknutna försäkrings- eller återförsäk­ försäkringsholdingbolag, ska grupptillsynsmyndigheten säker­ ringsföretagen helt eller delvis består av indirekt innehav, ska de ställa att gruppens solvens beräknas på försäkringsholdingbolags­ anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagens värde i redo­ nivå med tillämpning av artiklarna 220.2–233. visningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar­ intresse inbegripa värdet av detta indirekta ägande med beaktande av de relevanta successiva ägarintressena, medan de poster som Vid denna beräkning ska moderföretaget behandlas som om det avses i punkterna 2 b och 3 b ska inbegripa de motsvarande pro­ vore ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av portionella andelarna av de kapitalbasmedel som får medräknas bestämmelserna i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten för att täcka solvensmarginalen för de anknutna försäkrings- eller 1, 2 och 3 och som ska omfattas av samma villkor för att kapi­ återförsäkringsföretagen respektive solvenskapitalkraven för talbasmedel ska få medräknas för täckning av solvenskapitalkra­ dessa. vet enligt avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3.

5. Om en ansökan om tillstånd att beräkna solvenskapitalkra­ ven för försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp med U n d e r a v s n i t t 6 en intern modell inlämnas av ett försäkrings- eller återförsäkrings­ företag och dess anknutna företag eller gemensamt av företag

T i l l s y n ö v e r s o l v e n s p å g r u p p n i v å f ö r g r u p p e r

som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag, ska artikel 231

m e d c e n t r a l i s e r a d r i s k h a n t e r i n g

gälla i tillämpliga delar.

6. Vid bedömningen av om en grupps aggregerade solvenska­ Artikel 236 pitalkrav, beräknat enligt punkt 3, på ett tillfredsställande sätt

Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:

återspeglar gruppens riskprofil ska de berörda tillsynsmyndighe­

villkor

terna särskilt uppmärksamma de eventuella specifika risker på gruppnivå som inte skulle täckas i tillräcklig utsträckning, efter­ som de är svåra att kvantifiera. Medlemsstaterna ska föreskriva att bestämmelserna i artik­ larna 238 och 239 ska tillämpas på alla försäkrings- och återför­ säkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings- eller Om en grupps riskprofil avviker väsentligt från de antaganden återförsäkringsföretag, förutsatt att samtliga följande villkor är som ligger till grund för det aggregerade solvenskapitalkravet på uppfyllda: gruppnivå, får ett kapitaltillägg fastställas för gruppen utöver detta krav. a) Grupptillsynsmyndigheten har inte fattat något beslut enligt artikel 214.2 beträffande dotterföretaget och utövar grupp­ Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de genomförandeåtgär­ tillsyn över det på moderföretagsnivå i enlighet med denna der som antagits enligt artikel 37.6, gälla i tillämpliga delar. avdelning.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/91

b) Dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanterings­ 5. Om inget gemensamt beslut fattats inom de tidsfrister som processer och mekanismer för internkontroll, och de berörda anges i punkterna 2 och 3 ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett tillsynsmyndigheterna har förvissat sig om att moderföreta­ eget beslut om ansökan. get visar ansvarsfullhet i ledningen av dotterföretaget.

Vid sitt beslut ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta c) Moderföretaget har fått det godkännande som avses i arti­ följande: kel 246.4 tredje stycket.

a) De synpunkter och reservationer som berörda tillsynsmyn­ d) Moderföretaget har fått det godkännande som avses i digheter lämnat under tidsfristen. artikel 256.2.

b) De reservationer som andra tillsynsmyndigheter i tillsynskol­ e) Moderföretaget har inlämnat en ansökan om att omfattas av legiet lämnat under tidsfristen. artiklarna 238 och 239, och denna ansökan har godkänts genom ett beslut enligt förfarandet i artikel 237. c) Ceiops rekommendationer, i de fall då Ceiops har rådfrågats.

Artikel 237 Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: av eventuella väsentliga avvikelser från reservationerna från andra beslut om ansökningar berörda tillsynsmyndigheter och från Ceiops rekommendationer. Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden och till övriga berörda tillsynsmyndigheter. 1. I fråga om ansökningar om tillstånd att omfattas av bestäm­ melserna i artiklarna 238 och 239 ska de berörda tillsynsmyndig­ heterna inom tillsynskollegiet samråda om alla aspekter som är av Artikel 238 betydelse för beslutet om huruvida det tillstånd som söks ska meddelas eller ej samt för att fastställa eventuella särskilda villkor Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: som ska gälla för det. fastställande av solvenskapitalkravet

Ansökan enligt första stycket ska endast riktas till den tillsyns­ 1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 231 ska sol­ myndighet som har auktoriserat dotterföretaget. Den tillsynsmyn­ venskapitalkravet för dotterföretag beräknas enligt punkterna 2, digheten ska utan dröjsmål underrätta och vidarebefordra den 4 och 5 i den här artikeln. fullständiga ansökan till de övriga tillsynsmyndigheterna i tillsynskollegiet. 2. Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med en intern modell som godkänts på gruppnivå i enlighet med arti­ 2. De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för kel 231, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföre­ att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom tre måna­ taget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från denna interna der från den dag då samtliga tillsynsmyndigheter i kollegiet mot­ modell får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tog den fullständiga ansökan. tillfredsställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som den framfört, i sådana fall som avses i artikel 37 föreslå att det fastställs ett kapitaltillägg för detta dotterföretag 3. Under den period som avses i punkt 2 och när det råder utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning olika uppfattningar om godkännande av en ansökan som avses i av modellen eller, om under särskilda omständigheter ett sådant punkt 1, får grupptillsynsmyndigheten eller någon av de övriga kapitaltillägg inte skulle vara någon lämplig lösning, kräva att berörda tillsynsmyndigheterna rådfråga Ceiops. I de fall då Ceiops företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardfor­ rådfrågas bör samtliga berörda tillsynsmyndigheter underrättas meln. Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskol­ och den period som avses i punkt 2 ska förlängas med en månad. legiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och tillsynskollegiet.

När Ceiops har rådfrågats ska de berörda tillsynsmyndigheterna vederbörligen överväga dess rekommendationer innan de fattar 3. Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med sitt gemensamma beslut. standardformeln, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, 4. Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfreds­ ska till sökanden överlämna det gemensamma beslut som avses i ställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunk­ punkterna 2 och 3 vilket ska innehålla en fullständig motivering ter som den framfört, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter och förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från Ceiops ställ­ en undergrupp av de parametrar som används vid beräkningen ningstaganden, i de fall då Ceiops har rådfrågats. Detta gemen­ enligt standardformeln av parametrar som är specifika för dessa samma beslut ska erkännas som avgörande och tillämpas av de företag när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, berörda tillsynsmyndigheterna. skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med artikel 110

Bilaga 1

L 3 3 5 / 9 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

eller, i de fall som nämns i artikel 37, fastställa ett kapitaltillägg 2. När den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföre­ utöver solvenskapitalkravet för detta dotterföretag. taget i enlighet med artikel 136 konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena ska myndigheten utan dröjsmål under­ rätta tillsynskollegiet om de åtgärder som föreslås. Med undantag av krissituationer, ska tillsynskollegiet diskutera vilka åtgärder Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskollegiet som ska vidtas. och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och tillsynskollegiet.

Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att inom en månad från 4. Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att komma över­ underrättelsen komma överens om tillsynsmyndighetens förslag ens om förslaget från den tillsynsmyndighet som har auktoriserat om de åtgärder som ska vidtas. dotterföretaget eller om eventuella andra åtgärder.

Om inget beslut fattats, ska den tillsynsmyndighet som auktori­ 5. Om tillsynsmyndigheten och grupptillsynsmyndigheten är serat dotterföretaget fatta ett eget beslut, med vederbörlig hänsyn av skiljaktig mening, ska Ceiops rådfrågas inom en månad från till synpunkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter tillsynsmyndighetens förslag och Ceiops ska meddela sina rekom­ i tillsynskollegiet. mendationer inom två månader från det att det rådfrågats.

Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat detta dotterföretag 3. I de fall där minimikapitalkravet inte efterlevs och utan att ska vederbörligen beakta dessa rekommendationer innan den fat­ det påverkar tillämpningen av artikel 139 ska den tillsynsmyndig­ tar sitt slutliga beslut. het som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskol­ legiet vidarebefordra den kortfristiga finansiella saneringsplan som framlagts av dotterföretaget för att, inom tre månader efter konstaterandet av att minimikapitalkravet inte efterlevts, återupp­ Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta syn­ rätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker punkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i till­ minimikapitalkravet eller reducera sin riskprofil så att minimika­ synskollegiet och Ceiops rekommendationer. pitalkravet uppfylls. Tillsynskollegiet ska även informeras om varje åtgärd som vidtas för att genomdriva minimikapitalkravet på dotterföretagsnivå. Beslutet ska översändas till dotterföretaget och till tillsynskollegiet.

Artikel 240 Artikel 239 Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:

upphörande av undantag för ett dotterföretag Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet

1. De bestämmelser som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska upphöra att gälla i följande fall: 1. I de fall där solvenskapitalkravet inte efterlevs och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 138 ska den tillsynsmyndig­ het som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskol­ legiet vidarebefordra den åtgärdsplan som framlagts av a) Om det villkor som avses i artikel 236 a inte längre uppfylls. dotterföretaget, för att inom sex månader efter konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevts, återupprätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel eller reducera sin riskprofil så att solvenskapitalkravet uppfylls. b) Om det villkor som avses i artikel 236 b inte längre uppfylls och gruppen inte på nytt uppfyller villkoret inom rimlig tid.

Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att komma överens om tillsynsmyndighetens förslag till godkännande av åtgärdsplan inom fyra månader från det datum då den bristande efterlevna­ c) Om villkoren i artikel 236 c och d inte längre uppfylls. den av solvenskapitalkravet konstaterades.

Om inget beslut fattats, ska den tillsynsmyndighet som auktori­ I fall enligt första stycket a ska grupptillsynsmyndigheten, om den serat dotterföretaget fatta ett eget beslut om godkännande av efter samråd med tillsynskollegiet beslutar att inte längre låta dot­ åtgärdsplanen, med vederbörlig hänsyn till synpunkter och reser­ terföretaget ingå i den grupptillsyn den utför, omedelbart under­ vationer från övriga tillsynsmyndigheter i kollegiet. rätta den berörda tillsynsmyndigheten och moderföretaget.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/93

I fall enligt artikel 236 b, c och d ska moderföretaget ansvara för Artikel 242 att se till att villkoren uppfylls fortlöpande. Om det inte efterlevs,

Översyn

ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta grupptillsynsmyn­ digheten och tillsynsmyndigheten för det berörda dotterföretaget. Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efterlev­ 1. Senast den 31 oktober 2014 ska kommissionen göra en naden inom rimlig tid. utvärdering av tillämpningen av avdelning III, särskilt av tillsyns­ myndigheternas samarbete inom tillsynskollegiet, dess funktions­ duglighet, Ceiops rättsliga status och tillsynspraxisen för att Utan att det påverkar tillämpningen av tredje stycket ska grupp­ fastställa kapitaltilläggen, och översända en rapport till Europa­ tillsynsmyndigheten minst en gång per år på eget initiativ kon­ parlamentet och rådet, vid behov åtföljd av förslag till ändringar trollera att villkoren i artikel 236 b, c och d fortfarande efterlevs. av detta direktiv. Grupptillsynsmyndigheten ska också genomföra sådan kontroll på begäran av den berörda tillsynsmyndigheten om denna har betydande skäl att befara att villkoret inte längre efterlevs. 2. Senast den 31 oktober 2015 ska kommissionen göra en utvärdering av fördelarna med att förstärka grupptillsynen och dispositionen av egna kapitalet inom en grupp av försäkrings- Om brister påvisas under kontrollen, ska grupptillsynsmyndighe­ eller återförsäkringsföretag, med hänvisning till kommissionens ten kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att återställa meddelande KOM(2008) 0119 och betänkandet av den 16 okto­ efterlevnaden inom rimlig tid. ber 2008 (A6–0413/2008) om detta förslag från Europaparla­ mentets utskott för ekonomi och valutafrågor. Utvärderingen ska innehålla möjliga åtgärder för att förstärka en sund gränsöverskri­ dande förvaltning av försäkringsgrupper, särskilt av riskhantering Om grupptillsynsmyndigheten, efter att ha rådfrågat tillsynskol­ legiet, bedömer att den plan som avses i tredje eller femte stycket och kapitalförvaltning. I sin utvärdering ska kommissionen bland är otillräcklig eller senare finner att den inte genomförs inom annat ta hänsyn till nya utvecklingstendenser och framsteg överenskommen tid, ska den dra slutsatsen att det villkor som avseende avses i artikel 236 b, c och d inte längre efterlevs och omedelbart underrätta den berörda tillsynsmyndigheten om detta. a) en harmoniserad ram för tidiga ingripanden,

2. Den ordning som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska til­ b) praxis avseende centraliserad riskhantering i grupper, hur lämpas på nytt om moderföretaget lämnar in en ny ansökan och gruppinterna modeller fungerar, inbegripet stresstester, erhåller ett gynnsamt beslut enligt förfarandet i artikel 237.

c) gruppinterna transaktioner och riskkoncentrationer inom grupper, Artikel 241

Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag:

genomförandeåtgärder d) diversifierings- och koncentrationseffekter över tiden,

e) en rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister, För att säkerställa en enhetlig tillämpning av artiklarna 236-240, ska kommissionen anta genomförandeåtgärder i fråga om följande: f) en harmoniserad ram för tillgångsöverföring och för insolvens- och likvidationsförfaranden som undanröjer hin­ der enligt nationell bolagsrätt för möjligheten att överföra a) Närmare specifikationer av de kriterier som ska tillämpas vid tillgångar, bedömningen av om de villkor som anges i artikel 236 är uppfyllda. g) en likvärdig skyddsnivå för försäkringstagare och förmånsta­ gare i företag inom samma grupp, särskilt i krissituationer, b) Närmare specifikationer av vilka kriterier som ska tillämpas vid bedömningen av vad som ska betraktas som krissituatio­ h) en harmoniserad och tillräckligt finansierad EU-lösning för ner, enligt artikel 239.2. försäkringsgarantisystem,

c) Närmare specifikationer av de förfaranden tillsynsmyndighe­ i) en harmoniserad och rättsligt bindande ram för behöriga terna ska följa när de utbyter information, utövar sina befo­ myndigheter, centralbanker och finansministerier avseende genheter och uppfyller sina förpliktelser enligt krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör­ artiklarna 237-240. dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta Kommissionen ska översända en rapport till Europaparlamentet direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det och rådet, vid behov åtföljd av lämpliga förslag till ändringar av föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. detta direktiv.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 9 4 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 243 4. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder med avse­ ende på punkterna 2 och 3 i fråga om definition och identifiering

Dotterföretag till försäkringsholdingbolag

av väsentliga riskkoncentrationer och rapporteringen av dessa.

Artiklarna 236-242 ska gälla i tillämpliga delar för försäkringsoch återförsäkringsföretag som är dotterföretag till ett Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta försäkringsholdingbolag. direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 2 Artikel 245

R i s k k o n c e n t r a t i o n e r o c h t r a n s a k t i o n e r Tillsyn över transaktioner inom en grupp i n o m e n g r u p p

1. Tillsynen över transaktioner inom en grupp ska utövas i Artikel 244 enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln samt arti­ kel 246 och kapitel III.

Tillsyn över riskkoncentrationer

1. Tillsynen över riskkoncentrationer på gruppnivå ska utövas 2. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­ i enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln samt arti­ ringsföretag eller försäkringsholdingbolag regelbundet, och minst kel 246 och kapitel III. en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar alla betydande interna transaktioner som försäkrings- och återförsäk­ ringsföretag gjort inom en grupp, inklusive de som gjorts med 2. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­ fysiska personer som har en nära koppling till något företag inom ringsföretag eller försäkringsholdingbolag regelbundet, och minst gruppen. en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar varje väsentlig riskkoncentration på gruppnivå. Medlemsstaterna ska dessutom kräva att mycket betydande trans­ aktioner inom en grupp rapporteras snarast möjligt. Den nödvändiga informationen ska lämnas till grupptillsynsmyn­ digheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings­ Den nödvändiga informationen ska lämnas till grupptillsynsmyn­ holdingbolaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföre­ digheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är tag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten anger efter det ledande företaget i gruppen eller, om det ledande företaget samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings­ företagsgruppen. holdingbolaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföre­ tag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten anger efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och Riskkoncentrationer ska bli föremål för tillsynens gransknings­ företagsgruppen. process utförd av grupptillsynsmyndigheten.

Transaktioner inom grupper ska bli föremål för tillsynens gransk­ 3. Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga ningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten. berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag av risker försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera. 3. Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag När grupptillsynsmyndigheten och andra berörda tillsynsmyndig­ av transaktioner inom gruppen försäkrings- och återförsäkrings­ heter definierar eller yttrar sig om slagen av risk ska de beakta företag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera. Arti­ gruppens specifika grupp- och riskhanteringsstruktur. kel 244.3 ska gälla i tillämpliga delar.

För att närmare ange vilka väsentliga riskkoncentrationer som ska 4. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder med avse­ rapporteras ska grupptillsynsmyndigheten efter samråd med ende på punkterna 2 och 3 i fråga om definition och identifiering övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen före­ av väsentliga transaktioner inom en grupp och rapporteringen av skriva lämpliga tröskelvärden som baseras på solvenskapitalkrav, dessa. försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden.

Vid bedömningen av riskkoncentrationer ska grupptillsynsmyn­ Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta digheten särskilt övervaka eventuella risker för spridning inom direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det gruppen eller intressekonflikter samt riskernas nivå eller volym. föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/95

A v s n i t t 3 Innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt tredje stycket ska denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet R i s k h a n t e r i n g o c h i n t e r n k o n t r o l l och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.

Artikel 246 Om en grupp utnyttjar den möjlighet som anges i tredje stycket ska den överlämna dokumentet samtidigt till alla berörda tillsyns­ Tillsyn över företagsstyrningssystem myndigheter. De berörda dotterföretagen ska inte befrias från sin skyldighet att se till att kraven i artikel 45 är uppfyllda på grund av att denna möjlighet utnyttjas. 1. Kraven i avdelning I kapitel IV avsnitt 2 ska gälla i tillämp­ liga delar på gruppnivå.

KAPITEL III Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket ska system för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutiner Åtgärder för att underlätta grupptillsynen genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptill­ syn enligt artikel 213.2 a och 213.2 b, så att dessa system och rapporteringsrutiner kan kontrolleras på gruppnivå. Artikel 247

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, ska meka­ Grupptillsynsmyndighet nismerna för internkontroll inom en grupp minst omfatta följande: 1. En enda tillsynsmyndighet som ska ansvara för samord­ ningen och utförandet av grupptillsynen (grupptillsynsmyndighe­ a) Adekvata mekanismer i fråga om solvens på gruppnivå för ten) ska utses bland tillsynsmyndigheterna i berörda att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är medlemsstater. utsatt för och på lämpligt sätt korrelera den medräkningsbara kapitalbasen till riskerna.

2. Om samma tillsynsmyndighet är behörig när det gäller alla b) Sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att över­ försäkrings- och återförsäkringsföretag i en grupp, ska denna till­ vaka och hantera transaktioner inom gruppen och synsmyndighet tilldelas uppgiften att vara riskkoncentrationer. grupptillsynsmyndighet.

3. Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med bestämmel­ I alla övriga fall och med förbehåll för punkt 3 ska uppgiften som serna i kapitel III utföra tillsynens granskningsprocess beträffande grupptillsynsmyndighet utföras av följande: de system och rapporteringsrutiner som avses i punkterna 1 och 2.

a) Om det ledande företaget i en grupp är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, den tillsynsmyndighet som auktorise­ 4. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- eller återförsäk­ rat det företaget. ringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingbolag på gruppnivå genomför den bedömning som krävs enligt artikel 45. Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med kapitel III genom­ föra tillsynens granskningsprocess beträffande den egna risk- och b) Om det ledande företaget i en grupp inte är ett försäkringssolvensbedömningen på gruppnivå. eller återförsäkringsföretag, den tillsynsmyndighet som utses enligt följande principer:

Om solvensberäkningen på gruppnivå görs i enlighet med metod 1 som avses i artikel 230 ska försäkrings- eller återförsäkringsfö­ i) Om moderföretaget till ett försäkrings- eller återförsäk­ retaget med ägarintresse eller försäkringsholdingbolaget visa för ringsföretag är ett försäkringsholdingbolag ska den till­ grupptillsynsmyndigheten att man verkligen förstår skillnaden synsmyndighet utses som auktoriserat det försäkringsmellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna eller återförsäkringsföretaget. försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen och det sammanställda solvenskapitalkravet för gruppen.

ii) Om mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse med huvudkontor i gemenskapen är dotterföretag till eller ett försäkringsholdingbolag så beslutar får det, om grupptill­ samma försäkringsholdingbolag och ett av dessa företag synsmyndigheten godkänner detta, företa bedömningar som har auktoriserats i den medlemsstat där försäkringshol­ krävs genom artikel 45 samtidigt på gruppnivå och på nivån för dingbolaget har sitt huvudkontor, ska tillsynsmyndighe­ ett dotterföretag inom gruppen och ta fram en enda handling som ten för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattar samtliga bedömningar. auktoriserats utses.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 9 6 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

iii) Om gruppen har mer än ett ledande företag som är för­ 7. Ceiops ska minst en gång om året underrätta Europaparla­ säkringsholdingbolag, dessa företag har huvudkontor i mentet, rådet och kommissionen om eventuella betydande svå­ skilda medlemsstater och det i båda dessa stater finns ett righeter som uppstått vid tillämpningen av punkterna 2, 3 och 6. försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår i gruppen, ska tillsynsmyndigheten för det av dessa försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den Om någon sådan betydande svårighet uppstår vid tillämpningen största totala balansomslutningen utses. av de kriterier som fastställts i punkterna 2 och 3, ska kommis­ sionen anta genomförandeåtgärder som specificerar dessa kriterier. iv) Om mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med huvudkontor i gemenskapen är dotterföretag till samma försäkringsholdingbolag och inget av dessa före­ tag har auktoriserats i den medlemsstat där försäkrings­ Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta holdingbolaget har sitt huvudkontor, ska direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det tillsynsmyndigheten som auktoriserat det av dessa föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses. 8. Om en medlemsstat har mer än en tillsynsmyndighet som ansvarar för stabilitetstillsyn över försäkrings- och återförsäk­ v) Om inget av företagen har ett moderföretag som ingår i ringsföretag ska den medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för samma grupp, och i sådana fall som inte avses i leden att säkerställa samordningen mellan dessa myndigheter. i-iv, ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses. Artikel 248

3. I särskilda fall får de berörda myndigheterna, på begäran Grupptillsynsmyndighetens och andra från någon av myndigheterna, fatta ett gemensamt beslut att göra tillsynsmyndigheters rättigheter och skyldigheter avsteg från de kriterier som anges i punkt 2 och utse en annan till­ Tillsynskollegiet synsmyndighet till grupptillsynsmyndighet, om det vore olämp­ ligt att tillämpa dessa kriterier med hänsyn till gruppens struktur och den relativa omfattningen av försäkrings- och återförsäkrings­ 1. De rättigheter och skyldigheter som tilldelas grupptillsyns­ företagens verksamheter i olika länder. myndigheten i fråga om grupptillsyn ska omfatta följande:

I detta avseende får varje berörd tillsynsmyndighet begära att frå­ gan om huruvida kriterierna i punkt 2 är lämpliga tas upp till dis­ a) Samordning av insamling och spridning av information som kussion. Sådana diskussioner får inte äga rum mer än en gång per är relevant eller avgörande såväl under normala förhållanden år. som i en nödsituation, däribland uppgifter som är av bety­ delse för en tillsynsmyndighets tillsynsuppgift.

De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om valet av grupptillsynsmyndig­ b) Tillsynens granskningsprocess och gruppens finansiella het inom tre månader från det att diskussionen om frågan begär­ ställning. des. Innan de berörda tillsynsmyndigheterna fattar sitt beslut, ska de ge företagsgruppen möjlighet att yttra sig.

c) Bedömning av gruppens efterlevnad av bestämmelserna om solvens, riskkoncentrationer och transaktioner inom en 4. Under den tremånadersperiod som avses i punkt 3 tredje grupp enligt vad som föreskrivs i artiklarna 218–245. stycket får var och en av de berörda myndigheterna begära att Ceiops rådfrågas. Om Ceiops rådfrågas ska den tidsperioden för­ längas med två månader. d) Bedömning av gruppens företagsstyrningssystem enligt arti­ kel 246 och av frågan om medlemmarna i anknutna företags förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan uppfyller kraven i 5. Om Ceiops rådfrågas, ska de berörda tillsynsmyndigheterna artiklarna 42 och 257. vederbörligen beakta Ceiops råd innan de fattar sitt gemensamma beslut. Det gemensamma beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring av varje betydande avsteg från de råd som Ceiops gett. e) Planering och samordning, genom regelbundna möten minst årligen eller på annat lämpligt sätt, av tillsynsverksamheten såväl under normala förhållanden som i nödsituationer i 6. Om inget gemensamt beslut kunnat fattas om att göra samarbete med de berörda tillsynsmyndigheterna, med beak­ avsteg från kriterierna i punkt 2, ska uppgiften som grupptillsyns­ tande av arten, omfattningen och komplexiteten i de innebo­ myndighet utföras av den tillsynsmyndighet som fastställts i enlig­ ende riskerna i verksamheten för alla företag som ingår i het med punkt 2. gruppen.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/97

f) Andra uppgifter, åtgärder och beslut som tillkommer grupp­ 5. Utan att det påverkar eventuella åtgärder som antagits enligt tillsynsmyndigheten enligt detta direktiv eller som följer av detta direktiv, ska det i samordningsöverenskommelserna som tillämpningen av detta direktiv, däribland att leda validations­ avses i punkt 4 fastställas förfaranden för förfarandet av interna modeller på gruppnivå enligt artik­ larna 231 och 233 och förfarandet för att tillåta att den a) beslutsprocessen bland berörda tillsynsmyndigheter i enlig­ ordning som inrättas i artiklarna 237-240 tillämpas. het med artiklarna 231, 232 och 247,

b) det samråd som avses i punkt 4 i den här artikeln och i artikel 218.5. 2. För att underlätta arbetet med de grupptillsynsuppgifter som avses i punkt 1 ska ett tillsynskollegium, under ordförande­ skap av grupptillsynsmyndigheten, inrättas. Utan att det påverkar de rättigheter och skyldigheter som tillde­ lats grupptillsynsmyndigheten och andra tillsynsmyndigheter genom detta direktiv, får samordningsöverenskommelserna fast­ ställa ytterligare uppgifter till grupptillsynsmyndigheten eller andra tillsynsmyndigheter i fall där detta resulterar i en effektivare Tillsynskollegiet ska se till att processerna för samarbete, infor­ grupptillsyn och inte försämrar kollegiemedlemmarnas tillsyns­ mationsutbyte och samråd bland tillsynsmyndigheterna i tillsyns­ verksamhet när det gäller deras enskilda ansvar. kollegiet faktiskt tillämpas i enlighet med avdelning III, så att deras respektive beslut och verksamheter blir allt mer samstämmiga. Samordningsöverenskommelserna kan dessutom föreskriva för­ faranden för

3. Tillsynskollegiet ska bestå av grupptillsynsmyndigheten och a) samråd mellan berörda tillsynsmyndigheter, särskilt enligt tillsynsmyndigheterna i alla medlemsstater där något dotterföre­ artiklarna 213-217, 219-221, 227, 244-246, 250, 256, 260 tags huvudkontor är beläget. och 262,

b) samarbete med övriga tillsynsmyndigheter.

Tillsynsmyndigheter för betydande filialer och anknutna företag 6. Ceiops ska utarbeta riktlinjer för hur tillsynskollegierna ska ska också ha rätt att delta i tillsynskollegiet. Syftet med deras del­ fungera operativt, vilka ska baseras på omfattande granskning av tagande ska dock endast vara att främja ett effektivt konvergensgraden i deras arbete. Sådana granskningar ska göras informationsutbyte. minst vart tredje år. Medlemsstaterna ska se till att grupptillsyns­ myndigheten till Ceiops överlämnar informationen om hur till­ synskollegierna fungerar och om eventuella svårigheter som uppstått och som är relevanta för granskningarna. För att tillsynskollegiet ska fungera effektivt kan det bli nödvän­ digt att några uppgifter utförs av ett mindre antal tillsynsmyndig­ 7. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för samord­ heter inom tillsynskollegiet. ningen av grupptillsynen med avseende på punkterna 1-6, inbe­ gripet definitionen av betydande filial .

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta 4. Utan att det påverkar andra åtgärder som antas enligt detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det direktiv ska inrättandet av och verksamheten vid kollegiet base­ föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. ras på samordningsöverenskommelser som ingås av grupptill­ synsmyndigheten och övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Artikel 249

Samarbete och utbyte av information mellan tillsynsmyndigheter

Om det råder delade meningar om upprättandet av samord­ ningsöverenskommelserna får en medlem av tillsynskollegiet hän­ skjuta frågan till Ceiops. 1. De myndigheter som ansvarar för tillsynen över enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp och grupptillsynsmyndigheten ska ha ett nära samarbete, särskilt i fall då ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag möter finansiella svårigheter. Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med berörda tillsyns­ myndigheter vederbörligen beakta alla råd som Ceiops ger inom två månader innan det slutgiltiga beslutet fattas. Beslutet ska inne­ För att dessa tillsynsmyndigheter, inklusive grupptillsynsmyndig­ hålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella heten, ska ha garanterad tillgång till lika mycket relevant infor­ väsentliga avvikelser från eventuella råd från Ceiops. Grupptill­ mation ska de, utan att det påverkar deras respektive synsmyndigheten ska vidarebefordra beslutet till andra berörda ansvarsområden, och oavsett om de är etablerade i samma med­ tillsynsmyndigheter. lemsstat eller ej, till varandra överlämna sådan information för

Bilaga 1

L 3 3 5 / 9 8 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

att möjliggöra och underlätta för de övriga myndigheterna att full­ b) Betydande sanktioner eller exceptionella åtgärder som vidta­ göra sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv. I detta avseende gits av tillsynsmyndigheterna, däribland fastställande av kapi­ ska de berörda tillsynsmyndigheterna och tillsynsmyndigheten taltillägg utöver solvenskapitalkravet enligt artikel 37 och utan dröjsmål överlämna all information till varandra så snart den införande av någon begränsning av användningen av en blir tillgänglig. Den information som avses i detta stycke omfat­ intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet enligt tar, men är inte begränsad till, information om åtgärder som har avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3. vidtagits av gruppen och tillsynsmyndigheterna samt information som har lämnats av gruppen. I frågor som avses i led b ska samråd alltid ske med grupptillsynsmyndigheten.

2. De myndigheter som ansvarar för tillsynen över enskilda Därutöver ska de berörda tillsynsmyndigheterna samråda med försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp och varandra innan de fattar ett beslut som bygger på information grupptillsynsmyndigheten ska omedelbart kalla till ett möte med från andra tillsynsmyndigheter. samtliga tillsynsmyndigheter som medverkar i grupptillsyn, åtminstone i följande fall: 2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248 får en tillsynsmyndighet besluta att avstå från samråd i brådskande fall eller om samrådet skulle kunna äventyra beslutets effekt. I sådana a) När de blir medvetna om en betydande överträdelse av sol­ fall ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål underrätta övriga venskapitalkravet eller en överträdelse av minimikapitalkra­ berörda tillsynsmyndigheter. vet för ett enskilt försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

Artikel 251 b) När de blir medvetna om en betydande överträdelse av sol­

Grupptillsynsmyndighetens begäran om information från

venskapitalkravet på gruppnivå beräknat med utgångspunkt i

övriga tillsynsmyndigheter

sammanställda uppgifter eller det aggregerade solvenskapi­ talkravet för gruppen, i överensstämmelse med den beräk­ Grupptillsynsmyndigheten får uppmana tillsynsmyndigheter, som ningsmetod som använts i enlighet med avdelning III, inte själva utövar grupptillsyn enligt artikel 247, i en medlems­ kapitel II, avsnitt 1, underavsnitt 4. stat där ett moderföretag har sitt huvudkontor att av detta moder­ företag begära all information som skulle kunna vara relevant för utövandet av grupptillsynsmyndighetens utövande av sina rättig­ c) När andra exceptionella omständigheter inträffar eller har heter och skyldigheter i fråga om samordning enligt artikel 248 inträffat. och att vidarebefordra denna information till grupptillsynsmyndigheten. 3. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i syfte att Grupptillsynsmyndigheten ska när den behöver sådan informa­ fastställa vilka uppgifter som ska insamlas systematiskt av grupp­ tion som avses i artikel 254.2 och som redan har överlämnats till tillsynsmyndigheten och spridas till övriga berörda tillsynsmyn­ en annan tillsynsmyndighet, när så är möjligt, vända sig till den digheter eller överlämnas till grupptillsynsmyndigheten av övriga tillsynsmyndigheten för att förhindra dubbelrapportering till de berörda tillsynsmyndigheter. olika myndigheter som medverkar i tillsynen.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att specificera vilka uppgifter som är väsentliga eller relevanta för tillsynen på Artikel 252 gruppnivå i syfte att öka enhetligheten i tillsynsrapporteringen.

Samarbete med myndigheter med ansvar för kreditinstitut och värdepappersföretag

De åtgärder som avses i denna punkt, och som avser till att ändra Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och antingen ett icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, kreditinstitut enligt definitionen i direktiv 2006/48/EG eller ett ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kon­ värdepappersföretag enligt definitionen i direktiv 2004/39/EG troll som avses i artikel 301.3. eller båda är direkt eller indirekt anknutna eller har samma före­ tag med ägarintresse, ska de berörda tillsynsmyndigheterna och de myndigheter som är ansvariga för tillsynen över dessa andra före­ Artikel 250 tag ha ett nära samarbete.

Samråd mellan tillsynsmyndigheter Utan att det påverkar deras respektive behörighet ska dessa myn­ digheter till varandra överlämna all information som kan under­ lätta utförandet av deras uppdrag, i synnerhet inom ramen för 1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248, ska denna avdelning. berörda tillsynsmyndigheter, innan de fattar beslut som är av betydelse för andra tillsynsmyndigheters tillsynsuppgifter, sam­ råda med varandra inom tillsynskollegiet i fråga om följande: Artikel 253

Tystnadsplikt och sekretess

a) Förändringar i aktieägarstruktur, organisationsstruktur eller ledningsstruktur i försäkrings- och återförsäkringsföretag Medlemsstaterna ska tillåta utbyte av information mellan sina till­ inom en grupp som kräver tillsynsmyndigheternas godkän­ synsmyndigheter samt mellan dessa och andra myndigheter enligt nande eller auktorisation. artiklarna 249–252.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/99

Information som tas emot under grupptillsyn, och särskilt varje Den tillsynsmyndighet som framställde begäran får, om den så informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter och mellan till­ önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den. synsmyndigheter och andra myndigheter enligt denna avdelning ska omfattas av bestämmelserna i artikel 295.

Artikel 256

Artikel 254 Rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå

Tillgång till information

1. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­ ringsföretag samt försäkringsholdingbolag årligen offentliggör en 1. Medlemsstaterna ska se till att fysiska och juridiska perso­ rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå. Artik­ ner som omfattas av grupptillsyn och deras anknutna företag och larna 51 och 53–55 ska gälla i tillämpliga delar. företag med ägarintresse kan utbyta information som skulle kunna vara relevant för grupptillsynen.

2. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarin­ 2. Medlemsstaterna ska föreskriva att de av deras myndigheter tresse eller ett försäkringsholdingbolag så beslutar får det, om som ansvarar för grupptillsyn ska ha tillgång till all information grupptillsynsmyndigheten godkänner detta, lämna en enda rap­ som är relevant för denna grupptillsyn, oavsett arten av de berörda port om solvens och finansiell ställning som ska innehålla företagen. Artikel 35 ska gälla i tillämpliga delar. följande:

De berörda tillsynsmyndigheterna får vända sig direkt till företa­ a) Den information på gruppnivå som ska offentliggöras enligt gen i gruppen för att erhålla nödvändig information endast om punkt 1. denna information har begärts från ett försäkrings- eller återför­ säkringsföretag som omfattas av grupptillsyn men inte tillhanda­ hållits inom rimlig tid. b) Den information beträffande dotterföretag inom gruppen som ska vara identifierbar per företag och offentliggöras enligt artiklarna 51 och 53–55. Artikel 255

Kontroll av information

Innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt för­ sta stycket ska denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet 1. Medlemsstaterna ska se till att deras tillsynsmyndigheter, och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer. antingen direkt eller genom personer som de ger ett sådant upp­ drag, inom sitt territorium får genomföra kontroll på plats av den information som avses i artikel 254 i lokaler som tillhör något av 3. Om det i den rapport som avses i punkt 2 saknas informa­ följande: tion som den tillsynsmyndighet som auktoriserat ett dotterföre­ tag inom gruppen kräver att jämförbara företag ska lämna och detta utelämnande är av väsentlig betydelse, ska den berörda till­ a) Det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av synsmyndigheten ha befogenhet att kräva att dotterföretaget i grupptillsyn. fråga offentliggör nödvändig ytterligare information.

b) Företag som är anknutna till detta försäkrings- eller 4. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter­ återförsäkringsföretag. ligare specificera vilka uppgifter som ska offentliggöras och for­ merna för detta vad avser lägesrapporten om solvens och c) Moderföretag till detta försäkrings- eller finansiell ställning. återförsäkringsföretag.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta d) Företag som är anknutna till ett moderföretag till detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det försäkrings- eller återförsäkringsföretag. föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2. Om tillsynsmyndigheterna i särskilda fall vill kontrollera information beträffande ett företag, reglerat eller ej, som ingår i en Artikel 257 grupp och är beläget i en annan medlemsstat, ska de begära att tillsynsmyndigheterna i denna andra medlemsstat genomför Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan i kontrollen. försäkringsholdingbolag

Myndigheter som tar emot en sådan begäran ska inom ramen för Medlemsstaterna ska kräva att alla som i praktiken leder verksam­ sin behörighet tillmötesgå denna begäran genom att antingen heten i ett försäkringsholdingbolag är lämpliga för att utföra sina utföra kontrollen direkt och då låta en revisor eller annan expert uppdrag. utföra den eller låta den myndighet som begärde kontrollen själv utföra den. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vid­ tagna åtgärderna. Artikel 42 ska gälla i tillämpliga delar.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 1 0 0 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 258 Artikel 259

Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad Ceiops rapportering

1. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i en grupp 1. Ceiops ska varje år komma till Europaparlamentet för en all­ inte följer kraven i artiklarna 218–246, eller om kraven är upp­ män utskottsutfrågning. När ett sådant besök sammanfaller med fyllda men solvensen ändå kan vara äventyrad eller om transak­ rapporteringskravet för Ceiops enligt artikel 71.3, ska detta krav tioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkringsanses vara uppfyllt, när det gäller Europaparlamentet, genom att eller återförsäkringsföretagets finansiella ställning, ska följande Ceiops närvarar vid utfrågningen. myndigheter kräva nödvändiga åtgärder för att snarast möjligt rätta till situationen:

2. Ceiops ska i samband med den utfrågning som avses i a) Grupptillsynsmyndigheten i fråga om försäkringsholding- punkt 1 bland annat rapportera om alla relevanta och viktiga erfa­ bolag. renheter från tillsynsverksamheten och samarbetet mellan till­ synsmyndigheter enligt avdelning III, och särskilt om

b) Tillsynsmyndigheterna i fråga om försäkrings- och återförsäkringsföretag. a) processen för utnämning av grupptillsynsmyndigheten, anta­ let grupptillsynsmyndigheter och den geografiska spridningen, Om i det fall som avses i första stycket a grupptillsynsmyndighe­ ten inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där försäkringsholdingbolaget har sitt huvudkontor, ska grupptill­ synsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndigheter om vad b) arbetet i tillsynskollegiet, särskilt tillsynsmyndigheternas den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta medverkan och engagemang i de fall de inte är nödvändiga åtgärder. grupptillsynsmyndighet.

Om i det fall som avses i första stycket b grupptillsynsmyndighe­ 3. Ceiops får i samband med utfrågningen enligt punkt 1 även ten inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där rapportera om de huvudsakliga lärdomarna från de granskningar försäkrings- eller återförsäkringsföretaget har sitt huvudkontor, som avses i artikel 248.6, där så är lämpligt. ska grupptillsynsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndighe­ ter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta nödvändiga åtgärder.

KAPITEL IV

Utan att det påverkar punkt 2 ska medlemsstaterna fastställa vilka

Tredjeländer

åtgärder som deras tillsynsmyndigheter får vidta i fråga om försäkringsholdingbolag.

Artikel 260 De berörda tillsynsmyndigheterna, däribland grupptillsynsmyn­ digheten, ska när så är lämpligt samordna sina åtgärder. Moderföretag utanför gemenskapen: kontroll av

likvärdighet

2. Utan att det påverkar tillämpningen av deras straffrättsliga bestämmelser ska medlemsstaterna se till att sanktioner eller 1. I det fall som avses i artikel 213.2 c ska de berörda tillsyns­ andra åtgärder kan åläggas försäkringsholdingbolag eller perso­ myndigheterna kontrollera om försäkrings- och återförsäkrings­ ner som i praktiken leder dessa bolag, om de överträder lagar och företag vars moderföretag har sina huvudkontor utanför andra författningar som antagits för att genomföra denna avdel­ gemenskapen är föremål för tillsyn, utförd av en myndighet i tred­ ning. Tillsynsmyndigheterna ska ha ett nära samarbete för att jeland, som är likvärdig med vad som föreskrivs i denna avdel­ säkerställa att sådana sanktioner eller andra åtgärder är effektiva, ning i fråga om tillsyn på gruppnivå över försäkrings- och särskilt när den centrala förvaltningen eller det huvudsakliga eta­ återförsäkringsföretag enligt artikel 213.2 a och b. bleringsstället för ett försäkringsholdingbolag inte finns på dess huvudkontor.

Kontrollen ska genomföras av den tillsynsmyndighet som skulle 3. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för samord­ ha varit grupptillsynsmyndighet om kriterierna i artikel 247.2 ningen av de åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad som avses vore tillämpliga på begäran av moderföretaget, av något av de i punkterna 1 och 2. försäkrings- och återförsäkringsföretag som är auktoriserade inom gemenskapen eller på tillsynsmyndighetens eget initiativ, såvida kommissionen inte tidigare hade beslutat att tillsynsord­ Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta ningen i det berörda tredjelandet är likvärdig. Grupptillsynsmyn­ direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det digheten ska i samband med detta samråda med övriga berörda föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3. tillsynsmyndigheter och Ceiops innan den fattar sitt beslut.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/101

2. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specifi­ Endast vid beräkningen av solvens på gruppnivå ska moderföre­ cerar kriterierna för att bedöma om tillsynsordningen av grupper taget behandlas som om det vore ett försäkrings- eller återförsäk­ i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom denna ringsföretag som omfattades av samma villkor som de som avdelning. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga fastställs genom avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i 2 och 3 i fråga om kapitalbasmedel som får medräknas för täck­ enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses ning av solvenskapitalkravet och något av följande: i artikel 301.3.

a) Ett solvenskapitalkrav som fastställts i enlighet med princi­ perna i artikel 226 om företaget är ett 3. Kommissionen får, efter samråd med europeiska försäkringsholdingbolag. försäkrings- och tjänstepensionskommittén och i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 301.2, och med beaktande av de kriterier som antagits enligt punkt 2, anta ett beslut om huruvida tillsynsordningen av grupper i ett tredjeland b) Ett solvenskapitalkrav som fastställts i enlighet med princi­ är likvärdig med den som fastställs genom denna avdelning. perna i artikel 227 om företaget är ett försäkringsföretag i tredjeland eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland.

Dessa beslut ska regelbundet ses över för att beakta ändringar av 2. Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter til­ den ordning för tillsynsordningen över grupper som fastställs lämpar andra metoder som säkerställer en tillfredsställande till­ genom denna avdelning och motsvarande ordning i tredjelandet syn över försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp. och alla ändringar av bestämmelserna som kan påverka beslutet Dessa metoder ska ha godkänts av grupptillsynsmyndigheten om likvärdighet. efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter.

När kommissionen har antagit ett beslut enligt första stycket Tillsynsmyndigheterna får särskilt kräva att ett försäkringshol­ beträffande ett tredjeland ska detta beslut erkännas som avgö­ dingbolag med huvudkontor inom gemenskapen ska etableras rande när det gäller den kontroll som avses i punkt 1. och tillämpa denna avdelning på försäkrings- och återförsäkrings­ företagen i den grupp som leds av det försäkringsholdingbolaget.

Artikel 261 De valda metoderna ska göra det möjligt att uppnå de mål för grupptillsynen som anges i denna avdelning samt anmälas till Moderföretag utanför gemenskapen: likvärdighet övriga berörda tillsynsmyndigheter och kommissionen.

1. Om tillsynen konstaterats vara likvärdig enligt artikel 260 Artikel 263 ska medlemsstaterna förlita sig på att tillsynsmyndigheterna i tredjelandet utövar en likvärdig tillsyn enligt punkt 2. Moderföretag utanför gemenskapen: nivåer

Om det moderföretag som avses i artikel 260 i sin tur är ett dot­ 2. Artiklarna 247-258 ska i tillämpliga delar gälla för samar­ terföretag till ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utan­ betet med tillsynsmyndigheter i tredjeländer. för gemenskapen eller till ett försäkringsföretag i tredjeland eller återförsäkringsföretag i tredjeland, ska medlemsstaterna endast til­ lämpa den kontroll som föreskrivs i artikel 260 på nivån för det yttersta moderföretag som är ett försäkringsholdingbolag i tred­ Artikel 262 jeland, ett försäkringsföretag i tredjeland eller ett återförsäkrings­ företag i tredjeland.

Moderföretag utanför gemenskapen: om likvärdighet inte föreligger

Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter beslutar att, om likvärdig tillsyn enligt artikel 260 saknas, utföra 1. Om en likvärdig tillsyn enligt artikel 260 inte föreligger, ska en ny kontroll på en lägre nivå där det finns ett moderföretag till medlemsstaterna på försäkrings- och återförsäkringsföretagen til­ försäkrings- eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett för­ lämpa antingen artiklarna 218–258, i tillämpliga delar och med säkringsholdingbolag i tredjeland, ett försäkringsföretag i tredje­ undantag av artiklarna 236–243, eller någon annan metod enligt land eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland. punkt 2.

I sådana fall ska den tillsynsmyndighet som avses i artikel 260.1 andra stycket för gruppen ange skälen för beslutet. De allmänna principer och metoder som anges i artik­ larna 218–258 ska tillämpas på nivån för försäkringsholdingbolaget, försäkringsföretaget i tredjeland eller återförsäk­ ringsföretaget i tredjeland. Artikel 262 ska gälla i tillämpliga delar.

Bilaga 1

L 3 3 5 / 1 0 2 S V Europeiska unionens officiella tidning 17.12.2009

Artikel 264 Artikel 266

Samarbete med tillsynsmyndigheter i tredjeland Samarbete med tredjeland

I fråga om samarbete med tredjeland ska artikel 264 gälla i til­ 1. Kommissionen får lägga fram förslag till rådet i fråga om lämpliga delar. förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto­ derna för att utöva grupptillsyn över

AVDELNING IV a) försäkrings- eller återförsäkringsföretag bland vars delägare

REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV

det finns företag med ägarintresse i den mening som avses i

FÖRSÄKRINGSFÖRETAG

artikel 213 med huvudkontor i ett tredjeland, och

KAPITEL I b) försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland bland vars delägare det finns företag med ägarintresse i den mening Tillämpningsområde och definitioner som avses i artikel 213 med huvudkontor inom gemenskapen. Artikel 267 2. De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att säker­ Tillämpningsområde för denna avdelning ställa att

Denna avdelning ska tillämpas på de rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden som rör följande: a) tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan få fram den information som krävs för tillsynen på gruppnivå över försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor a) Försäkringsföretag. inom gemenskapen och med dotterföretag eller ägarintres­ sen i företag utanför gemenskapen, och b) Filialer inom gemenskapens territorium till försäkringsföre­ tag i tredjeland. b) tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan få fram den informa­ tion som krävs för tillsynen på gruppnivå över försäkringsoch återförsäkringsföretag med huvudkontor inom dessa län­ Artikel 268 ders territorier och med dotterföretag eller ägarintressen i företag i en eller flera medlemsstater. Definitioner

1. I denna avdelning gäller följande definitioner: 3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1 och 300.2 i fördraget ska kommissionen med biträde av Europe­ iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta­ a) behöriga myndigheter : de administrativa eller rättsliga myndig­ ten av de förhandlingar som avses i punkt 1. heter i medlemsstaterna som är behöriga i fråga om rekon­ struktionsåtgärder eller likvidationsförfaranden.

KAPITEL V b) filial : varje slags ständig närvaro av ett försäkringsföretag i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten för bedrivande av Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet försäkringsverksamhet.

c) rekonstruktionsåtgärder : åtgärder som medför ingripande av Artikel 265 behöriga myndigheter och som är avsedda att bevara eller återställa ett försäkringsföretags finansiella ställning och som

Transaktioner inom grupper

påverkar redan befintliga rättigheter som innehas av en annan part än försäkringsföretaget, inbegripet men inte begränsat till åtgärder som kan komma att innebära inställande av 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att, i de fall då moderföre­ betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller ned­ taget till ett eller flera försäkrings- eller återförsäkringsföretag är skrivning av fordringar. ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet, de tillsyns­ myndigheter som är ansvariga för tillsynen över dessa försäkringseller återförsäkringsföretag utövar allmän tillsyn över transaktio­ d) likvidationsförfarande : kollektivt förfarande som innebär att ett nerna mellan försäkrings- och återförsäkringsföretagen och för­ försäkringsföretags tillgångar avyttras och behållningen för­ säkringsholdingbolaget med blandad verksamhet och dess delas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna på anknutna företag. lämpligt sätt och som med nödvändighet medför ingripande av de behöriga myndigheterna, inbegripet fall där det kollek­ tiva förfarandet avslutas med ackord eller annan motsvarande 2. Artiklarna 245, 249–255 och 258 ska gälla i tillämpliga åtgärd, oavsett om förfarandet baseras på insolvens eller om delar. det är frivilligt eller obligatoriskt.

Bilaga 1

1 7 . 1 2 . 2 0 0 9 S V Europeiska unionens officiella tidning L 335/103

e) rekonstruktör : varje person eller organ som utses av de behö­ 4. Rekonstruktionsåtgärder som vidtagits enligt hemmedlems­ riga myndigheterna för att förvalta rekonstruktionsåtgärder. statens lagstiftning ska få full verkan i hela gemenskapen utan vidare formaliteter, också mot tredje man i andra medlemsstater, även om lagstiftningen i dessa andra medlemsstater inte föreskri­ f) förvaltare : varje person eller organ som utses av de behöriga ver sådana rekonstruktionsåtgärder eller alternativt ställer upp myndigheterna eller, i förekommande fall, av de styrande villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda. organen i ett försäkringsföretag för att förvalta ett likvidationsförfarande. 5. Rekonstruktionsåtgärderna ska få verkan i hela gemenska­ pen så snart som de får verkan i hemmedlemsstaten. g) försäkringsfordran : ett belopp som ett försäkringsföretag är skyldigt försäkrade, försäkringstagare, förmånstagare eller skadelidande vilka har rätt att rikta anspråk direkt mot för­ säkringsföretaget och som härrör från ett försäkringsavtal Artikel 270 eller från någon verksamhet som anges i artikel 2.3 b och c i direkt försäkringsverksamhet, inbegripet ett belopp avsatta Information till tillsynsmyndigheterna för dessa personer när vissa delar av skulden ännu inte är kända. De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt informera tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten om sitt De premier som ett försäkringsföretag är skyldigt, till följd av att beslut att vidta rekonstruktionsåtgärder, om möjligt innan de vid­ ett försäkringsavtal eller verksamhet som avses i första stycket g tar en sådan åtgärd eller annars omedelbart därefter. inte har ingåtts eller har annullerats enligt den lag som gäller för sådana avtal eller sådan verksamhet innan likvidationsförfaran­ dena har inletts, ska också betraktas som försäkringsfordran. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt infor­ mera tillsynsmyndigheterna i alla andra medlemsstater om beslu­ 2. Vid tillämpningen av denna avdelning på rekonstruktions­ tet att vidta rekonstruktionsåtgärder, inbegripet de verkningar åtgärder och likvidationsförfaranden avseende en i en medlems­ som sådana åtgärder kan få i praktiken. stat belägen filial till ett försäkringsföretag i tredjeland ska följande definitioner gälla:

Artikel 271 a) hemmedlemsstat : den medlemsstat där filialen beviljades auk­

Offentliggörande av beslut om rekonstruktionsåtgärder

torisation i enlighet med artiklarna 145–149.

b) tillsynsmyndigheter : tillsynsmyndigheterna i 1. Om det är möjligt att i hemmedlemsstaten överklaga en hemmedlemsstaten. rekonstruktionsåtgärd, ska de behöriga myndigheterna i hem­ medlemsstaten, rekonstruktören eller en person som har rätt där­ till i hemmedlemsstaten offentliggöra beslutet om en c) behöriga myndigheter : de behöriga myndigheterna i rekonstruktionsåtgärd enligt de förfaranden för offentliggörande hemmedlemsstaten. som föreskrivs i hemmedlemsstaten och dessutom så snart som möjligt i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra ett utdrag ur det dokument där rekonstruktionsåtgärden fastställs. KAPITEL II

Rekonstruktionsåtgärder Tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater som har underrät­ tats om beslutet om en rekonstruktionsåtgärd enligt artikel 270 får säkerställa att ett sådant beslut offentliggörs på deras respek­ tive territorium på det sätt som de anser lämpligt. Artikel 269