angående för- svarsväsendets ordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

1 Nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försvarsväsendets ordnande; given Stockholms slott den 27 mars 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över försvars ärenden för denna dag vill Kungl. Majit föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ivar Vennerström.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 225.

217 36 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 27 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Vennerström anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning ett inom försvarsdepartementet utarbetat förslag till ordnande av rikets försvarsväsende och anför härvid följande:

Den 24 oktober 1930 beslöt Kungl. Maj:t att tillsätta en kommission med uppdrag att enligt angivna riktlinjer verkställa en allsidig utredning av vårt lands försvarsfråga.

Till fullgörande av det sålunda givna uppdraget har nämnda kommission — den s. k. 1930 års för sv ar skommission — den 30 juli 1935 avgivit betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende. För detta förslags innebörd kommer att i det följande vid behandlingen av varje särskild punkt redogöras.

över försvarskommissionens berörda förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av nedannämnda myndigheter, nämligen:

arméförvaltningen, chefen för generalstaben, cheferna för södra, västra, östra och norra arméfördelningarna, militärbefälhavarna för övre Norrland och på Gotland, kommendanten i Bodens fästning, chefen för östra brigaden, inspektörerna för infanteriet och kavalleriet, gener alfälttygmästar en och inspektören för artilleriet, chefen för fortifikationen, generalintendenten och chefen för intendenturkåren, generalfältläkaren, efter överfältveterinärens hörande, samt inspektörerna för trängen och militärläroverken;

chefen för väg- och vattenbyggnadskåren, i vad avser frågan örn kårens organisation;

marinförvaltningen, chefen för marinstaben, marinöverintendenten, marinöverdirektören, marinöverläkaren, chefen för kustflottan, chefen för kustartilleriet, stationsbefälhavarna vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer, kommendanterna i Karlskrona, Vaxholms, Älvsborgs och Hemsö fästningar, chefen för sjökrigsskolan samt chefen för sjökrigshögskolan; chefen för flygvapnet och flygstyrelsen gemensamt;

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, i vad avser det civila luftskyddets ordnande, inrättande av militärassistenter vid länsstyrelserna samt inskrivningsväsendets ordnande;

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap;

nksräkenskapsverket, i vad avser ordnandet av den kamerala revisionen inom försvarsväsendet;

medicinalstyrelsen, i vad avser den militära sjuk- och veterinärvården samt därmed sammanhängande spörsmål;

kommerskollegium;

styrelsen för sjökarteverket, i vad avser sjökarteverkets verksamhetsområde;

statens meteorologisk-hydrografiska anstalt; samt

försvarsväsendets lönenämnd, i vad avser överbefälhavarens för försvarskrafterna samt de tre försvarsgrenschefernas avlönings- och pensionsförhållanden, de föreslagna avlönings- och pensionsbestämmelserna för personal på arméns, kustartilleriets och flygvapnets reservstater, de föreslagna avlöningsbestämmelserna för å staten för marinläkarkåren upptagna specialläkare samt för pensionerad personal å olika stater upptagna arvoden.

Vidare hava Svenska officersförbundet, Svenska under officer sförbundet, Försvarsväsendets underbefäls förbund, Skytteförbundens överstyrelse samt Sveriges landstorms föreningars centralförbund, vilka lämnats tillfälle att yttra sig över försvarskommissionens betänkande, inkommit med yttranden över detsamma.

Härefter yttrar statsministern:

Vid framläggandet av sitt betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende har 1930 års försvarskommission erinrat örn hurusom för svarsfrågan praktiskt taget befunnit sig under ständig utredning under 1900talets gångna decennier. Att så varit förhållandet torde få sin förklaring av väsentligen tvenne omständigheter. Själva uppbyggandet av den moderna försvarsorganisationen faller till stor del inom angivna tidsskede. Under samma tid hava också möjligheterna vidgats för olika meningsriktningar att göra sig gällande, och den ena eller den andra meningens övervikt har växlat med det försvarspolitiska lägets egna växlingar. För arbetet inom försvarsväsendet har den ovisshet, som de ständiga utredningarna haft till följd, varit till förfång. Denna ovisshet torde också hava medfört, att de betydande medel, vilka för försvarsväsendets uppehållande anvisats, icke blivit fullt rationellt utnyttjade. Det är vid den förestående lösningen av försvarsfrågan angeläget att söka så långt möjligt är förekomma, att liknande olägenheter framdeles uppstå.

Jag delar försvarskommissionens uppfattning, att den viktigaste förutsättningen för att en svensk försvarsordning skall kunna undgå den menliga kritik, som kännetecknat utvecklingen hos oss, är att försvarsordningen såsom sådan omfattas med förtroende från alla befolkningslager. Utsikterna att åvägabringa denna förutsättning torde vara bättre än tillförene. Den genom författningens demokratisering vidgade delaktigheten i de allmänna avgörandena har hos folket stärkt känslan av gemensamt ansvar för värnandet av landets frihet och oberoende. Det står för närvarande heller icke någon egentlig

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

strid rörande frågan, huruvida för detta ändamål militära anstalter böra upprätthållas. Händelseutvecklingen har även i vårt land fört i bakgrunden spörsmålen örn avrustning eller fortsatt nedrustning, vilka jämväl försvarskommissionen enligt sina direktiv haft att pröva. Meningsskiljaktigheterna gälla måttet av de militära anstalter, som kunna anses behövliga och som kunna finansieras utan förfång för det inre reformarbetet på olika områden. Olika meningar göra sig också gällande rörande den inbördes avvägningen mellan försvarsgrenarna. Uppfattningarna äro dock i intetdera fallet mera skilda än att de borde kunna sammanjämkas. Försvarskommissionen räknar också med en kompromisslösning mellan olika åskådningar och uppfattningar angående vårt försvarsproblem. Kommissionen konstaterar det självklara faktum, att för ett land med begränsade ekonomiska resurser det är ofrånkomligt att nedbringa det ur många synpunkter önskvärda till det oundgängligen nödvändiga. Det ligger i sakens natur, att därvid begränsningarna verkställas på ett sätt, som främst tager hänsyn till åstadkommande av största möjliga effekt hos försvaret såsom helhet betraktat.

I den allmänna inledningen till 1925 års försvarsproposition, på vars grund den nuvarande försvarsordningen vilar, anfördes, bland annat, att måttet av våra försvarsanstalter borde bestämmas med ledning av det yttre läget, bedömt sådant det tedde sig då och för så lång tidsperiod framåt som med någon större grad av sannolikhet kunde överskådas och erfarenhetsmässigt kunde vara en militärorganisations livslängd tillmätt. Den från denna utgångspunkt företagna prövningen hade utfallit så, att förutsättningar för en viss minskning av våra försvarsanstalter ansågos förefinnas. Utvecklingen har visat, att den för 1925 års försvarsbeslut sålunda valda utgångspunkten var riktig.

Alltjämt har det sin fulla giltighet vad då uttalades eller att man icke med någon större grad av exakthet kan avgöra vilket mått av försvarsberedskap som svarar mot ett visst utrikespolitiskt läge. Även vid den nu förestående nyordningen av försvarsväsendet måste emellertid ledning hämtas i ett på angivet sätt begränsat bedömande av det yttre läget. Det torde härvid vara tillfyllest att konstatera hurusom läget nu, jämfört med perioden omkring 1925, förskjutit sig i en avgjort ogynnsam riktning. Detta är icke så att förstå, att något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet skulle skönjas mera nu än vid nämnda tid. Nu likaväl som då är den risk, med vilken vi hava att räkna, det i världen rådande osäkerhetstillståndet, vilket innesluter möjligheter för vårt land att bliva indraget i konflikter mellan andra stater. Men detta allmänna osäkerhetstillstånd framträder nu starkare markerat.

Förhoppningarna örn en internationell överenskommelse om nedrustning hava icke gått i uppfyllelse. Sedan ett par år tillbaka förmärkes i stället en kraftig tendens till upprustning hos stora och mindre makter i världen. Denna upprustning skärper spänningen och otryggheten. Freden har därjämte direkt brutits genom krigiska aktioner i strid mot av staterna åtagna förpliktelser och hotande med ödeläggelse det värn för rättsordningen, som nationerna samfällt byggt upp.

5 Kungl. Majus proposition nr 225.

Det vore emellertid oriktigt att förbise, att fredsbefrämjande krafter ävenledes gjort sig med styrka gällande. De beslutsamma insatser till kollektivt värnande av fred och rättsordning, vilka utlösts av deras kränkande, utgöra ett betydelsefullt inslag i bilden av det internationella läget. De ansträngningar, som alltjämt göras för att trygga en fredlig ordning, böra fullt ut tagas med i räkningen vid utformandet av en försvarsordning, som avses att gälla icke blott för den allra närmaste framtiden.

De allmänna utgångspunkter, som jag här angivit, hava legat till grund för uppgörande av det förslag till ny organisation av rikets försvarskrafter, vilket chefen för försvarsdepartementet nu anhållit att få underställa Kungl. Maj:ts prövning. Detta förslag ansluter sig icke helt till något av de i försvarskommissionens betänkande framlagda förslagen, men är i sin tekniska utformning i huvudsak byggt på de grunder, vilka i stort sett äro gemensamma för dessa förslag. Förslaget syftar till att vinna en rationalisering och effektivisering av försvarsanstalterna utan en sådan utvidgning av den nuvarande ramen för försvarsväsendets kostnader som efter en tid kan komma att visa sig vara för betungande. Det är min övertygelse, att man även inom nuvarande kostnadsram skulle hava kunnat, på sätt som vissa reservanter inom försvarskommissionen förordat, åstadkomma en verksam rationalisering och effektivisering. För att inom denna kostnadsram kunna tillgodose önskemålen av en förstärkning särskilt av flygvapnet skulle det emellertid hava blivit nödvändigt att avsevärt beskära försvarsorganisationen i övrigt. Redan det aktuella utrikespolitiska läget har synts tala mot att vidtaga mera betydande ingrepp i den nuvarande organisationen. En viss utbyggnad har också ansetts motiverad av angelägenheten att vinna bredast möjliga underlag för den förestående nyordningen. Det är dock av nöden att framgå med försiktighet. Såsom chefen för finansdepartementet visat vid framläggandet av sin finansplan i årets statsverksproposition, har man att räkna med en betydande stegring i statens utgifter under de kommande åren. Vederbörlig hänsyn härtill bör tagas vid avvägningen av försvarsutgifterna. Och detta icke blott ur allmänna statsfinansiella synpunkter utan alldeles särskilt i försvarsväsendets intresse. Det har redan här framhållits, att den viktigaste förutsättningen för försvarsordningens vidmakthållande är, att den omfattas med förtroende från alla befolkningslager. Skulle stegrade försvarsutgifter nödvändiggöra eftersättande av sociala och kulturella uppgifter och en påtaglig konkurrens framträda mellan försvarets och andra behov, kunna lätt stämningar uppstå, som äventyra varaktigheten av en beslutad försvarsordning. Den risken finnes också, att en frikostigare tillmätt organisation icke framdeles kan tillföras det för dess liv nödvändiga. Vid uppkommande statsfinansiella svårigheter hava vidtagna besparingsåtgärder ofta drabbat anslagen till materiel, övningar och underhåll för försvarsväsendet. Ger man försvarsväsendet en organisation, vars upprätthållande förutsätter ett fortsatt gynnsamt statsfinansiellt läge, ligger faran nära, att ömtåliga ingrepp efter en tid måste göras och måhända organisationsfrågan ånyo upptagas. Ett försiktigare framgående giver större garantier häremot.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Liksom delade meningar finnas rörande den ur försvarspolitiska synpunkter behövliga omfattningen av de militära anstalterna, så råda olika uppfattningar örn vad som ur statsfinansiella synpunkter är tillrådligt med hänsyn såväl till en försvarslösnings varaktighet som till andra behov än militära. Genom förhandlingar med representanter för riksdagspartierna har jag sökt utröna möjligheterna för att närma de olika uppfattningarna till varandra. Förhandlingarna hava icke lett till det av mig eftersträvade resultatet. Det är emellertid min förhoppning, att på grundvalen av föreliggande förslag en samlande lösning skall kunna åstadkommas, varigenom försvarsväsendet erhåller en för dess uPPgifter lämpad och till sin varaktighet tryggad organisation.

Departementschefen anför härefter:

Det förslag till omorganisation av försvarsväsendet, som jag nu går att framlägga, innebär i förhållande till gällande ordning en viss utbyggnad, men i förhållande till försvarskommissionens förslag vissa begränsningar i organisationen. Utbyggnaden från det nuvarande sker huvudsakligen genom en väsentlig ökning av flygvapnet. A id avvägningen mellan försvarsgrenarna har jag ansett mig böra tillgodose flottan bättre än vad som skett i försvarskommissionens förslag.

A id förslagets uppgörande har för övrigt, såsom statsministern redan framhållit, strävandet varit att åstadkomma en rationell och effektiv organisation inom den efter prövning av alla omständigheter valda ramen. Stor vikt har därför lagts vid den kvalitativa standarden.

Fredsorganisationen har mera än hittills varit fallet anpassats efter mobiliseringsbehovet samt krigsorganisationen och fredsorganisationen bragts i närmare överensstämmelse med varandra. Liksom i kommissionens förslag hava de enskilda förbanden, särskilt för arméns och flygvapnets vidkommande, föreslagits väsentligen starkare än nu.

Arméns krigsorganisation — som enligt försvarskommissionens förslag skulle omfatta sex arméfördelningar m. m. — förutsättes i det förevarande förslaget skola bestå av fyra fullständiga arméfördelningar med bland annat tre infanteriregementen i varje fördelning, en lätt brigad bestående av ryttaroch motorkavalleri m. m., armétrupper av olika slag, övre Norrlands trupper, Gotlands trupper, landstorms- och luftvärnsförband samt därjämte tvenne utanför arméfördelningarna stående infanteriregementen.

Arméns fredsorganisation föreslås liksom nu och i kommissionens förslag bestå av fyra arméfördelningar, dock med fyra infanteriregementen i två av fördelningarna och tre regementen i de båda andra, östra brigaden indrages, liksom enligt kommissionens förslag. I övre Norrlands trupper ingå liksom nu två infanteriregementen mot ett i kommissionsförslaget; däremot föreslås Norrbottens artillerikår skola utgå ur dessa trupper. Beträffande Gotlands trupper utökas den nuvarande infanterikåren till ett infanteriregemente och

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

den nuvarande artillerikåren till ett artilleriregemente. Det i armétrupperna nu ingående stridsvagnsförbandet (Göta livgardes stridsvagnsbataljon) föreslås i samband med en avsevärd utvidgning skola uppdelas och ingå i tvenne infanteriförband, vilka inrangeras i fördelningarna. I armén skola också ingå ett luftvärnsregemente och en luftvärnskår mot tvenne luftvärnsregementen enligt kommissionens förslag. I här föreliggande förslag till fredsorganisation för armén räknas med sammanlagt 17 infanteriregementen mot 19 enligt kommissionsförslaget.

I fråga om regementsförläggningarna äro avvikelserna från kommissionens förslag rätt betydande. De tre infanteriregementen, som av kommissionen föreslogos till indragning, voro Södermanlands, Västerbottens och Värmlands regementen. De fem infanteriregementen, som här föreslås till indragning, äro Jämtlands fältjägarregemente, Upplands regemente, Södra skånska infanteriregementet, Värmlands regemente samt Göta livgarde. För Västerbottens regementes bibehållande inom övre Norrlands trupper hava de militära myndigheterna enhälligt uttalat sig och härför förebragt starka sakskäl, till vilka hänsyn synts mig böra tagas. Att det av kommissionen till indragning föreslagna Södermanlands regemente här föreslås skola bibehållas, sammanhänger med att kommissionens förslag örn krigsskolans förflyttning från Karlberg till Strängnäs icke ansetts kunna förordas. Av Göta livgarde överflyttas stridsvagnsdelen, som nämnts, till andra infanteriförband och föreslås skola ingå med en bataljon i vartdera av Skaraborgs regemente och Livregementets grenadjärer. Göta livgardes fästningsbataljon i Oscar-Fredriksborg ävensom Kronobergs regementes detachement i Karlskrona indragas på sätt försvarskommissionen föreslagit. Likaså indragas i enlighet med kommissionens förslag kustingenjörkompanierna i Vaxholm och Karlskrona. De genom indragningarna lediga kasernetablissementen komma i de flesta fall att övertagas av andra förband. Sålunda övertagas Värmlands regementes kaserner i Karlstad av ett flygförband, Värmlands flygflottilj, Upplands regementes kaserner i Uppsala av arméns underofficersskola, vars kaserner i sin tur övertagas av det från Stockholm utflyttade Svea artilleriregemente, Jämtlands fältjägarregementes kasernetablissement i Östersund av en ingenjörkår, Norrlands ingenjörkår, vars förläggning till denna stad tidigare varit ifrågasatt, samt Södra skånska infanteriregementets kaserner i Ystad av den nyuppsatta Skånska luftvärnskåren. Genom de sålunda föreslagna ortsplaceringarna undvikas de mycket höga kostnader, som skulle bliva förknippade med utflyttning av Svea artilleriregemente och Göta livgarde (stridsvagnsregementet) från Stockholm till Järvafältet.

De i armén ingående förbandens befälskadrer erhålla i allmänhet i det närmaste samma styrka som i kommissionsförslaget förutsatts. En avsevärd reservstat för tillgodoseende av befälsbehovet uppsättes. Materielanskaffningsbehovet för armén inklusive luftvärnsvapnet har för en tioårsperiod beräknats till 50 milj. kronor mot 79’5 milj. kronor enligt kommissionens förslag. Av den nämnda summan äro 15 milj. kronor beräknade för anskaffning av luftvärns-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

materiel och återstoden för annan armémateriel. Minskningen i förhållande till kommissionsförslaget beror dels på att organisationens omfattning och därmed även materielbehovet beräknas något mindre, dels på att förrådsbehovet vid mobilisering räknats för en något kortare tidsperiod än i kommissionens beräkningar.

Flottans organisation föreslås tillsvidare ungefär oförändrad i vad avser kustflottans sammansättning. I årligt ersättningsbyggnadsanslag räknas med 6 milj. kronor emot av försvarskommissionen föreslagna 5 milj. kronor. I överensstämmelse med kommissionens förslag föreslås icke nu nybyggnad av pansarskepp av Sverige-typen men väl modernisering av de tre förefintliga pansarskeppen av denna typ, huvudsakligen avseende förstärkning av luft värnsartilleriet samt det svåra och medelsvåra artilleriet. För detta ändamål beräknas 9'9 6 milj. kronor att utgå under de närmaste åren med början redan under budgetåret 1936/1937. I övrigt avses ersättningsbyggnadsanslaget för nybyggnad av jagare och undervattensbåtar.

Vid 1925 års omorganisation av försvaret blev det definitiva bestämmandet av flottans ersättningsbyggnadsprogram hänskjutet till en särskild undersökning och ett senare ställningstagande. Även nu förutsättes, att en särskild utredning rörande de för vår kustflotta lämpligaste fartygstyperna företages. Orsaken härtill är i främsta rummet den, att försvarskommissionen icke lämnat ett uttömmande svar på spörsmålet, huru flottan bör vara sammansatt, när de moderniserade pansarskeppen i sinom tid falla för åldersstrecket, men åtgärden motiveras även därav, att de marina myndigheterna av olika orsaker ansett en undersökning påkallad jämväl rörande olika typer av jagare och undervattensbåtar.

De marina myndigheterna hava enstämmigt ansett den av kommissionen föreslagna rustningsplanen för flottans fartyg, vilken upptager ett mindre antal rustade fartyg än de senaste årens av statsfinansiella skäl starkt begränsade rustningsplaner, icke medgiva bibringandet av nödig yrkesskicklighet hos personalen och icke heller upprätthållandet av erforderlig krigsberedskap. Med hänsynstagande till dessa utbildnings- och beredskapssynpunkter föreslås en något utvidgad rustningsplan, personalstaternas bibehållande vid ungefär den nuvarande storleken samt höjning av anslagen till underhåll, övningar och teknisk materiel utöver kommissionens förslag. Sålunda beräknas anslaget till flottans krigsberedskap och övningar till 4-4 4 milj. kronor mot 3-4 milj. kronor enligt försvarskommissionens förslag, anslaget till underhåll av fartyg och byggnader till 5-8 milj. kronor mot 4-8 7 5 milj. kronor enligt kommissionsförslaget samt anslagen till teknisk materiel till 0-73 milj. kronor mot av kommissionen föreslagna 0-536 milj. kronor.

Kustartilleriets organisation föreslås här något mindre omfattande än enligt kommissionsförslaget. Sålunda föreslås kustartilleriet liksom nu organiserat på två regementen, vilket innebär, att den av kommissionen föreslagna Fårösunds kustartillerikår icke uppsättes. Detta sammanhänger dels med att permanenta befästningsanläggningar på Gotland icke ansetts oundgängligen nödvändiga, dels med att de av kommissionen föreslagna och även

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

av mig tillstyrkta rörliga kustartilleri- och luftvärnsbatterierna på Gotland enligt föreliggande förslag skola bemannas av Gotlands artilleriregemente i stället för av kustartilleriet, varigenom samtliga artilleristridskrafter på Gotland bringas under gemensam ledning. Den yttre befästningslinjen i Stockholms skärgård fullbordas, varigenom en del av den inre, föråldrade linjen kan läggas ned. Kustartilleriets personalstat föreslås något mindre än i kommissionsförslaget men icke obetydligt större än i den nuvarande försvarsordningen.

Den av mig föreslagna organisationen av flygvapnet är av en mindre omfattning än den av kommissionen föreslagna men innebär å andra sidan en avsevärd förstärkning av det nuvarande flygvapnet. Jag föreslår, att i det omorganiserade flygvapnet skola ingå 5 flottiljer, därav 1 medeltung och l lätt bombflottilj, 1 jaktflottilj, 1 armésamverkan de flottilj och 1 marinsamverkan de flottilj. I förhållande till kommissionens förslag innebär detta en minskning med 1 medeltung och 1 lätt bombflottilj. Flygvapnets uppsättning beräknas kunna ske på 6 år i stället för på 7 år enligt kommissionens förslag. De enskilda flygförbanden hava i förevarande förslag givits samma styrka i fråga örn personal och materiel som enligt kommissionsförslaget.

Den nuvarande övningstiden för de värnpliktigas flertal föreslås i enlighet med försvarskommissionens förslag höjd till 180 dagar, därav 5 dagar skola fullgöras som landstormsövning.

I fråga örn försvarets högsta ledning avviker den föreslagna försvarsorganisationen i flera hänseenden från vad försvarskommissionen föreslagit. I likhet med försvarskommissionen förutsätter jag, att i krig en överbefälhavare över försvarskrafterna skall finnas. Därom äro alla sakkunniga ense, liksom därom att armén och marinen i likhet med flygvapnet böra erhålla en chef för hela försvarsgrenen. Men i fråga örn kommissionens förslag att även i fredstid tillsätta en överbefälhavare för hela krigsmakten äro meningarna starkt divergerande. Flottans myndigheter liksom flera av arméns myndigheter hava uttalat sig mot tillsättande av en överbefälhavare i fred. Förslaget att tillsätta en ur alla försvarsgrenar sammansatt militär försvarsstab med uppgift att planera det operativa förberedelsearbetet och att vara en förbindande länk mellan försvarsgrenarna har däremot enhälligt förordats av den militära sakkunskapen, ehuru meningarna gå isär i fråga örn sammansättningen av en dylik försvarsstab. Vid omorganisationen av försvarets högsta ledning synes man hålla sig på fast mark, örn man nu genomför den centralisation, örn vilken enighet råder, d. v. s. tillsättandet av chefer för samtliga försvarsgrenar samt av en militär försvarsstab, sammansatt av personal ur alla försvarsgrenarna. På grundval av den erfarenhet, som därigenom vinnes, kan man sedermera, örn så finnes påkallat, upptaga ledningsspörsmålet till ny omprövning och med säkrare hållpunkter.

Kommissionens förslag att helt ställa de militära förvaltningsorganen under vederbörande försvarsgrenars militära chefer har mötts med bestämda reservationer från flera av de hörda myndigheterna. Däremot har ingen invändning försports mot att försvarsgrenscheferna skulle erhålla ett vidsträckt in-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

flytande på förvaltningsorganens verksamhet sig tillförsäkrat. I det av mig framlagda förslaget bibehålies den nu gällande organisationen, så till vida att förvaltningsorganen sortera direkt under Kungl. Majit. Det befogade önskemålet, att försvarsgrenscheferna tillförsäkras ur militär synpunkt tillbörligt inflytande över förvaltningsmyndigheterna, tillgodoses i huvudsaklig överensstämmelse med vad cheferna för generalstaben och marinstaben föreslagit i vissa i augusti 1933 avgivna framställningar rörande organisationen av arméns resp. marinens högsta ledning.

Kommissionens förslag att utbryta byggnadsärendena ur de skilda försvarsgrenarnas förvaltningsverksamhet och förlägga dem under ett för försvarsväsendet gemensamt förvaltningsorgan, försvarsväsendets fortifikationsstyrelse, har jag icke funnit mig kunna tillstyrka.

Vid utarbetandet av föreliggande förslag har det varit min strävan att så långt som möjligt begränsa de föreslagna byggnadsanstalterna och byggnadskostnaderna, då det ur den militära effektivitetens synpunkt icke kan anses vara god ekonomi att för dylika ändamål binda mera penningmedel än oundgängligen är nödvändigt. Ett rationellt betraktelsesätt kräver, att de disponibla penningmedlen användas i första hand till personal, utbildning och materiel och icke över hövan läggas ned i dyrbara markorganisationer. Vid en ekonomisk depression med atstramade statsfmansiella möjligheter kommer en alltför omfattande markorganisation att binda en relativt stor del av de för försvaret i dess helhet tillgängliga medlen, vilket, såsom statsministern anfört, kan komma att gå ut över anslagen till materiel, övningar m. m., eller med andra ord över sådana anslag, som i särskilt hög grad komma den militära effektiviteten till godo. De sammanlagda byggnadskostnaderna för genomförande av den föreslagna försvarsorganisationen hava också kunnat i väsentlig grad nedbringas under vad försvarskommissionen synes hava förutsatt och belöpa sig till ett belopp av omkring 28 milj. kronor, häri dock icke inräknade kostnaderna för en framtida förflyttning av förband ur Stockholms garnison till Järvafältet. De ifrågavarande kostnaderna avses skola täckas med särskilda medel utom den ordinarie budgeten. Av omförmälda summa bör redan föi budgetaret 1936/1937 utgå ett belopp av 6 milj. kronor, avsett för vissa brådskande byggnadsarbeten för flygvapnets räkning.

Den årliga kostnaden för den föreslagna försvarsorganisationens uppehållande beräknas till sammanlagt 135*3 3 6 milj. kronor. X denna kostnad äro medräknade utgifterna för dyrtidstillägg och dyrortstillägg åt personalen ävensom för sjökarteverket, vilka utgifter icke ingå i försvarskommissionens kostnadssiffror. Dessa utgifter uppgå i det nu framlagda förslaget till ett sammanlagt belopp av ungefär 4*8 milj. kronor. Däremot hava här icke, lika litet som i kommissionens beräkningar, medtagits kostnaderna för 1925 års övergångsstat, vilka kostnader efterhand avvecklas. Vid tillämpande av samma beräkningsgrunder för de olika förslagen skulle årskostnaden för försvarskommissionens förslag bliva omkring 153 milj. kronor eller inemot 18 milj. kronor mera än jag ansett mig kunna förorda. Till ytterligare jämförelse må anföras, att — med bortseende från kostnaderna för övergångs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

staten — den sammanlagda anslagssumman å fjärde huvudtiteln för nu löpande budgetår utgör 116-089 milj. kronor och enligt den för årets riksdag framlagda statsverkspropositionen 121-797 milj. kronor.

Vid tiden för framläggandet av årets statsverksproposition hade arbetet på förslaget till en ny försvarsorganisation icke fortskridit så långt, att man då var i stånd att överblicka, huruvida och i vad mån övergången till den nya försvarsorganisationen kunde påverka organisationsförslagen och kostnadsberäkningarna för fjärde huvudtiteln under budgetåret 1936/1937. Det i statsverkspropositionen framlagda budgetförslaget grundades därför på den nuvarande försvarsorganisationen. I överensstämmelse med den av kommissionen utvecklade uppfattningen föreslås emellertid nu, att materielanskaffningen för den nya organisationen skall påbörjas redan under budgetåret 1936/1937, medan de föreslagna organisatoriska förändringarna skola taga sin början först i och med budgetåret 1937/1938. I fråga örn flygvapnet föreslås dock, att den nya organisationens genomförande skall igångsättas redan under nästkommande budgetår, därvid framför allt materielanskaffningen för bombförbanden avses skola påbörjas.

Rörande de anslagsmedel, som, utöver vad som föreslagits i årets statsverksproposition, för nästkommande budgetår tarvas för igångsättande av ytterligare materielanskaffning ävensom för organisatoriska åtgärder i fråga örn flygvapnet m. m., bör förslag framställas i särskild proposition, örn vars framläggande för riksdagen jag kommer att senare i dag hemställa. Dessa anslagsmedel uppgå till sammanlagt drygt 14-5 milj. kronor.

En sammanfattning av huvudpunkterna i det föreliggande förslaget visar bland annat följande.

Arméorganisationens omfattning blir visserligen i fråga örn antalet förband mindre än nu, men i stället blir varje förband bättre skickat för sin uppgift. De värnpliktigas utbildning förbättras genom en förlängning av övningstiden, betingad bland annat av den militärtekniska utvecklingen med nya eller tekniskt mera invecklade vapen. De enskilda förbandens befälskadrer förstärkas ansenligt; trots minskningen i antalet förband blir befälspersonalen vid armén jämte luftvärnet ungefär lika stor som nu. Armén tillföres en rikligare tillgång av kanoner, kulsprutor, granatkastare och annan materiel. Härmed synas de anmärkningar, som med hänsyn till kvaliteten riktats mot nu gällande arméorganisation, i väsentlig mån undanröjas. Luftvärnsvapnet förstärkes kvantitativt såväl som kvalitativt, varjämte personalkadern ungefär fördubblas. Flottan hålles vid en god kvalitativ standard i fråga om bemanning, övningar och underhåll. Kustartilleriet utvidgas såväl i fråga örn personal som beträffande materiel. Den kraftigaste förstärkningen föreslås beträffande flygvapnet. Flygvapnets bestånd av stridsflygplan utökas väsentligt emot det nuvarande. Genom tillsättandet av särskilda försvarsgrenschefer för armén och marinen liksom förut för flygvapnet blir ledningen inom försvarsgrenarna mera enhetlig och koncentrerad och skapas förutsättningar för ett mera planmässigt arbete. Därigenom att den för den nya försvarsorganisationen planerade materielanskaffningen föreslås skola på-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

börjas redan under instundande budgetår kunna de mest påtagliga bristerna i den materiella utrustningen, särskilt i fråga örn flygvapnet och luftvärnet, på ett skyndsamt sätt avhjälpas.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för den försvarsorganisation, som av mig föreslås.

Kungl. Majda proposition nr 225.

13 Avd. I. Försvarsväsendets ledning.

I. Allmänna grunder för försvarsväsendets ledning.

A. Den militära ledningen.

Allmänna synpunkter.

Frågan om organisationen av försvarsväsendets ledning har vid upprepade Departementstillfällen under senare år varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. De c e en' utredningar och förslag rörande ifrågavarande spörsmål, som tid efter annan förelegat, hava emellertid icke uteslutande eller ens huvudsakligen hänfört sig till den militära ledningen av försvarsväsendet utan till betydande del upptagits av de organisationsproblem, vilka sammanhänga med ordnandet av den centrala förvaltningen inom försvarsväsendet.

Att frågan örn den militära ledningen nära sammanhänger med spörsmålet örn förvaltningens ordnande är uppenbart. I själva verket låta sig de militära ledningsorganens kompetensområden icke fastställa utan att förvaltningsspörsmålen samtidigt upptagas till prövning; det är ock just till frågan örn de militära organens meddelaktighet i och medansvar för förvaltningsverksamheten som utredningarna och förslagen örn den högsta ledningens ordnande i väsentliga delar anknutit sig. Å andra sidan måste — huru än sistnämnda fråga löses — den centrala förvaltningsverksamheten alltid utövas i och genom särskilda för ändamålet anpassade myndigheter, de s. k. centrala förvaltningsorganen. Ett frångående av denna princip — vilken även i högsta instans tydligt markeras genom regeringsärendenas uppdelning på kommandomål och kanslimål — skulle säkerligen vara ägnat att förorsaka otydlighet och oreda i tillämpningen av gällande bestämmelser såväl som i ledningsutövningen i allmänhet.

Då sålunda enligt min mening såtillvida en tydlig avgränsning alltjämt måste finnas mellan ledningens »kommandosida» och »förvaltningssida» jämväl i näst högsta instans, att de bägge verksamhetsgrenarna utövas inom skilda organ — stabsorgan för kommandosidan och förvaltningsorgan för förvaltningssidan — kommer jag att i det följande först behandla de militärt ledande organen och deras organisation för att därefter närmare uppehålla mig vid förvaltningens ordnande. I sistberörda sammanhang kommer jag att upptaga frågan örn de militära organens förhållande till och inflytande över förvaltningsverksamheten.

I fråga örn kommandoverksamhetens ordnande i högsta instans d. v. s. kommandomålens beredning till avgörande av Kungl. Majit — förutsätter jag ingen principiell ändring gentemot nuvarande ordning. Denna verksamhet bör

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

sålunda alltjämt vara skild från försvarsdepartementets avdelning av Kungl. Majis kansli och omhänderhavas inom kommandoexpeditioner, vilka äro anknutna till försvarsdepartementet. Till frågan örn antalet kommandoexpeditioner samt dessas verksamhetsområde och organisation m. m. får jag senare återkomma.

Den högsta militära försvarsledningen i krig.

Några utom de särskilda försvarsgrenarna stående militära ledningsorgan finnas för närvarande icke i fred. Däremot föreskrives uti vissa år 1915 utfärdade bestämmelser, att vid krig fälthären och motsvarande delar av marinen skola stå under ledning av en gemensam högste befälhavare. Dessa bestämmelser hava sedermera kompletterats därhän, att även chefen för flygvapnet och de för självständiga uppgifters lösande avsedda delarna av flygstridskrafterna skola underställas högste befälhavaren. Denne högste befälhavares befälsbefogenhet omfattar emellertid icke hela krigsmakten utan endast de operativa delarna av densamma. Depåer och andra hemortsmyndigheter lyda icke under högste befälhavaren i krig, icke heller de centrala förvaltningsorganen.

Försvarskommissionen har vad beträffar krigsorganisationen ansett, att en högste befälhavares i krig befälsbefogenhet bör utsträckas till att omfatta hela krigsmakten, sålunda även förvaltningsmyndigheter och hemortsmyndigheter. Då detta befäl icke avsetts att verka rubbning i regeringsformens stadgande, att Konungen äger högsta befälet över rikets krigsmakt, har kommissionen i detta sammanhang föreslagit, att den nuvarande benämningen »högste befälhavaren» utbytes mot »överbefälhavaren för försvarskrafterna». Försvarskommissionen har tillika utgått ifrån att de tre försvarsgrenarna i krig som fred äro underställda var sin chef.

Under överbefälhavaren skola enligt försvarskommissionens förslag i högkvarteret i krig ingå de olika försvarsgrenarnas högsta stabs- och förvaltningsorgan, sammanfattningsvis benämnda »arméledningen», »marinledningen» och »flygledningen». Därjämte skall enligt förslaget i högkvarteret ingå ett för de tre försvarsgrenarna gemensamt, överbefälhavaren underställt stabsorgan, benämnt försvarsstaben. Denna organisation avser att säkerställa möjliggörandet av en enhetlig planläggning av stridskrafternas verksamhet. De frågor, vilka framför andra kräva en dylik enhetlig planläggning och en intim samverkan mellan personal ur olika försvarsgrenar, äro enligt kommissionens mening sådana som beröra operationerna, transport-, underrättelse- och förbindelseväsendet samt luftförsvaret. Yad operationerna beträffar föreslår försvarskommissionen den avvikelsen beträffande sjöstridskrafterna, att inom försvarsstaben skola handläggas allenast frågor rörande dessas samverkan med övriga försvarsgrenar; på grund av vissa med sjökrigföringen förknippade omständigheter torde fråga rörande den direkta ledningen av marinstridskrafterna lämpligen böra handläggas inom marinledningen.

15 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Till försvarskommissionens åsikt, att under krig bör finnas en överbefäl- Departementshavare, som regelmässigt under Konungen utövar befälet över rikets försvars- chejenkrafter, kan jag helt ansluta mig. Likaså utgår jag från att under överbefälhavaren böra finnas särskilda chefer för en var av de tre försvarsgrenarna.

Jag anser också, i likhet med försvarskommissionen, att överbefälhavarens befälsmyndighet icke bör vara inskränkt till allenast de rent operativa delarna av krigsmakten utan även omfatta depåer och hemortsmyndigheter. Huruvida jämväl förvaltningsmyndigheterna i krig böra vara underställda överbefälhavaren, synes mig mera tveksamt. Såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, håller jag nämligen före, att förvaltningsverksamheten i fred — och då naturligen även i krig — bör vara uppdelad på de särskilda försvarsgrenarna. Det militära inflytande över förvaltningsverksamheten, som må vara erforderligt, bör då i första hand tillkomma försvarsgrenscheferna. Därigenom att försvarsgrenscheferna i krig komma att underställas överbefälhavarens befäl, bliva de naturligen skyldiga att i utövandet av sitt inflytande över förvaltningen följa överbefälhavarens order och föreskrifter. Direkt inflytande på förvaltningsverksamheten synes däremot knappast behöva tillkomma överbefälhavaren. Det torde icke heller lämpligen bliva förenligt med hans stora arbetsbörda i övrigt.

Ett område, där överbefälhavarens verksamhet i krig torde komma att bliva väsentlig, är, såsom av försvarskommissionen framhållits, krigsindustrien och dess utnyttjande, överbefälhavaren torde sålunda tillkomma, att — sedan Kungl. Majit såsom ansvarig för krigföringen för viss period bestämt användningen i stort av landets samtliga militära och industriella resurser — icke blott leda de militära operationerna utan också träffa avgörandet beträffande den ur militär synpunkt önskvärda prioriteten mellan olika försvarsgrenar av den industriella kapacitet, som står till buds för krigsmakten.

Angående sammansättningen av högkvarteret i krig böra av naturliga skäl för framtiden bindande bestämmelser därom icke av statsmakterna antagas.

Denna fråga hör nämligen till sådana krigsförberedelsespörsmål, som böra vara föremål för samma ständiga uppmärksamhet som andra egentliga mobiliseringsfrågor, och bör fördenskull kunna tid efter annan utan omgång upptagas till prövning och jämkning. För min del utgår jag emellertid ifrån att i högkvarteret alltid skola under överbefälhavaren ingå de tre försvarsgrenscheferna med sina stabsorgan. Huruvida förvaltningsorganen skola anses tillhöra högkvarteret eller icke, är utan saklig betydelse, då dessa organs verksamhet säkerligen blir likartad i såväl det ena som det andra fallet.

Såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, böra enligt min mening de centrala förvaltningsorganen principiellt lyda direkt under Kungl.

Majit, låt vara med ett kraftigt inflytande förbehållet försvarsgrenscheferna.

Det synes mig därför följdriktigast, att förvaltningsorganen icke tillhöra högkvarteret i krig utan att däri ingå allenast de verkliga stabsorganen. Att högkvarterets verksamhet ändock i mångt och mycket kommer att vara bestämmande för förvaltningsorganens handlande, är emellertid uppenbart.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Till försvarskommissionens uttalade åsikt, att i krig till överbefälhavarens förfogande bör stå ett för högkvarteret gemensamt stabsorgan, en »försvarsstab», kan jag också ansluta mig. Ett dylikt organ lärer vara nödvändigt för att säkerställa ett enhetligt planläggande av stridskrafternas verksamhet i stort. Rörande denna försvarsstabs uppgifter och därav betingade sammansättning böra emellertid icke heller detaljerade bestämmelser vara i fredstid på ett bindande sätt fastslagna, då nämligen organisationen av detta viktiga organ i krig bör kunna lämpas efter omständigheternas och erfarenheternas krav. Däremot böra naturligen i fredstid noggranna planer rörande försvarsstabens sammansättning och uppgifter utarbetas och oavlåtligen vara föremål för uppmärksamhet och erforderliga jämkningar från de ledande stabsorganens sida. I likhet med försvarskommissionen utgår jag från att försvarsstabens främsta uppgift i krig blir att handlägga vissa frågor rörande de militära operationerna och vad därmed sammanhänger, exempelvis transportväsendet. Likaså torde underrättelseväsendet lämpligen böra handhavas inom denna stab. Huruvida jämväl ärenden rörande förbindelseväsendet och luftförsvaret, såsom försvarskommissionen synes hava förutsatt, under alla förhållanden böra handläggas inom försvarsstaben, synes mig mera ovisst. Uteslutet lärer icke vara, att det under vissa förutsättningar kan befinnas lämpligare, att förbindelseväsendet i huvudsak handhaves inom de särskilda försvarsgrenarnas staber och att luftförsvarsfrågorna i allmänhet handläggas inom arméns stabsorgan.

I vidare man än vad nu anförts anser jag mig icke böra ingå på frågan örn organisationen av den högsta militära ledningen i krig.

Den militära ledningen av försvarsväsendet i fred.

Enligt nu gällande försvarsorganisation är den högsta militära ledningen under Kungl. Majit splittrad på en mångfald direkt under Kungl. Majit lydande myndigheter. Yad armén beträffar lyda således i fred samtliga arméfördelnings- och därmed jämställda chefer, samtliga inspektionsmyndigheter m. fl. vid sidan av chefen för generalstaben direkt under Kungl. Majit. Vid marinen lyda chefen för marinstaben, chefen för kustflottan, inspektörerna, cheferna för de civilmilitära kårerna m. fl. var för sig direkt under Kungl. Majit. Vid flygvapnet åter finnes endast en militär myndighet, chefen för flygvapnet, som vid sidan av förvaltningsmyndigheten, flygstyrelsen, lyder direkt under Kungl. Majit.

Frågan örn åstadkommande av en större enhetlighet i den högsta militära ledningen i fred har vid flera tillfällen tidigare varit föremål för utredning och bedömande. Jag vill sålunda erinra därom, att den år 1926 tillsatta beredningen rörande den centrala försvarsförvaltningen (den s. k. 1926 års beredning) i sitt den 14 november 1927 avgivna betänkande till behandling upptog icke blott frågan örn organisationen av den centrala försvarsförvaltningen i egentlig mening — till beredningens förslag härutinnan återkommer jag i det följande — utan även den rent militära ledningens, kommandomyndighetens, organisation. Beredningen förordade för armén och marinen en organisation,

17 Kungl. Majus proposition nr 225.

som i viss män motsvarade flygvapnets, med de jämkningar, som betingades av de olika försvarsgrenarnas omfattning, ställning och verksamhet. I samband därmed borde vissa ärenden, som nu behandlades som kommandomål, överlämnas till avgörande av cheferna för resp. försvarsgrenar. Det vore emellertid enligt beredningens mening icke nog med att åstadkomma en större koncentration inom de särskilda försvarsgrenarna; desamma måste även i och för sin verksamhet sinsemellan på lämpligt sätt sammanknytas. Ett dylikt sammanförande vore nödvändigt redan i fredstid icke blott för att på bästa ekonomiska sätt utnyttja de för försvarsväsendet anslagna medlen utan även för att åstadkomma en enhetlig ledning av det operativa och materiella krigsförberedelsearbetet.

Körande detta sammanknytande av försvarsgrenarna sinsemellan anförde 1926 års beredning vidare:

Ur krigsberedskapssynpunkt vore det givetvis fördelaktigt att redan i fredstid skapa en högste befälhavare, som närmast under Konungen skulle föra befälet över hela krigsmakten. Med hänsyn till de stora svårigheter och olägenheter av olika slag, som en dylik organisation otvivelaktigt skulle föra med sig, torde man emellertid få avstå från tanken härpå och i stället på andra vägar söka vinna det önskvärda samarbetet och sammanhållningen emellan de olika försvarsgrenarna.

Beträffande det operativa förberedelsearbetet torde få erinras därom, att erfarenheterna från världskriget tydligt påvisat vikten av att planerna för de olika försvarsgrenarnas användning uppgöras av de ansvariga militära myndigheterna i samråd, samt att de grundläggande planerna föreläggas Kungl. Majit för gillande. Det moderna krigets art kräver jämväl, att planer finnas icke blott för den rent militära verksamheten i krig utan även för snart sagt all slags samhällelig verksamhet.

Dessa erfarenheter hava i flera länder lett till skapandet av s. k. försvarsråd, sammansatta av de ansvariga statsmännen och de högsta militära cheferna. I dessa försvarsråd diskuteras de stora försvarsproblemen, t. ex. frågor rörande förändringar i försvarsordningen, och granskas de grundläggande planerna för verksamheten under krig.

Beredningens majoritet är av den uppfattning, att behovet av ett dylikt försvarsråd föreligger ävGn i vart land. Inrättandet av Gtt sadant råd kan dock självfallet icke föranleda någon ändring i det ansvar, som åvilar såväl vederbörande statsråd som de militära och civila myndigheterna. Vidare mäste framhållas, att medlemsantalet i rådet i betraktande av sekretessen måste strängt begränsas. Med hänsyn till dessa synpunkter synes det lämpligt, att rådet får en rent konsultativ uppgift, samt att det sammansattes av statsministern såsom ordförande, utrikesministern, cheferna för försvars- och finansdepartementen, de tre försvarsgrenarnas chefer samt ordföranden 1 rikskommissionen för den ekonomiska försvarsberedskap^. Dessutom bora, då ärendenas art så fordrar, även andra personer tillfälligtvis kunna kallas

till rådets förhandlingar. , ,

Det operativa förberedelsearbetet bör åligga cheferna för armen, marinen och flygvapnet gemensamt. De grundläggande planerna böra efter försvarsrådets hörande fastställas av Kungl. Majit.

De s. k. 1928 års sakkunniga rörande försvarets centrala ledning och förvaltning upptogo icke i sitt den G oktober nämnda år avgivna betänkande till behandling frågan örn skapandet av en högste befälhavare, som närmast under

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225. 817 30 "

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Konungen skulle föra befälet över liela krigsmakten, icke heller de av 1926 års beredning föreslagna åtgärderna för att sinsemellan sammanknyta de tre försvarsgrenarna. De sakkunniga hade sökt giva den avsedda reformen av försvarsväsendets ledning en mindre vittgående omfattning än det av beredningen avgivna förslaget innebure. Beträffande flygvapnet förordade de sakkunniga, i likhet med beredningen, i stort sett bibehållande av den nuvarande organisationen. Inom de båda större försvarsgrenarna, armén och marinen, föreslogo de sakkunniga tillsättande av en kommenderande general, resp. kommenderande amiral. Kommenderande generalen skulle i fred närmast under Konungen utöva högsta befälet över till lantförsvaret hörande myndigheter, staber, truppförband, skolor och anstalter m. m. med undantag av lantförsvarets kommandoexpedition, generalstaben, myndigheter vid inskrivningsoch värnpliktsväsendet samt arméförvaltningen. Han skulle hava ständig befälsrätt över arméns militära och civilmilitära personal med undantag av generalstabens officerare. Kommenderande amiralen skulle i fred närmast under Konungen utöva högsta befälet över marinens sjöstyrkor, fartyg, stationer och depåer, kustfästningar, skolor och anstalter m. m. med undantag av sjöförsvarets kommandoexpedition, marinstaben och marinförvaltningen. Han skulle vara chef för flottans officerskår samt hava ständig befälsrätt över mannens militära och civilmilitära personal. Vid sidan av kommenderande generalen resp. kommenderande amiralen och således jämväl direkt underställda Konungen skulle alltjämt bestå, inom lantförsvaret chefen för generalstaben och arméförvaltningen samt inom sjöförsvaret chefen för marinstaben och marinförvaltningen. Enhetligheten i ledningen ansåges tillräckligt tryggad genom tillämpande av principen örn samråd och samverkan mellan de för vardera försvarsgrenarna föreslagna tre sidoordnade myndigheterna.

Vid framläggandet för 1929 års riksdag av propositionen nr 175 angående omorganisation av försvarets centrala ledning och förvaltning anförde dåvarande chefen för försvarsdepartementet, att de förefintliga olägenheterna i den nuvarande organisationen av försvarsväsendets centrala ledning och förvaltning i främsta rummet vore att tillskriva den brist på koncentration och enhetlighet, som kännetecknade den rent militära ledningen. I fråga örn åvägabringande av enhetlighet mellan försvarsgrenarna kunde det befaras, att en organisation av försvarsledningen i fredstid med en särskild högste befälhavare för hela krigsmakten under Konungens överbefäl skulle medföra stora svårigheter och olägenheter av skilda slag. Den enhetlighet mellan försvarsgrenarna, som — utöver vad som vunnits genom de förutvarande båda försvarsdepartementens sammanslagning till ett departement — vore erforderlig, syntes därför böra förverkligas på annat sätt. Tanken på organiserandet av ett försvarsråd syntes icke böra övergivas. Det ansåges framdeles böra tagas i övervägande, huruvida icke försvarsgrenscheferna och ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap borde sammanknytas till ett organ med uppgift, bland annat, att stå till chefens för försvarsdepartementet förfogande för att i frågor, som rörde mera genomgripande förändringar i försvarsordningen ävensom i de grundläggande planerna för verksamheten under

19 Kungl. Majus proposition nr 225.

krig, avgiva det sista oell slutgiltiga fackmannayttrandet, innan dylika frågor underställdes Kungl. Maj:ts prövning. — I spetsen för varje försvarsgren skulle stå en chef nied ständig befälsrätt över till densamma hörande personal, truppförband, staber, inspektörer, fästningar, sjöstyrkor m. m. samt med uppgift tillika att utöva den direkta ledningen av krigsförberedelsearbetet. Denna chef borde därjämte vara tillförsäkrad erforderligt inflytande å vederbörligt förvaltningsorgans verksamhet.

Den nyssberörda propositionen blev icke av riksdagen antagen. Frågan örn organisationen av försvarsväsendets ledning upptogs åter i statsverkspropositionen till 1930 års riksdag. I vad avser den högsta militära ledningen anknöt denna proposition i stort sett till vad som i 1929 års proposition föreslagits. Med hänvisning till den vid 1930 års riksdag gjorda framställningen örn en allsidig utredning av hela försvarsfrågan ingick denna riksdag icke på prövning av det framlagda förslaget.

Såsom jag längre fram kommer att närmare utveckla, hava cheferna för generalstaben och marinstaben under åren 1932 och 1933 avgivit vissa förslag till organisation av arméns resp. marinens högsta ledning. En huvudpunkt i dessa förslag var, att en chef skulle tillsättas för armén resp. marinen, vilken chef skulle utrustas med ständig befälsrätt över försvarsgrenens personal m. m. ävensom tillförsäkras visst inflytande över förvaltningen. Förslagen ifråga hava hittills icke föranlett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Försvarskommissionen har i sitt betänkande ägnat frågan om försvarets högsta ledning i fred stor uppmärksamhet. De mera principiella sidorna av problemet utvecklar kommissionen på följande sätt:

Ur militärorganisatorisk synpunkt är det självfallet ett bestämt önskemål att söka ernå största möjliga överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationerna. Övergången till krigsfot av de högsta militära organen måste genomföras snabbt och med minsta möjliga tidsutdräkt på samma sätt som mobilisering av andra militära formationer. Organisationen i fred bör sålunda i möjligaste mån anpassas efter den för krig planlagda organisationen. Uppfyllandet av detta önskemål är en första förutsättning för att en smidig övergång från freds- till krigsorganisation skall bliva möjlig. Att vid mobilisering linjerna beträffande organisationen av krigsmaktens högsta ledning icke äro fullt klara kan bliva ödesdigert, då verksamheten inom ledningen säkerligen under detta skede kommer att bliva i högsta grad påfrestande.

Kedan av nu angivna skäl synes det önskvärt, att överbefälhavaren för försvarskrafterna jämte försvarsstaben ingår redan i krigsmaktens fredsorganisation, liksom ock att de särskilda försvarsgrenarna med sina förvaltningsorgan jämväl i fred underställas var sina chefer.

För att rikets samlade krigsmakt i farans stund skall kunna rätt lösa sina uppgifter, måste de olika försvarsgrenarna bringas till ändamålsenlig och fullödig samverkan. Det förberedelsearbete i fred, som härför erfordras, är främst att hänföra till det operativa området, på vilket sålunda behovet av ett intimt samarbete mest gör sig gällande.

Yid nu gällande organisation är ansvaret för att ett sådant samarbete kommer till stånd ålagt en myndighet inom varje försvarsgren. Cheferna för generalstaben och marinstaben äro — naturligen i samverkan med chefen

20 Kungl. Majus proposition nr 225.

för flygvapnet — ansvariga för detta förberedelsearbete och skola i sådant avseende samarbeta med och understödja varandra.

Att denna anordning kan medföra avsevärda olägenheter för det operativa förberedelsearbetets rätta och ändamålsenliga bedrivande, är helt naturligt. Det ligger nämligen nära till hands, att de skilda försvarsgrenarnas målsmän på grund av särarten hos den verksamhet de representera kunna i fråga örn det operativa krigsförberedelsearbetet komma att hävda så olika uppfattningar, att den enhetlighet därutinnan, som enligt försvarskommissionens mening utgör en förutsättning för att vårt försvarsväsende skall kunna väl fylla sin uppgift i farans stund, kan komma att mer eller mindre äventyras. Redan i fredstid synes därför en militärt auktoritativ, enande myndighet vara av behovet påkallad. Vid nuvarande organisation föreligga stora svårigheter att på ett enhetligt sätt ordna det operativa förberedelsearbetet. Den enda gemensamma myndigheten under Konungen är för närvarande försvarsministern, vilken ju i regel saknar den rent militära skolning, som erfordras för ett ställningstagande i de frågor av strategisk art, där målsmännen för de skilda försvarsgrenarna äro av olika meningar.

Det måste härvid framhållas, att krigsförberedelsearbetet avsevärt komplicerats genom flygvapnets växande betydelse och att det i framtiden säkerligen kommer att ytterligare försvåras. Vid handläggandet av hithörande frågor av större betydelse torde behovet av ett intimt samarbete mellan representanter för de olika försvarsgrenarna komma att allt mera göra sig gällande.

Enligt försvarskommissionens mening kan det icke förväntas, att den svaghet, som nu vidlåder det operativa förberedelsearbetet på grund av dess splittrande på flera händer, skulle komma att avhjälpas genom tillskapandet av ett försvarsråd av den beskaffenhet, som av 1926 års beredning antytts. Ett försvarsråd kan icke förutsättas få annat än rådgivande funktion; ansvaret måste åligga någon annan, enligt 1926 års beredning tydligen försvarsministern såsom föredragande inför Konungen. Men därmed stöde man inför samma svaghet som nu, nämligen att det samlade militära ansvaret icke i första hand åvilade en auktoritativ militär myndighet. En sådan organisation skulle endast medföra, att meningsskiljaktigheterna försvarsgrensclieferna emellan komme att förläggas till försvarsrådet, men med samma skiljedomare som nu, försvarsministern.

Det synes ock försvarskommissionen vara av största vikt, att den, som i krig avses skola uppbära ansvaret som överbefälhavare för försvarskrafterna, redan i fred utses och erhåller tillfälle att vidtaga förberedelser för sitt värv under krig. På honom bör ansvaret för ledningen av det operativa planläggningsarbetet vila. Men för att detta ansvar med rätt skall kunna påläggas honom, erfordras också enligt försvarskommissionens mening, att redan i fredstid till hans förfogande ställes ett organ, som kan biträda honom i hans förberedelsearbete. Detta organ bör då naturligen utgöras av en motsvarighet i fred till den försvarsstab, som, enligt vad ovan sagts, erfordras såsom överbefälhavarens närmaste organ inom högkvarteret i krig. Härför talar ock den betydelsefulla synpunkten, att försvarsstaben, som i krig är det viktigaste organet för ledningen av operationerna, icke bör nybildas vid mobilisering utan dessförinnan finnas organiserad med hänsyn till sina uppgifter under krig.

De fördelar, som sålunda enligt försvarskommissionens mening framför allt ur synpunkten av det operativa krigsförberedelsearbetets rätta bedrivande skulle vara att vinna genom att redan i fredstid funnes en överbefälhavare över försvarskrafterna jämte en försvarsstab med här ovan antydda

21 Kungl. Maj:ls proposition nr 225.

uppgifter, anser kommissionen vara så påtagliga, att de av 1926 års beredning antydda men icke närmare preciserade olagenheterna med en dylik organisation icke böra få stå hindrande i vägen för densammas genomförande. Försvarskommissionen förordar sålunda tillsättandet redan i freds tid av en befattning såsom överbefälhavare för försvarskrafterna och bildandet av en honom direkt underställd försvarsstab.

överbefälhavaren med försvarsstaben skulle sålunda enligt försvarskommissionens förslag i fred under regeringen utöva ledningen av det militära krigsförberedelsearbetet. Det framstår såsom ett bestämt önskemål, anfor försvarskommissionen, att överbefälhavaren såvitt möjligt icke heller i fred betungas med förvaltningsarbete och förvaltningsansvar, utan att han huvuc sakligen kan ägna sig åt sin egentliga verksamhet, det operativa krigsforberedelsearbetet. Utan inflytande på den ekonomiska verksamheten inom forsvarsväsendet kunde och finge överbefälhavaren dock icke vara, ty denna verksamhet måste självfallet påverkas av försvårsberedskapens krav. överbefälhavaren syntes därför böra erhålla inflytande på anslagsfördelningen inom försvarsväsendet på så sätt, att han avgåve yttrande över försvarsgrenschefernas anslagsäskanden, vilka genom honom borde ingivas till Kungl. Majit. Dessutom borde han erhålla ett bestämmande inflytande vid uppkommande frågor om fördelning till försvarsgrenarna av industriel! kapacitet. Det kunde nämligen inträffa, att kraven på utnyttjande av viss industri eller visst industriföretag från olika försvarsgrenars sida sammanlagt vore av en storleksordning, som överstege den kapacitet, som stöde till förfogande. Den prioritet för visst ändamål eller för viss försvarsgren, som i dylikt fall skulle avgöras, mäste ur militära synpunkter avgöras av överbefälhavaren. Verksamheten i detta avseende bleve sålunda principiellt likartad i fred och krig.

Den av försvarskommissionen föreslagna försvarsstabens organi s a t i o n i fred skulle i stora drag vara följande. Det omedelbara befälet över försvarsstaben skulle föras av en chef, chefen for försvarsstaben. Han skulle till sitt förfogande behöva en expedition, å vilken skulle handläggas bland annat frågor av juridisk och budgetteknisk natur. Det operativa krigsförberedelsearbetet skulle handläggas ä tre särskilda operationsavdelningar, en för vardera försvarsgrenen. För planläggningen av rikets försvar mot anfall från luften skulle i försvarsstaben finnas en luftförsvarsavdelning. Försvarsväsendets transportfrågor och vad därmed sammanhänger skulle handläggas vid en k o m m u n ikationsavdelning. De nuvarande särskilda utrikesavdelningarna vid general- och marinstaberna samt motsvarande detalj inom flygvapnets ledning skulle sammanföras till en gemensam avdelning inom försvarsstaben, u n d e rrättelseavdelninge n. För handläggning av vissa för försvarsgrenarna gemensamma ärenden på signal- och kryptotjänstens område skulle i försvarsstaben ingå en s i g n a 11 j ä n s t- och en kryp t oavdelni n g. Slutligen skulle det krigshistoriska forskningsarbetet inom försvarsväsendet centraliseras till en krigshistorisk avdelning inom försvarsstaben, varjämte det s. k. fotografiska centrallaboratoriet skulle ingå i för

22 Kungl. Majus proposition nr 225.

svarsstaben. Försvarsstaben skulle således enligt förslaget indelas i nio avdelningar förutom expeditionen och det fotografiska centrallaboratoriet. Personalen i försvarsstaben har av försvarskommissionen beräknats till 56 aktiva officerare förutom pensionerad personal ävensom för tjänstgöring i staben kommenderade officerare ur de olika försvarsgrenarna.

^ad beträffar den militära ledningen inom försvarsgrenarna framhåller försvarskommissionen, att den nuvarande splittringen av de ledande organen inom de två äldre försvarsgrenarna, armén och marinen, måste medföra betydande svårigheter vid utövandet av den ledande verksamheten, samt att ansvar och befogenheter måste bliva svåra att avgränsa mellan de många sinsemellan jämställda organen. Förutsättningar saknades sålunda för ett enhetligt lett arbete i syfte att förläna försvarsgrenen den största effektivitet, som försvarsordningen medgåve. I detta hänseende framträdde för närvarande såsom en ovedersäglig nackdel, att vid armén de operativa enheternas chefer icke vore underställda en militär befälhavare, vilken det ålåge att tillse, att dessa enheter bleve riktigt och likformigt utbildade, liksom att vid marinen en för krigsberedskapen med tillhörande materiel- och utbildningsfrågor ansvarig befälhavare saknades. Även omsorgen örn de betydelsefulla personalärendenas ändamålsenliga handläggning inom en försvarsgren talade för enhetlig militär ledning av denna, önskemålet att hos de särskilda försvarsgrenarna ernå största möjliga effektivitet nödvändiggjorde därför enligt försvarskommissionens mening, att den nuvarande månghövdade och splittrade ledningen inom armén och marinen förbyttes i ett för vardera försvarsgrenen enhetligt chefsskap.

På grundval av nyssberörda synpunkter har försvarskommissionen föreslagit förutom bibehållandet av befattningen som chef för flygvapnet — att en chef för armén och en chef för marinen tillsättas.

Yad beträffar förhållandet mellan överbefälhavaren, å ena, samt de tre försvarsgrenscheferna, å andra sidan, har försvarskommissionen anfört, att överbefälhavaren icke syntes böra i alla avseenden utöva befälet över försvarsgrenscheferna, utan att detta befäl huvudsakligen borde avse säkerställandet av enhetlighet i krigsförberedelsearbetet. Huvuddelen av det operativa krigsförberedelsearbetet avsåges därvid att förläggas till försvarsstaben, medan förs\arsgrenschef ernås främsta verksamhetsutövning komme att hänföra sig till utbildnings-, organisations- och utrustnings- samt personalfrågor. — I avseende å den militära verksamheten borde det sålunda tillkomma överbefälhavaren att leda det operativa krigsförberedelsearbetet, underrättelsetjänsten m. m., i vilka avseenden han borde äga befälsmyndighet över försvarsgrenscheferna. Dock hade det befunnits ändamålsenligt, att, i vad rörde marinen, det operativa förberedelsearbetet i fred ålåge överbefälhavaren endast med avseende på fastställandet av marinstridskrafternas uppgifter i stort och säkerställandet av deras samverkan med övriga försvarsgrenar, under det att övrig del av detta förberedelsearbete borde tillkomma chefen för marinen. Det borde vidare tillkomma överbefälhavaren att med avseende på krigsorganisationen giva försvarsgrenscheferna erforderliga direktiv för utarbetande av

23 Kungl. Majus proposition nr 225.

mobiliseringsplaner oell mobiliseringstabeller. — Försvarsgrenscheferna borde i andra avseenden än som sålunda angivits lyda direkt under Kungl. Maj:t. De borde, i vad på dem ankomme, vara ansvariga för resp. försvarsgrenars krigsberedskap. De borde vidare verkställa det operativa krigsförberedelsearbete, som överbefälhavaren bestämde. Detta arbete komme, i vad anginge armén, att särskilt omfatta planläggningen av underhållst] ansten. De borde inom resp. försvarsgrenar leda utbildningsarbetet och handläggandet av organisations- och utrustningsfrågor samt avgiva befordringsförslag för officerspersonalen.

I fråga örn organisationen av försvarsväsendets högsta ledning i fred föreligga inom försvarskommissionen skiljaktiga meningar från tre av kommissionens ledamöter. Dessa ledamöter äro såtillvida ense med majoriteten, att de förorda tillsättande av särskilda chefer för de tre försvarsgrenarna under såväl krig som fred. Däremot avstyrka de förslaget örn att redan i fredstid tillsätta en överbefälhavare över försvarskrafterna med en försvarsstab av den struktur som av kommissionen föreslagits. Två av de ifrågavarande reservanterna hava emellertid ifrågasatt att för utredningsarbete som kan sammanhänga med frågor, vilka beröra försvaret i dess helhet, inrätta en mindre stab, bestående av en regementsofficer och ett begränsat antal kompaniofficerare från varje försvarsgren. Denna stab borde stå under ledning av en stabschef, överste eller kommendör, direkt underställd Kungl. Majit. Stabens uppgift borde vara att förbereda frågor av nyssnämnd art, i främsta rummet av operativ natur. Stabschefen borde samtidigt tjänstgöra som sekreterare vid sammanträden med försvarsgrenscheferna och försvarsministern eller med enbart försvarsgrenscheferna. Denna mindre stab borde i krigsorganisationen bliva överbefälhavarens stab. Dess verksamhet i fred borde utgöra en direkt förberedelse för verksamheten i krig och högsta militära ledningens övergång från freds- till krigsorganisationen komme sålunda att ske på ett enkelt och naturligt sätt.

De över betänkandet hörda myndigheterna hava i många fall ingående uppehållit sig vid organisationen av den högsta ledningen i fred.

Arméförvaltningen har i sitt utlåtande förklarat sig såtillvida dela försvarskommissionens mening i denna punkt, som ämbetsverket holle före, att vissa fördelar skulle kunna vinnas genom tillsättande redan i fredstid av en överbefälhavare, därest en sådan åtgärd efter prövning av samtliga på frågan inverkande omständigheter visade sig i praktiken vara lämplig. Vissa synpunkter förtjänade därvid att framhållas. På grund av den ställning överbefälhavaren genom sin befälsrätt komme att intaga, syntes det icke uteslutet, att han kunde komma att direkt ingripa i de tre försvarsgrenschefernas ämbetsutövning, något som man i allt fall måste räkna med, da det gällde att taga ställning till förevarande spörsmål, och som med hänsyn till det ansvar för krigsberedskapen, som var och en av dem beträffande sin försvarsgren likväl måste bära, vore ägnat att ingiva betänkligheter. Samtidigt därmed syntes böra beaktas, att den uppgift, som i fredstid skulle tillkomma denne befattnings-

24 Kungl. Majus proposition nr 225.

havare, i själva verket vore i allt väsentligt utredande och förberedande och såtillvida knappast kunde anses svara mot ställningen som överbefälhavare i egentlig mening. Därtill bomme de utan tvivel mycket stora svårigheterna för annan än Kungl. Majit att i fred vinna erforderlig auktoritet gentemot samtliga försvarsgrenar. Ej heller syntes man kunna bortse därifrån, att ett personombyte kunde vara en känslig angelägenhet, icke minst örn sådant inför hotande krigsfara skulle visa sig önskvärt, i vilket fall dessutom en stor del av den beräknade fördelen av att i fred hava haft en överbefälhavare skulle diminueras. — Yad beträffade förslaget örn att överbefälhavaren skulle äga ett visst inflytande på budgetärendenas behandling, i det han obligatoriskt skulle yttra sig över de för de tre försvarsgrenarna avgivna anslagsäskandena, som vore avsedda att föreläggas riksdagen, kunde en dylik ordning, i betraktande av den betydelse ett sådant yttrande finge tillmätas, å ena sidan leda till ett faktiskt föregripande av den fria prövning av ärendena, som borde ankomma på regeringen, och å andra sidan vid ett ställningstagande, som innebure avvikelse från av överbefälhavaren uttalad mening, föranleda rubbning av den auktoritet, som utgjorde en förutsättning för framgångsrikt förvaltande av ämbetet i fråga. — Arméförvaltningen befarade för sin del, att de avsedda fördelarna av att redan i fredsorganisationen inordna en överbefälhavare för försvarskrafterna skulle komma att motvägas av nu antydda omständigheter. I varje fall syntes, innan åtgärder härför vidtoges, böra avvaktas, i vad mån tillkomsten av de av kommissionen föreslagna försvarsgrenscheferna kunde komma att verka i riktning mot den av kommissionen med allt skäl eftersträvade enhetligheten i planläggningsarbetet. Först sedan erfarenhet därom vunnits, syntes det böra tagas i övervägande, huruvida och på vad sätt någon ytterligare utbyggnad av organisationen borde komma till stånd. — Huruvida, även örn i fredstid överbefälhavaren ej tillsattes, likväl en försvarsstab borde inrättas för främjande av enhetlighet i det operativa krigsförberedelsearbetet, utgjorde — liksom ock frågan om en dylik stabs sammansättning — spörsmål, som arméförvaltningen ansett sig sakna anledning upptaga. Ämbetsverket hade nämligen trott sig kunna förutsätta, att åt en dylik stab icke skulle inrymmas befogenheter, som kunde föranleda direkt ingripande i försvarsgrenschefernas eller de förvaltande myndigheternas ämbetsutövning. — Därutöver ville arméförvaltningen i den nu avhandlade frågan framhålla, att redan genom åvägabringandet av ett intimt samarbete mellan försvarsgrenscheferna och deras staber eller representanter för dessa vissa förutsättningar torde kunna skapas för ett enhetligt utarbetande av planer för de olika försvarsgrenarnas användning.

Chefen för generalstaben har rörande förevarande spörsmål anfört bland annat följande:

Hedan nu äro allvarliga olägenheter förenade med avsaknaden av en militär myndighet med beslutanderätt beträffande det operativa planläggningsarbetet. Särskilt starkt framträdande äro dessa olägenheter i vad rör samordnandet för gräns- och kustförsvaret av stridskrafterna ur armén, inkl. luftvärnet, flygvapnet och marinen (kustfästningar, rörligt kustartilleri och lokala sjö-

25 Kungl. Majlis proposition nr 225.

styrkor). Ävenledes göra sig stora svårigheter gällande vid förberedandet av den omfattande underhållstjänst, av vilken dessa stridskrafters verksamhet i hög grad är beroende. Flygvapnets ställande i tull paritet med övriga försvarsgrenar kommer emellertid att i så betydande grad oka fordringarna på en bland annat i dessa avseenden enhetligt utförd planläggning, att ett fortsatt bibehållande av det nuvarande systemet med samråd mellan ett flertal likställda myndigheter icke är möjligt. Däremot torde en planläggning i fred av kustflottans verksamhet, utom i fråga örn basenng o. dyl., kunna utföras jämförelsevis fristående från övrig planläggning. Denna omständighet minskar dock på intet vis nödvändigheten av en enhetlig ledning i krig av samtliga stridskrafter.

Tillsättandet i fred av en överbefälhavare nödvändiggöres aven av vissa omständigheter, som sammanhöra med den krigsindustriella planläggningen, ena sidan måste vid budgetärendenas behandling en avvägning ske mellan försvarsgrenarna; denna avvägning har, i vad rör medel för materielanskaltning, ett direkt inflytande på de olika försvarsgrenarnas behov av krigsindustrien kapacitet i krig. Å andra sidan krävas redan vid det i fred pågående pianlaggningsarbetet rörande industriens ianspråktagande i krig prioritetsavgoranden av betydelsefull art. Det bör nämligen uppmärksammas, att en uppdelning på försvarsgrenarna är erforderlig redan i fred av den industriella tillverkningskapacitet, som av försvarsberedskapsnämnden bedömes kunna ställas till toifogande för militära ändamål. Kommissionen har i detta hänseende framhållit, att, därest överbefälhavare icke finnes, dylika avgöranden, vilka måste fotas på militära bedömanden, skola träffas av chefen för försvarsdepartementet, inför vilken sålunda olika försvarsgrenars industriella krav komma att stå oförmedlade gentemot varandra och sannolikt av samtliga försvarsgrenschefer framställas med samma anspråk på företrädesrätt. Kiktigheten torde icke kunna bestridas av den slutsats, till vilken kommissionen på grund härav kommit, nämligen att liär liksom pa det operativa området behovet gör sig starkt gällande av en militär myndighet, som inför Kungl. Maj.t föietiädei

försvaret i dess helhet. , ..

Av det ovan anförda framgår, att överbefälhavarens tillsättande i ned. ai ett oeftergivligt villkor för vinnande av avsedd effektivitet hos riksförsvaret. Ytterligare ina tilläggas, att det måste anses nödvändigt, att den för ledandet av den militära verksamheten i krig ansvarige chefen grees tillfälle att redan i fred förbereda sig för denna sin viktiga uppgift, Särskilt nied hänsyn till den förändring av krigets natur, som är en följd av flygvapnets utveckling, är det numera ogörligt att först vid mobilisering skapa det komplicerade instiument, som skall handhava ledningen av landets militära försvar. Här föieliggei otvivelaktigt anledning att i största utsträckning tillämpa principen om överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisation.

Den omständigheten, att de fyra högsta befälsposterna inom högkvarteret

i krig_ överbefälhavaren och de tre försvarsgrenscheferna — samtliga bora

äga motsvarighet i fredsorganisationen, gör det emellertid särskilt angeläget, att sådana riktlinjer uppdragas för deras verksamhet, att a ena sidan den nödvändiga enhetligheten i försvarsförberedelserna icke eftersattes, å andia sidan den hos försvarsgrenscheferna förefintliga särskilda sakkunskapen vederbörligen kommer till sin rätt. Tillgodoseendet av det förstnämnda kravet innebär-, atl fordran på beslutanderättens förläggande till en militär myndighet icke kan eftergivas i vad rör frågor, som beröra flera försvarsgrenar.

Det kan emellertid icke heller anses lämpligt, örn försvarsgrenscheferna icke skulle beredas tillfälle att före avgörandet i viktiga frågor rörande riksförsvaret var för sig eller gemensamt inför överbefälhavaren framlägga sina synpunkter och förslag. För överbefälhavaren skulle utan ti ivel en gemen-

26 Kungl. Majus proposition nr 225.

sam behandling av ifrågavarande spörsmål vara av stort värde. Det bör emellertid — vad armén och flygvapnet beträffar — uppmärksammas, att försvarsgrenschefernas uttalanden huvudsakligen kunna gälla, huruvida stridskrafterna ur organisatorisk och utbildningssynpunkt äga förmåga att fylla de uppgifter, som ställas på dem i operativt hänseende. För möjliggörande av ett mera allsidigt bedömande av de strategiska spörsmålen skulle erfordras, att jämväl dessa myndigheter, i likhet med chefen för marinen, försåges med operativa avdelningar. Då sådana avdelningar inom försvarsstaben likväl icke skulle kunna undvaras, skulle risken för dubbelarbete bliva framträdande. Det kan även ifragasättas, örn icke en utvidgning av försvarsgrenschefernas vid armén och flygvapnet skyldigheter på det operativa området skulle medföra en otillåtlig ökning av deras redan förut stora arbetsbörda. Även med den begränsning av nämnda försvarsgrenschefers förutsättningar för ett i alla avseenden auktoritativt bedömande av de strategiska spörsmålen, som är en följd av deras stabsorgans föreslagna omfattning, synes emellertid ändamålsenligt, att överbefälhavaren instruktionsmässigt ålägges att före utfärdandet av bestämmelser rörande det operativa förberedelsearbetet höra försvarsgrenscheferna i viktiga frågor.

Vad beträffar överbefälhavarens förseende med stabsorgan, har jag efter en ingående granskning av hithörande frågor kommit till den bestämda slutsatsen, att den av kommissionen föreslagna försvarsstaben är nödvändig, därest överbefälhavaren skall kunna fylla sin viktiga uppgift i fred och krig!’ Keducering av dess avsedda omfattning är icke tänkbar utan ytterst menliga följder beträffande överbefälhavarens möjligheter att erhålla sakkunnig beredning av de operativa ärendena. Jag anser mig i detta sammanhang böra särskilt betona de förutsättningar, som genom tillkomsten av en överbefälhavare jämte försvarsstab skapas för ordnandet av en till samtliga försvarsgrenar utsträckt högre befälsutbildning. En sådan utbildning i form av teoretiskt och applikatonskt studium av de förhållanden, som äga inflytande på vårt lands försvarsproblem, kan särskilt med hänsyn till flygvapnets utveckling icke längre undvaras. Den torde därjämte utgöra ett av de bästa medlen att övervinna de motsättningar mellan försvarsgrenarna, som för närvarande förefinnas i detta hänseende, samt att skapa kunskap örn och förståelse för betingelserna i fråga örn de skilda stridskrafternas operativa och taktiska verksamhet i riksforsvarets tjänst.

Inspektören för infanteriet har i sitt yttrande anfört:

önskvärdheten av en gemensam planläggning i fred av de tre försvarsgrenarnas verksamhet vid krig är obestridlig, likaså av en myndighet vilken kan tillhandagå regeringen nied en enhetlig och sakkunnig avvägning av försvarsgi enarnas behov och medelsfördelningen till desamma. Ur dessa synpunkter är en redan i fred befintlig »överbefälhavare med försvarsstab» väl motiverad.

Det bor emellertid fasthållas vid och instruktionsmässigt regleras, att _ så-

som kommissionen även förutsätter — denne överbefälhavare i fredstid icke skall utöva direkt befäl över någondera försvarsgrenen, annat än i vad som sammanhanger med krigsförberedelserna i egentlig mening, ty eljest får han säkerligen en uppgift som en person icke kan bemästra. Försvarsgrenscheferna bora inom ramen av överbefälhavarens direktiv äga full handlingsfrihet.

Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet har anfört, att då försvarskommissionen föreslagit inrättandet av en överbefälhavarbefattning i fred, kommissionen icke i erforderlig grad tagit hänsyn till vissa faktorer, som kunnat inverka på den föreslagna anordningen. Ett av skälen för inråttan!

Kungl. Majus proposition nr 225.

det av befattningen hade varit, att organisationen och personalfördelningen borde vara densamma i fred som i krig. Det syntes dock icke vara fullt säkert, att samina person vore den mest lämpliga i krig som i fred. Det torde även vara tvivelaktigt, om man kunde finna en person, som i fred med tillräcklig auktoritet kunde samman]'amka de olika försvarsgrenarnas intressen. Detta torde böra ankomma på Kungl. Majit.

Artilleriinspektören har ytterligare anfört följande:

Bland överbefälhavarens ämbetsåtgärder föreslås obligatorisk skyldighet att yttra sig över av de tre försvarsgrenscheferna avgivna anslagsäskanden. En dylik ordning skulle kunna leda till ett föregripande av den fria prövningen av ärendena, som bör ankomma på regeringen, eller, vid avsteg från den av överbefälhavaren uttalade meningen, till rubbning av den auktoritet en överbefälhavare bör äga.

Enligt min uppfattning synes därför för närvarande starka skäl förefinnas mot ett inrättande av en befattning som överbefälhavare i fred.

Däremot synes mig det tidigare väckta förslaget örn upprättandet av ett försvarsråd böra tagas under omprövning. I ett sådant försvarsråd torde då böra ingå cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt i vissa fall ordföranden i försvarsberedskapsnämnden. Vid rådets sammanträden förutsättes representanter för regeringen kunna vara närvarande. För det utredningsarbete, som sammanhänger med frågor rörande krigsförberedelsearbetet m. m., i den mån detta berör mer än en av försvarsgrenarna, synes det mig lämpligt, att mer eller mindre permanent organisera en mindre stab med personal ur samtliga försvarsgrenar.

Chefen för fortifikationen har förklarat sig hålla före, att någon överbefälhavare icke borde tillsättas i fred samt att de uppgifter, som enligt kommissionsförslaget skulle åvila försvarsstaben, borde fördelas på försvarsgrensstaberna.

Generalintendenten har tillstyrkt inrättandet av ett gemensamt, sammanhållande organ — en försvarsstab —- för det operativa planläggningsarbetet i fredstid. Generalintendenten har ytterligare anfört:

Bland de olägenheter, som alltid skulle komma att bliva förknippade med tillkomsten av en verklig »överbefälhavare», torde i första hand få nämnas svårigheten att vid varje tillfälle, då vakans i befattningen uppstår, kunna erhålla en person med obestridd auktoritet samt med förmåga att fullt behärska sitt vidsträckta arbetsområde och därtill kunna utöva en enande och utjämnande verksamhet beträffande försvarets olika grenar. Det torde givetvis vara betydligt lättare att erhålla en lämplig försvarsstabschef än en överbefälhavare, som skall fungera i både fred och krig. Särskilt vanskligt blir det att med bestämdhet kunna förutse, att den överbefälhavare, som utnämnes, verkligen också är skickad att i krig utöva befälet över rikets försvarskrafter. Med det av mig ifrågasatta jämkningsförslaget skulle man ha friare händer att i varje särskdt fall kunna utan anciennitetshänsyn välja den lämpligaste personen vare sig det gäller befattningen såsom överbefälhavare i krig eller befattningen såsom chef för riksförsvarsstaben.

Försvarskommissionen föreslår nu tillsättandet av särskilda chefer för de olika försvarsgrenarna, och att vid var och en av dessa grenar de centrala militära och förvaltningsorganen sammanföras under försvarsgrenscheferna till resp. »arméledning», »marinledning» och »flygledning». Redan genom tillkomsten av chefer för do frenne försvarsgrenarna tages ett stort

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

steg mot en enande auktoritativ militär försvarsledning. Denna omständighet utgör ett stöd för den uppfattningen, att en organisation med särskilda försvarsgrenschefer jämte en försvarsstab under en generals- eller amiralsperson såsom chef skulle kunna vara tillfyllest. Dessa ledningsorgan borde lämpligen kompletteras med ett försvarsutskott, sammansatt av de tre försvarsgrenscheferna och försvarsstabschefen samt ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Vid försvarsutskottets sammanträden torde vissa av regeringens ledamöter böra äga närvara. Ett så sammansatt försvarsutskott borde med fördel kunna övertaga de budgetära avvägningsfrågor, som kommissionen velat ålägga överbefälhavaren. För befattningen såsom chef för riksförsvarsstaben torde överbefälhavarebefattningen lämpligen kunna disponeras (varvid lönen förslagsvis torde kunna sättas lika med försvarsgrenschefernas löner), under det den föreslagna befattningen som stabschef vid försvarsstaben lämpligen torde kunna förändras till en souschefsbefattning vid nämnda stab. Skäl synas tala för att pröva hur en dylik organisation skulle verka och att först örn erfarenheterna giva vid handen, att ett verkligt behov av särskild överbefälhavare i fred föreligger, vidtaga den därav betingade förändringen, som då låter sig göra utan någon personalökning.

Genom det av mig ifrågasatta ändringsförslaget skulle försvarsstabschefens befogenhet inom försvarsorganisationen visserligen bliva något begränsad i förhållande till kommissionens förslag, men i huvudsak skulle man nå samma mål, som kommissionen åsyftat med sitt förslag.

Kommendanten i Bodens fästning har förklarat sig örn än med en viss tvekan och endast under vissa förutsättningar biträda kommissionens förslag örn inrättande av en befattning såsom överbefälhavare för försvarskrafterna. Vid ett första påseende kunde förslaget, att en officer, likgiltigt om han utgått från armén, marinen eller flygvapnet, kunde förordnas till denna höga post, förefalla att vara teoretiskt oangripligt och därför riktigt. Då det emellertid vore ovedersägligt, att armén vore den för riksförsvaret viktigaste försvarsgrenen, syntes det angeläget, att bestämmelse örn att överbefälhavaren skulle liava tjänat sig upp såsom officer vid armén bleve lagstadgad. Att den officer, åt vilken denna befattning anförtroddes, måste vara högt kvalificerad både beträffande karaktären och med avseende på sina ledaregenskaper, äga omfattande erfarenhet i praktisk trupptjänst samt besitta grundliga och mångsidiga teoretiska kunskaper, vore ju för övrigt självklart. Då armén ägde många — vida fler än marin och flygvapen tillsammans — högre befattningar, i vilka ett för urval betryggande antal högt kvalificerade personer prövades och utbildades under sin ordinarie tjänstgöring, syntes farhågorna för att genom en dylik bestämmelse icke kunna erhålla en för befattningens beklädande fullt lämplig person sakna reell grund. Då det emellertid ville synas som örn överbefälhavaren icke skulle kunna utföra sitt omfattande arbete enbart med hjälp av sin av uteslutande yngre, örn än aldrig så högt kvalificerade, officerare bestående stab, torde han vara i behov av ytterligare hjälp vid lösandet av sina många och olikartade uppgifter, vilka krävde en större både allmän och militär erfarenhet än som kunde beräknas stå hans stabspersonal till buds. Till överbefälhavarens förfogande — men utan att binda hans bestämmanderätt — syntes därför ett av både militära

29 Kungl. Majus proposition nr 225.

och civila högre ämbetsmän eller f. d. högre ämbetsmän sammansatt försvarsråd böra ställas, vilkets mening han vore skyldig att höra.

Inspektören för militärläroverken har i sitt utlåtande uttalat, att såsom en mycket bestämd brist i den nuvarande försvarsledningen otvivelaktigt måste fastslås den omständigheten, att det icke funnes någon militär sakkunnig myndighet, som representerade försvarets gemensamma intressen. Inspektören vore därför fullständigt enig med försvarskommissionen örn behovet av en gemensam planläggande militär myndighet. Det vore endast när man bomme in på frågan om denna myndighets allmänna struktur, som inspektören hyste en från försvarskommissionen avvikande mening. Gentemot kravet på en gemensam överbefälhavare måste man till att börja med fastslå, att den högsta ledningen av hela försvarsväsendet i fred redan vore förverkligad i en person, nämligen i chefen för försvarsdepartementet. Det kunde sålunda icke gärna vara i bristen på koncentration i högsta ledningen i och för sig som bristen i fred bottnade, utan fastmer i organisationen närmast under chefen för försvarsdepartementet. Redan på grund därav måste man ställa sig tveksam mot tillskapandet i fred av en ny överbefälhavare under den redan befintliga. Däremot kunde givetvis invändas, att chefen föi försvarsdepartementet oftast vore civil och även hade andra uppgifter än den föreslagne överbefälhavaren. Å andra sidan syntes det finnas en annan och bättre väg att på ett fullt betryggande sätt ordna erforderlig samverkan mellan de tre försvarsgrenscheferna än att sätta en överbefälhavare under en annan, vilket, särskilt örn statsrådet skulle vara militär, kunde komma att medföra rätt egendomliga konsekvenser. — Den föreslagna organisationen medförde dessutom bestämda olägenheter. För det första gåves icke tillräckligt betryggande garanti för att det operativa förberedelsearbetet i fred bleve genomfört med största möjliga grundlighet och erforderlig kontinuitet. Orsaken därtill läge i det sätt, varpå organisationen tillskapats och särskilt på det personala området. Man kunde bestämt förutse, att utvecklingen bomme att gå därhän, att överbefälhavaren i regel bleve någon av våra äldsta officerare. Han tillträdde då denna post, när hans huvudsakliga rent personliga arbete i försvarets tjänst vore mer eller mindre avslutat och i varje fall vid en ålder, då hans egen direkta insats i arbetet på den operativa planläggningen knappast kunde bliva mera omfattande. Han komme ej heller att länge få kvarstå på sin post. överbefälhavaren komme alltså i allmänhet icke att personligen kunna utöva något nämnvärt inflytande vare sig på planläggningen eller kontinuiteten i det operativa förberedelsearbetet i fred. Han kunde endast i bästa fall giva auktoritet åt de anvisningar, som utfärdades från försvarsstaben till försvarsgrenscheferna. — Vidare vore det icke lämpligt att redan i fred tillsätta en överbefälhavare, avsedd att föra befälet i krig. Det vore nämligen icke alls givet, att nian på detta sätt i krig erhölle den lämpligaste personen i spetsen för rikets krigsmakt. Kraven på honom vore väsentligt olika i fred och i krig. Konungen och regeringen måstedarför vara fullständigt obundna att utse den för tillfället lämpligaste. — överbefälhavarens ställning komme dessutom att bliva vansklig, så fort frågor av

30 Kungl. Majis proposition nr 225.

mera avgörande art rörande försvaret ginge honom emot. En överbefälhavare bomme att i allmänna meningen vara ansvarig för rikets försvar även i fred. Chefen för försvarsdepartementet hade emellertid det konstitutionella ansvaret. Att konfliktanledningar därigenom icke bomme att saknas, syntes vara ganska uppenbart, och frågan vore, örn icke överbefälhavaren, därest det över huvud skulle vara någon mening med hans ställning, måste ställa sin plats till förfogande, om viktiga avgöranden ginge honom emot. Ur synpunkten att han samtidigt vore den, som svarade för det operativa krigsförberedelsearbetet, vore det emellertid önskvärt, att han kvarstannade på sin post för att bevara kontinuiteten i arbetet. Det vore över huvud svårt att förstå, varför det vore nödvändigt att i fred sammankoppla det operativa förberedelsearbetet med en särskilt hög befälsställning. Organiserades försvarsstaben ordentligt, hade dess chef under sig alla de organ, som erfordrades för ett effektivt planläggningsarbete i fred. — De nu anförda skälen mot att i krigsmakten införa en överbefälhavare under Kungl. Maj:t syntes vara så framträdande, att detta icke borde komma i fråga. Alla de funktioner, som skulle tillkomma denne överbefälhavare, kunde i fred med större fördel åläggas en direkt under Kungl. Maj:t lydande chef för en för hela krigsmakten gemensam försvarsstab. Emellertid kunde givetvis omständigheter inträffa, såsom fara för krig eller andra förhållanden, vilka gjorde tillsättandet av en överbefälhavare för rikets hela krigsmakt redan före mobilisering önskvärd. Inspektören kunde därför i så måtto ansluta sig till försvarskommissionens förslag, att det borde ligga inom Kungl. Maj:ts befogenhet att vid fara för krig eller då omständigheterna så eljest påfordrade tillsätta en överbefälhavare för rikets krigsmakt.

Inspektören för trängen har anfört, att förslaget att tillsätta en överbefälhavare redan i fred och att tilldela denne vissa befogenheter i avseende på det operativa förberedelsearbetet teoretiskt sett kunde vara bestickande i sin enkelhet. I tillämpningen ställde sig förslaget annorlunda. En högste befälhavare i krig måste visserligen vara en militärt skolad och erfaren officer, men örn ock till stor fördel torde det ingalunda vara nödvändigt för ledningens utövande att omedelbart hava sysslat med krigsförberedelserna i fred. Däremot fordrades oeftergivligen vissa personliga egenskaper, framför allt ansvarsglädje, karaktär, omdöme, kraft och beslutsamhet. Inför allvaret vid krigstillfälle torde den ansvariga regeringen icke tveka att lägga riktiga synpunkter på personalvalet. Det vore däremot helt naturligt, att vid ett tillsättande redan i fred andra, befälsmyndigheten i krig ovidkommande omständigheter måste komma att göra sig gällande. Det kunde blott pekas på svårigheterna att inom en liten officerskår, därest så ansåges erforderligt, förbigå mahända ett flertal av arméns högre i och för sig synnerligen förtjänta officerare. Det bleve lätt nog ett anciennitetssystem även här, som måhända finge till följd, att första åtgärden vid krigstillfälle bleve att remplacera den i fred tillsatte högste befälhavaren. Ehuru inspektören sålunda icke delade försvarskommissionens uppfattning angående lämpligheten att med hänsyn till förhållande i krig redan i fred tillsätta en högste befälhavare, an-

31 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

slote inspektören sig helt till försvarskommissionens förslag i fråga om behovet redan i fred av en för riksförsvaret gemensam försvarsstab med uppgift att handlägga det operativa krigsförberedelsearbetet. Chefen för denna försvarsstab syntes, om ock i andra former, kunna i huvudsak erhålla motsvarande befogenhet som överbefälhavaren enligt kommissionens förslag. — Krigsförberedelserna torde utan tvivel fordra ett nära samarbete mellan överbefälhavaren och de tre försvarsgrenscheferna. Det vore av vikt, att organisationen skapade former för ett dylikt samarbete. Detta syntes möjligt genom att sidoordna chefen för riksförsvarsstaben med försvarsgrenscheferna samt organisera ett försvarsråd. I detta sammanhang vore det av vikt att närmare klargöra innebörden av begreppet operativa förberedelser. Organisation, utbildning och utrustning kunde ock hänföras till dylika förberedelser. De anvisningar, som enligt kommissionsförslaget överbefälhavaren skulle lämna försvarsgrenscheferna angående mobiliseringsplaner och mobiliseringstabeller, tydde på att gränserna icke vore klara. Uttrycket gemensamma frågor kunde ock giva rum för skilda uppfattningar. Det syntes sålunda fördelaktigt att i huvudsak begränsa överbefälhavarens befattning med det operativa förberedelsearbetet beträffande samtliga försvarsgrenar på sätt som i kommissionsförslaget skett i fråga örn marinen. Därigenom erhölle försvarsgrenscheferna ett ämbetsområde mera i överensstämmelse med dem tilldelat ansvar.

övriga lantmilitära myndigheter, vilka yttrat sig i förevarande spörsmål, nämligen de fyra arméfördelningscheferna, militärbefälhavaren för Ovre "Norrland, militärbefälhavaren på Gotland, inspektören för kavalleriet och chefen för östra brigaden hava i sina yttranden över försvarskommissionens betänkande uttalat sin anslutning till kommissionens förslag om inrättande av en överbefälhavarbefattning jämväl i fred. Av de nu nämnda myndigheterna hava militärbefälhavaren för övre Norrland och militärbefälhavaren på Gotland jämväl uttalat sig för att ett rådgivande organ, ett försvarsråd, ställdes till den högsta ledningens förfogande.

Av de sjömilitära myndigheterna har marinförvaltningen i sitt yttrande uttalat, att skapandet av en befattning såsom överbefälhavare för försvarskrafterna med tillhörande försvarsstab redan i fredstid icke skulle komma att medföra några fördelar. Det samarbete mellan de olika försvarsgrenarna, som vore nödvändigt, kunde åstadkommas på ett enklare sätt och med betydligt mindre kostnader. Enligt marinförvaltningens åsikt torde tillsättandet av de föreslagna försvarsgrenscheferna -— vilket förslag av marinförvaltningen tillstyrktes — komma att i så hög grad underlätta och möjliggöra det erforderliga samarbetet mellan de olika försvarsgrenarna, att några ytterligare åtgärder utöver de av chefen för marinstaben i hans yttrande föreslagna icke syntes erforderliga i fred. — Det torde även kunna starkt betvivlas, att överbefälhavaren bomme att få don militära auktoritet, som kommissionen förutsett. Särarten hos de skilda försvarsgrenarnas operativa verksamhet torde alltjämt kvarstå, även därest en överbefälhavare tillsattes. Då denne givetvis utgått från en av försvarsgrenarna, kunde han fullt behärska endast denna gren. I sådana frågor rörande övriga försvarsgrenar, vilka skulle

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

underställas Kungl. Majit, komme han sålunda icke att gentemot försvarsgrenschefen besitta den erforderliga auktoriteten, varför det kunde tänkas uppkomma fall, då Kungl. Majit bleve ställd inför nödvändigheten att följa försvarsgrenschefens åsikt gentemot överbefälhavarens, varigenom dennes ställning givetvis komme att bliva lidande. Det syntes därför lämpligare, att frågor från de skilda försvarsgrenarna ginge direkt till Kungl. Majit, sedan de förberetts under erforderligt samarbete mellan sidoställda myndigheter. Marinförvaltningen ansåge, att den nya organisationen med särskilda chefer för de olika myndigheterna först borde genomföras och vinna erforderlig stadga, innan man vidtoge experiment med en dyrbar ytterligare påbyggnad av försvarets ledning i organisatoriskt avseende. Marinförvaltningen avstyrkte fördenskull, att organisationen med en överbefälhavare för försvarskrafterna med försvarsstab genomfördes i fred. —- Emellertid fordrades i fredstid ett ingående samarbete mellan försvarsgrenscheferna, främst med avseende å det operativa förberedelsearbetet. Föreskrifter därom borde därför införas i resp. försvarsgrenschefers instruktion. Därjämte borde de tre försvarsgrenscheferna tillsammans bilda en »försvarsledning» med en mindre stab till sitt förfogande. Vid behandling av frågor, som rörde ekonomisk försvarsberedskap, borde ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap ingå i försvarsledningen. —- Den samhörighet, som med nödvändighet måste finnas mellan all försvarets personal oberoende av vilken försvarsgren den tillhörde, ansåge marinförvaltningen bäst åstadkommas genom att mellan försvarsgrenarna skapa förtroende och förståelse för deras gemensamma betydelse för försvaret. Härför erfordrades gott samarbete inom försvarsledningen, samövningar i erforderlig omfattning och en för alla gemensam försvarshögskola. Att söka framtvinga ett sådant förtroende genom en överbefälhavare kunde lätt leda till motsatsen.

Chefen för marinstaben har i sitt yttrande ägnat frågan örn försvarsväsendets högsta ledning i fred en ingående granskning. Marinstabschefen anför i nämnda hänseende bland annat följande:

Försvarskommissionen har motiverat önskvärdheten av en överbefälhavare i fred med behovet av »enhetlig» militär krigsförberedelse, planläggning av gemensamma operationer samt åstadkommandet av en mera enhetlig utbildning m. m. Vad som här eftersträvas kan i fred bättre nås genom organiserad samverkan. Den enhetlighet, som en överbefälhavare förmenas kunna åstadkomma, leder till ensidighet, till ett hämmande av försvarsgrenschefernas initiativ och till ett undanskjutande av den verkliga sakkunskapen.

Försvarskommissionens förslag medför oklara ansvarsförhållanden. —- — •—- Försvarsgrenscheferna berövas — trots sitt ämbetsmannaansvar för försvarsgrenens effektivitet och krigsberedskap — delar av sina staber, vilka sönderbrutits och i viss mån sammanförts i en till överbefälhavarens direkta förfogande stående försvarsstab, vars verksamhet delvis täcker arméstabens, marinstabens och flygstabens verksamhet, allt förorsakande oklarhet, dubbelarbete och fördröjning inom stabsarbetet. Bristen på avgränsade ansvarsområden mellan överbefälhavare och de tre försvarsgrenscheferna kommer utan varje tvivel att medföra oreda och splittring inom försvarsväsendets styrelse.

Om sålunda en överbefälhavare blir ett hinder för försvarsgrenschefernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 33

verksamhet — det är dock dessa som även enligt kommissionens uppfattning äro ansvariga för försvarsgrenens effektivitet och krigsberedskap — så Millian i lika hög grad ett hinder för den konstitutionellt ansvariga försvarsministerns verksamhet. Uppstår i anslags- eller andra viktiga frågor meningsskiljaktighet mellan försvarsministern och överbefälhavaren, så kan den förre genom allmänmeningen tvingas till reträtt, eller också nödgas den senare uppgiva sin mening, men då är den auktoritet, som en överbefälhavare bör äga, också uppgiven. En överbefälhavare kan bliva så besvärlig för en regering, att han måste utbytas, och det ligger då nära till hands, att en med regeringen politiskt likatänkande person insattes. Och då är man framme vid den politiske överbefälhavaren.

Man frågar sig också, vilka kvalifikationer en överbefälhavare bör besitta och inom vilken försvarsgren han bör hava meriterat sig. Det är visst icke givet, att den man, som tillsättes i dag, är lämplig i det givna ögonblicket. Krigsfallens art kunna variera och därmed även fordringarna på högsta ledningens beskaffenhet och vilka påverka personvalet. Det är lättare att vid det tillfället sätta till en lämplig högste befälhavare i krig — som jag, efter vad som framgår av det följande, förordar — än att byta en överbefälhavare, som visat sig mindre önskvärd.

Med stöd av det ovan anförda får jag på det bestämdaste avstyrka införandet i organisationen av en överbefälhavare i fredstid.

I anslutning till inrättandet av en Överbefälhavare redan i fredstid föreslår kommissionen skapandet av en överväldigande stor försvarsstab örn mer än ett 70-tal officerare m. fl., vilken stab skulle handlägga för försvarsgrenarna gemensamma ärenden och inskjutas över de tre alltjämt bibehållna ehuru reducerade tre staberna, arméstaben, marinstaben och flygstaben.

Tillskuren nära nog efter stormaktsmått skulle sagda försvarsstab komma att bilda en påbyggnad i stabshänseende, som lomme att i praktiken överväldiga och därmed nedpressa de övriga tre stabernas arbetsduglighet. De tre försvarsgrenscheferna, ansvariga inför Kungl. Majit för vederbörande försvarsgrens effektivitet, skulle frånhändas sina fullgoda staber, samtidigt som åtskilliga ytterst betydelsefulla ärenden bland annat av operativ art, vilka äro oskiljaktigt knutna till organisations- och utbildningsfrågor m. m., skulle till skillnad mot dessa sistnämnda flyttas bort från försvarsgrensstaberna. Omfattande skriftväxling mellan dessa och försvarsstaben skulle uppstå, orsakande fördröjning och dubbelarbete jämte osäkerhet örn arbets- och ansvarsfördelning. För sjökrigsledningen, vars operations-, kommunikations-, signalm. fl. ärenden skulle uppdelas dels på den lägre staben, dels på den högre försvarsstaben, blev anordningen rent fördärvande och förslaget kan blott förklaras därmed, att kommissionen överhuvudtaget icke tager hänsyn till försvaret till sjöss och dess villkor.

Förslaget örn ett utryckande av betydelsefulla ärenden från försvarsgrensstaberna och dessa ärendens hopförande i en försvarsstab ävensom de angivna motiven (del I sid. 263) härför giva vid handen, att kommissionen icke tillräckligt beaktat sakkunskapens betydelse. Försvarsstaben kommer icke att gynna ett ändamålsenligt samarbete och samverkan, men möjligen en genom tryck åstadkommen likriktning, som kan leda till försvarets fördärv i stället för till dess fria utveckling under samordnade former.

På grund av alla ovan nämnda väsentliga olägenheter anser jag dels att tillkomsten av en försvarsstab enligt kommissionens förslag skulle medföra

Bihang till riksdagens protokoll /idit/. 1 sami. Nr 225. 217 3C ,’>

34 Kungl. Majus proposition nr 225.

de allvarligaste följder för stabsarbetet inom försvarsväsendet, dels att den tänkta organisationen överhuvudtaget alls icke står i proportion till vårt försvarsväsendes behov och resurser. Jag avstyrker därför på det bestämdaste den överorganisation, som inrättandet av försvarsstaben skulle innebära.

Att tillsätta en stor försvarsstab utan befintligheten av en överbefälhavare är givetvis fullständigt otänkbart. Härigenom skulle nämligen uppstå alla de olägenheter, vilka äro förenade med tillkomsten av en stor försvarsstab, men dessutom skulle chefen för en dylik försvarsstab bliva en förklädd överbefälhavare. Denne senare skulle inom organisationen komma att tillvälla sig den verkliga makten, medan försvarsgrenscheferna hade ansvaret för sina försvarsgrenar —- en uppenbarligen otänkbar organisation. En lösning av dylik art kan väl därför knappast på allvar ifrågasättas.

Utgående från att riksförsvarets högsta ledning skall vara så organiserad, att den underlättar en effektiv samverkan mellan försvarsgrenarna, kommer jag till väsentligt olika slutsatser mot de av försvarskommissionen framförda. På grund av de skäl, som ovan anförts, finner jag — i likhet med vad som uttalats av 1926 års beredning och som understrukits i propositioner till 1929 och 1930 ars riksdagar — att »stora svårigheter och olägenheter av olika slag» äro förknippade med tillsättandet redan i fredstid av en överbefälhavare för krigsmakten. Det synes mig synnerligen olämpligt att nu skapa en över försvarsgrenscheferna stående överbefälhavare, vars verksamhet vöre ägnad att förringa nyttan av de försvarsgrenschefer, vars behövlighet allmänt vitsordats såsom ofrånkomlig och vars tillkomst måste anses nödvändig. Jag får därför på det bestämdaste avstyrka tillkomsten av en överbefälhavare i fredstid.

Av enahanda skäl avstyrkes även bestämt skapandet av en stor försvarsstab, organiserad såsom i försvarskommissionens förslag. Tillkomsten av en chef för armén och en chef för marinen tillstyrkes.

I stället för av försvarskommissionen föreslagen organisation med en överbefälhavare och en stor försvarsstab bör försvarsväsendets högsta ledning grundas på de tre försvarsgrenscheferna och rikskommissionens ordförande, samordnade av försvarsministern och sinsemellan samarbetande enligt ovan angivna riktlinjer. Det är min bestämda uppfattning, att samverkan inom försvarsväsendet bäst gagnas genom en dylik »Försvarsledning», vilken för krigsförberedelser och vissa gemensamma försvarsärenden förfogar över en mindre »Försvarsledningens stab», sammansatt av ett fåtal officerare ur de tre försvarsgrenarna.

Chefen för kustflottan har förklarat sig anse, att en militär överbefälhavare i fredstid bleve icke blott överflödig utan även i vissa hänseenden till skada. Chefen för kustflottan har ytterligare anfört i denna del:

Jag anser mig särskilt böra understryka det principiellt felaktiga uti, att »huvuddelen av det operativa krigsförberedelsearbetet förlägges till den under överbefälhavaren lydande försvarsstaben», under det försvarsgrenscheferna handlägga utbildnings-, organisations- och utrustnings- samt personalfrågor. Högsta sakkunniga myndigheterna bliva härigenom uteslutna från det planläggningsarbete, som utgör den egentliga grundvalen icke blott för riksförsvaret i dess helhet utan även för all verksamhet vid försvarsgrenen i fråga.

Det undantag, som gjorts ifråga om marinen (del I sid. 241) — vilket i och för sig tyder på att överbefälhavaren under alla omständigheter icke avses

35 Kungl. Majus proposition nr 225.

tagas ur marinen — garanterar icke ändamålsenligt ledande av marinen. Även för att kunna fastställa marinstridskrafternas uppgifter i stort fordras sakkunskap.

Särskilt för kustflottans verksamhet är det av utomordentlig betydelse att all planläggning utföres under det ansvar, som endast sakkunskap förmår giva. Den dualism, som otvivelaktigt blir en följd av det föreslagna systemet genom att chefen för marinen fått avstå från en del av sin stab till förmån för överbefälhavaren, kommer att menligt inverka på kustflottans operativa förberedelsearbete i fredstid.

Jag anser av detta och andra, i herr Girons reservation framförda, skäl, att överbefälhavare för försvarskrafterna icke bör tillsättas i fredstid.

Chefen för kustartilleriet yttrar i sitt utlåtande följande:

Vad krigsmaktens högsta ledning beträffar, hälsar jag med tillfredsställelse försvarskommissionens förslag, att en överbefälhavare för den svenska krigsmakten skall fungera redan i fredstid. Jag hyser nämligen den övertygelsen, att en sådan överbefälhavareinstitution är ofrånkomligen nödvändig i en svensk krigsmakt. Det kan icke främja krigets militära ledning under gynnsamma auspicier, att — såsom sker enligt 1915 och 1931 års bestämmelser — högste befälhavaren först vid ett krigsutbrott plötsligt ställes inför sina maktpåliggande uppgifter, utan att han själv och de organ, som därvid måste stå till hans förfogande, redan i fred haft tillfälle att enhetligt, ingående och effektivt bedriva det operativa planläggningsarbetet. Vad speciellt kustartilleriet beträffar håller jag — särskilt med hänsyn till de skiftande uppgifter, som enligt försvarskommissionens och militära myndigheters mening tillkomma detta vapen — före, att dispositionen av kustartilleristridskrafterna bör ske icke efter enbart sjöstrategiska eller enbart landstrategiska synpunkter, utan efter det samlade riksförsvarets behov och intressen. Man finner sålunda även på det område, som jag är satt att företräda, exempel på, hurusom olika synpunkter bryta sig mot varandra på sådant sätt, att endast en enhetlig ledning redan i fredstid bliver i stånd att säkerställa ett ändamålsenligt utnyttjande av försvarskrafterna. Kommissionen synes mig ock vid avvägningen av överbefälhavarens befogenheter hava funnit en lycklig formel, då den avsett överbefälhavaren att i fred leda det operativa krigsförberedelsearbetet och underrättelsetjänsten m. m. samt öva inflytande på budgetärendens handläggning, men i övrigt velat uppdraga åt försvarsgrenscheferna att leda vederbörliga försvarsgrenars fredsverksamhet.

Kommendanten i Vaxholms fästning yttrar angående försvarskommissionens förslag i denna del följande:

Enligt kommissionens förslag skall en för krigsmakten gemensam överbefälhavare tillsättas. En dylik åtgärd måste hälsas med tillfredsställelse. Endast därigenom säkerställes enligt min mening ett ändamålsenligt utnyttjande av landets olika stridskrafter för det gemensamma stora målet: Landets försvar. Därigenom att överbefälhavaren redan under fredstid kan förbereda sig för och planlägga den operativa verksamheten under olika krigsfall samt dessutom givits vissa befogenheter i budgettekniskt avseende, möjliggöres att en med hela krigsverksamheten förtrogen ledning redan från krigets början disponeras. Ej minst för det rörliga kustartilleriet och kustfästningarna, som tjäna såväl sjö- som landstrategiska ändamål, är det av stor betydelse att en för krigsmakten gemensam överbefälhavare tillsättes, i syn-

36 Kungl. Majus proposition nr 225.

nerhet om ett chefsskap för marinen skall inrättas, då annars ej erforderlig samverkan mellan marin-, land- och luftstridskrafter tillfredsställande torde kunna etableras. Jag får sålunda obetingat tillstyrka försvarskommissionens förslag örn tillsättande av överbefälhavare. Skulle dylik befälhavare ej tillsättas avstyrker jag inrättandet av en chef för marinen, enär jag icke anser, att inrättandet ensamt av en dylik befattning säkerställer en följdriktig värdering och utveckling av kustartilleriet.

övriga marinmyndigheter, vilka yttrat sig rörande försvarskommissionens förslag i denna del, nämligen stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation, befälhavande amiralen i Karlskrona och marinöverläkaren, hava på i yttrandena närmare angivna skäl avstyrkt inrättandet av en befattning som överbefälhavare över försvarskrafterna i fred.

Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava i sitt gemensamma yttrande över försvarskommissionens förslag i hithörande delar anfört följande:

Flygvapnets tillkomst, varigenom försvarsgrenarnas antal ökats, medför redan i och för sig ett ökat behov av enhetlig ledning av försvarsmedlen. Vad som emellertid i betydligt högre grad framtvingat detta behov är den inverkan flygvapnets utveckling under senare år kommit att få på såväl krigföringen i stort som de äldre försvarsgrenarnas verksamhet och uppträdande. Fråga torde vara, örn vidden av detta inflytande hittills på alla håll blivit i tillräcklig grad beaktad.

Ur taktisk synpunkt är nämnda inverkan måhända mindre märkbar. Armén och marinen räkna sedan många år flygstridskrafter bland sina stridsmedel och hava utprövat riktlinjerna för vad dessa direkt samverkande flygförband kunna och böra göra. Flygvapnet i direkt samverkan med armén och marinen har kanske hittills av många ansetts vara den verksamhet, som i första hand borde komma ifråga. Denna uppfattning må hava varit riktig, så länge luftkrigföringens idé ännu icke slagit igenom och så länge oss omgivande stormakter antingen saknade flygstridskrafter eller endast ägde sådana av ringa styrka, varigenom hotet från luften mot vårt land och dess militära maktmedel icke med nödvändighet framtvingade särskilda stridsmedel för att möta just denna fara.

Ur strategisk synpunkt utövar emellertid luftkrigföringen ett i många avseenden djupgående inflytande. Icke minst betydelsefull är denna inverkan, när det gäller att bedöma försvarskrafternas ändamålsenliga ledning. Flygvapnets operativa verksamhet kommer sålunda många gånger och utan att därför direkt samverka med de båda övriga försvarsgrenarna att bliva förlagd till dessas operationsområden, ett förhållande, som fordrar en reglerande myndighet. Å andra sidan kunna flygoperationer, sträckande sig utanför de äldre försvarsgrenarnas operationsområden, utöva avgörande inflytande på dessas verksamhet. Även detta nödvändiggör enhetlig ledning icke endast i krig utan även för erforderligt förberedelsearbete i fred. Den direkta inverkan, som fientliga flygstridskrafter vidare kunna få på egna operationer, medför även, att våra försvarsmedels verksamhet i hög grad kompliceras och att frågan örn stridsmedlens sammansättning, användning och möjligheter icke kan bedömas isolerat ur enbart lant-, sjö- eller flygmilitär synpunkt.

Slutligen må även beaktas, att genom luftkrigföringens tillkomst kriget numera riktar sig icke blott mot de militära maktmedlen, utan jämväl mot hemorten och därmed ingriper i hela nationens liv på ett förut oanat sätt. Försvarsförberedelserna måste framdeles inriktas på att icke blott förbereda

37 Kungl. Majus proposition nr 225.

krigsmakten för dess uppgifter* utan jämväl att förbereda bela nationens sättande i försvarstillstånd.

I anslutning till vad här anförts få chefen för flygvapnet och flygstyrelsen som sin åsikt uttala, att försvarskrafternas riktiga användning i krig och ett rationellt organiserat militärt förberedelsearbete i fred med nödvändighet kräver en fast organiserad enhetlig högsta ledning av samtliga stridskrafter.

Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen ansluta sig därför helt till försvarskommissionens förslag örn en överbefälhavare i krig och i fred.

Såsom den föregående framställningen giver vid handen, föreligger inom Departementsförsvarskommissionen full enighet örn lämpligheten av att den militära led- 1 ie tn' ningen inom var och en av de tre försvarsgrenarna samlas hos en ansvarig chef, försvarsgrenschefen. Så har ju ock alltsedan tillkomsten av den yngsta försvarsgrenen, flygvapnet, varit förhållandet beträffande denna. Tanken på att jämväl för de två äldre försvarsgrenarna införa en dylik organisation är heller icke ny. Redan den förutnämnda s. k. 1926 års beredning föreslog inrättande av försvarsgrenschefer för såväl armén som marinen. Och Kungl.

Majit har vid två tidigare tillfällen, nämligen åren 1929 och 1930, i propositioner till riksdagen föreslagit införandet av dylika chefsbefattningar vid armén och marinen. Vidare hava såväl chefen för generalstaben som chefen för marinstaben senast år 1933 hos Kungl. Majit hemställt örn inrättande av försvarsgrenschefer för armén resp. marinen.

Vid de tidigare tillfällen, då införandet av chefer för armén och marinen varit på tal, har en dylik åtgärd till väsentlig del motiverats med nödvändigheten att hos en chef samla det militära inflytande över förvaltningsverksamheten inom de bägge försvarsgrenarna, som ansetts önskvärt att åvägabringa.

Utan tvivel förhåller det sig så, att ett dylikt även enligt min mening nödvändigt samarbete mellan kommando- och förvaltningsmyndigheterna inom en försvarsgren på det lättaste och effektivaste sättet åstadkommes, därest den högsta militära ledningen inom vederbörande försvarsgren samlas på en hand. Redan av denna anledning anser jag mig böra giva min anslutning till förslaget örn inrättande av försvarsgrenschefer inom samtliga de tre försvarsgrenarna. Till sättet för ordnandet av dessa chefers ställning till förvaltningsmyndigheterna skall jag tillåta mig att i det följande återkomma. Emellertid är enligt min mening åstadkommandet av ett enhetligt chefskap över försvarsgrenarna av behovet påkallat även ur rent militära synpunkter. Den nu inom armén och marinen rådande splittringen av den militära ledningen på en mångfald direkt under Kungl. Majit lydande chefer medför enligt sakens natur en viss osäkerhet i ansvarsfördelningen, vilken icke kan vara till båtnad för organisations- och utbildningsarbetets följdriktiga bedrivande inom försvarsgrenarna.

Örn jag sålunda kan helt ansluta mig till försvarskommissionens förslag, i vad avser inrättandet av särskilda chefer för varje försvarsgren, måste jag ställa mig mera tveksam vid övervägandet av förslagets uppläggning av dessa chefers kompetensområde. Jag bortser här tills vidare från deras befattning med förvaltningsverksamheten och håller mig till den rent militära sidan av

38 Kungl. Majus proposition nr 225.

problemet. Enligt försvarskommissionens förslag skall försvarsgrenschefernas uppgift i huvudsak begränsas till att avse organisations- och utrustningsfrågor, utbildningsverksamheten samt personalfrågor, medan krigsförberedelsearbetet i egentlig mening, d. v. s. det operativa förberedelsearbetet, kommunikationstjänstens ordnande, underrättelsetjänsten m. m., skall utom eller ovanför försvarsgrenarna omhänderhavas av en överbefälhavare för försvarskrafterna, vilken för ändamålet skall förfoga över en »försvarsstab», sammansatt av personal ur de olika försvarsgrenarna.

Frågan om genomförandet av denna sistnämnda organisation, överbefälhavaren med försvarsstab, kan och bör granskas ur två olika synpunkter, nämligen dels med utgångspunkt från spörsmålet om lämpligheten att så begränsa försvarsgrenschefernas militära kompetensområde som sker genom införandet av den föreslagna överbefälhavaren, och dels ur synpunkten av önskvärdheten över huvud att i fred anordna ett sådant över försvarsgrenarnas ledning stående organ som föreslagits.

Vad då först beträffar frågan örn försvarsgrenschefernas tilltänkta kompetensområde, synes det mig kunna icke utan ett visst fog invändas, att gränsen mellan deras verksamhet och överbefälhavarens enligt förslaget är något oklar och ägnad att inbjuda till vissa kompetenskonflikter. Det rent operativa krigsförberedelsearbetet är ett begrepp, som tvivelsutan låter sig definiera, men som å andra sidan lärer erbjuda avsevärda svårigheter att i tillämpningen till sina gränser bestämma. Försvarskommissionen har icke heller närmare ingått på en sådan gränsbestämning. Uppenbart lärer emellertid vara, att operativt förberedelsearbete kan hänföra sig såväl till den samlade krigsmaktens uppträdande i krig och till samverkan mellan två eller flera försvarsgrenar som till någon av de tre försvarsgrenarna för sig. Att det senare i avsevärd utsträckning är fallet, synes mig ock avspeglas i kommissionens förslag att ifrågavarande arbete inom den tilltänkta försvarsstaben skall försiggå uppdelat å tre särskilda avdelningar, en för varje försvarsgren, med personalen rekryterad uteslutande från den egna försvarsgrenen. I fråga om en försvarsgren, marinen, har försvarskommissionen dessutom föreslagit den begränsningen i överbefälhavarens och försvarsstabens uppgifter, att det operativa förberedelsearbetet skall åligga överbefälhavaren endast med avseende å fastställandet av marinstridskrafternas uppgifter i stort och säkerställandet av deras samverkan med övriga försvarsgrenar, medan övrig del av detta förberedelsearbete bör tillkomma chefen för marinen. Vidare har försvarskommissionen förutsatt, att samtliga försvarsgrenschefer skola, efter överbefälhavarens bestämmande, ansvara för utförandet av visst operativt krigsförberedelsearbete, främst i fråga örn planläggningen av underhållstjänsten.

Då sålunda det s. k. operativa krigsförberedelsearbetet i mycket stor utsträckning, kvantitativt sett säkerligen till den ojämförligt största delen, hänför sig till de särskilda försvarsgrenarnas uppträdande i krig, synes mig kunna starkt ifrågasättas lämpligheten av att försvarsgrenscheferna, vilka enligt kommissionens förslag och för övrigt enligt sakens natur skola vara ansvariga för resp. försvarsgrenars krigsberedskap, icke jämväl skola vara

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

i första hand ansvariga för det till deras försvarsgren hänförliga operativa krigsförberedelsearbetet.

Allt arbete inom försvarsväsendet i fred är i vidsträckt mening krigsförberedelsearbete, och att därinom avskilja det operativa förberedelsearbetet synes, även örn det låter sig göra, kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Det måste nämligen fasthållas, att mellan de olika områdena för krigsförberedelsearbetet, det operativa, det organisatoriska o. s. v., existerar ett samband, som också tager sig uttryck i ett livligt samarbete mellan de olika avdelningar inom de nuvarande general- och marinstaberna, å vilka de särskilda områdesgrupperna huvudsakligen behandlas. Intet hindrar naturligen, att även efter ett överflyttande av exempelvis central- och kommunikationsavdelningarna inom den nuvarande generalstaben — de avdelningar dit det operativa krigsförberedelsearbetet i huvudsak är förlagt — till den föreslagna försvarsstaben ett samarbete etableras mellan dessa avdelningar och den under chefen för armén enligt förslaget kvarstående organisationsavdelningen; men att ett dylikt samarbete måste försvåras, då de samarbetande avdelningarna icke längre som nu tillhöra samma stab utan två från varandra skilda staber, av vilka den ena icke ens tillhör armén utan är organisatoriskt placerad utanför försvarsgrenarna, synes mig ligga i sakens natur. Jag håller sålunda före, att ur synpunkten av det ändamålsenliga fastställandet av försvarsgrenschefernas kompetensområden den föreslagna anordningen med utbrytande av bland annat det operativa krigsförberedelsearbetet från de dem underlydande staberna och detta arbetes förläggande utom försvarsgrenarna innebär allvarliga olägenheter. Härtill kommer, att det alltid är ur organisatorisk synpunkt en olägenhet att såsom här föreslagits statliga organ skola i olika hänseenden lyda under olika myndigheter, i vissa fall överbefälhavaren, i andra fall Kungl. Maj:t.

De nämnda betänkligheterna böra emellertid enligt min mening vika, därest det ur andra synpunkter kan anses påkallat att mellan Kungl. Maj:t och cheferna för de tre försvarsgrenarna ställa en överbefälhavare med en stab av den föreslagna strukturen. Ett skäl för att redan i fredstid införa en överbefälhavarbefattning kan onekligen sägas vara, att därigenom tillskapas en trygghet för att i händelse av krig en man finnes redo att genast övertaga det gemensamma överbefälet över krigsmakten. Detta skäls bärkraft försvagas emellertid väsentligen därav, att det är långt ifrån säkert, att den som utsetts till överbefälhavare i fred skulle vara den lämpligaste personen för utövande av motsvarande befäl i krig. Motsatsen synes mig lika antaglig. Vad beträffar önskemålet att redan i fredstid hava organiserad den stab, som överbefälhavaren i krig bör äga till sitt förfogande, så är detta givetvis i och för sig befogat. Dock synes det mig uppenbart, att en verklig överensstämmelse icke är möjlig att åstadkomma mellan en stab, som under fred skall syssla med förberedelser för krig, och den stab som i kiig skall stå till överbefälhavarens förfogande för biträde med dennes uppgift att leda operationerna i stort. Uppgifterna äro alltför olika i de bada fallen. Det angivna önskemålet synes mig sålunda icke kunna på den av försvars-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

kommissionen föreslagna vägen förverkligas. En annan sak är, att frågan örn försvarsstabens i krig uppgifter och sammansättning såsom tidigare anförts bor vara föremål för oavlåtlig uppmärksamhet redan i fredstid, och att det helt visst vore av stor betydelse ur krigsberedskapssynpunkt att redan i fred en organisation funnes, som i krig kunde utbyggas till den försvarsstab, som då ar behövlig. Ett förslag härutinnan skall jag ock tillåta mig att i det följande närmare utveckla.

Till de betänkligheter, som sålunda anförts mot förslaget att i fredstid ställa hela krigsmakten under en överbefälhavare, kommer ytterligare den omständigheten, att den utomordentliga befälsställning, som skulle tillkomma en dylik överbefälhavare, kunde, lika naturlig som den är under krig, komma att i fred gå mindre väl i hop med vår statsförvaltnings allmänna uppläggning. Det ligger nämligen nära till hands att räkna med att denne överbefälhavare, därest befattningens innehavare som sig bör är i besittning av framträdande personliga egenskaper, kan komma att inom sitt område intaga en starkare ställning än som överensstämmer med avsaknaden av det konstitutionella ansvaret, vilket dock alltid måste ligga hos chefen för försvarsdepartementet. En sådan utveckling vore enligt min mening i och för sig icke lycklig, särskilt vid ett genomförande av det större militära inflytande över förvaltnmgsverksamheten, som lärer vara av behovet påkallat. Än mindre tilltalande staude sig tvivelsutan en dylik utveckling, därest befattningen till äventyrs komme att besättas med en person, vars allmänna skicklighet och koncilians vore större än hans personliga kraftfullhet. Därmed skulle kunna följa, att den stora befälsmakt, varmed överbefälhavaren utrustats, delvis komme att i realiteten utövas av honom underlydande personer utan motsvarande ansvarsställning, ett förhållande som vore uppenbart otillfredsställande.

En svårighet av mera psykologisk art ligger ytterligare däri, att den i fred utsedde överbefälhavaren, huru oväldig han än må vara, lätteligen kan komma att framstå såsom i sin ämbetsutövning särskilt representerande den försvarsgren varifrån han utgått. Skulle en dylik uppfattning göra sig gällande, bleve överbefälhavarinstitutionen snarare ägnad att skärpa än att dämpa de motsättningar mellan de olika försvarsgrenarnas målsmän, vilka stundom av olika anledningar uppstå, en konsekvens som utan tvivel vore beklaglig. Särskilt ömtålig är i detta hänseende den uppgift, som försvarskommissionen ansett böra tillkomma överbefälhavaren med avseende å budgetförberedelserna inom försvarsgrenarna.

Slutligen vill jag framhålla, att medan så gott som fullständig enighet råder bland alla militära myndigheter örn lämpligheten och behovet av att inrätta särskilda chefsbefattningar för var och en av de tre försvarsgrenarna, uppfattningarna örn lämpligheten av att i fred tillsätta en överbefälhavare över krigsmakten på militärt hall gå mycket isär. Såsom av den föregående redogörelsen framgår finnas inom saväl armén som marinen ivriga förespråkare för rakt motsatta åskådningar i detta hänseende. Redan detta förhållande tyder i sin man på att denna fråga, till skillnad från frågan om in-

Kungl. Majus proposition nr 225. 41

rättande av försvarsgrenschefer, icke är mogen för att lösas i den av försvarskommissionen föreslagna riktningen.

I likhet med vad såväl den förenämnda 1926 års beredning som departementschefen vid framläggande av propositioner i ämnet till 1929 och 1930 års riksdagar funnit, anser jag med hänsyn till det anförda ett inrättande i fredstid av en överbefälhavare över försvarskrafterna vara förenat med så allvarliga olägenheter, att jag icke kan tillstyrka ett genomförande av försvarskommissionens förslag i denna del. Härav följer, att anordnandet i fredstid av en försvarsstab av den struktur som försvarskommissionen föreslagit icke heller kan av mig förordas. En dylik stab med den vittgående verksamhet och stora omfattning som av kommissionen förutsatts, kan nämligen icke gärna tänkas komma att tillfredsställande fungera annat än såsom organ för en myndighet med verklig befälsställning i förhållande till försvarsgrenarnas militära chefsmyndigheter. Att dessutom vissa i och för sig allvarliga erinringar kunna framställas mot överförandet av så stora och viktiga delar av det nu försvarsgrensvis bedrivna krigsförberedelsearbetet till en utom försvarsgrenarna stående stabsorganisation, har redan av mig framhållits.

Emellertid föreligger förvisso ett behov av att på ett eller annat sätt åstadkomma en sammanknytning av ledningen icke blott inom utan även mellan de tre försvarsgrenarna.

Detta behov, som starkt poängterats av försvarskommissionen, har även med skärpa framhållits vid tidigare utredningar. 1926 års beredning ville, såsom förut nämnts, lösa denna fråga genom tillskapande av ett »försvarsråd» av rent konsultativ karaktär, sammansatt av statsministern såsom ordförande, utrikesministern, cheferna för försvars- och finansdepartementen, de tre försvarsgrenarnas chefer samt ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. För åstadkommande av samarbete och samverkan mellan likartade verksamhetsområden inom de skilda försvarsgrenarna föreslog beredningen därjämte tillsättande av särskilda »förvaltningsutskott». Vid framläggandet för 1929 års riksdag av propositionen nr 175 angående omorganisation av försvarets högsta ledning och förvaltning invände den dåvarande chefen för försvarsdepartementet gentemot det av beredningen föreslagna försvarsrådet, att man torde starkt kunna ifrågasätta, örn det vore lämpligt och överhuvud taget förenligt med statsrådsledamöternas ställning i konstitutionellt avseende, att vissa av dem, innan ärendena upptoges till slutligt avgörande av Kungl. Maj:t, i egenskap av medlemmar i ett annat rådgivande organ^än statsrådet intoge och deklarerade sin ståndpunkt i de frågor det här gällde. Emellertid ansåge departementschefen det böra framdeles tagas under övervägande, huruvida icke försvarsgrenscheferna och ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap borde sammanknytas till ett organ med uppgift, bland annat, att stå till chefens för försvarsdepartementet förfogande för att i frågor, som rörde mera genomgripande förändringar i för-

42 Kungl. Majus proposition nr 225.

svarsordningen, ävensom i de grundläggande planerna för verksamheten under krig avgiva det sista och slutgiltiga fackmannayttrandet, innan dylika frågor underställdes Kungl. Maj:ts prövning. I 1929 års proposition upptogs också tanken på inrättande av särskilda för försvarsgrenarna gemensamma »förvaltningsutskott» för behandling av vissa frågor rörande exempelvis vapen och ammunition, intendenturväsende, sjukvårds väsende m. m.

I likhet med departementschefen 1929 anser jag ett försvarsråd av den beskaffenhet som av 1926 års beredning föreslogs, däri vissa av statsrådets ledamöter skulle ingå som medlemmar, knappast vara överensstämmande med gällande konstitutionella principer. Dessutom kan gentemot anordnandet av ett rent konsultativt försvarsråd med fog invändas, att sammankallande av fackkunniga personer till rådplägning örn en viss försvarsfråga ständigt står en ledamot av statsrådet fritt, vadan ett särskilt organiserande av en dylik rådgivande myndighet knappast synes motsvara något behov.

För utförande och säkerställande av det för försvarsgrenarna gemensamma krigsförberedelsearbetet synes mig dessutom ett enbart rådgivande organ icke vara tillfyllest; för ett dylikt arbetes rätta bedrivande lärer erfordras en under eget ansvar arbetande självständig militär myndighet, sammansatt av personal ur de olika försvarsgrenarna. Jag skall här tillåta mig att i korta drag redogöra för hur enligt min mening en dylik myndighet lämpligen kan tänkas anordnad. En sådan myndighet, vilken bör vara direkt underställd Kungl. Majit och som lämpligen kan benämnas »försvarsstaben», bör hava till främsta uppgift att ägna uppmärksamhet åt de operativa och strategiska problem, som äro gemensamma för två eller flera försvarsgrenar eller som på annat sätt huvudsakligen beröra försvarsväsendet i dess helhet. Densamma bör därvid hava att utarbeta planer för bedrivande av det operativa krigsförberedelsearbetet i stort. Vidare böra inom denna försvarsstab upptagas även andra större frågor, som angå flera än en försvarsgren eller som eljest icke kunna förväntas bliva upptagna till behandling inom de särskilda försvarsgrenarnas stabsorgan. Den av mig här skisserade försvarsstaben kommer sålunda att i vissa och viktiga hänseenden syssla med uppgifter motsvarande dem, som av försvarskommissionen avsetts för den av kommissionen föreslagna försvarsstaben. Skillnaden är emellertid påtaglig, i det att den här föreslagna staben avses att få en rent utredande uppgift utan sammankopplande med direktivrätt i förhållande till försvarsgrenscheferna. Då dessa skola lyda direkt under Kungl. Majit, böra de icke erhålla direktiv från annat håll.

Den av mig ifrågasatta försvarsstaben kan även tänkas bliva verksam på det sätt, att den har att uppmärksamma de brister av allmän organisatorisk art, som kunna förefinnas eller uppstå inom försvarsväsendet som helhet, och på grund därav göra de framställningar om anordnande av specialutredningar m. m., som i vissa hänseenden kunna tarvas. Vidare lärer det böra ankomma på denna försvarsstab att, i anslutning till utarbetandet av planer för det operativa krigsförberedelsearbetet i stort, ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt organiserandet av den högsta ledningens organ i krig eller med andra ord åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

högkvarterets sammansättning, uppgifter och organisation, ävensom att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser härutinnan, som efter hand må anses vara av nöden. Jag föreställer mig därvid, att det skall visa sig lämpligt, att försvarsstaben själv i händelse av krig kommer att bilda stommen till den försvarsstab, som enligt vad jag förut framhållit måste ställas till överbefälhavarens förfogande i krigsorganisationen. De grundläggande planerna för anordnandet av denna överbefälhavarens försvarsstab i krig synas därför lämpligen böra utarbetas inom den här föreslagna försvarsstaben i fred.

Försvarsstaben synes böra stå under chefskap av en överste eller kommendör. I övrigt synes mig stabens personal böra hållas relativt fåtalig, detta bland annat med hänsyn till önskvärdheten av en kraftig koncentration såväl hos stabens ledning som i arbetets utövande. Att kraven på stabens personal böra i kvalitativt hänseende ställas höga, synes mig vara oeftergivligt, örn den skall kunna rätt motsvara de fordringar som böra ställas på dess verksamhet. Till den närmare organisationen av försvarsstaben i fråga örn personal och arbetsfält m. m. återkommer jag i annat sammanhang.

Vid ett organiserande av den försvarsstab i fred, vars huvuddrag jag här skisserat, låter sig väl tänka, att i vissa fall ett ytterligare samarbete mellan personal från de olika försvarsgrenarna, utöver det som äger rum inom staben, skulle kunna på ett lämpligt sätt etableras. Det synes mig nämligen ligga nära till hands, att Kungl. Majit i större frågor av principiell betydelse för försvarsväsendet i dess helhet inhämtar yttrande från de tre försvarsgrenschefema, chefen för försvarsstaben samt ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap gemensamt. Erforderlig sekreterarhjälp torde därvid böra tillhandahållas av försvarsstaben.

Åv den sålunda föreslagna organisationen av den högsta militära ledningen i fred följer, att de tre försvarsgrenschefernas uppgiftsområden i militärt hänseende komma att utvidgas i förhållande till vad som av försvarskommissionen föreslagits, då ju nämligen det krigsförberedelsearbete, som hänför sig till den egna försvarsgrenens operativa verksamhet i krig, skall bedrivas under försvarsgrenschefens ledning. En konsekvens härav blir, att samtidigt med att den av försvarskommissionen föreslagna stora försvarsstaben bortfaller, uppgifterna för de särskilda försvarsgrenarnas stabsorgan utvidgas till att omfatta i stort sett de uppgiftsområden som för närvarande tillkomma dem. Detta medför, att stabsorganens organisation kommer att i förhållande till försvarskommissionens förslag förete rätt avsevärda förändringar. Särskilt gäller detta armén, där vissa åtgärder i organisatoriskt hänseende torde böra vidtagas för att icke chefens för armén arbete skall bliva alltför tyngande.

Vid ett avstående från införande av en överbefälhavare i fred med en honom underställd försvarsstab av stora mått, torde det bliva nödvändigt att beträffande vissa spörsmål låta verksamheten inom en försvarsgrensstab tillgodose även övriga försvarsgrenars intressen. Så sker i vissa avseenden för

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

närvarande, utan att någon olägenhet därav försports. Det mest framträdande exemplet utgör koinmunikationsavdelningen inom den nuvarande generalstaben, å vilken handläggas transportfrågor jämväl för de bägge andra försvarsgrenarna. Det synes mig både lämpligt och naturligt, att detta förhållande även i fortsättningen kommer i tillämpning. Även på vissa andra områden torde motsvarande anordning böra praktiseras. Sålunda torde exempelvis den s. k. krypteringstjänsten, vilken omfattar forceringsverksamheten, huvudsakligen förläggas till arméns stabsorgan men i fråga örn sina resultat ställas till samtliga försvarsgrenars förfogande. Ledandet av den militära planläggningen av luftförsvarsverksamheten bör likaledes utövas inom arméns stabsorgan, även örn denna verksamhet i vissa stycken skulle komma att sträcka sig utom arméns område.

Ehuru förhållandena i främmande länder på organisatoriska områden i de flesta fall allenast i ringa mån kunna tjäna till ledning vid bedömande av den för vårt land lämpligaste organisationsformen, lärer det vara av ett visst intresse att i detta sammanhang ägna uppmärksamhet åt frågan, huru den högsta ledningen ordnats i vissa andra europeiska stater. En därom gjord undersökning visar, att en överbefälhavare över försvarsmakten av det slag som av försvarskommissionen ifrågasatts, med andra ord en överbefälhavare som icke har säte i regeringen utan är underställd regeringsmakten, finnes dels i Finland och dels i viss mån i randstaterna vid Östersjön, Estland, Lettland och Litauen. Dock är att märka, att i de sistnämnda tre länderna överbefälhavaren samtidigt är chef för armén. Vidare må erinras därom, att i samtliga de nämnda länderna marinstridskrafterna spela en underordnad roll; i Litauen existerar över huvud icke någon marin. Förutom i de nämnda länderna finnas överbefälhavare i Sovjetunionen och i Polen. Beträffande dessa båda länder bör emellertid observeras, att överbefälhavaren samtidigt har säte som medlem av landets regering; han är alltså en överbefälhavare av en helt annan typ än den som av försvarskommissionen ifrågasatts. Även i Tyskland existerar ett formellt gemensamt överbefälhavarskap över krigsmakten. Huruvida det reellt motsvarar det överbefälhavarskap som föreslagits av försvarskommissionen, är av olika orsaker svårt att bedöma; så torde dock i allenast ringa mån vara fallet. Även här är överbefälhavaren medlem av regeringen. I övriga europeiska länder finnas icke överbefälhavare över krigsmakten i dess helhet. Särskilt är att märka, att i de med oss i storlekshänseende jämförliga länderna Norge, Danmark, Nederländerna och Belgien överbefälhavare saknas. Icke heller i militärmakterna England, Frankrike och Italien har man gått in på denna väg. I sistnämnda land är visserligen regeringschefen samtidigt chef för de tre försvarsdepartementen, men ett militärt överbefälhavarskap existerar icke. Däremot finnes i Italien ett direkt under regeringen lydande militärt stabsorgan för handhavande av planläggningen av det operativa krigsförberedelsearbetet, i vissa hänseenden motsvarande den försvarsstab jag i det föregående föreslagit för vårt lands vidkommande.

Kungl. Majas proposition nr 225.

45 B. Den ekonomiska försvarsberedskapen.

Den nuvarande rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap tillsattes år 1928 och har enligt den för densamma gällande instruktionen till uppgift att under Kungl. Majit utgöra det ledande och övervakande organet för rikets försvarsförberedelser på det ekonomiska området. I sådant syfte åligger det rikskommissionen att verka för och i mån av tillgängliga medel ombesörja, att erforderliga planläggningsarbeten och andra förberedelser bliva utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden det militära försvarets behov av varor och förnödenheter må kunna tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång såvitt möjligt säkerställas.

För svar skommissionen har i fråga örn sambandet mellan krigs- och fredsorganisation på det industriella m. fl. områden anfört, bland annat, att i krig komme den industriella verksamheten att i mångt och mycket få formen av ett under statens ledning utfört arbete, vars syfte varken privat- eller samhällsekonomiskt vore detsamma som i fred. På samma sätt komme det säkerligen att förhålla sig på andra områden av det ekonomiska livet. I fred komme därför verksamheten på ifrågavarande områden, i den mån densamma hade karaktären av krigsförberedelsearbete, att taga sikte på en verksamhet av helt annan struktur än den i krig rådande. En överensstämmelse mellan de organisatoriska formerna för verksamhetsutövningen i krig och fred kunde därför näppeligen i och för sig uppställas som ett önskemål. Principen för den högsta ledningens organisation i fred på förevarande område kunde närmast uttryckas på så sätt, att genom denna organisation skulle kunna åstadkommas ett rationellt och effektivt förberedelsearbete samt därjämte möjliggöras en smidig övergång till den i krig erforderliga organisationen.

I fråga örn organisationen av det ifrågavarande förberedelsearbetet har försvarskommissionen vidare anfört:

En central och enhetlig ledning av det krigsindustridia förberedelsearbetet är enligt försvarskommissionens mening ofrånkomlig för att den kapacitet, som landets industri besitter, samt tillgången på råvaror och andra nyttigheter skola kunna i krig utnyttjas på ett rationellt och effektivt sätt. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, huruvida rikskommissionens nuvarande sammansättning, organisation och medelstilldelning m. m. äro fullt lämpligt avvägda med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet och omfattning. En viss omgestaltning av nu rådande organisation är enligt kommissionens mening påkallad, varför kommissionen föreslår, att i rikskommissionens ställe träder ett nytt centralt organ, »Försvarsberedskapsnämnden», med den sammansättning, som sedermera skall närmare angivas.

Den centrala ledningen av det industriella krigsförberedelsearbetet bör emellertid icke omfatta förberedandet i detalj av krigsmaterieltillverkningen; detta arbete torde alltjämt böra utföras av de militära myndigheternas tekniskt-ekonomiska organ.

En grundläggande förutsättning för det rätta bedrivandet av all teknisk tillverkning är ett ändamålsenligt tekniskt-vetenskapligt forsknings- och experimentarbete. Med särskild styrka framträder detta krav i fråga örn tillverkning under krig, måhända främst av den anledningen, att ersättnings-

46 Departements-

chefen.

Kungl. Majus proposition nr 225.

ämnen då i stor utsträckning måste tillgripas. Det grundläggande forskningsarbetet för möjliggörande av tillverkning av krigsmateriel eller andra för krigföringen oumbärliga förnödenheter sträcker sig emellertid i många avseenden så djupt ned på det industriella området, att där icke någon egentlig kontakt finnes mellan rent militära myndigheter och industrien, varjämte fråge- och problemställningarna i flera fall icke äro av speciellt militär natur. Ledningen av forskningsverksamheten, som måste fortgå även under krig, bör förläggas till försvarsberedskapsnämnden. Där torde problemen böra sammanställas för att sedan bearbetas vid industriens, försvarsväsendets samt andra statliga laboratorier och försöksanstalter. Beaktas bör härvid, att initiativ till forskningsarbete på olika områden torde komma att att utgå icke minst från de militära myndigheterna.

Samtidigt som enligt försvarskommissionens mening överbefälhavaren med försvarsstaben skulle omhänderhava det militära krigsförberedelsearbetet, skulle salunda försvarsberedskapsnämnden handhava det krigsindustriella och administrativa planläggnings- och förberedelsearbetet.

I likhet med försvarskommissionen anser jag det vara en angelägenhet av största vikt, att det krigsförberedelsearbete, som hänför sig till de industriella, ekonomiska och administrativa områdena, får utföras under ledning av ett för ändamålet särskilt skickat organ, på sätt som nu sedan ett antal år är fallet genom nkskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Jag anser ock, att det ledande organet på detta område bör erhålla en fastare och mera definitiv ställning inom den svenska försvarsorganisationen än som är fallet med den nuvarande rikskommissionen. Samtidigt böra uppgifterna för ett dylikt organ mera preciseras.

Försvarskommissionen har föreslagit rätt väsentliga organisatoriska förändringar i den nuvarande rikskommissionen. I samband därmed har dess namn föreslagits ändrat till »försvarsberedskapsnämnden». Jag kommer att i annat sammanhang närmare redogöra för försvarskommissionens förslag i denna del ävensom för de däröver av myndigheter avgivna yttrandena. Därefter kommer jag att framlägga mina egna synpunkter och förslag rörande det ifrågavarande organets organisation och uppgifter m. m. Jag vill emellertid redan nu förutskicka, att jag icke finner tillräckliga skäl föreligga att genomföra den av försvarskommissionen föreslagna namnändringen, utan för min del föreslår, att organet i fråga även framgent benämnes »rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap», vilken benämning, låt vara i viss mån ofullständig, dock numera vunnit allmän hävd.

C. Förvaltningsverksamheten.

Allmänna synpunkter.

De regeringsärenden, som hänföra sig till förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet, beredas till föredragning inför Konungen inom försvarsdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli. I näst högsta instans är förvaltningsverksamheten anförtrodd at de s. k. centrala förvaltningsorganen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

arméförvaltningen för lantförsvaret, marinförvaltningen för sjöförsvaret och flygstyrelsen för flygvapnet. Dessa förvaltningsorgan, vilka lyda direkt under Kungl. Maj:t, utöva enligt de för dem utfärdade instruktionerna under Kungl. Majit i tekniskt och ekonomiskt avseende överstyrelsen över resp. försvarsgrenar.

Omfattningen av den förvaltningsverksamhet, som utövas inom förvaltningsorganen, framgår av deras instruktioner. Jag skall i annat sammanhang närmare redogöra härför.

Frågan örn ett rationellare och ur militär synpunkt mera tillfredsställande ordnande av den centrala förvaltningsverksamheten har vid upprepade tillfällen varit föremål för utredningar och förslag. Yad som därvid särskilt uppmärksammats har varit önskemålet att närmare sammanknyta förvaltningsorganens verksamhet med den rent militära ledningen. Med den nuvarande organisationen är sambandet mellan de militära och förvaltningsorganen inom armén och marinen mycket ringa. Inom marinen är visserligen samråd föreskrivet mellan förvaltningsmyndigheten och de högsta militära myndigheterna vid uppgörande av anslagsäskanden ävensom i vissa andra frågor av större vikt. Vid armén är dylikt samarbete icke generellt föreskrivet, men Kungl. Majit har dock under senare tid anbefallt samarbete mellan arméförvaltningen och chefen för generalstaben under det förberedande budgetarbetet. Vid flygvapnet åter är ett intimt samarbete mellan den militärt ledande myndigheten och förvaltningsorganet säkerställt därigenom, att chefen för flygvapnet tillika är chef för flygstyrelsen och att stabschefen hos chefen för flygvapnet ingår som ledamot i flygstyrelsen.

Innan jag ingår på frågan örn ett närmare sammanknytande av de militära organen med förvaltningsorganen, skall jag emellertid något uppehålla mig vid en annan hithörande fråga av principiell innebörd, nämligen spörsmålet huruvida och i vilken mån vissa förvaltningsgrenar kunna eller böra organiseras gemensamt för hela försvarsväsendet i stället för att såsom nu omhänderhavas av varje försvarsgren för sig. Sistnämnda fråga har varit föremål för särskild uppmärksamhet inom försvarskommissionen.

Gemensam eller försvarsgrensvis ordnad förvaltning.

Till en början ber jag få erinra därom, att vid framläggande för 1919 års riksdag av proposition med förslag till ny lag om statsdepartement, varigenom de två dåvarande försvarsdepartementen sammanslogos till ett, föredragande departementschefen framhöll, att det borde undersökas, huruvida i samband med den av honom tillstyrkta föreningen av de båda försvarsdepartementen jämväl armé- och marinförvaltningarna borde sammanslås till ett gemensamt centralt ämbetsverk. Departementschefen ansåg sig emellertid icke kunna vid ifrågavarande tillfälle närmare ingå på frågan örn sammanslagning av de båda centrala ämbetsverken.

Frågan upptogs emellertid år 1920, i det särskilda sakkunniga då tillsattes för att biträda med verkställande av utredning beträffande ordnandet av den

48 Kungl. Majus proposition nr 225.

centrala förvaltningen under försvarsdepartementet (de s. k. 1920 års förvaltningssakkunniga). Dessa hade att i främsta rummet undersöka, huruvida det kunde vara ändamålsenligt, att armé- och marinförvaltningarna sammansloges till ett ämbetsverk, eller örn andra organisationer kunde utfinnas, söm säkerställde den enhetliga behandlingen av de båda försvarsgrenarnas förvaltningsärenden.

Uti sitt den 23 november 1921 avgivna betänkande med förslag angående organisationen av den centrala försvarsförvaltningen verkställde de nämnda förvaltningssakkunniga en gruppering av de olika förvaltningsärendena inom de båda huvudgrenarna av försvarsväsendet i »likartade» och »olikartade» ärenden. Till förstnämnda grupp hänfördes samtliga ärenden rörande avlöning, kassa- och räkenskapsväsende m. m. samt huvudparten av byggnads-, intendentur- och sjukvårdsärenden. Till gruppen »olikartade» ärenden hänfördes i stort sett arméns vapenärenden samt de mera speciella marinärendena. För de »likartade» ärendena borde enligt de sakkunnigas mening eftersträvas en i möjligaste mån enhetlig behandling, vilket bäst skulle vinnas genom organiserandet av endast ett centralt ämbetsverk för hela försvarsväsendet, benämnt försvarsförvaltningen. Detta borde bestå av följande sex avdelningar, nämligen kameral-, intendentur-, sjukvårds-, fortifikations-, artilleri- och marinavdelningarna, varvid de likartade ärendena från armén och marinen allt efter sin natur skulle handläggas inom någon av de fyra förstnämnda avdelningarna samt de olikartade ärendena inom artilleri- och marinavdelningarna. De särskilda avdelningarna skulle givas en mycket vidsträckt befogenhet och i de flesta fall praktiskt taget fungera såsom självständiga styrelser. Någon gemensam chef för ämbetsverket ansågo de sakkunniga icke erforderlig.

Den förutnämnda 1926 års beredning angående den centrala försvarsförvaltningen upptog 1920 års sakkunnigas förslag till granskning men fann icke de av dessa förebragta skälen för en sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna till en gemensam försvarsförvaltning övertygande. I stället för den indelningsgrund av ärendena, till väsentlig del fotad på deras formella likhet, som 1920 års förvaltningssakkunniga utgått ifrån, borde enligt beredningens mening läggas en annan grund av mera reell innebörd, nämligen det militära verksamhetsområde i stort, som de olika ärendena tillhörde. En dylik utgångspunkt ledde, enligt beredningens uppfattning, till bibehållandet av den bestående indelningen efter de olika försvarsgrenarna. Det torde nämligen få anses ligga i sakens natur, att denna indelningsgrund vore den ur militär synpunkt mest ändamålsenliga. Lant- och sjöförsvaret utgjorde nämligen tvenne för olika uppgifter avsedda grenar av försvaret, vilka var för sig måste sammanhållas ej blott i militärt utan även i tekniskt-ekonomiskt hänseende, så att vardera försvarsgrenen erhölle en helgjuten organisation. I överensstämmelse därmed hade också det år 1925 tillkomna självständiga flygvapnet erhållit självständig central förvaltning. — Beredningen hade emellertid ansett angeläget att undersöka, huruvida vissa grupper »likartade» ärenden av mera kameral natur, såsom avlönings-, kassa- och~räkenskapsären-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

den, vissa civilärenden m. fl., kunde utbrytas ur försvarsväsendets nuvarande centrala ämbetsverk samt — utan att skada den enhetlighet, som måste förefinnas inom vederbörlig försvarsgrens förvaltning — förenas i en för hela försvarsväsendet gemensam kameralförvaltning. Ifrågavarande undersökning hade givit vid handen, att vissa fördelar skulle kunna förväntas uppstå genom en dylik organisation. I betraktande av att särskilt lokalfrågan icke syntes vara möjlig att lösa förrän i en jämförelsevis avlägsen framtid och att verkställda kostnadsberäkningar givit vid handen, att den ekonomiska vinsten av den antydda organisationen skulle stanna vid ett mycket ringa belopp, men att betydande olägenheter skulle vara förenade med en fristående kameralförvaltning, ansåge beredningen, att icke heller en dylik förvaltning borde komma till stånd. Beredningen ansåge sig sålunda icke kunna föreslå vare sig ett sammanförande av försvarets samtliga centrala förvaltningar till ett enda ämbetsverk eller en organisation å särskilda verk för varje försvarsgren och ett fristående gemensamt verk för den kamerala förvaltningen.

Frågan örn möjligheten och lämpligheten att från de särskilda försvarsgrenarna utbryta vissa förvaltningsområden, inom vilka verksamheten skulle kunna centraliseras till gemensamma förvaltningsorgan, har av försvarskommissionen upptagits till ingående prövning. Kommissionen har därvid indelat förvaltningsverksamheten i vissa huvudområden, nämligen dels tygförvaltning, som omfattar för stridsverksamheten direkt eller medelbart erforderlig materiel, såsom vapen och ammunition, gasskydd, signal- och observationsmateriel, krigsfartyg med all för strid erforderlig bestyckning och utredning, flygplan med bestyckning m. m., dels intendent urförv a 11 n i n g, som omfattar materiel och förnödenheter erforderliga för att underhålla och vidmakthålla den fysiska dugligheten hos personal och hästar, d. v. s. förplägnad, beklädnad m. m. — intendenturmateriel — samt materiel för sjuk- och veterinärvård, dels fastighetsförvaltning, som omfattar befästningar samt byggnader och domäner för förläggnings- och övningsm. fl. ändamål, t. ex. kaserner, förrådsbyggnader, övnings-, skjut- och flygfält m. m., och dels kameralförvaltning, hänförande sig huvudsakligen till avlönings- samt kassa-, räkenskaps- och redovisningsväsendet.

Yad först beträffar tygförvaltningen har försvarskommissionen, på grund av det oupplösliga sambandet mellan krigsmaterielens beskaffenhet och den militära verksamheten inom en viss försvarsgren, ansett densamma böra organiseras försvarsgrensvis. Kommissionen har emellertid påpekat, att det tekniska anskaffandet av viss materiel, som användes inom alla försvarsgrenar, exempelvis handvapen med tillhörande ammunition, givetvis icke borde ombesörjas var för sig av de särskilda försvarsgrenarna utan av den försvarsgren, vid vilken tillverkning bedreves eller som vore den största förbrukaren av den ifrågavarande materielen.

I fråga örn intendenturförvaltningen har försvarskommissionen påpekat, att den bärande riktlinjen för verksamheten och dess organisatoriska konsekvenser här icke vore lika lätta att urskilja som inom tygförvaltningens

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225. 217 Sfi 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

område. Å ena sidan innefattade nämligen denna verksamhet en behovstäckning av så allmängiltig natur (mat, kläder etc.), att den självfallet måste tillgodoses inom samtliga försvarsgrenar. Denna omständighet syntes tala för en gemensam, centralt driven verksamhet. Å andra sidan förelåge såväl beträffande verksamheten i fred som även, och framför allt, vid underhållstjänstens utförande i krig vissa för de olika försvarsgrenarna så skiljaktiga behov och betingelser, att de pekade hän på en försvarsgrensvis bedriven verksamhet. Efter en ingående motivering har försvarskommissionen också funnit, att även intendenturförvaltningen bör organiseras försvarsgrensvis. Emellertid vöre även här verksamheten i många avseenden av så likartad natur inom samtliga försvarsgrenar, att gemensamhet och enhetlighet, där så vore möjligt, borde åstadkommas. En dylik gemensam verksamhetsutövning borde då byggas på principen, att gemensam anskaffning och i stort sett centralt ledd distribution borde i den omfattning, som prövades lämplig, ske genom försorg av den försvarsgren, som vore den största förbrukaren av likartade förnödenheter.

Även i fråga örn kameralförvaltningen har försvarskommissionen stannat vid den uppfattningen, att densamma bör organiseras försvarsgrensvis och icke centraliseras till en för försvarsväsendet gemensam myndighet. Som skäl härför har åberopats, bland annat, att då den s. k. tekniska revisionen med nödvändighet torde böra äga rum inom vederbörande centrala materiel- och förnödenhetsförvaltande myndigheter, med hänsyn till sambandet mellan den tekniska och den kamerala revisionen säkerligen betydande svårigheter, omgång och tidsutdräkt skulle bliva förenade med en för samtliga försvarsgrenar gemensamt organiserad kameral revision.

Vad slutligen beträffar den centrala fastighetsförvaltningen har försvarskommissionen föreslagit densammas utbrytande ur försvarsgrenarna och centraliserande till ett för försvarsväsendet gemensamt organ, benämnt »försvarsväsendets fortifikationsstyrelse». Kommissionen anför därom följande:

På fastighetsförvaltningens område föreligger redan vid nu gällande organisation en hög grad av gemensamhet mellan olika försvarsgrenar. Detta framgår bland annat av den omständigheten, att byggnadsärenden inom såväl armé- och marinförvaltningarna som flygstyrelsen handläggas av officerare ur fortifikationen. Förvaltningen av kaserner och andra byggnader, övningsoch skjutfält m. m. är självfallet icke av principiellt skiljaktig natur inom de olika försvarsgrenarna. Dessas karakteristiska, militära säregenskaper kunna icke heller komma att återspeglas i sättet för byggnaders konstruktion och underhåll etc. eller i den domäntekniska och juridiska skötseln av försvarsväsendets markområden.

Verksamhetens natur är sådan, att kommissionen anser väsentliga fördelar vara förenade med fastighetsförvaltningens centraliserande till en för försvarsväsendet gemensam myndighet: »Försvarsväsendets fortifikationsstyrelse».

Från denna centrala fastighetsförvaltning böra dock försvarsväsendets industriella anläggningar undantagas. Liksom vid enskilda industriföretag råder även vid försvarsväsendets vapen- och ammunitionsfabriker, flygverkstäder, varv etc. ett intimt samband mellan den industriella driften och byggnadstekniska åtgärder. Kommissionen anser det därför vara mest ratio-

Kungl. Majus proposition nr 225. 51

nellt, att här avsedda anläggningar även i vad rör fastighetsförvaltningen underordnas försvarsgrenarnas tekniska förvaltningsmyndigheter.

Det torde knappast behöva särskilt framhållas, att militära synpunkter måste komma till sin rätt vid förvaltningstekniska åtgärders vidtagande å övnings-, skjut- och flygfält etc. Detta är ju förhållandet redan nu och det militära inflytandet blir än mer säkerställt, när de olika försvarsgrenarna underställas chefer, vilka givetvis skola erhålla inflytande på fastighetsförvaltningen.

I fråga om förslaget, att all fastighetsförvaltning i högsta instans skulle centraliseras till en enda, för försvarsväsendet gemensam myndighet har försvarskommissionen ytterligare anfört följande:

Ur ekonomisk synpunkt torde en sådan åtgärd böra tillmätas stor betydelse, i det att möjligheterna till rationalisering av verksamheten underlättas och entreprenadsystemet kan intensivare utnyttjas. Vidare måste enhetligheten i behandling av anslags- m. fl. frågor rörande fastighetsförvaltningen i dess helhet kunna på ett helt annat och bättre sätt tillgodoses än med nuvarande organisation, där avvägningen beträffande medelsbehov sker försvarsgrensvis. Icke minst är det av vikt, att en lämplig avvägning säkerställes av anslagsfördelningen mellan lant- och kustbefästningarna. Den nuvarande ordningen för genomförande av nyanläggningar och förändringsarbeten på detta område medför icke garanti, att disponibla medel bliva använda på det för försvaret i dess helhet lämpligaste sättet eller att det fasta försvaret utvecklas så som vid en enhetlig och sakkunnig samt på lång sikt inställd behandling av befästningsfrågorna skulle befinnas önskvärt. En enhetlig ledning av samtliga befästningsarbeten måste därför anses vara ett framträdande önskemål. Behovet härav återspeglas delvis i den nuvarande anordningen med gemensam chef för fortifikationsdepartementets befästningsbyrå och marinförvaltningens fortifikationsavdelning, en nödfallsorganisation, vars lämplighet från många håll dock satts i fråga.

I fråga om försvarskommissionens förslag att bibehålla tygförvaltningen, intendenturförvaltningen och kameralförvaltningen uppdelade på de särskilda försvarsgrenarna har från de hörda myndigheterna ingen invändning försports.

I fråga örn kommissionens förslag örn anordnande av en för hela försvarsväsendet gemensam fastighetsförvaltning äro meningarna bland myndigheterna däremot rätt delade.

Arméförvaltningen har funnit det tveksamt örn fördelarna av fortifikationsstyrelsens inrättande vore sådana, att de kunde anses utgöra tillräckliga skäl för vidtagande av en så genomgripande organisationsändring som den föreslagna. När arméförvaltningen ansett sig för sin del böra godtaga förslaget av en centralt ordnad fastighetsförvaltning, hade främsta motivet härtill varit det, att därigenom skulle vinnas en enhetlig ledning av landets fasta försvar. — De skäl som arméförvaltningen anfört för sin tvekan att godtaga kommissionens förslag i denna del hava hänfört sig dels till värdet och betydelsen av ett sammanhållande såvitt möjligt av arméns högsta förvaltningsorgan i ett gemensamt ämbetsverk, dels till det förhållandet, att en fullständig centralisering på förevarande område ändock icke kunde åstadkommas, då ju

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

varv, fabriker m. m. måste undantagas från den gemensamma förvaltningen. — Inom arméförvaltningen har chefen för fortifikationsdepartementet varit av skiljaktig mening och ansett, att arméförvaltningen bort hava bestämt uttalat sin anslutning till det av försvarskommissionen framlagda förslaget rörande en för hela försvarsväsendet gemensam fortifikationsstyrelse. — Chefen för intendentsdepartementet har i denna fråga likaledes varit av skiljaktig mening och på anförda skäl ansett, att övervägande skäl talade för ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen av fastighetsförvaltningen på de särskilda försvarsgrenarna.

Chefen för generalstaben har beträffande fastighetsförvaltningens m. m. ordnande förklarat sig — örn ock med viss tvekan — finna den föreslagna organisationen med en direkt under Kungl. Majit lydande fortifikationsstyrelse vara godtagbar. Ett villkor för att denna organisationsform skulle motsvara de militära kraven vore emellertid, att förvaltningsföreskrifter och instruktioner erhölle en sådan utformning, att försvarsgrens- och truppförbandschefer tillförsäkrades tillräckligt inflytande även på detta förvaltningsområde.

Chefen för fortifikationen har — med vissa detalj erinringar -—- förklarat sig i princip intet hava att erinra mot organiserandet av en för hela försvarsväsendet gemensam fastighetsförvaltning på sätt försvarskommissionen föreslagit.

Generalintendenten har gentemot förslaget örn inrättande av en för hela försvarsväsendet gemensam fortifikationsstyrelse anfört följande:

Det må till en början erinras, att centraliseringen av byggnadsförvaltningen enligt kommissionens förslag ingalunda bleve fullständig, i det att från fastighetsförvaltningen skulle undantagas vapen- och ammunitionsfabriker, flygverkstäder, varv etc., vilka anstalter allt fortfarande skulle komma att underställas försvarsgrenarnas tekniska förvaltningsmyndigheter. Därtill . kommer att flygfälten med sina anläggningar näppeligen kunna undandragas flygförvaltningens direkta överinseende. Då alltså de byggnader vid marinen och flygvapnet, vilka enligt förslaget skulle komma att underställas fortifikationsstyrelsen, icke äro flera än att de utan svårighet böra kunna skötas såsom hittills under överinseende av marinens och flygvapnets centralmyndigheter, finnes ingen anledning att företaga en nydaning på byggnadsförvaltningens område av den storleksordning, som nu föreslagits, med fristående medelsförvaltning, revision o. s. v. Skapandet av ett dylikt nytt, helt fristående centralt ämbetsverk, med vilket behov av ständigt och intimt samarbete från skilda håll skulle föreligga, komme säkerligen att giva anledning till åtskilliga friktioner såväl högre som lägre myndigheter emellan. Detta förhållande har säkerligen också stått klart för kommissionens tre militära ledamöter att döma av det särskilda uttalande, som de funnit anledning göra.

Med anledning av det anförda anser jag, att byggnadsförvaltningen. bör ordnas försvarsgrensvis, varav följer att bland arméns centrala förvaltningsmyndigheter fortfarande skulle komma att finnas en byggnadsförvaltning. Då några väsentliga erinringar icke kunna göras mot principerna för den föreslagna regionala och lokala byggnadsförvaltningens ordnande, torde det icke möta några större svårigheter att vidtaga den härav påkallade förändringen i kommissionens förslag. —- Det bör i detta sammanhang framhållas, att ingen som helst ökning av arméchefens arbetsbörda föranledes av att byggnadsförvaltningen infogas i arméledningen. De byggnadsärenden, som arméchefen

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

kan komma att få taga befattning med bliva nämligen alldeles desamma vare sig byggnadsförvaltningen blir ett självständigt centralt ämbetsverk un er Kungl. Maid eller inordnas i arméledningen. Tvärtom torde i senare fallet den fördelen vinnas, att handläggningen av ovannämnda ärenden kan ske snabbare och under enklare former än i det förra.

Chefen för östra arméfördelningen har förklarat sig kunna tillstyrka förslaget till omläggning av fastighetsförvaltningen endast under förutsättning, att de militära myndigheternas inflytande på ärendenas behandling säkerställdes. Så vore icke fallet i kommissionens förslag. Det borde tagas under allvarlig omprövning, huruvida icke jämväl fastighetsförvaltningen borde inrymmas inom vederbörande försvarsgrensledningar.

Chefen för södra arméfördelningen har, med hänsyn till de principer rörande organisationen av förvaltningen i allmänhet, vilka legat till grund för försvarskommissionens förslag i här berörda hänseende, ansett framgå såsom en logisk följd fastighetsförvaltningens inordnande under ett for hela försvarsväsendet gemensamt ämbetsverk.

Inspektören för trängen har framhållit, att i fråga örn sättet för organisationen av försvarsväsendets fortifikationsstyrelse de av försvarskommissionen framlagda skälen icke vore övertygande. ^

Marinförvaltningen har betraktat ifrågavarande spörsmål ur två synpunkter nämligen dels ur »befästningsförvaltningens» och dels ur »kasernforvaltningens» synpunkt. Dr den förra synpunkten har marinförvaltningen uttalat, att det med hänsyn till nödvändigheten av ett intimt och ständigt pågående samarbete mellan taktisk, vapenteknisk och fortifikatonsk sakkunskap icke utan mycket allvarliga olägenheter läte sig göra att lösbryta handläggningen av de fortifikatoriska ärendena från den myndighet, som i övrigt handhac e befästningarna, nämligen marinförvaltningen, och förlägga dessa ärenden ti en utomstående myndighet. Försvarskommissionen syntes i sitt förslag lagga huvudvikten vid de konstruktiva synpunkterna och anse, att de strategiskttaktiska synpunkterna kunde säkerställas instruktionsvagen. Marmforvaltningen kunde icke gilla detta betraktelsesätt utan ansåge, att de sistnämnda synpunkterna vore de primära och avgörande. Ett tekniskt riktigt och rationellt utförande av befästningarna ansåge marinförvaltningen säkerställt därigenom, att hithörande ärenden handhades av officerare ur fortifikationen. Mot att chefen för fortifikationen utövade en teknisk granskningsverksamhet över kustfästningarnas fortifikatoriska rustningsplaner hade marmforvaltningen i princip intet att erinra. - Vad beträffar kasernförvaltningen ansåge marinförvaltningen, att ett genomförande av försvarskommissionens förslag skulle för marinens del medföra en skadlig splittring av förvaltningsärendena i stället för den enhetlighet, som nu rådde inom mannens bestående och beprövade organisation. — Marinförvaltningen avstyrkte sålunda inrättandet av den av försvarskommissionen föreslagna fortifikationsstyrelsen och foieslog i samband därmed, att förvaltningen av marinens befästningar, kaserner och byggnader m. m. fortfarande i allt väsentligt handlades såsom hittills med

vissa detaljförändringar. .......

Chefen för marinstaben har i sitt yttrande förklarat sig hava funnit skalen

54 Kungl. Majus proposition nr 225.

för fastighetsärendenas överflyttande till ett för försvarsväsendet gemensamt ämbetsverk rätt obegripliga. Avvägningen av anslagsfördelningen mellan lant- och kustbefästningar hade, till skillnad mot avvägningsfrågor i allmänhet, aldrig vållat några verkliga bekymmer, och den måste för övrigt avgöras efter militärpolitiska, strategiska och taktiska grunder och icke efter de tekniska och ekonomiska synpunkter, som det nya ämbetsverket skulle företräda. Försvarskommissionen hade, i stället för enhetlighet, åstadkommit en splittring i fastighetsförvaltningen, icke blott inom samma ort utan även inom en och samma anläggning. I stället för att för närvarande en befästnings angelägenheter vore samlade till ett ämbetsverk, bleve de enligt kommissionens förslag splittrade till två. Då chefen för marinstaben sålunda svårligen kunde uppleta några verkliga fördelar men däremot funne övernog av olägenheter med den av Försvarskommissionen föreslagna fortifikationsstyrelsen, avstyrktes bestämt inrättandet av densamma.

Chefen för kustartilleriet har funnit, att för marinens vidkommande inga fördelar stöde att vinna genom införande av en central fortifikationsstyrelse. Av stor olägenhet syntes vara, att vid planerandet och utförandet av befästningsanläggningar det intima och ständigt pågående samarbete mellan vapenteknisk och fortifikatorisk sakkunskap, som därvid erfordrades, icke längre skulle komma till utförande inom ett och samma ämbetsverk. Det vore ofrånkomligt, att en gemensam fortifikationsstyrelse komme att försvåra den kustartilleristiska sakkunskapens kontakt med fortifikatoriska frågor, vilken enligt tingens, egen ordning måste vara av stor betydelse. Slutsatsen måste bliva, att ett införande av en gemensam fortifikationsstyrelse i vad avsåge kustartilleriet endast medförde nackdelar. Förslaget ifråga avstyrktes fördenskull.

övriga marinmyndigheter, vilka yttrat sig i denna fråga, nämligen befälhafvande amiralen i Karlskrona och kommendanten i Vaxholms fästning, hava likaledes pa anförda skäl avstyrkt förslaget örn inrättande av en för försvarsväsendet gemensam fortifikationsstyrelse.

Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava i sitt gemensamma yttrande i denna del anfört följande:

För flygvapnets vidkommande skulle den föreslagna anordningen komma att medföra väsentliga olägenheter. En stor del av ärenden rörande nybygg- °C^L yärrdrings- samt reparationsarbeten ävensom det ordinarie under-

hållet framför allt i fråga örn flygfälten höra intimt samman med flygtjänsten och flygsäkerheten. De fordra å ena sidan specialkunskaper när det gäller exempelvis flygfält, hangarer, bensin- och belysningsanläggningar m. m., å andra sidan ett direkt samarbete mellan flygvapnets ledning och densamma underställda organ vid flygtruppförbanden. Behovet av denna speciella sak- °9h detta direkta samarbete gör sig i första hand och ofrånkomligen gällande vid utförandet av de betydande anläggningar och arbeten, som inrymmas i kommissionens förslag till engångskostnader för byggnader för flygvapnet. Kommissionens eget förslag, att byggnadsärenden rörande de centrala flygverkstäderna skola undantagas från den föreslagna centralmyndigheten och kostnaderna bestridas av flygvapnets vederbörliga anslag utgör ett beriktigande härav. Inskjutandet av ett organ i resp. arméfördelningsstaber som mellanhand mellan fortifikationsstyrelsen och truppförbanden

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

kommer dessutom för flygvapnets vidkommande att innebära en omgång i

ai CMerT olägenheterna inskränka sig icke endast härtill. Erforderligt samråd beträffande alla detaljer kommer att kräva mera tid och arbete, örn huggnä smyndigheten förlägges utanför vederbörlig försvarsgrens ledning. Ur rakenskapssynpunkt och med hänsyn till kassavården kommer det att medföra ■olägenheter, örn byggnadsförvaltningens räkenskaper avskiljas fran övriga räkenskaper och ingå till en annan förvaltning samt vfKleiborhg redo^rar skall svara inför olika myndigheter. Försvarsgrenens ledning får under sådana förhållanden icke den kontroll och den överblick över denna gren a förvaltningen, som är erforderlig. Byggnadsarenden i allmänhet hava ett intimt samband med övriga allmänna forvaltningsarenden. Den mditara hm valtningens uppgift är att på ett andamalsenligt satt betina den militära tjänsten. Man vinner icke detta ändamål genom att utbryta byggnadsarendena ur sin naturliga miljö och tillskapa en central myndighet med särskilda

tjänstevägar och lvdnadsförhållanden. , , .., ,

Den lättnad i arbetsbördan för de militära befalhavarna och den okade sakkunskap, som framhållas som den föreslagna organisationens fördelar aro icke avgörande för systemets ändamålsenlighet. Denna, sakkunskap ar dessutom för flygvapnets vidkommande såsom ovan framhållits av sa speciell natur att den skulle medföra krav på specialutbildad personal inom fortifikationsstyrelsen för handläggning av denna försvarsgrens ärenden

För att försvarsgrenens intressen skola kunna pa basta satt tillgodoses fordras att dess ledning skall i den ordning, sorn för övrig förvaltning ar föreslagen, kunna utöva ett direkt och snabbt inflytande aven pa byggnadsärenden. Då enligt förslaget något bestämt belopp icke avses^for underhall av byggnader m. m. för flygvapnet, utan beloppet endast ingar sorn en beräkningsgrund i det anslag, som för hela försvarsvasendet skulle stå till iortifikationsstyrelsens förfogande, lärer den s. k. önskemålslinjen, sorn ar en grundtanke i förslaget, näppeligen kunna giva erforderlig trygghet för torsvarsgrenschefens behöriga inflytande. Detta inflytande får icke mskrankas till att fastställa vissa önskemål utan måste möjliggöra ett direkt inflytande på handläggningen av ärendena och ett effektivt övervakande av beslutade åtgärders ändamålsenliga och snabba genomförande. ,

I anslutning till vad sålunda anförts kunna chefen for flygvapnet och flygstyrelsen icke biträda försvarskommissionens förslag i denna del utan avstyrka bestämt handläggning av flygvapnets byggnadsärenden på ett satt, varigenom desamma undandragas försvarsgrenschefens överinseende och kontroll Ifrågavarande ärenden böra i stället handläggas inom en for andamalet inrättad byrå i flygledningen.

Vad beträffar tygförvaltningen och intendenturf örvaltningen anser jag för min del ingen tvekan råda örn lämpligheten av att dessa förvaltningsgrenar omhänderhavas inom varje försvarsgren för sig. Verksamheten inom dessa förvaltningsgrenar är alltför nära anknuten till försvarsgrenarnas egen militära verksamhet i krig och fred för att ett utbrytande av förvaltningsarbetet inom de nämnda områdena skulle kunna ske utan avsevärda olägenheter.

Något annorlunda ligger saken till beträffande kameralförvaltningen. Såsom försvarskommissionen påpekat är den verksamhet inom kameralförvaltningens område, som hänför sig till avlöningar, traktamentsoch flyttningsersättningar m. m., av en betydande ekonomisk omfattning och

Departements• chefen.

56 Kungl. Majus proposition nr 225.

från annan verksamhet relativt fristående samt dessutom av i stort sett likartad natur inom samtliga försvarsgrenar. Detta kan alltså sägas tala för en centralisering. Den ifrågavarande verksamheten regleras emellertid genom särskilda författningar och reglementen, gällande för hela försvarsväsendet, vadan enhetligheten i ärendenas behandling är säkerställd även oavsett en centralisering. Det torde snarast kunna vara till fördel för de generella bestämmelsernas ändamålsenliga tillämpning, att de speciella förhållandena inom de olika försvarsgrenarna därvid kunna beaktas. Att önskemålet örn de nämnda ärendenas enhetliga behandling icke kan åberopas som stöd för ett sammanförande av kameralförvaltningen till ett gemensamt organ, synes mig därför stå klart. Ej heller lärer det kunna åberopas några bärande skäl för att kassa-, räkenskaps- och redovisningsväsendet skulle komma att på ett rationellare sätt handhavas, därest denna verksamhet sammanfördes till ett for försvarsväsendet gemensamt organ. Tvärtom måste, på sätt försvarskommissionen påpekat, det intima sambandet mellan å ena sidan den s. k. tekniska revisionen, vilken enligt sin natur alltid måste ske inom försvarsgrenarna, och den kamerala revisionen anses tala emot den sistnämndas utbrytande ur försvarsgrenarna. I likhet med vad såväl 1926 års beredning som försvarskommissionen funnit anser sålunda även jag, att den kamerala förvaltmngsverksamheten bör utövas inom var och en av de tre försvarsgrenarna för sig.

Det i fråga örn fastighetsförvaltningen av försvarskommissionen framlagda förslaget örn en centralisering till ett för hela försvarsväsendet gemensamt organ, »försvarsväsendets fortifikationsstyrelse», är onekligen i många avseenden tilltalande. Den tekniska verksamheten i avseende å själva byggandet och underhållandet av en fastighet är uppenbarligen likartad, vare sig fastigheten utnyttjas av den ena eller den andra försvarsgrenen. En annan sak är, att konstruktionen givetvis är mer eller mindre beroende av det ändamål, för vilket fastigheten är avsedd, och att de ledande militära organen inom vederbörande försvarsgren härvidlag alltid måste äga ett avgörande inflytande. Att under sådana förhållanden det skulle innebära en viss fördel, att den rent tekniska byggnads- och underhållsverksamheten kunde samlas inom ett enda statligt organ, synes mig stå klart; den samlade sakkunskapen skulle då på ett likartat sätt komma alla tre försvarsgrenarna tillgodo. Särskilt synes mig detta kunna vara till fördel för de två mindre försvarsgrenarna, marinen och flygvapnet, där av naturliga skäl samma erfarenhet på detta område icke kan föreligga som inom armén med dess utomordentligt omfattande fastighetsväsende.

Emellertid hava, såsom av de förut omförmälda yttrandena framgår, från fiel a av de hörda myndigheterna allvarliga betänkligheter yppats gentemot den föreslagna centraliseringen av fastighetsförvaltningen. Erinringarna hava i huvudsak hänfört sig till konsekvenserna i militärt hänseende av att tillskapa ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk för handhavande av försvarsväsendets fastighetsverksamhet. Det har sålunda befarats, att de rent militära önskemålen i fråga örn byggnadernas anordnande skulle med

57 Kungl. Majus proposition nr 225.

större svårighet kunna göra sig gällande gentemot ett dylikt fristående ämbetsverk än vid ett bibehållande av fastighetsväsendet knutet till den egna försvarsgrenen. Man har också emot den föreslagna anordningen anfört, att det ständiga och intima samarbete, varav behov skulle uppstå mellan de militära myndigheterna och det fristående ämbetsverket, säkerligen komme att störas av åtskilliga friktioner. Särskilt från flygvapnets sida har med stor skärpa framhållits, att anordnandet och vården av de för detta vapen speciella byggnaderna, flygfälten m. m. krävde ett så verksamt och beständigt övervakande ur rent militära synpunkter, att även den centrala fastighetsförvaltningen måste ingå bland flygvapnets egna förvaltningsorgan. Slutligen har från marint håll påpekats, att ett avskiljande av de befästningsärenden, som vore av fortifikatorisk art, från de strategiska och vapentekniska fästningsärendena medförde allvarliga olägenheter.

Från de invändningar, som sålunda rests från ett flertal av de över förslaget hörda myndigheterna, kan man enligt min mening icke bortse, även örn de anförda farhågorna i vissa hänseenden må betecknas som överdrivna. Jag utgår nämligen ifrån att vid anordnandet av en för hela försvarsväsendet gemensam central fastighetsförvaltning det icke skulle möta några oövervinneliga svårigheter att på ett lämpligt sätt säkerställa, att de militärt ledande organen erhölle sådant inflytande över denna verksamhet, att alla militära synpunkter på byggnaders konstruktion m. m. kunde på ett tillbörligt sätt göra sig gällande. Å andra sidan förhåller det sig säkerligen så, att en dylik ordning mången gång skulle ställa sig onödigt tyngande. Härtill kommer, vad angår flygvapnet, att frågan örn flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet så intimt sammanhänger med själva flygtjänstens bedrivande, att ledandet av den sistnämnda underlättas, därest fastighetsförvaltningens ledning är förlagd till den egna försvarsgrenen. Då en sådan genomgripande förändring som fastighetsförvaltningens utbrytande ur försvarsgrenarnas förvaltningsområde — en förändring som innebure ett avsteg från den i övrigt hävdade principen, att förvaltningsverksamheten bör handhavas försvarsgrensvis — icke bör vidtagas utan att därför kunna åberopas så påtagliga fördelar, att de framförda invändningarnas bärkraft väsentligen försvagas, har jag med hänsyn till nyssnämnda omständigheter funnit mig icke kunna tillstyrka ett genomförande av den centralisering på fastighetsförvaltningens område som av försvarskommissionen föreslagits. Härtill bidrager ock, att icke heller enligt försvarskommissionens förslag den centrala fastighetsförvaltningen skulle bli i fullständig mening gemensam, ity att varv, verkstäder m. m. skulle ställas utanför densamma. Detta skulle särskilt för marinens vidkommande snarare innebära en splittring i förhållande till vad som nu råder i stället för ett samordnande. Jag föreslår fördenskull, att fastighetsförvaltningen liksom hittills och i likhet med andra förvaltningsgrenar skall ombesörjas försvarsgrensvis. Detta hindrar naturligen icke, att, såsom också nu i viss mån sker, ett samarbete äger rum mellan de tre försvarsgrenarna på så sätt, att vissa till fastighetsförvaltningen hänförliga befattningar vid marinen och flygvapnet besättas från arméns fortifikationspersonal, där onekligen den största sakkunskapen på området finnes samlad.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Arv det anförda framgår, att enligt min mening all förvaltningsverksamhet, i den mening som här avses, bör äga rum försvarsgrensvis. Inom de tre försvarsgrenarna måste således finnas särskilda organ för omhänderhavande av denna verksamhet. Förvaltningsorganisationen behöver emellertid naturligen icke vara likformig inom de tre försvarsgrenarna. Tvärtom måste särdragen hos de olika försvarsgrenarna, deras olika inbördes storlek m. m. få sätta sin prägel på förvaltningsorganisationen. Innan jag närmare ingår härpå, vill jag emellertid till behandling upptaga den principiella frågan örn förhållandet mellan förvaltningsorganen och de ledande militära myndigheterna inom de olika försvarsgrenarna.

Principerna för förvaltningsverksainlietens utövande.

Frågan örn förvaltningsorganens ställning inom försvarsorganisationen och därvid särskilt örn det inbördes förhållandet mellan de rent militära myndigheterna (kommandomyndigheterna), å ena sidan, samt förvaltningsorganen, å den andra, tillhör de spörsmål, som under senare år legat mest i förgrunden vid de djupgående undersökningar och utredningar rörande ordnandet av försvarets ledning, som upprepade gånger företagits. Denna fråga torde också få anses vara ett av de allra viktigaste organisatoriska spörsmål, som inom försvarsväsendet stå på dagordningen. Frågans tidigare behandling utvisar även, att den tillhör de mera svårlösta.

Den nuvarande förvaltningsverksamheten i högsta instans karakteriseras ju därav, att de regeringsärenden, som äro av förvaltningskaraktär, kanslimålen, beredas till föredragning inför Konungen å försvarsdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, under det att kommandomålen beredas å kommandoexpeditionerna. överensstämmelsen och enhetligheten mellan kommandomål och kanslimål betryggas dels därigenom, att försvarsministern föredrager samtliga ärenden inför Konungen, dels genom samarbete vid ärendenas beredning mellan kansliet och kommandoexpeditionerna.

En motsvarande uppdelning på förvaltnings- och kommandoärenden äger även rum i näst högsta instans, i det att förvaltningsärendenas handläggning och den förberedande behandlingen av kansliärendena i regel äger rum hos de centrala förvaltningsmyndigheterna, armé- och marinförvaltningarna samt flygstyrelsen, medan kommandoärendena förberedas av de militära cheferna (kommandomyndigheterna). Emellertid finnes icke, frånsett inom flygvapnet, samma ordnade samarbete mellan förvaltnings- och kommandomyndigheterna i denna instans som enligt vad nyss sagts äger rum vid ärendenas beredning i högsta instans. Vid flygvapnet åter är sammanknytningen mellan förvaltnings- och kommandoverksamheten organisatoriskt och faktiskt stark, beroende på den förut omnämnda anordningen, att chefen för flygvapnet tillika är chef för den direkt under Kungl. Majit lydande förvaltningsmyndigheten, flygstyrelsen.

Det är framför allt den nyss berörda bristen på ordnat samarbete mellan förvaltnings- och kommandomyndigheterna inom armén och marinen som man sökt råda bot för i de olika utredningar och förslag rörande försvars-

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

väsendets högsta ledning, som på senare år sett dagen. Jag skall här tillåta mig att i korthet beröra de principiella huvudpunkterna i de särskilda förslagen.

Den förut omnämnda 1926 års beredning fann sig böra för armén och marinen förorda en organisation, som i viss mån motsvarade den flygvapnet erhållit, allt med de jämkningar, som betingades av de olika försvarsgrenarnas omfattning, ställning och verksamhet. I överensstämmelse härmed förordade beredningen, såsom tidigare i annat sammanhang omnämnts, att för vardera av dessa försvarsgrenar skulle förordnas en direkt under Konungen lydande chef med ständig befälsrätt över till resp. försvarsgren hörande truppförband, sjöstyrkor etc. Denne försvarsgrenschef skulle erhålla erforderlig befogenhet även i fråga örn förvaltningen. I anslutning härtill föreslog beredningen, att försvarsväsendets ledning och förvaltning inom försvarsgrenarna i fred skulle utövas av arméstyrelsen under chefen för armén, marinstyrelsen under chefen för marinen och f 1 y g s t yreisen under chefen för flygvapnet.

Arméstyrelsen skulle enligt beredningens förslag bildas i stort sett av generalstabens huvudstation, till vilken vissa detaljer av lantförsvarets ' kommandoexpedition skulle överflyttas, samt arméförvaltningens olika departement och sjukvårdsstyrelse. Härigenom komme styrelsen att innesluta erforderliga organ för behandling av såväl kommando- som förvaltningsärenden. Arméstyrelsen borde i militärt, tekniskt och ekonomiskt avseende under Kungl. Majit utöva högsta uppsikten över och ledningen av försvarsverket till lands. Arméchefens organ för den rent militära ledningen bleve den i arméstyrelsen ingående generalstaben; hans organ för den tekniska och ekonomiska ledningen bleve arméförvaltningens olika departement. — Med hänsyn till det omfattande arbete, som komme att åvila chefen för armén på grund av den rent militära ledningen av armén, ansåge beredningen det emellertid vara nödvändigt, att hans verksamhet med avseende å förvaltningen begränsades till vad som kunde anses oundgängligen erforderligt. I överensstämmelse därmed borde hans allmänna verksamhet inom den egentliga förvaltningen i huvudsak begränsas till viktigare frågor rörande krigsorganisationen, försvarsförberedelserna och armébudgeten samt vad därmed närmast sammanhängde. I övrigt borde hans befattning med förvaltningen inskränkas till att följa och övervaka de olika departementens arbeten. Den del av arméförvaltningens verksamhet, som berörde revision, bokföring och kassaväsende, borde helt och hållet undandragas hans verksamhet.

Marinstyrelsen skulle enligt beredningens förslag under Kungl. Majit utöva ledningen av rikets sjöförsvar. På anförda skäl borde emellertid hos marinstyrelsen hårdare än som avsetts beträffande arméstyrelsen de för den militära ledningen avsedda organen sammanknytas med det centrala förvaltningsorganet. I jämförelse med marinens nuvarande centrala ledning skulle marinstyrelsen komma att övertaga de verksamhetsområden, som nu tillkomma marinförvaltningen, chefen för marinstaben, chefen för kustartilleriet, marinöverdirektören, marinöverintendenten, marinöverläkaron, in-

60 Kungl. Majus proposition nr 225.

spektören för undervattensbåtvapnet och marinundervisningskommissionen. Marinstyrelsen skulle organiseras på ett stort antal avdelningar, sammanförda till tre s. k. sektioner. Av dessa motsvarade den första sektionen en del av den nuvarande marinstaben, den andra den nuvarande marinförvaltningen utom fortifikationsavdelningen samt marinstabens mobiliserings-, organisations- och kommunikationsavdelningar m. m. och den tredje kustartilleriets ledning jämte marinförvaltningens fortifikationsavdelning. Vid sidan av de tre sektionerna skulle finnas en särskild kommandoavdelning för marinens »kommandoärenden».

Flygstyrelsen skulle enligt 1926 års berednings förslag under Konungen utöva ledningen av flygvapnet i såväl militärt som tekniskt-ekonomiskt hänseende. Den skulle bestå av en centralbyrå, omfattande ungefärligen den nuvarande stabschefens verksamhetsområde, en militärbyrå, en teknisk byrå och en intendenturbyrå, de tre sistnämnda med i stort sett motsvarande verksamhetsområden som den nuvarande flygstyrelsens byråer med samma namn.

Efter det olika militära myndigheter avgivit yttranden över beredningens förslag, därvid i allmänhet förslaget örn inrättande av försvarsgrenschefer tillstyrktes, medan förslaget örn förvaltningsorganens infogande tillsammans med kommandomyndigheterna i särskilda styrelser från ett flertal håll avstyrktes, upptogs år 1928 frågan örn fortsatt beredning av förevarande spörsmål. Detta resulterade i att de förut omnämnda 1928 års sakkunniga tillsattes. I direktiven för dessas verksamhet uttalades, att det borde undersökas, huruvida icke åsyftade omläggningar och förenklingar med avseende å arméns och marinens centrala förvaltningsmyndigheter skulle kunna åstadkommas utan en så genomgripande ombildning av den nuvarande, historiskt framvuxna organisationen, som 1926 års beredning föreslagit.

I sitt den 6 oktober 1928 avgivna betänkande sökte 1928 års sakkunniga, med beaktande av de för deras arbete utfärdade direktiven, giva den avsedda reformen av försvarsväsendets ledning en mindre vittgående omfattning än det av beredningen avgivna förslaget innebar. Inom de båda större försvarsgrenarna, armén och marinen, föreslogo de sakkunniga tillsättandet av en kommenderande general, resp. kommenderande amiral. Vid sidan av dessa och sålunda direkt underställda Konungen skulle alltjämt bestå, inom lantförsvaret chefen för generalstaben och arméförvaltningen, samt inom marinen chefen för marinstaben och marinförvaltningen. Enhetligheten i ledningen ansågs tillräckligt tryggad genom tillämpande av principen örn samråd och samverkan mellan de för vardera försvarsgrenen föreslagna tre sidoordnade myndigheterna. I förslagets utformning kom denna princip till klarare uttryck beträffande marinen än i fråga örn armén.

I fråga om armén skulle kommenderande generalen, såsom tidigare omnämnts, i fred utöva högsta befälet över lantförsvarets myndigheter, staber, truppförband, skolor m. m. med undantag för generalstaben, inskrivningsmyndigheterna och arméförvaltningen. Han skulle av chefen för generalstaben erhålla del av de synpunkter, som enligt dennes uppfattning borde

61 Kungl. Majus proposition nr 225.

beaktas vid arméns utbildning, övningar, försök o. dyl., samt av resultatet av generalstabens taktiska studiearbete. I dessa hänseenden gjorda framställningar borde kommenderande generalen, i den mån det vore honom möjligt, efterkomma. — I spetsen för arméförvaltningen skulle ställas en chef med uppgift, bland annat, att sammanhålla dess departement, utöva den allmänna uppsikten över göromålens gång, vara ordförande i plenum, leda arbetet vid den förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten samt vara ansvarig för den militäradministrativa försvarsförberedelsen. Chefen för generalstaben skulle äga rätt att i vissa frågor — huvudsakligen berörande krigsberedskapen — lämna arméförvaltningen erforderliga anvisningar. I fråga örn budgetbehandlingen skulle såväl kommenderande generalen som chefen för generalstaben beredas visst inflytande.

Yad beträffar marinen skulle enligt 1928 års sakkunnigas förslag kommenderande amiralen i fred närmast under Konungen utöva högsta befälet över marinens sjöstyrkor, fartyg, stationer och depåer, kustfästningar, skolor och anstalter m. m. med undantag av sjöförsvarets kommandoexpedition, marinstaben och marinförvaltningen. Samrådsprincipen blev, som nyss antytts, enligt de sakkunnigas förslag på ett mera framträdande sätt hävdad i fråga örn marinens tre högsta myndigheter än fallet var vid armén. Sålunda skulle kommenderande amiralen, chefen för marinstaben och chefen för marinförvaltningen enligt förslaget tillsammans bilda »amiralitetet», vari jämväl chefen för kustartilleriet skulle ingå vid behandling av ärenden rörande kustartilleriet och kustfästningarna, över vilka nämnde chef borde erhålla inspektionsrätt. I vissa fall skulle också chefen för fortifikationen deltaga i amiralitetets förhandlingar. Inom amiralitetet skulle vissa närmare angivna slag av ärenden bliva föremål för ständigt återkommande samråd.

I den förut omnämnda propositionen nr 175 till 1929 års riksdag angående omorganisation av försvarets högsta ledning och förvaltning m. m. upptogs spörsmålet örn förvaltningsmyndigheternas förhållande till kommandomyndigheterna till ingående behandling. Det förslag, som där framlades, kan betecknas som en medelväg mellan 1926 års berednings och 1928 års sakkunnigas förslag. Föredragande departementschefen anförde i statsrådet vid propositionens framläggande, att den föreliggande bristen på koncentration inom försvarsgrenarna särskilt i fråga örn kommandomålens förberedande vore mera framträdande vid armén än vid marinen. Den vid armén rådande ordningen, enligt vilken dessa ärendens förberedande behandling ankomme på ett flertal myndigheter med ofta rätt skiljaktig uppfattning, innebure avsevärda olägenheter. Vid marinen åter hade marinstaben i praktiken mer och mer kommit att utöva en central ledning av större organisationsfrågor, oaktat de militära myndigheterna icke vore underställda chefen for marinstaben. Behovet av en samlad ledning hade sålunda vid marinen redan framtvingat vissa anordningar, vilka emellertid lämpligen borde givas fastare former. Vad som sålunda anförts rörande behovet av ökad sammanhållning vid den förberedande handläggningen av kommandomålen gällde i lika hog grad de egentliga krigsförberedelseärendena. — Departementschefen framhöll vidare,

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

att beträffande sättet för undanröjande av de omtalade bristerna i försvarets ledning vitt skilda åsikter gjorts gällande. Medan 1926 års beredning och 1928 års sakkunniga kunde sägas representera ytterlighetsståndpunkterna, hade de över förslagen hörda militära myndigheterna i sina ändringsförslag i allmänhet gått en medelväg. Departementschefen ansåge, att man borde söka komma tillrätta med det föreliggande problemet utan att, åtminstone till en början, vidtaga alltför vittgående förändringar i det bestående. Emellertid syntes den princip, på vilken enligt 1928 års sakkunnigas förslag hävdandet av enhetlighetskravet skulle vara fotat, nämligen samråd och samverkan mellan de tre cheferna inom armén, resp. marinen, icke vara i tillräcklig grad betryggande för detta kravs förverkligande i praktiken. Den av de sakkunniga tilltänkta kommenderande generalens, resp. kommenderande amiralens befogenheter i fred syntes vidare vara allt för kringskurna. I princip delade departementschefen 1926 ars berednings uppfattning örn nödvändigheten av att redan i näst högsta instans åstadkomma en effektiv sammanhållning i ledningen av de särskilda försvarsgrenarna. I spetsen för varje försvarsgren borde därför stå en chef med ständig befälsrätt över till densamma hörande personal, truppförband, staber, inspektörer, fästningar, sjöstyrkor m. m. samt med uppgift att utöva den direkta ledningen av krigsförberedelsearbetet. Denne chef borde också vara tillförsäkrad erforderligt inflytande å vederbörligt förvaltningsorgans verksamhet. Som benämningar å dessa chefer förordade departementschefen »chefen för hären», resp. »chefen för marinen». I vissa avseenden förordades emellertid avvikelser från beredningens förslag. Förutom att, enligt departementschefens uppfattning, det av beredningen föreslagna styrelsebegreppet ur många synpunkter gåve anledning till erinringar, kunde det ifrågasättas, huruvida det överhuvud taget vore lämpligt och önskvärt att tillägga cheferna för hären och marinen så vidsträckta befogenheter med avseende å förvaltningen som beredningen föreslagit. Vid bedömandet av förevarande spörsmål hade man att taga hänsyn till ett flertal faktorer. En av de viktigaste vore ansvarsfrågan. Befogenheter och ansvar vore visserligen enligt beredningens förslag förenade på ett sätt, som icke syntes lämna rum för någon tvekan var ansvaret borde utkrävas. Fördelen därav vore dock övervägande teoretisk, då ifrågavarande chefer med största sannolikhet icke skulle i praktiken förmå uppbära den synnerligen tunga arbetsbörda, som instruktionsenligt komme att påvila dem. Därjämte vore att märka, att försvarsgrenschefen, för att han verkligen skulle kunna fullgöra de honom i egenskap av förvaltningschef åliggande uppgifterna och icke bliva förvaltningschef endast till namnet, måste besitta ingående sakkunskap inom den militära förvaltningens viktigare grenar. Man torde emellertid knappast kunna räkna med möjligheten att hos en och samma person finna förenade de vitt skilda kvalifikationer, som skulle göra honom ägnad att bekläda befattningen såsom försvarsgrenens såväl högste militära chef som högste förvaltningschef. Härtill komme ytterligare en omständighet, som vore förtjänt av beaktande, nämligen att det vore angeläget att icke i högre grad än som vore oundgängligen nödvändigt betaga de egentliga centrala förvaltningsorganen

63 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

deras självständighet, enär ett kringskärande av deras befogenheter lätt kunde leda till att intresset, initiativet och själv verksamheten minskades samt känslan av eget ansvar försvagades.

I anslutning härtill yttrade departementschefen vidare:

I betraktande av nu angivna förhållanden har det synts mig böra tagas i övervägande, örn det låter sig göra att i någon annan fullt betryggande form tillförsäkra den militära ledningen det inflytande å förvaltningsorganens verksamhet, som är nödvändigt, för att denna ledning skall kunna i första hand ansvara för vederbörlig försvarsgrens krigsduglighet. Jag har därvid kommit till den uppfattningen, att det sätt, varpå enligt 1928 års sakkunnigas förslag chefen för generalstaben skulle äga att utöva ett dylikt inflytande, nämligen genom att meddela erforderliga direktiv, torde vara en framkomlig väg, när det gäller att reglera förhållandet mellan cheferna för var och en av de båda större försvarsgrenarna och vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Även arméförvaltningen samt chefen för marinstaben hava för sin del förordat en dylik lösning av frågan.

Till förekommande av konflikter, och då det givetvis är av vikt, att den ifrågavarande befogenheten icke leder till ingripanden i själva förvaltningen och hushållningen eller överhuvud taget till ingripanden på sådana områden av förvaltningsorganens verksamhet, som ej äro av större direkt betydelse för arméns, resp. marinens krigsduglighet och försvarsberedskap, bör direktivrätten avgränsas genom klara och tydliga instruktionsbestämmelser.

Man måste förutsätta, att meddelandet av direktiv i regel skall föregås av en ingående beredning av den fråga det gäller. Denna beredning kan taga olika former, beroende på ärendets beskaffenhet och var det upprinner. I åtskilliga fall torde direktiven kunna givas i den enkla formen, att försvarsgrenschefen gillar eller fastställer ett inom det centrala förvaltningsorganet utarbetat förslag.

För givna direktiv står chefen för hären eller marinen tjänsteansvaret. Men meddelandet av direktiv får givetvis icke anses befria förvaltningsorganen från ansvaret för materielens behöriga omvårdnad och utveckling m. m. samt för förvaltningen och hushållningen i övrigt. På grund därav måste dessa organ hava rätt och skyldighet att anmäla, örn direktiven icke kunna följas på grund av bristande medelstillgång eller av annan orsak. Uppstår meningsskiljaktighet mellan chefen för försvarsgrenen och vederbörande förvaltning med anledning av direktiv, som i viss fråga meddelats av den förstnämnde, bör frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

För övervakande av att givna direktiv följas finnas åtskilliga möjligheter. Försvarsgrenschefen kan sålunda infordra upplysningar, protokoll, ritningar m. m och torde vid inspektioner av truppförband och anstalter, stationer och varv samt sjöstyrkor och fästningar m. m. kunna utröna, i vad mån givna direktiv verkligen följts.

Yad angår sådana framställningar, som av förvaltningsmyndigheterna ingivas till Kungl. Majit, böra dessa, när det gäller mera betydelsefulla frågor av hithörande slag, passera försvarsgrenschefen, som därvid har tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet eller vidtaga annan av omständigheterna betingad åtgärd.

Vad armén beträffar förutsattes sålunda i 1929 års proposition, att arméförvaltningen skulle bibehålla sin självständiga ställning, allenast med den inskränkning, som följde av att chefen för hären skulle beredas tillfälle att

64 Kungl. Majus proposition nr 225.

i frågor, som vore av avgörande betydelse för hans egen ämbetsbefattning, genom meddelande av direktiv utöva inflytande över arméförvaltningens ämbetsutövning.

Inom marinen skulle marinförvaltningen bibehållas såsom ett självständigt ämbetsverk, vilket alltjämt borde under Kungl. Maj:t utöva den centrala ledningen av rikets självförsvar i tekniskt och ekonomiskt avseende, dock med skyldighet att därvid, i den mån tillgången på medel och förhållandena i övrigt det medgåve, ställa sig till efterrättelse de direktiv, som chefen för marinen jämlikt för honom utfärdad instruktion meddelade. Den form för handläggningen av vissa till såväl den militära som den tekniskt ekonomiska ledningen hörande ärenden, som infördes i och med att nämnda befogenhet tillädes chefen för marinen, komme att delvis ersätta eller komplettera det samråd, som enligt för marinförvaltningen utfärdad instruktion nu skulle äga rum i vissa viktiga frågor mellan sagda ämbetsverk å ena sidan samt chefen för marinstaben resp. chefen för kustartilleriet å den andra.

I fråga örn flygvapnets ledningsorganisation ansåge departementschefen icke några mera principiella förändringar böra vidtagas i den så nyligen som år 1925 beslutade organisationen av flygvapnets centrala ledning och förvaltning.

Vid propositionens behandling av 1929 års riksdag blevo de framlagda förslagen till omorganisation av försvarets högsta ledning och förvaltning icke av riksdagen bifallna. Som skäl härför åberopades, bland annat, att den obestämda och oklara ställning, som chefen för hären och chefen för marinen enligt propositionen skulle erhålla i förhållande till resp. arméförvaltningen och marinförvaltningen, syntes rentav vara ägnad att skapa dualism snarare än enhetlighet. Även på åtskilliga andra punkter hade riksdagen ansett förslaget lida av motsägelser och oklarhet.

Frågan örn en omorganisation av försvarets högsta ledning och förvaltning togs åter upp vid framläggandet av 1930 års statsverksproposition. Föredragande departementschefen anförde därvid, att den förnyade granskning av denna fråga, som verkställts, väsentligen haft till syfte att söka avlägsna den oklarhet beträffande chefens för hären och chefens för marinen ställning till arméförvaltningen resp. marinförvaltningen, som riksdagen funnit vidlåda föregående års förslag i ämnet. Detta mål hade ansetts i främsta rummet böra vinnas genom framläggande av utkast till instruktioner för resp. överstyrelseorgan vid armén och marinen. Därvid hade icke ansetts erforderligt att inga på förvaltningarnas åligganden och befogenhet i vidare mån än som betingats av ändamålet med dessa utkast, nämligen att klargöra förhållandet mellan vederbörande försvarsgrenschef och förvaltningen. I instruktionsutkasten stadgades, bland annat, att chefen för hären skulle äga befogenhet att utfärda föreskrifter för utarbetandet av allmänna planer rörande härens förseende vid mobilisering med vapen, materiel, livsmedel m. m. samt att meddela direktiv i fråga örn utrustning, materielanskaffning, medelsbehov för härens utbildning och övningar samt förändringar beträffande lantförsvarets

65 Kungl. Majda proposition nr 225.

personalstäter. Innan direktiv meddelades, skulle samråd äga rum med arméförvaltningen. Arméförvaltningen å sin sida skulle vara pliktig att efterkomma dessa föreskrifter och direktiv så långt tillgängliga medel det medgåve och åtgärden vore förenlig med gällande författningar och av Konungen givna beslut. Dessutom skulle arméförvaltningen genom chefen för hären ingiva framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov för nästföljande budgetår, förslag till stater för nästföljande budgetår, i vad dessa avsåge anslagen till utbildning och övningar samt med krigsberedskapen sammanhängande materielanskaffningar, ävensom förslag och framställningar i övriga frågor, i vilka chefen för hären ägde meddela arméförvaltningen direktiv. Motsvarande bestämmelser föreslogos med avseende på chefen för marinen och marinförvaltningen.

Vid behandlingen av förevarande fråga hos 1930 års riksdag föranledde det framlagda förslaget icke till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen erinrade därom, att riksdagen tidigare samma år hos Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en allsidig utredning av vårt lands försvarsfråga i enlighet med vissa angivna riktlinjer. Med den ståndpunkt riksdagen sålunda intagit syntes anledning icke föreligga att närmare ingå på spörsmålet örn vissa organisatoriska förändringar inom försvarsväsendet. Detta spörsmål måste nämligen i alla mera betydelsefulla delar vara beroende av de resultat, som av utredningen kunde föranledas. Riksdagen hade därför icke ansett det framlagda förslaget nu böra bliva föremål för dess prövning.

Efter framläggandet av den nyssnämnda 1930 års proposition har frågan örn försvarsförvaltningens ordnande icke varit underställd riksdagens piöv ning.

I detta sammanhang ber jag få erinra därom, att cheferna för generalstaben och marinstaben, såsom jag förut omnämnt, under åren 1932 och 1933 avgivit vissa förslag till organisation av arméns resp. marinens högsta militära ledning. Därvid upptogs även spörsmålet örn de ledande militära organens förhållande till förvaltningsmyndigheterna till behandling.

Chefen för generalstaben avgav förslag i ämnet dels den 12 december 1932 och dels den 25 augusti 1933. Chefens för marinstaben motsvarande förslag avgåvos den 9 januari och den 31 augusti 1933. Förslagen hava icke föranlett till någon Kungl. Majits åtgärd. Emellertid anser jag mig böra i korta drag erinra örn innehållet i de två förslagen av augusti 1933, särskilt i vad desamma avsågo förhållandet mellan de militära myndigheterna och förvaltningsmyndigheterna.

Chefen för generalstaben förordade i sitt ifrågavarande förslag inrättandet av en befattning som chef för armén. Denne skulle, i vad har ar av intresse, medverka vid uppgörandet av de framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov, vilka årligen av arméförvaltningen avgivas till Kungl. Majit för att läggas till grund för nästföljande års statsverksproposition. En logisk följd av att chefen för armén erhölle inflytande på budgetberäkningarna

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225. 217 so o

till Kungl. Majds proposition nr 225.

syntes vara, att han även ålades medverka vid uppgörandet av förslag till vissa stater m. m. för beviljade medels disponerande. Denna senare medverkan syntes emellertid endast böra omfatta de stater m. m., som avsåge utbildning, utrustning och krigsberedskap. I fråga örn krigsförberedelsearbetet borde ett intimt samarbete äga rum i frågor rörande arméns utbildning, utrustning och krigsberedskap, varjämte chefen för armén borde äga ett avgörande inflytande på arméförvaltningens planläggning av underhållstjänsten i krig. I överensstämmelse därmed föreslogs, enligt ett bifogat förslag till instruktion, att chefen för armén skulle hava skyldighet och befogenhet att lämna arméförvaltningens departement och sjhkvårdsstyrelse erforderliga militära meddelanden och anvisningar, ej mindre sådana, varom departementen (styrelsen) för fullgörande av sina åligganden gjorde framställning, än även sådana, vilka chefen för armén för sin del funne nödvändiga med hänsyn till främjandet av arméns utbildning, utrustning och krigsberedskap. Till de militära meddelanden och anvisningar, som chefen för armén lämnade, skulle arméförvaltningen taga behörig hänsyn. Chefen för armén borde vidare äga befogenhet att, sedan arméförvaltningens vederbörliga departement (sjukvårdsstyrelse) blivit hörda, till dem utfärda erforderliga föreskrifter angående planläggningen av underhållstjänsten i krig. Departementen (sjukvårdsstyrelsen) borde vara skyldiga att efterkomma de sålunda av chefen för armén meddelade föreskrifterna. För att möjliggöra det samråd och samarbete, som sålunda föreslagits, borde vidare chefen för armén äga att från departementen (styrelsen) inhämta de tekniska och ekonomiska uppgifter samt yttranden, som han prövade erforderliga, samt att taga del av de handlingar, som grundade sig på eller stöde i samband med förenämnda militära meddelanden och anvisningar eller föreskrifter. Arméföivaltningen a sin sida borde äga befogenhet att från chefen för armén inhämta de militära uppgifter och yttranden, som för fullgörandet av ämbetsverkets åligganden erfordrades. Slutligen borde för chefen för armén stadgas skyldighet att, innan han på grund av underlydande myndigheters framställningar eller eljest vidtoge åtgärder, vilkas verkställande föranledde statsutgifter, men för vilka medel icke vore anvisade genom stater eller andra föreskrifter, utverka beslut i ekonomiskt avseende av Kungl. Majit eller av arméförvaltningens departement (sjukvårdsstyrelse) i fråga örn anslag, varöver nämnda myndigheter disponerade. Genom de sålunda angivna bestämmelserna för samarbetet mellan chefen för armén och arméförvaltningen syntes, anförde chefen för generalstaben, klarhet och reda kunna åstadkommas mellan dessa myndigheters inbördes befogenheter och skyldigheter.

Chefen för marinstaben förordade i sitt förslag inrättande av en befattning som chef för marinen. Med hänsyn till sambandet mellan det operativa krigsförberedelsearbetet och förvaltningverksamheten borde helt naturligt chefen för marinen givas inflytande på vissa förvaltningsfrågor. Bestämmelserna därom borde vara så avfattade, att detta chefens för marinen inflytande på förvaltningen komme till stånd utan att denne berövades sin självständighet. Jämlikt gällande bestämmelser skulle marinförvaltningen efter samlåd med chefen för marinstaben låta för krigsbehov utarbeta vissa planer för

kungl. Majlis proposition nr 225. 67

uppläggning av förrådsartiklar samt för upprättande av tillfälliga förråd av proviant, bränsle och annan utredning. Det hade ansetts lämpligt, att chefens för marinen direktivrätt begränsades till detta område av förvaltningsverksamheten, beträffande vilket chefen för marinen sålunda skulle äga att till marinförvaltningen utfärda bindande föreskrifter. Därutöver syntes chefen för marinen böra hava rättighet att såsom militära anvisningar meddela marinförvaltningen önskemål och erfarenheter beträffande materielen samt angående sådan materielanskaffning och sådana försök, som han prövade erforderliga för krigsförberedelserna. Chefens för marinstaben nuvarande åliggande att till marinförvaltningen avgiva förslag och uppgifter beträffande sjöförsvarets medelsbehov och personalstater m. m. borde överflyttas på chefen för marinen och utvidgas därhän, att marinförvaltningen kunde kräva chefens för marinen medverkan i nämnda avseenden. Dör att rätt kunna fullgöra sina ämbetsåligganden måste det stå chefen för marinen öppet att inhämta erforderliga uppgifter och yttranden jämväl från marinförvaltningen samt att taga del av de ämbetsverkets handlingar, som kunde äga samband med krigsförberedelsearbetet. Självfallet borde chefen för marinen icke kunna fatta beslut eller vidtaga åtgärder, vilkas verkställande föranledde statsutgift, utan att medel därför funnes disponibla. Sålunda måste exempelvis kostnaderna för de av chefen för marinen för övningsåret beslutade fartygsrustningarna hållas inom ramen av anvisade anslag. Vid sådant förhållande att behövliga medel icke funnes anvisade eller eljest disponibla, ålåge det chefen för marinen att utverka vederbörligt beslut i ekonomiskt avseende. — Ett i överensstämmelse med de anförda principerna utarbetat instruktionsutkast bifogades förslaget.

I avgivet utlåtande den 2 december 1933 över chefens för generalstaben och chefens för marinstaben nyssberörda förslag tillstyrkte för svar skommissionen desamma.

Försvarskommissionen har i sitt betänkande ingående uppehållit sig vid frågan örn de ledande militära organens förhållande till förvaltningen.

Vad till en början krigsorganisationen beträffar, har kommissionen anfört, att den betydelse, som en ändamålsenligt organiserad underhållstjänst ägde för genomförandet av ett operativt beslut, syntes nödvändiggöra, att den för operationerna ansvarige befälhavaren tillerkändes befälsrätt över de högsta militära förvaltningsorganen och övriga hemortsmyndigheter. Kommissionen hade därför funnit, att en högste befälhavares befälsbefogenliet borde utsträckas till att omfatta hela krigsmakten. Dock borde han icke betungas med förvaltningsarbete i egentlig mening. I högkvarteret i krig borde, såsom förut anförts, ingå de olika försvarsgrenarnas högsta icke blott stabsutan även förvaltningsorgan, vilka i sammanfattning benämndes resp. »arméledningen», »marinledningen» och »flygledningen».

Även i fråga örn f redsorganisationen har försvarskommissionen ansett, att överbefälhavaren såvitt möjligt icke borde betungas med förvaltningsarbete och förvaltningsansvar, utan att han huvudsakligen kunde ägna sig åt sin egentliga verksamhet, det operativa krigsförberedelsearbetet. Såsom förut anförts, har försvarskommissionen i enlighet härmed föreslagit, att

68 Kungl. Majda proposition nr 225.

förvaltningsverksamheten i huvudsak skulle vara anknuten till verksamheten inom de olika försvarsgrenarna. Den ledande principen vid förvaltningsorganisationens utformning borde vara kravet på att verksamheten skulle kunna bedrivas på ett ur såväl militära som tekniska och ekonomiska synpunkter rationellt sätt. Ett anslags fördelning på olika myndigheter och för skilda ändamål borde sålunda på militära grunder bestämmas av en militär myndighet. Den tekniska materielanskaffningen m. m. samt den förvaltningsmässiga bokföringen och redovisningen genom en förvaltningsmyndighets försorg innebure en annan fas av verksamheten, vilken plägade betecknas som den egentliga förvaltningen. Det rationella och ändamålsenliga utnyttjandet av beviljade anslag innefattade sålunda dels en på militära grunder gjord medelsdisposition, dels ock en teknisk och ekonomisk anslagsförvaltning. Förhållandena i nyss nämnda hänseende vore emellertid för närvarande väsentligt olikartade inom de olika försvarsgrenarna. Den enhetliga behandlingen även ur militär synpunkt vore sålunda inom flygvapnet säkerställd genom att försvarsgrenschefen tillika vore chef för förvaltningsmyndigheten, varmed dock icke vore uttalat, att denna organisationsform i och för sig finge anses som den mest ändamålsenliga. Inom marinen vore samråd stadgat mellan förvaltningsmyndigheten och de högsta militära myndigheterna vid uppgörandet av anslagsäskanden, ävensom i vissa andra frågor av större betydelse. Vid armén skedde däremot ingen enhetlig disposition ur militära synpunkter, för så vitt icke Kungl. Maj:t i undantagsfall anbefallde visst samråd mellan de högsta armémyndigheterna under det förberedande budgetarbetet. Att nu nämnda förhållanden icke vore ägnade att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de militära kraven på förvaltningstjänsten, syntes försvarskommissionen ligga i öppen dag. Här framträdde avsaknaden av enande militära organ på ett tydligt sätt.

Såsom förut omnämnts, skulle enligt försvarskommissionens förslag för svarsgrenschefernas främsta verksamhetsutövning komma att hänföra sig till utbildnings-, organisations- och utrustnings- samt personalfrågor. Nästan all verksamhet av betydelse på dessa områden vore emellertid, anförde kommissionen, av den art, att, förutom rent militära åtgärder, även teknisk och ekonomisk förvaltningsverksamhet krävdes. Till försvarsgrenschefernas omedelbara förfogande borde sålunda stå såväl centrala stabsorgan m. m. som även centrala förvaltningsmyndigheter. Dessa centrala militära och förvaltningsorgan borde inom de skilda försvarsgrenarna sammanföras till resp. arméledningen, marinledningen och flygledningen.

Grunderna för befogenhets- och ansvarsfördelningen vid förvaltningen av de för en försvarsgren beviljade anslagen har försvarskommissionen ansett kunna angivas sålunda: i de fall, där icke Kungl. Majit och riksdag så redan gjort, bestämde försvarsgrenschefen anslagna medels disposition för olika ändamål; det tekniska och det ekonomiska genomförandet av erforderliga förvaltningsåtgärder ålåge förvaltningsmyndigheterna. Emellertid vore frågan örn befogenheter och skyldigheter på förvaltningens område icke i tillräcklig grad klarlagd enbart genom detta principuttalande. Försvarskommissionen anförde härutinnan ytterligare följande:

69 Kungl. Marits proposition nr 225.

Avgörande beslut inom förvaltningen måste alltid vara förenade med ansvar. Det måste sålunda beaktas, att, då en försvarsgrenschef fattar ett beslut, som innebär ekonomiska dispositioner, vilka måste av förvaltningsmyndigheterna efterkommas, detta beslut är att anse som ett förvaltningsbeslut och försvarsgrenschefen själv att betrakta som förvaltningsmyndighet. Enligt gällande författningar och gängse principer för förvaltningsverksamhetens utövning få emellertid beslut i förvaltningsärenden icke fattas av vederbörande chef annat än efter föredragning av härför avsedd fackkunnig person, vilken jämte chefen är ansvarig för beslutet. Cheferna för forvaltningsmvndigheterna måste sålunda intaga en dubbelställning, i det att de dels äro att betrakta som tjänstegrenschefer åt försvarsgrenschefen dels själva äro chefer för förvaltningsmyndigheter i allt som rör anskaffning, uppbörd, redovisning m. m. Denna förvaltningschefernas ställning ar nödvändig, enär befogenheter och skyldigheter måste så avpassas, att forsvarsgrenschefen visserligen skall äga erforderligt avgörande i de frågor, dar sa kräves, men samtidigt icke betungas med och ej heller behova ingripa i

förvaltningsärendenas allmänna gång. .

Det är därför erforderligt att instruktionsvägen avgöra, i vilka avseenden försvarsgrenschefen själv skall fatta beslut. Härvid torde icke några större svårigheter möta att frigöra honom från handläggning av den overvagande delen av förvaltningsärendena. Tydligt är då, att försvarsgrenarnas centrala förvaltningsmyndigheter i flertalet egentliga förvaltningsärenden komma att utöva självständig verksamhet i förhållande till såväl Kungl. Majit som aven och framför allt lägre förvaltningsmyndigheter och utomstående.

Förvaltningsärendena synas med hänsyn härtill kunna uppdelas i vissa kategorier, nämligen sådana som

A) beröra Kungl. Majit

1) och försvarsgrenschef

2) men icke försvarsgrenschef

B) icke beröra Kungl. Majit

1) men väl försvarsgrenschef

2) och icke heller försvarsgrenschef.

Beträffande ärenden, tillhörande kategorien A,

struktionsledes föreskrivas, i vilka ärendens (A: 1) —-----no-—-o ----

grenschef skall deltaga. Övriga ärenden (A: 2) handläggas direkt av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter. . . u.

I fråga om ärenden, tillhörande kategori B, bor likaledes lnstruktionsledes föreskrivas, vilka ärenden (B: 1) i stort sett, som böra tillhora iorsvarsgrenschefs avgörande. Övriga ärenden (B: 2) överlämnas helt till handläggning av de centrala förvaltningsmyndigheterna; dock bor det vara torsvarsgrenschef obetaget att för visst fall anbefalla föredragning inför sig av

^linder försvarsgrenschefs handläggning skulle sålunda endast kvarbliva ärenden, tillhörande kategorierna A: 1 och B: 1. I stort sett torde dessa ärenden avse:

bestämmelser rörande krigsförberedelser, försök m. m.,

bestämmelser för uppgörande av förslag till anslagsäskanden,

sådant fastställande av stater, som Kungl. Majit icke förbehållit sig, samt bestämmelser för uppgörandet av de förslag till stater, som skola ingivas till Kungl. Majit,

fastställande av vissa modeller, samt

eventuellt vissa principfrågor, t. ex. förvaltning av vissa anslag av ov-

ningsnatur m. m. . .... ,, .

Ovan angivna ärenden beredas inom vederbörande centrala förvaltnings-

bör av Kungl, handläggning

Majit införsvars-

70 Kungl. Majis proposition nr 225.

myndighet och föredragas av dennas chef inför försvarsgrenschefen. Vid fattande av beslut är denne att anse som förvaltningsmyndighet och beslutet fattas i överensstämmelse med formerna för övriga förvaltningsbeslut, d. v. s. under förvaltningsansvar och med reservationsrätt för den föredragande. För vinnande av enkelhet i handläggningen synas sådana ärenden lämpligen böra avgöras av försvarsgrenschefen i samband med ärendets slutbehandling inom vederbörlig förvaltningsmyndighet.

I förvaltningsärende, vari försvarsgrenschefen fattar beslut och som icke berör Kungl. Majit, är vederbörande förvaltningsmyndighet försvarsgren schefens verkställande organ, vadan beslutet sålunda jämväl bör innefatta verkställighetsuppdrag till förvaltningsmyndigheten. All expediering av ärenden bör ske å vederbörliga byråer eller avdelningar inom förvaltningsmyndigheterna, oberoende av örn handlingarna äro försedda med försvarsgrenschefs underskrift eller icke.

Försvarsgrenschef står, såsom förut framhållits, i ansvar för fattade beslut tillika med den i ärendet föredragande, såvida denne icke reserverat sig. I ärenden av kategorierna A: 2 och B: 2 förutsattes försvarsgrenschefen icke kunna avkrävas något ansvar, utan påvilar detta helt vederbörande förvaltningsmyndighet. Remisser från Kungl. Majit i ärenden av typen A: 2 liksom övrig skriftväxling i dylika ärenden synas för undvikande av omgång lämp ligen böra ske direkt med förvaltningsmyndigheten.

Kommissionen anser, att ovan angivna riktlinjer äro ägnade att skapa en ändamålsenlig fördelning av ansvar och befogenheter på förvaltningens område och att vid sådant förhållande näppeligen några betänkligheter kunna resas mot den föreslagna organisationen, i vad avser förvaltningsmyndigheternas underordnande under försvarsgrenscheferna.

Av de hörda myndigheterna hava vissa närmare uppehållit sig vid ifrågavarande spörsmål.

Arméförvaltningen har i fråga örn förhållandet mellan försvarsgrenschef och förvaltningsmyndighet anfört bland annat följande:

I sitt den 4 januari 1933 avgivna utlåtande över chefens för generalstaben den 12 december 1932 framlagda förslag till omorganisation av arméns högsta militära ledning och av generalstaben framhöll arméförvaltningen, att den verksamhet på det militära området, som enligt nämnda förslag vore avsedd att utövas av den föreslagne chefen för armén, i stor omfattning ägde ett oupp lösligt samband med förvaltningsverksamheten, varför det vore nödvändigt, att förhållandet mellan den högsta militära ledningen och arméns centrala förvaltning klarlades pa sådant sätt, att slitningar mellan de olika myndigheterna kunde undvikas, ett krav som dock enligt arméförvaltningens åsikt icke kunde anses tillgodosett genom det av chefen för generalstaben då framlagda förslaget.

Uti sitt sedermera den 31 oktober 1933 avgivna utlåtande över chefens för generalstaben förslag av den 25 augusti 1933, rörande omorganisation av arméns högsta militära ledning, uttalade arméförvaltningen, att de synpunkter i fråga örn chefens för armén ställning till arméförvaltningen och förvaltningsärendenas handläggning, vilka arméförvaltningen ansett böra komma till uttryck, blivit i förslaget vederbörligen beaktade. De vid förslaget fogade utkasten till instruktion för chefen för armén och till ändringar i instruktionen för arméförvaltningen innehölle också bestämmelser, som huvudsakligen motsvarade, vad arméförvaltningen därutinnan tidigare påyrkat, varför enligt ämbetsverkets mening genom den föreslagna organisationen förhållandet emellan chefen för armén och arméförvaltningen skulle bliva på ett tillfreds-

71 Kungl. Majlis proposition nr 225.

ställande sätt reglerat till befrämjande av enhetlighet och effektivitet i lantförsvarets ledning. ,

Arméförvaltningen biträdde alltså det då framlagda forslaget, att en beställning för en chef för armén inrättades och att dennes ställning i förhållande till ämbetsverket och till förvaltningsärendenas handläggning i allmänhet ordnades enligt de i förslaget uppdragna riktlinjerna.

Medan enligt chefens för generalstaben sistnämnda förslag arméns centrala förvaltningsmyndighet, arméförvaltningen, förutsatts skola, i likhet med övriga centrala ämbetsverk, intaga en fristående ställning under Kungl. Maj.t, skall ämbetsverket enligt det nu föreliggande betänkandet uppdelas i tre från calandra skilda »förvaltningar», vilka skola ingå såsom med truppslags- m. fl. inspektioner sidoordnade underavdelningar i den utav kommissionen tilltänkta s. k. arméledningen och i denna egenskap underställas chefen for

Vid sidan av sin omfattande militära verksamhet skall denne beträffande vissa förvaltningen berörande frågor utöva ett faktiskt chefskap över vederbörande förvaltningsmyndigheter och således komma att, under de sedvanliga formerna för meddelande av förvaltningsbeslut, träffa avgörande i ärenden av teknisk och ekonomisk art. Frånsett nämnda frågor blir emellertid chefen för armén icke chef i vedertagen mening för förvaltningsmyndigheterna, enär dessa — oberoende av sin i förhållande till chefen för armen underordnade ställning — äro avsedda att fungera såsom Kungl. Maj .t underställda centrala ämbetsverk. Det är dock att märka, att, ehuru chefen för armén förutsättes icke böra i avsevärd grad betungas med förvaltningsverksamhet, det likväl skulle vara honom obetaget att för visst fall anbefalla föredragning inför sig av ärenden, som instruktionsenligt icke äro avsedda att tillhöra hans avgörande. Förvaltningsmyndigheterna skola sålunda, såsom också i be tänkandet uttryckligen angives, stå till hans förfogande. Enligt den avsedda organisationen skulle han alltså kunna ingripa i vilket som helst förvaltningsärende och däri meddela beslut.

Enligt arméförvaltningens mening kan det överhuvudtaget icke vara förenligt med vårt förvaltningssystem att åt centrala förvaltningsorgan giva sådan ställning, att de i vissa avseenden icke lyda direkt under Kungl. Majit. Redan på denna grund synes kommissionens förevarande förslag icke lämpligen kunna genomföras. Men även oavsett detta kan arméförvaltningen icke finna, att med den ställning, chefen för armén synes skola intaga i förhållande till de centrala förvaltningsmyndigheterna, skall kunna vinnas en ändamålsenlig fördelning av vare sig ansvar eller befogenheter på förvaltningens område. Ej heller synes det möjligt att, hur än instruktions!öreskrifter utformas, med tillämpning av kommissionens förslag uppdraga i erforderlig mån klara och bestämda gränslinjer i nämnda hänseenden. Osäkerhet härutinnan och därigenom än mer begränsad självständighet vid förvaltningsärendenas handhavande, slitningar mellan myndigheterna och desorganisation av förvaltningsverksamheten kunde lätt nog bliva följden.

T fråga örn sättet för anordnandet av samverkan mellan förvaltningsmyndigheterna och den högsta militära ledningen anser arméförvaltningen sig därför böra vidhålla den uppfattning, varåt arméförvaltningen vid olika tillfällen givit uttryck, senast i sitt ovan åberopade utlåtande den 31 oktober 1933, i vilket arméförvaltningen fann sig kunna i stort sett biträda chefens för generalstaben då framlagda förslag.

Arméförvaltningen anser alltså alltjämt, att arméchefens ställning i förhållande till ämbetsverket och till förvaltningsärendenas handläggning bör ord nas enligt de i sistnämnda förslag uppdragna riktlinjerna.

72 Kungl. Majlis proposition nr 22,1.

Enligt ämbetsverkets mening böra således förvaltningsmyndigheterna icke underställas chefen för armén, men denne givas tillfälle att i vissa, i en blivande instruktion särskilt angivna fall lämna förvaltningsmyndigheterna de anvisningar, som han med hänsyn till främjandet av arméns utbildning, utrustning och krigsförberedelser anser erforderliga. Till säkerställande av sålunda avsett inflytande för arméchefen synes skyldighet böra åläggas förvaltningsmyndighet att, därest den anser sig icke kunna efterkomma dylik anvisning, med angivande av skälet därtill härom göra anmälan, allt efter omständigheterna till chefen för armén eller direkt till Kungl. Majit.

Beträffande de förslag rörande lantförsvarets medelsbehov, vilka årligen skola avlämnas till Kungl. Majit för att läggas till grund för nästföljande års statsverksproposition samt vid avgivande av förslag till sådana stater m. m. för beviljade medels disponerande, som avses i chefens för generalstaben förut omförmälda förslag den 25 augusti 1933, bör chefen för armén äga medverka. I detta sammanhang vill arméförvaltningen gentemot ett av försvarskommissionen i dess betänkande gjort uttalande erinra, att under de senare åren arméförvaltningens framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov, såsom även i dessa framställningar anmälts, uppgjorts i nära samverkan med chefen för generalstaben, vilken jämväl närvarit vid överläggningarna härom mom arméförvaltningens plenum och därvid haft tillfälle utveckla sina synpunkter. Den sålunda införda samarbetsmetoden, vilken enligt arméförvaltningens åsikt medfört påtagliga fördelar, anser arméförvaltningen böra stadfastas genom uttrycklig föreskrift i vederbörliga instruktioner. För att vinna an ytterligare garanti, att de rent militära synpunkterna få komma till uttryck, torde kunna föreskrivas, att nyssnämnda framställningar örn medelsbehovet och förslag till stater skola expedieras genom chefen för armén, vilken skall hava att däröver avgiva yttrande.

Genom en på sådant sätt ordnad samverkan mellan chefen för armén och de hogsta förvaltningsmyndigheterna ernås klara linjer i fråga om förvaltningsbeiogenheter och förvaltningsansvar, samtidigt som behörigt hänsynstagande till de militära kraven säkerställes.

Arméförvaltningen, som på grund av det förut anförda icke kan biträda torsyarskommissionens förslag i denna del, hemställer alltså, att chefens för

rddhnjer nmS ^ forvaltninSsmyndigheierna ordnas i enlighet med följande

Chefen för armén skall äga:

1) medverka vid uppgörandet av de årliga framställningarna rörande lantförsvarets medelsbehov och förslag till vissa stater;

T Jan?na de centrala förvaltningarna militära meddelanden samt efter vederbörliga förvaltningars hörande, de anvisningar, vilka arméchefen för sin del finnér erforderliga med hänsyn till främjandet av arméns utbildning, utrustning och krigsberedskap ävensom sådana anvisningar, varom förvaltningsmyndigheterna, för fullgörandet av sina åligganden göra framställning;

o) sedan vederbörliga förvaltningsmyndigheter blivit hörda, till dem uti &kr^ -samt;61 llga f°resknfter anSående planläggningen av underhållstjänsten

4) från förvaltningsmyndigheterna inhämta de tekniska och ekonomiska uppgifter och yttranden, som han prövar erforderliga, samt att taga del av de handlingar, som grunda sig på eller stå i samband med ovan nämnda meddelanden anvisningar och föreskrifter. ’

Förvaltningsmyndighet bör å sin sida vara skyldig att, därest den anser sig icke kunna efterkomma av chefen för armén lämnade anvisningar och före

r rk I?ed a^11va?dre av„ skalen därtill härom göra anmälan, allt efter omständigheterna till chefen för armén eller direkt till Kungl Majit.

73 Kungl. Maj:ts -proposition nr 225.

Chefen för generalstaben har i fråga om försvarskommissionens granskning av ansvars- och befogenhetsfördelningen mellan den förordade högsta ledningens olika organ anfört, att av vad kommissionen anfört i detta hänseende syntes framgå det berättigade i slutsatsen, att några betänkligheter näppeligen kunde resas mot den föreslagna organisationen i vad avsåge vissa förvaltningsmyndigheters underordnande under försvarsgrenscheferna. Den därvid tänkta fördelningen av ansvar och befogenheter syntes även vara väl avvägd.

Chefen för norra arméfördelningen har anfört, att det inflytande, som i fråga örn förvaltningen tilldelats försvarsgrenscheferna, bomme att medföra betydande fördelar såväl för fredsarbetet som vid övergång till krigsfot.

Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet har ansett det uteslutet, att chefen för armén skulle äga fullständig förvaltningsbefogenhet redan av det skälet, att tillräcklig tid för handläggning av förvaltningsärendena icke skulle finnas. På den grund har också benämningen »chef för armén» ansetts mindre lämpligt, då med ett chefskap borde följa fullständig förvaltningsbefogenhet; benämningen generalinspektör för armén syntes vara en lämpligare benämning, mera överensstämmande med den befogenhet, som borde tillkomma honom.

Chefen för fortifikationen har i sitt yttrande beträffande chefens för arméns befogenheter i förvaltningshänseende samt i fråga örn förvaltningens vid armén organisation i stort anslutit sig till arméförvaltningens yttrande.

Generalintendenten har i förevarande hänseende anfört bland annat följande:

Vid ett bedömande av de fördelar och olägenheter, som kunna anses förbundna med de olika förslagen, synes det av chefen för generalstaben i augusti 1933 framlagda emellertid bäst ägnat att nu läggas till grund for en lösning av frågan. Redan tidigare hava åtskilliga militära myndigheter anslutit sig till förslaget ifråga. Alla de krav, som försvarskommissionen (del I, sid. 241 o. ff.) uppställer beträffande försvarsgrenschefens inflytande på förvaltningen tillgodoses lika väl genom sagda förslag som genom kommissionens eget. Enligt min mening är 1933 års förslag särskilt att föredraga på grund av att förvaltningsorganens karaktär av centrala förvaltningsmyndigheter icke rubbas samt arméchefens och förvaltningsorganens ömsesidiga ansvars- och befogenhetsförhållanden bliva reglerade på ett klarare och riktigare sätt. Aven enligt kommissionens förslag förutsättas tyg-, intendentur- och civilförvaltningarna vara centrala myndigheter. Liksom sådana måste de ju i likhet med alla andra dylika organ lyda direkt under Kungl. Majit. Men samtidigt skola de enligt nämnda förslag vara underställda arméchefen. Häri ligger en motsättning och en oklarhet i arméchefens och förvaltningarnas inbördes ställning, som ur både konstitutionell och praktisk synpunkt mäste undanrödjas. Denna motsättning kan enligt min uppfattning hävas antingen därigenom, att arméchefen på sätt 1926 års beredning föreslog ingår såsona chef för förvaltningen, när förvaltningsbeslut skall fattas av honom. (På dylikt sätt har saken med fördel kunnat ordnas inom den minsta försvarsgrenen, flygvapnet). Eller ock kunna arméchefens avsikter beträffande förvaltningen få uttryck i form av anvisningar, i stort sett i enlighet med 1933 års generalstabsförslag; dock synes en viss skärpning böra ske i fråga örn armochefens befogenheter beträffande förvaltningen. I vilket fall som helst torde man icke kunna komma ifrån det faktum, att de centrala förvaltningsmyndigheterna jämlikt grunderna för vår statsförvaltning måste vara Kungl. Majit direkt underställda.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Inspektören för trängen har i fråga om försvarskommissionens förslag till ordnande av förhållandet mellan försvarsgrenschef och förvaltning anfört bland annat:

Ifråga om samarbetet mellan arméchef och förvaltningens departement har, såsom framhållits i det föregående, en detaljerad redogörelse lämnats i betänkandet. Trots sin detaljrikedom lämnar denna icke någon klar bild av de båda myndigheternas inbördes ställning. Man kan befara, såväl att förvaltningens befogenheter såsom centralmyndighet närmast under Kungl. Maj:t bliva starkt beskurna, som att arméchefen övergår till en förvaltningsmyndighet. Det framlagda förslaget, liksom många föregående i ämnet, synes utgå ifrån att arméförvaltningen i sin ämbetsutövning intager en oförstående hållning till de militära myndigheterna och därför måste bindas i sin verksamhet i förhållande till de militära genom omständliga föreskrifter. Då ett sådant betraktelsesätt icke enligt min uppfattning har någon saklig grund utan i stället ett erkännande från de militära myndigheternas sida bör lämnas för den förståelse, som förvaltningsmyndigheterna städse visat de militära, torde sambandet dem emellan kunna regleras efter enklare och klarare grunder. Det väsentliga synes härvid vara, att förvaltningen förbliver en central förvaltningsmyndighet samt arméchefen en militär myndighet. Därigenom undvikes en onödig sammanblandning av uppgifter och ansvar och ernås bästa utbytet av vars och ens sakkunskap. Det erforderliga samarbetet kan med förutsättning av god vilja å ömse håll till fullo vinnas genom att tillägga arméchefen rätt att till förvaltningsmyndigheterna utfärda anvisningar. En sådan rättighet innebär ock skyldighet för förvaltningsmyndigheten att inom ramen av anslagna medel m. m. efterkomma arméchefens önskningar. Utgår man föiövrigt icke från en god vilja hos båda parter torde icke heller några regleringsföreskrifter leda till åsyftat resultat.

Inspektören för militärläroverken har ansett det kunna sättas i fråga, örn icke den organisationsform, som hittills varit gällande för armén, med direkt under Kungl. Majit lydande centrala förvaltningsorgan, och mot vilken anordning några direkta anmärkningar knappast kunde riktas, vore att föredraga framför en koncentration av allt till arméchefen. Även örn man i enlighet med försvarskommissionen ansåge det oundgängligen nödvändigt att minska antalet direkt under Kungl. Majit lydande myndigheter, så syntes man å andra sidan icke behöva gå till en motsatt överdrift, särskilt när härav följde, att arméchefen genom det honom ålagda förvaltningsansvaret korn me att berövas varje möjlighet att fylla sin egentliga uppgift, att övervaka utbildningsarbetet. Arméchefen måste sålunda fritagas från förvaltningsansvar. I fråga örn förvaltningen borde, såsom föreslagits i chefens för generalstaben skrivelse av år 1933, viss direktivrätt tilldelas honom.

Marinförvaltningen har i fråga örn försvarsgrenschefens ställning till förvaltningen framhållit, att försvarskommissionens förslag i denna del innehölle vissa motsägelser och oklarheter. Sålunda uttalades av kommissionen å ena sidan satsen, att enligt gällande författningar och gängse principer för förvaltningsverksamhetens utövning beslut i förvaltningsärenden icke finge fattas av vederbörande chef annat än efter föredragning av därför avsedd fackkunnig person, vilken jämte chefen vore ansvarig för beslutet. Å andra sidan borde enligt kommissionens uttalande de förvaltningsärenden, vari försvars-

75 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

grenschefen skulle äga att fatta beslut, beredas inom vederbörande centrala förvaltningsmyndighet och föredragas inför försvarsgrenschefen av förvaltningsmyndighetens chef med honom tillerkänd reservationsrätt. Den person, som jämte försvarsgrenschefen skulle hava att uppbära förvaltningsansvaret för dessa beslut, vore alltså för marinens vidkommande chefen för marinförvaltningen, jämväl i t. ex. skeppsbyggnads-, intendentur- och rättsfrågor. Uppenbart syntes emellertid vara, att chefen för marinförvaltningen icke kunde innehava den fackkunskap i alla dessa frågor, som kommissionen själv förutsatt böra förefinnas hos föredragande i förvaltningsärenden. — Marinförvaltningen ansåge sålunda, att enligt de linjer försvarskommissionen uppdragit chefens för marinen ställning till förvaltningen icke kunde ordnas utan sådana rubbningar i förvaltningssystemet, att konsekvenserna icke kunde överskådas.

Marinförvaltningen har ytterligare anfört i denna del:

Kent teoretiskt sett, skulle möjligen det mål, försvarskommissionen syftat att ernå, kunna för marinens del vinnas på ett annat och enklare sätt. Marinförvaltningen skulle ju kunna bibehållas vid sin gamla och beprövade ställning i förvaltningssystemet, men så till vida ändra sammansättning vid behandlingen av de frågor, vari avgörandet skulle anförtros åt chefen för marinen, att denne chef då inträdde som ordförande och beslutande i ämbetsverket. Med en sådan anordning men icke enligt försvarskommissionens förslag skulle det nämligen bliva möjligt att bibehålla den nuvarande ordningen för förvaltningsverksamheten vid marinen. Chefen för marinförvaltningen behövde då icke övertaga föredragningen av ärenden, vari chefen för marinen skulle besluta. Varje ärende kunde såsom hittills beredas av den fackkunnige ledamoten av ämbetsverket, och i ärenden, vari chefen för marinen hade att' ensam besluta, kunde såväl föredragande som övriga i beslutet deltagande — chefen för marinförvaltningen däri inberäknad —- få behålla sin reservationsrätt.

Mot en sådan form för organisationen av den centrala förvaltningen vid marinen synes, teoretiskt sett, icke kunna göras någon annan befogad invändning än att den komme att arbeta synnerligen tungt och tidskrävande.

Även örn den av marinförvaltningen såsom teoretiskt möjlig angivna organisationsformen skulle godtagas, bleve det dock nödvändigt att, redan vid statsmakternas beslut om förvaltningsorganisationen, in i minsta detalj otvetydigt angiva de ärenden, vid vilkas handläggning chefen för marinen skall inträda såsom beslutande i marinförvaltningen. I annat fall kunna högst betänkliga friktioner i fråga om ansvarsfördelningen icke förebyggas.

I varje fall måste försvarsgrenschefs deltagande i avgörande av förvaltningsfrågor, huru denna angelägenhet än ordnas, innebära en nyhet, ett experiment med vitala intressen, ägnat att ingiva de allvarligaste betänkligheter. Från ett sådant experiment har marinförvaltningen tidigare bestämt avrått och vidhåller alltjämt denna sin uppfattning. Däremot har marinförvaltningen icke haft och har, som tidigare i detta utlåtande redan framhållits, icke något att erinra mot att åt en chef för marinen uppdrages att vara den högsta militära myndigheten över hela marinen. Tvärtom anser ämbetsverket önskvärdheten av denna organisation påtaglig, och marinförvaltningen har fortfarande som tillförne icke något att erinra emot att chefen för marinen herodes erforderligt inflytande över förvaltningen genom befogenhet att i vissa frågor

76 Kungl, Majus proposition nr 225.

lämna marinförvaltningen direktiv, att följas i den mån så är förenligt med dess förvaltningsansvar. Ty ansvaret i förvaltningsärenden måste odelat vila på ämbetsverket.

Det torde också vara nödvändigt att i största möjliga utsträckning begränsa chefens för marinen åligganden beträffande direktiv för förvaltningen, örn det skall bliva honom möjligt att på tillfredsställande sätt fylla sitt maktpåliggande värv.

Marinförvaltningen hemställde sålunda, att chefens för marinen befogenheter beträffande förvaltningen måtte inskränkas till de direktiv och anvisningar chefen för marinstaben avgivit i sitt förenämnda förslag den 31 augusti 1933, med vissa av marinförvaltningen gjorda detaljerinringar.

Chefen för marinstaben har uttalat, att försvarskommissionens framhållande av önskemålet, att försvarsgrenschefen i största möjliga utsträckning frikopplades från förvaltningsärendenas handläggning, vore fullt riktigt i och för sig; men det förefölle som örn kommissionen själv avveke från desamma. Försvarsgrenschefens inflytande över förvaltningen ville kommissionen nämligen säkerställa på så sätt, att förvaltningen principiellt underställdes honom.

Marinstabschefen anför vidare:

Jag anser denna anordning lida av många brister. Den strider emot kommissionens egen uppfattning, att marinförvaltningen borde förbliva ett centralt ämbetsverk. Ty ett sådant verk måste med sin chef lyda under Kungl. Majit — även örn det är skyldigt taga direktiv från annat håll än Kungl. Majit. Men enligt kommissionens förslag är det högst oklart, om ämbetsverket lyder under försvarsgrenschefen eller under Kungl. Majit och även vem som egentligen är chef. Det kan icke vara med redig handläggning förenat, att en verkschef i ett kollegialt verk när som helst och enligt en annan myndighets gottfinnande kan bliva anvisad uppgifter såsom föredragande inför denna. Ärenden inom förvaltningen sammanhänga ofta med varandra, bero av varandra eller är det ena en följd av ett annat. Örn nu försvarsgrenschefen beslutar i ett ärende, så kan lätt tvekan uppstå, dels huruvida han även skall besluta i av dylikt ärende beroende eller därmed sammanhängande annat ärende, dels när och hur ämbetsverket skall återtaga sin beslutanderätt.

För försvarsgrenschefen själv torde verksamheten med försvarsberedelserna och allt vad därmed sammanhänger samt med den rent militära ledningen (befäl, utbildning, övningar) i så hög grad taga tiden i anspråk, att det inflytande, som han måste äga över förvaltningsärenden, bör kunna göras gällande på enklare sätt, än så att han själv skall sätta sig till diskussion vid marinförvaltningens plenibord, där han — så chef han än är för det hela — kan se sitt beslut mött med reservationer från en, flera eller alla ledamöter.

På grund av ovanstående förordar jag, att chefen för marinen instruktionsledes tillförsäkras rätt att i frågor, som sammanhänga med försvarsberedskapen och sjökrigsledningen — alltså icke i bokförings-, revisions-, kameraleller andra den rena förvaltningen tillhörande mål —, lämna ämbetsverket bindande direktiv, därvid han givetvis också påtager sig ansvaret för vad han sålunda åtgärdat, varjämte lian givetvis skall äga att från ämbetsverket infordra alla erforderliga upplysningar, utredningar o. dyl.

Chefen för kustartilleriet har i förevarande avseende uttalat, att ehuru han ansåge, att 1926 års berednings förslag i det stora hela representerade den mest effektiva lösningen av frågan örn marinens överledning, även försvars-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. • •

kommissionens förslag i detta hänseende representerade en framkomlig

-väg. _ ...

Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava i sitt yttrande hävdat principen, att förvaltningsorganen jämsides med stabsorganen böra vara direkt underställda försvarsgrenschefen.

I försvarskommissionens uttalade uppfattning, att förhållandet mellan den Departementsmilitära ledningen och förvaltningsorganen inom armén och marinen för när- chefen. varande icke är på ett tillfredsställande sätt ordnad, kan jag till fullo instämma. Det har också i samtliga de utredningar och förslag, som under senare år avgivits rörande försvarsväsendets ledning och förvaltning, med skärpa betonats, att ett tillförsäkrande åt den militära ledningen av ett väsentligt inflytande över viktiga delar av den verksamhet, som det tillkommer de centrala förvaltningsorganen att utöva, framstår som ett oeftergivligt krav. Beträffande sättet för anordnandet av detta inflytande hava däremot, såsom den föregående redogörelsen utvisar, meningarna varit mycket delade.

För att den nya försvarsorganisationen skall erhålla erforderlig styrka och fasthet, är det sålunda även enligt min mening nödvändigt, att åtgärder vidtagas för beredande åt de militära myndigheterna av tillbörligt inflytande över förvaltnings verksamheten. Detta gäller naturligen främst armén och marinen, eftersom chefen för flygvapnet redan nu i sin egenskap av chef för flygstyrelsen äger ett dylikt inflytande.

För ett rätt bedömande av den föreliggande för försvarsväsendets funktion mycket viktiga frågan måste jag i någon mån uppehålla mig vid dess principiella sida. Därutinnan berör frågan givetvis icke endast armén och marinen utan även och i lika hög grad flygvapnet.

De nuvarande centrala militära förvaltningsorganen, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen, lyda och hava alltsedan deras inrättande lytt direkt under Kungl. Maj:t. Beträffande flygstyrelsen har måhända detta förhållande på sina håll icke framstått fullt klart, beroende på att chefen för flygvapnet samtidigt är chef för flygstyrelsen. Sistnämnda förhållande innebär emellertid ingalunda, att styrelsen skulle vara underställd chefen för flygvapnet i denna hans egenskap, utan flygstyrelsen lyder såsom ämbetsverk på samma sätt som armé- och marinförvaltningarna direkt under Kungl.

Majit.

Försvarskommissionens förslag innebär nu, att förvaltningsorganen principiellt skola underställas försvarsgrenscheferna, på samma sätt som stabsorganen, truppslagsinspektionerna och motsvarande myndigheter. De skola stå »till försvarsgrenschefeimas omedelbara förfogande». Detta medför såsom konsekvens, att försvarsgrenscheferna komma att själva fungera som förvaltningsmyndigheter, i den mån de fatta beslut i förvaltningsärenden. De komma med andra ord att inträda som chefer för förvaltningsorganen med den ställning och ansvar detta medför. En sådan anordning är givetvis icke i och för sig otänkbar. Den skulle icke heller, därest den konsekvent genomfördes, innebära ett brytande med den nu rådande principen, att förvaltningsorganen lyda direkt under Kungl. Majit, då ju nämligen för sådant fall vederbörande

78 kungl. Majus proposition nr 22o.

förvaltningsorgan — med försvarsgrenschefen som verkschef —• komme att utöva sin verksamhet direkt under Kungl. Majit.

Emellertid har försvarskommissionen utgått ifrån att försvarsgrenschefen icke skall kunna regelmässigt utöva det direkta chefskapet över vederbörande förvaltningsorgan. Han skall »icke betungas med och ej heller behöva ingripa i förvaltningsärendenas allmänna gång». I stället avser kommissionen, att de olika förvaltningsorganen skola hava var sina särskilda chefer, vilka emellertid synas skola frånträda chefskapet i de fall, då försvarsgrenschefen utövar sin förvaltningsmyndighet. Kommissionen uttrycker det så, att cheferna för förvaltningsmyndigheterna måste »intaga en dubbelställning, i det att de dels äro att betrakta som tjänstegrenschefer åt försvarsgrenschefen, dels själva äro chefer för förvaltningsmyndigheter i allt som rör anskaffning, uppbörd, redovisning m. m.».

Orsaken till att försvarskommissionen icke kunnat föreslå, att försvarsgrenscheferna skola regelmässigt vara chefer för förvaltningsorganen, synes främst vara den nyss antydda, nämligen att försvarsgrenschefen därigenom skulle alltför mycket betungas. Kommissionen anför, att det framstår som ett bestämt önskemål, att försvarsgrenscheferna huvudsakligen få ägna sig åt sina egentliga, militära uppgifter och att de sålunda icke böra i avsevärd grad betungas med teknisk och ekonomisk förvaltningsverksamhet. Härutinnan kan jag helt instämma. Som ett ytterligare skäl mot att göi'a försvarsgrenscheferna till förvaltningschefer i egentlig mening kan åberopas, att det endast i undantagsfall torde kunna förväntas, att de högsta militära cheferna äga den erfarenhet inom förvaltningsverksamheten, som torde utgöra en förutsättning för att pålägga dem ansvar som verkliga förvaltningschefer.

Av det sagda framgår, att enligt försvarskommissionens förslag de centrala förvaltningsmyndigheterna allenast i vissa fall komma att fungera under vederbörande försvarsgrenschefs direkta chefskap. I andra fall — säkerligen de flesta — skulle chefskapet utövas av den särskilde chefen för förvaltningsorganet i fråga. Huruvida försvarskommissionen avsett, att förvaltningsorganet i dylika fall skall lyda direkt under Kungl. Majit eller under försvarsgrenschefen, är icke fullt klart utsagt. Dock lärer det senare hava varit avsikten i varje fall vid handläggning av de av kommissionen med B: 2 betecknade ärendena (de som icke beröra Kungl. Majit och icke heller försvars grenschefen), i det att kommissionen förutsatt, att det borde vara försvarsgrenschef obetaget att för visst fall anbefalla föredragning inför sig av dylika ärenden. Å andra sidan har kommissionen uttalat, att i ärenden av kategorierna A: 2 och B: 2 försvarsgrenschefen förutsattes icke kunna avkrävas något ansvar, utan att detta helt skulle påvila vederbörande förvaltningsmyndighet.

I likhet med vad ett flertal av de myndigheter anfört, som upptagit ifrågavarande spörsmål till mera ingående granskning, har jag funnit den anordning av förvaltningsmyndigheternas ställning till försvarsgrenscheferna, som sålunda av försvarskommissionen förordats, giva anledning till mycket allvarliga erinringar. Bristen på klarhet i förvaltningsorganens ställning är påtaglig- I vissa hänseenden skulle försvarsgrenschefen utöva chefskapet och

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

därmed uppbära förvaltningsansvaret, i andra icke. I vissa av de senare fallen skulle förvaltningsorganet utöva en självständig verksamhet, som emellertid inskränkes därav, att försvarsgrenschefen skulle äga att själv träda in, därest han så önskade. I andra fall åter (fallen A: 2) synes meningen snarast hava varit, att förvaltningsorganen skulle fungera direkt under Kungl. Majit utan försvarsgrenschefen som mellanhand. Denna splittring i kompetenshänseende kan enligt min mening icke vara till fördel för verksamhetens enhetliga och följdriktiga bedrivande inom förvaltningsorganen. Kommissionen har förutsatt, att det skulle instruktionsvägen avgöras, i vilka avseenden försvarsgrenschefen själv skulle fatta beslut och i vilka så icke behövde vara fallet. Jag vill emellertid hålla före, att det i praktiken skulle visa sig förenat med mycket stora svårigheter att i en instruktion täcka de olika fall, där enligt sakens natur tveksamhet kommer att uppstå rörande förvaltningsansvarets förläggande.

Den ur praktisk synpunkt allvarligaste olägenheten med försvarskommissionens förslag till förvaltningsorganisation är sålunda enligt min mening att finna däri, att chefskapet över förvaltningsorganen enligt förslaget i själva verket komme att vara fördelat på olika händer. En sådan anordning kan icke vara annat än till nackdel.

Härtill kommer den principiellt mycket viktiga synpunkten, att de centrala militära förvaltningsorganen i väsentliga stycken icke längre komme att lyda under Kungl. Majit annat än via en annan myndighet, försvarsgrenschefen. De skulle med andra ord upphöra att vara i egentlig mening »centrala». Man kan enligt min mening icke undgå att starkt ifrågasätta icke blott lämpligheten av att beträffande den militära förvaltningen frångå den eljest inom hela vårt statssystem hävdade principen, att de högsta förvaltningsorganen lyda direkt under Kungl. Majit, utan även det konstitutionellt berättigade i en sådan åtgärd. Arbetssättet inom de olika departementens avdelningar av Kungl. Majits kansli — försvarsdepartementets icke undantagen — är i själva verket baserat på att till Kungl. Majits omedelbara förfogande skola stå självständiga förvaltningsmyndigheter. Dessutom lärer bestämmelsen i § 10 regeringsformen, att kansliärendena skola, innan de hos Konungen i statsrådet föredragas, genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk av den föredragande beredas, förutsätta, att ämbetsverken lyda direkt under Kungl. Majit. Beträffande armé- och marinförvaltningarna bör måhända i detta sammanhang dessutom erinras därom, att dessa ämbetsverk äro omedelbara efterföljare till två av våra gamla kollegier, krigskollegiet och förvaltningen av sjöärendena, och att av denna anledning vissa regeringsformens stadganden (§§ 35 och 102) äro å dem direkt tillämpliga. Huruvida detta komme att bliva fallet, därest de icke längre bleve Kungl. Majit direkt underställda, torde vara ovisst.

På grund av de synpunkter jag här anfört finner jag mig icke kunna tillstyrka försvarskommissionens förslag örn att de centrala militära förvaltningsorganen underställas försvarsgrenscheferna. Detta ståndpunktstagande ligger desto närmare tillhands som jag anser att vad man därmed velat vinna — att

80 Kungl. Majlis proposition nr 226.

tillförsäkra försvarsgrenscheferna tillbörligt inflytande över förvaltningsverksamheten -—• kan ernås på ett annat och enklare sätt, utan de olägenheter av principiell och praktisk innebörd som ovan berörts. En dylik lösning erbjuder sig nämligen i nära anslutning till vad cheferna för generalstaben och marinstaben härutinnan föreslagit i sina förut omnämnda, i augusti 1933 avgivna förslag till organisation av arméns resp. marinens ledning.

Enligt de nämnda förslagen, vilka på sin tid i huvudsak understöddes av samtliga däröver hörda militära myndigheter ävensom av försvarskommissionen, skulle förvaltningsmyndigheterna alltjämt under Kungl. Maj:t utöva högsta uppsikten och ledningen av resp. försvarsgrenars verksamhet i tekniskt och ekonomiskt hänseende. Försvarsgrenscheferna skulle emellertid, som förut anförts, instruktionsmässigt erhålla ett väsentligt inflytande på den del av förvaltningsverksamheten, som äger samband med deras egen militära verksamhet, alltså dels budgetförberedelserna och dels den verksamhet som hänför sig till utbildning, utrustning eller krigsberedskap. Detta inflytande skulle ske i den formen, att försvarsgrenschefen ägde medverka vid uppgörandet av framställningar, förslag till stater m. m. i dylika ämnen. Vidare skulle försvarsgrenscheferna äga lämna förvaltningsorganen de militära meddelanden och anvisningar, som de funne nödvändiga med hänsyn till främjandet av utbildning, utrustning och krigsberedskap. Till dessa meddelanden och anvisningar skulle förvaltningsorganen vara skyldiga att taga behörig hänsyn. I ett viktigt hänseende, nämligen beträffande planläggningen av underhållstjänsten i krig, skulle försvarsgrenscheferna äga utfärda erforderliga föreskrifter till förvaltningsmyndigheterna, vilka dessa skulle vara skyldiga att efterkomma. I detta fall skulle således tillämpas principen örn »bindande direktiv», som föreslogs uti förenämnda 1929 och 1930 års propositioner.

Det sätt för lösande av förevarande spörsmål, som sålunda år 1933 föreslogs av såväl chefen för generalstaben som chefen för marinstaben, synes mig i huvudsak tillgodose det eftersträvade syftet att giva försvarsgrenscheferna ett verksamt inflytande över förvaltningsverksamheten. Samtidigt som gränslinjerna klart uppdragits för de områden, inom vilka inflytandet bör kunna äga rum, och sättet för inflytandets utövande tydligt angivits, har förvaltningsorganens ställning såsom centrala förvaltningsmyndigheter bibehållits och dualism i chefsutövningen undvikits. Därjämte torde kunna sägas, att försvarsgrenschefernas faktiska inflytande på förvaltningsverksamheten enligt dessa förslag icke behöver bliva mindre än enligt försvarskommissionens, men inflytandet kommer att ske på ett smidigare och för förvaltningsverksamhetens normala gång mindre störande sätt.

I anslutning till vad såväl armé- och marinförvaltningarna som även vissa andra militära myndigheter anfört anser jag sålunda, att principerna för förhållandet mellan de centrala militära förvaltningsmyndigheterna och resp. försvarsgrenschefer böra vara följande.

Försvarsgrenscheferna, vilka äro ansvariga för resp. försvarsgrenars krigs duglighet, skola få sig tillförsäkrat inflytande på den förvaltningsverksamhet, som kan äga samband med denna deras uppgift, i det att de skola äga:

81 Kungl. Majda proposition nr 225.

medverka vid uppgörandet inom förvaltningsorganen av de årliga framställningarna rörande resp. försvarsgrenars medelsbehov ävensom av förslag till sådana stater m. m. för beviljade medels disponerande, som avse utbildning, utrustning eller krigsberedskap;

lämna förvaltningsorganen sådana militära meddelanden och anvisningar, som finnas erforderliga för främjande av vederbörande försvarsgrens utbildning, utrustning och krigsberedskap;

utfärda erforderliga föreskrifter för förvaltningsorganen angående planläggningen av underhålls tjänsten i krig; samt

från förvaltningsorganen inhämta de tekniska och ekonomiska uppgifter och yttranden, som prövas erforderliga, ävensom taga del av de handlingar, som grunda sig på eller stå i samband med lämnade meddelanden, anvisningar eller föreskrifter.

Före utfärdandet av meddelanden, anvisningar eller föreskrifter, som nyss nämnts, bör försvarsgrenschefen hava inhämtat vederbörande förvaltningsmyndighets yttrande i ärendet.

Förvaltningsorganen å sin sida skola äga att hos vederbörande försvarsgrenschef inhämta de militära meddelanden och anvisningar, som de kunna finna erforderliga för fullgörande av sina åligganden. Förvaltningsorganen skola vara skyldiga att efterkomma av försvarsgrenscheferna lämnade anvisningar och föreskrifter eller, därest så i visst fall finnes icke kunna ske, med angivande av skälen, därom göra anmälan, allt efter omständigheterna till försvarsgrenschefen eller direkt till Kungl. Majit.

Den anordning för tillförsäkrande åt försvarsgrenscheferna av tillbörligt inflytande över förvaltningen, vars principer jag sålunda angivit, kan med fördel omedelbart tillämpas i fråga örn de två större försvarsgrenarna, armén och marinen.

Även beträffande flygvapnet böra enligt min mening samma principer ligga till grund för förvaltningsverksamhetens anordnande. Dock kunna vissa skäl tala för att under en övergångstid förhållandet mellan försvarsgrenschefen och förvaltningsorganet där ordnas på ett i viss mån annat sätt än beträffande armén och marinen. Flygvapnets organisation är nämligen för närvarande och kommer under flera år framåt att vara av en så väsentligt mindre omfattning än de andra försvarsgrenarnas, att redan härav kan motiveras ett bibehållande av den nuvarande anordningen, nämligen att låta försvarsgrenschefen samtidigt vara chef för förvaltningsorganet. Härtill kommer den omständigheten, att flygvapnet till skillnad från de två äldre försvarsgrenarna består av allenast ett enda truppslag med relativt ensartad materiel, varav följer att förvaltningsverksamheten blir i motsvarande mån förenklad, något som bidrager till att möjliggöra ett dylikt förenande på en hand av de bägge chefsbefattningarna. Sodan flygvapnet hunnit växa ut till den utökade storlek, som av mig kommer att i annat sammanhang föreslås, vilket medför att flygvapnet kommer att i storlekshänseende bliva mera jämförligt med de andra försvarsgrenarna, lärer det emellertid bliva ofrånkomligt att befria chefen för flyg-

Bihang till riksdagens protokoll li)36. 1 sami. Nr 225. si7 86 6

82 Kungl. Maj-.ts proposition nr 225.

vapnet från den vidsträckta förvaltningsverksamhet, som chefskapet över flygvapnets förvaltningsorgan medför, och att låta honom mera odelat få ägna sig åt sina egentliga, rent militära uppgifter, på samma sätt som redan från början avses beträffande cheferna för armén och marinen. Jag föreslår alltså, att flygvapnets centrala förvaltningsorgan, som naturligen alltjämt bör lyda direkt under Kungl. Majit, i den blivande försvarsorganisationen ställes under ledning av en särskild chef, vilken bör vara generalsperson, men att tills vidare, intill den tidpunkt framdeles må varda bestämt, chefen för flygvapnet skall tillika utöva chefskapet för flygvapnets förvaltningsorgan. Härvid måste man dock räkna med att det måhända kan komma att visa sig vara ur synpunkten av arbetets omfattning nödvändigt att till chefens förfogande ställes en souschef för förvaltningen, vilken under verkschefen och enligt dennes anvisningar får handhava överinseendet över verksamhetens bedrivande och beslutanderätten i ärenden av löpande natur.

Att den anordning, som sålunda av mig föreslås, i och för sig kan vara till fördel för den följdriktiga utvecklingen av flygvapnet under de närmaste övergångsåren, torde vara ett ytterligare skäl för att beträffande denna försvarsgren tills vidare göra ett avsteg från den eljest ur principiella synpunkter lämpligaste anordningen av förhållandet mellan försvarsgrenschef och förvaltningsorgan.

De centrala militära förvaltningsorganen.

Av vad jag nyss anfört framgår, att enligt min mening förvaltningsverksamheten inom de tre försvarsgrenarna av såväl principiella som praktiska skäl alltjämt måste utövas inom centrala, d. v. s. direkt under Kungl. Majit lydande förvaltningsorgan, låt vara med ett väsentligt inflytande över deras verksamhet tillförsäkrat försvarsgrenscheferna.

I anslutning härtill torde vara lämpligt att till behandling upptaga frågan örn vilka centrala organ, som böra handhava de olika försvarsgrenarnas förvaltningsverksamhet. Spörsmålet örn de särskilda förvaltningsorganens inre organisation däremot torde lämpligast behandlas i anslutning till försvarsgrenarnas organisation i övrigt.

Armén.

Yad då först beträffar armén, utgöres det centrala förvaltningsorganet för närvarande av arméförvaltningen, som under Kungl. Majit i tekniskt. och ekonomiskt avseende utövar högsta uppsikten över och ledningen av försvarsverket till lands. Arméförvaltningen utgöres av artilleridepartementet under generalfälttygmästarens chefskap, fortifikationsdepartementet under chefen för fortifikationen, intendentsdeparte mentet med generalintendenten som chef, sjukvårdsstyrelsen under generalfältläkaren och civila departementet under generalkrigskommissarien. Någon gemensam chef för arméförvaltningen finnes icke. Den ämbetsbefattning, som tillkommer arméförvaltningen, utövas huvudsakligen å ämbetsverkets särskilda departement (sjukvårdsstyrelse). Ärenden, som röra arméförvaltningen i allmänhet, lant-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

försvarets medelsbehov för nästföljande statsregleringsår, andra gemensamma angelägenheter samt vissa personalfrågor behandlas i arméförvaltningens plenum, som utgöres av departementscheferna. I plenum deltager också chefen för sjukvårdsstyrelsen, då pleniärendena beröra härens sjukvårds- och veterinärväsende. Ordförande i plenum är den till tjänsteåldern äldste departementschefen. Rörer ett förvaltningsärende två eller flera departement, avgöres det i sammanträde dem emellan.

Försvarskommissionen har föreslagit, att den nuvarande arméförvaltningen — frånsett fortifikationsdepartementet och sjukvårdsstyrelsen — skall uppdelas på tre skilda organ, tyg-, intendentur- och civilförvaltningarna, vilka skola i huvudsak övertaga de göromål, som nu handläggas inom arméförvaltningens artilleri-, intendents- och civila departement. Kommissionen avser alltså, att det samfällda organ, som arméförvaltningen nu utgör, icke längre skall finnas, utan att de tilltänkta tre förvaltningarna skola vara sinsemellan fullt fristående och icke såsom hittills sammanhållna till ett ämbetsverk. Fortifikationsdepartementets verksamhet har försvarskommissionen, såsom förut nämnts, föreslagit skola i huvudsak övertagas av den för försvarsväsendet gemensamma fortifikationsstyrelsen. Den nuvarande sjukvårdsstyrelsens förvaltningsverksamhet slutligen har kommissionen föreslagit skola i stort sett övertagas av den nya intendenturförvaltningen.

Av de hörda myndigheterna har arméförvaltningen i fråga örn förslaget att uppdela arméns förvaltningsorgan på flera självständiga myndigheter anfört följande:

I den mångfald ärenden, där enligt nuvarande organisation framställning eller utlåtande till Kungl. Maj:t avgives antingen av arméförvaltningen eller av vissa av dess departement, torde ärendenas behandling komma att genom den föreslagna anordningen försvåras och fördröjas. De enkla och smidiga former, som på grund av den nära samhörigheten hittills tillämpats inom arméförvaltningen vid handläggningen av dylika gemensamma ärenden, lära icke kunna bestå i händelse av ämbetsverkets uppdelning utan komma att utbytas mot det mera omständiga förfaringssätt, som författningsenligt äger rum vid avlåtande av för flera ämbetsverk gemensamma utlåtanden till Kungl. Maj:t. överhuvudtaget torde, bland annat, med avseende å remissförfarande och vad därmed sammanhänger, en dylik omändring komma att även för vederbörande statsdepartement medföra olägenheter.

De underhandsöverläggningar och det samråd, som nu av enahanda skäl, som nyss nämnts, i stor utsträckning äger rum mellan vederbörande inom arméförvaltningens särskilda departement även vid behandlingen av sådana ärenden, vilka tillhöra endast ett av dem, skulle likaledes, till men för ärendenas allsidiga bedömande, komma att inskränkas och därmed den erfarenhet, som nu finnes samlad inom de särskilda departementen, icke på samma sätt som hittills kunna ömsesidigt tillgodogöras.

Vad särskilt det nuvarande civila departementet beträffar vill arméförvaltningen i detta sammanhang gentemot ett kommissionens uttalande framhålla, att departementet ingalunda, såsom kommissionen synes förmena, till alldeles övervägande delen är en ren kameralförvaltning med uppgift att tillhandahålla underlydande myndigheter medel, att bokföra ifrågakommande utgifter och att granska arméns räkenskaper. Dess uppgift är dock betydligt vidare. I stort sett torde departementets verksamhet kunna karakteriseras så, att det

84 Kungl. Majus proposition nr 225.

för lantförsvaret fyller uppgifter, motsvarande dem, som i allmänhet för statsförvaltningen ankomma på statskontoret och riksräken skaps verket.

Enligt nuvarande organisation har departementet sålunda även att behandla frågor rörande arméns personalorganisation samt att i kameralt avseende sammanhålla arméns ekonomiska förvaltning i dess helhet. På grund härav ankommer på departementet ett stort antal förvaltningsfrågor av allmän natur och bland dessa en betydande del med rent administrativ natur. I anslutning härtill har departementet såsom remissverk en icke ringa uppgift, för vars fyllande på bästa sätt den möjlighet till nära samarbete med övriga departement, som nuvarande organisation innebär, är av stort värde. Civila departementet har vidare icke blott att disponera till departementets direkta förfogande ställda anslag utan även att förvalta medel, vilka kunna användas för ändamål, som beröra den ena eller andra avdelningen inom arméförvaltningen.

Ett särskiljande av de kamerala-administrativa och tekniska förvaltningsavdelningarna skulle medföra minskade möjligheter för en god ekonomisk förvaltning, enär avdelningarna måste arbeta hand i hand och ständigt stå i intimaste kontakt med varandra, örn arbetet skall kunna bedrivas på ett för statsverket ändamålsenligt sätt. För att de tekniska avdelningarna skola kunna följa och överblicka förvaltningsverksamheten inom resp. områden samt handhava anförtrodda medel enligt rationella grunder, äro de i ständigt behov av uppgifter och upplysningar från den kamerala avdelningen. Just detta följande och överblickande av den ekonomiska verksamheten vid underlydande myndigheter, vilket är av största betydelse såväl för förhindrande av missbruk inom förvaltningen som för åstadkommande av en ändamålsenlig och sparsam hushållning, skulle säkerligen försvåras genom den ifrågasatta åtgärden.

Ett åtskiljande av förvaltningsorganen på föreslaget sätt måste också komma att inverka menligt i fråga örn enhetlighet vid behandlingen och prövningen av förekommande ärenden. Den enhet, likformighet och samverkan, som kan åstadkommas vid förvaltningens sammanhållande inom ett gemensamt ämbetsverk, lär nämligen, såsom torde framgå redan av vad i det föregående anförts, knappast vara möjlig att ernå med den av kommissionen föreslagna organisationsformen.

För arméförvaltningens bibehållande tala även de fördelar, som därav stå att vinna i avseende å utnyttjandet av den civila personalen samt ifråga om dennas anställnings- och befordringsförhållanden.

Enligt arméförvaltningens instruktion gäder fullmakt eller konstitutorial å civil befattning, med undantag av generalkrigskommissarieämbetet, icke viss tjänstebefattning eller sådan befattning i visst departement utan tjänst i allmänhet inom vederbörlig lönegrad i arméförvaltningen. Krigsråden placeras av Kungl. Majit, efter förslag av arméförvaltningens plenum, samt övriga tjänstemän av plenum i de befattningar, där de behövas eller för vilka de äro företrädesvis passande. När så anses erforderligt, förändras denna placering. Härigenom hålles möjlighet öppen för att tjänstemännen skola vinna inblick i förvaltningsverksamheten i dess olika grenar, något som också är behövligt med hänsyn därtill att — särskilt; beträffande de tekniska departementen, där på vart och ett endast ett mindre antal civila tjänstemän äro placerade — vikarie^ för sådan tjänsteman under tjänstledighet eller semester i flertalet fall mäste hämtas bland de å annat departement placerade befattningshavarna. Denna de civila befattningshavarnas rörlighet, vilken, såsom sagts, är ägnad att främja deras allsidiga kännedom örn ämbetsverkets förvaltningsområde i dess helhet och att därigenom öka deras användbarhet för olika befattningar, lär icke kunna bibehållas vid ett genomförande av kom-

85 Kungl. Majlis proposition nr 225.

missionens förslag med personalens uppdelning på skilda ämbetsverks stater.

Att med den av försvarskommissionen förordade organisationen för vikariatsändamål inom övriga lantförsvarets förvaltningsverk anlita vid civilförvaltningen anställda befattningshavare torde vara uteslutet. Vid en sådan organisation synas alltså svårigheter komma att uppstå för tyg- och mtendenturförvaltningarna med deras fåtaliga civila befattningshavare att under tjänstledighet eller semester uppehålla på dem ankommande göromål

Det ringa antalet civila befattningshavare vid tyg- och mtendenturforyaltningarna torde också komma att medföra ojämnheter i befordnngsförhållandena, och genom det begränsade urvalet kan rekryteringen av den civila personalen vid dessa förvaltningar befaras komma att bliva mindre tillfredsställ ande

Med hänsyn till vad sålunda anförts, kan arméförvaltningen icke tillstyrka den föreslagna uppdelningen av ämbetsverket på olika förvaltningsmyndigheter. Fastmer anser ämbetsverket, att starka skäl tala för att - även örn man, såsom kommissionen tänkt sig, inordnar de centrala förvaltningsorganen inom arméledningen — dessa alltjämt böra vara sammanförda till ett gemensamt ämbetsverk, en arméförvaltning, med i huvudsak oförändrad organisation. Med denna uppfattning anser arméförvaltningen skäl icke föreligga för en förändring vare sig i fråga örn de olika i arméförvaltningen ingående avdelningarnas inbördes ställning och arbetsformer eller beträffande den sedan lång tid hävdvunna benämningen departement såsom beteckning på flertalet av ämbetsverkets avdelningar.

XJti arméförvaltningens här återgivna synpunkter på förevarande fråga fin- Departement.ner jag mig kunna i stort sett instämma Visserligen utövas arméförvaltningens verksamhet redan nu i huvudsak inom de fyra departementen och sjukvårdsstyrelsen var för sig. Men därifrån är steget dock långt till att organisatoriskt helt skilja de olika delarna åt. Även örn detta låtit sig väl tänka i en organisation sådan som den av försvarskommissionen föreslagna, där förvaltningsorganen underställdes försvarsgrenscheferna och dessa utgjorde ett sammanhållande element, så är en dylik anordning icke lycklig, då, såsom av mig förordas, förvaltningsorganen alltjämt skola bibehållas direkt underställda Kungl. Majit. Det förhåller sig nämligen så, att oaktat den genomförda uppdelningen av arméförvaltningens verksamhet på de olika departementen (sjukvårdsstyrelsen), arméförvaltningen i många och viktiga hänseenden fungerar som ett enhetligt ämbetsverk; härvidlag är främst att märka det årliga uppgörandet av framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov. I andra hänseenden äro ofta två eller tre av departementen gemensamt verksamma för ett ärendes utredning; exempelvis är ett direkt samarbete mellan intendents- och civila departementen mycket vanligt.

Att denna gemensamma verksamhet, vilken nu försiggår synnerligen enkelt och formlöst, skulle försvåras genom ett utbrytande av de olika departementen till särskilda ämbetsverk, synes mig ligga i öppen dag. Härtill kommer, att de av arméförvaltningen utvecklade fördelarna av en för hela ämbetsverket gemensam civil personalorganisation skulle offras vid ett bifall till kommissionsförslaget i denna del.

På anförda grunder och då kommissionen till stöd för organisationsändringen icke åberopat några skäl av beskaffenhet att motivera dess genom-

Departements-

chefen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

förande i trots av därmed förbundna olagenheter, vill jag alltså föreslå, att förvaltningsverksamheten beträffande lantförsvaret alltjämt skall under Kungl. Maj :t omhänderhavas av en enhetlig organisation, arméförvaltningen.

Till frågan örn arméförvaltningens uppdelning på underavdelningar och dessas kompetensområden återkommer jag senare i samband med behandlingen av arméorganisationen. Jag vill dock redan här förutskicka, att därest, såsom av mig föreslagits, fastighetsförvaltningen bibehålies uppdelad på de tre försvarsgrenarna, en följd härav blir, att det nuvarande fortifikationsdepartementet alltjämt måste i en eller annan form ingå i arméförvaltningen.

Marinen.

Det centrala förvaltningsorganet inom sjöförsvaret är för närvarande marinförvaltningen, vilken under Kungl. Maj :t i tekniskt och ekonomiskt avseende utövar överstyrelsen över rikets sjöförsvar. Marinförvaltningen är underställd en särskild chef och indelas i ett flertal avdelningar. Marinförvaltningens chef äger ensam beslutanderätt i de ärenden, i vilkas handläggning han deltager.

Försvarskommissionen har icke föreslagit någon ändring i fråga örn vad som sålunda nu gäller, utan anser, att marinens förvaltningsverksamhet alltjämt skall utövas inom marinförvaltningen, dock med vissa förändringar, som betingas bland annat av kommissionens förslag, att förvaltningsorganen skulle underställas försvarsgrenscheferna.

Icke heller jag finner anledning att föreslå någon förändring i det nu bestående förhållandet, att marinens centrala förvaltning under Kungl. Maj:t handhaves av ett organ, marinförvaltningen.

Till frågan örn marinförvaltningens uppdelning på avdelningar m. m. återkommer jag i samband med spörsmålet örn sjöförsvarets organisation.

Flygvapnet.

Flygvapnets centrala förvaltningsorgan är för närvarande flygstyrelsen, vilken enligt sin instruktion under Kungl. Majit i tekniskt och ekonomiskt avseende utövar överstyrelsen över rikets flygvapen. Flygstyrelsen är indelad på byråer. Chefen för flygvapnet är, såsom förut nämnts, tillika chef för flygstyrelsen, i vilken även stabschefen hos chefen för flygvapnet ingår. Chefen för flygstyrelsen äger ensam beslutanderätt i alla de ärenden, i vilkas avgörande han deltager.

Försvarskommissionen har nu föreslagit, att förvaltningsverksamheten inom flygvapnet skall omhänderhavas inom två särskilda förvaltningsorgan, benämnda flygmaterielförvaltningen och flygintend°enturförvaltningen, båda underställda chefen för flygvapnet och sålunda sidoordnade med dennes stabsorgan, flygstaben. Den nuvarande flygstyrelsen skulle således försvinna. Inom flygmaterielförvaltningen, som

87 Kungl. Majus proposition nr 225.

skulle indelas i fyra byråer, skulle handläggas frågor rörande konstruktion, anskaffning och underhåll av flygplan och motorer, anskaffning och underhåll av vapen och ammunition m. m., frågor rörande flygindustriens krigsorganisation ävensom i samband därmed stående ärenden angående verkstadsdriften och förrådsverksamheten vid flygvapnet m. m. Inom flyginte ndenturförvaltningen, vilken skulle vara indelad å tre byråer, skulle handläggas dels rena intendenturärenden, såsom angående förplägnad, beklädnad o. dyl., dels ärenden angående anslag till flygvapnets övningar, angående motorfordon och motorbåtar m. m. och dels ärenden angående avlöning, rekrytering, den centrala medelsredovisningen, bokföring samt kameral revision.

Rörande den sålunda föreslagna organisationen i stort hava chefen för flygvapnet och flygstyrelsen i huvudsak intet haft att erinra.

Med utgångspunkt från att, såsom jag tidigare framhållit, den centrala Departementsmilitära förvaltningsverksamheten enligt min mening bör omhänderhavas av förvaltningsorgan, som äro direkt underställda Kungl. Majit, måste från min sida vissa betänkligheter resas emot den av försvarskommissionen föreslagna förvaltningsorganisationen för flygvapnet.

Liksom jag förut framhållit beträffande armén är en sådan uppdelning av förvaltningsverksamheten på skilda organ, som här föreslås, tänkbar under den av kommissionen angivna förutsättningen, att organen i fråga äro underställda chefen för flygvapnet, vilken sålunda komme att representera enhetligheten i deras verksamhet. Lock uppkomme även under denna förutsättning avsevärda olägenheter, i det att de särskilda förvaltningsorganen ju enligt försvarskommissionens allmänna uppläggning av förvaltningsproblemet tänkts skola i en mångfald hänseenden antingen vara självständigt verksamma eller ock utöva sin verksamhet i direkt kontakt med Kungl. Majit. En dylik verksamhet synes mig knappast förenlig med den konstruktion, som av försvarskommissionen tillämnats dessa förvaltningsorgan. Frånsett att de bägge organen synas bliva av en alltför ringa storleksordning för att deras konstruerande som självständiga ämbetsverk skall vara motiverat, har försvarskommissionen på anförda skäl funnit sig böra föreslå, att den föivaltningsverksamhet, som hänför sig till avlöning, rekrytering, resekostnader, central medelsredovisning, kassaväsende, bokföring, revision m. m., sålunda den verksamhet, som beträffande armén bedrives inom arméförvaltningens civila departement, skall förläggas till en »civil byrå» under flygintendenturförvaltningen.

Följden härav har blivit, att man måst inrätta en »civilbyrå» jämväl inom flygmaterielförvaltningen för handläggning av ärenden, som angå upprättande av leverans- och andra kontrakt, utbetalningsåtgärder, utförande av rättegångar m. m. Redan sistnämnda förhållande synes mig tyda på att uppdelningen av förvaltningsverksamheten på två helt skilda myndigheter är organisatoriskt oriktig. Härtill kommer, att åtgärden att lägga de »allmänna» civilärendena under en intendenturmyndighet icke heller synes befogad ur systematisk synpunkt; så är icke heller fallet inom vare sig arméförvaltningen eller marinförvaltningen. Att försvarskommissionen icke kunnat ifrågasätta in-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

rättandet av en särskild självständig »civilförvaltning» vid sidan av de två andra organen inom en så liten organisation som flygvapnets, är å andra sidan naturligt.

De nu anförda betänkligheterna gentemot den föreslagna uppdelningen av flygvapnets förvaltningsverksamhet på två smärre organ skärpas emellertid väsentligen under den förutsättning, från vilken jag utgår, nämligen att förvaltningsorganen principiellt skola vara underställda Kungl. Maj:! För verksamheten i högsta instans kan det nämligen icke vara annat än till olägenhet, att inom ett så begränsat område som flygvapnets i förvaltningshänseende hava att göra med två från varandra skilda förvaltningsorgan, vilka i sin verksamhet med ali säkerhet bomme att i många stycken tangera varandra. Den samordnande faktor, som chefen för flygvapnet i viss mån skulle utgöra, i händelse förvaltningsorganen skulle ställas direkt under honom, saknas ju också i detta fall. Följden bleve, att den samordnande verksamheten i stället finge ske hos Kungl. Majit, vilket komme att medföra extra arbete i form av dubbla remisser m. m.

Vidare är att märka, att därest, såsom av mig föreslagits, fastighetsförvaltningen och byggnadsverksamheten skola handhavas försvarsgrensvis, det uppkommer behov av förvaltningsorgan för denna verksamhetsgren jämväl inom Wy8vaPnek Detta förvaltningsorgan skulle då i enlighet med försvarskommissionens principer antingen bilda en fristående organisation, vid sidan av flygmaterielförvaltningen och flygintendenturförvaltningen direkt underställd chefen för flygvapnet, eller ock såsom en särskild byrå ingå i flygintendenturförvaltningen. Organisationsformen skulle i bägge fallen innebära påtagliga olägenheter. Den hithörande verksamheten inom flygvapnet är nämligen av alltför ringa omfattning för att kunna motivera anordnandet av ett självständigt organ. Att hänföra byggnadsverksamheten under intendenturförvaltningen är å andra sidan organisatoriskt otillfredsställande, då byggnadsverksamheten sakligt sett icke hör mera tillsammans med intendenturförvaltningen än med materielförvaltningen. De nu nämnda omständigheterna tala för att man även vid flygvapnet bör förena all förvaltningsverksamhet inom ett organ.

Min uppfattning är således, att för handhavandet närmast under Kungl. Majit av förvaltningsverksamheten inom flygvapnet bör finnas ett enda centralt förvaltningsorgan. I analogi med benämningen å motsvarande organ inom armén och marinen bör detta organ lämpligen benämnas flygförvaltningen. Flygförvaltningen bör stå under chefskap av en generalsperson och vära indelad på olika avdelningar. Denna indelning bör i stort ansluta till den uppdelning på flygmaterielärenden och flygintendenturärenden, som av försvarskommissionen föreslagits. Med den av mig föreslagna organisationen kunna emellertid alla civilärenden hänföras till en för hela flygförvaltningen gemensam byrå i stället för av försvarskommissionen föreslagna två, vilket ur såväl systematisk som praktisk synpunkt innebär avsevärda fördelar. Vidare mäste, såsom en följd av att enligt min mening fastighetsförvaltningen bör omhänderhavas inom varje försvarsgren för sig, inom flygför-

89 Kungl. Majus proposition nr 225.

valtningen tillkomma en särskild byggnadsavdelning. Till den närmare organisationen av flygförvaltningen torde jag få återkomma i samband med frågan örn flygvapnets organisation.

Såsom jag i det föregående anfört, lärer det emellertid vara förenat med vissa fördelar att under en övergångstid låta chefen för flygvapnet samtidigt vara chef för flygförvaltningen, i analogi med vad som för närvarande är fallet. Flygvapnets relativt ringa omfattning under de närmaste åren synes också kunna medgiva en sådan anordning tills vidare. Dock torde det, såsom tidigare framhållits, kunna komma att visa sig nödvändigt att för sådant fall inrätta en souschefsbefattning vid flygförvaltningen. Jag är emellertid av den uppfattningen, att framdeles ett förenande av de båda befattningarna som chef för flygvapnet och chef för flygförvaltningen skall visa sig medföra allt för stor arbetsbörda för en person och att sålunda flygförvaltningen måste erhålla sin egen chef. I och med detta komma sålunda de allmänna grunder för försvarsgrenschefens inflytande över förvaltningsverksamheten, för vilka jag tidigare redogjort, att kunna träda i tillämpning jämväl med avseende å flygvapnet.

II. Försvarsdepartementet med kommandoexpeditionerna.

A. Försvarsdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts

kansli.

Den ordinarie personalen å departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli utgöres för närvarande av:

1 statssekreterare 1 kansliskrivare

1 expeditionschef 1 förste expeditionsvakt

4 kansliråd 2 kanslibiträden

2 förste kanslisekreterare 2 expeditionsvakter

4 andre kanslisekreterare 3 kontorsbiträden.

Härtill komma 1 registrator (pensionerad officer med arvode) samt amanuenser och övrig icke-ordinarie personal.

Kansliet är organiserat på statssekreterarens avdelning samt fyra byråer, var och en under ett kansliråd såsom byråchef. Å statssekreterarens avdelning handhaves utarbetandet av departementets del av statsverkspropositionen samt departementets övriga propositioner till riksdagen m. m. Å byråerna handläggas och beredas de löpande konselj ärendena.

För sv ar slcommissionen har uttalat, att det helt naturligt vore synnerligen vanskligt att bedöma behovet av arbetskrafter å försvarsdepartementets kansli efter genomförandet av den nya försvarsordningen. Att kanslimålen skulle komma att till antalet minskas eller till beskaffenheten förenklas, syntes dock knappast vara att räkna med. Snarare torde motsatsen vara att befara med hänsyn till, bland annat, den avsevärda utökning av flygvapnet som före-

Departements-

chefen.

90 Kungl. Majus proposition nr 225.

sloges. I varje fall torde övergången till den nya ordningen komma att medföra en avsevärd anhopning av kansliärenden, som sammanhängde just med den nya ordningens införande. Under sådana förhållanden och då kanslipersonalen efter den avsevärda indragning, som ägt rum efter genomförandet av 1925 års försvarsordning, torde få anses vara fullt sysselsatt, funne försvarskommissionen icke anledning att föreslå vidtagandet av någon förändring med avseende å kansliets personalförteckning.

Såsom försvarskommissionen antytt, vidtogs efter genomförandet av 1925 års försvarsordning en viss inskränkning av försvarsdepartementets personal. Sålunda minskades under år 1925 antalet byråer från fem till fyra. Vidare indrogos från och med budgetåret 1926/1927 bland annat två kanslirådsbefattningar, tre förste kanslisekreterarbefattningar och en andre kanslisekreterarbefattning. De nuvarande fyra kansliråden tjänstgöra såsom chefer för var sin byrå. Av de två förste kanslisekreterarbefattningarna är en avsedd för statssekreterarens avdelning, likaså en av de fyra andre kanslisekreterarbefattningarna. För tjänstgöring å byråerna äro avsedda en förste och tre andre kanslisekreterare.

Efter de personalminskningar, som sålunda relativt nyligen genomförts, föreligga enligt min mening icke några möjligheter till ytterligare inskränkning av försvarsdepartementets ordinarie personal. Snarare skulle någon förstärkning av denna personal vara befogad med hänsyn till den ökning av kansligöromålen, som kan förutses på grund av utökningen av flygvapnet, och i betraktande av att en till övergångsstat överförd förste kanslisekreterare för närvarande tages i anspråk för ständig tjänstgöring i departementet. Dock anser jag mig icke böra föreslå någon personalökning utan utgår från att den nuvarande personalstaten bibehålies oförändrad.

I fråga örn den icke-ordinarie personalen föreslår jag icke heller någon ändring emot vad som nu gäller.

B. Kommandoexpeditionerna och kommandomålens

handläggning.

Allmänna synpunkter.

Till försvarsdepartementet äro för närvarande knutna två kommandoexpeditioner, lantförsvarets och sjöförsvarets, vilkas uppgift enligt gällande instruktioner är att biträda chefen för försvarsdepartementet i militära frågor rörande lantförsvaret resp. sjöförsvaret. Till sjöförsvarets kommandoexpedition har ock efter flygvapnets organiserande hänförts motsvarande uppgift med avseende å militära frågor rörande flygvapnet.

Kommandoexpeditionernas huvudsakligaste arbetsområde hänför sig till beredande till föredragning av de s. k. kommandomålen, d. v. s. sådana mål, som Konungen, enligt § 15 regeringsformen, i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten omedelbarligen besörjer.

91 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Såsom försvarskommissionen påpekat, har frågan om sättet för kommandomålens handläggning vid åtskilliga tillfällen varit föremål för övervägande. Under senare tid hava dessa överväganden huvudsakligen hänfört sig dels till möjligheten att avlasta vissa grupper av ärenden från kommandoexpeditionerna, dels och till önskemålet örn inrättande av en särskild kommandoexpedition för flygvapnet.

Vad beträffar den förstnämnda frågan — möjligheten till decentralisering av vissa kommandomål — föreslog den förut omnämnda 1926 års beredning, att en avsevärd del av de ärenden, som nu handläggas som kommandomål inom kommandoexpeditionerna, skulle överlämnas till avgörande av de till inrättande föreslagna cheferna för armén resp. marinen. Vid framläggandet av propositionen nr 175 till 1929 års riksdag angående omorganisation av försvarets ledning och förvaltning anförde ock föredragande departementschefen, att han i likhet med beredningen ansåge det ändamålsenligt och lämpligt att i viss omfattning till försvarsgrenscheferna överlätes avgörandet av kommandoärenden av enklare beskaffenhet.

Cheferna för generalstaben och marinstaben uppehöllo sig också vid förevarande spörsmål uti sina tidigare omnämnda, i augusti 1933 avgivna skrivelser med förslag till organisation av arméns resp. marinens högsta militära ledning.

Chefen för generalstaben föreslog sålunda, att till avgörande av chefen för armén skulle från lantförsvarets kommandoexpedition överflyttas ärenden rörande:

reglementen och instruktioner för tjänsten i fred och krig, vilka enbart beröra chefen för armén underlydande myndigheter;

utbildning, övningar, mobiliseringsföreskrifter, försök med ny utrustning och kommendering (placering) av personal till tjänstgöring vid underlydande myndigheter, allt i den mån hithörande ärenden icke kräva beslut av Konungen i statsrådet;

militärattachéers tjänstgöring; samt

uppskov för värnpliktiga vid mobilisering, tillträde för svenska och utländska undersåtar till militära etablissement, befästningar o. dyl., som lyda under chefen för armén, tjänstledighet och tillstånd att vistas utom riket för underlydande personal, allt i den mån ansökan härom icke kan beviljas av underlydande myndighet.

Chefen för marinstaben föreslog, att åt chefen för marinen skulle överlämnas avgörandet av ärenden rörande:

rustande i fred av fartyg med undantag av sådant, vars uppdrag icke direkt berör marinens verksamhet;

reglementen och instruktioner för tjänsten i fred och krig, vilka icke beröra andra än under chefen för marinen lydande myndigheter, samt fastställande av läro- och fördelningsböcker;

utbildning, övningar, mobiliseringsföreskrifter samt försök med ny materiel, allt i den mån hithörande ärenden icke kräva beslixt av Konungen i statsrådet;

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

fördelning å och inom örlogsstationer och kustartilleriets truppförband av marinens personal ävensom kommendering av officerare och civilmilitära tjänstemän i vissa angivna fall;

marinattachéers tjänstgöring;

uppskov för värnpliktiga vid mobilisering;

tillträde till marinens fartyg, etablissement, befästningar m. m.; samt

ansökningar örn tjänstledighet och tillstånd att vistas utom riket för underlydande personal.

Försvarskommissionen har funnit det stå klart, att i och med inrättandet av särskilda chefer för var och en av de tre försvarsgrenarna en decentralisering av vissa ärenden, vilka nu behandlas som kommandomål, borde äga rum till försvarsgrenscheferna. Kommissionen har vidare i detta hänseende anfört följande:

Frågan örn vilka ärenden, som lämpligen böra överflyttas från kommandoexpeditionerna till försvarsgrenscheferna, kan naturligen vara föremål för olika bedömanden. Enligt försvarskommissionens mening synes principen böra vara den, att sådana smärre frågor, som huvudsakligen avse den löpande eller dagliga tjänsten och förvaltningen, lämpligen böra överlämnas till försvarsgrenschefernas avgörande, under det att ärenden av mera principiell räckvidd eller som äro av viktigare beskaffenhet alltjämt böra tillhöra Kungl. Maj:ts avgörande i kommandoväg. Den uppdelning, som i detta hänseende föreslagits av cheferna för generalstaben och marinstaben i förberörda skrivelser hösten 1933, synes försvarskommissionen bilda en lämplig grundval för den prövning av decentraliseringens omfattning, som bör ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid vidtaga. Denna prövning lärer för övrigt icke kunna förväntas bliva av definitiv art utan i viss mån få bliva beroende av erfarenheten under de närmaste åren efter den nya organisationens genomförande.

Yad därefter beträffar frågan örn flygkommandomålens handläggning, så löstes genom 1925 års försvarsordning nämnda spörsmål på det sätt, att för ändamålet inrättades en särskild flygdetalj inom sjöförsvarets kommandoexpedition. Denna flygdetalj förestås numera av en regementsofficer från flygvapnet, vilken självständigt bereder och föredrager dessa mål inför departementschefen.

Den nyssnämnda 1926 års beredning föreslog i sitt betänkande, att en särskild kommandoexpedition för flygvapnet skulle inrättas. Beredningen ansåge, att därigenom beaktansvärda fördelar för flygvapnets enhetlighet och självständighet samt för dess samarbete med de båda andra försvarsgrenarna skulle vinnas. Inrättandet av en egen kommandoexpedition för flygvapnet måste dessutom vara en logisk följd av 1925 års försvarsbeslut, vilket avsett upprättandet av ett självständigt flygvapen. — Likaså har 1933 års flygkommission i skrivelse till Kungl. Majit den 27 november 1933 gjort framställning örn upprättande av en särskild kommandoexpedition för flygvapnet, därvid flygkommissionen framhållit, bland annat, att endast genom en egen kommandoexpedition kunde flygvapnet komma till sin fulla rätt samt obehindrat utveckla sig inom sitt eget område.

93 Kungl. Majlis proposition nr 225.

För svar skommissionen har ansett, att vid genomförandet av en ny försvarsordning en mera tillfredsställande och definitiv lösning av frågan örn beredningen av flygvapnets kommandomål måste åvägabringas. Denna lösning syntes kunna ske huvudsakligen efter två olika linjer: antingen genom att utbryta flygvapnets kommandomål till handläggning vid en särskild flygvapnets kommandoexpedition eller genom att anordna en enda för hela försvarsväsendet gemensam kommandoexpedition med specialföredragande fiån de olika försvarsgrenarna. — Sedan försvarskommissionen efter en ingående motivering kommit till den slutsatsen, att beredandet av kommandomålen till föredragning liksom nu borde ske försvarsgrensvis, har kommissionen funnit det framstå som en konsekvens, att det nuvarande provisoriet beträffande flygvapnets kommandomål borde upphöra och en särskild kommandoexpedition inrättas för flygvapnet. De enda skäl, som på senare tid åberopats för att alltjämt låta flygärendena beredas å en avdelning av sjöförsvarets kommandoexpedition, nämligen deras ringa antal, syntes helt bortfalla i och med genomförandet av den utökning av flygvapnet, som av kommissionen föresloges. Att i övrigt flygvapnets självständiga ställning utgjorde ett tillräckligt motiv ur principiell synpunkt för att flygvapnets kommandomål behandlades på samma sätt som övriga försvarsgrenars, syntes försvarskommissionen stå klart.

I fråga örn decentraliseringen av vissa grupper av kommandomål från kom- Departementsmandoexpeditionerna till försvarsgrenscheferna ansluter jag mig till försvars- ehefen. kommissionens i denna del uttalade åsikt. I och med att chefer inrättas för armén och marinen, synes det mig sålunda befogat att, med tillämpning av 4 § i lagen den 28 januari 1921 örn kommandomål, till dem ävensom till chefen för flygvapnet överlämna avgörandet av vissa enklare kommandomål av löpande natur. Härvidlag lära chefernas för generalstaben och marinstaben förslag av augusti 1933 böra utgöra grunden för bedömandet av vilka mål, som böra överlämnas. Vid den prövning, som det härutinnan tillkommer Kungl. Majit att verkställa, synes emellertid vara av nöden att gå fram med en viss försiktighet. Såsom försvarskommissionen framhållit lärer denna prövning icke heller från början kunna bliva definitiv utan torde få bliva i viss mån beroende av erfarenheten under övergångsåren. Till frågan i vad mån på grund av decentraliseringen en reducering av kommandoexpeditionernas personal är möjlig att genomföra återkommer jag i det följande.

Vad beträffar frågan örn inrättande av en särskild kommandoexpedition för flygvapnet beder jag få erinra därom, att jag vid framläggandet av propositionen nr 255 till 1934 års riksdag angående vissa avlöningsstater under fjärde huvudtiteln, i anledning av 1933 års flygkommissions nyssberörda framställning örn upprättande av en särskild kommandoexpedition för flygvapnet, anförde, bland annat, att det icke kunde bestridas, att den dittillsvarande ordningen i avseende å handläggningen av flygvapnets kommandomål vore förenad med vissa olägenheter liksom ock att dessa olägenheter skulle undanröjas genom upprättandet av en flygvapnets kommandoexpedi-

94 Kungl. Majus proposition nr 225.

tion. Jag anförde emellertid vidare, att omfattningen av det arbete, som med nuvarande organisation av flygvapnet bomme att åvila en dylik expedition, enligt vad erfarenheten visat vore alltför ringa för att giva full sysselsättning åt den personal, som måste avses för expeditionen. På grund därav och med hänsyn jämväl till försvarsfrågans läge kunde flygkommissionens förslag ej av mig biträdas. Det av flygkommissionen avsedda syftet fann jag tillsvidare kunna tillgodoses utan en så omfattande organisationsändring som upprättandet av en kommandoexpedition för flygvapnet innebure. Frågan syntes nämligen kunna provisoriskt lösas på det sätt, att den å sjöförsvarets kommandoexpedition tjänstgörande officeren från flygvapnet erhölle befogenhet att självständigt bereda och inför chefen för försvarsdepartementet på eget ansvar föredraga flygvapnet berörande kommandomål. Sistberörda åtgärd blev ock sedermera vidtagen.

Den nuvarande anordningen, med flygkommandomålen förlagda till sjöförsvarets kommandoexpedition, måste sålunda enligt min mening betraktas som ett provisorium, betingat av flygvapnets hittillsvarande ringa omfattning. Då detta provisorium tvivelsutan medför vissa olägenheter ur såväl principiell som praktisk synpunkt, anser jag en förändring böra vidtagas, så snart betingelser därför föreligga. Detta synes mig vara fallet i och genom att den nya och utvidgade organisation för flygvapnet, som av mig föreslås, genomföres. Därvid kan nämligen förutsättas, att antalet flygkommandomål kommer att så avsevärt ökas, att även ur denna synpunkt fullt fog kan anses föreligga för att i fråga om kommandomålens handläggning jämställa flygvapnet med de två äldre försvarsgrenarna.

I likhet med försvarskommissionen finner jag mig böra avvisa tanken på att anordna en för hela försvaret gemensam kommandoexpedition. En dylik kommandoexpedition skulle under alla omständigheter komma att arbeta på skilda avdelningar för varje försvarsgren, vadan någon personalbesparing näppeligen skulle åstadkommas. För arbetet inom departementets kansli är det vidare av den största vikt att inom departementet äga tillgång till högt kvalificerade sakkunniga officerare från de olika försvarsgrenarna. Detta skulle tydligen icke bliva fallet i samma grad som nu, därest kommandoärendena skulle handhavas under endast en chef med särskilda föredragande officerare sig underställda. Dessa senare bomme icke att intaga samma självständiga ställning som de nuvarande kommandocheferna, något som skulle komma att i väsentlig mån reducera värdet av deras biträde. Slutligen är att märka att, såsom ock försvarskommissionen påpekat, ärendena på kommandoexpeditionerna så gott som undantagslöst äro av rent försvarsgi ensbetonad karaktär, vadan intresset av en sammanknytning av ärenden av likartad natur är skäligen obetydligt. I den mån enstaka ärenden förekomma, vilka beröra två eller flera försvarsgrenar, äger redan nu enligt gällande lag samarbete mellan kommandoexpeditionerna rum.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört föreslår jag alltså inrättande av en särskild kommandoexpedition för flygvapnet.

Kungl. Majus proposition nr 225.

95 Kommandoexpeditionernas organisation.

Lantförsvarets kommandoexpedition.

Å lantförsvarets kommandoexpedition finnes för närvarande följande personal:

1 chef, regementsofficer, med arvode å departementets stat,

1 souschef, regementsofficer ur generalstaben,

3 kaptener ur generalstaben,

2 kompaniofficerare, beordrade ur truppförbanden,

9 pensionerade officerare med arvoden å departementets stat,

2 pensionerade underofficerare med arvoden å departementets stat, samt

1 expeditionsvakt med lön å departementets stat.

För ärendenas handläggning är kommandoexpeditionen organiserad å åtta särskilda »detaljer», nämligen vapenövningsdetaljen, mobiliseringsdetaljen, personaldetaljen, värnpliktsdetaljen, bokdetaljen, rulldetaljen, T. L.-detaljen (för utgivande av »Tjänstemeddelanden rörande Lantförsvarets) och registratorsdetaljen. Förstnämnda två detaljer förestås av kaptener ur generalstaben, de övriga av pensionerade officerare. Såsom adjutant hos chefen tjänstgör en kapten ur generalstaben, vilken tillika är adjutant hos departementschefen.

För svarskommissionen har ansett, att efter genomförandet av den föreslagna decentraliseringen av vissa ärenden till chefen för armén den nuvarande personalen skulle kunna minskas med dels en generalstabskapten och dels fyra pensionerade officerare. Av de återstående fem pensionerade officerarna hade kommissionen beräknat fyra för tjänstgöring vid bokdetaljen, i vilken rulldetaljen skulle ingå.

Då även jag förutsätter en decentralisering av enklare ärenden till avgö- Departementsrande av chefen för armén, synes mig en minskning av personalen å lantför- chefen. svarets kommandoexpedition möjlig. Personalreduktionen måste dock med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av de ärenden, som alltjämt skola bibehållas till handläggning å kommandoexpeditionen, hållas inom ganska snäva gränser. Yad beträffar bok- och rulldetaljerna tjänstgöra där för närvarande 6 pensionerade officerare. Att minska denna personal på sätt försvarskommissionen föreslagit synes mig icke vara möjligt, då nämligen arbetet där icke kan förväntas röna inverkan av den ifrågasatta decentraliseringen.

Jag finner mig därför icke kunna tillstyrka en större reducering av personalen å lantförsvarets kommandoexpedition än med en generalstabskapten och två pensionerade officerare.

Chefen för lantförsvarets kommandoexpedition är, liksom chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition, för närvarande upptagen å försvarsdepartementets stat med ett arvode enligt 5 § i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente å 15 000 kronor. Detta medför, att en överstebeställning vid armén ständigt står vakant och måste uppehållas i succession på förordnande. Då ett sådant arrangemang medför åtskilliga olägenheter, har försvarskommissionen

96 Kungl. Majus proposition nr 225.

föreslagit, att i staten för generalstabskåren skulle upptagas en överstebeställning, avsedd för chefen för kommandoexpeditionen. För att bereda kommandochefen samma löneinkomster som nu, borde då på försvarsdepartementets stat upptagas ett tilläggsarvode å 2 000 kronor.

Tidigare fanns å generalstabens stat upptagen en överstebeställning, avsedd för kommandochefen. Då det emellertid länge framstått såsom ett önskemål, att chefen för kommandoexpeditionen genom anställning under några år såsom regementsofficer vid truppförband, helst även såsom regementschef, förvärvat ingående praktisk erfarenhet örn tjänstgöringsförhållandena vid arméns truppförband — en synpunkt som icke på sätt önskligt var kunde tillgodoses med den begränsning, som gällde i fråga örn personvalet — beslöts vid 1920 års riksdag, att för beredande av ökad möjlighet till urval vid besättande av ifrågavarande chefsbefattning å försvarsdepartementets stat skulle uppföras arvode åt chefen för kommandoexpeditionen med enahanda belopp, som utginge till expeditionschefen å departementets kansliavdelning.

Att såsom försvarskommissionen framhållit en viss olägenhet är förenad med det nuvarande systemet, så tillvida att det medför vakansförordnanden i succession efter den till kommandochef förordnade regementsofficeren, kan icke förnekas. Örn man alltjämt vill bevara möjligheten att välja kommandochef inom en så stor krets officerare som möjligt — något som i och för sig uppenbarligen framstår såsom ett intresse — lärer det emellertid knappast finnas någon annan lämplig utväg än det nuvarande systemet. Jag utgår nämligen ifrån att man alltid måste hålla öppen möjligheten att, därest så anses lämpligt, utan omgång kunna verkställa ombyte av innehavare av kommandochefsbefattningen. Vid armén, med dess mångfald av olika personalstater, skulle detta icke låta sig göra, därest kommandochefen placerades med lön i viss bestämd befattning. Jag föreslår därför, att chefen för lantförsvarets kommandoexpedition alltjämt upptages å försvarsdepartementets stat med ett arvode enligt 5 § i allmänna avlöningsreglementet å 15 000 kronor.

Personalen vid lantförsvarets kommandoexpedition kommer enligt det nu framlagda förslaget att te sig på följande sätt:

1 chef, regementsofficer, med arvode å försvarsdepartementets stat,

1 souschef, regementsofficer ur generalstabskåren,

2 kaptener ur generalstabskåren,

2 kompaniofficerare, beordrade ur truppförbanden,

7 pensionerade officerare med arvoden (2 å 3 600 kronor och 5 å 3 180 krokronor) å departementets stat,

2 pensionerade underofficerare med arvoden (å 2 340 kronor) å departementets stat, samt

1 expeditionsvakt med lön å departementets stat.

Sj{»försvarets kommandoexpedition.

För sjöförsvarets kommandoexpedition är för närvarande följande personal beräknad:

97 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

1 chef, regementsofficer, med arvode å departementets stat,

1 regementsofficer ur flygvapnet, självständig föredragande i flygärenden,

3 kompaniofficerare ur flottan,

1 kompaniofficer ur kustartilleriet,

2 underofficerare ur flottan,

1 underofficer ur kustartilleriet,

1 pensionerad officer med arvode å departementets stat,

1 pensionerad underofficer med arvode å departementets stat,

1 korpral ur flottan,

2 meniga ur flottan, samt

1 expeditionsvakt med lön å departementets stat.

Kommandoexpeditionen är organiserad på åtta detaljer, nämligen flottans detalj, kustartilleriets detalj, flygvapnets detalj, värnpliktsdetaljen, statistiska detaljen (för förande av milor m. m.), isbrytardetaljen samt bok- och tryckeridetaljerna Såsom adjutant hos chefen tjänstgör en av kompaniofficerarna, vilken tillika är adjutant hos departementschefen.

Försvarskommissionen har ansett, att efter den föreslagna decentraliseringens genomförande och flygärendenas utbrytande till en särskild kommandoexpedition personalen å sjöförsvarets kommandoexpedition skulle kunna minskas med, förutom regementsofficeren ur flygvapnet, 1 kompaniofficer ur flottan och 1 underofficer ur flottan.

Den reducering av personalbeståndet å sjöförsvarets kommandoexpedition, som kan förväntas bliva möjlig på grund av den ifrågasatta decentraliseringen av vissa enklare kommandoärenden till chefen för marinen, kommer att hänföra sig till de rent militära detaljerna å expeditionen. I fråga örn bok- och tryckeridetaljerna, vilka ju icke beröras av decentraliseringen, ser jag mig däremot nödsakad att föreslå en viss utökning av personalen. Att å de militära detaljerna, rent allmänt sett, en viss lättnad i arbetet kommer att uppstå vid decentraliseringens genomförande, torde vara otvivelaktigt. Det måste emellertid beaktas, att man även här måste gå fram med en viss försiktighet vid decentraliseringens genomförande, ävensom att lättnaden i arbetet endast med svårighet låter sig omsätta i personalindragningar, då vissa göromål på grund av sin natur alltjämt kräva sina egna befattningshavare. Dock anser jag mig våga räkna med en sådan nedgång av ärendenas antal å de militära detaljerna, att personalen därstädes kan, på sätt försvarskommissionen förutsatt, minskas med en kompaniofficer ur flottan och en underofficer ur flottan. Förutsättningen härför är emellertid, att dessa detaljer frigöras från egentligt registratorsarbete.

I fråga örn bok- och tryckeridetaljerna har för mig anmälts, att därstädes tarvades en icke oväsentlig ökning av den för dessa detaljer beräknade pexsonalen. För bokdetaljen äro för närvarande beräknade en föreståndare, pensionerad officer, och en uppbördsman, pensionerad underofficer. Emellertid hava göromålen här väsentligt ökats på senare år. Sålunda har bokförrådets

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225. 217 36 7

Departements-

chefen.

98 Kungl. Majus proposition nr 225.

storlek från år 1921 fördubblats och under de sista fem åren utökats med c:a 50 %. Att denna utveckling kommer att avbrytas synes knappast vara att förmoda. Under år 1928 överfördes till bokdetaljen tryckeridetaljens samtliga ärenden, utan att någon ökning av personalen å bokdetaljen beräknades, och under 1932 tillkommo de göromål, som sammanhänga med utnyttjandet av den då för besparande av tryckningskostnader anskaffade s. k. rotaprintapparaten. Slutligen uppdrogs under år 1933 åt bokdetaljen att örn händerhava bestyret med redigeringen och tryckningen av samtliga för marinen erforderliga militära blanketter. Genom denna åtgärd, vilken i och för sig visat sig vara både organisatoriskt och ekonomiskt fördelaktig, har bokdetaljen pålagts ett arbete, som under den närmaste tiden torde komma att växa.

Den kraftiga utökning av arbetet på bokdetaljen, som sålunda ägt rum, har medfört, att under senare år ständigt två aktiva officerare och tidvis ytterligare en aktiv officer samt dessutom 3 å 4 underofficerare eller flaggkorpraler varit kommenderade från Stockholms örlogsstation till tjänstgöring vid detaljen. Denna anordning är i många avseenden otillfredsställande. Förutom att arbetskraft som beräknats för stationen därigenom undandrages densamma, medför detta kommenderingssystem naturligen täta personalombyten. Arbetet på bokdetaljen är emellertid till stor del av den art, att alltför ofta återkommande personalombyten inverka störande på arbetsintensiteten och på så sätt även i längden fördyrande. Jag anser fördenskull, att en utökning av den för bokdetaljen beräknade personalen är ofrånkomlig.

Den behövliga personalökningen vid bokdetaljen har av chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition angivits till två pensionerade officerare, en underofficer ur flottan och en pensionerad underofficer. Den ene av de två pensionerade officerarna skulle då avses jämväl för utförande av vissa registratorsgöromål å kommandoexpeditionen i övrigt.

För min del anser jag mig böra tillstyrka, att personalen på bok- och tryckeridetaljerna utökas med den av chefen för kommandoexpeditionen föreslagna pensionerade personalen, två officerare och en underofficer. Däremot finner jag mig icke kunna tillstyrka, att för detaljerna ifråga beräknas jämväl en underofficer ur flottan. I den mån ytterligare personal tidvis kan komma att visa sig oundgängligen nödvändig, lärer det utan större olägenhet låta sig göra att fylla behovet med från Stockholms örlogsstation tillfälligt kommenderad personal.

Liksom i fråga örn chefen för lantförsvarets kommandoexpedition genomfördes genom beslut av 1920 års riksdag jämväl för chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition den förändringen, att denne, som dittills beordrats bland flottans regementsofficerare, uppfördes på försvarsdepartementets stat med arvode av 15 000 kronor. Som skäl härför anfördes, att liknande synpunkter som anförts i fråga örn lantförsvarets kommandoexpedition gjorde sig gällande beträffande sjöförsvarets kommandoexpedition, vars arbetsuppgifter gjorde det önskvärt, att dess chef i vanliga fall innehade kommendörs grad. — FÖrsvarskommissionen har nu föreslagit, att för kommandochefen skulle uppföras en kommendörsbefattning på flottans stat samt att denne dess-

99 Kungl. Majda proposition nr 225.

utom skulle som lönefyllnad erhålla ett arvode å 2 000 kronor, upptaget å försvarsdepartementets stat.

Då, såsom jag nyss anfört, övervägande skäl tala för att beträffande chefen för lantförsvarets kommandoexpedition bibehålla den nuvarande anordningen, anser jag mig icke heller i fråga örn chefens för sjöförsvarets kommandoexpedition ställning eller löneplacering böra föreslå någon förändring, utan bör för honom alltjämt å försvarsdepartementets stat upptagas ett arvode å 15 000 kronor.

Vad försvarskommissionen anfört därom, att den å sjöförsvarets kommandoexpedition upptagne kompaniofficeren ur kustartilleriet lämpligen borde tillläggas befogenhet att i kommandochefens närvaro inför departementschefen föredraga de kommandomål, som hänförde sig till kustartilleriets område, lärer icke påkalla något ställningstagande i förevarande sammanhang.

Personalen å sjöförsvarets kommandoexpedition skulle enligt det sagda komma att uppgå till följande:

1 chef, regementsofficer, med arvode å försvarsdepartementets stat,

2 kompaniofficerare ur flottan,

1 kompaniofficer ur kustartilleriet,

1 underofficer ur flottan,

1 underofficer ur kustartilleriet,

3 pensionerade officerare med arvoden (1 å 3 600 kronor och 2 ä 3 180 kronor) å departementets stat,

2 pensionerade underofficerare med arvoden (å 2 340 kronor) å departementets stat,

1 korpral ur flottan,

2 meniga ur flottan, samt

1 expeditionsvakt med lön å departementets stat.

Flygvapnets kommandoexpedition.

Försvarskommissionen har beräknat personalen å den till nyuppsättning föreslagna flygvapnets kommandoexpedition på följande sätt:

1 chef, överste ur flygvapnet,

1 kompaniofficer ur flygvapnet,

1 pensionerad officer med arvode å departementets stat, samt

1 pensionerad underofficer med arvode å departementets stat.

Någon expeditionsvakt har icke av kommissionen beräknats, då expeditionsvaktssysslorna syntes med fördel kunna ombesörjas av någon av de i departementet befintliga expeditionsvakterna.

Försvarskommissionen har förutsatt, att icke hela den angivna personalen skulle erfordras omedelbart, utan att personalbehovet skulle under genomförandet av den föreslagna utvidgningen lämpas efter stegringen av ärendenas antal.

Såsom försvarskommissionen framhållit är det vanskligt att nu bedöma Departement»det blivande personalbehovet å denna kommandoexpedition efter genom-

100 Kungl. Majlis proposition nr 225.

förandet av den föreslagna utvidgningen och nyorganisationen av flygvapnet. Att den av kommissionen föreslagna personalen icke är erforderlig från början, synes mig stå klart. Med hänsyn till den enhetlighet i strukturen, som präglar denna försvarsgren, samt till omfattningen av det flygvapen, som av mig föreslås, kan enligt min mening personalbehovet vid denna kommandoexpedition begränsas till, förutom chefen, en kompaniofficer och en pensionerad underofficer. Kompaniofficeren torde till en början kunna användas jämväl i annan befattning. Skulle efter vapnets fulla uppsättning tarvas ytterligare personal, torde inrättandet av en arvodesbefattning för en pensionerad officer då böra tagas under övervägande.

Chefskapet över flygvapnets kommandoexpedition kommer att bliva väsentligt mindre krävande och omfattande än chefskapet för de båda andra kommandoexpeditionerna. Med hänsyn därtill finner jag mig icke kunna tillstyrka, att chefen för flygvapnets kommandoexpedition uppföres å departementets stat med motsvarande arvode som cheferna för lantförsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner. Icke heller kan jag dela försvarskommissionens mening, att för befattningen ifråga skall under alla förhållanden avses en överstebeställning. Åtskilliga skäl tala tvärtom för att han bör vara regementsofficer av lägre grad än överste. Därför lärer, åtminstone tills vidare, icke annat böra bestämmas än att kommandochefen skall vara regementsofficer på flygvapnets stat. Dock synes mig lämpligt, att chefen för flygvapnets kommandoexpedition erhåller ett arvode utöver lönen på 1 500 kronor, vilket bör upptagas å departementets stat.

Personalen å flygvapnets kommandoexpedition beräknas sålunda av mig på följande sätt:

1 chef, regementsofficer ur flygvapnet,

1 kompaniofficer ur flygvapnet,

1 pensionerad underofficer med arvode (å 2 340 kronor) å departementets stat.

lil. Försvarsstaben. I

I det föregående har jag anfört, att för utförande och säkerställande av det för försvarsgrenarna gemensamma krigsförberedelsearbetet m. m. enligt min mening erfordrades en under eget ansvar arbetande självständig myndighet, en försvarsstab, sammansatt av personal ur de olika försvarsgrenarna. Jag har vidare anfört, att då denna försvarsstab i fred bor lyda direkt under Kungl. Majit och icke skall, på sätt försvarskommissionen ansett, utgöra stabsorgan åt en överbefälhavare över försvarskrafterna, densamma icke kan eller bör erhålla en sådan struktur som den av försvarskommissionen föreslagna försvarsstaben. Skillnaden betingas framför allt därav, att medan enligt försvarskommissionens förslag i princip allt s. k. operativt krigs-

101 Kungl. May.ts proposition nr 225.

förberedelsearbete skulle utbrytas från försvarsgrenarnas egna stabers kompetensområde och handläggas centralt hos försvarsstaben, enligt min i det föregående närmare motiverade mening allt sådant förberedelsearbete, som hänför sig till de särskilda försvarsgrenarnas förhållande i krig, alltså även det hithörande operativa förberedelsearbetet, skall utföras inom försvarsgrenarnas egna stabsorgan under ledning av resp. försvarsgrenars chefer.

Yad som sålunda kommer att åvila den av mig förordade försvarsstaben är framför allt det arbete, som går ut på att säkerställa den enhetlighet och korrespondens mellan försvarsgrenarna i avseende å det operativa krigsförberedelsearbetet, som även enligt min mening framstår som ett mycket viktigt önskemål. I sådant avseende bör det åligga försvarsstaben att uppgöra planer för bedrivande av det operativa krigsförberedelsearbetet i stort samt att till Kungl. Majit avgiva förslag till sådana direktiv, som därutinnan böra utfärdas rörande riktlinjerna för krigsförberedelsearbetets bedrivande inom försvarsgrenarnas egna stabsorgan.

Försvarsstaben skall vidare handhava och ombesörja det krigsförberedelsearbete, som hänför sig till två eller flera försvarsgrenars gemensamma operationer i krig, ävensom uppgöra förslag till allmänna planer för krigsmaktens uppträdande och användande i krig, med angivande i stort av uppgifterna för de särskilda försvarsgrenarna i olika fall.

Försvarsstaben bör vidare handhava den del av det organisatoriska krigsförberedelsearbetet, som avser den högsta krigsledningens sammansättning och uppgifter, samt oavlåtligen uppmärksamma de omständigheter, som må påkalla förändringar i de planer härför, vilka kunna vara fastställda.

Slutligen bör det åligga försvarsstaben att jämväl i övrigt upptaga sådana frågor och avgiva förslag till sådana åtgärder, som avse att främja samarbetet mellan de olika försvarsgrenarna såväl i allmänhet som i vad avser särskilda områden av försvarsväsendet.

Chef för försvarsstaben bör vara en överste eller kommendör. Han skall vara ansvarig för arbetets bedrivande inom staben och bör vara ensam beslutande i alla frågor. Före avgivande av förslag till Kungl. Majit i sådana frågor, som nyss nämnts, bör det åligga chefen för försvarsstaben att hava samrått med vederbörande försvarsgrenschef.

Jämväl i övrigt bör samarbete äga rum mellan försvarsstaben och de särskilda försvarsgrenarnas staber. Sålunda bör chefen för försvarsstaben äga att från försvarsgrenarnas stabsorgan erhålla de upplysningar och underrättelser han anser nödiga. Särskilt gäller detta underrättelser angående militära och militärpolitiska förhållanden i utlandet, vilka det bör åligga vederbörande avdelningar i försvarsgrensstaberna att hålla försvarsstabschefen till handa.

Såsom jag tidigare anfört bör antalet officerare vid den av mig föreslagna försvarsstaben hållas relativt lågt, beroende på önskvärdheten att åstad komma största möjliga koncentration i arbetets bedrivande. Med mera stadigvarande tjänstgöring i försvarsstaben torde, förutom chefen, kunna beräknas en regementsofficer och en kapten från varje försvarsgren. Chefen för för-

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

svarsstaben, vilken liksom försvarsgrenscheferna torde böra tillsättas med förordnande på viss tid, bör med hänsyn till befattningens vikt åtnjuta ett arvode av 17 000 kronor, övriga officerare böra åtnjuta arvoden motsvarande lönen å aktiv stat samt dessutom ett extra arvode, förslagsvis 900 kronor årligen för regementsofficer och 600 kronor för kapten. Eegementsofficerarna böra med hänsyn till intresset att icke alltför ofta verkställa personalombyten kunna vara antingen överstelöjtnanter eller majorer (kommendörkapten av första eller andra graden).

I den mån så under vissa tider eller för särskilda uppdrag erfordras, lära officerare från de olika försvarsgrenarna kunna beordras till tjänstgöring i försvarsstaben. Eventuellt kan det bliva påkallat, att, därest icke kustartilleristisk sakkunskap eljest finnes representerad i staben, en officer ur kustartilleriet kommenderas till tjänstgöring där.

För utförande av löpande arbeten av expeditionell natur beräknar jag, att inom försvarsstaben bör tjänstgöra en pensionerad officer. Dessutom torde behov föreligga av ett kontorsbiträde och en expeditionsvakt.

IV. Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

I det föregående har jag uttalat, att inom försvarsväsendets ledning alltjämt bör finnas ett särskilt organ för tillgodoseende av krigsförberedelsearbetet på det ekonomiska området, eller, såsom försvarskommissionen uttrycker det, det industriella och administrativa området.

För det ifrågavarande ändamålet fungerar för närvarande »rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap», vilken inrättades efter beslut av 1928 års riksdag. Kommissionen har enligt sin instruktion till uppgift att under Kungl. Maj :t utgöra det ledande organet för rikets försvarsförberedelser på det ekonomiska området.

Rikskommissionens nuvarande organisation är i korta drag följande. Kommissionen består av en ordförande samt tio ordinarie ledamöter ävensom extra ledamöter. De ordinarie ledamöterna äro cheferna för generalstaben, marinstaben, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen och kommerskollegium, fyra personer, förordnade av Kungl. Maj:t efter förslag av ordföranden och de förutnämnda fem ledamöterna, samt en på jordbruksområdet speciellt sakkunnig person, förordnad av Kungl. Maj:t efter förslag av Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Såsom extra ledamöter ingå i rikskommissionen följande chefer för statsinstitutioner — för såvitt de icke förordnats till ordinarie ledamöter — envar då ärende där behandlas, som särskilt berör hans verksamhetsområde, nämligen generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen, generalintendenten, generalfältläkaren, cheferna för marinförvaltningen, flygvapnet, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfalls-

103 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

styrelsen, generaltullstyrelsen och statistiska centralbyrån, bankinspektören samt chefen för domänstyrelsen. Vidare äga följande institutioner, nämligen riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige samt ingenjörs vetenskapsakademien och Sveriges industriförbund, att envar utse en representant att såsom extra ledamot deltaga i kommissionens förhandlingar och beslut, då ärende, som berör vederbörande institutions verksamhetsområde, behandlas inom kommissionen.

Inom rikskommissionen handläggas och avgöras ärendena dels vid plenisammanträden och dels vid sammanträden med de arbetsutskott örn minst tre ledamöter, som kommissionen äger att inom sig utse för behandling av särskilda slag av frågor.

Till kommissionens förfogande finnes följande kanslipersonal, nämligen en kanslichef, två föredragande tjänstemän, en sekreterare, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde.

Ordföranden åtnjuter ett arvode av 5 000 kronor, kanslichefen ett arvode av 15 000 kronor, de två föredragande tjänstemännen arvoden örn 10 980 kronor vardera och sekreteraren ett arvode av 8 358 kronor för år. Kanslibiträdet åtnjuter lön enligt 7:e lönegraden och kontorsbiträdet enligt 4:e lönegraden i avlöningsreglementet för icke-ordinarie befattningshavare. Kommissionens ledamöter åtnjuta sammanträdesarvoden med 20 kronor för dag. För särskilda utredningar m. m. finnes i staten för rikskommissionen anvisat ett belopp av 15 000 kronor. Hela anslaget för kommissionen uppgår för närvarande till 80 000 kronor.

Forsvarslcommissionen har, såsom förut omnämnts, ansett det kunna ifrågasättas, huruvida rikskommissionens nuvarande sammansättning, organisation och medelstilldelning m. m. vore fullt lämpligt avvägda med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet och omfattning. En viss omgestaltning av nu rådande organisation vore enligt kommissionens mening påkallad. Kommissionen har därför föreslagit, att i rikskommissionens ställe skulle träda ett nytt centralt organ, kallat »försvarsberedskapsnämnden».

I fråga örn uppgifterna för och organisationen av det ifrågavarande centralorganet har försvarskommissionen framhållit, att krigsförberedelsearbetet på industriens område vore av en annan natur än på övriga verksamhetsfält, vadan organisationen för det industriella krigsberedskapsarbetet måste upprättas efter andra grunder än beträffande näringslivet i övrigt. Kommissionen framhåller, att i krig på industriens område åsyftades ett nyskapande av industriprodukter under andra betingelser än i fredstid, vilket krävde ingående tekniska förberedelser långt i förväg. Inom näringslivets övriga områden syntes det väsentliga vara att förbereda ett tillvaratagande och en fördelning av befintliga tillgångar eller ett angivande av de allmänna grunder, efter vilka verksamheten borde bedrivas; beredskapsarbetet komme följaktligen här att i huvudsak avse administrativa uppgifter. En bestämd skillnad förelåge sålunda mellan förberedelsearbetet på industriens område och på andra verksamhetsfält. Denna skillnad vore av sådan art, att det

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

syntes vara både berättigat och ändamålsenligt att skilja på begreppen industriell och administrativ beredskap samt att taga hänsyn därtill vid en omorganisation av den ledande centralmyndigheten.

Beträffande först den industriella försvar sberedskapen har försvarskommissionen anfört, bland annat, att på grund av samhörigheten mellan krigsmaterieltillverkning och industriell verksamhet över huvud det måste ur såväl militär som allmän synpunkt anses nödvändigt, att planläggningsoch beredskapsarbetet i fredstid sammanhölles och leddes av ett gemensamt organ, som kunde överblicka hela verksamhetsområdet. Mot bakgrunden härav ville det synas som örn varken rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap eller de militära förvaltningsmyndigheterna för närvarande skulle vara rustade att ordna de frågor, som sammanhängde med detta förberedelsearbete, utan att en viss omgestaltning av den nuvarande organisationen vore påkallad. För att centralorganet skulle kunna lösa sina uppgifter erfordrades emellertid icke blott en ändamålsenlig organisation utan även medelstillgångar. — I sistnämnda avseende anförde försvarskommissionen vidare:

Principiellt sett borde till detta organs förfogande ställas alla de medel för industriens krigsorganisation, vilka icke äro avsedda för det planläggningsarbete i fråga örn krigsmaterieltillverkningens detaljer, vilket det tillkommer de olika försvarsgrenarnas förvaltningsmyndigheter att utföra. Med dessa medel skulle sålunda bestridas utgifterna förde utredningsarbeten, experiment och försökm.m., som äro av betydelse för samtliga försvarsgrenar gemensamt och i många fall av vikt jämväl med hänsyn till den allmänna försörjningen under krig. Kommissionen tinner det emellertid icke vara möjligt att på förhand fixera ett bestämt belopp för här avsett ändamål. Vid dylikt förhållande synes det i stället vara mest angeläget att så ordna, att alla de medel, som avses för den industriella försvarsberedskapen, verkligen komma till den mest ändamålsenliga användningen. Under alla förhållanden erfordras medel såväl för det centrala arbetet som för detaljplanläggningen vid förvaltningsmyndigheterna. Kommissionen anser sig böra räkna med att ett belopp av omkring 150 000 kronor årligen ställes till den centrala myndighetens förfogande. Emellertid är därmed icke sagt, att dessa medel skola tagas i anspråk enbart för de arbeten, som utföras direkt för centralorganets räkning. Fastmer är det ändamålsenligt, att enligt detta organs disposition större eller mindre delar av det samfällda beloppet tagas i anspråk, utom för myndighetens egen räkning, även för de olika förvaltningsorganens industriella beredskapsarbete. Omvänt kan det befinnas både erforderligt och önskvärt, att för vissa arbetens utförande medel från försvarsgrenarna ställas till den centrala myndighetens förfogande. Kommissionen vill särskilt betona, att ett rationellt utnyttjande av de medel, som avses för det industriella beredskapsarbetet, förutsätter smidighet vid deras fördelning och hänsyn till olika åtgärders större eller mindre betydelse ur beredskapssynpunkt. Med ovan förordat tillvägagångssätt torde dessa krav bliva beaktade, samtidigt som den centrala myndigheten tillförsäkras nödig rörelsefrihet och arbetsmöjligheter. I enlighet med den här återgivna tankegången har kommissionen vid beräknandet av de olika försvarsgrenarnas årliga materielanslag förutsatt, att delar av dessa komma att ställas till centralmyndighetens förfogande.

Förberedelsearbetet för industriens verksamhet i krig borde, anför försvarskommissionen vidare, givas en djupgående förankring i det militära

105 Kungl. Majus proposition nr 225.

förvaltningsväsendet, varjämte ett nära samband med det rent militära försvarsberedskapsarbetet måste förefinnas. Centralmyndigheten borde därför bestå av representanter för såväl militära myndigheter som för industriell och teknisk vetenskap. Försvarskommissionen ansåge, att centralmyndigheten lämpligen borde bestå av en styrelse med ett verkställighetsorgan under ledning av en chef, förslagsvis benämnd industridirektör.

Styrelsen, som skulle utöva högsta ledningen av verksamheten inom centralmyndigheten, syntes lämpligen böra utgöras av tolv personer, nämligen dels ordföranden, tillika ordförande i centralmyndigheten för den administrativa försvarsberedskapen, och dels följande personer, nämligen chefen för försvarsstaben, cheferna för arméns tyg- och intendenturförvaltningar, marinförvaltningen, flygmaterielförvaltningen och flygintendenturförvaltningen, industridirektören, krigsmaterielinspektören samt tre av Kungl. Maj:t utsedda personer, ägnade att företräda sakkunskapen inom industri och ingenjörsvetenskap.

Industridirektören borde åligga att upprätta planer för det industriella beredskapsarbetet samt framlägga förslag i dessa hänseenden inför styrelsen. Vid planläggningen av beredskapsarbetet borde industridirektören biträdas av de tjänstemän, som inom de militära förvaltningsmyndigheterna vore föredragande i krigsindustriärenden. Under industridirektören borde tjänstgöra ett antal på olika tekniska områden sakkunniga personer, i regel högst fyra till antalet.

Vad därefter beträffar den administrativa försvarsberedskapen kar försvarskommissionen uttalat, att de arbeten, som ur försvarsberedskapssynpunkt härutinnan borde komma till utförande, närmast torde avse:

uppgörandet av planer för den i krig erforderliga administrativa organisationen i stort samt i anslutning härtill utarbetandet av förslag till lagstiftnings- och författningsbestämmelser;

förberedandet av landets livsmedelskushållning samt planläggning av arbetsmarknadens och den sociala hjälpverksamhetens beredskap;

beredskapsåtgärder på utrikeshandelns och sjöfartens område; samt ekonomiska beredskapsåtgärder med avseende på penninge-, kredit- och försäkringsväsendet.

Av de nämnda uppgifterna vore, anför försvarskommissionen vidare, vissa av den art, att de i allt väsentligt kunde anses såsom engångsarbete. Detta gällde bland annat den administrativa organisationens planläggande i stort ävensom beredskapsarbetet med avseende å penninge-, kredit- och försäkringsväsendet. På andra områden, exempelvis arbetsmarknadens, erfordrades ett permanent fortgående beredskaps- och regleringsarbete. Det gemensamma för alla organisationsområdena vore emellertid, att arbetet kunde anses i avsevärd omfattning vara av planläggande natur samt att det intimt berörde administrationen och dess organisatoriska förgreningar. På grund därav syntes detta arbete lämpligen böra handläggas under en gemensam ledning, vilken sålunda borde förbereda och ordna landets försvarsberedskap på

106 Kungl. Majus proposition nr 225.

administrationens, ekonomiens och näringslivets områden i andra hänseenden än som berörde industrien.

Denna ledning syntes lämpligen böra organiseras efter samma grunder som på det industriella området och följaktligen utgöras av en central myndighet, bestående av en styrelse och ett verkställighetsorgan under ledning av en chef, förslagsvis benämnd kanslichef. Styrelsen syntes lämpligen böra bestå av tio ledamöter, nämligen ordföranden, gemensam med centralmyndigheten för den industriella försvarsberedskapen, samt vidare chefen för försvarssta ben, cheferna för socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och riksbanken, kanslichefen samt tre av Kungl. Majit förordnade ledamöter. Vid planläggningsarbetet borde kanslichefen biträdas av en sekreterare, varjämte medel borde stå till förfogande för sakkunnigutredningar.

Det organisatoriska samarbete mellan de båda centralmyndigheterna på det industriella och administrativa området, som enligt försvarskommissionens mening vore erforderligt, ansåge kommissionen på enklaste sätt åstadkommet genom att ordföranden vore gemensam för de bägge styrelserna, vilka sålunda tillsammans bildade en samfälld organisatorisk enhet: försvarsberedskapsnämnden. Därvid syntes de båda centralorganen lämpligen böra benämnas »försvarsberedskapsnämndens industriavdelning» resp. »administrativa avdelning». För att giva en fastare form åt den gemensamma ledningen ansåge försvarskommissionen det ändamålsenligt, att ordföranden, industridirektören och kanslichefen inom försvarsberedskapsnämnden bildade en »centraldelegation» för handläggning av gemensamma angelägenheter. Under centraldelegationen borde lyda den för försvarsberedskapsnämndens båda avdelningar gemensamma expeditionen, vilken borde bestå av en sekreterare, tillika redogörare, samt expeditionspersonal.

Den av försvarskommissionen föreslagna kostnadsstaten för försvarsberedskapsnämnden upptager arvoden till ordföranden å 5 000 kronor samt till industridirektören och kanslichefen å vardera 15 000 kronor. Vidare hava upptagits en tjänsteman i lönegraden B 24, biträde åt kanslichefen, en tjänsteman i lönegraden B 21, föreståndare för expeditionen, ett kanslibiträde i lönegraden B 7, en expeditionsvakt i lönegraden B 5 och ett kontorsbiträde i lönegraden B 4. Sammanträdesarvoden ä 20 kronor per dag hava upptagits allenast för dem av nämndens ledamöter, vilka icke äro statstjänstemän. Kostnadsstaten slutar på ett belopp av 72 000 kronor. Att märka är emellertid, att här icke upptagits något belopp för försöksverksamhet eller för särskilda utredningar. Medel härför hava, såsom av det sagda framgår, av försvarskommissionen förutsatts skola ställas till förfogande från de särskilda försvarsgrenarnas materielanslag.

Av de hörda myndigheternas yttranden beder jag i detta sammanhang få redogöra för följande.

Ii ikskom m iss immi för ekonomisk försvarsberedskap har förklarat sig giva sin fulla anslutning till försvarskommissionens uttalanden såväl i vad anginge behövligheten över huvud av ett sammanhållande organ på det ekonomiska

107 Kungl. Majus proposition nr 225.

försvarsberedskapsområdet som i vad anginge dettas allmänna ställning och inflytande. Rikskommissionen ville, lika litet som i försvarskommissionens betänkande avsetts, förorda någon inskränkning i de centrala militära förvaltningsmyndigheternas egen tekniska organisation och deras självständiga verksamhet med hänsyn till krigsmaterielens tekniska utveckling, anskaffning och underhåll i fred. Å andra sidan ansåge rikskommissionen den hittillsvarande erfarenheten hava ådagalagt behovet av såväl en intim samverkan myndigheterna emellan med avseende på de rena krigsförberedelsearbetena som en viss centralisering av verksamheten härutinnan, i syfte att skapa möjligheter för ett planmässigt tillvaratagande av landets industriella resurser under krigstid. Rikskommissionen ville därför förorda, att genom instruktionsbestämmelser klart fastsloges detta organs åliggande att medverka till att de förberedelsearbeten beträffande förnödenhetsanskaffningen under krig eller krigsfara, vilka ankomme dels på centralorganet självt, dels på vederbörande militära förvaltningsmyndigheter, i möjligaste män samordnades samt bedreves på sådant sätt, att landets produktionsförmåga måtte kunna i hela samhällets intresse på ändamålsenligaste sätt utnyttjas.

Rikskommissionen har i anslutning härtill ytterligare anfört:

För att centralorganet skall bli i stånd att lösa här angivna uppgifter och hävda sin ansvarsfulla ställning erfordras, som försvarskommissionen framhåller, häremot svarande medelstillgångar. Det föreslås fördenskull i betänkandet, att ett belopp av omkring 150 000 kronor årligen skall ställas till den centrala myndighetens förfogande för finansiering av krigsförberedelsearbetena på det industriella området. Emellertid angives avsikten vara, att ifrågavarande medel icke skola användas enbart för arbeten, som utföras direkt för centralorganets räkning, utan att enligt detta organs disposition större eller mindre delar av beloppet skola tagas i anspråk även för de olika förvaltningsmyndigheternas industriella beredskapsarbete. A andra sidan kan det enligt försvarskommissionens mening befinnas både erforderligt och önskvärt, att för vissa arbetens utförande medel tillhandahållas den centrala myndigheten från försvarsgrenarnas sida.

Huru försvarskommissionen tänkt sig att här ifrågavarande medelstilldelning budgetmässigt skall ordnas, framgår icke med full tydlighet av betänkandet. Det anföres härom blott, att kommissionen vid beräknandet av de olika försvarsgrenarnas årliga materielanslag förutsatt, att delar av dessa komma att ställas till centralmyndighetens förfogande. Någon bestämd upplysning lämnas däremot icke angående storleken av de medel, som ansetts på ovan angivet sätt böra tillhandahållas av varje särskild försvarsgren. Skälet varför i förslaget ej närmare fixerats, från vilka särskilda anslag och med vilka belopp i de enskilda fallen de ifrågavarande medlen för de i viss mån gemensamma industriella beredskapsarbetena skola tagas, synes hava varit, att en smidigare fördelning av medlen med hänsyn till behoven skulle främjas, om denna ej bleve i förväg fastlåst. Ehuru rikskommissionen uppskattar det sålunda angivna syftet, står det dock klart för kommissionen, att ansvaret för ett och samma anslags riktiga och ändamålsenliga utnyttjande icke utan mycket stora olägenheter kan delas mellan två eller flera förvaltande myndigheter. Kommissionen finner sig därför böra påyrka, att de siirskilda medel, vilka kunna komma att anslås till arbeten på den industriella beredskapens område av mera allmän natur, må i sin helhet i form av reservationsanslag uppföras på det centrala krigsberedskapsorganets stat.

108 Kungl. Majus proposition nr 225.

I fråga om den organisatoriska utformningen av den föreslagna nya försvarsberedskapsmyndigketen har rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap påpekat, att enligt försvarskommissionens förslag det sammanhållande elementet mellan de två i huvudsak självständiga industriella och administrativa centralorganen bleve egentligen blott den gemensamme ordföranden, biträdd av cheferna för de två verkställighetsorganen. Arbetet komme emellertid att i allt väsentligt bliva uppdelat på de två i huvudsak fristående avdelningarna. I anslutning härtill har rikskommissionen anfört följande:

Att industriberedskapsarbetet i mångt och mycket är av annan natur än övriga hithörande arbeten är i och för sig fullt riktigt och motiverar också, att den befattningshavare, vilken närmast handhar ledningen av förstnämnda arbete, kan bedriva sin verksamhet med en viss självständighet. — — —. Men det starka betonandet av denna olikhet i förening med en uppenbar underskattning av beredskapsarbetets betydelse och omfattning på andra områden än det industriella har kommit försvarskommissionen att i viss mån förbise det gemensamma i verksamheten på hithörande fält och för delen av en fastare sammansluten organisation.

Beredskaps- och planläggningsarbetena på andra områden än det industriella måste visserligen till en del betraktas som engångsarbeten, örn ock i fortsättningen en periodisk översyn och revision av uppgjorda planer och förslag kan vara behövlig. Delvis måste de dock otvivelaktigt bliva av fortlöpande natur; i samma mån bliva de ock mera att jämställa med beredskapsarbetena på det industriella området. Så är till en viss grad fallet beträffande de utredningar, som måste bedrivas ifråga örn livsmedelsförsörjningen, där verksamheten ingalunda kan inskränkas till att blott ange konturerna av de behövliga reglerings- och kontrollorganen utan därjämte bör omfatta° ett noggrant följande och registrerande av utvecklingen med avseende på produktions- och avsättningsförhållandena samt uppdragandet av grundlinjer för däremot svarande produktionsomläggningar och regleringsåtgärder. Det synes sannolikt, att dylika åtgärder för att erhålla tillbörlig verkan kunna behöva vidtagas ganska snabbt efter utbrottet av en kris. Därvid kan bland annat komma i fråga för staten att med kort frist nödgas omhändertaga vid en avspärrning uppstående varuöverskott, som eljest skulle exporteras men vid krigsfall böra tjäna till att utdryga folknäringen. I än högre grad gäller det ovan anförda beträffande bränslehushållningen, som endast i förbigående omnämnes i försvarskommissionens redogörelse för hithörande förhållanden, trots att dess planläggning för avspärrningstillfällen bör räknas till de viktigaste beredskapsuppgifterna. Vad slutligen angår arbetsmarknadsfrågorna framhålles av kommissionen själv, att förberedandet av de behövliga åtgärderna kräver ett permanent beredskapsarbete i fredstid under en central ledning, vilken bör stå i förbindelse såväl med den militära ledningen som med centralorganet för den industriella försvarsberedskapen. Speciellt måste här beaktas det omfattande arbete, som genom gällande författningar uppdragits åt den nuvarande rikskommissionen med avseende på beviljandet av uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering, vilket arbete nödvändigtvis måste tillkomma jämväl den myndighet, som enligt den nya organisationen kommer att efterträda rikskommissionen.

Av det sagda torde framgå, att beredskapsarbetena på industriområdet i vissa hänseenden icke kunna anses vara till sin art så helt skiljaktiga från

109 Kungl. Majus proposition nr 225.

motsvarande arbeten beträffande andra delar av näringslivet, som försvarskommissionen gör gällande. I åtskilliga fall förhåller det sig även så, att beredskapsarbetena på olika områden i rätt hög grad gripa in i varandra och därför måste behandlas i ett sammanhang och ur gemensamma synpunkter. Det sistnämnda visar sig t. ex. vid behandlingen av sådana försörjningsfrågor som dem, vilka angå livsmedels- och beklädnadsindustrierna, bränslehushållningen, tillgodoseendet av saltbehovet och konstgödselbehovet m. m.

Naturligt är, att försvarskommissionen utifrån de utgångspunkter, som måste vara bestämmande för dess arbete, kommit att behandla försvarsberedskapsnämnden och dess verksamhet endast med hänsyn till dess betydelse för den rena krigshushållningen, d. v. s. med hänsyn till behoven under en situation, då landet blir indraget i krig eller hotas av krigsfara. De förberedelser, som ankomma på det centrala försvarsberedskapsorganet, böra emellertid avse förhållandena ej blott under krig och krigsfara utan även under ett krisläge, som föranletts t. ex. av allvarliga störningar i de internationella förbindelserna. Under ett sådant läge komma antagligen frågorna rörande folkförsörjningen och näringslivets upprätthållande i allmänhet att tillvinna sig det huvudsakliga intresset, medan däremot tillgodoseendet av krigsmaterielbehoven blir en jämförelsevis mindre betydelsefull fråga. Samma synpunkt bidrager att ytterligare understryka sambandet mellan de olika beredskapsuppgifterna, enär det just är egenskapen av direkt krigsförberedelse, som i väsentlig mån ger det industriella beredskapsarbetet dess säregna prägel.

Yad här anförts talar bestämt för att det planerade nya centralorganet erhåller en mera homogen karaktär än den av försvarskommissionen föreslagna institutionen, vilken, som förut nämnts, består av två väsentligen självständiga delar med ringa inbördes förbindelse.

Naturligast förefaller det vara att vid utformningen av den nya institutionen närmare anknyta till den nuvarande rikskommissionen, omändra denna i delar, där den visat sig mindre ändamålsenlig, men bibehålla den i de stycken, där organisationen alltfort kan anses tjänlig och användbar.

Yad först beträffar namnet på det nya centralorganet förmenar rikskommissionen, att tillräckliga skäl ej framförts att frångå det nuvarande namnet »rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap». Det har visserligen gjorts gällande, att uttrycket »ekonomisk försvarsberedskap», i den mån det icke åsyftade finansiella förhållanden, skulle kunna giva anledning till missförstånd. Till en viss grad delar rikskommissionen den uppfattningen, att termen ekonomisk försvarsberedskap ej är fullt träffande, eftersom det arbete, som här avses, sträcker sig vida utöver det ekonomiska fältet i egentlig bemärkelse. Emellertid synas så stora olägenheter vara förbundna med en ändring av det namn, varunder det centrala försvarsberedskapsorganet på här ifrågavarande område sedan flera år blivit känt bland allmänheten — frånsett att en namnförändring till en början skulle medföra åtskilliga kostnader genom anskaffningen av nya blanketter och viss annan materiel — att kommissionen vill förorda ett bibehållande av den nuvarande benämningen rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, vilken i dagligt tal plägar förkortas till allenast »rikskommissionen».

Kommissionen bör bestå av en enda korporation, vilken förutom ordföranden utgöres av dels vissa ordinarie ledamöter, dels ett antal extra ledamöter.

De ordinarie ledamöterna, vilka skola utgöra kommissionens fasta kärna, och alltid kallas till förekommande plenisammanträden, torde kunna

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 225.

vara till antalet lika inånga, som antalet sådana ledamöter i den nuvarande rikskommissionen, nämligen utom ordföranden tio stycken. De utgöras lämpligen av följande personer:

Cliefen för försvarsstaben

» » armén

» » marinen

» » flygvapnet

» > socialstyrelsen

» » lantbruksstyrelsen

» » kommerskollegium

verkställande direktören hos ingenjörsvetenskapsakademien samt två av Kungl. Maj:t utsedda personer, varav en sakkunnig i industriella frågor och en representant för allmänna medborgerliga intressen.

Det sålunda sammansatta kollegiet av ordinarie ledamöter äger ett starkare militärt inslag än vad fallet är i den nuvarande rikskommissionen, där utom ordföranden, som kan vara antingen en militär eller civil person, antalet militära ordinarie ledamöter är blott två, nämligen cheferna för generalstaben och marinstaben. Att ersätta dem med allenast chefen för den föreslagna gemensamma försvarsstaben skulle innebära en både numerärt och sakligt alltför svag militär representation. Därför har det ansetts nödvändigt att här bereda plats även för de tre försvarsgrenscheferna. Förutom dem måste emellertid under alla förhållanden chefen för försvarsstaben som ordinarie ledamot tillhöra kommissionen.

De extra ledamöterna torde böra utgöras av dels de militära förvaltningscheferna samt generalfältläkaren, dels cheferna för vissa civila ämbetsverk (ej fullt så många som de, vilka äro representerade i den nuvarande rikskommissionen), dels vissa särskilda befattningshavare, nämligen kabinettssekreteraren, krigsmaterielinspektören, riksbankschefen och riksgäldsdirektören, dels en representant vardera för Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges allmänna sjöfartsförening tillsammans med Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening och Svenska bankföreningen, dels slutligen en av Kungl. Majit utsedd sakkunnig i författningsfrågor. Möjlighet bör därjämte finnas att, där så skulle anses lämpligt med hänsyn till inom kommissionen pågående arbeten eller till förberedande av verksamheten inom planlagda kristidsorganisationer, utöka kommissionen med ytterligare en eller flera extra ledamöter, vilka utses av Kungl. Majit på kommissionens förslag.

Beträffande krigsmaterielinspektören har inom rikskommissionen yppats någon tvekan, huruvida han borde vara ledamot av kommissionen, på den grund att hans uppgift ur försvarsberedskapssynpunkt knappast kunde betraktas såsom varande av egentligen positiv innebörd. Med hänsyn till att denne befattningshavare genom sin verksamhet måste komma att få en god kännedom om den svenska krigsmaterielproducerande industrien ävensom därtill att hans eget arbete torde komma att gagnas genom ledamotskap av rikskommissionen, hava likväl övervägande skäl ansetts finnas att föreslå honom såsom självskriven extra ledamot.

Till plenisammanträde bör ordföranden äga rätt att kalla vilken som helst av de extra ledamöterna, beroende på de ärenden som förekomma.

Ledamot, som är chef för statsinstitution, ävensom kabinettssekreteraren bör äga en generell rätt att låta sig företrädas av underställd befattningsningshavare samt att vid sammanträde låta sådan befattningshavare närvara som sakkunnigt biträde.

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Bland kommissionens ledamöter, ordinarie oell extra, utses vissa utskott, vilka äga full beslutanderätt å kommissionens vägnar i de grupper av frågor, som hänskjutits till deras handläggning. Denna utskottsorganisation synes böra givas en fastare utformning än i den nuvarande rikskommissionen, och bör därvid sakkunskapen bland de extra ledamöterna bättre tillvaratagas.

Två ständiga utskott böra under alla förhållanden finnas, nämligen ett industriutskott och ett folkförsörjningsutskott. Andra utskott torde kunna tillsättas allteftersom behov därav framträder.

Av försvarskommissionen har föreslagits att — i motsats mot vad fallet är med den nuvarande rikskommissionen —- sammanträdesarvodena skola utgå endast till de ledamöter, som icke äro befattningshavare i statens tjänst. Rikskommissionen anser, att något egentligt skäl för en sådan åtskillnad i arvodeshänseende de särskilda ledamöterna emellan ej föreligger, och föreslår därför, att den nuvarande ordningen i detta fall bibehålies.

Kommissionens kansli bör liksom den nuvarande rikskommissionens ställas under ledning av en chef, kallad kanslichef. Den anordning, som föreslagits av försvarskommissionen med två sidoordnade chefer, var och en svarande för sin avdelning av kansliet men med en gemensam expedition och biträdespersonal, måste anses organisatoriskt olämplig. Den synes logiskt leda till att ordföranden bleve den verklige chefen för kansliarbetet, men detta bomme att ställa andra anspråk på ordföranden än som av honom med hans ställning rimligen kan begäras.

Kansliet fördelas på en industriavdelning och en allmän avdelning, vartill kommer en för hela kansliet gemensam expedition. Industriavdelningen ledes av en särskild avdelningschef (den föga tilltalande titeln »industridirektör» bör undvikas), medan den allmänna avdelningen bör kunna direkt förestås av kanslichefen, vilken till sin medhjälpare har en sekreterare i lönegraden B. 26. På industriavdelningen tjänstgör under avdelningschefen teknisk personal, som avlönas från det allmänna anslaget för den industriella försvarsberedskapens ordnande. Exj:>editionen förestås av en aktuarie i lönegraden B. 21, varjämte å densamma tjänstgör ett kanslibiträde, ett kontorsbiträde, en expeditionsvakt samt dessutom extra biträdespersonal i erforderlig omfattning.

Detta förslag till organisation av kansliet skiljer sig från motsvarande organisation inom den nuvarande rikskommissionen bland annat däri, att någon särskild föredragande för folkförsörjningsfrågor ej upptagits. Förslaget räknar i stället med att arbetena på detta liksom på övriga områden, som icke tillhöra det industriella förberedelsearbetet, skola bedrivas under direkt ledning av kanslichefen. Givetvis skulle det för kommissionen vara av största värde att fortfarande hava hos sig anställd en särskilt kvalificerad person såsom ständig föredragande i livsmedelsfrågor och andra ärenden rörande folkförsörjningen. Dock har kommissionen ej ansett en dylik befattning vara för kansliarbetet alldeles oumbärlig under den bestämda förutsättningen, att å rikskommissionens stat upptages en summa av åtminstone 10 000 kronor för utredningar och för ersättning åt tillkallade sakkunniga å kommissionens allmänna avdelning. Härav torde ett lämpligt belopp avses för en sakkunnig på jordbruks- och folkförsörjningsområdena, som kan mera permanent stå till kommissionens förfogande. För övrigt synes det — sedan numera de grundläggande undersökningarna och planläggningsarbetena av organisatorisk art i stort sett utförts — för kommissionen bliva i första rummet behövligt att för de mångskiftande uppgifter, vilka komma att åvila allmänna avdelningen, i mån av behov kunna anlita

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

experter på olika specialområden. Härjämte bör, i överensstämmelse med vad kommissionen ovan föreslagit, möjlighet finnas att för försök och dylikt rörande folkförsörjningen tillfälligtvis taga i anspråk någon del av de för det industriella beredskapsarbetet anvisade medlen.

Av den anledningen, att den på allmänna avdelningen placerade sekreteraren skulle komma att i viss mån ersätta den ene av de nuvarande föredragande tjänstemännen och det därför även torde vara lämpligt att åt honom uppdraga föredragningen i vissa ärenden, har rikskommissionen ansett, att sekreteraren bör placeras i lönegraden B. 26 i stället för i lönegraden B. 24, såsom försvarskommissionen tänkt sig beträffande den som biträde åt kanslichefen anställde tjänstemannen.

Till industriavdelningen böra i huvudsak hänföras frågor rörande industriens krigsorganisation och tekniskt industriella frågor. Alla andra frågor och ärenden böra principiellt falla under allmänna avdelningen. Dit bör sålunda förläggas uppgörandet av allmänna organisationsplaner och författningsförslag, planläggningen av bränsle- och livsmedelsförsörjningen, behandlingen av frågor rörande uppskov med värnpliktstjänstgöring vid mobilisering och övriga frågor rörande arbetsmarknaden, planläggningen beträffande handel, sjöfart och finansväsen m. m.

Då ledningen av arbetet rörande industriens krigsorganisation måste anses som en synnerligen maktpåliggande uppgift, som kräver speciella kvalifikationer, synes det rimligt, att chefen för industriavdelningen i avlöningshänseende jämställes med kanslichefen.

Av försvarskommissionen har föreslagits, att såväl »industridirektören» som kanslichefen skulle vara ledamöter av vederbörande styrelse. Ett dylikt ledamotskap synes icke nödvändigt för att de skola bli i stånd att göra sitt inflytande tillbörligt gällande. Liksom i den nuvarande rikskommissionen är fallet beträffande kanslichefen och de föredragande tjänstemännen, böra emellertid kanslichef och avdelningschef äga reservationsrätt i kommissionen och dess utskott.

Samtliga å kommissionens stat uppförda befattningshavare, nämligen kanslichefen, avdelningschefen å industriavdelningen, sekreteraren, aktuarien, kanslibiträdet och kontorsbiträdet torde böra utnämnas eller konstitueras som ordinarie befattningshavare, varvid de två förstnämnda placeras i lönegrad A. 2, sekreteraren i lönegrad B. 26, aktuarien i lönegrad B. 21, kanslibiträdet i lönegrad B. 7 och kontorsbiträdet i lönegrad B. 4. Expeditionsvakten torde helst icke böra uppföras som befattningshavare å ordinarie stat av det skälet, att för denna befattning lämpligast synes böra ifrågakomma en pensionerad underofficer. Detta medför en besparing i den av försvarskommissionen föreslagna lönestaten med c:a 3 100 kronor, varemot de föreslagna expensmedlen torde böra höjas med c:a 2 400 kronor. En viss ytterligare höjning av dessa torde vara berättigad med hänsyn till den allmänna utökning av kommissionens verksamhet, som förslaget innebär.

Piikskommissionen har i anslutning till det sagda uppgjort ett förslag till stat för det föreslagna centralorganet, slutande på ett belopp av 78 000 kronor, därav avlöningar till ordinarie tjänstemän 52 200 kronor, arvode till ordföranden 5 000 kronor, sammanträdesarvoden 2 000 kronor, ersättningar åt tillkallade sakkunniga 10 000 kronor samt expenser, bränsle, lyse m. m. 8 800 kronor. Härtill kommer förenämnda anslagsbelopp å 150 000 kronor till kostnader för den industriella försvarsberedskapens ordnande.

Arméförvaltningen har i fråga om försvarskommissionens förslag till organisation av försvarsberedskapsnämnden anfört bland annat följande:

Kungl. Majus proposition nr 225.

113 Den föreslagna omorganisationen av rikskommissionen giver i flera avseenden anledning till invändningar. Arméförvaltningen Ilar därför, såsom av det efterföljande kommer att framgå, kommit till den uppfattningen, att ■den nuvarande organisationen i sina huvuddrag bör bibehållas. Däremot synes intet vara att erinra emot att någon jämkning vidtages ifråga örn den personal, som skall tillböra kommissionen såsom ordinarie eller extra ledamöter.

I detta sammanhang må framhållas, att en förändring av centralorganets namn, vilket numera vunnit hävd, bör undvikas. Benämningen »Kikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap)» är mera betecknande för centralorganets uppgifter än försvarsberedskapsnämnden.

Med hänsyn till de erfarenheter och önskemål, som från de militära förvaltningsmyndigheternas sida framkommit under rikskommissionens hittillsvarande verksamhet, torde den föreslagna försvarsberedskapsnämndens huvuduppgifter rörande planläggningsarbetet för industriens krigsorganisation såsom ledande och övervakande organ kunna sammanfattas på följande sätt:

1) uppgörande av organisationsplaner för de industriledningsorgan m. m., vilka avses skola ansvara för den industriella verksamhetens upprätthållande och ändamålsenliga inriktande under krig,

2) fördelning i samråd med de militära myndigheterna av den industriella kapaciteten under hänsynstagande jämväl till civilbefolkningens och de civila myndigheternas behov. (Nämnden bör sålunda endast undantagsvis ingripa beträffande varuframställningens ordnande eller detaljutförande vid resp. verk och fabriker),

3) planläggning av råvaruförsörjningen och tillgodoseende i övrigt av industriens behov av förnödenheter och hjälpmedel, häri inbegripet utarbetandet av förslag till erforderliga lagar och förordningar rörande beslag, inventering, ransonering, inskränkningar i export och import m. m. samt

4) planläggning i stort av landets försörjning med sådana varor och förnödenheter, som äro av mera allmän betydelse.

Av ovanstående torde framgå, att nämnden i huvudsak kommer att lösa sina uppgifter genom s. k. byråarbete, nämligen insamlande av statistiska m. fl. uppgifter, deras bearbetning samt organisations- och utredningsarbete.

Av den ovan gjorda sammanfattningen av nämndens viktigare uppgifter och sättet för deras lösande torde framgå, att nämndens arbete i huvudsak blir av löpande natur. För dess utförande erfordras dock viss kvalificerad arbetskraft.

Kostnaderna för nämndens huvudsakliga arbeten komma alltså i stort sett att bliva lika år från år. Erforderliga medel synas för den skull lämpligen böra uppföras å nämndens ordinarie stat. Med ledning av hittills vunna erfarenheter torde rikskommissionen böra beräkna och specificera desamma. För speciella utredningar av större omfattning synas särskilda medel böra av riksdagen äskas. Att låta kostnaderna för dessa arbeten, vilka kunna komma att i huvudsak beröra det allmänna näringslivets intressen, obligatoriskt belasta den militära budgeten, synes ej rimligt.

Då kommissionen säger: »I enlighet med den här återgivna tankegången har kommissionen vid beräknandet av de olika försvarsgrenarnas årliga materielanslag förutsatt, att delar av dessa komma att ställas till centralmyndighetens förfogande», måste arméförvaltningen alltså framhålla,

dels att en dylik sammanblandning av medel icke kan godtagas ur förvaltningssynpunkt,

dels att en granskning av de olika materielanslagen icke giver vid handen, att förutsättning för ett dylikt förfarande förefinnes.

Bihang till riksdagens protokoll 11136. 1 sami. Nr 225.

217 30 8

114 Kungl. Majlis proposition nr 225.

Resultatet av en granskning av kommissionens förslag beträffande försvarsberedskapsnämnden ger vid banden,

att centralorganet bör bibehålla sitt nuvarande namn av rikskommission för ekonomisk försvarsberedskap samt i stort sett sin nuvarande organisation och sammansättning,

att kommissionens arbetsuppgifter böra närmare preciseras i enlighet med vad här av arméförvaltningen föreslagits,

att en omräkning av den i betänkandet föreslagna staten bör verkställas, varvid i densamma även bör upptagas kommissionens årliga medelsbehov för särskilda utredningar m. m., samt

att de militära förvaltningsmyndigheterna böra äga disponera över dem anvisade årliga materielanslag, vilka icke tillåta någon överflyttning till centralorganet och vilka medel icke få sammanblandas med detta organs medel.

Chefen för generalstaben har ansett det särskilt betydelsefullt, att försvarskommissionen förordat åtgärder för åstadkommande av en fastare central ledning av förberedelsearbetet för industriens verksamhet i krig. Det syntes emellertid som örn målet skulle kunna nås genom en mindre vittgående omgestaltning av den nuvarande rikskommission en för ekonomisk försvarsberedskap än vad försvarskommissionen föreslagit och att genom bibehållande av vad som inom den nuvarande organisationen befunnits lämpligt en sannolikt gynnsammare grundval för arbetet skulle kunna skapas än genom ett godtagande i alla delar av försvarskommissionens förslag.

Marinförvaltningen har förklarat sig i allt väsentligt biträda rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap nyss omförmälda förslag i fråga örn rikskommissionens organisation och benämning. I fråga örn försvarskommissionens förslag till medelstilldelning åt ifrågavarande organ har marinförvaltningen anfört följande:

Beträffande medel för industriens krigsorganisation föreslår försvarskommissionen, att ett belopp av c:a 150000 kronor årligen ställes till nämndens förfogande »för de utredningsarbeten, experiment och försök m. m., som äro av betydelse för samtliga försvarsgrenar gemensamt och i många fall av vikt jämväl med hänsyn till den allmänna försörjningen under krig». Dock framhålles ändamålsenligheten av »att enligt detta organs (nämndens) disposition större eller mindre delar av det samfällda beloppet tages i anspråk utom för myndighetens egen räkning, även för de olika förvaltningsorganens industriella beredskapsarbete». Emellertid säges det vidare: »Omvänt kan det befinnas både erforderligt och önskvärt att för vissa arbetens utförande medel från försvarsgrenarna ställas till den centrala myndighetens förfogande.»

Betänkandets anvisningar beträffande anslagets disposition samt beträffande den tänkta överföringen av medel från nämnden till de militära förvaltningsmyndigheterna och vice versa äro oklara. En dylik sammanblandning av medel kan ej godtagas ur förvaltningssynpunkt. Den tilltänkta anordningen skulle dessutom kitt kunna medföra slitningar mellan de bestämmande myndigheterna inbördes samt försätta det centrala försvarsberedskapsorganet i en svår och ömtålig ställning, som måhända skulle komma att menligt inverka på dess ställning såsom förmedlande och sammanjämkande organ. Då nämndens arbeten dessutom i huvudsak bliva av löpande natur, böra de medel, som komma att ställas till nämndens förfogande till arbeten på den krigsindustriella försvarsberedskapens område, uppföras å försvarsberedskapsorganets stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 115

Chefen för marinstaben har likaledes i princip anslutit sig till rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap utlåtande i denna del.

Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava i sitt gemensamma utlåtande i fråga örn den av försvarskommissionen föreslagna försvarsberedskapsnämnden anfört följande:

Namnförändringen synes icke välmotiverad. Nuvarande benämning, som mera definierar det centrala organets uppgifter, och vilken benämning redan är allmänt känd, bör bibehållas.

Enligt betänkandet skall industridirektören i försvarsberedskapsnämnden vid planläggning av det industriella beredskapsarbetet biträdas av de tjänstemän, som inom de militära förvaltningsmyndigheterna äro föredragande i krigsindustriärenden. Detta synes icke lämpligt, då det i första hand är de militära förvaltningsmyndigheterna, som bära ansvaret för förberedelsearbetet inom vederbörligt förvaltningsområde. Omorganisationen bör emellertid så uppläggas, att samarbete mellan centralorganet och de militära förvaltningsmyndigheterna på bästa sätt möjliggöres.

Principen för medelsanvisning synes icke fullt tydligt angiven. Samtidigt som förslaget avser, att en del för den centrala myndigheten erforderliga medel skola anvisas från resp. försvarsmyndigheter, skall den centrala myndighetens egna medel i viss utsträckning kunna tagas i anspråk för de olika förvaltningsmyndigheternas industriella beredskapsarbete. Det är icke möjligt att under dylika förhållanden inom flygledningen genomföra en ändamålsenlig förvaltning av för berörda ändamål avsedda medel. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen föreslå därför, att medel, avsedda för det industriella beredskapsarbetet inom försvarsberedskapsnämnden, i sin helhet uppföras på särskild stat. I

I likhet med såväl rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap Departementssom de militära och förvaltningsmyndigheter, vilka yttrat sig i förevarande Zeferi. organisationsspörsmål, finner jag vissa betänkligheter föreligga emot ett fullständigt genomförande av försvarskommissionens förslag i denna del.

Redan i det föregående har jag uttalat den uppfattningen, att tillräckliga skäl icke föreligga för att genomföra en namnförändring i fråga örn det centrala organet för handhavande av det förevarande krigsförberedelsearbetet.

Jag anser således, att detta organ alltjämt bör benämnas »rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.').

Den skarpa åtskillnad mellan krigsförberedelserna på det industriella området, å ena sidan, och inom näringslivets övriga områden, å den andra, som av försvarskommissionen uppdragits och som fått uttryck i kommissionens förslag örn inrättande av två från varandra skilda centralorgan för liandhavandet av de bägge grenarna av förberedelsearbetet, anser jag — i likhet med rikskommissionen —- icke göra sig gällande i den utsträckning som försvarskommissionen synes förmena. Viii föreligger en principiell skillnad, i det att på det industriella området åsyftas förberedelser för ett nyskapande i krig av vissa förnödenheter i större utsträckning än i fred, under det att på övriga områden förberedelsearbetet huvudsakligen går ut på att under en avspärrning fördela befintliga tillgångar. Men att denna principskillnad skulle vara av den betydelse, att därav skulle motiveras an-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

ordnande av skilda organ för förberedelsearbetets kandliavande, synes mig icke vara övertygande ådagalagt. Tvärtom lärer det otvivelaktigt förhålla sig så, som ock rikskommissionen påpekat, att i åtskilliga fall beredskapsarbetena inom de båda områdena gripa in i varandra ock därför tarva en gemensam kandläggning, exempelvis beträffande försörjningsfrågor inom livsmedels- ock beklädnadsindustriernas, bränslekuskållningens m. fl. områden. Jag ansluter mig sålunda till de av myndigheterna gjorda uttalandena, att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap bör konstrueras som ett enhetligt organ under en enhetlig ledning, låt vara med uppmärksamheten riktad på de särförhållanden, som utmärka det industriella krigsförberedelsearbetet.

I fråga örn principerna för rikskommissionens inre organisation synes det mig vara lämpligt att så mycket som möjligt bygga på den redan befintliga organisationen, vilken visat sig vara i stort sett ändamålsenlig, och på denna grund vidtaga de förändringar, som av utvecklingens krav eller eljest motiveras. Dylika förändringar lära bland annat vara betingade av den utvidgning av rikskommissionens uppgifter, som ligger i att rikskommissionen framdeles torde böra fastare än hittills utöva ledningen av förberedelsearbetet i stort på det industriella området. A andra sidan bör rikskommissionens verksamhet alltjämt huvudsakligen bestå i att angiva riktlinjerna för det mera detaljerade förberedelsearbetet, som bedrives inom de militära förvaltningsorganen, samt att i övrigt verka för enhetlighet och samordning av detta arbete.

Det nuvarande systemet med ett enhetligt ledamotskollegium, bestående av, förutom ordföranden, dels ordinarie och dels extra ledamöter, synes mig jämväl framdeles böra bibehållas. Detta system har den stora fördelen, att rikskommissionen kan, med en fast, auktoritativ stomme, anpassas efter de olika krav på sakkunskap, som de skilda verksamhetsområdena uppställa, utan att ledamotsantalet bliver allt för stort.

Ordföranden lärer såsom hittills böra utses av Kungl. Maj:t.

De ordinarie ledamöterna synas mig, i anslutning till vad rikskommissionen föreslagit, böra vara följande:

Chefen för armén,

» » marinen,

» » flygvapnet,

» » försvarsstaben,

» » socialstyrelsen,

» » lantbruksstyrelsen,

» » kommerskollegium,

verkställande direktören hos ingenjörsvetenskapsakademien, samt

två av Kungl. Majit utsedda personer, varav en sakkunnig i industriella frågor och en representant för allmänna medborgerliga intressen.

De extra ledamöterna torde enligt Kungl. Maj:ts bestämmande lämpligen böra utgöras av följande personer, nämligen dels cheferna för arméförvaltningens departement och sjukvårdsstyrelse, chefen för marinförvaltningen,

117 Kungl. Majlis proposition nr 225.

chefen (eventuellt souschefen) för flygförvaltningen, cheferna för medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och domänstyrelsen, dels riksbankschefen, riksgäldsdirektören och krigsmaterielinspektören, dels slutligen en representant för vardera av Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges allmänna sjöfartsförening tillsammans med Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening och Svenska bankföreningen.

I fråga örn medelstilldelningen till centralorganet delar jag de betänkligheter, som av de hörda myndigheterna anförts gentemot försvarskommissionens förslag, att de medel, som av rikskommissionen erfordras för bedrivande av förberedelsearbetet på det industriella området, skola ställas till förfogande ur de särskilda försvarsgrenarnas materielanslag. Även örn därmed skulle åstadkommas, att medelstilldelningen skulle kunna på ett smidigt sätt lämpas efter behovet och ändamålet i varje särskilt fall och vid olika tidpunkter, skulle för vederbörande förvaltningsmyndighet uppstå en osäkerhet i fråga örn disponerandet av beviljade anslag, som tvivelsutan skulle kunna medföra besvärliga konflikter. Jag förmenar fördenskull, att för ifrågavarande ändamål bör å rikskommissionens stat upptagas ett särskilt anslag.

Försvarskommissionen har föreslagit, att det belopp, som årligen borde ställas till den centrala myndighetens förfogande för industriella krigsförberedelsearbeten, borde sättas till omkring 150 000 kronor. Emellertid har avsikten varit, att dessa medel icke skulle användas enbart för sådana arbeten, som utföras direkt för centralorganets räkning, utan större eller mindre delar därav skulle kunna av centralorganet ställas till förfogande förde olika förvaltningsorganens industriella beredskapsarbete. Det belopp, som enligt min mening bör upptagas på rikskommissionens stat, bör däremot användas uteslutande för rikskommissionens egen räkning och synes fördenskull kunna sättas lägre än det av försvarskommissionen ifrågasatta beloppet. Såsom rikskommissionen i sitt yttrande anfört, lärer beloppet i första hand böra tagas i anspråk för avlöning dels av teknisk personal, som erfordras inom rikskommissionen för undersökningar rörande landets industriella tillgångar samt för uppgörande av planer för den industriella försörjningens ordnande, dels ock av annan tekniskt utbildad personal. Med hänsyn härtill ävensom till behovet av specialutredningar i vissa frågor, synes mig det ifrågavarande anslaget skäligen böra sättas till 80 000 kronor.

Vad därefter beträffar den för rikskommissionens verksamhet erforderliga kanslipersonalen, erfordras framdeles liksom nu en chef för kansliarbetet, lämpligen benämnd kanslichef. Å kansliet böra finnas dels en allmän avdelning, vilken förestås direkt av kanslichefen, och dels en industriavdelning, vilken under kanslichefen ledes av en särskild avdelningschef. Härtill kommer en för kansliet gemensam expedition. Å den allmänna avdelningen föreligger behov av en sekreterare. På industriavdelningen bör den förut omförm alda tekniska personalen tjänstgöra. För expeditionen torde erfordras

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

en aktuarie såsom föreståndare, ett kanslibiträde, ett kontorsbiträde samt en pensionerad underofficer med arvode.

För ersättningar åt tillkallade sakkunniga på kansliets allmänna avdelning synes, på sätt rikskommissionen anfört, befogat att avse ett belopp av 10 000 kronor årligen.

Med hänsyn till att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap numera lärer få anses som en för försvarsväsendets ledning oumbärlig institution, och densamma fördenskull bör permanent infogas i statsorganisationen, anser jag dess kanslipersonal böra utnämnas eller konstitueras som ordinarie befattningshavare. Kanslichefen lärer böra placeras i lönegraden A 2 i allmänna avlöningsreglementet, vilket exakt motsvarar hans nuvarande löneställning. Yad beträffar avdelningschefen å industriavdelningen har rikskommissionen ansett, att jämväl denne borde placeras i lönegraden A 2. För min del finner jag icke skäligt att föreslå högre löneplacering än enligt lönegraden A 1 för denne befattningshavare. Av övriga tjänstemän synes sekreteraren böra placeras i lönegraden B 26, aktuarien i lönegraden B 21, kanslibiträdet i lönegraden B 7 och kontorsbiträdet i lönegraden B 4.

Bikskommissionens ordförande bör alltjämt åtnjuta ett arvode av 5 000 kronor. Sammanträdesarvoden till ledamöterna synas mig liksom nu böra utgå efter 20 kronor för sammanträdesdag till samtliga ledamöter, vare sig de äro i statstjänst eller icke.

Vad rikskommissionen i remissvaret yttrat därom, att arvodet till den för expeditionstjänsten behövlige pensionerade underofficeren skulle utgå av expensmedel, kan jag icke biträda. Ifrågavarande arvode bör uppenbarligen belasta anslagsposten till avlöningar. Av denna anledning anser jag, att rikskommissionens expensanslag kan sättas lägre än som i yttrandet angivits, förslagsvis till 6 000 kronor.

Enligt den av mig sålunda förordade organisationen komma de årliga kostnaderna för rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap att uppgå till cirka 80 000 kronor förutom anslaget för den industriella försvarsberedskapens ordnande å 80 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

119 Avd. II. Arméorganisationen.

I. Allmänna grunder för arméorganisationen.

Allmänna synpunkter.

Genom 1925 års försvarsbeslut vidtogos — under hänvisning till den inträdda förbättringen i landets militärpolitiska läge — vissa begränsningar i vårt lands försvarsanordningar, medförande en kvantitativ minskning beträffande såväl freds- som krigsorganisationerna. Sålunda indrogos vissa i fred bestående truppförband, kaderbeskärningar vidtogos vid de kvarvarande truppförbanden, den för fredstjänstgöringen uttagna värnpliktskontingenten minskades, varjämte slutligen utbildningstiden i jämförelse med tidigare gällande värnpliktslag inskränktes. Principiellt sett byggde emellertid försvarsordningen på samma organisatoriska grunder som förut.

Försvars/commissionen har anfört, att åtskilliga erinringar riktats mot organisationen enligt 1925 års härordning. Samtidigt med att kommissionen framlagt sin uppfattning angående de allmänna kvantitativa och kvalitativa fordringar, som en ny arméorganisation enligt kommissionens mening borde fylla, har kommissionen emellertid sagt sig icke vilja underlåta att erinra örn nödvändigheten, att vid frågornas bedömande även de ekonomiska och sociala konsekvenserna hölles för ögonen. Det vore i regeln ofrånkomligt att med hänsyn till ekonomiska och personliga bördor vidtaga modifikationer i det ur militär synpunkt önskvärda. Dock finge icke dessa begränsningar ske i sådan omfattning, att arméorganisationen icke kunde fylla de krav, som med hänsyn till rikets försvar kunde komma att ställas på densamma. Krigserfarenheterna borde, i den mån de vore på våra förhållanden tillämpliga, vid bedömandet av de på sistnämnda frågor inverkande faktorerna i möjligaste mån beaktas.

Krigsorganisationens kvantitativa omfattning inom ramen av landets resurser vore allmänt sett naturligen avhängig av det antal truppförband m. m., som av strategiska skäl vore erforderligt. Vad den kvalitativa beskaffenheten av krigsorganisationen beträffade, måste enligt kommissionens mening såsom allmän fordran uppställas, att truppförbanden, bedömda med hänsyn till rådande tekniska och taktiska förhållanden, skulle vara operationsdugliga. De faktorer, som inverkade på kvaliteten, måste därför så tillgodoses, att nämnda fordran uppfylldes. Denna synpunkt måste alltid, även vid av ekonomiska och andra skäl vidtagna modifikationer, hållas i ögonsikte.

Möjligheterna att vid mobilisering uppställa en fälthär vore — oavsett antalet i fred befintliga truppförband — i kvantitativt hänseende närmast beroende av dessa förbands befälstillgång och den utbildade värnpliktskontingentens styrka. Fälthiirens kvalitet åter vore beroende på kvalificerad

Departements-

chefen.

120 Kungl. Majlis proposition nr 225.

befälspersonal och av de värnpliktigas utbildning samt av truppförbandens struktur och materieltillgång, sedda ur synvinkeln av krigsteknikens och den därpå grundade taktikens krav. Vad beträffar fyllandet av befälsbehovet, hade år 1925 den begränsningen vidtagits, att den aktiva kaderns styrka i första hand beräknats efter det för förvaltningen och utbildningen i fred föreliggande behovet. Det vid mobilisering erforderliga ytterligare befälet skulle fyllas genom icke aktiv personal av olika kategorier, varvid man främst avsett en utbyggnad av den reservstat för officerare och underofficerare, vilken tillkommit genom 1914 års härordningsbeslut. Reservstaten hade emellertid även den blivit av kostnadsskäl tilltagen snävare än vad de militära synpunkterna betingat, varjämte en nyrekrytering av denna stat intill år 1935 icke ägt rum på grund av tillgången på personal inom den av reduceringarna i samband med 1925 års försvarsordning föranledda övergångsstaten. De begränsningar i befälskadern, som här berörts, hade medfört en sänkning i den kvalitet, som för krigsorganisationen ursprungligen beräknats. I samma riktning hade den begränsning beträffande materielanskaffningen, som av kostnadsskäl ansetts nödvändig, verkat. Truppförbandens materielutrustning kunde nu icke i allo anses motsvara den tekniska utrustningens krav, och 1925 års arméorganisation hade över huvud taget icke erhållit den struktur, krigserfarenheterna betingade.

Frågan örn trupp förbandens operationsduglighet sammanhängde naturligen också med krigsorganisationens kvantitativa omfattning. Allmänt taget gällde nämligen, att den numerära omfattningen av de styrkor, vilka vid mobilisering kunde uppställas, alltid vore beroende av fredsorganisationens samlade kapacitet beträffande befäl och utbildade värnpliktiga. Örn den fredsorganisatoriska ramen avpassades efter de krav en viss såsom nödvändig befunnen krigsorganisation uppställde, skulle efter kommissionens mening erhållas en naturlig relation mellan freds- och krigsorganisationerna. Därmed skulle också den riktiga betingelsen för en rationell avvägning mellan kvantitets- och kvalitetsfrågorna skapas. Krigsorganisationens behov borde sålunda utgöra grunden för fredsorganisationens uppbyggande. Även örn ekonomiska och andra skäl nödvändiggjorde vissa modifikationer, finge dock aldrig avkall göras på den kvalitet, som krävdes, för att förbanden skulle bliva operationsdugliga.

Vad försvarskommissionen sålunda anfört angående de allmänna synpunkter, som måste vinna beaktande vid utformandet av arméns krigs- och fredsorganisationer, överensstämmer i stort sett med min egen mening. I fråga om den kvantitativa omfattningen av den för vår armé erforderliga krigsorganisationen har jag, såsom redan inledningsvis anförts, kommit till en annan slutsats än kommissionen, enär jag ansett, att det kvantitativa behovet av landstridskrafter bör kunna sättas lägre än det av kommissionen beräknade. Beträffande kvaliteten av de trupper, som skola ingå i krigsorganisationen, instämmer jag däremot till fullo i vad kommissionen därom yttrat. Såsom det kommer att visa sig, har jag, då det gällt truppförban-

121 Kungl. Majds proposition nr 225.

ilens inre organisation, befälets, truppens och truppförbandens utbildning samt vapentekniska utrustning ansett mig böra följa de principer, som för försvarskommissionen i dessa hänseenden varit vägledande. I de fall, där jag vid den kvalitativa utformningen av organisationen ansett de ekonomiska synpunkterna böra givas en större betoning än vad försvarskommissionen ansett sig böra göra, har jag sökt giva modifikationerna sådana former, att allvarligare olägenheter därigenom icke skola uppstå.

Krigsorganisationen.

Enligt 1925 års här ordning sbeslut skulle krigsorganisationen i kvantitativt hänseende omfatta

4 arméfördelningar,

vissa andra operativa enheter av mindre styrka än arméfördelningarna,

Gotlands stridskrafter samt

krigsbesättningar i Bodens, Vaxholms och Karlskrona fästningar.

Dessutom skulle vid de olika truppslagen organiseras erforderliga depåformationer för utbildning av befäl och manskap (vid varje infanteriregemente en bataljon, vid artilleriregemente en division o. s. v.).

I varje arméfördelning skulle ingå fyra infanteriregementen örn tre bataljoner och i de övriga operativa enheterna infanteri i proportion härtill.

I denna krigsorganisation hava emellertid på grund av nödvändigheten att höja organisationens kvalitativa beskaffenhet vissa beskärningar måst företagas. Ett avsevärt antal bataljoner och batterier har sålunda måst indragas, varjämte antalet gevärskompanier — ursprungligen beräknade till fyra — inom bataljonerna minskats till tre. Beduktionen av gevärsinfanteriet kar därigenom uppgått till omkring 40 %, varigenom de reservtrupper, varmed man vid 1925 års liärordningsbeslut hade räknat, bortfallit. Genom dessa åtgärder har å andra sidan erhållits en procentuellt betydelsefull ökning av antalet befäl per bataljon och division samt vid depåerna vid de kvarstående förbanden. Till de här nämnda inskränkningarna i krigsorganisationen hava därjämte kommit vissa andra, ehuru mindre betydelsefulla. Samtidigt har emellertid en modernisering skett i truppförbandens struktur och av vapenutrustningen.

Försvarskommissionen har funnit den nuvarande krigsorganisationen av armén såväl kvantitativt som kvalitativt otillfredsställande och — på grundval av de resultat, som framkommit vid de av kommissionen verkställda strategiska undersökningarna — ansett, att de uti fälttruppförband ingående högre enheterna borde utgöras av två armékårer om tillsammans sex operationsdugliga fördelningar samt dessutom en lätt brigad. Härtill borde komma vissa specialtruppförband, s. k. armétrupper. För det direkta, till vissa bestämda landsdelar förlagda hemortsförsvaret tarvades därutöver särskilda truppförband. Vidare tillkomme depåer.

I armékår ingående högre enheters sammansättning har av försvarskommissionen förutsatts vara följande.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Varje fördelning skulle bestå av stab,

tre infanteriregementen, en kavalleribataljon, ett artilleriregemente,

ett fördelningssignalkompani, en ingenjörbataljon, en bevakningsbataljon samt underhållsförband.

Den lätta brigaden skulle bestå av stab, ett signalkompani,

två kavalleriregementen, ett ingenjörkompani samt

en kavalleribilbataljon, underhållsförband.

en artilleridivision,

De s. k. armétruppförbanden skulle utgöras av stridsvagnsförband, trängförband,

artilleriförband, intendenturförband samt

signalförband, tygförband,

ingenjörförband,

Kollektivt taget sammanfördes träng-, intendentur- och tygförband till underhållsförband. Av desamma skulle jämväl uppsättas etappförband och formationer av olika slag.

Som armétruppförband räknades också av luftvärnsvapnet organiserade luftvärnsartilleriförband.

Tilldelningen av nu nämnda armétruppförband samt luftvärnsartilleri till armékårerna skulle lämpas efter för handen varande förhållanden.

Armékårs sammansättning skulle fördenskull i stort sett bliva följande:

stab,

ett växlande antal fördelningar, en lätt brigad (eventuellt), en stridsvagnsbataljon (eventuellt),

ett växlande antal arméartilleridivisioner,

signalförband, ingenjörförband samt underhållsförband.

Det direkta hemortsförsvaret bestode dels av Bodens trupper samt Gotlands trupper, dels av

för det direkta hemortsförsvaret inom de olika militärområdena organiserade landstormstrupper, av vilka vissa inginge i Bodens och kustfästningarnas krigsbesättningar, samt

för luftförsvaret avsedda förband och formationer.

Depåer skulle uppsättas för samtliga truppförband.

Beträffande beskaffenheten av de i krigsorganisationen ingående truppförbanden kunde kommissionens uppfattning angående relationen mellan kvantitet och kvalitet i korthet formuleras så, att de truppförband, som skulle uppställas, måste fylla de krav på operationsduglighet, vilka ur det nutida krigets synvinkel kunde uppställas. Truppförbanden måste alltså äga erforderlig hållfasthet. Genom det sätt, på vilket kommissionen före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 123

slagit organisationens ordnande, kunde rimliga krav i detta hänseende anses fyllda.

Till de militära myndigheternas uppfattning i denna fråga återkommer jag senare vid behandlingen av de högre truppförbandens organisation.

På sätt förut av mig angivits synes arméns krigsorganisation kunna Dcpartementsbegränsas till en i fråga örn kvantiteten mindre omfattning än som av för- chefen. svarskommissionen föreslagits. Jag räknar sålunda med en krigsorganisation, vars fälttruppförband skola bestå av fyra arméfördelningar, en lätt brigad samt armétrupper, till vilka i detta sammanhang kunna hänföras även vissa infanteriregementen. Försvarskommissionen har nämligen framhållit, att det av flera skäl vore önskvärt, att man skulle kunna disponera vissa infanteriregementen, utöver de i arméfördelningarna ingående, för särskilda uppgifter, t. ex. för förstärkning av viss fördelning, för användning som reserv, täckande av luckor mellan grupperade operativa enheter etc. Försvarskommissionen har emellertid av ekonomiska skäl icke ansett sig kunna räkna med sådana regementen. Enär det av mig förutsatta antalet arméfördelningar understiger försvarskommissionens, har jag funnit det möjligt att räkna med vissa regementen för nämnda ändamål.

Utöver fälttruppförbanden räknar jag liksom kommissionen med trupper för hemortsförsvaret i vissa landsdelar samt med depåer.

I fråga örn arméfördelningarnas och den lätta brigadens sammansättning ansluter jag mig till kommissionens förslag. Icke heller beträffande krigsorganisationens armétrupper — med däri ingående luftvärn sartilleriförband — har jag någon från komissionen avvikande mening i annan mån än att några särskilda tygtrupper icke av mig avses att organiseras, utan räknar jag med att de uppgifter, vilka av kommissionen tänkts tillkomma dessa trupper, skola lösas på i huvudsak liknande sätt som vid den nuvarande krigsorganisationen är planlagt.

I likhet med kommissionen förutsätter jag, att fältförbanden skola kunna sammanföras till armékårförband, i tillämpliga delar med den sammansättning, som försvarskommissionen angivit.

För det direkta hemortsförsvaret avser jag

dels vissa delar av Övre Norrlands trupper samt

Gotlands trupper,

dels landstormstrupper såväl inom de olika militärområdena som i kustfästningarna,

dels slutligen luftvärnsförband.

I likhet med kommissionen förutsätter jag upprättandet av depåer vid samtliga truppförband.

Beträffande de i krigsorganisationen ingående truppförbandens kvalitet har jag tidigare uttalat min anslutning till vad försvarskommissionen i detta hänseende yttrat.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att på förslag av vederbörliga militära myndigheter närmare bestämma krigsorganisationens struktur.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Fredsorganisationen.

Arméns lägre truppförband utgöras enligt nuvarande organisation av sammanlagt 21 infanteriregementen samt 1 infanterikår; 4 kavalleriregementen; 7 artilleriregementen (därav 4 fördelningsartilleriregementen, 1 arméartilleriregemente, 1 luftvärnsartilleriregemente och 1 fästningsartilleriregemente) samt 2 artillerikårer; 3 ingenjörkårer och 1 fälttelegraf kår; 4 trängkårer samt 3 intendenturkompanier.

I fred bestå de högre truppförbanden av följande lägre truppförband, nämligen:

Södra arméfördelningen.

(Fördelningsexpeditionen i Hälsingborg.)

Norra skånska infanteriregementet (I 6), förlagt i Kristianstad.

Södra skånska infanteriregementet (17), förlagt i Ystad (Revinge).

Kronobergs regemente (I 11), förlagt med huvuddelen i Växjö, ett detachement i Karlskrona fästning (I 11 K).

Hallands regemente (I 16), förlagt i Halmstad.

Skånska kavalleriregementet (K 2), förlagt i Hälsingborg.

Wendes artilleriregemente (A 3), förlagt i Kristianstad.

Göta ingenjörkårs kustingenjörkompani (Ing 2 K), förlagt i Karlskrona fästning.

Skånska trängkåren (T 4), förlagd i Hässleholm.

Västra arméfördelningen.

(Fördelningsexpeditionen i Skövde.)

Skaraborgs regemente (I 9), förlagt i Skövde.

Älvsborgs regemente (I 15), förlagt i Borås.

Bohusläns regemente (I 17), förlagt i Uddevalla.

Värmlands regemente (I 22), förlagt i Karlstad.

Livregementets husarer (K 3), förlagt i Skövde.

Göta artilleriregemente (A 2), förlagt i Göteborg.

Karlsborgs artilleriregemente (A 9), förlagt i Karlsborg (luftvärnsartilleri).

Göta trängkår (T 2), förlagd i Skövde.

Andra intendenturkompaniet (Int 2), förlagt i Karlsborg.

Ostra arméfördelningen.

(Fördelningsexpeditionen i Stockholm.)

Svea livgarde (I 1), förlagt i Stockholm.

Göta livgarde (I 2), förlagt med regementsstab, stridsvagnsbataljon och garnisonskompani i Stockholm, fästningsbataljon i Vaxholms fästning (12 V).

Livregementets grenadjärer (I 3), förlagt i örebro.

Upplands regemente (I 8), förlagt i Uppsala.

Södermanlands regemente (I 10), förlagt i Strängnäs.

Livregementet till häst (K 1), förlagt i Stockholm.

Svea artilleriregemente (A 1), förlagt i Stockholm.

125 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Smålands arméartilleriregemente (A 6), förlagt i Jönköping.

Svea ingenjörkår (Ing 1), förlagd med huvuddelen i Stockholm, kustingen jörkompaniet i Vaxholm.

Göta ingenjörkår (Ing 2) utom dess kustingenjörkompani, förlagd i Eksjö. Fälttelegrafkåren (Ing 3), förlagd i Stockholm.

Svea trängkår (T 1), förlagd i Linköping.

Första intendenturkompaniet (Int 1), förlagt i Stockholm.

Norra arméfördelningen.

(Fördelningsexpeditionen i Östersund.)

Jämtlands fältjägarregemente (I 5), förlagt i Östersund.

Dalregementet (I 13), förlagt i Falun.

Hälsinge regemente (I 14), förlagt i Gävle.

Västernorrlands regemente (I 21), förlagt i Sollefteå.

Norrlands dragonregemente (K-4) — utom dess till Boden detacherade skvadron — förlagt i Umeå.

Norrlands artilleriregemente (A 4), förlagt i Östersund.

Norrlands trängkår (T 3), förlagd i Sollefteå.

Östra brigaden.

(Brigadexpeditionen i Linköping.)

Livgrenadjärregementet (I 4), förlagt i Linköping.

Jönköpings-Kalmar regemente (I 12), förlagt i Eksjö.

Övre Norrlands trupper.

(Militärbefälsexpeditionen i Boden.)

Norrbottens regemente (I 19), förlagt i Boden.

Västerbottens regemente (I 20), förlagt i Umeå.

En skvadron ur Norrlands dragonregemente (K 4 B), förlagd i Boden. Norrbottens artillerikår (A 5), förlagd i Boden.

Bodens artilleriregemente (A 8), förlagt i Boden (fästningsartilleri). Bodens ingenjörkår (Ing 4), förlagd i Boden.

Tredje intendenturkompaniet (Int 3), förlagt i Boden.

Gotlands trupper.

(Militärbefälsexpeditionen i Visby.)

Gotlands infanterikår (I 18), förlagd i Visby.

Gotlands artillerikår (A 7), förlagd i Visby.

De till lantförsvaret hörande fästningarna utgöras för närvarande av Bodens fästning samt Tingstådepositionen å Gotland.

Av inom Bodens fästning förlagda trupper äro Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Bodens ingenjörkår sammanförda under befäl av en kommendant, kommendanten i Bodens fästning, till Bodens besättningstrupper.

Tingstädepositionen saknar fredsbesättning.

126 Kungl. Majlis proposition nr 225.

Försvarskommissionen har anfört, bland annat, att det med hänsyn till önskvärdheten av en så nära överensstämmelse som möjligt mellan fredsoch krigsorganisationerna hade varit önskvärt, att såväl samtliga i krigsorganisationen upptagna högre enheter som i desamma ingående lägre truppförband hade kunnat motsvaras av i fred bestående, lika antal enheter och förband. Kommissionen har emellertid i detta hänseende av bland annat ekonomiska hänsyn nödgats begränsa fredsorganisationen, varvid dock noggrant aktgivits på, att fredsorganisationens kapacitet likväl skulle vara tillfyllest för att nöjaktigt tillgodose för krigsorganisationen uppställda kvantitativa och kvalitativa fordringar.

Enligt försvarskommissionens förslag borde fredsorganisationen — förutom arméledning m. m. — i stort omfatta

fyra fördelningar (I.—IY.) örn stab, fyra infanteriregementen, ett kavalleriregemente, ett artilleriregemente och en trängkår;

Bodens trupper örn stab, ett infanteriregemente, ett fästningsartilleriregemente, en artillerikår, en ingenjörkår, ett signalkompani, ett intendenturkompani och ett tygkompani;

Gotlands trupper örn stab, ett infanteriregemente och en artillerikår samt

armétrupper — stående utom fördelningsförband — nämligen ett stridsvagnsregemente, ett signalregemente,

ett arméartilleriregemente, tre intendenturkompanier och

två luftvärnsartilleriregementen, tre tygkompanier,

tre ingenjörkårer,

Härtill skulle komma vissa skolor m. m. Sammanlagda antalet i fred bestående truppförband av olika truppslag skulle utgöra

16 fördelningsinfanteriregementen, 1 infanteriregemente i Boden,

1 infanteriregemente på Gotland, 1 stridsvagnsregemente,

4 kavalleriregementen,

4 fördelningsartilleriregementen,

1 fästningsartilleriregemente,

1 arméartilleriregemente,

2 artillerikårer,

2 luftvärnsartilleriregementen,

3 ingenjörkårer,

1 signalregemente,

4 trängkårer,

3 intendenturkompanier samt 3 tygkompanier.

Försvarskommissionen har jämväl framlagt vissa synpunkter beträffande sättet för övergången från freds- till krigsorganisationen, varjämte den militäradministrativa indelningen i detta sammanhang berörts.

De uttalanden, som av de militära myndigheterna gjorts beträffande kommissionens förslag till arméns fredsorganisation, komma att i samband med yttrandena örn krigsorganisationen refereras vid behandlingen av de högre truppförbandens organisation.

Departements-

chefen.

Då jag senare kommer att mera uttömmande ingå på här berörda frågor, vill jag nu endast förutskicka, att jag anser den av mig förutsatta krigs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 127

organisationen i stort motivera en fredsorganisation, bestående av — förutom arméledning —

fyra arméfördelningar om stab, tre å fyra infanteriregementen, ett kavalleriregemente, ett artilleriregemente, en ingenjörkår — dock icke vid en utav fördelningarna — och en trängkår;

Ovre Norrlands trupper om stab, två infanteriregementen, ett fästningsartilleriregemente, en ingenjörkår, ett intendenturkompani m. m.;

Gotlands trupper örn stab, ett infanteriregemente och ett artilleriregemente samt

armétrupper, bestående av ett arméartilleriregemente, ett luftvärnsregemente och en luftvärnskår samt intendenturtrupper.

Stridsvagnsförbanden komma att av mig föreslås inrangerade i fördelningarna. Signaltrupperna föreslås skola bibehållas såsom en del av ingenjörtrupperna, varjämte slutligen ett uppsättande av tygtrupper enligt min mening icke bör ske i fred.

Motiv till dessa förslag kommer jag att lämna i samband med detaljbehandlingen av organisationen.

II. Krigsorganisationen.

A. Högkvarterets arméledning.

De förhållanden, som beröra krigsmaktens högsta ledning vid krig, hava tidigare behandlats.

B. Linjeförbanden.

Allmänna synpunkter.

För svarsJcommissionen har till en början erinrat örn att till grund för kommissionens beräkningar m. m. rörande krigsorganisationen bland annat legat resultaten från en omfattande praktisk försöksverksamhet och därmed sammanhängande utredningar. Det hade härvid gällt att närmast besvara frågan, huru den lägsta operativa enheten (självständig brigad, arméfördelning) borde vara sammansatt. Denna undersökning hade inletts med en ingående utredning, avseende att fastställa den teoretiskt lämpligaste relationen mellan infanteriets och artilleriets stridsmedel i en sådan enhet. Aven behovet av arméartilleri i förhållande till antalet operativa enheter hade prövats. Vid dessa undersökningar beträffande artilleriet hade erhållits jämväl vissa hållpunkter för beräkningen av det önskvärda antalet granatkastar- och infanterikanonenheter inom infanteriregementet. Samtidigt hade avsikten varit att utröna den speciellt efter svenska förhållanden bäst avpassade sammansättningen av infanteribataljonen samt lämpligaste sättet för inordnandet av infanteriets stridsmedel inom truppförbanden. Därjämte hade man sökt utfinna den ändamålsenligaste organisationen såväl av en självständig lätt

128 Kungl. Majus proposition nr 225.

enhet som av den kavalleristyrka, vilken borde ingå i den vanliga operativa enheten.

Resultaten av de omförmälda försöken — bedrivna bland annat under ett flertal av Kungl. Maj:t anbefallda övningar i högre och lägre förband — samt inom generalstaben och försvarskommissionen verkställda bearbetningar hade enligt kommissionens mening givit erforderliga riktlinjer dels för den operativa enhetens sammansättning i stort beträffande infanteri och artilleri, dels för infanteriförbandens organisation.

Samtidigt med de nyss angivna organisationsförsöken vid infanteriet hade liknande undersökningar och försök pågått vid kavalleriet. Dessa hade avsett att utröna dels den lämpligaste sammansättningen av de lägre kavalleriförbanden, dels sammansättningen av i operativ enhet ingående kavalleristyrka, dels slutligen sammansättningen av självständig lätt enhet. Dessa försök hade givit kommissionen hållpunkter för förslaget till kavalleriförbandens och den lätta enhetens krigsorganisation.

Slutligen hade en omfattande utrednings- och försöksverksamhet beträffande vapen-, materiel- och beklädnadsutrustningen under de senare åren bedrivits. Dessa utredningar och försök hade givit kommissionen en god grundval vid bedömandet av på krigsorganisationens utformning inverkande faktorer.

Lägre truppförband.

Försvarskommissionen har framhållit, att den icke funnit det motiverat att för sin del fixera alla enskildheter i de lägre truppförbandens sammansättning i krig. Resultatet av utredningsverksamheten hade av kommissionen i stort sett godtagits såsom utgångsvärden för erforderliga beräkningar. Inom ramen för dessa borde de militiira myndigheterna äga att närmare utforma organisationens detaljer. I stort sett hade kommissionen beträffande truppförbandens sammansättning följt av militära myndigheter förordade förslag. I vissa avseenden hade detta dock av olika anledningar icke kunnat ske. De begränsningar i de militära förslagen, som av kommissionen förordats, ansåges dock icke i nämnvärd mån kunna inverka på den kvalitet och kvantitet hos krigsorganisationen, som befunnits önskvärd.

Fördelningstrupper.

Infanteriet.

Enär sky ttekompaniet vore den lägsta enhet, där lätta och tunga infanterivapen kunde bringas till samverkan i striden, borde i detsamma organisatoriskt ingå såväl gevärsenheter som en tung enhet, innefattande granatkastare och kulspruteförband.

Bataljonen borde förutom ett antal skyttekompanier innefatta ett särskilt förband med tunga vapen till bataljonschefens direkta förfogande. Ett särskilt organ för spaning och terrängundersökning syntes jämväl böra ställas till bataljonschefens förfogande i form av jägarförband. Alla i bataljonen ingående fordon borde utgöras av kärror, varjämte medel borde finnas för de tunga vapnens klövjning eller bärning. Slutligen borde bataljonschefen hava tillgång på bland annat radiosignalorgan.

129 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Regementet borde förutom tre bataljoner och transportträng innefatta ett förband med tunga vapen, direkt underställt regementschefen. Detta förband borde innefatta ett antal kulsprutor samt ett antal infanterikanoner. I regementsstaben borde ingå en luftvärnskulsprutepluton. En pionjärpluton borde finnas för vägförbättringar m. m. Eventuellt skulle till regementschefens omedelbara förfogande stå ett särskilt spanings- och terrängundersökningsorgan — jägarförband. Regementstransportträngen borde vara helt kärrorganiserad.

Kommissionen har sålunda utgått från följande normer för infanteriregementets krigssammansättning i stort.

Infanteribataljonen borde organiseras på stab med tilldelade särskilda förband, tre skjttekompanier örn stab och kompaniträng, tre gevärsplutoner och en tung pluton samt batalj ensträng (kärrorganiserad).

Infanteriregementet borde organiseras på stab,

tre bataljoner,

ett tungt kompani,

förband för särskilda uppgifter samt

regementstransportträng (kärrorganiserad).

Inom den sålunda angivna ramen i stort kunde naturligen vissa förändringar komma att ske. Det borde bland annat tillkomma de militära myndigheterna att avgöra den ännu svävande frågan angående ytterligare ökning i viss utsträckning av gevärsinfanteriet inom regementet, till vilken fråga kommissionen icke funnit anledning att taga ståndpunkt.

Förutom nu angivna förband borde av infanteriet även uppsättas i fördelningarna ingående bevakningsbataljoner. Bevakningsbataljonen vore fördelningschefens organ för skyddet av fördelningens förbindelser. Med hänsyn till sin uppgift syntes bataljonen kunna givas en jämförelsevis svag utrustning med tunga vapen. Förslagsvis syntes densamma kunna få följande sammansättning i stort: stab,

tre gevärskompanier,

särskilda förband med tunga vapen samt bataljonsträng (tvåspända vagnar).

Kavalleriet.

Erfarenheten hade visat, att fördelningschefen måste förfoga över ett lättrörlig! organ för spaning m. m. Detta organ borde lämpligen utgöras av en kavalleribataljon, vilken i sig inneslöte huvudsakligen för spaning avsedda ryttarförband samt därjämte pansarbiltrupp och cykeltrupp för spaningens stödjande.

Kommissionen har utgått från att av dessa skäl kavalleribataljonen i krig borde organiseras på

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225.

217 S6 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

stab jämte tilldelat pansarbilförband, en ryttarskvadron, en cykelskvadron samt träng.

Artilleriet.

I fördelningen ingående artilleri syntes liksom hittills böra sammanföras till ett fältartilleriregemente, innefattande såväl kanon- som haubitsdivisioner; av de senare borde i regel en bestå av tunga kaubitser (15 cm.) Regementet borde främst utnyttjas för bekämpning av fiendens infanteri, men skulle under vissa betingelser även kunna användas för artilleribekämpning. En utökning av nuvarande antal batterier inom regementet syntes nödvändig. Förslagsvis borde ökningen uppgå till ett batteri, varigenom sammanlagda antalet uppginge till 11.

Kommissionen hade av dessa skäl utgått från, att fältartilleriregementet i krig borde organiseras på regementsstab och fyra divisioner.

Två divisioner borde vardera omfatta tre kanonbatterier, en division borde omfatta tre haubitsbatterier och återstående division två haubitsbatterier. Samtliga batterier skulle omfatta fyra pjäser.

Ingen j ört rupp er na.

Fördelningschefen måste till sitt förfogande hava ingenjörtrupp, främst för att ombesörja förbättring och underhåll av vägförbindelser inom fördelningens verksamhetsområde. För denna verksamhet syntes det kommissionen krävas en styrka per fördelning av tre ingenjörkompanier, sammanförda till en bataljon. I densamma borde vidare ingå ett krigsbrokompani.

Kommissionen har sålunda utgått från, att krigsfördelningens ingenjörbataljon borde organiseras på stab,

tre ingenjörkompanier, ett krigsbrokompani samt träng.

Signaltrupperna.

Såsom organ för signalförbindelsers upprättande och vidmakthållande mellan fördelningschefen och honom underlydande chefer krävdes enligt kommissionens beräkningar ett fördelnings sign al kompan i, utrustat såväl med tråd som med radio.

Underhålls trupp er.

U n derhållstj än sten inom en fördelning erfordrade ett flertal förband och organ för olika verksamhetsgrenar. För sjukvård m. m. avsåges sjukvårdstrupper, som ombesörja uppsamling, transport och vård av sårade och sjuka, ävensom trupper för motsvarande uppgifter beträffande sårade och sjuka hästar. För den förstnämnda uppgiften krävdes en sjukvårdsbataljon,

131 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

omfattande sjukbärarkompanier, sjukvårdskompanier och sjukhuskompani. För vården m. m. av sårade och sjuka hästar krävdes ett hästsjukvårdskompani.

Vid utformningen av angivna sjukvårdstrupper hade eftersträvats en av krigserfarenheterna påfordrad rationalisering av den nuvarande organisationen.

Vidare förelåge behov av trupp, som ombesörjde livsmedelsersättning, slakt, bakning m. m. Dessa uppgifter borde tillkomma ett motoriserat intendent urkompani.

Slutligen erfordrades organ för transport av ammunition, livsmedel och materiel m. m. Dessa organ borde ingå i fördelningsträngen.

Vid sina beräkningar har kommissionen sålunda utgått från, att underhållstrupperna inom en fördelning borde omfatta

en sjukvårdsbataljon, bestående av sjukbärarkompanier, sjukvårdskompanier och sjukhuskompani,

ett hästsjukvårdskompani,

ett intendenturkompani samt

fördelningsträng, bestående av bilkompanier, anspannskompanier, ammunitionskompani, organ för trafikreglering m. m.

Armétrupper.

Erfarenheterna hade utvisat, att utom fördelningsförband stående särskilda armétrupper erfordrades för fyllande av vissa speciella uppgifter.

Stridsvagnstrupper utgjorde ett medel i armékårchefens hand att säkerställa och fullfölja en framgång vid en viss begränsad del av fronten, framförallt genom att stödja infanteriet och hålla dess anfallsrörelse flytande. För att vara mäktiga en strids genomförande måste stridsvagnsförbanden vara utrustade med modern, snabbgående materiel. Det syntes kommissionen uppenbart, att en anskaffning av stridsvagnar i samma skala som flerstädes utomlands av terränghänsyn icke vore erforderlig och av ekonomiska skäl icke heller möjlig. Kommissionen har dock föreslagit organiserandet av vissa stridsvagnsbataljoner, vilka syntes motsvara det behov, som likväl även i vårt land förelåge. I viss utsträckning krävdes anskaffning av modern stridsvagnsmateriel.

Arméartilleri erfordrades dels såsom förstärkningsartilleri till fördelningar med särskilt viktiga uppgifter, dels ock främst för artilleribekämpning. För eldledning borde detsamma i allmänhet tilldelas flygplan. Arméartilleriet borde med hänsyn till sina uppgifter i stort utgöras framförallt av 10 cm. kanon- och 15 cm. haubitsdivisioner samt vissa divisioner av motsvarande karaktär som fördelningsartilleriets. Samtliga divisioner borde emellertid vara motoriserade för att kunna tillgodose de särskilda krav på rörlighet, som måste ställas på arméartilleri.

För skydd mot fientliga angrepp från luften måste inom armékår finnas tillgång till luftvärnsartilleri.

För väg- och broarbeten inom etappområdet måste finnas särskilda arméingenjör trupper.

Departements-

chefen.

1 32 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

För signaltjänsten erfordrades särskilda armésignaltrupper.

Underhållstjänstens bedrivande erfordrade underliållstrupper, grupperade inom etappområdet. Dessa mottoge från hemorten ankommande materiel av olika slag m. m., ombesörjde förrådstjänsten vid upprättade förråd samt transporterna till fördelningarna. Jämväl borde finnas förband, som mottoge sårade och sjuka ävensom skadad eller förbrukad materiel.

För ledningen av tjänsten inom etappområdet borde ett antal etappgruppstaber uppsättas. Under dessa lydande underliållstrupper måste för fyllandet av nämnda uppgifter innefatta ett avsevärt antal bil-, anspänna-, verkstads-, arbets-, tyg-, ammunitionsförråds-, etappintendentur-, etappsjuklius-, hästsjukvårdskompanier m. fl. formationer.

De militära myndigheternas yttranden över försvarskommissionens förslag till de lägre truppförbandens krigsorganisation komma att beröras i ett senare sammanhang, då organisationens olika detaljer behandlas. Här må endast anföras, hurusom från ett flertal håll understrukits betydelsen av att — vilket även av kommissionen förutsatts — de militära myndigheterna måtte i största möjliga utsträckning beredas tillfälle att vid det slutliga utformandet av krigsorganisationen få inom den i stort angivna ramen göra sina synpunkter gällande.

Det synes mig stå klart, att den grundlighet, som varit utmärkande för försvarskommissionens strävanden att komma fram till en för våra förhållanden lämpad krigsorganisation utav de lägre truppförbanden, lett till goda resultat. Olika meningar kunna dock trots detta givetvis göra sig gällande beträffande de slutsatser, som i vissa fall borde hava dragits av resultaten av försöken, särskilt då det gäller vissa organisationsdetaljer, varmed försvarskommissionen räknat, exempelvis rörande gevärsinfanteriets styrka inom bataljon och regemente. Beträffande dylika frågor delar jag den uppfattning, som fran skilda håll kommit till uttryck, att krigsorganisationens detaljer icke böra nu fastslås, utan att det bör ankomma på Kungl. Majit att på förslag av vederbörliga militära myndigheter fastställa desamma.

Av ekonomiska hänsyn har jag ansett mig böra räkna med att de i fördelningarna ingående bevakningsbataljonerna komma att uppsättas av landstormstrupper.

I övrigt ansluter jag mig i stort till de synpunkter, som av försvarskommissionen anförts beträffande krigsorganisationen av de i fördelningarna ingående lägre truppförbanden.

Mot vad försvarskommissionen anfört beträffande armétrupper, har jag ingen annan erinran än att jag, såsom tidigare framhållits, icke avser organiserandet av särskilda tygtrupper. Dessutom räknar jag med att vissa ingenjör- och underhållsförband uppsättas huvudsakligen av landstorm.

Högre truppförband och staber,

Försvarskommissionen har, såsom tidigare anförts, föreslagit, att krigsorganisationen borde i fråga örn högre enheter omfatta två armékårer örn sam-

Kungl. Majus proposition nr 225. 133

manlagt sex fördelningar och en lätt brigad samt därutöver vissa armétrupper.

Det föreslagna antalet fördelningar hade främst grundats på de inom försvarskommissionen företagna strategiska beräkningarna. Fördelningarnas uppdelning på de båda kårerna borde bliva beroende av för handen varande strategiska omständigheter.

Vad beträffar fördelningarnas sammansättning, så inginge enligt nuvarande krigsorganisation fyra infanteriregementen i arméfördelningen. Såsom tidigare anförts, skulle vid den av försvarskommissionen föreslagna krigsorganisationen endast tre infanteriregementen ingå i fördelningen. Detta hade — då antalet arméfördelningar av strategiska skäl icke ansåges kunna sättas lägre än sex — betingats dels av ekonomiska hänsyn, dels även av hänsyn till värnpliktstillgången. Ett organiserande av arméfördelningen på tre infanteriregementen m. m. överensstämde för övrigt med utländsk, på krigserfarenheterna grundad praxis; den mindre fördelningen vore dessutom lättare att manövrera.

Det skulle enligt kommissionens mening varit önskvärt att utöver de i fördelningarna ingående infanteriregementena disponera ytterligare vissa regementen för särskilda uppgifter, t. ex. förstärkning av viss fördelning, för användning som reserv m. m. Ekonomiska förhållanden hade emellertid omöjliggjort skapandet av dylika förband av linjekaraktär; för ändamålet måste landstormsförband tillgripas. En kvalitativ förbättring av landstormsförbanden vore därför erforderlig.

Beträffande den s. k. lätta brigaden hade från militära myndigheter det önskemålet uppställts, att densamma borde omfatta bland annat två bilbataljoner. Av hänsyn till ekonomiska konsekvenser i fråga örn kadrer m. m. hade kommissionen emellertid icke ansett sig kunna föreslå mer än en bilbataljon. Det med den lätta brigaden avsedda ändamålet ansåges emellertid ändock kunna nöjaktigt fyllas.

Ehuru kommissionen icke ansett sig böra föreslå uppsättandet inom vår armé av s. k. mekaniserade trupper, har kommissionen emellertid förutsatt, att denna fråga skulle av de militära myndigheterna med uppmärksamhet följas.

Beträffande de högre staberna i krig har kommissionen ansett en avsevärd ökning av kvalificerad personal och organ av olika slag erforderlig.

Kommissionen har slutligen karakteriserat vissa huvuddrag i den föreslagna krigsorganisationen i förhållande till 1925 års krigsorganisation på följande sätt. Antalet operativa enheter vore i huvudsak oförändrat. Däremot hade slagenheternas stridsvärde avsevärt ökats trots minskningen med ett infanteriregemente per fördelning. Ökningen av stridsvärdet hade framför allt ernåtts genom ökning av infanteriets tunga vapen och av fördelningsartilleriet. Den förändring i proportionen mellan infanteriet och artilleriet, som sistnämnda omständighet betecknade, accentuerades ytterligare genom ökning av arméartilleriet. Kavalleriets organisation hade undergått motsvarande förändringar som infanteriets. Antalet ryttarskvadroner hade nedgått,

134 Departements

chefen.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj ds proposition nr 225.

men tillkomsten av andra lättrörliga skvadroner och ökningen av antalet tunga vapen hade stegrat truppslagets effektivitet. Förändringarna beträffande ingenjör- och underhållstrupper vore närmast en följd av de i samband med försöksverksamheten klarlagda ökade fordringarna på säkra förbindelser och en kontinuerlig materieltillförsel till de stridande förbanden.

Vad försvarskommissionen i detta sammanhang yttrat föranleder intet annat uttalande från min sida, än att jag beträffande de högre enheternas och de högre stabernas sammansättning vid den av mig avsedda krigsorganisationen i huvudsak ansett samma synpunkter böra vara vägledande som de av kommissionen angivna.

C. Hem ort» försvaret.

Allmänna grunder.

Försvarskommissionen har anfört, hurusom nödvändigheten av att under ett nutida krig i största möjliga utsträckning trygga hemorten medfört ökade krav både på omfattningen av härför erforderliga förband och på övriga åtgärder för organiserandet av hemortens skydd.

Den faktor, som mer än andra inverkade på dessa förhållanden, vore den avsevärt ökade faran från luften, främst genom fientliga bombangrepp. Man hade emellertid även att räkna med, att skadegörelse på annat sätt kunde ske på inom landet befintliga viktiga objekt. Vid sidan härav kvarstode alltjämt de sedan gammalt föreliggande uppgifterna av mera territoriell natur, såsom bland annat gränsbevakning och gränsskydd (kustbevakning och kustskydd) samt försvaret av vissa viktiga områden. Av de senare märktes framförallt Stockholm—Upplands skärgård (Vaxholms fästning) och Bodens fästning samt försvaret av Gotland. I allmänhet — bortsett från Bodens och Gotlands försvar — skulle det egentliga hemortsförsvaret tillkomma landstormen, som också ägde att trygga linjeförbandens mobilisering. Det vore därför av särskild vikt, att även landstormen snabbt kunde mobiliseras.

Kommissionen har icke funnit sig böra föreslå några förändringar i hittills tillämpade principer för hemortsförsvarets ordnande i stort. Det borde enligt kommissionens mening ankomma på vederbörliga myndigheter att under hänsynstagande till utvecklingens krav och inom ramen för angivna riktlinjer närmare utforma detaljerna för detta försvars ordnande.

Icke heller jag ifrågasätter någon principiell ändring beträffande hemortsförsvarets ordnande.

Territoriella myndigheter.

Det har till en början av försvarskommissionen framhållits, hurusom — enär linjeförbanden i regeln senast vid mobilisering lämnade sina förläggningsorter och koncentrerades till vissa områden — hemortsförsvaret huvudsakligen måste baseras på landstormstrupper. Detta gjorde, att hemortsförsvaret krävde en från linjearméns befälsförhållanden helt fristående ledning. Från tidpunkten för mobiliseringen måste för detta försvar vissa

135 Kungl. Maj-.ts proposition nr 225.

territoriella myndigheter träda i funktion, och en särskild territoriell organisation upprättas. Grundvalen borde härvid vara landets indelning i militärområden i fredstid. Befälet över militärområdet fördes av militärbefälhavaren, under vilkens ledning planläggningsarbetet i fred skedde.

De uppgifter, som skulle komma att åligga militärbefälhavaren, vore bland annat att i regeln med underställda förband försvara militärområdet mot fientliga anfall av markstridskrafter, och i intim samverkan med vederbörliga civila myndigheter trygga förbindelseleder och viktiga platser mot skadegörelse. Härtill komme den viktiga uppgiften att trygga området mot luftanfall. Han skulle dessutom leda utbildningsarbetet vid linje- och landstorm sförbandens depåer m. m. och vid landstormen över huvud taget. Ledningen av inskrivningsväsendet borde jämväl åligga honom.

Militärområdet borde slutligen vid mobilisering uppdelas i ett antal försvarsområden, vart och ett under befäl av en försvarsområdesclief.

De allmänna synpunkter, som av försvarskommissionen här framlagts be- Departement*träffande de territoriella myndigheterna och deras uppgifter, synas mig riktiga. chefen'

Av skäl, som jag senare kommer att angiva, delar jag dock icke kommissionens uppfattning, att inskrivningsväsendet bör centraliseras till den av försvarskommissionen föreslagne militärbefälhavaren, vilken av mig i annat sammanhang föreslås skola benämnas »militärområdesbefälhavaren».

Landstormen.

Vad försvarskommissionen i detta sammanhang anfört beträffande landstormen upptages av mig senare till behandling.

Luftförsvaret.

Då försvarskommissionen i annat sammanhang behandlat det i hemortsförsvaret ingående militära luftskyddet, hava i anslutning till krigsorganisationen berörts allenast vissa synpunkter beträffande det s. k. civila luftskyddet.

Efter en redogörelse för detta luftskydds uppgifter m. m. samt en kortare sammanfattning av principerna för luftskyddets organisation i vissa främmande länder — i vilka hänseenden jag hänvisar till betänkandet — har kommissionen funnit, att följande riktlinjer borde vara normerande för förberedandet och ordnandet av luftskyddet i Sverige.

Det civila luftskyddets genomförande syntes principiellt sett böra åligga civila myndigheter. Militärmyndigheternas verksamhet å förevarande område syntes böra begränsas till att avse endast allmän orientering samt lämnande av erforderligt biträde vid åtgärdernas förberedande.

Med hänsyn till det civila luftskyddets betydelse syntes det principiellt och obetingat riktigt, att ansvaret för detsamma åvilade staten. I första hand borde det sålunda tillkomma Kungl. Majit att utfärda grundläggande bestämmelser och i övrigt träffa lämpliga anstalter för luftskyddets genomförande. Planläggningsarbetet och den direkta ledningen syntes lämpligen böra under samarbete med vederbörande militära myndigheter åvila det statsdepartement, som i övrigt handhade säkerhetstjänst, d. v. s. socialdeparte-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

mentet. Inom detta borde sakkunnig personal stå till buds. Inom de olika landsdelarna och primärkommunerna borde av liknande skäl de lokala förvaltningsmyndigheternas chefer, jämväl med biträde av sakkunniga, utöva ledningen av luftskyddets planläggning och genomförande i detalj.

Luftskydd borde i första hand organiseras å sådana orter, vilka med större sannolikhet kunde beräknas bliva åtkomliga för fiendens bombflygförband och vore särskilt känsliga för luftanfall. Hit borde hänföras bl. a. större befolkningscentra. Vissa orter med mindre invånarantal kunde dock på grund av särskilda förhållanden erfordra ökad uppmärksamhet i luftskyddshänseende.

Het syntes böra tillkomma statsmakterna att snarast vidtaga åtgärder för åvägabringandet av ett civilt luftskydd. Därvid borde i första hand anstalter vidtagas för luftskyddets reglerande i författningsväg. Av vikt vore härvid att fastslå vilka skyldigheter, som å förevarande område skulle åvila staten, kommunerna och enskilda. Med beaktande av rådande statliga och kommunala administration syntes det civila luftskyddet böra organiseras efter i huvudsak följande principer.

Kungl. Majit skulle utöva högsta luftskyddsmyndigheten i riket. Den centrala planläggningen och ledningen av luftskyddet borde närmast handhavas av socialdepartementet. Det borde ankomma på chefen för detta departement att härvid inhämta förslag från militära myndigheter.

Närmast under Kungl. Majit borde luftskyddets planläggning och ledning åligga i Stockholm Överståthållarämbetet och i länen vederbörande länsstyrelse.

Inom orter, där luftskydd skulle organiseras, borde detaljplanläggningen och ledningen tillkomma högsta polismyndigheten eller särskild av länsstyrelsen därtill förordnad myndighet.

Sakkunnig personal borde ställas till de myndigheters förfogande, vilka hade att handlägga luftskyddsärenden. Denna personal borde representera olika verksamhetsområden, såsom brandskydd, sjukvård o. s. v. Så borde särskilt vara fallet vid den centrala handläggningen av luftskyddsärenden (inom socialdepartementet). Inom länsstyrelserna (Överståthållarämbetet) borde luftskyddsärendena handläggas av viss tjänsteman, lämpligen en till förfogande ställd sakkunnig officer (militärassistent). Hiirigenom åvägabringades enklast sammanhang mellan det militära luftförsvarets och det civila luftskyddets. olika anstalter.

För luftskyddets genomförande syntes även frivillig verksamhet böra tagas i anspråk. För att åvägabringa enhetlighet i detta hänseende borde reglerande bestämmelser utfärdas. Den frivilliga verksamhetens främsta uppgifter borde vara att sprida kännedom om luftskyddets betydelse och innebörd samt att utbilda lokala instruktörer och planlägga övningar i luftskyddstjänst, avsedda att komma till utförande huvudsakligen i händelse av krigsfara.

Enligt kommissionens uppfattning syntes hittills vidtagna åtgärder och givna föreskrifter för ordnandet av det civila luftskyddet i vårt land i stort sett vara lämpliga. Arbetets fortsättande borde tillsvidare ske efter därvid

137 Kungl. Majlis proposition nr 225.

tillämpade principer. Då emellertid uppfattningen om vad som på detta område av försvaret kunde anses vara av större eller mindre värde icke vunnit tillräcklig stadga, syntes det kommissionen angeläget, att dessa problem ytterligare under samverkan mellan de närmast berörda myndigheterna i fortsättningen prövades. Kommissionen hade dock slutligen som sin mening velat uttala, att beträffande vidtagande i fred av åtgärder pa detta område borde skiljas mellan sådana, vilka nödvändigtvis måste vidtagas (planläggning och vissa förberedande åtgärder i övrigt) och sådana, vilka lämpligen kunde och bland annat av kostnadsskäl borde uppskjutas och verkställas först i händelse av krigshot. Ett genomförande i fred av ett vittgående program för luftskyddets ordnande, som skulle avse eller resultera i ett mer eller mindre fullständigt organiserande av samhället mot en eventuellt hotande fara från luften, ansåge kommissionen icke böra ske.

De av försvarskommissionen anförda synpunkterna rörande ordnandet av Departementsdet s. k. civila luftskyddet synas mig vara i många avseenden beaktansvärda. chefen.

Då emellertid, som ock kommissionen synes hava förutsatt, föreliggande fråga lärer böra bliva föremål för en ytterligare utredning inom Kungl.

Maj:ts kansli, innan slutlig ståndpunkt kan fattas till hithörande nog så komplicerade problem, finner jag mig icke kunna i detta sammanhang närmare uttala mig angående vare sig principerna för ordnandet av ett dylikt luftskydd eller organisationen i övrigt av detsamma.

Bodens trupper.

Försvarskommissionen har funnit, att de uppgifter, som hittills ansetts tillkomma Bodens fästning, i stort sett fortfarande kvarstode oförändrade, varför fästningen alltjämt måste såsom sådan bibehållas. Liksom hittills borde fördenskull särskilda trupper avses för fästningens försvar. Kommissionen hade funnit, att den nuvarande fästningsbesättningen i stort sett borde bibehållas oförändrad. Den borde fördenskull omfatta av infanteri ett infanteriregemente, avsett såsom rörlig infanterireserv, samt vissa särkilda fästningskompaniet och av artilleri ett fästningsartilleriregemente, som lämnade artilleribesättningar i fort m. m. samt även uppsatte vissa rörliga batterier.

Dessutom erfordrades signalförband, fästningsingenjörförband samt vissa smärre underhållsförband. Stommen i fästningsförsvaret borde i fred bestå såsom Bodens trupper. Vid mobilisering borde fästningens krigsbesättning utfyllas med bland annat vissa landstormsförband m. m. Här angiven styrka kunde betraktas endast såsom säkerhetsbesiittning och vore icke tillfyllest i händelse av ett planmässigt anfall mot fiistningen. Erforderlig omfattning av försvarskrafterna i sådant fall framginge av de strategiska utredningarna.

Bodens fästning bör även enligt min mening bibehållas. Kommissionens Departementsberäkningar av behovet av trupper för fästningens försvar synas icke föran- cAe^en' leda någon erinran. Organisationen i fred av de trupper, som av mig avses

Departementschefen.

Departements-

chefen.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

för Ovre Norrlands oell Bodens fästnings försvar, kommer jag i ett senare sammanhang att närmare beröra.

Kustfästningarnas krigsbesättningar.

De frågor, som beröra kustfästningarnas krigsbesättningar, komma att av mig behandlas i ett senare sammanhang.

Gotlands trupper.

Enligt försvarskommissionens åsikt hade de strategiska utredningarna klarlagt, att en förstärkning av Gotlands trupper ur armén, särskilt beträffande artilleri, vore nödvändig.

Principen för organiserandet av Gotlands försvar borde vara att uppbygga detsamma i första hand på de stridskrafter, vilka kunna uppsättas på ön utan överflyttning vid mobilisering av trupper från fastlandet. För att denna princip skulle kunna följas, måste värnkraften uttagas i större omfattning på Gotland än på fastlandet. Fördenskull syntes sådana ändringar i nu gällande värnpliktslag erforderliga, som möjliggjorde en utsträckning av värnplikten på Gotland, så att ett ökat antal årsklasser kunde tagas i anspråk. Genom en utsträckning av värnpliktsåldern till 55 år skulle en erforderlig utökning av krigsorganisationen kunna komma till stånd. Denna utökning borde främst avse luftförsvaret, kustskyddsförbanden samt artillerikåren. Härav betingade ändringar i värnpliktslagen hava av kommissionen föreslagits.

Det är även min åsikt, att förs var skraf terna på Gotland böra förstärkas. I detta syfte kommer jag att i annat sammanhang framlägga vissa förslag såväl till de å Gotland befintliga truppförbandens utökning som även till en förlängning av värnpliktstiden för de värnpliktiga på Gotland.

D. Depåer och ut bildningsanstalter.

Liliijeförbandens depåer.

Försvarslcommissionen har anfört, hurusom redan från krigets början ersättningspersonal måste finnas disponibel. Då emellertid den personal, som kunde ifrågakomma härför, tillhörde äldre årsklasser, måste densamma erhålla en kort repetitionsövning, innan den sändes ut till fronten. Enligt krigserfarenheten fordrades härför speciella depåer, i regel förlagda till truppförbandens fredsförläggningsorter. Jämsides med nu nämnd repetitionsutbildning måste emellertid vid depån omedelbart påbörjas utbildning av förut outbildat manskap för att tillgodose ersättningsbehovet under senare skeden.

Enligt krigserfarenheten fordrades emellertid även speciella depåer, skilda från nu nämnda hemortsdepåer, upprättade i nära anslutning till krigsskådeplatsen. Dessa s. k. fältdepåer bildade mellanstationer mellan hemortsdepåerna och fältförbanden.

139 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vid hemortsdepåerna ombesörjdes jämväl, i samverkan med vederbörande rullföringsbefälhavare, rullföring av inkallad personal samt uppgjordes förslag till inkallelser av värnpliktiga till depån m. m. Vid depåstab kunde i viss utsträckning användas mindre tjänsteduglig personal. I övrigt måste, med hänsyn till den vikt, som måste tillmätas utbildningsarbetet vid depån, och de stora krav, detsamma ställde på befälet, befälspersonalen vid depåförbanden utgöras av rutinerade utbildare, alltså av aktiv eller f. d. aktiv personal. Det gällde nämligen, som förut sagts, både att giva personal av äldre årsklasser erforderlig snabb repetition och att nyutbilda förut ej övad personal.

För ersättning av befäl under de första krigsmånaderna, särskilt av officerare och underofficerare, vore omfattande åtgärder erforderliga. Vid depån måste därför kvarhållas befälsersättare för fältförbandens behov, motsvarande beräknad avgång för vissa tidsperioder. I viss utsträckning kunde emellertid avgången av befäl av högre grader inom fältförbanden beräknas bliva ersatt genom succession inom förbanden. De vid depån kvarhållna befälsersättarna utgjordes därför endast till en mindre del av befäl av högre grad. Huvuddelen avsåges skola bestå av värnpliktiga klass B (studenter och likställda), vilka förklarats lämpliga till plutonchefer eller plutonchefs ställföreträdare.

Befälsersättningen — särskilt officersersättningen — efter de första krigsmånaderna måste även i god tid förberedas. För detta ändamål måste omedelbart vid mobilisering särskild utbildning igångsättas. Härför avsåges truppslagsvis ordnade reservofficerskurser och reservunderofficersskolor — fördelningsvis eller truppslagsvis. Underbefälsutbildningen ombesörjdes vid vederbörliga depåer i särskilda underbefälsskolor.

Landstormens depåer.

För ersättning av avgången vid landstormen erfordrades särskilda landstorm sdepåer. Dessa borde, liksom fallet vore enligt nuvarande bestämmelser, organiseras för i stort sett varje regementsområde. Dandstormsdepå borde i regel ansluta till vederbörligt infanteriregementes depå och underställas chefen vid denna. Såsom befäl vid landstormsdepå avsåges pensionerade officerare, såsom underbefäl i första hand värnpliktiga landstormsmän, som vore f. d. fast anställda. Befälsutbildningen för landstormens behov borde bedrivas vid särskilda för detta ändamål organiserade förband.

De allmänna synpunkter, som försvarskommissionen här framlagt beträffande behovet av depåer m. m., överensstämma med min uppfattning i berörda frågor.

Dep art em enischefen.

140 Kungl. Majus proposition nr 225.

Departements-

chefen.

lil. Fredsorganisationen.

A. Den militära ledningen.

Chefen för armén och dennes stabsorgan.

Allmänna synpunkter.

I det föregående har framhållits, att en konsekvens av den av mig föreslagna organisationen av försvarsväsendets högsta ledning i fred måste bliva, att huvudparten av det operativa krigsförberedelsearbete, som enligt kommissionens förslag skulle under överbefälhavaren över försvarskrafterna handhavas inom den av kommissionen föreslagna, utom försvarsgrenarna stående försvarsstaben, kommer att överflyttas till resp. försvarsgrenschefer och deras stabsorgan.

Vad armén beträffar innebär detta, i stort sett, att den verksamhet, som för närvarande bedrives inom generalstaben — enkannerligen dess huvudstation kommer att utövas direkt under chefen för armén inom honom underställda stabsorgan. Förutom att chefen för armén sålunda erhåller överledningen av det nu inom generalstabens huvudstation bedrivna arbetet, tillkomma även vissa andra uppgifter av stabsnatur, beroende bland annat på den decentralisering av enklare kommandoärenden från lantförsvarets kommandoexpedition till chefen för armén, som enligt vad jag tidigare anfört bör äga rum.

Det synes mig emellertid knappast vara lämpligt att överflytta den nuvarande generalstabens huvudstation i oförändrat skick till att bliva chefens för armén stabsorgan; arbetsuppgifterna bliva nämligen säkerligen av alltför skiftande och krävande art för att de med fördel skola kunna, på sätt nu sker vid generalstabens huvudstation, sammanhållas inom en enda stabsorganisation. Vissa olägenheter därav hava redan försports vid nuvarande organisation. Jag finner mig fördenskull böra föreslå, att stabsarbetet närmast under chefen för armén uppdelas på två särskilda stabsorgan, vart och ett under sin stabschef. Såsom en naturlig grund för denna uppdelning böra lämpligen följas de principer, enligt vilka försvarskommissionen tänkt sig att det nuvarande generalstabsarbetet skulle uppdelas mellan försvarsstaben och chefens för armén stab. Den omständigheten, att bägge staberna — vilka jag förutsätter skola vara i lokalt hänseende sammanförda — lyda direkt under samma myndighet, chefen för armén, synes mig utgöra en tillräcklig garanti för att den sålunda förordade uppdelningen icke kommer att öva någon ogynnsam inverkan på det nödvändiga samarbetet mellan deras olika avdelningar. Vidare bör enligt min mening finnas en för arméchefen och de båda staberna gemensam expedition, arméstabsexpeditionen, något som i sin mån torde bidraga till det önskvärda sammanknytandet av verksamheten.

141 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Då den nuvarande generalstabens huvudstation torde böra utgöra utgångspunkten lör bedömandet av sättet för de nya stabsorganens uppgifter m. m., skall jag tillåta mig att i korta drag erinra örn den nuvarande organisationen av generalstabens huvudstation. Verksamheten inom densamma är enligt gällande instruktion fördelad på avdelningar med följande uppgifter.

Centralavdelningen har till uppgift att studera frågor, som sammanhöra med rikets försvar, att utarbeta härför erforderliga planer beträffande lantstridskrafternas användning i krig och att bearbeta andra med försvarsförberedelserna sammanhängande ärenden m. m.

Organisationsavdelningen handlägger huvudsakligen dels ärenden rörande mobilisering ävensom rörande organisation och utrustning i fred och krig, dels värnpliktsärenden i allmänhet.

Kommunikationsavdelningen har att följa utvecklingen av landets och grannstaternas kommunikationsväsende samt att utarbeta transportplaner för arméns uppmarsch och koncentrering ävensom för erforderliga transporter för arméns större fälttjänstövningar. Avdelningen handlägger dessutom ärenden rörande signaltjänsten.

Utbildningsavdelningen handlägger frågor rörande arméns utbildning i fred och krig samt planlägger arméns större fälttjänstövningar.

Utrikesavdelningen inhämtar, granskar och sammanställer underrättelser rörande militärväsendet i utlandet. Avdelningen biträdes av de på generalstabens stat uppförda militärattachéerna.

Krigshistoriska avdelningen har att skriva fäderneslandets krigshistoria och vårda krigsarkivet.

Topografiska avdelningen ombesörjer landets militära kartläggning.

Enligt grunderna för beräkningen av generalstabens personalstat äro av de därå upptagna 16 regementsofficerarna och 34 kaptenerna 8 regementsofficerare och 22 kaptener avsedda för tjänstgöring vid generalstabens huvudstation; de övriga avses för arméfördelningsstaber, inspektioner m. m.

På grund av vissa omplaceringar m. fl. orsaker voro emellertid den 1 februari 1936 inom huvudstationen placerade följande antal generalstabsofficerare :

Regements-

officerare

Kaptener

Till chefens för generalstaben förfogande ........................... 1 —

Chefsexpeditionen ................................................................ — 1

Centralavdelningen................................................................ 1 5

Organisationsavdelningen ...................................................... 1 5

Kommunikationsavdelningen ................................................ 1 3

Utbildningsavdelningen ......................................................... 1 3

Utrikesavdelningen................................................................. 2 2

Krigshistoriska avdelningen................................................. 1 1

Topografiska avdelningen ......................................... 1_—

Summa 9

142 Kungl. Majus proposition nr 225.

Vid liuvudstationen tjänstgör vidare följande å generalstabens stat upptagna civila personal, nämligen en professor å topografiska avdelningen, en krigsarkivarie, en förste expeditionsvakt samt tre expeditionsvakter.

Vidare finnas å generalstabens stat upptagna arvoden för pensionerad personal i följande befattningar vid huvudstationen, nämligen en redogörare, en bibliotekarie, tre aktuarier, tre arkivofficerare och två expeditionsunderofficerare, varjämte ytterligare pensionerad personal tjänstgör i staben på grund av särskilda medgivanden av Kungl. Majit. Dessutom finnas vissa extra ordinarie och extra tjänstemän.

Förutom den nu nämnda personalen tjänstgöra vid generalstabens huvudstation dels högst 24 från arméns truppförband beordrade aspiranter, dels ock annan från truppförbanden inkommenderad personal. Denna sistnämnda tages i anspråk såsom biträden vid topografiska avdelningen eller såsom tillfällig förstärkning av arbetskrafterna å de övriga avdelningarna eller vid expeditionsarbetet inom staben.

Slutligen må nämnas, att till generalstaben är knutet det s. k. fotografiska centrallaboratoriet med en särskild föreståndare, dock icke upptagen å stat.

Chefen för armén.

Såsom av mig tidigare framhållits bör chefen för armén — liksom de två övriga försvarsgrenscheferna — tilläggas en i viss mån annan uppgift än som av försvarskommissionen förutsatts. Sålunda kommer chefen för armén att få handhava ledningen icke blott av den verksamhet, som hänför sig till utbildnings-, organisations- och utrustnings- samt personalfrågor, utan även av det operativa förberedelsearbete, som berör lantstridskrafternas uppträdande i krig. Han skall sålunda i allo svara för försvarsgrenens stridsberedskap. A andra sidan kommer hans befattning med förvaltningsverksamheten icke att bliva så omfattande som försvarskommissionen föreslagit, i det att enligt min förut utvecklade mening han icke bör själv fungera som förvaltningsmyndighet utan erhålla vederbörligt inflytande över förvaltningsverksamheten sig tillförsäkrat på ett för honom mindre betungande och tidsödande sätt.

Vidkommande chefens för armén löneställning har försvarskommissionen föreslagit, att han skulle tillsättas med förordnande på viss tid med ett arvode av 21 000 kronor om året. Härav följer, att chefen för armén vid förordnandet frånträder sin fullmakt i tidigare innehavd befattning samt att han vid förordnandets upphörande utan förlängning bör erhålla rätt till pension.

De av mig förordade förändringarna beträffande chefens för armén uppgifter och ansvar synas icke vara av beskaffenhet att föranleda något avsteg från försvarskommissionens förslag rörande nämnda chefs anställningsform och löneställning. Jag föreslår alltså, att befattningen tillsättes genom förordnande på viss tid och förenas med ett arvode av 21 000 kronor. Chefen för armén torde böra upptagas å staten för generalitetet.

Kungl. Majus proposition nr 225.

143 Stabsorganen.

Som jag nyss anfört, torde det vara ur arbetssynpunkt nödvändigt, att stabsarbetet under chefen för armén liandhaves inom två skilda staber, var och en under sin chef. Till den ena staben synas mig i huvudsak böra hänföras de avdelningar inom den nuvarande generalstabens huvudstation, vilka främst handhava det egentliga krigsförberedelsearbetet i inskränkt mening, med andra ord den verksamhet, som försvarskommissionen avsett skola utbrytas från arméns stabsorgan och överflyttas till försvarsstaben. Den övriga verksamheten, d. v. s. i huvudsak utbildnings-, organisations- och personalfrågor, bör då omhänderliavas inom sin särskilda stab.

Såsom benämningar på de båda arméstaberna föreslår jag för den förstnämnda »arméns krigsstab» och för den senare »arméns truppstab». Med ett gemensamt namn böra dessa lämpligen kallas »arméstaberna». Chefen för arméns krigsstab synes mig lämpligen böra uppföras å arméstabernas stat och placeras i lönegraden O. 7. Chefen för arméns truppstab, vilken, såsom jag senare kommer att föreslå, samtidigt bör vara chef för generalstabskåren, bör lämpligen uppföras å staten för generalstabskåren och likaledes placeras i lönegraden O. 7.

Yad först beträffar arméns krigsstab bör, i enlighet med nyssberörda principer, till densamma hänföras först och främst den verksamhet, som för närvarande bedrives å generalstabens centralavdelning och kommunikationsavdelning. Centralavdelningen torde dock lämpligare böra benämnas »operationsavdelningen». Vidare torde det vara lämpligt att till denna stab överflytta den nuvarande utrikesavdelningen, lämpligare benämnd »underrättelseavdelningen», samt den krigshistoriska avdelningen.

Försvarskommissionen har i fråga örn försvarsstaben föreslagit, att i densamma skulle ingå, bland annat, jämväl en luftförsvarsavdelning, en signaltjänstavdelning och en kryptoavdelning. Jag finner mig emellertid icke kunna föreslå, att i arméns krigsstab skall ingå någon särskild luftförsvarsavdelning, utan böra enligt min mening, i varje fall tills vidare, luftförsvarsärenden handläggas å operationsavdelningen, eventuellt sammanförda till en särskild »detalj» inom denna avdelning. Det synes mig icke heller vara oundgängligen nödvändigt att inom arméns krigsstab upprättas särskilda signaltjänst- och kryptoavdelningar utan torde ifrågavarande verksamhetsgrenar med fördel kunna inordnas den förra under krigsstabens kommunikationsavdelning och den senare under dess underrättelseavdelning.

Arméns krigsstab skulle sålunda komma att vara indelad i följande avdelningar :

Operationsavdelningen,

Kommunikationsavdelningen,

Underrättelseavdelningen samt

Krigshistoriska avdelningen.

Till krigsstaben kommer, i och med att krigshistoriska avdelningen hänföres dit, jämväl krigsarkivet att vara knutet.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Den för verksamheten inom arméns krigsstat permanent erforderliga officerspersonalen med stabsutbildning beräknas av mig — med bortseende från stabschefen — enligt följande tablå.

Regements-

officerare

Kaptener

Operationsavdelningen..................................................... 1 5

Kommunikationsavdelningen .......................................... 1 5

Underrättelseavdelningen................................................ 1 3

Summa 3 13

Den aktiva personalen å krigshistoriska avdelningen, vilken av mig beräknas till 1 avdelningschef och 1 kompaniofficer, lärer icke med nödvändighet behöva vara stabsutbildad. Denna personal bör därför kunna väljas bland arméns personal i allmänhet, vadan den lämpligaste anordningen synes vara, att densamma upptages å staten för arméstaberna, varvid kaptener upptagas med arvoden motsvarande lönen. Avdelningschefen synes mig böra upptagas som överstelöjtnant, major eller kapten, kompaniofficeren som kapten.

Härtill kommer pensionerad personal med arvode, av mig beräknad till en aktuarie vid envar av operations-, kommunikations- och underrättelseavdelningarna samt tre arkivofficerare och en expeditionsunderofficer vid krigshistoriska avdelningen.

Till krigsstabens personal kommer vidare krigsarkivarien att hänföras.

Arméns truppstab kommer enligt vad jag nyss anfört att i stort sett motsvara den av försvarskommissionen föreslagna »chefens för armén stab». Verksamheten inom densamma bör lämpligen vara uppdelad på följande avdelningar:

Organisationsavdelningen,

Utbildningsavdelningen och Personalavdelningen.

För verksamheten inom truppstaben anser jag mig böra — förutom stabschefen — beräkna följande stabsutbildade personal:

Regements-

officerare

Kaptener

Organisationsavdelningen................................................ 1 4

Utbildningsavdelningen .................................................. 1 51

Personalavdelningen.......................................... 1_—

Summa 3 9

Härutöver torde för tjänstgöring å truppstaben erfordras följande pensionerade personal, nämligen en aktuarie vid en var av organisations-, utbildnings- och personalavdelningarna samt en expeditionsunderofficer vid sistnämnda avdelning.

Till truppstaben bör anknytas det fotografiska centrallaboratoriet, för vars föreståndare ett arvode å 7 000 kronor torde böra uppföras å arméstabernas stat.

1 Därav 1 avsedd för ärenden rörande militärläroverksinspektionen.

145 Kungl. Majus proposition nr 225.

Arméstabsexpeditionen, vilken bör vara gemensam för chefen för armén, krigsstaben och truppstaben och som bör lyda direkt under chefen för armén, bör förestås av en regementsofficer, vilken tillika bör vara chefens för armén adjutant. Dessutom torde här tarvas en stabsutbildad kapten. Vidare bör å expeditionen tjänstgöra följande pensionerade personal, nämligen en aktuarie, en redogörare och en expeditionsunderofficer. Till arméstabsexpeditionen lärer jämväl böra hänföras biblioteket, vilket liksom nu bör förestås av en pensionerad officer. Vidare böra hit hänföras en förste expeditionsvakt och tre expeditionsvakter, vilken personal bör vara gemensam för de bägge staberna och expeditionen. Slutligen torde här upptagas den å nuvarande generalstabens stat upptagna extra ordinarie personalen, nämligen en automobilförare och en telefonvakt, vartill böra komma 2 kanslibiträden och 8 kontorsbiträden.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att jag icke i någon av de två staberna medräknat den nuvarande topografiska avdelningen å generalstabens huvudstation. Detta sammanhänger därmed, att, såsom försvarskommissionen anfört, förslag föreligger örn att helt avskilja denna avdelning från generalstaben och att organisatoriskt sammanföra densamma med rikets allmänna kartverk. Därest denna fråga, på vilken jag icke anser mig böra ingå i detta sammanhang, icke skulle erhålla sin lösning förrän efter genomförandet av den nu föreslagna omorganisationen av arméns högsta stabsorgan, bör den topografiska avdelningen tills vidare vid sidan av staberna omedelbart underställas chefen för armén.

En jämförelse mellan den här av mig beräknade personalen å arméns krigsstab, arméns truppstab och arméstabsexpeditionen, å ena sidan, samt den nuvarande personalen i motsvarande verksamhet, å den andra, framgår av följande tablå, i vilken alltjämt stabscheferna icke medräknats.

Regementsofficerare ...............

Kaptener ...................................

Pensionerade officerare ...........

Pensionerade underofficerare . Civil personal............................

Föreslagen

organisation

4 Nuvarande

personal

4 Förutom den sålunda angivna personalen förutsätter jag, att liksom för närvarande generalstabsaspiranter till ett antal av högst 24 skola enligt chefens för armén bestämmande fördelas till tjänstgöring dels inom lantförsvarets kommandoexpedition och dels inom de två staberna ävensom att för särskilda ändamål personal från truppförbanden skall kunna inkommenderas för tillfällig tjänstgöring i staberna.

Den för permanent tjänstgöring i staberna och å arméstabsexpeditionen avsedda stabsutbildade personalen bör vara upptagen å staten för generalstabskåren, till vilkens sammansättning och uppgifter m. m. jag i det följande återkommer. Övrig personal torde böra uppföras å en särskild stat Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225. 217 so 10

Departements-

chefen.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

för arméstaberna oell arméstabsexpeditionen. Å denna stat böra också uppföras 1 överstelöjtnants- och 3 majorsbeställningar för militärattachéer samt chefen för krigsstabens krigshistoriska avdelning, överstelöjtnant, major eller kapten, ävensom en kapten för tjänstgöring å nämnda avdelning.

Inspektionsmyndigheterna.

Allmänna synpunkter.

För svarslcomrnissionen har ifråga örn arméns fredsorganisation uttalat, bland annat, att innan olika truppslag inom högre och lägre operativa enheters ram bringades till samverkan de själva måste hava bibringats största möjliga effektivitet. De skilda truppslagens vapenutrustning, stridsförfarande och uppträdande i övrigt företedde emellertid så väsentliga skiljaktigheter och vore därtill av så komplicerad natur, att truppslagens särskilda utbildning och omsorgen örn deras utveckling måste inom arméledningen företrädas av därför avsedda truppslagsinspektioner. Kommissionen har i anledning härav föreslagit, att i arméledningen skulle ingå inspektioner för följande truppslag, nämligen infanteriet, kavalleriet, artilleriet, ingenjörtrupperna och trängtrupperna. Vidare har försvarskommissionen föreslagit, att i arméledningen skulle ingå en sjukvårdsinspektion och en veterinärvårdsinspektion, vilka skulle övertaga den nuvarande sjukvårdsstyrelsens ledande verksamhet inom sjuk- resp. veterinärvårdens områden.

För de till inrättande föreslagna signaltrupperna har försvarskommissionen icke föreslagit någon särskild inspektion, utan för säkerställande inom arméledningen av signalteknisk sakkunskap m. m. föreslagit, att en signaldetalj skulle ingå i utbildningsavdelningen inom chefens för armén stab.

Vad beträffar de till inrättande föreslagna tygtrupperna ävensom intendenturtrupperna har försvarskommissionen anfört, att dessa icke syntes vara att betrakta såsom truppslag på samma sätt som infanteriet, artilleriet etc. utan fastmer kunde anses som tjänstegrenstrupper för utförande av de grenar av underliållstjänsten, vilkas tekniska ledning tillkomme resp. förvaltningsmyndigheter. Med anledning därav funne kommissionen icke heller beträffande dessa truppslag anledning föreligga att inrätta särskilda inspektioner. Inspektionsverksamheten borde här utövas av generalfälttygmästaren resp. generalintendenten.

Den nuvarande militärläroverksinspektionen har försvarskommissionen föreslagit skola upphöra. Härutinnan har kommissionen anfört, att de utbildningsfrågor, som avsåge den högre befälsutbildningen, vilken bedreves vid de s. k. militärläroverken, givetvis vore av synnerlig betydelse och måste bliva föremål för särskild omsorg från chefens för armén sida. På grund därav och då operativt förberedelsearbete endast i ringa omfattning komme att påvila chefen för armén, syntes denne själv böra utöva högsta uppsikten över undervisningen vid militärläroverken, vadan kommissionen ansåge en särskild inspektion för dessa icke vara erforderlig inom arméledningen.

Aven enligt mitt förmenande föreligger ett behov av särskilda inspektioner för flertalet truppslag inom armén ävensom för sjuk- och vete-

147 Kungl. Majlis proposition nr 225.

rinärvårdsväsendet. I stort sett finner jag mig kunna ansluta mig till vad försvarskommissionen anfört i fråga örn behovet av inspektionsmyndigheter ävensom angående deras uppgifter. Med hänsyn till att jag i det följande kommer att föreslå vissa avvikelser i fråga örn arméns indelning i truppslag m. m., följer därav att jag jämväl i fråga örn inspektionsmyndigheterna måste föreslå vissa ändringar i principiellt hänseende i förhållande till försvarskommissionens förslag. Då sålunda enligt min mening signaltrupperna icke, såsom försvarskommissionen förutsatt, böra utbrytas från ingenjörtrupperna utan alltjämt organisatoriskt vara sammanförda med dessa, följer därav, att signal trupperna ställas under samma inspektionsmyndighet som ingenjörtrupperna. I likhet med försvarskommissionen anser jag, att stridsvagnstrupperna böra höra under infanteriinspektionen.

Såsom jag längre fram kommer att närmare utveckla, anser jag, att inspektionsverksamheten över sjukvårdsväsendet alltjämt bör under generalfältläkaren handhavas inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Inspektionsverksamheten över veterinärväsendet bör däremot, såsom försvarskommissionen föreslagit, utövas under överfältveterinären inom en särskild veterinärinspektion.

Yad beträffar inspektionsverksamheten i fråga örn intendenturtrupperna, så utövas densamma för närvarande av generalintendenten, vilken till sitt förfogande för ändamålet har den s. k. intendentur staben, som består av en chef och sex andra officerare m. fl. Försvarskommissionen har föreslagit, att de ärenden, som nu handläggas inom intendenturstaben, framdeles skola handläggas inom intendenturförvaltningen å en särskild »centralbyrå». En dylik anordning förefaller även mig vara lämplig.

Yad beträffar tygtrupperna ämnar jag icke föreslå inrättande av detta särskilda truppslag, vadan frågan örn inspektionsmyndighet härvidlag förfaller.

Förslaget att indraga den nuvarande militärläroverksinspektionen och pålägga chefen för armén den ifrågavarande inspektionsverksamheten har, såsom jag i det följande skall närmare beröra, varit föremål för vägande erinringar från de hörda armémyndigheternas sida. Aven jag finner vissa betänkligheter föreligga emot den föreslagna organisationen och föreslår fördenskull, såsom i det följande närmare utvecklas, att chefen för arméns truppstab tillika skall vara inspektör för militärläroverken.

Av det sagda framgår, att enligt min mening följande särskilda inspektionsmyndigheter böra finnas nämligen:

Infanteriinspektionen,

Kavalleriinspektionen,

Artilleriinspektionen,

Ingenjörinspektionen,

Tränginspektionen och Y eterinärinspektionen.

Infantoriinspektionen.

Inspektören för infanteriet är generalsperson med lön (O. 8) å staten för generalitetet.

148 Kungl. Majus proposition nr 225.

Hans huvudsakliga uppgift i fred är att ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt tillståndet inom infanteriet, vaka över, att dess särskilda behov behörigen tillgodoses, samt för detta ändamål hos Konungen göra framställning örn vad han anser kunna främja truppslagets utveckling. Vidare skall han inspektera infanteritruppförbandens praktiska och teoretiska utbildning samt vaka över, att gällande utbildningsföreskrifter efterföljas och att erforderlig enhet i utbildningen förefinnes truppförbanden emellan. Inspektören har befäl och överinseende över infanteriskjutskolan.

Personalen vid den nuvarande infanteriinspektionen utgöres av, förutom infanteriinspektören, en stabschef, regementsofficer på generalstabens stat, två adjutanter, beordrade ur infanteritruppförbanden, samt en pensionerad underofficer med arvode, upptagen å stat för infanteriinspektionen.

Försvarslcommissionen har ansett det stå klart, att en infanteriinspektion av denna sammansättning icke inneslöte den personal, som med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning och art torde vara erforderlig. Den nutida infanteriorganisationen, icke minst den av kommissionen föreslagna, vore med avseende på beväpning och övrig utnistning samt användning och uppträdande av synnerligen komplicerad natur. Härtill komme, att utvecklingen på vapenteknikens områden befunne sig i ständigt fortskridande och med uppmärksamhet måste följas. Verksamhetens såväl kvalitativa som kvantitativa omfattning vore sådan, att kommissionen ansåge sig böra föreslå en utökning av infanteriinspektionens personal till att omfatta två regementsofficerare, fyra kompaniofficerare, en pensionerad officer och en pensionerad underofficer. Försvarskommissionen har räknat med att de nämnda två regementsofficerarna skulle utnämnas med lön på infanteriinspektionens stat och i enlighet härmed å staten för truppslagsinspektioner samt sjuk- och veterinärvårdsinspektionerna för infanteriinspektionen upptagit en lön för överstelöjtnant eller major samt en lön för major. De fyra föreslagna kompaniofficerarna hava uppförts som kaptener å inspektionens stat, men icke med löner utan med arvoden motsvarande lönen. De avses sålunda att tillsättas med förordnande. Såsom pensionerad personal med arvode hava å staten för infanteriinspektionen uppförts en expeditionsofficer och en expeditionsunderofficer.

Av de hörda myndigheterna har inspektören för infanteriet i fråga örn infanteriinspektionens personal yttrat, att den utökning av densamma, som av kommissionen föreslagits, vore oundgängligen nödvändig, därest inspektionen på ett tillfredsställande sätt skulle kunna fylla sina mångskiftande uppgifter. Inspektören anslöte sig fördenskull till kommissionens förslag rörande organisationen av infanteriinspektionen.

Departements- Att en viss utökning av infanteriinspektionens stat är behövlig, finner chefen. jag mfg kunlla vitsorda. Dock synes man härvid icke behöva gå fullt så långt som försvarskommissionen föreslagit. I enlighet härmed föreslår jag, att för inspektionen beräknas en regementsofficer såsom stabschef, en regementsofficer som ledare av den tekniska verksamheten inom inspektionen, tre kompaniofficerare, en pensionerad officer och en pensionerad under-

149 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

officer. Stabschefen bör enligt min mening alltjämt vara regementsofficer på generalstabskårens stat. Den andre regementsofficeren bör uppföras som major på staten för inspektioner m. m. Av de tre kompaniofficerarna torde en böra upptagas på infanteriinspektionens stat som kapten med arvode motsvarande lönen. De två övriga böra däremot, liksom för närvarande sker, kommenderas ur infanteriets truppförband. I likhet med vad som senare föreslås beträffande andra inspektioner böra kaptenen och de båda adjutanterna erhålla särskilda arvoden örn 600 kronor för år. Den pensionerade personalen bör upptagas med arvoden å inspektionens stat.

Enligt dessa grunder föreslår jag sålunda, att å infanteriinspektionen skall tjänstgöra följande personal:

1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren,

1 major,

1 kapten med arvode motsvarande lönen,

2 adjutanter, kompaniofficerare ur infanteritruppförbanden,

1 expeditionsofficer, pensionerad officer,

1 expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer.

Kavalleriinspektionen.

Inspektören för kavalleriet är generalsperson med lön (O. 7) å staten för generalitetet. Inspektören har i fråga örn kavalleriets utbildning motsvarande uppgift och åligganden som inspektören för infanteriet. Ilan har därjämte överinseendet över ridskolan samt är tillika chef för remonteringsväsendet.

Kavalleriinspektionens personal omfattar — förutom inspektören en stabschef, regementsofficer å generalstabens stat, en kompaniofficer, kommenderad ur truppförbanden, samt en pensionerad officer och en pensionerad underofficer. De bägge sistnämnda äro uppförda med arvoden a staten för kavalleriinspektionen som redogörare resp. expeditionsunderofficer. Kedogöraren är närmast avsedd för de ekonomiska åtgärder, som sammanhänga med att remonteringsväsendet är knutet till kavalleriinspektionen.

Försvarskommissionen har anfört, att på grund av kavalleriets utveckling till ett av ryttar-, cykel- och motortrupp bestående truppslag och den därav betingade ökningen av inspektionens arbetsuppgifter, en förstärkning av arbetskrafterna med en kompaniofficer syntes vara erforderlig. Enär kommissionen föresloge, att de med remonteringsväsendet sammanhörande ekonomiska åtgärderna skulle överflyttas till intendenturförvaltningen, syntes redogöraren kunna utgå ur inspektionen. Kommissionen föresloge sålunda, att kavalleriinspektionen skulle bestå av en regementsofficer, tva kompaniofficerare, varav en beordrad ur truppförbanden, och en pensionerad underofficer. I enlighet härmed har kommissionen å stat för kavalleriinspektionen upptagit en majorslön med fullmakt och en ryttmästare med arvode motsvarande lönen samt som expeditionsunderofficer en pensionerad underofficer med arvode.

Inspektören för kavalleriet har förklarat sig intet hava att erinra mot den av försvarskommissionen föreslagna sammansättningen av kavalleriinspektionen ; dock har inspektören ansett det icke vara lämpligt att överflytta redo-

Departements

chefen.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

göraren till arméns intendenturförvaltning, enär behov av samarbete mellan chefen för remonteringsväsendet, ordföranden i remonteringsnämnden samt redogöraren gjorde sig starkt gällande för planläggning av inköp samt redovisning m. m. av remonter och avelsston.

Försvarskommissionens förslag att utöka kavalleriinspektionen med en kompaniofficer anser jag icke tillräckligt motiverat. Skulle för visst fall eller för kortare tid en förstärkning erfordras av stabspersonalen vid kavalleriinspektionen, synes mig detta böra äga rum genom tillfälligt kommenderande av en kompaniofficer ur truppförbanden. Kommissionens förslag örn överflyttande av den nuvarande redogörarbefattningen från kavalleriinspektionen till det förvaltningsorgan, som skall handhava den förvaltningsmässiga delen av remonteringsväsendet, finner jag mig däremot böra tillstyrka. Det samarbete med denne redogörare, som kavalleriinspektören i egenskap av chef för remonteringsväsendet samt ordföranden i remonteringsnämnden må finna påkallat, torde kunna låta sig ordna även örn redogöraren förflyttas på sätt som föreslagits.

Av skäl, som jag i annat sammanhang kommer att närmare utveckla, anser jag, att för befattningen som ordförande i remonteringsnämnden lämpligen bör upptagas en pensionerad officer med arvode.

Stabschefen vid kavalleriinspektionen bör enligt min mening i anslutning till nuvarande ordning vara regementsofficer på generalstabskårens stat, liksom den för permanent tjänstgöring avsedda kompaniofficeren bör kommenderas ur truppförbanden. Kompaniofficeren bör erhålla ett särskilt arvode örn 600 kronor för år. Personalen vid kavalleriinspektionen kommer sålunda att bliva följande:

1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren,

1 kompaniofficer ur kavalleritruppförbanden,

1 ordförande i remonteringsnämnden, pensionerad officer,

1 expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer.

Artilleriinspektionen.

Inspektören för artilleriet, tillika generalfälttygmästare och chef för arméförvaltningens artilleridepartement, är generalsperson med lön (O. 8) å staten för generalitetet.

I egenskap av truppslagsinspektör har han i fråga örn artilleriet motsvarande uppgifter som inspektörerna för infanteriet och kavalleriet samt har därjämte befäl och överinseende över artilleriets skjutskola.

Artilleriinspektionen står för närvarande till förfogande för generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet i dennes sistnämnda egenskap. Artilleriinspektionen består av viss personal ur artilleristaben och utgöres dels av chefen för artilleristaben, tillika chef för artilleriets skjutskola, med underställda statistiska och skjutskoleavdelningarna, dels av stabschefen vid artilleriinspektionen, major ur artilleristaben, med underställda utrustningsavdelningen och inspektörens expeditionsavdelning.

Personalen å avdelningarna utgöres av artilleristabsofficerare och inkallade officerare.

151 Kungl. Majus proposition nr 225.

Den personal, som enligt den nu gällande härordningen är avsedd att tjänstgöra å artilleriinspektionen, är följande:

1 överste, chef för artilleristaben, tillika chef för artilleriets skjutskola,

1 major, stabschef,

6 kompaniofficerare, nämligen 1 å skjutskoleavdelningen, 2 å statistiska avdelningen och 2 å utrustningsavdelningen samt 1 å expeditionen.

Denna personal är till sin huvudsakliga del upptagen å artilleristabens stat, men kan ock i fråga om en eller annan kompaniofficer utgöras av aspiranter vid nämnda stab.

Å artilleriinspektionens stat äro upptagna en pensionerad officer som expeditionsofficer och en pensionerad underofficer som expedition sunf lorofficer. Härjämte tjänstgör sedan åtskilliga år hos artilleriinspektionen en pensionerad officer som bibliotekarie. Denne åtnjuter ett arvode av 100 kronor i månaden från lantförsvarets anslag till extra utgifter. Slutligen har upplysts, att en pensionerad underofficer, vilken är föreståndare för artilleridepartementets modellkammare och härför åtnjuter ersättning från vapenanslaget med 200 kronor i månaden, huvudsakligen tjänstgör som expeditionsunderofficer vid artilleriinspektionen.

Försvarskommissionen har uttalat, att ehuru den nuvarande personalen vid artilleriinspektionen enligt vad erfarenheten givit vid handen torde vara knappt tillmätt med hänsyn till arbetsområdets omfattning, kommissionen dock icke ansett sig böra förorda en ökning utan föresloge, att för artilleriinspektionen — utom dess för luftvärnet avsedda del — beräknades 2 regementsofficerare, 6 kompaniofficerare, 2 pensionerade officerare och 2 pensionerade underofficerare. Enär luftvärnsvapnet föresloges skola tillhöra armén, dock utan att särskild inspektion för detsamma inrättades, borde följaktligen även den för en dylik inspektion erforderliga personalen ingå i artilleriinspektionen. Denna personal hade beräknats till en regementsofficer och fyra kompaniofficerare.

Då kommissionen ansett, att artilleriinspektionens aktiva personal borde ingå i en särskild personalkår, artilleristabskåren, vilken jämväl skulle omfatta viss personal för artilleriets skjutskola, har försvarskommissionen å staten för artilleristabskåren uppfört den förenämnda aktiva personalen för artilleriinspektionen, nämligen 3 regementsofficerare och 10 kompaniofficerare. Å stat för artilleriinspektionen hava såsom pensionerad personal uppförts 1 bibliotekarie, 1 expeditionsofficer och 2 expeditionsunderofficerare.

Såsom jag i det följande kommer att närmare angiva, anser jag, att befattningen som inspektör för artilleriet bör skiljas fran befattningen som generalfälttygmästare. Artilleriinspektionen kommer sålunda att tjäna såsom stabsorgan åt den nye inspektören för artilleriet.

Försvarskommissionen har för artilleriets skjutskola beräknat särskilda, å staten för artilleristabskåren upptagna befattningar för, bland andra, chefen för skjutskolan och en kompaniofficer, dennes adjutant. Då dessa bägge befattningshavare, såsom av det nyss anförda framgår, för närvarande ingå i personalen vid artilleriinspektionen, innebär således försvarskommissionens

Departements-

chefen.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

förslag rörande artilleriinspektionen — frånsett den för luftvärnsartilleriet beräknade personalen — en utökning av antalet officerare i förhållande till det nuvarande med en regementsofficer och en kompaniofficer. Anledningen till att chefen för skjutskolan samt dennes adjutant brukat räknas till personalen vid artilleriinspektionen är den, att nämnda befattningshavare under de tider av året, då skolan icke pågår, haft sin verksamhet förlagd i anslutning till inspektionen. Med hänsyn till att artilleriskjutskolan icke har samma fasta organisation som övriga militära utbildningsanstalter utan pågår under allenast en helt kort tid av året, torde den av försvarskommissionen i förevarande hänseende ifrågasatta ändringen och i samband därmed föreslagna personalökningen icke kunna anses tillräckligt motiverade.

Jag föreslår fördenskull, att i artilleriinspektionen skall ingå en skjutskoleavdelning under chefskap av chefen för skjutskolan. Denne torde böra upptagas alternativt i överste- eller överstelöjtnantsbeställning, i det senare fallet med ett tilläggsarvode, motsvarande skillnaden mellan lönegraderna O. 5 och O. 6. Han bör samtidigt vara chef för artilleriinspektionens aktiva personal, vilken i enlighet med vad försvarskommissionen föreslagit lämpligen bör bilda en särskild personalkår, kallad artilleristabskåren. Till skjutskoleavdelningen bör dessutom höra skjutskolechefens adjutant. Övrig för skjutskolans räkning erforderlig personal torde böra kommenderas ur truppförbanden.

Vid sidan av skjutskoleavdelningen böra inom artilleriinspektionen finnas följande avdelningar, nämligen inspektörens för artilleriet expedition, en statistisk avdelning, en utrustningsavdelning och en luftvärnsavdelning.

Den aktiva personalen å artilleriinspektionen med artilleriets skjutskola synes mig böra beräknas på följande sätt:

Kungl. Majit» proposition nr 225. 153

Den för artilleriinspektionen med skjutskolan sålunda beräknade, å artilleristabskårens stat uppförda personalen skulle alltså utgöras av:

1 chef för artilleriets skjutskola, överste eller överstelöjtnant med fyllnadsarvode,

1 stabschef, överstelöjtnant eller major,

2 avdelningschefer, majorer,

1 avdelningschef å statistiska avdelningen, kapten,

1 adjutant åt chefen för skjutskolan, kapten,

1 adjutant åt stabschefen, kompaniofficer,

4 biträdande officerare, kompaniofficerare.

Den aktiva personal, som härutöver må erfordras för vissa uppdrag eller för tillfällig förstärkning av arbetskrafterna, bör inkommenderas ur truppförbanden.

På sätt nu är fallet och såsom försvarskommissionen föreslagit lära särskilda arvoden å 600 kronor örn året böra utgå till de artilleristabsofficerare, som äro av högst kompaniofficers grad.

I fråga örn den pensionerade personalen innebär försvarskommissionens förslag, att förutom den hittills för artilleriinspektionen beräknade personalen, en expeditionsofficer och en expeditionsunderofficer, å inspektionens stat skola upptagas dels den förenämnde bibliotekarien och dels den från vapenanslaget av artilleridepartementet avlönade föreståndaren för modellkammaren. Yad beträffar bibliotekarien kan jag icke tillstyrka, att denne uppföres på inspektionens stat, utan förutsätter att, i den mån en särskild befattningshavare alltjämt erfordras för bibliotekets skötsel, ersättningen härför även framdeles tills vidare bör utgå från lantförsvarets anslag till extra utgifter. Däremot finner jag mig böra lämna min anslutning till att den pensionerade underofficer, som för närvarande är anställd som föreståndare för artilleridepartementets modellkammare, uppföres med arvode å staten för artilleriinspektionen. I denne underofficers åligganden bör emellertid alltjämt ingå vården av tygdepartementets modellkammare.

A stat för artilleriinspektionen bör sålunda upptagas följande pensione rade personal:

1 expeditionsofficer, pensionerad officer,

1 expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer,

1 expeditionsunderofficer, tillika föreståndare för tygdepartementets modellkammare, pensionerad underofficer.

Ingen,]' örinspektionen.

Någon särskild ingenjörinspektion finnes för närvarande icke, utan inspektionsverksamheten med avseende å ingenjörtrupperna och de i dessa ingående signaltrupperna (fälttelegrafkåren) utövas nu av chefen för fortifikationen. Denne, vilken tillika är chef för arméförvaltningens fortifikationsdepartement, är generalsperson med lön (O. 8) å staten för generalitetet.

I egenskap av truppslagsinspektör har han i huvudsak enahanda ställning gent emot ingenjörtrupperna som arméfördelningschef i förhållande till denne underlydande truppförband och skall sålunda inspektera nämnda

154 Kungl. Majus proposition nr 225.

trupper och övervaka, att erforderlig enhet i utbildningen förefinnes de olika kårerna emellan. Över fortifikationens personal har han därjämte regementschefs makt och myndighet. Vidare skall han ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt fortifikations- och ingenjörtruppväsendets utveckling m. m. Slutligen åligger det honom att vara inspektör över rikets land- och kustfästningar.

Till sitt biträde har chefen för fortifikationen i sin egenskap av inspektör dels fortifikationsstaben (1 chef och 7 övriga officerare), dels vissa inkommenderade officerare, vilka tillsammans utgöra fortifikationens huvudstation.

Försvarskommissionen har, såsom i annat sammanhang närmare utvecklas, föreslagit dels att fortifikationen skulle bilda en uteslutande för byggnadssätt avsedd personalkår, gemensam för samtliga försvarsgrenar, dels ock att signaltrupperna skulle utbrytas ur ingenjörtrupperna och bilda ett särskilt truppslag. Med hänsyn till dessa omständigheter ansåge kommissionen det erforderligt, att en befattning som inspektör för ingenjörtrupperna tillsattes med en honom underställd inspektion, vars personal syntes böra utgöras av 1 regementsofficer, 4 kompaniofficerare, 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer. Av den nämnda personalen hava endast de två sistnämnda föreslagits skola uppföras å ingenjörinspektionens stat; den aktiva personalen har beräknats å staten för officerare och underofficerare vid ingenjörtrupperna. Inspektören för ingenjörtrupperna har av försvarskommissionen föreslagits skola uppföras å staten för generalitetet i lönegraden O. 7.

Chefen för fortifikationen har i sitt yttrande anfört, att han funne förslaget att skapa en särskild inspektörsbefattning vid ingenjörtrupperna välbetänkt. Dock ansåge han sig böra framhålla önskvärdheten av att pensionsåldern för inspektören — därest han bomme att tillhöra lönegraden O. 7 — sattes högre än den för denna lönegrad nu gällande till förekommande av alltför täta ombyten på denna befälspost. Sådana måste nämligen bliva menliga för truppslagets rationella ledning och utveckling, enär inspektören jämväl skulle vara personalchef för ingenjörtruppernas officers- och underofficerskårer. — Inspektören för ingenjörtrupperna syntes dessutomböravara inspektör för pionjärtjänsten vid armén. — Ingenjörinspektionens arbetskrafter vore väl knappt tillmätta. I betraktande av det omfattande förberedelsearbete

— särskilt på bro- och vägbyggnadsväsendets område — som måste utföras inom inspektionen, vore en utökning av dess personal nödvändig. I likhet med artilleriinspektionen vore ingenjörinspektionen för sin verksamhet i behov av ett specialbibliotek, för vars liandhavande erfordrades en pensionerad officer. — Vidare funne chefen för fortifikationen det skäligt, att av de arvoden, som nu utginge till fortifikationsstabsofficerare, ett antal reserverades för officerare, tjänstgörande vid ingenjörinspektionen. — Vad beträffar ingenjörinspektionens sammansättning har chefen för fortifikationen

— med hänsyn till hans uppfattning, att signaltrupperna alltjämt borde vara i fredstid förenade med ingenjörtrupperna — framlagt ett förslag till förändrad sammansättning av ingenjörinspektionen. Enligt detta förslag skulle

155 Kungl. Majus proposition nr 225.

inspektionen under inspektören förestås av en stabsclief samt vara indelad på två avdelningar, ingenjöravdelningen och signalavdelningen. Dessutom skulle finnas en expedition och en statistisk detalj jämte bibliotek. Personalen vid ingenjörinspektionen borde utgöras av:

1 stabschef, överste eller överstelöjtnant,

2 avdelningschefer, överstelöjtnanter eller majorer,

1 adjutant, kapten,

5 detaljchefer, kaptener,

2 kommenderade officerare, kaptener eller löjtnanter,

1 expeditionsofficer, pensionerad officer,

1 bibliotekarie, pensionerad officer.

Efter prövning av olika på frågan inverkande omständigheter föreslår Departementsjag att inspektionsmyndigheten över ingenjörtrupperna även framdeles skall chefen. liksom för närvarande utövas av chefen för fortifikationen, vilken tillika bör vara personalchef för ingenjörtruppernas officers- och underofficerskårer.

Vidare föreslår jag, att signaltrupperna alltjämt skola i fredstid i organisatoriskt hänseende tillhöra ingenjörtrupperna. Såsom inspektör för ingenjörtrupperna bör chefen för fortifikationen äga regementschefs makt och myndighet över ingenjörtruppernas personal.

I sin egenskap av inspektör för ingenjörtrupperna bör chefen för fortifikationen emellertid även enligt min mening hava till sitt förfogande en särskild ingenjörinspektion. Denna kommer att i viss mån motsvara den nuvarande fortifikationsstaben," vilken består av 1 överste som chef samt 7 fortifikationsstabsofficerare, därav 2 regementsofficerare och 5 kompaniofficerare. Fortifikationsstaben bildar för närvarande jämte ett antal kommenderade officerare fortifikationens huvudstation. Samtidigt som enligt min mening den för byggnadstjänst avsedda personalen bör utbrytas från den nuvarande fortifikationen till en särskild personalkår, benämnd fortifikationskåren, anser jag, att såväl begreppet »fortifikationsstab» som fortifikationens huvudstation böra försvinna. I fråga örn ingenjörtrupperna blir motsvarigheten till dessa begrepp den här föreslagna ingenjörinspektionen.

I fråga om personalen vid ingenjörinspektionen anser jag, med hänsyn till att densamma skall handhava inspektionsverksamheten jämväl beträffande signaltrupperna, att någon ökning erfordras i förhållande till försvarskommissionens förslag. Personalen beräknas av mig på följande sätt:

1 stabschef, tillika avdelningschef, regementsofficer,

1 avdelningschef, regementsofficer,

1 adjutant, kompaniofficer,

3 biträdande officerare, kompaniofficerare,

1 pensionerad officer,

1 pensionerad underofficer.

För tillfällig förstärkning av arbetskrafterna förutsätter jag, att officerare skola kunna tillfälligtvis kommenderas ur truppförbanden. Den för ingenjörinspektionen avsedda aktiva personalen bör beräknas å staten för officerare

Departementschefen.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

och underofficerare vid ingen]örtrupperna. Den pensionerade personalen upptages å ingenjörinspektionens stat.

Liksom för närvarande är fallet inom fortifikationsstaben anser jag, att de för ingenjörinspektionen avsedda officerarna av högst kompaniofficersgrad böra erhålla ett särskilt arvode av 600 kronor örn året.

Tränginspektionen.

Inspektören för trängen, vilken tillika har regementschefs makt och myndighet över trängens officerare och underofficerare med vederlikar, är överste med lön (O. 6) å staten för officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid trängen.

I sin egenskap av truppslagsinspektör har han i fråga örn trängtruppernas utbildning motsvarande uppgift och åliggande som övriga inspektörer.

Tränginspektionens personal utgöres för närvarande av — förutom inspektören för trängen — en regementsofficer, en kompaniofficer och en pensionerad underofficer. Den aktiva personalen vid tränginspektionen såväl som den pensionerade underofficeren äro uppförda på staten för officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid trängen.

För svar skommissionen har anfört, att denna personal visat sig vara för knappt beräknad. Med hänsyn därtill och jämväl till den utveckling av truppslaget, som av kommissionen föresloges, och den i samband därmed stående ökningen av inspektionens arbetsuppgifter, ansåge sig kommissionen böra föreslå en förstärkning av personalen till att omfatta en regementsofficer, två kompaniofficerare och en pensionerad underofficer. Av denna personal hava de aktiva officerarna av kommissionen beräknats å staten för officerare och underofficerare vid trängen, under det att den pensionerade underofficeren uppförts som expeditionsunderofficer på tränginspektionens stat.

Inspektören för trängen har förklarat sig icke hava något att erinra mot den av försvarskommissionen föreslagna organisationen av tränginspektionen,

I annat sammanhang föreslår jag, att inspektören för trängen skall uppföras i lönegraden O. 7. Vad beträffar sammansättningen av tränginspektionens personal kan jag ansluta mig till försvarskommissionens förslag och föreslår sålunda, att för tränginspektionen beräknas:

1 stabschef, regementsofficer,

2 kompaniofficerare,

1 expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer.

Den aktiva personalen föreslår jag skola beräknas å staten för officerare och underofficerare vid trängen, under det att expeditionsunderofficeren uppföres å stat för tränginspektionen. Kompaniofficerarna böra erhålla särskilda arvoden örn 600 kronor för år.

Inspektionsverksamheten över sjukvårdsväsendet.

För närvarande utövas högsta överinseendet över såväl sjukvårds- som veterinärvårdsväsendet inom armén av generalfältläkaren, vilken är chef för

157 Kungl. Maj-.ts proposition nr 225.

arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Under honom lyda överfältläkaren och överfältveterinären såsom chefer för sjukvårdsstyrelsens fältläkar- resp. fältveterinärbyrå ävensom personalen vid fältläkar- och fältveterinärkårerna.

För svarsJcommissionen har till en början föreslagit, att inspektionsverksamheten med avseende å sjukvårds- och veterinär vårdsväsendet borde avskiljas från den tekniska och ekonomiska förvaltningen, så att den förstnämnda skulle utövas inom särskilda inspektionsmyndigheter, medan den tekniska och ekonomiska förvaltningen skulle tillhöra förvaltningsmyndigheternas verksamhet. Dock kunde på grund av de speciella förhållandena inom sjukvårdens område vissa modifikationer i denna princip finnas påkallade.

Vidare har försvarskommissionen förklarat sig icke kunna finna den förening av sjukvårds- och veterinärvårdsärendena, som nuvarande organisation innebure, vara ändamålsenlig. Några bärande skäl för nu rådande gemensamhet i högsta instans mellan sjuk- och veterinärvård syntes näppeligen kunna anses föreligga. Det syntes kommissionen fastmer vara ändamålsenligt, att åt veterinärvårdsväsendet inom armén gåves en självständig ställning med en egen högsta representant inom arméledningen. Kommissionen föresloge sålunda, att i arméledningen måtte ingå dels en sjukvårdsinspektion och dels en veterinärvårdsinspektion, vilka skulle övertaga den nuvarande sjukvårdsstyrelsens ledande verksamhet inom sjuk- resp. veterinärvårdens områden.

Vad beträffar sjukvårdsinspektionen skulle denna enligt försvarskommissionens mening stå under chefskap av generalfältläkaren, vilken dessutom förutsattes alltjämt vara chef för fältläkarkåren. Sjukvårdsinspektionen borde sålunda enligt kommissionens förslag i stort sett övertaga de arbetsuppgifter, som nu med avseende på arméns sjukvårdsväsende tillkomme sjukvårdsstyrelsens fältläkarbyrå.

Angående sättet för säkerställande av det nödvändiga sambandet mellan förvaltningsverksamheten och sjukvårdsinspektionens verksamhet har kommissionen framlagt vissa förslag, som i stort sett gå ut på att den del av sjukvårdsanslaget, som avsåges för anskaffande av medikamenter, förbandsmateriel m. m. ävensom för specialsjukvård, borde disponeras av sjukvårdsinspektionen samt att det nu under sjukvårdsstyrelsens överinseende stående centrala sjukvårdsförrådet skulle underordnas sjukvårdsinspektionen. I övrigt skulle all förvaltningsverksamhet på ifrågavarande område utövas inom intendenturförvaltningen.

Personalen å den sålunda till inrättande föreslagna sjukvårdsinspektionen beräknade försvarskommissionen till — förutom generalfältläkaren — en Överfältläkare, en regementsläkare, en bataljonsläkare, en kompaniofficer, en pensionerad officer, två pensionerade underofficerare samt en förrådsvaktmästare. Av den nämnda personalen föreslogos läkarna skola upptagas å fältläkarkårens stat. Kompaniofficeren förutsattes skola kommenderas ur truppförbanden. Den pensionerade personalen jämte förrådsvaktmästaren upptogos av kommissionen å sjukvårdsinspektionens stat, å vilken jämväl upptogs ett arvode å 2 000 kronor till juridiskt biträde vid sjukvårdsinspektionen.

Departements-

chefen.

158 Kungl. Majlis proposition nr 225.

I annat sammanhang kommer jag att föreslå, att den nuvarande sjukvårdsstyrelsen alltjämt skall under generalfältläkarens chefskap ingå som en del av arméförvaltningen, låt vara med i vissa hänseenden begränsade uppgifter. Det framstår då såsom naturligt, att inspektionen över arméns sjukvårdsväsende fortfarande handhaves av sjukvårdsstyrelsen. Det måste nämligen anses, att särskilt inom sjukvårdsområdet materielanskaffning och annan förvaltningsverksamhet i många avseenden så nära sammanhänga med sjukvårdsformationernas organisation och utbildning m. m., att ett sammanförande av inspektion och förvaltning inom detta i och för sig rätt avgränsade område får anses medföra avsevärda fördelar. Aven försvarskommissionen har ju ansett, att ett fullständigt särskiljande av förvaltning och inspektion icke vore lämpligt eller möjligt på ifrågavarande område.

Jag anser sålunda, att inspektionsverksamheten i avseende på arméns sjukvårdsväsende bör utövas under generalfältläkaren inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Såsom chef för fältläkarkåren och inspektör för sjukvårdsväsendet kommer generalfältläkaren emellertid att bliva underställd chefen för armén. Till personalbehovet inom sjukvårdsstyrelsen återkommer jag i samband med behandlingen av arméförvaltningens organisation.

V eterinäri nspektionen.

Inspektionsverksamheten över arméns veterinärväsende utövas, såsom nyss nämnts, inom sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå, vilken förestås av överfältveterinären. Ä fältveterinärbyrån tjänstgör en regementsveterinär som byråassistent.

Försvarskommissionen har, som också nämnts, föreslagit, att veterinärvården skulle i organisatoriskt hänseende avskiljas från sjukvården. Därvid skulle inspektionsverksamheten ombesörjas å en särskild veterinärvårdsinspektion, medan förvaltningsarbetet skulle övertagas av arméns intendenturförvaltning. Befattningen som inspektör för veterinärvårdsväsendet syntes enligt kommissionens mening självfallet böra bestridas av överfältveterinären, vilkens underlydande ställning i förhållande till generalfältläkaren därmed skulle upphöra. Overfältveterinärens behöriga inflytande på förvaltningsverksamheten, i vad densamma berörde hans område, föresloge försvarskommissionen tillgodosett genom att överfältveterinären själv skulle ingå som byråchef och föredragande i dylika frågor inom vederbörande förvaltningsmyndighet. Överfältveterinären borde även vara chef för fältveterinärkåren. — Den vid sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå såsom byråassistent tjänstgörande regementsveterinären syntes vid den av kommissionen föreslagna organisationen böra tillhöra veterinärvårdsinspektionen. För expeditionsföringen syntes en pensionerad underofficer vara erforderlig. Försvarskommissionen föresloge sålunda, att den i veterinärvårdsinspektionen tjänstgörande personalen skulle beräknas till en regementsveterinär och en pensionerad underofficer.

Arméförvaltningen har förklarat, att vad försvarskommissionen föreslagit

159 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

i fråga om veterinärvårdsväsendet icke föranledde någon erinran fran arméförvaltningens sida.

Generalfältlälcaren har i sitt yttrande uttalat, att även örn den nuvarande formen för den militära veterinärvårdstjänstens ledning visat sig tillfredsställande, torde dock en dylik organisation vara en övergångsföreteelse, som, då omständigheterna medgåve, borde föranleda veterinärärendenas sammanförande med hästhållning och remonteringsväsende till en enhet, där den militärveterinära sakkunskapen kunde så självständigt som möjligt göra sig gällande. För ett dylikt särskiljande talade även att sammansättningsplaner för krig uppgjordes och veterinärformationer användes efter andra grunder än de för sjukvården gällande. Ett tillstyrkande till särskiljandet kunde så mycket hellre lämnas, som samarbetet med den ifrågasatta nya veterinära militärmyndigheten allt fortfarande borde kunna äga rum pa de olika områden, där så för närvarande skedde.

Överfältveterinären har förklarat sig anse det principiellt riktigt, att överfältveterinären i vissa avseenden direkt underställdes chefen för armén och tillädes befälsrätt över arméns veterinärpersonal. Likaledes tillstyrktes kommissionens förslag örn inrättandet av en i arméledningen ingående inspektion för arméns veterinärväsende, vilken borde benämnas »veterinärinspektionen».

Utöver den personal, som av kommissionen beräknats för nämnda inspektion, borde även upptagas ett skrivbiträde.

Yad beträffar försvarskommissionens förslag örn ett särskiljande av vete- Departementsrinärvårdens ledning från sjukvårdens finner även jag starka skäl tala för en sådan åtgärd. Ävenledes finner jag lämpligt, att, såsom försvarskommissionen föreslagit, överinseendet över arméns veterinärväsende utövas inom en särskild inspektion under överfältveterinären, vilken tillika bör vara chef för fältveterinärkåren. Liksom överfältveterinären föreslagit, anser även jag, att inspektionsmyndigheten bör benämnas »veterinärinspektionen».

Personalen å veterinärinspektionen bör utgöras av — förutom överfältveterinären, vilken upptages å fältveterinärkårens stat - en regementsveterinär. Dessutom torde en pensionerad underofficer erfordras för expeditionstjänsten. Att såsom överfältveterinären föreslagit därutöver upptaga ett skrivbiträde å staten för inspektionen kan jag icke tillstyrka. Den skrivhjälp som må anses påkallad synes mig lämpligen kunna erhållas bland personalen å intendenturdepartementets häst- och veterinärbyra, för vilken överfältveterinären förutsättes skola utöva chefskapet. Personalen å veterinärinspektionen föreslår jag således skola utgöras av:

1 regementsveterinär och

1 expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer.

Regementsveterinären bör uppföras å fältveterinärkårens stat, medan expeditionsunderofficeren upptages å staten för veterinärinspektionen.

Inspektören för militärläroverken.

Någon särskild beställning för inspektören för militärläroverken finnes för närvarande icke, utan brigadchefen i östra arméfördelningen är samtidigt

160 Kungl. Maj-.ts proposition nr 225.

inspektör för militärläroverken. Personalen å militärläroverksinspektionen utgöres dessutom av en generalstabsofficer och en expeditionsunderofficer, den sistnämnde upptagen å stat för militärläroverksinspektionen.

Inspektören för militärläroverken har befäl och överinseende över krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, krigsskolan samt arméns underofficersskola.

För sv ar skommissionen har, såsom förut omnämnts, föreslagit, att någon särskild militärläroverksinspektion icke skall finnas, utan att chefen för armén skall i denna sin egenskap utöva inspektörskapet över militärläroverken.

Emot kommissionens ifrågavarande förslag hava från de hörda myndigheterna åtskilliga invändningar försports.

I en av chefen för generalstaben åberopad bilaga till generalstabschefens yttrande över försvarskommissionens betänkande har sålunda anförts, att starka skäl talade för att arméledningen tillfördes en särskild inspektion för den centrala militärundervisningen. Skulle en särskild militärläroverksinspektion av ekonomiska eller andra skäl icke kunna infogas i arméledningen, syntes det i varje fall vara nödvändigt, att chefen för utbildningsavdelningen i chefens för armén stab gåves en sådan ställning, att chefen för armén vid förefallande behov kunde åt honom uppdraga inspektionen av den centrala utbildningen, i huvudsak på det sätt och i den omfattning, som för närvarande gällde beträffande inspektören för militärläroverken.

Inspektören för militärläroverken har i sitt yttrande anfört bland annat följande:

Kommissionens förslag innebär i realiteten, att utövandet av den nuvarande inspektörsverksamlieten skulle kombineras med de arbetsuppgifter, som kommissionen i övrigt tillagt arméchefen. Körande lämpligheten av en dylik kombination föreligga emellertid i princip praktiska erfarenheter, då den nuvarande inspektörstjänsten är kombinerad med brigadchefstjänst. Denna sammanslagning av tjänsten har visat sig pålägga brigadchefen-inspektören en arbetsbörda, som icke är rimlig. Förhållandet torde med all sannolikhet bliva än allvarligare vid den av kommissionen föreslagna sammanslagningen, vilket kan komma att innebära ett eftersättande av ålagda skyldigheter i ena eller andra hänseendet. Det kan därför med skäl ifrågasättas, örn icke kommissionen i sin strävan efter skapande av enhetlighet, beskurit möjligheterna för arméchefen att med krav på saklighet och kontinuitet fullgöra såväl det ena åliggandet som det andra.

Med de arbetsuppgifter, som ålagts arméchefen, kan det komma att ligga nära till hands att till en del överflytta inspektörstjänsten på stabschefen hos chefen för armén eller på någon eller några av truppslagsinspektörerna. Men därmed åvägabringas en kombination av tjänster, varigenom med all sannolikhet officersutbildningsproblemets handliavande kan komma i ett mycket olyckligt läge. Ett dylikt överflyttande innebär även, att inspektörsverksamheten kommer att läggas på en oansvarig person eller myndighet.

Officersutbildningen omspänner ett flertal undervisningsanstalter, underställda inspektören för militärläroverken. Officersutbildningen sammanhänger även med undervisningen vid andra nämnda inspektör icke underställda skolor samt med den civila skolundervisningen, särskilt läroverken.

161 Kungl. Majus proposition nr 225.

Detta spörsmål om officersutbildningen är som förut framhållits av väsentlig betydelse för försvaret och kan icke verklighetstroget lösas utan enhetliga riktlinjer för och en enhetlig ledning av den för armén gemensamma utbildningen till officerare och dessas vidareutbildning. Endast härigenom kunna de inspektören underställda skolorna effektivt inordnas i samma utbildningssystem och dessutom en ändamålsenlig planläggning ske av undervisningen i de utbildningsgrenar och ämnen, vilka äro gemensamma för skolor i olika utbildningsstadier. Eli rationell officersutbildning kräver sålunda en särskild målsman. Förhållandena lia därjämte visat, att den nuvarande dubbelställningen avsevärt försvårar den centrala ledning av officersutbildningen, som ovedersägligen är av den allra största betydelse för utbildningsarbetets enhetliga bedrivande.

Granskar man de åligganden, vilka enligt inspektörens för militärläroverken nu gällande instruktion påvila honom, finner man att han bland annat skall »med uppmärksamhet följa den teoretiska och praktiska undervisningen samt tid efter annan inspektera de praktiska tillämpningsövningarna ävensom, där sådana övningar äro anbefallda, fält- och fälttjänstövningar vid militärläroverkens samtliga kurser samt vidtaga eller föreslå de åtgärder, som kunna främja läroverkens ändamålsenliga utveckling eller eljest kunna finnas av behovet påkallade». Yad som åligger inspektören för militärläroverken är sålunda något vida mer än ett allmänt målsmanskap för militärläroverken. Erfarenheten visar också, att det från inspektörens sida kräves ett omfattande studium i olika hänseenden och en fortgående och noggrann uppsikt över utbildningsarbetet av olika slag vid samtliga kurser för att han i tid skall kunna förbereda sådana ändringar i det militära undervisningsväsendet, att detta kan fylla de fordringar, man måste ställa på detsamma. Ett effektivt främjande av undervisningen uppställer också som en bestämd nödvändighet, att den militära undervisningens målsman gives tid såväl årlig som under ett lämpligt antal år att ägna sig åt det arbete, honom såsom sådan kan åligga.

Av den karakteristik, som här i korthet framlagts rörande omskrivet ämbete och vissa därmed samliöriga frågor, framgår, att ett beaktande av officersutbildningens betydelse konsekvent kräver en särskild målsman, som odelat får ägna sig åt officersutbildningen och därmed sammanhängande spörsmål. En återgång till förhållandena före genomförandet av 1925 års försvarsordning är därför den ändamålsenligaste lösningen, d. v. s. inrättandet av en särskild generalsbeställning med förutvarande pensionsålder vid 65 år. Därmed skulle även inspektörsmyndighetens arbetsuppgifter och betydelse i försvarets tjänst bliva reellt värdesatta.

I anslutning härtill må framhållas, att det omfattande arbete, som nedlägges på officersutbildningen, utgör vid sidan av utbildningsarbetet i övrigt, krigsförberedelsearbetet och förvaltningen en av de betydelsefullaste grenarna av den militära verksamheten i fred. Det torde därför knappast kunna anses obefogat, att arméledningen bör tillförsäkras en särskild myndighet för ifrågavarande gren av det militära fredsarbetet. Genom bibehållande av en inspektör för militärläroverken, vars verksamhetsområde intimt sammanhänger med all officersutbildning, skulle även direkt till arméledningens förfogande kunna ställas en myndighet, som kan tagas i anspråk för officersutbildningens liandhavande även vid andra anstalter än vissa militära skolor utan att därmed något intrång behöver ske i truppslagsinspektörers och truppförbandschefers befogenheter med avseende på officersutbildningen.

Med nuvarande organisation av militärläroverksinspektionen har inspektören till sitt förfogande en generalstabsofficer, vilken det åligger att full-

Eihang till riksdagens protokoll 1936. I sami. Nr 22b. 217 sfi 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

göra såväl stabschefs som regementskvartermästarens och redogörarens skyldigheter. Det är givet, att, med denna koncentration på en hand av ärenden och göromål av vitt skiftande natur, ett flertal viktiga frågor rörande officersutbildningen icke kunna givas den fullständiga och allsidiga beredning, som är nödvändig, eller helt enkelt trängas åt sidan. Förhållandena hava även gjort det erforderligt, att ärenden redan på det första utredande stadiet måst omhändertagas av inspektören själv. En dylik arbetsuppdelning torde väl knappast kunna anses befogad och motsvarar icke på något sätt vedertaget bruk inom myndigheter av ifrågavarande slag. Den extra arbetsbörda, som därmed pålagts inspektören, verkar givetvis även hindrande vid utförandet av inspektioner m. m.

Slutligen vill jag framhålla, att militärläroverksinspektionen före genomförandet av 1925 års härordning omfattade tvenne officerare samt att vid en jämförelse med övriga inspektioner man rättvisligen bör beakta den organisation, som för närvarande förefinnes och som tillmätts enligt kommissionens förslag för nämnda inspektioner.

Ett reellt värdesättande av officersutbildningens betydelse och i anslutning därtill av inspektionens arbetsuppgifter i försvarets tjänst gör det alltså befogat, att inspektionen förses med den arbetskraft, som är oundgängligen nödvändig. Utöver den personal, som nu står till mitt förfogande, bör härvid närmast ifrågakomma en regementsofficer tillhörande generalstabskårens stat såsom stabschef.

Gcneralfälttygmästaren oell inspektören för artilleriet har förklarat, att enligt hans mening vore ifrågavarande åligganden av den vikt och omfattning, att en särskild inspektör för militärläroverken fortfarande borde finnas.

Chefen för fortifikationen har ansett, att en särskild inspektör för militärläroverken, som under arméchefen utövade det närmaste överinseendet över samtliga centrala undervisningsanstalter och som vore föredragande hos arméchefen i ärenden rörande dessa anstalter, vore alltjämt erforderlig.

För ett bibehållande av en särskild militärläroverksinspektion hava också chefen för västra arméfördelningen, chefen för södra arméfördelningen, inspektören för kavalleriet, kommendanten i Bodens fästning och chefen för östra brigaden uttalat sig.

Departements- Såsom framgår av det anförda hava från ett flertal av de hörda militära chefen. myndigheterna erinringar rests mot att på sätt försvarskommissionen föreslagit avskaffa den nuvarande militärläroverksinspektionen och överlämna inspektionsmyndiglieten till chefen för armén.

De erinringar som framförts mot den föreslagna anordningen synas mig vara värda beaktande. Att chefen för armén kommer att hava det högsta överinseendet över militärläroverken lika väl som över andra arméns militära organisationer ligger i sakens natur. Men därav följer icke, att han själv bör utöva den omedelbara inspektionsmyndigheten över militärläroverken. Det synes mig snarare vara lämpligt, att inspektionsrätten uppdrages åt en chefen för armén underställd myndighet, vilken inför chefen för armén ansvarar för inspektionsverksamhetens utövande.

Att på sätt av vissa myndigheter ifrågasatts inrätta en särskild generalsbeställning för inspektören för militärläroverken anser jag mig emellertid

Kungl. Maj-.ts proposition nr 225.

av såväl ekonomiska som andra skäl icke kunna förorda. Då jag i enlighet med försvarskommissionens förslag ämnar föreslå, att de nuvarande brigadchefsbefattningarna skola indragas, kan icke heller den nu rådande kombinationen med befattningen som brigadchef i östra arméfördelningen framdeles fortsätta. En tillfredsställande lösning synes mig emellertid kunna ernås genom att förena befattningen som inspektör för militärläroverken med chefskapet för arméns truppstab. Denna anordning synes mig lämplig särskilt av den anledningen, att inom truppstaben handläggas ärenden angående arméns utbildning, vadan det måste förutsättas, att chefen för nämnda stab besitter ingående kännedom örn hithörande spörsmål. Med den begränsade omfattning, som arméns truppstab enligt det av mig framlagda förslaget kommer att få, synes det icke heller ur synpunkten av arbetsbördans omfattning vara oskäligt att pålägga chefen för truppstaben den ifrågavarande inspektionsverksamheten.

Jag föreslår sålunda, att chefen för arméns truppstab tillika skall vara inspektör för militärläroverken. De ärenden han i denna sin egenskap har att handlägga torde böra förberedas inom truppstaben. Av det tidigare angivna antalet kaptener å utbildningsavdelningen har jag beräknat, att en skall avses för ifrågavarande arbete.

Generalitetet och stabskårerna.

Generalitetet.

Till generalitetet räknas för närvarande följande befattningshavare vid armén:

chefen för generalstaben,

de fyra arméfördelningscheferna,

militärbefälhavaren för Övre Norrland,

generalfälttygmästaren,

chefen för fortifikationen,

generalintendenten,

inspektören för infanteriet,

inspektören för kavalleriet.

Samtliga nämnda befattningshavare äro upptagna å staten för generalitetet i lönegraden O. 8 med undantag av inspektören för kavalleriet, vilken upptagits i lönegraden O. 7.

Försvarskommissionen har till generalitetet hänfört följande befattningshavare :

chefen för armén, fyra arméfördelningscliefer, kommendanten i Bodens fästning, inspektören för infanteriet, inspektören för artilleriet, generalfälttygmästaren, generalintendenten, försvarschefen på Gotland, inspektören för kavalleriet,

164 Departementschefen.

Kungl. Majus proposition nr 225.

inspektören för ingenjörtrupperna,

inspektören för trängen.

Av dessa Ilar chefen för armén uppförts å staten med ett arvode å 21 000 kronor. De övriga befattningshavarna hava upptagits i lönegraden O. 8, utom försvarschefen på Gotland samt inspektörerna för kavalleriet, ingenjörtrupperna och trängen, vilka upptagits i lönegraden O. 7. *

I jämförelse med den nuvarande staten för generalitetet innebär försvarskommissionens förslag, att staten utökats med fem befattningshavare, nämligen chefen för armén, inspektören för artilleriet, försvarschefen på Gotland, inspektören för ingenjörtrupperna och inspektören för trängen. Av dessa äro emellertid två nu uppförda å andra arméns personalstater, i det att försvarschefen på Gotland nu återfinnes å stat för militärbefälet på Gotland upptagen som militärbefälhavare i lönegraden O. 6 samt inspektören för trängen finnes upptagen som överste i lönegraden O. 6 å staten för officerare och underofficerare m. fl. vid trängen. A andra sidan innebär försvarskommissionens förslag, att två för närvarande å generalitetets stat upptagna befattningshavare därifrån avförts, nämligen chefen för generalstaben och chefen för fortifikationen. Av dessa återfinnes den förstnämnde i försvarskommissionens förslag uppförd i lönegraden O. 7 å generalstabskårens stat såsom chef för kåren och stabsclief vid chefens för armén stab samt den senare uppförd i lönegraden O. 8 å staten för den enligt kommissionens förslag utanför försvarsgrenarna stående, för försvarsväsendet gemensamma fortifikationen. Slutligen har den nuvarande befattningen för militärbefälhavaren för Övre Norrland i staten utbytts mot kommendanten i Bodens fästning. I

I likhet med försvarskommissionen anser jag, att chefen för armén, de fyra fördelningscheferna, inspektören för infanteriet, generalfälttygmästaren, generalintendenten samt inspektören för kavalleriet böra på sätt som föreslagits uppföras på generalitetets stat.

Den av försvarskommissionen å generalitetets stat upptagna inspektören för artilleriet är en ny befattning, då ju generalfälttygmästaren för närvarande samtidigt är inspektör för artilleriet. Såsom jag tidigare omnämnt, anser även jag, att ett åtskiljande av de båda befattningarna som generalfälttygmästare och inspektör bör äga rum. Till de närmare skälen härför återkommer jag i samband med organisationen av arméförvaltningens tygdepartement. I fråga örn inspektörens för artilleriet lönegradsplacering vill jag erinra örn att 1926 års beredning, som på sin tid uttalade sig för ett åtskiljande av de bägge befattningarna, föreslog, att inspektören för artilleriet skulle uppföras med lön i lönegraden O. 7. Vid framläggandet av den förenämnda propositionen nr 175 till 1929 års riksdag angående omorganisation av försvarets centrala ledning och förvaltning uttalade föredragande departementschefen, som likaledes föreslog befattningarnas åtskiljande, att inspektören för det näst största truppslaget — artilleriet — borde placeras i lönegraden O. 8. Jämväl i 1930 års statsverksproposition föreslogs, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

inspektören för artilleriet skulle placeras i sistnämnda lönegrad. För egen del finner jag mig kunna ansluta mig till försvarskommissionens förslag i denna del och föreslår sålunda, att inspektören för artilleriet uppföres å generalitetets stat i lönegraden O. 8.

Enligt vad jag i annat sammanhang kommer att närmare utveckla, föreslår jag till skillnad från försvarskommissionen, att befattningen som militärbefälhavare för Ovre Norrland alltjämt skall bibehållas, varav följer, att denne alltjämt bör kvarstå å generalitetets stat i lönegraden O. 8. Befattningen som kommendant i Bodens fästning bör då alltjämt uppföras å stat för arméfördelningsstaber m. m.

Den nuvarande militärbefälhavaren på Gotland bör alltjämt bibehållas vid denna benämning. I likhet med kommissionen anser jag emellertid, att han bör uppföras i lönegraden O. 7, dock alltjämt på staten för arméfördelningsstaber m. m.

Försvarskommissionens förslag, att inspektören för trängen uppföres i lönegraden O. 7, finner jag mig även kunna tillstyrka. Han bör dock alltjämt upptagas å staten för officerare och underofficerare vid trängen.

Enär enligt min i annat sammanhang motiverade mening chefen för fortifikationen alltjämt bör tillhöra armén och icke, på sätt försvarskommissionen föreslagit, placeras utanför försvarsgrenarna direkt under Kungl. Maj:t, följer därav, att även denne befattningshavare alltjämt bör i lönegraden O. 8 uppföras å generalitetets stat.

I enlighet med det sagda kommer generalitetet att omfatta följande be-

fattningshavare :

Lönegrad

Chefen för armén...................................................................................... arvode

Fyra arméfördelningschefer................................................................... O. 8

Militärbefälhavaren för Ovre Norrland................................................. O. 8

Inspektören för infanteriet .................................................................... O. 8

Inspektören för kavalleriet........................................................................ O. 7

Inspektören för artilleriet........................................................................ O. 8

Chefen för fortifikationen (inspektören för ingenjörtrupperna)............ O. 8

Generalfälttygmästaren............................................................................. O. 8

Generalintendenten.................................................................................... O. 8

Generalstabskåren.

Den nuvarande generalstaben består som personalkår av följande antal å stat upptagna generalstabsofficerare:

I överste,

4 överstelöjtnanter,

II majorer,

34 kaptener.

Dessutom äro å generalstabens stat upptagna 4 militärattachéer, nämligen 1 överstelöjtnant och 3 majorer.

Departements-

chefen.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Försvarskommissionen har å stat för generalstabskåren upptagit följande personal:

1 chef, tillika stabschef vid chefens för armén stab, (O. 7),

1 överste, chef för kommandoexpeditionen,

4 överstelöjtnanter,

9 majorer,

34 kaptener.

Någon närmare utredning örn placeringen av de sålunda å staten upptagna generalstabsofficerarna har icke av försvarskommissionen förebragts.

I likhet med försvarskommissionen anser jag lämpligt, att inom armén alltjämt finnes en generalstabskår. Dess huvudsakliga uppgift blir enligt den här framlagda organisationen att upptaga, utbilda och i sig innefatta viss personal vid arméns staber och andra militära institutioner, för vilken särskilda kvalifikationer i avseende å stabsutbildning m. m. måste uppställas. Av denna anledning böra de särskilda villkor, som för närvarande gälla för vinnande av kompetens till erhållande av anställning såsom generalstabsofficer i olika grader, fortfarande gälla med avseende å anställning vid generalstabskåren.

Såsom jag tidigare anfört bör enligt min mening chefen för arméns truppstab, under vilken sorterar truppstabens personalavdelning, tillika vara chef för generalstabskåren. Han bör därför uppföras å generalstabskårens stat och torde böra placeras i lönegraden O. 7.

Däremot bör, i enlighet med vad jag tidigare anfört, chefen för kommandoexpeditionen icke uppföras på generalstabskårens stat utan alltjämt upptagas med arvode å försvarsdepartementets stat. För tjänstgöring i kommandoexpeditionen beräknas emellertid 1 regementsofficer och 2 kaptener ur generalstabskåren.

Enligt vad jag förut anfört erfordras för de av mig föreslagna arméns krigsstab, arméns truppstab och arméstabsexpeditionen sammanlagt 7 stabsutbildade regementsofficerare och 23 stabsutbildade kaptener. För samtliga dessa böra enligt min mening befattningar beräknas å generalstabskårens stat.

Vidare erfordras, enligt vad jag tidigare anfört, för de olika inspektionsmyndigheterna följande generalstabsofficerare, nämligen vid infanteriinspektionen 1 regementsofficer och vid kavalleriinspektionen 1 regementsofficer.

För de fyra fördelningsstaberna beräknar jag, att liksom för närvarande och enligt försvarskommissionens förslag sammanlagt 4 regementsofficerare och 4 kaptener ur generalstabskåren skola vara erforderliga. Likaså beräknar jag för militärbefälhavarens för Övre Norrland stab 1 regementsofficer och 2 kaptener ur generalstabskåren, av vilka den ene kaptenen avses att biträda kommendanten i Bodens fästning.

Försvarskommissionen har föreslagit, att i försvarschefens på Gotland stab skulle såsom stabschef ingå en regementsofficer vid generalstabskåren. Detta förslag anser jag mig kunna tillstyrka.

167 Kungl. Majus proposition nr 225.

För närvarande avses för tjänstgöring vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse en kapten ur generalstaben. Försvarskommissionen har förmenat, att vid den av kommissionen till inrättande föreslagna sjukvårdsinspektionen en stabsutbildad kompaniofficer borde ersätta den nyssnämnde generalstabskaptenen. Gentemot detta förslag har arméförvaltningen anfört, att såväl av organisatoriska skäl som med hänsyn till ifrågavarande officers arbetsuppgifter härför borde avses en kapten vid generalstabskåren. Jämväl generalfältläkaren har påyrkat, att i sjukvårdsstyrelsen alltjämt skall ingå en generalstabsofficer. -— Beträffande förevarande fråga beder jag få erinra därom, att en tidigare vid sjukvårdsstyrelsen såsom assistent tjänstgörande bataljonsläkare genom 1925 års försvarsbeslut utbyttes mot den ifrågavarande generalstabskaptenen. Initiativet härtill hade på sin tid kommit från sjukvårdsstyrelsen, som framhållit, att en hel del av de göromål, som ombesörjdes av läkarna å sjukvårdsstyrelsen, vore av beskaffenhet att de med väsentligt större fördel skulle kunna handläggas av en för ändamålet lämplig officer. Försvarsrevisionen yttrade härom i sitt år 1923 avgivna betänkande, att då den sålunda ifrågasatta anordningen icke vore ägnad att medföra några ökade kostnader för statsverket revisionen icke hade något att erinra mot densamma. Med hänsyn till de kvalifikationer, som borde ställas på ifrågavarande officer, syntes han lämpligen böra uppföras såsom kapten å generalstabens stat. — Då enligt min mening bärande skäl knappast kunna sägas hava förebragts för en ändring i den anordning, som så nyligen vidtagits, finner jag mig i anslutning till arméförvaltningens ståndpunkt böra föreslå, att för tjänstgöring i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse alltjämt beräknas en kapten vid generalstabskåren.

För tjänstgöring å järnvägsstyrelsens militärbyrå beräknas i nu gällande härordning en generalstabskapten. Tjänsten i fråga uppehålles för närvarande av en major vid generalstaben. Dock anser jag mig alltjämt böra vid personalberäkningarna för generalstabskåren utgå från att i allmänhet en kapten vid kåren avses för ändamålet.

Slutligen vill jag erinra därom, att en regementsofficer vid generalstaben för närvarande är chef för generalstabens topografiska avdelning och tillika chef för rikets allmänna kartverk. Försvarskommissionen har vid uppgörandet av förslag till organisation och personalstater för armén utgått ifrån att rikets allmänna kartverk skulle snarast möjligt och i vart fall i samband med en ny försvarsorganisations ikraftträdande fullständigt avskiljas från sambandet med den nuvarande generalstaben och av denna anledning icke beräknat någon militär personal på stat för topografiska avdelningen. Även jag har, såsom förut nämnts, vid uppgörandet av förslaget till organisation av arméstaberna räknat med att kartverket skall i en framtid helt utbrytas från försvarsväsendet. Huru än denna fråga löses, lärer det emellertid komma att bliva nödvändigt, att en generalstabsofficer är ständigt tjänstgörande inom kartverket för tillvaratagande av de viktiga militära intressena i detta hänseende. Vid beräknandet av personalen vid generalstabskåren anser jag fördenskull, att för tjänstgöring vid rikets allmänna kartverk bör

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

beräknas en regementsofficer. Så länge den nuvarande organisationen av kartverket består, kommer denne regementsofficer alltjämt att vara chef för topografiska avdelningen, vilken då tillsvidare bör lyda direkt under chefen för armén.

I enlighet med de nu angivna beräkningsgrunderna böra å generalstabskårens stat — förutom chefen för kåren, vilken tillika bör vara chef för arméns truppstab — följande antal officerare vara upptagna, nämligen:

Av regementsofficerarna böra 1 upptagas som överste, 5 som överstelöjtnanter och 11 som majorer.

I förhållande till den nu gällande staten för generalstaben innebär detta förslag en ökning med 1 regementsofficer, men en minskning med 1 kapten.

Jag anser mig i detta sammanhang böra framhålla, att förenämnda förslag till placering av generalstabskårens officerare måste betraktas allenast som en beräkningsgrund, vilken i möjligaste mån bör följas, men att det givetvis måste stå chefen för armén fritt att vidtaga de jämkningar i placeringen av generalstabskårens officerare, som av omständigheterna må betingas.

Artilleristabskåren.

Artilleristaben upprättades redan år 1807. Enligt därvid utfärdade bestämmelser skulle det åligga artilleristabsofficerarna:

att under generalfälttygmästarens order och närmaste tillsyn följa artillerivetenskapens framsteg,

att efter den föreskrift och fördelning generalfälttygmästaren meddelade genomläsa alla inom och utom riket utkommande skrifter rörande artilleriet och därom avgiva behöriga rapporter,

att efter generalfälttygmästarens order och instruktion uppgöra plan för de försök, som prövades nödiga att anställa, dirigera verkställigheten och författa nödiga ritningar och förslag till alla vid artilleriet förekommande inrättningar, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 169

att i övrigt biträda vid generalfälttygmästarämbetet i där förefallande göromål.

Artilleristabens uppgifter hava sedermera rätt väsentligt förändrats, särskilt efter inrättandet av en fristående artilleriinspektion. Å staten för artilleristaben är för närvarande upptagen följande militära personal, nämligen 1 överste, chef, samt 2 majorer, 9 kaptener och 3 kaptener eller löjtnanter. Stabens personal är numera fördelad till tjänstgöring mellan dels artilleriinspektionen med artilleriets skjutskola och dels arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå.

FörsvarsJcommissionen har föreslagit, att den för artilleriinspektionen med skjutskolan erforderliga personalen skulle upptagas å stat för artilleristabskåren, under det att den del av artilleristabens personal, som nu tjänstgör å artilleridepartementets militärbyrå, skulle ingå i den till uppsättning föreslagna tygkåren, vilken skall lyda direkt under generalfälttygmästaren.

Enligt vad jag tidigare anfört föreslår jag, i likhet med försvarskommissionen, att befattningarna som generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet skola åtskiljas och uppdelas på två befattningshavare. Därav följer, att den nuvarande artilleristaben kommer att uppdelas i tvenne delar, varav den ena lyder under generalfälttygmästaren och den andra under inspektören för artilleriet.

Även enligt min mening måste följden av uppdelningen av generalfälttygmästar- och inspektörsmyndigheterna på två befattningshavare bliva, att den nuvarande artilleristaben såsom sammanfattning för de två olika personalgrupper, den numera omfattar, icke längre är motiverad. Såtillvida synes dock begreppet artilleristab alltjämt lämpligen böra bibehållas, att den för artilleriinspektionen jämte artilleriets skjutskola permanent erforderliga militära personalen uppföres på staten för en särskild personalkår, benämnd artilleristabskåren. Enligt vad jag tidigare anfört bör personalen på artilleristabskåren bestå av följande officerare:

1 överste eller överstelöjtnant, chef för kåren, tillika chef för artilleriets skjutskola,

1 överstelöjtnant eller major, stabschef,

2 majorer, avdelningschefer,

1 kapten, avdelningschef,

4 kaptener, 1 därav 1 adjutant åt chefen för skjutskolan och

2 kaptener eller löjtnanter, J 1 adjutant hos stabscliefen.

B. Förvaltningsorganisationen.

Allmänna synpunkter.

I det föregående har jag uttalat, att enligt min mening all central förval tningsverksamhet inom försvarsväsendet bör utövas försvarsgrensvis, varav följer, att inom samtliga försvarsgrenar måste finnas centrala förvaltnings-

Departements-

chefen.

Departements-

chefen-

170 Kungl. Majus proposition nr 225.

organ skickade att handhava de olika slagen av förvaltning, av försvarskommissionen karakteriserade såsom tygförvaltning, intendenturförvaltning, fastighetsförvaltning och kameralförvaltning.

I fråga örn de centrala förvaltningsorganens ställning till försvarsgrenscheferna har jag anfört, att jag av närmare angivna skäl funnit mig icke kunna tillstyrka försvarskommissionens förslag, att dessa organ skulle underställas försvarsgrenscheferna, utan för min del ansåge, att förvaltningsorganen även i fortsättningen borde vara direkt underställda Kungl. Maj:t, men med ett tillbörligt inflytande över förvaltningsverksamheten tillförsäkrat försvarsgrenscheferna.

Yad beträffar principerna för förvaltnings verksamhetens anordnande inom armén anser jag, att de riktlinjer, som av försvar skommissionen angivits i fråga örn den del av förvaltningen, som avser materielanskaffningen, i stort sett böra följas. Kommissionen har i detta hänseende uttalat, att den omständigheten, att viss materiel användes inom ett visst truppslag eller vid en viss tjänstegren, icke borde i och för sig utöva något inflytande på förvaltningens organisation. Materielens ändamålsenliga infogande i och användning inom truppförbandsorganisationen bestämdes uteslutande av militära faktorer, oberoende av vilken myndighet, som tillhandahölle materielen. Den nuvarande, i vissa avseenden truppslags- eller tjänstegrensvis organiserade förvaltningen inom armén bortskymde den åtskillnad, som i detta avseende borde göras. Knappast några meningsskiljaktigheter syntes numera råda därom, att förvaltningen, i vad materielanskaffningen anginge, borde organiseras materielgruppvis och icke truppslags- eller tjänstegrensvis. Enligt försvarskommissionens mening syntes en förändring av förvaltningsorganisationen i enlighet med dessa principer vara erforderlig även för underhållstjänstens bedrivande. Materielanskaffningens sammanhållande under olika förvaltningsmyndigheter borde icke vara avhängigt av den militära organisationen på truppslag och tjänstegrenar.

I anslutning till dessa principer har försvarskommissionen uttalat, att för den egentliga materiel- och förnödenhetsförvaltningen vid armén borde enligt kommissionens mening finnas två myndigheter, nämligen en för tygförvaltningen och en för intendenturförvaltningen. I fråga örn den del av intendenturförvaltningen, som avsåge sjukvårdsmateriel, har kommissionen dock ansett, att åt sjukvårdsinspektionen skulle beredas inflytande på förvaltningen på så sätt, att inspektionen skulle äga disponera viss del av sjukvårdsanslaget, vilket emellertid skulle förvaltas av intendenturförvaltningsorganet. Vidare skulle det nu under sjukvårdsstyrelsen stående centrala sjukvårdsförrådet underordnas sjukvårdsinspektionen. Vad beträffar kameralförvaltningen har kommissionen uttalat, att den, främst med hänsyn till den betydande omfattningen vid armén av denna verksamhet, icke funnit det ändamålsenligt att underordna densamma under någon av de båda nyssnämnda förvaltningsmyndigheterna utan föresloge, att en särskild myndighet för denna verksamhet alltjämt skulle finnas.

De centrala förvaltningsorganen inom armén föresloges sålunda bliva tre

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

till antalet. I fråga örn benämningen på dessa myndigheter har kommissionen funnit dem lämpligen böra, i likhet med motsvarande myndigheter, benämnas »förvaltningar». Kommissionen föresloge sålunda, att de tre i arméledningen ingående centrala förvaltningsmyndigheterna skulle benämnas arméns tygförvaltning, arméns intendenturförvaltning och arméns civilförvaltning samt stå under chefskap av resp. generalfälttygmästaren, generalintendenten och generalkrigskommissarien.

I annat sammanhang har jag i fråga örn försvarskommissionens nyssberörda förslag på närmare angivna grunder uttalat, att enligt min mening förvaltningsverksamheten beträffande lantförsvaret alltjämt bör under Kungl. Maj:t omhänderhavas av en enhetlig organisation, arméförvaltningen, och icke, på sätt försvarskommissionen föreslagit, uppdelas på flera sinsemellan självständiga myndigheter. Att de av försvarskommissionen föreslagna principerna böra i möjligaste mån komma i tillämpning vid lösandet av frågan om arméförvaltningens indelning i underavdelningar, finner jag däremot vara lämpligt.

Arméförvaltningens sammansättning.

Arméförvaltningen är, på sätt förut anförts, för närvarande indelad på fem sinsemellan relativt fristående avdelningar, nämligen artilleri-, fortifikations-, intendents- och civila departementen samt sjukvårdsstyrelsen.

En tillämpning på organisationen inom arméförvaltningen av det förslag till uppdelning av förvaltningsverksamheten inom armén, som försvarskommissionen framlagt, skulle innebära, att — med bortseende tills vidare från fastighetsförvaltningen — arméförvaltningen skulle uppdelas på tre avdelningar, en för tygförvaltningen, en för intendenturförvaltningen och en för den civila förvaltningen. Den nuvarande sjukvårdsstyrelsen skulle således försvinna såsom en beståndsdel av arméförvaltningen, i det att dess förvaltningsverksamhet skulle i stort sett ingå i intendenturförvaltningen.

Av de hörda myndigheternas yttranden i dessa hänseenden må här omnämnas följande.

Arméförvaltningen har anfört, att de av försvarskommissionen föreslagna tyg-, intendentur- och civilförvaltningarna borde ingå i arméns centrala förvaltningsorgan, arméförvaltningen, under benämningarna tyg-, intendenturoch civila departementen. — Beträffande den för närvarande av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse omhänderhavda sjuk- och veterinärvårdsförvaltningen har arméförvaltningen anfört, att vad kommissionen föreslagit i fråga örn veterinärväsendet icke föranledde någon erinran från arméförvaltningens sida. I fråga örn sjukvårdsväsendet har arméförvaltningen påpekat, att den av kommissionen föreslagna organisationen innebure, att sjukvårdsanslaget skulle förvaltas av intendenturdepartementet men vissa delar därav disponeras av generalfältläkaren, vilken alltså syntes skola hava att fatta beslut i frågor berörande de av honom disponerade delarna av anslaget. Den helt för inspektionsändamål ordnade sjukvårdsinspektionen skulle sålunda få att handlägga tekniska och ekonomiska förvaltningsfrågor. Att på detta sätt

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

inspektionsmyndigheten skulle i viss omfattning fungera såsom förvaltningsmyndighet stöde emellertid icke i god överensstämmelse med grunderna för gällande förvaltningsorganisation och måste enligt arméförvaltningens mening möta betänkligheter. -— Till belysande av olägenheterna med den av försvar,skommissionen förordade organisationen åberopade arméförvaltningen ett yttrande av sjukvårdsstyrelsen, däri anförts bland annat följande:

Kommissionens resonemang synes till övervägande del vara grundat på den uppfattningen, att sjukvårdsanslaget skulle kunna jämföras med för anskaffning av materiel avsedda anslag. Så är dock icke fallet, utan anslaget är i huvudsak avsett för sjukvård i egentlig mening. Givetvis erfordras för sjukvården upphandling av viss materiel, däribland även inventarier i sjukhus, sjukkläder, sängkläder m. m., varjämte tillgängliga anslagsmedel även måste tagas i anspråk för underhåll och vård av sjukvårdsmateriel för fält- Druk, men anskaffning m. m. för dessa ändamål kan av flera skäl endast bliva av relativt liten omfattning i förhållande till anslagsmedlens totala belopp. Sjukvården i fredstid och den anskaffning av läkemedel och förbandsmateriel m. m., som denna direkt kräver, utgör under alla förhållanden den övervägande delen av de för närvarande av sjukvårdsstyrelsen omhänderhavda förvaltningsärendena. I den av sjukvården betingade förvaltningen äro de facktekniska insikterna av avgörande betydelse för anslagsmedlens ändamålsenliga användning. Försvarskommissionen har också, med hänsyn till det nära samband, som måste råda mellan sjukvårdstjänsten å ena sidan och beskaffenheten av den egentliga sjukvårdsmaterielen m. m. å den andra, ansett sig böra förorda, att endast anskaffningen av sängar, sängservis m. m. samt vissa personliga, utrednings- och remtygspersedlar (sjukvårdsränslar o. dyl.) direkt ålades intendenturförvaltningen. Sängar och sängservis m. m. för sjukvardsändamål äro emellertid av helt annat slag än den materiel med samma benämning, som nu hänföres till intendenturmateriel. Vid dess anskaffning har sjukvårdsstyrelsen i första hand att taga hänsyn till sjukvårdstekniska synpunkter. Fråga örn inköp av dylik och av annan sjukvårdsmateriel bör därför enligt sjukvårdsstyrelsens åsikt ske i anslutning till de civila sjukvårdsinrättningarna och med hänsynstagande, bland annat, till typer fastställda av den för landets sjukvårdsinrättningar i allmänhet gemensamma standardiseringskommittén. ' Vad beträffar bland sjukvårdsmateriel upptagna personliga utrednings- och remtygspersedlar (sjukvårds ränslar o. dyl.) äro dessa av från andra dylika persedlar avvikande typ och avsedda för medförande av för sjukvården på fältet erforderliga förband, medikamenter m. m., varför de böra överflyttas till krigsmaterielgruppen förbandsmateriel.

Tillverkningen av den sjukvårdsmateriel, som här särskilt omnämnts, har. liksom sjukkläder m. m., hittills i regel skett genom fångvårdsstyrelsen, varifrån även intendentsdepartementet för närvarande upphandlar motsvarande materiel. Från sjukvårdsteknisk synpunkt torde hinder icke föreligga att verkställa tillverkningen vid intendenturförvaltningens verkstäder, dock torde det alltjämt vara nödvändigt, att besiktning sker av militärmedicinskt utbildad personal.

Med hänsyn till sålunda angivna omständigheter anser sjukvårdsstyrelsen skäl icke förefinnas att överflytta förvaltningen av sjukvårdsmateriel av något slag till intendenturförvaltningen. Däremot anser styrelsen intet vara att erinra mot överflyttning till tygförvaltningen av anspannsfordon och belysningsmateriel, enär denna materiel åtminstone för närvarande icke är av för sjukvårdsändamål speciell beskaffenhet.

Kungl. Majus proposition nr 225.

173 Kommissionen finner det ändamålsenligt, att det nu under sjukvårdsstylelsens överinseende stående centrala sjukvårdsförrådet underordnas sjukvårdsinspektionen. Denna i och för sig riktiga synpunkt lär enligt sjukvårdsstyrelsens åsikt förutsätta, att sjukvårdsinspektionen förvaltar medel för upphandling av den materiel, som sedermera genom förrådets försorg skall tillhandahållas truppförband och militära sjukhus. För detta ändamål står för närvarande till förfogande endast den del av sjukvårdsanslaget, som beräknats för sjukvård i allmänhet. Genom att sjukvårdsstyrelsen härav till egen disposition undantager viss del, kan det centrala sjukvårdsförrådets verksamhet upprätthållas. Med den föreslagna förvaltningsformen lär emellertid en motsvarande anordning vara utesluten.

Det av kommissionen förordade förslaget i fråga om sjukvårdsförvaltningen innebär, att anslagsmedlen skulle — örn man bortser från materielanskaffningen, vilken i mindre utsträckning sker inom ramen av tillgängliga medel vid truppförband m. fl., och i större utsträckning av sjukvårdsinspektionen — under intendenturförvaltningen disponeras sålunda, att sjukvård i allmänhet skulle direkt bestridas av truppförbanden, sjukhusvård å garnisonssjukhusen och specialsjukvård av sjukvårdsinspektionen.

Med den av kommissionen föreslagna uppdelningen av dispositionsrätten till sjukvårdsanslaget kunna emellertid kostnaderna för ett och samma sjukdomsfall komma att belasta delar av anslaget, som disponeras av skilda organ.

Även andra skäl tala för en enhetlig disposition av sjukvårdsanslaget. För närvarande äger ett ständigt samarbete rum mellan sjukvårdsstyrelsen och dess centrala förråd, å ena sidan, och de lokala sjukvårdsinrättningarna, å den andra, ävensom mellan de senare inbördes, allt i syfte att åstadkomma nödig omsättning av materielen och utjämning av tillgången på densamma vid de olika inrättningarna. Ett dylikt förfarande, som är nödvändigt för att den i förråd liggande materielen icke skall bliva obrukbar utan ständigt vara i fältdugligt skick, skulle i hög grad försvåras, örn dispositionsrätten över sjukvårdsanslaget splittras på olika myndigheter.

"Rörande den tekniska revisionen av sjukvårdsanslaget har kommissionen förutsatt, att denna skulle utföras inom intendenturförvaltningen, varvid behovet av erforderlig sjukvårdsteknisk sakkunskap lämpligen skulle säkerställas genom att revisionen utfördes i samarbete med sjukvårdsinspektionen.

Då denna revision till övervägande del måste vara av sjukvårdsteknisk natur, torde huvuddelen av arbetet under alla förhållanden komma att påvila sjukvårdsmyndigheten. Att under sådana förhållanden lägga revisionen på intendenturdepartementet kan icke anses motiverat. Med den tekniska revisionen följer även en omfattande statistik, vilken har till ändamål att utgöra underlag för beräkningar och utredningar av sjukvårdstekniska spörsmål. Alla skäl tala därför för att den tekniska revisionen bör ske inom en myndighet, som står i så intim kontakt som möjligt med sjukvårdsarbetet inom armén.

I anslutning till förut angivna synpunkter och i betraktande av de allvarliga invändningar mot den tilltänkta organisationen, som från sjukvårdsstyrelsens sida blivit framställda, funne arméförvaltningen sig icke kunna tillstyrka ett ordnande av sjukvårdsväsendets förvaltningsorganisation på sådant sätt, som försvarskommissionen föreslagit. Därest fullt klara linjer skulle vinnas, syntes man här hava att välja mellan två vägar, nämligen att

Departements-

chefen.

174 Kungl. Majus proposition nr 225.

antingen helt inrymma förvaltningsverksamheten med avseende på sjukvårdsväsendet inom intendenturdepartementet eller ock bibehålla en särskild sjukvårdsstyrelse. Förstnämnda väg skulle innebära en återgång till den före år 1908 gällande förvaltningsorganisationen och medföra inrättandet av en fältläkarbyrå inom intendenturdepartementet. Vid övervägandet av de möjligheter, som sålunda stöde till buds, hade arméförvaltningen med hänsyn till de stora betänkligheter, som vid spörsmålets prövning inom arméförvaltningen av generalfältläkaren uttalats emot ett återförande av organisationen till tidigare för densamma tillämpade former, ansett sig böra stanna för att tillstyrka ett bibehållande av den nuvarande sjukvårdsstyrelsen såsom hittills inom arméförvaltningen.

Generalfältläkaren har i sitt yttrande påpekat, att intill år 1908 militära sjukvårdsärenden handlades dels i medicinalstyrelsen i vad avsåge personalfrågor och inspekterande verksamhet, dels beträffande materielfrågor å en byrå under intendentsdepartementet. Olägenheterna av denna anordning hade varit så stora, att statsmyndigheterna med sagda år inrättat en i stort sett fristående sjukvårdsstyrelse, till vilken förlagts sjukvårdsbyråns och flertalet av medicinalstyrelsens militära hälsovårdsintressen. Erfarenheterna sedan dess hade visat, att det militära sjukvårdsväsendet beträffande sjukvårdens beskaffenhet, epidemiernas bekämpande, rekryteringen av fältläkarkåren och samarbetet med det civila medicinalväsendet i hög grad varit beroende av tillvaron av en dylik central militär sjukvårdsmyndighet. Varje tanke på sönderslående av nu befintlig sjukvårdsmyndighet måste därför för samhällets, försvarsväsendets och de sjukas skull tillbakavisas.

Medicinalstyrelsen har anfört, att försvarskommissionen icke kunnat anföra några bärande skäl för den föreslagna uppdelningen av sjukvårdsväsendet vid armén på en särskild sjukvårdsinspektion och intendenturen. Ytterligare har medicinalstyrelsen anfört följande:

Den nuvarande organisationen av arméns sjukvårdsväsende har genom sin förvaltande, inspekterande och administrativa verksamhet i sin hand allt vad som hör till sjukvården i armén. Några olägenheter av dess arbetssätt hava -—■ för sjuk- och hälsovårdens vidkommande —- icke försports och hava ej heller av kommissionen anförts.

Det kan icke bestridas, att sjukvårdsstyrelsens förvaltande verksamhet intimt sammanhänger med dess hälso- och sjukvårdande uppgifter även i andra frågor än dem kommissionen berört.

Att då på rent teoretiska grunder låta en i praktiken effektivt verkande organisation splittras, kan icke anses tillrådligt.

Genom den föreslagna uppdelningen kommer den medicinska sakkunskapen att undandragas inflytande i frågor, som mer eller mindre direkt hava betydelse för arméns hälso- och sjukvård.

Medicinalstyrelsen har på sålunda anförda skäl förklarat sig hålla före, att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och dess nuvarande inordning i den militära organisationen borde bibehållas.

Statsmakternas beslut att från och med ingången av år 1908 sammanslå den dåvarande sjukvårdsbyrån inom arméförvaltningens intendentsdeparte-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

merit med den dåvarande, till medicinalstyrelsen hörande överfältläkarbefattningen till en särskild sjukvårdsstyrelse inom arméförvaltningen vilade på ett av den s. k. arméförvaltningskommittén den 28 maj 1906 avgivet betänkande, i vilket en dylik åtgärd föreslogs. De skäl härför, som av kommittén åberopades, voro av skiftande art. Bland annat påpekades, att militärläkarna lydde, till stort men för tjänsten, under flera myndigheter, nämligen dels i avseende på den medicinska verksamheten m. m. under medicinalstyrelsen, dels i disciplinärt hänseende under vederbörande truppförbandschefer, dels i avseende å sjukvårdsmateriels anskaffning och underhåll under arméförvaltningens intendentsdepartement. För att undanröja bristerna uti det militära sanitetsväsendets organisation krävdes enligt kommitténs uppfattning ett särskilt ämbetsverk, en sjukvårdsstyrelse. Sjukvårdsstyrelsens ämbetsbefattning ansåge kommittén böra omfatta alla till armén hörande sanitets- och veterinärärenden. Dit skulle alltså hänföras ärenden angående anskaffning, vård och redovisning av arméns sjukvårdsmateriel, angående sjukhusbyggnader, byggnadsangelägenheter, vilkas handläggning krävde hygienisk sakkunskap, sjukvården å garnisonssjukhusen samt dessas organisation och förvaltning m. m. Yid framläggandet av proposition (nr 141) till 1907 års riksdag med förslag till, bland annat, ifrågavarande åtgärds vidtagande anförde föredragande departementschefen, att det syntes vara ett verkligt behov att införa en särskild myndighet för arméns sjukvårds- och veterinärärenden genom att till ett organiskt helt förena överfältläkarbefattningen och den dåvarande sjukvårdsbyrån inom intendentsdepartementet.

Försvarskommissionens förslag att överföra förvaltningsverksamheten i fråga örn sjuk- och veterinärvårdsväsendet till intendenturförvaltningen innebär, såsom ock av arméförvaltningen påpekats, en återgång till vad som i detta hänseende gällde före genomförandet av 1907 års reform på ifrågavarande område.

Vad beträffar uppdelningen av veterinärväsendets ledning på sätt som föreslagits, hava några erinringar icke från de hörda myndigheterna försports. Även jag anser det, såsom tidigare i annat sammanhang framhållits, lämpligt att i enlighet med försvarskommissionens förslag överflytta den förvaltningsverksamhet, som berör veterinärvården, till intendenturdepartementet samtidigt som en särskild veterinärinspektion upprättas.

I fråga om förslaget, att sjukvårdsstyrelsens verksamhet jämväl i fråga örn sjukvården skulle på motsvarande sätt uppdelas mellan intendenturförvaltningen och en särskild sjukvårdsinspektion, hava däremot, såsom av det nyss anförda framgår, från de myndigheters sida, vilka ägnat frågan en mera ingående behandling, allvarliga erinringar framställts emot en dylik åtgärd. Även enligt min mening föreligger, med hänsyn till sjukvårdsmaterielens och sjukvårdsverksamhetens speciella natur, anledning till tvekan inför förslaget att i förvaltningshänseende återgå till den anordning, som före år 1908 gällde och som då frångicks på grund av de organisatoriska olägenheter, som därmed voro förenade. Den omständigheten, att det måste vitsordas, att sjuk-

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

vårdsväsendet inom armén under den tid den nuvarande organisationen av sjukvårdsstyrelsen varit rådande undergått en påtaglig utveckling framåt, skärper naturligen betänkligheterna mot en dylik åtgärd. Försvarskommissionens förslag till säkerställande av generalfältläkarens inflytande över förvaltningen — genom att han skulle äga disponera över viss del av sjukvårdsanslaget — måste enligt min mening, såsom ock arméförvaltningen anfört, anses vara ur organisatorisk synpunkt mindre tillfredsställande. Av nu anförda skäl har jag, i likhet med arméförvaltningen, generalfältläkaren och medicinalstyrelsen, kommit till den slutsatsen, att i arméförvaltningen alltjämt bör ingå en sjukvårdsstyrelse med i stort sett motsvarande uppgifter med avseende å sjukvårdsväsendet vid armén som nu tillkomma sjukvårdsstyrelsen. Däremot bör, på sätt försvarskommissionen föreslagit, veterinärväsendet icke längre tillhöra sjukvårdsstyrelsens kompetensområde.

Vidkommande slutligen fastighetsförvaltningen har jag tidigare, i anslutning till frågan örn principerna för förvaltningens ordnande inom försvarsväsendet, såsom min åsikt uttalat, att fastighetsförvaltningen liksom för närvarande och i likhet med andra förvaltningsgrenar bör ombesörjas försvarsgrensvis. Härav följer, vad armén beträffar, att denna förvaltningsgren måste i en eller annan form bliva representerad inom arméförvaltningen.

För närvarande ombesörjas arméns fastighetsförvaltning och byggnadsväsende inom arméförvaltningen av dess fortifikationsdepartement. Detta departement omhänderhar tillika anskaffandet av en hel del materiel av olika slag, vilken verksamhet enligt de förut angivna principerna för materielförvaltningens ordnande bör överföras till resp. tyg- och intendenturdepartementen. För fastighetsförvaltningens omhänderhavande och vad därmed sammanhänger lärer det emellertid bliva nödvändigt att inom arméförvaltningen bibehålla ett organ, som dock kan givas mindre omfattning än det nuvarande fortifikationsdepartementet. Vid organiserandet av detta organ lärer den av försvarskommissionen föreslagna, för hela försvarsväsendet gemensamma fortifikationsstyrelsen böra i tillämpliga delar tjäna som förebild. I fråga örn benämningen av organet i fråga synes mig anledning icke föreligga att frångå den nuvarande benämningen »arméförvaltningens fortifikationsdepartement» .

På grund av vad jag sålunda anfört och med godtagande av de av arméförvaltningen föreslagna benämningarna finner jag mig alltså böra föreslå, att arméförvaltningen skall bestå av:

tygdepartementet under chefskap av generalfälttygmästaren;

intendenturdepartementet under chefskap av generalintendenten;

fortifikationsdepartementet under chefskap av chefen för fortifikationen;

civila departementet under chefskap av generalkrigskommissarien; samt

sjukvårdsstyrelsen under chefskap av generalfältläkaren.

177 Kungl. Majus proposition nr 225.

I fråga om det inbördes sambandet mellan departementen ävensom i fråga om arméförvaltningens plenum och vad därmed sammanhänger anser jag icke, att några förändringar böra vidtagas i vad för närvarande gäller.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att den omständigheten, att enligt detta förslag två förvaltningsorgan tillkomma inom arméförvaltningen utöver de av försvarskommissionen föreslagna, icke torde komma att i nämnvärd mån öka chefens för armén arbetsbörda. De ärenden inom fortifikationsdepartementet och sjukvårdsstyrelsen, med vilka arméchefen kan hava anledning att taga närmare befattning, torde nämligen bliva desamma, vare sig ärendena i fråga behandlas inom dessa organ eller hos på annat sätt organiserade myndigheter. Dessutom är att märka, att arméförvaltningen enligt min mening skall vara Kungl. Majit direkt underställd och icke lyda under chefen för armén.

Arméförvaltningen» tygdepartement.

Det nuvarande artilleridepartementet är i organisatoriskt hänseende uppdelat på en militärbyrå, en industriavdelning och en civilbyrå. Militärbyrån, som står under chefskap av fälttygmästare^ är i sin tur uppdelad på ett flertal avdelningar, nämligen två expeditionsavdelningar, en konstruktionsavdelning, en kontrollavdelning och en teknisk revisionsavdelning.

Personalen å militärbyrån jämte industriavdelningen uppgår för närvarande till, förutom fälttygmästaren, 17 officerare och 1 underofficer på aktiv stat, 3 pensionerade officerare och 3 pensionerade underofficerare samt 1 officer och 3 underofficerare på övergångsstat (tjänstgöra i för pensionerad personal avsedda befattningar). Dessutom tjänstgöra a militärbyran 2 departementsskrivare. Av officerarna på aktiv stat tillhöra 8 artilleristaben; de övriga äro kommenderade ur truppförbanden.

Av arméförvaltningens ordinarie civila personal avses för tjänstgöring i artiileridepartementet 1 krigsråd, tillika chef för fortifikationsdepartementets civilbyrå, 1 kamrerare i lönegraden B 24, 1 kansliskrivare i lönegraden B 11 samt 1 kontorsbiträde i lönegraden B 4. Expeditionsvakt har departementet gemensam med fortifikationsdepartementet.

Försvarskommissionen har föreslagit, att arméns tygförvaltning skulle organiseras på en fälttygmästarexpedition, fyra militärbyråer och en civilbyrå, varjämte till tygförvaltningen skulle höra ett konstruktionskontor och ett kontrollkontor.

I fråga örn ärendenas fördelning på de olika byråerna m. m. har försvarskommissionen anfört följande:

Första och andra militärbyråerna äro »tekniska byråer». Ett sammanförande av dem till en byrå har kommissionen icke funnit möjligt med hänsyn till verksamhetsområdets mycket stora omfattning.

Tabellinskjutningar och beräkningar av de för vapnens användande erforderliga skjuttabellerna utföras för närvarande inom artilleristaben vid en särskild tabelldetalj. Kommissionen föreslår, att detta arbete överflyttas till första byrån inom tygförvaltningen, alldenstund det i princip synes riktigare,

Bihang Ull riksdagens protokoll lUHti. 1 sami. Nr 225. an sc 12

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 22%.

att den myndighet, som anskaffar vapen, även tillhandahåller för deras användning erforderliga tekniska data.

Vid tredje militärbyrån böra handläggas ärenden, som beröra mobiliseringsförberedelser m. m. samt underhållstjänsten vid krig ävensom den i nära samband härmed stående förrådsverksamheten. I sistnämnda verksamhet ingår även den del av den nuvarande tekniska revisionens uppgifter, som avser kontroll av förrådstillgångar och materielens underhåll.

Å fjärde militärbyrån böra handläggas ärenden, som avse förberedelser för materieltillverkning under krig.

Å civilbyrån böra handläggas ärenden, som angå upprättande av kontrakt, utbetalningsåtgärder, tillämpning av administrativa och ekonomiska författningar m. m.

Konstruktionskontoret föreslås intaga en fristående ställning med hänsyn till att verksamheten där kommer att utövas för samtliga byråers räkning.

Kontrollkontoret torde likaledes böra vara fristående. Verksamheten kommer att utövas främst i samband med första och andra byråernas arbete men även i anslutning till tredje byråns förrådskontrollerande verksamhet och självfallet även i anslutning till fjärde byråns verksamhet. Planläggningen av kontrollverksamheten vid krig är nämligen på det närmaste avhängig av det sätt, på vilket krigstillverkningen planeras. Kontrollavdelningens fristående ställning är sålunda naturlig och berättigad.

Behovet av militär och civilmilitär personal vid tygförvaltningen har försvarskommissionen beräknat enligt följande tablå:

Behovet av civil personal vid tygförvaltningen har av försvarskommissionen beräknats till 1 krigsråd, 1 sekreterare i lönegraden B 26, 1 bokhållare i lönegraden B 21, 1 expeditionsvakt och 3 kontorsbiträden.

Huvuddelen av den vid tygförvaltningen tjänstgörande aktiva personalen har försvarskommissionen ansett böra tillhöra en för teknisk tjänst inom armén avsedd särskild personalkår: tygkåren. Emellertid syntes av vissa skäl omkring 10 av de för tygförvaltningen erforderliga kompaniofficerarna icke böra upptagas med löner vid tygkåren utan i stället vara beordrade från truppförbanden. Den pensionerade personalen ävensom den civila personalen hava

1 Förvaltningsskrivare, motsvarande nuvarande dep arteman tsskrivare.

2 1 registrator, 1 ledare för teknisk-ekonomisk revision, 1 intendent, föreståndare för ka ss af ö rvaltn i n g.

3 Avsedd för tabelldetalj.

Kungl. Majda proposition nr 225. 179

av försvarskommissionen upptagits å stat för arméns tygförvaltning med underlydande anstalter.

I fråga örn den sålunda föreslagna organisationen Ilar arméförvaltningen i sitt yttrande föreslagit vissa ändringar. Ämbetsverket har emellertid framhållit, att det borde få ankomma på det blivande tygdepartementet att slutligt reglera detaljerna beträffande verksamhetens fördelning inom den av statsmakterna i stort beslutade organisationen. I anslutning härtill har arméförvaltningen anfört bland annat följande:

Fälttygmästarexpeditionen synes lämpligen böra arbeta på fyra avdelningar, nämligen personal- och utbildningsavdelningen, budgetoch revisionsavdelningen, driftsavdelningen samt registratorsavdelningen.

Yad civilbyrån beträffar, ansluter sig arméförvaltningen såväl i fråga örn personalbehov som arbetsuppgifter m. m. till kommissionens förslag.

Vidkommande åter de föreslagna militärbyråerna bör till en början uppmärksammas, att endast två av dessa, nämligen första och andra byrån, äro »tekniska byråer». Av dessa båda byråer skall i stort sett all den konstruktions- och försöksverksamhet, som kommer att åvila tygdepartementet, planläggas och ledas. Detaljerna i konstruktionsverksamheten utarbetas visserligen inom konstruktionskontoret, som närmast är att betrakta som ett ritkontor, men detta arbete kommer att utföras på initiativ av och enligt anvisningar från personalen vid de tekniska byråerna. Av dessa byråer kommer vidare i fredstid all materielanskaffning att verkställas.

Det torde vara uppenbart, att särskilt första militärbyråns verksamhetsområde enligt den av försvarskommissionen föreslagna organisationen kom? mer att bliva så vittomfattande och beröra så många olika materielslag, att det knappast kan bliva möjligt för en och samma person, byråchefen, att med erforderlig sakkunskap leda denna verksamhet. Liknande synpunkter göra sig gällande beträffande andra militärbyrån, ehuru verksamheten vid denna icke skulle bliva av fullt så stor omfattning som vid första byrån.

Arméförvaltningen vill därför föreslå, att tygdepartementet utökas med en militärbyrå och att den tekniska verksamheten således kommer att uppdelas på tre militärbyråer enligt i huvudsak nedanstående materielgruppering:

För första militärbyrån erfordras, förutom byråchefen, ett personalbehov av 6 kompaniofficerare och 1 underofficer, vartill för byråns expedition komma

180 Kungl. Majda proposition nr 225.

1 officer och 1 underofficer, båda pensionerade, samt 1 kontorsbiträde i lönegrad B 4.

Andra militärbyråns personalbehov beräknas till 1 regementsofficer (byråchef), 4 kompaniofficerare samt 1 tygingenjör av första klassen. För byråns expedition beräknas 1 officer och 1 underofficer, båda pensionerade, samt 1 kontorsbiträde i lönegrad B 4.

Tredje militärbyråns personalbehov beräknas till 1 regementsofficer (byråchef), 5 kompaniofficerare samt 1 underofficer, pensionerad. För byråns expedition beräknas 1 officer och 1 underofficer, båda pensionerade, samt 1 kontorsbiträde i lönegrad B 4.

I fråga örn fjärde och femte militärbyråernas organisation och personalbehov ifrågasätter arméförvaltningen icke annan ändring av försvarskommissionens förslag (kommissionens tredje och fjärde militärbyråer) än att antalet kompaniofficerare å femte byrån ökas från 2 till 3. För var och en av dessa byråers expedition bör vidare avses 1 kontorsbiträde i lönegrad B 4.

Det för konstruktionskontoret erforderliga personalbehovet har av försvarskommissionen beräknats bliva tillgodosett genom anställande av extra ordinarie och extra personal med avlöning från vederbörliga materielanslag. Arméförvaltningen biträder kommissionens förslag härutinnan men anser dock, att befattningen såsom chef för konstruktionskontoret är av den betydelse och medför sådant ansvar, att för densamma bör avses beställning på ordinarie stat. Ämbetsverket föreslår därför, att såsom chef för konstruktionskontoret avses en tygingenjör av 1. klassen å fälttygkårens stat.

Vad slutligen kontrollkontorets verksamhet och personalbehov beträffar, anser sig arméförvaltningen böra anföra följande. Av tygdepartementet komma årligen materielanskaffningar till ett värde av flera miljoner kronor att verkställas. Kontrollverksamheten blir således av en mycket betydande omfattning. Det ansvar och de arbetsuppgifter av kvalificerad art, som därvid komma att påvila ledaren av denna verksamhet, bliva så stora, att en regementsofficersbeställning för honom bör inrättas. Ifrågavarande officer skulle härigenom även tillförsäkras erforderlig auktoritet gentemot materielleverantörer. Den härigenom uppkommande kostnadsökningen bliver oväsentlig, enär det förutsättes, att denne kontrollofficer icke skall äga åtnjuta för kontrollofficer eljest avsett arvode å 1 200 kronor. Antalet sådana arvoden skulle härigenom kunna minskas från 5 till 4.

Arméförvaltningen anser det nödvändigt, att antalet kontrollunderofficerare ökas från av försvarskommissionen föreslagna 3 till 5. För att i möjligaste mån nedbringa kostnaderna föreslås, att de båda nya befattningarna bestridas av pensionerade underofficerare. Av kontrollunderofficerarna skulle alltså endast en uppföras på aktiv stat vid fälttygkåren, under det de fyra övriga skulle vara pensionerade underofficerare.

För kontrollkontorets expedition bör på ordinarie stat uppföras 1 kontorsbiträde i lönegrad B 4.

I enlighet med det anförda har arméförvaltningen föreslagit, att tygdepartementet organiseras på fälttygmästarexpeditionen, fem militärbyråer, en civilbyrå samt de båda från byråerna fristående konstruktions- och kontrollkontoren, ävensom att den vid tygdepartementet tjänstgörande militära och civilmilitära personalen måtte bestämmas enligt följande tablå:

Kungl. Majlis proposition nr 225.

181 Den i tablån upptagna personalen bar arméförvaltningen ansett böra rekryteras dels genom uppförande av vederbörliga beställningar och arvoden (utom registratorns) å fälttygkårens stat, dels genom kommenderingar från truppförbanden.

Den civila personalen ävensom registratorn har arméförvaltningen ansett böra upptagas å staten för arméförvaltningen.

Den av arméförvaltningen föreslagna benämningen »arméförvaltningens Departementstygdepartement» synes mig lämpligare än den nuvarande benämningen »artil- chefenleridepartement», vilken är i viss mån missvisande.

Till en början vill jag något beröra den tidigare berörda frågan örn åtskiljande av de nu på en hand förenade befattningarna som generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet. Den förut omnämnda 1926 års beredning föreslog i sitt betänkande angående den centrala försvarsförvaltningen inrättande av ett »vapendepartement» inom arméförvaltningen, motsvarande den av försvarskommissionen föreslagna tygförvaltningen. Beredningen anförde därvid, att befattningen såsom chef för vapendepartementet syntes icke böra förenas med befattningen såsom inspektör för artilleriet. Det syntes nämligen vara av största vikt, att vid utseendet av chef för detta viktiga departement hänsyn toges endast till vederbörandes vapentekniska och administrativa skicklighet utan att samtidigt fordra sådana speciella kvalifikationer, som måste ställas på en inspektör för artillerivapnet. Med den starka utveckling av infanteriets stridsmedel, som blivit en följd av världskriget, syntes det knappast heller vara lämpligt och riktigt, att artilleriinspektören i beväpnings- och förvaltningshänseende alltjämt skulle företräda även infanteriets och i stridsavseende därmed jämställda truppslags vapentekniska intressen.

1 1 tygingenjör och 2 departementsskrivare.

J Härav 1 registrator.

3 Avsedd för tabelldetalj.

4 Tygingenjör.

b Av dessa officerare böra 2 (äldre avdelningschefer) kunna vara majorer å fälttygkårens stat.

182 Kungl. Majus proposition nr 225.

Det syntes vara en fördel, att departementschefen praktiskt taget stöde fri från varje speciellt truppslags intresse och endast företrädde det för hela armén gemensamma intresset för vapen, fordon och övrig dylik krigsmateriel. I den förenämnda propositionen nr 175 till 1929 års riksdag angående försvarets högsta ledning och förvaltning föreslogs också, att de två befattningarna skulle åtskiljas. Försvarskommissionen har i sitt betänkande utgått ifrån att ett sådant åtskiljande skulle komma till stånd.

Med hänsyn till att arméförvaltningens tygdepartement enligt min mening bör få i huvudsak samma uppgifter som det av 1926 års beredning föreslagna vapendepartementet, bliva de skäl, som av beredningen anfördes för att generalfälttygmästaren icke samtidigt borde vara inspektör för artilleriet, omedelbart tillämpliga på det av mig föreslagna tygdepartementet. Att dessa skäl äro bärkraftiga synes mig icke kunna bestridas. Såsom jag redan förut omnämnt, föreslår jag fördenskull, att generalfälttygmästarens uppgift blir att uteslutande vara chef för arméförvaltningens tygdepartement och att en särskild befattning som inspektör för artilleriet tillsättes.

Arméförvaltningens tygdepartement, vilket i huvudsak kommer att motsvara det nuvarande artilleridepartementet, synes i avseende å verksamhetsområde och organisation böra i stort sett ansluta till vad försvarskommissionen därutinnan föreslagit i fråga örn arméns tygförvaltning.

Till tygdepartementets verksamhetsområde bör sålunda i princip hänföras all teknisk krigsmateriel, vilket på sätt försvarskommissionen närmare utvecklat kommer att nödvändiggöra åtskilliga överflyttningar av materielgrupper mellan de nuvarande departementen. I

I fråga örn tygdepartementets organisation finner jag mig kunna i stort sett ansluta mig till vad försvarskommissionen föreslagit. Tygdepartementet lärer, såsom kommissionen föreslagit, böra indelas i en fälttygmästarexpedition, fyra militärbyråer och en civilbyrå samt dessutom ett konstruktions- och ett kontrollkontor. Inrättandet av den av arméförvaltningen påyrkade femte militärbyrån anser jag mig sålunda icke kunna tillstyrka.

Beträffande ärendenas fördelning inom de olika byråerna m. m. synas mig de av försvarskommissionen därutinnan angivna grunderna böra i huvudsak följas; dock förutsätter jag, att vissa jämkningar kunna visa sig påkallade efter det den nya organisationen någon tid hunnit prövas.

I fråga örn personalen kan jag icke föreslå en så avsevärd utvidgning i förhållande till den nu å artilleridepartementet tjänstgörande som av försvarskommissionen ifrågasättes. Särskilt gäller detta den pensionerade personalen, som i förslaget beräknats avsevärt större än den som för närvarande tjänstgör å artilleridepartementet. För min del anser jag mig kunna tillstyrka, att den mera permanent i tygdepartementet tjänstgörande militära och civilmilitära personalen beräknas enligt följande tablå:

Kungl. Majlis proposition nr 225. 183

Av den aktiva personalen beräknar jag, att de 5 regementsofficerarna samt 10 av kompaniofficerarna skola vara uppförda å staten för fälttygkåren, till vars organisation jag senare återkommer, övriga aktiva officerare ävensom underofficerare böra kommenderas ur truppförbanden. Den civilmilitära personalen bör tillhöra fälttygkåren. Till skillnad från arméförvaltningen anser jag, att den pensionerade personalen bör uppföras icke å fälttygkårens utan å arméförvaltningens stat. Till sistnämnda personal torde årliga arvoden böra utgå med 3 180 kronor till officer, med 2 900 kronor till underofficer, tjänstgörande å kontrollkontoret, samt med 2 130 kronor till envar av övriga underofficerare.

På sätt försvarskommissionen föreslagit, finner jag skäligt, att till kompaniofficerare, vilka tjänstgöra som avdelningschefer vid tygdepartementet, må utgå arvode meck 600 kronor om året. Antalet dylika arvoden beräknas av mig till 8. Vidare torde årliga arvoden böra utgå till å kontrollkontoret tjänstgörande aktiv personal med 1 200 kronor till officer och 750 kronor till underofficer. Samtliga dessa arvoden böra uppföras å arméförvaltningens stat.

Vad slutligen beträffar den civila personalen synes densamma kunna begränsas till:

1 krigsråd (tillika chef för fortifikationsdepartementets civilbyrå) i lönegraden B 30,

1 sekreterare i lönegraden B 24,

1 bokhållare i lönegraden B 21,

1 expeditionsvakt i lönegraden B 5 och

2 kontorsbiträden i lönegraden B 4.

Denna personal bör uppföras å arméförvaltningens stat. Ytterligare torde erfordras 1 amanuens och 1 e. o. kvinnligt kontorsbiträde.

1 Departementsskrivare.

2 1 registrator, 1 ledare av teknisk-ekonomisk revision.

3 Avsedd för tabelldetalj.

4 Tygingenjör av lia klassen.

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Arméförvaltningen» intendenturdepartement.

Det nuvarande intendentsdepartementet inom arméförvaltningen är under generalintendenten organiserat på tre byråer, nämligen utrustningsbyrån, underhållsbyrån och civilbyrån. Utrustnings- och underhållsbyråerna äro i sin ordning indelade i var sina expeditions- och mobiliseringsavdelningar. Inom departementet finnes dessutom en särskild avdelning för den tekniska revisionen.

Den militära och civilmilitära personalen vid intendentsdepartementet uppgår för närvarande till 12 aktiva officerare, 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer, 1 officer och 4 underofficerare på övergångsstat (tjänstgöra i för pensionerad personal avsedda befattningar) samt 2 departementsskrivare.

För intendentsdepartementet är avsedd följande ordinarie civila personal, nämligen 1 krigsråd, 1 sekreterare och kamrerare i lönegraden B 24, 1 notarie i lönegraden B 21, 1 bokhållare i lönegraden B 21, 1 kansliskrivare i lönegraden B 11, 1 kanslibiträde i lönegraden B 7, 1 expeditions vakt i lönegraden B 5 samt 3 kontorsbiträden i lönegraden B 4.

Försvar skommissionen, vilken såsom förut omnämnts föreslagit, att den nuvarande sjukvårdsstyrelsens förvaltningsuppgifter skulle, med vissa modifikationer i avseende å anskaffning av sjukvårdsmateriel, överflyttas till arméns intendenturförvaltning, har föreslagit, att intendenturförvaltningen skulle indelas i sex byråer samt ett tekniskt revisionskontor.

I fråga örn ärendenas fördelning å de olika byråerna har försvarskommissionen anfört följande:

Första byrån (»centralbyrån») handlägger frågor rörande intendenturväsendets organisation och mobilisering, utarbetar förslag till erforderliga reglementen, instruktioner och läroböcker rörande intendenturtjänsten samt handlägger ärenden rörande intendenturpersonalens och intendenturtruppernas utbildning och tjänstgöring. I byrån ingår intendenturkårens chefsexpedition, och närmast under densamma lyda militärförvaltningskursen och förval tarkursen.

Andra byrån (»utrustningsbyrån») handlägger ärenden rörande den i huvudsak till arméns krigsutrustning hänförliga intendenturmaterielen såväl beträffande anskaffning och underhåll i fred som planläggning av den erforderliga krigstillverkningen. Hit hänföras alltså ärenden rörande beklädnadspersedlar, personliga utrednings- och remtygspersedlar, förplägnadsutredning, lägermateriel, musikmateriel m. m. Frågor örn konstruktion och kontroll sammanföras ock under denna byrå.

Såsom relativt självständig ingår i denna byrå, såsom ovan nämnts, krigsindustriavdelningen.

Tredje byrån (»underhållsbyrån») handlägger ärenden rörande arméns mathållning och furagering i fred och krig samt planläggningen av förplägnadstjänsten i krig, vidare ärenden rörande bränsle, lyse-, tvätt- och renhållningsmateriel samt driv- och smörjmedel. Till byrån hänföras i övrigt frågor rörande övningar och undervisningsanstalter samt lägerkassor.

Fjärde byrån (»kasernutredningsbyrån») handlägger ärenden rörande kasernutredning, gymnastikmateriel, undervisningsmateriel, skrivmaterialier, expenser

Kungl. Majus proposition nr 225. 185

och blankettväsende. Till denna byrå böra i övrigt förläggas diverse ärenden och utredningar rörande fredsförvaltningen.

Femte byrån (»häst- och veterinärbyrån») handlägger ärenden rörande hästhållning, veterinärvårdsmateriel och rernontering.

Sjätte byrån (»civilbyrån») handlägger ärenden, som angå upprättande av kontrakt, utbetalningsåtgärder, tillämpning av administrativa och ekonomiska författningar m. m.

Tekniska revisionskontoret handlägger ärenden rörande statistik och teknisk revision.

I detta sammanhang är att märka, att å centralbyrån enligt förslaget skola handläggas de ärenden rörande personal, organisation och utbildning m. m., som det tillkommer generalintendenten att avgöra i egenskap av chef för intendenturkåren och inspektör för intendenturtrupperna. Dessa ärenden handläggas nu inom den s. k. intendenturstaben, vilken består av 1 överste och ett antal kompaniofficerare ävensom 2 pensionerade underofficerare.

Frågor örn anskaffningar för sjukvårdens räkning har försvarskommissionen, då dessa frågor till stor del avsåge inventarier, ansett böra handläggas vid den byrå (kasernutredningsbyrån), som i övrigt komme att handlägga alla frågor rörande kasernutredning, d. v. s. möbler, sängar, sängservis m. m. Till denna byrå borde då även hänföras de frågor rörande sjukhusförvaltningen, vilka av sjukvårdsinspektionen borde handläggas gemensamt med intendenturförvaltningen.

Behovet av militär och civilmilitär personal vid intendenturförvaltningen har av försvarskommissionen beräknats enligt följande tablå:

Behovet av civil personal i olika lönegrader har beräknats utgöra: 1 krigsråd med lön i lönegraden B 30, 1 sekreterare i lönegraden B 26, 2 expeditionsvakter i lönegraden B 5, 2 kontorsbiträden i lönegraden B 4 samt 3 övriga i lönegraden B 3.

Den aktiva och den civilmilitära personalen utom veterinärerna har av försvarskommissionen upptagits å intendenturkårens stat, medan den civila personalen ävensom den pensionerade personalen upptagits å en särskild stat för arméns intendenturförvaltning.

1 Därav 1 chef för krigsindustriavdelningen.

2 Överfältveterinären och en regementsveterinär.

8 Registrator.

4 Förval t ning sakri vare, motsvarande nuvarande departementsskrivare.

186 Kungl. Majus proposition nr 225.

Att märka är i detta sammanhang, att enligt försvarskommissionens förslag överfältveterinären skall bekläda befattningen som byråchef å häst- och veterinärbyrån.

Av de hörda myndigheterna har arméförvaltningen förklarat sig icke hava något att erinra mot vare sig den av försvarskommissionen föreslagna byråindelningen inom intendenturförvaltningen (intendenturdepartementet) eller den för departementet beräknade militära personalen. — I fråga örn den civila personalen anförde arméförvaltningen, att försvarskommissionens förslag skulle innebära en minskning av den nuvarande personalen å intendentsdepartementet med 1 bokhållare, 1 notarie, 1 förste amanuens, 1 extra tjänsteman i 14:e lönegraden med halvtidstjänstgöring, 1 kansliskrivare, 1 kanslibiträde samt 2 extra tjänstemän i lia lönegraden, men en ökning med 1 expeditionsvakt och 3 biträden i lönegraden B 3. I anslutning härtill har arméförvaltningen anfört följande:

Den av kommissionen föreslagna personalminskningen motiveras i huvudsak med överflyttning av dispositionsbokföringen och visst expeditionsarbete från civilbyrån samt registratorsgöromålens överflyttande från nuvarande kansliskrivaren till en pensionerad officer. Det torde emellertid icke kunna antagas, att civilbyråns arbetsbörda på grund av den föreslagna omorganisationen kommer att så minskas till sin omfattning, att icke en förste amanuensbefattning i 18:e lönegraden fortfarande blir erforderlig. Det är givetvis även av stor betydelse, att å civilbyrån under semester och annan ledighet för krigsrådet och sekreteraren finnes tillgång till befattningshavare, som är väl insatt i byråns göromål och förtrogen med intendenturförvaltningens speciella förhållanden samt kompetent att, då så påfordras, mottaga förordnande å befattning å civilbyrån. Det torde få erinras därom, att 1926 års beredning rörande den centrala försvarsförvaltningen för »intendenturdepartementet» upptog •— förutom krigsråd och sekreterare, tillika kamrerare — en amanuens.

Vad beträffar kommissionens beräkning i övrigt av behovet av civil personal för intendenturdepartementet, synes denna kunna godtagas med avseende å antalet befattningshavare. Av de föreslagna tre biträdena i lönegraden B 3 torde dock två böra upptagas såsom kontorsbiträden i lönegrad B 4 och det tredje såsom extra ordinarie tjänsteman.

Generalintendenten har funnit den av försvarskommissionen föreslagna byråindelningen ändamålsenlig och väl avvägd. Emot det beräknade personalbehovet hade generalintendenten intet annat att erinra än att den civila personalen erfordrade förstärkning med åtminstone 1 amanuens.

Uti en av chefen för generalstaben åberopad bilaga till dennes yttrande har anförts, att det knappast kunde vara ändamålsenligt, att överfältveterinären bleve självskriven chef för häst- och veterinärbyrån. Det borde nämligen beaktas, att de ärenden byrån finge att handlägga endast till en ringa del torde komma att utgöras av rena veterinärvårdsärenden. Ytterligare har härutinnan anförts följande:

Väsentligen torde byråns arbete komma att omfatta handläggning av hästhållnings- och remonteringsfrågor. Härtill kommer, att byrån avses skola ■—- i likhet med vad för närvarande är fallet inom motsvarande byrå vid intendentsdepartementet — i fredstid planlägga all hästanskaffning under krig samt vid krigstillfälle helt åläggas arbetet med denna anskaffning. Hästhäll-

187 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

nings- och remonteringsärendena synas således i första hand böra vara utslagsgivande vid byråchefsbefattningens tillsättande, överfältveterinärens arbetsbörda i hans egenskap av inspektör för veterinärvårdsväsendet torde för övrigt bliva så stor, att en placering av honom jämväl såsom byråchef enbart på grund därav icke kan anses lämplig. Handläggningen av byråärendena skulle med säkerhet bliva lidande genom en sådan anordning.

Såsom byråchef bör därför tillsättas sådan person, som dels kan ägna huvudparten av sin tid åt denna befattning, dels besitter särskilda insikter i hästfrågor (särskilt ridhästfrågor) jämte långvarig praktisk erfarenhet från beridet truppslag vid armén. Han bör därför lämpligen vara pensionerad regementsofficer ur kavalleriet eller artilleriet med arvode å förvaltningsmyndigheternas stat.

I överensstämmelse med vad arméförvaltningen föreslagit anser jag, att Departementsintendentsdepartementets benämning bör ändras till intendenturdeparte- chefenmentet, vilken benämning bättre uttrycker departementets verksamhetsområde än den nuvarande. Denna namnförändring har föreslagits redan av 1926 års beredning.

Intendenturdepartementets verksamhetsområde synes mig böra i stort sett anknyta till vad som därutinnan av försvarskommissionen föreslagits i fråga örn arméns intendenturförvaltning. Sålunda böra från nuvarande intendentsdepartement till tygdepartementet överflyttas ärenden rörande hästutredningspersedlar, instrument och optisk materiel, ingenjörteknisk materiel, signal- och pionjärmateriel, anspannsfordon (utom ekonomifordon), velocipeder och motorfordon.

Av vad jag tidigare anfört om bibehållande av en sjukvårdsstyrelse inom arméförvaltningen följer, att förvaltningsärenden rörande sjukvårdsanslaget icke, på sätt försvarskommissionen föreslagit, böra överflyttas till intendenturdepartementet utan fortfarande handläggas inom sjukvårdsstyrelsen. Däremot böra förvaltningsärenden rörande veterinärvårdsanslaget överflyttas till intendenturdepartementet.

Försvarskommissionen har vidare ansett, att från civila departementet borde till intendenturförvaltningen överflyttas ärenden rörande undervisnings- och gymnastikmateriel, undervisningsanstalter och utbildningskurser, skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader. På skäl, som jag kommer att närmare anföra vid behandlingen av civila departementets organisation, anser jag, att sådana undervisningsanslaget berörande ärenden, som angå undervisnings- och gymnastikmateriel vid truppförbanden (tit. I av nämnda anslag), böra överflyttas till intendenturdepartementet, men att övriga av försvarskommissionen till överflyttning från civila departementet ifrågasatta ärenden alltjämt böra kvarbliva hos sistnämnda departement.

I fråga örn byråindelningen inom intendenturdepartementet anser jag — med hänsyn bland annat till de i förhållande till försvarskommissionens förslag minskade uppgifterna för intendenturdepartementet -— att den av kommissionen föreslagna organisationen bör kunna i någon mån förminskas.

Enligt min mening böra de av kommissionen föreslagna andra och fjärde byråerna, »utrustningsbyrån» och »kasernutredningsbyrån» med fördel kunna sammanslås till en byrå, »utrustnings- och kasernutredningsbyrån».

188 Kungl. Majlis proposition nr 225.

Även i fråga om den av försvarskommissionen föreslagna personalen finner jag mig kunna föreslå vissa begränsningar.

Intendenturdepartementet bör i enlighet med det sagda indelas i fem byråer och ett tekniskt revisionskontor. De fem byråerna synas lämpligen böra benämnas:

Första byrån: »Centralbyrån»;

Andra byrån: »Utrustnings- och kasernutredningsbyrån»;

Tredje byrån: »Underhållsbyrån»;

Fjärde byrån: »Häst- och veterinär by rån»; samt

Femte byrån: »Civilbyrån».

På sätt försvarskommissionen föreslagit bör överfältveterinären vara chef för häst- och veterinärbyrån.

Den militära och civilmilitära personalen vid intendenturdepartementet beräknas av mig enligt följande tablå:

Den aktiva personalen med undantag av veterinärerna bör vara uppförd på intendenturkårens stat. Däremot bör den pensionerade personalen uppföras å arméförvaltningens stat. *

Såsom försvarskommissionen föreslagit böra för 3 officerare, vilka efter genomgången särskild utbildning beordras som kontroll- och besiktningsofficerare, beräknas arvoden örn 600 kronor för år. Dessa arvoden böra upptagas å arméförvaltningens stat.

Den för intendenturdepartementet erforderliga ordinarie civila personalen synes mig kunna begränsas till:

1 krigsråd i lönegraden B 30,

1 sekreterare i lönegraden B 24,

2 expeditionsvakter i lönegraden B 5,6

2 kontorsbiträden i lönegraden B 4.

Som extra ordinarie tjänstemän torde tarvas 1 amanuens och 2 kontorsbiträden.

Den civila ordinarie personalen bör uppföras å arméförvaltningens stat.

1 Därav 1 ellef för krigsindustriavdelningen.

a Överfältveterinären oell en bataljonsveterinär.

3 Redogörare.

* Registrator.

5 Departeme lits skri vare.

6 Den ene motsvarande den f. n. å intendenturkårens stat uppförde, för intendenturstaben avsedde expeditionsvakten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

189 Arméförvaltuingens fortifikationsdepartement.

Bet nuvarande fortifikationsdepartementet är under chefen för fortifikationen uppdelat på sex byråer, nämligen truppbyrån, materielbyrån, befästningsbyrån, kasernbyrån, maskin- och värmebyrån samt civilbyrån.

Den å fortifikationsdepartementet tjänstgörande militära och civilmilitära personalen utgöres för närvarande av 4 regementsofficerare och 9 kompaniofficerare, upptagna på fortifikationens stat, 1 kompaniofficer kommenderad från infanteriet, 1 pensionerad officer och 2 pensionerade underofficerare. Av civilmilitär personal tjänstgöra i departementet 1 elektroingenjör av 1. graden och 1 departementsskrivare, upptagna å fortifikationens stat.

Maskin- och värmebyrån förestås av en ingenjör med arvode, upptaget å den s. k. arvodesförteckningen.

Av arméförvaltningens ordinarie civila personal är följande beräknad för tjänstgöring å fortifikationsdepartementet, nämligen 1 krigsråd, tillika chef för artilleridepartementets civilbyrå, 1 sekreterare och kamrerare i lönegraden B 24, 1 notarie å extra stat i lönegraden B 21, 1 bokhållare i lönegraden B 21, 1 kansliskrivare i lönegraden B 11 samt 1 expeditionsvakt i lönegraden B 5.

Å fortifikationsdepartementet tjänstgöra vidare 1 arkitekt med arvode å 6 000 kronor och 1 domän tjänsteman med arvode å 5 400 kronor, bägge arvodena beräknade å arméförvaltningens stat.

Försvarskommissionen har, såsom förut nämnts, föreslagit, att all central fastighetsförvaltning skulle omhänderhavas av en för hela försvarsväsendet gemensam myndighet, försvarsväsendets fortifikationsstyreise. De ärenden, som skulle komma att handläggas i det gemensamma verket, har försvarskommissionen ansett skulle i huvudsak komma att avse:

de fastigheter och befästningar m. m., vilka nu stå under arméförvaltningens fortifikationsdepartements överinseende, med undantag av de »industriella» anläggningarna: ammunitionsfabriken och dess avdelning å Karlsborg, arméns centrala beklädnadsverkstad, Karl Gustavs stads gevärsfaktori, Åkers krutbruk samt Stockholms, Karlsborgs och Bodens tygstationer;

de skjutbanor för eldhandvapen, vilka nu närmast under chefen för artilleriavdelningen tillhöra marinförvaltningen;

de fastigheter m. m., vilka nu ingå i det förvaltningsområde, som tillhör marinförvaltningens fortifikationsavdelning;

elektriska belysnings- och kraftanläggningar för marinens etablissement i den mån så lämpligen kan ske; samt

flygstyrelsens fastigheter, flygverkstäderna undantagna.

I fråga örn fortifikationsstyrelsens organisation har försvarskommissionen föreslagit, att styrelsen skulle indelas i två militära byråer, nämligen en befästningsbyrå och en kasernbyrå, samt en civilbyrå. Därtill skulle komma ett värmeingenjörs-, ett registrators- samt ett bokförings- och kassakontor ävensom ett tekniskt och ett kameralt revisionskontor. Slutligen fordrades en för samtliga byråer gemensam ombudsman.

A befästningsbyrån skulle handläggas samtliga ärenden angående

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

befästningar, såsom nybyggnader, förändringsarbeten, underhållsarbeten m. m. Till byrån skulle höra befästningsarkivet.

Å kasernbyrån skulle handhavas motsvarande ärenden beträffande kasernetablissementen, viss statistik m. m. Till byrån skulle höra dels en avdelning för skjutbanor och dels ett ritkontor med en arkitekt som chef.

Å civilbyrån skulle handläggas ärenden angående kontrakts upprättande, förvärv och försäljning av fast egendom m. m. Å en särskild avdelning av byrån skulle handläggas ärenden angående vården av jordbruks- och skogsfastigheter m. m.

Personalbehovet å de militära byråerna inom fortifikationsstyrelsen beräknade försvarskommissionen enligt följande tablå:

Yad beträffar civilbyråns personal beräknades densamma med hänsyn tagen till att betydande arbetsuppgifter förutsattes komma att överflyttas från marinförvaltningen och flygstyrelsen till fortifikationsstyrelsen. Det föreslogs, att under chefen, som borde vara krigsråd, skulle å byrån finnas dels ett sekretariat och dels en domänavdelning. Sekretariatet borde utgöras av

1 ombudsman, tillika sekreterare och kamrerare i lönegraden B 26, samt

2 notarier i lönegraden B 21, därav den ena å extra stat. Domänärendena borde liksom nu handläggas av en pensionerad officer, domäntjänsteman, vilkens arvode dock borde höjas till 6 400 kronor.

För utförande av bokföring, uppgörande av bokslut, verkställande av utbetalningar m. m. avsåg kommissionen 1 krigskassör i lönegraden B 24. För den kamerala revisionen beräknades 1 revisor i lönegraden B 21 och 1 amanuens i lönegraden Eo 15. För den tekniska revisionen avsågos 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer. För registratorsgöromål avsågs 1 pensionerad officer. Vidare erfordrades 1 expeditionsvakt i lönegraden B 5, 3 kontorsbiträden i lönegraden B 4, 1 förste amanuens å civilbyrån samt 1 extra ordinarie kvinnligt biträde.

Arméförvaltningen, vilken såsom tidigare omnämnts förklarat sig godtaga

191 Kungl. Majus proposition nr 22å.

förslaget om en centralt ordnad fastighetsförvaltning, har i fråga om förtifikationsstyrelsens organisation ansett det vara varken erforderligt eller önskvärt med egna organ för bokförings- och kansligöromål. Icke heller borde styrelsen handhava den kamerala revisionen. Därest sålunda från fortifikationsstyrelsen frånskildes kassa, bokföring och revision, borde den för styrelsen föreslagna staten undergå vissa jämkningar. Sålunda borde krigskassören utbytas mot en bokhållare i lönegraden B 21, varjämte den föreslagna personalen borde minskas med 1 revisor och 1 amanuens. Å staten för fortifikationsstyrelsen syntes däremot böra uppföras den för en pensionerad officer avsedda, nu å fortifikationens stat uppförda bibliotekariebefattningen.

Generalintendenten, vilken såsom ledamot av arméförvaltningen varit av skiljaktig mening och ansett, att fastighetsförvaltningen borde ombesörjas försvarsgrensvis, har i sitt yttrande anfört, att därav följde, att bland arméns centrala förvaltningsmyndigheter fortfarande skulle komma att finnas en byggnadsförvaltning. Då några väsentliga erinringar icke kunde göras mot principerna för den föreslagna regionala och lokala byggnadsförvaltningens ordnande, syntes det icke möta större svårigheter att vidtaga den därav påkallade förändringen i kommissionens förslag.

Såsom jag i det föregående uttalat synes arméförvaltningens fortifikationsdepartement böra organiseras i stort sett i överensstämmelse med vad som föreslagits av försvarskommissionen i fråga örn försvarsväsendets fortifikationsstyrelse, dock naturligen med de förändringar, som betingas av att organet i fråga kommer att begränsas till allenast lantförsvarets befästningar och byggnader.

I enlighet med de tidigare angivna allmänna grunderna för materielförvaltningen böra från det nuvarande fortifikationsdepartementet till tygdepartementet överflyttas ärenden rörande signal- och ingenjörmateriel, fordon och fordonspersedlar samt hästutrednings- och remtygspersedlar. Fortifikationsdepartementets verksamhetsområde kommer därefter huvudsakligen att örn fatta ärenden som angå:

förvaltningen av lantförsvaret tillhöriga fastigheter (domänförvaltningen);

nybyggnad och underhåll av rikets landfästningar;

nybyggnad och underhåll av lantförsvarets byggnader och övriga anstalter (kasernvård och kasernunderhåll).

Departementets verksamhet kommer sålunda att i stort sett inskränkas till att bliva en lantförsvarets byggnadsförvaltning. Därav följer, att antalet byråer, såsom ock försvarskommissionen förutsatt beträffande den gemen samma fortifikationsstyrelsen, kan avsevärt inskränkas.

I anslutning till vad försvarskommissionen föreslagit med avseende på fortifikationsstyrelsen, anser jag, att arméförvaltningens fortifikationsdepartement bör vara uppdelat på tre byråer, nämligen en befästningsbyrå, en kasernbyrå och en civilbyrå, med i stort sett de göromål som av försvarskommissionen angivits.

Den nuvarande truppbyråns verksamhet kommer att i huvudsak öveitagas

Departements-

chefen.

192 Kungl. Majus proposition nr 225.

av ingen] örinspektionen. Den nuvarande materielbyråns verksamhet överflyttas på vederbörande byråer inom tygdepartementet.

Den nuvarande maskin- och värmebyrån förändras till ett till departementet knutet värmeingenjörskontor. Dessutom lärer ett tekniskt revisionskontor vara erforderligt.

Den militära personalen finner jag mig kunna beräkna enligt följande tablå.

Chefen för befästningsbyrån förutsätter jag alltjämt skola vara chef för fortifikationsavdelningen i marinförvaltningen.

Den aktiva militära personalen, utom den sakkunnige skjutbaneofficeren, bör tillika med departementsskrivaren upptagas å stat för fortifikationskåren, till vars sammansättning jag i det följande återkommer. Den pensionerade personalen åter bör upptagas å staten för arméförvaltningen.

Av civil ordinarie personal beräknar jag för civilbyrån 1 krigsråd, tillika chef för tygdepartementets civilbyrå, 1 sekreterare och kamrerare i lönegraden B 24 samt 1 bokhållare i lönegraden B 21. Dessutom lära erfordras

I expeditionsvakt i lönegraden B 5 (motsvarande den för närvarande å fortifikationens stat uppförde, för fortifikationsstabens huvudstation avsedde expeditionsvakten) och 2 kontorsbiträden i lönegraden B 4. Av icke-ordinarie personal torde erfordras 1 extra ordinarie kvinnligt biträde.

Såsom arméförvaltningen anfört synas kassa, bokföring och kameral revision icke böra tillhöra fortifikationsdepartementets kompetensområde utan ombesörjas inom civila departementet. Dispositionsbokföring bör dock ske inom fortifikationsdepartementet, för vilket ändamål den förenämnde bokhållaren avses.

Förutom den nyssnämnda civila personalen erfordras dels en arkitekt såsom föreståndare för kasernbyråns ritkontor, dels en domänofficer såsom föreståndare för civilbyråns domänavdelning och dels en värmeingenjör såsom föreståndare för värmeingenjörskontoret. För dessa befattningshavare böra i staten för arméförvaltningen upptagas samma arvoden som för närvarande, nämligen 6 000 kronor till arkitekten, 5 400 kronor till domänofficeren och

II 610 kronor till värmeingenjören. I staten synes vidare alltjämt böra upptagas ett arvode å 1 410 kronor örn året till den skjutbanesakkunnige officeren, 1

1 Departementsskrivare, tillika föreståndare för befästningsarkivet.

2 Därav en sakkunnig i fråga om skjutbanor, kommenderad officer. 5 En registrator och en bibliotekarie.

193 Kungl. Majlis proposition nr 225.

vilket arvode jämväl bör kunna efter arméförvaltningens beprövande utgå till annan än ordinarie beställningshavare. Till 4 såsom avdelningschefer tjänstgörande kompaniofficerare anser jag arvoden om 600 kronor böra beräknas å staten för arméförvaltningen.

Arméförvaltningen» civila departement.

Uppgifter oell ä re lid estor d elli in g.

Det nuvarande civila departementet är under generalkrigskommissarien indelat i två byråer, kanslibyrån och kameralbyrån, den senare med ett revisionskontor samt ett boksluts- och kassakontor underställda. Dessutom finnes viss för departementet gemensam personal.

Försvarskommissionen har, såsom förut omnämnts, i fråga om den föreslagna civilförvaltningens uppgifter föreslagit den ändringen i förhållande till nu rådande förhållanden, att ärenden rörande undervisningsanstalter, undervisnings- och gymnastikmateriel, skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader skulle överflyttas till intendenturförvaltningen, medan till civila departementet skulle överflyttas frågor örn pensionering av arbetare vid fabriker och anstalter.

I fråga örn det nuvarande civila departementets inre organisation och arbetssätt har försvarskommissionen uttalat, att genom sammanförande av vissa ärenden och genom viss rationalisering av arbetet en icke oväsentlig förenkling syntes kunna åstadkommas i syfte att nedbringa den enligt kommissionens åsikt för närvarande relativt rikliga personalen. Den nu gällande uppdelningen av ärendena mellan departementets båda byråer, kansli- och kameralbyråerna, funne kommissionen mindre lämplig, i det att s. k. egentliga byråärenden handlades å båda byråerna. Särskilt har kommissionen framhållit, att besvär över underlydande myndigheters beslut i kassaärenden avgjordes efter föredragning av chefen för kanslibyrån, medan departementet efter föredragning av vederbörande revisionskommissarie i närvaro av chefen för kameralbyrån meddelade resolutioner i anmärkningsmål. Då såväl besvärsmålen som anmärkningsmålen avsåge tolkningar och tillämpningar av i de flesta fall samma författningsföreskrifter och i övrigt samma principer enhälligt borde göra sig gällande i ifrågavarande mål, ansåge kommissionen anmärkningsmålen jämväl böra avgöras å kanslibyrån, liksom nu på föredragning av revisionskommissarie. Genom överflyttningen av vissa anslag till intendenturdepartementet skulle vidare från kameralbyrån avlastas ärenden rörande undervisnings- och gymnastikmateriel, undervisningsanstalter och utbildningskurser (undervisningsanslaget, tit. I—III), skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader.

Kommissionen har sålunda förordat, att arméns civilförvaltning skulle bestå av en kanslibyrå samt en kameralbyrå med den fördelning av ärendena mellan de båda byråerna, som närmare angives i betänkandet.

Med hänsyn till att arbetet å kanslibyrån genom den av kommissionen föreslagna omgrupperingen av ärendenas handläggning komme att i viss mån ökas,

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225. 217 se 13

194 Kungl. Majus proposition nr 225.

har personalen å denna byrå, som för närvarande utgöres av ett krigsråd, en sekreterare i lönegraden B 26, två notarier, två amanuenser och ett kvinnligt biträde, föreslagits skola ökas med en sekreterare i lönegraden B 24 samt ett kontorsbiträde.

Beträffande revisionspersonalen framhåller kommissionen, att denna för närvarande utgöres av 3 revisionskommissarier (därav 1 för underhandsgranskning av förskottsredogörelser från vissa myndigheter), 9 revisorer, 5 kanslibiträden, 6 kontorsbiträden, 5 amanuenser och 2 extra ordinarie kvinnliga biträden eller tillhopa 30 personer. På grund av väntad nedgång i revisionsmaterialet, minskning av den s. k. underhandsgranskningen av förskottsredogörelser i samband med inrättande av kassaförvaltning vid chefens för armén stab, genom anlitande av förbättrad maskinell utrustning och ett effektivare utnyttjande av personalen m. m. ansåge kommissionen, att den personal, som direkt sysselsattes med revisionsarbete, borde kunna minskas med 1 revisionskommissarie för underhandsgranskning, 2 revisorer, 1 kanslibiträde, 1 kontorsbiträde, 3 amanuenser och 1 extra ordinarie kvinnligt biträde, tillhopa 9 personer.

För kameralbyrån i övrigt har kommissionen föreslagit, att krigsrådet, som förutsattes skola övertaga föredragningen av pensionsärendena, till sitt biträde skulle hava en kamrerare i lönegraden B 24 och en notarie i lönegraden B 21. För bokslut och kassa erfordrades fortfarande en tjänsteman i lönegraden B 24 såsom krigskassör. Däremot ansåge kommissionen den kamrerarbefattning i lönegrad B 24, vars innehavare vore sysselsatt med den centrala kassakontrollen, kunna nedsättas till en revisorsbefattning i lönegrad B 21.

Arméförvaltningen har i fråga örn kommissionens förslag att överflytta vissa ärendesgrupper från civila departementets verksamhetsområde anfört följande:

Vad beträffar ärenden, som röra undervisningsanslaget, vill arméförvaltningen icke framställa erinran mot förslaget, att dylika ärenden, i vad angår undervisnings- och gymnastikmateriel vid truppförbanden (tit. I av nämnda anslag) överflyttas till intendenturdepartementet. Ifrågavarande materiel torde nämligen i viss mån kunna jämställas med kaserninventarier.

Vidkommande åter ärenden rörande undervisningsanstalter (tit. II) och utbildningskurser (tit. III) kan arméförvaltningen icke finna skäl vara förebragta, som böra föranleda, att ordningen för dessa ärendens handläggning ändras. Ifrågavarande ärenden äro nämligen till sin natur nära likställda med övriga till civila departementets ämbetsområde hörande. Sålunda äro de under tit. II av undervisningsanslaget upptagna medlen närmast att anse såsom ett omkostnadsanslag för de olika undervisningsverken. Skall någon ändring ske beträffande dessa medelsredovisningar, synes den åtgärden ligga närmast till hands, att medlen ifråga uppföras under staterna för respektive skolor. Och vad beträffar ärenden, avseende medel under titel III (särskilda skolor och utbildningskurser m. m.), äro dessa till övervägande delen att jämställa med avlöningsärenden, i det att i den frågor örn beräknande av arvoden åt ledare och lärare intaga en framträdande plats.

Vad slutligen angår ärenden rörande skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader, får arméförvaltningen erinra, att medel härför tidigare funnits uppförda dels under olika stater, exempelvis staterna för arméförvalt-

Kungl. Majus proposition nr 225.

ningen, generalstaben m. fl. myndigheter, dels under ett anslag för, bland annat, expenser vid truppförbanden. I samband med den från och med år 1920 genomförda ändrade uppställningen av anslagen under riksstatens fjärde huvudtitel sammanfördes dessa olika anslag till tre, nämligen ett för skrivmaterialier, expenser, bränsle och lyse m. m. vid ämbetsverk och staber m. m., ett för skrivmaterialier m. m. vid truppförbanden samt ett till tryckningskostnader. Härutinnan hava sedermera vidtagits de förändringar, att dels från och med budgetåret 1927/1928 kostnaderna för bränsle och lyse över förts till det under intendentsdepartementets förvaltning stående anslaget till bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt m. m., dels ock att från och med budgetåret 1928/1929 de nämnda båda anslagen till skrivmaterialier m. m. sammanförts till ett.

Då ärenden berörande ifrågavarande anslag äro av allmän administrativ natur samt för deras handläggning icke erfordras några särskilda facktekniska insikter, böra enligt arméförvaltningens mening praktiska fredsförvaltningssynpunkter i främsta rummet beaktas vid förevarande spörsmåls bedömande. I enlighet härmed anser arméförvaltningen skäl för ett frångående av den hittills tillämpade ordningen beträffande dessa ärendens handläggning, vilken enligt ämbetsverkets åsikt visat sig ändamålsenlig, icke föreligga. Denna ärendesfördelning överensstämmer helt med 1926 års berednings förslag.

I anledning av försvarskommissionens förslag örn jämkningar i ärendesfördelningen mellan de olika byråerna har arméförvaltningen uttalat, att ämbetsverket icke kunde finna, att ett genomförande av kommissionens förslag skulle kunna medföra några påtagliga fördelar. Enligt arméförvaltningens uppfattning hade den nuvarande fördelningen av ärendena mellan byråerna visat sig på det hela taget tillfredsställande och medfört en i stort sett ganska jämn arbetsfördelning. I anslutning härtill har arméförvaltningen vidare anfört följande:

Vad angår frågans betydelse med avseende å personalbehovet, må framhållas, att detta här liksom på andra håll betingas av arbetsuppgifternas mängd och kvalitet och alltså icke lär kunna nämnvärt påverkas av hur ärendena fördelas mellan byråerna. I

I anledning av kommissionens uttalande därom, att ärenden av i viss mån likartad natur handläggas på olika byråer, vill arméförvaltningen framhålla, att detta icke är något enbart för civila departementet utmärkande. Motsvarande anordning torde förekomma även annorstädes i statsförvaltningen, där så på grund av arbetets omfattning erfordras för åvägabringande av en jämn arbetsfördelning. Och inom överrätterna handläggas mål av samma art å olika divisioner, utan att enhetligheten därför lider men. Härutöver vill arméförvaltningen påpeka, att den omständigheten, att generalkrigskommissarien deltager i samtliga ärendens avgörande, lärer innebära garanti för enhetlighet i tolkning och tillämpning av ifrågakommande författningar och andra bestämmelser.

Det sålunda anförda gäller jämväl vid bedömande av frågan örn sättet för meddelande av beslut i anmärkningsmål. Det bör också framhållas, att enhetligheten vid dessa måls bedömande dessutom främjas genom ett nära samarbete mellan kanslibyrån och revisionen under den förberedande handläggningen. Med hänsyn till den samhörighet, som råder mellan revisionsarbete och kameral verksamhet i övrigt och som har sitt främsta uttryck i riksriikenskapsverkets organisation, kan arméförvaltningen icke finna det lämpligt

Departements-

chefen.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

att vidtaga deli av kommissionen föreslagna jämkningen i fråga örn revisionsmålens handläggning.

Med hänsyn till här anförda synpunkter beträffande ärendenas fördelning kan arméförvaltningen icke biträda kommissionens förslag till ändringar härutinnan. Örn alltså några ärenden icke böra överflyttas från kameralbyrån till kanslibyrån, bör icke heller någon förflyttning i motsatt riktning ske. I enlighet härmed böra ärenden rörande reservstaten för furirer vid Gotlands trupper samt rese- och traktamentskostnader för liästuttagningsmyndigheterna, till den del de icke avse revision eller bokföring, liksom nu handläggas å kanslibyrån.

Vad särskilt beträffar ärenden rörande den civila personalen, får arméförvaltningen betona angelägenheten av att dessa även i fortsättningen komma att handläggas å kameralbyrån. Denna grupp av ärenden återfinnes visserligen icke i det av kommissionen uppgjorda förslaget till ärendenas fördelning, men av motiveringen framgår, att kommissionen räknat med desammas överflyttning till kanslibyrån. Med den av kommissionen förordade organisationen, enligt vilken den nuvarande arméförvaltningen uppdelas på sins emellan självständiga förvaltningar, skulle visserligen denna grupp av ärenden komma att avse allenast den föreslagna civilförvaltningens personal och därigenom bliva mindre betungande än nu, då motsvarande ärenden avse den civila personalen inom hela ämbetsverket. Arméförvaltningen har emellertid i det föregående förordat ett bibehållande av arméförvaltningen såsom ett ämbetsverk, varvid alltså ärenden rörande den civila personalen i fortsättningen liksom hittills skulle handläggas gemensamt för hela ämbetsverket. Med hänsyn till den omfattning dessa göromål komma att erhålla — även vid någon minskning av den ifrågavarande personalen — skulle deras överflyttande till kanslibyrån komma att allt för mycket tynga denna byrå. Aven lämplighetsskäl tala mot att dessa ärenden flyttas från kameralbyrån. Denna byrå måste nämligen under alla förhållanden bliva den i avseende å personalbeståndet största, varför det kan förutsättas, att den bästa kännedomen om vederbörande befattningshavares kvalifikationer i regel skall vara tillfinnandes hos kameralbyråchefen.

Arméförvaltningens civila departement synes mig, liksom ock försvarskommissionen förutsatt beträffande den föreslagna civilförvaltningen, alltjämt böra i stort sett handhava den verksamhet, som tillkommer det nuvarande civila departementet.

Vad beträffar det föreslagna överflyttandet av vissa ärendesgrupper från civila departementet till intendenturdepartementet anser jag de synpunkter, som arméförvaltningen härutinnan framlagt, utgöra bärande motiv för att ärenden angående skrivmaterialier och expenser samt tryckningskostnader alltjämt skola tillhöra civila departementets verksamhetsområde. Likaså tala övervägande skäl för att ärenden angående undervisningsanstalter och utbildningskurser (undervisningsanslaget tit. II och III) alltjämt böra handläggas inom civila departementet. Däremot torde det vara lämpligt att överflytta ärenden angående undervisnings- och gymnastikmateriel (tit. I av nämnda anslag) till handläggning inom intendenturdepartementet.

Den av försvarskommissionen ifrågasatta överflyttningen av vissa ärenden mellan de bägge byråerna inom civila departementet anser jag, på de av arméförvaltningen i dess yttrande anförda skälen, icke böra, i varje fall för närvarande, bringas till genomförande.

Kungl. Majus proposition nr 225.

197 Personalbehov.

Den nuvarande organisationen och personalens huvudsakliga fördelning på olika byråer och uppgifter framgå av nedanstående tablå.

Försvar skommissionen har i fråga örn personalbehovet å den föreslagna civilförvaltningen anfört följande:

Vid beräkning av behovet av arbetskraft för de olika underavdelningarna framgår, att arbetet vid kanslibyrån genom den föreslagna omgrupperingen av ärendenas handläggning kommer att i viss mån ökas. Flertalet ärenden vid denna byrå äro ej heller av den natur, att de stå i direkt förhållande till antalet och storleken av de underställda förvaltningsenheterna (arméns truppförband, fabriker och anstalter). Så äro t. ex. flertalet besvärsmål framkallade av avlöningsfrågor, rörande vilka prejudikat i regel icke finnas, och vilka därför oftast äro av mera invecklad beskaffenhet. Å andra sidan kan en nedgång i dessa ärenden beräknas inträda, i den mån som stadga vunnits i tillämpningen av de nya avlöningsreglementena. En annan grupp av ärenden av krävande natur är den, som rör författnings- samt organisations- och administrationsfrågor. Personalen på denna byrå torde icke kunna beräknas lägre än till 1 krigsråd, 2 sekreterare, 2 notarier, 2 amanuenser, 1 kontorsbiträde och 1 e. o. kvinnligt biträde.

Arbetet vid revisions- och bokföringskontoret står i visst förhållande till antalet kassaförvaltningar vid armén och omfattningen av räkenskapsmaterialet vid dessa. Antalet kassaförvaltningar vid truppförband tillhörande lantförsvaret kommer enligt kommissionens förslag till arméorganisation att i stort sett bliva detsamma som nu. Däremot torde hänsyn böra tagas till den minskning i räkenskapsmaterialet, som efter genomförandet av 1925 års härordning verkligen givit sig till kiinna. Under det räkenskapsverifikationerna budgetåren 1923 1924, 1924/1925 och 1925/1926 i medeltal utgjorde 582 800 fol., nedgick medeltalet för budgetåren 1930/1931, 1931/1932 och 1932/1933 till 495 000 fol., för att för budgetåret 1933/1934 utgöra omkring 442 000 fol. En nedgång efter genomförande av 1925 års härordning med i 1

1 Utfyllnad till B 26 från B 24 enligt särskilda bestämmelser.

198 Kungl. Majus proposition nr 225.

det närmaste 25 % å revisionsmaterialet kan alltså konstateras, ett förhållande, som icke kan undgå att utöva inverkan på omfattningen av den personal, som direkt sysselsattes med revisionsarbete. I samband härmed må framhållas, att den av kommissionen föreslagna organisationen av arméledningen torde komma att i så måtto inverka på revisionsarbetet, att den för närvarande förrättade s. k. underhandsgranskningen av förskottsredogörelser bör komma att minskas, därigenom att antalet myndigheter, vilkas räkenskaper direkt granskas av den centrala kassamyndigheten, kommer att nedbringas. Den föreslagna gemensamma kassaförvaltningen vid chefens för armén stab tjänar sålunda bland annat detta syfte. Hänsyn torde ock böra tagas till den förbättrade maskinella utrustning, som numera står revisionen till buds, och den rutin, som vunnits av revisionspersonalen, omständigheter, som äro väsentligt gynnsammare nu än när revisionspersonalens omfattning beräknades i samband med 1914 års härordning. Genom effektivare utnyttjande av personalen, genom arbetsmetodernas förbättring, modernare maskiner av olika slag samt standardisering av enklare arbetsoperationer torde även personalbesparingar kunna åstadkommas. Den med granskningen sysselsatta personalen utgöres för närvarande av 3 revisionskommissarier (därav 1 för underhandsgranskning av förskottsredogörelser från vissa myndigheter), 9 revisorer, 5 kanslibiträden, 6 kontorsbiträden, 5 amanuenser och 2 e. o. kvinnliga biträden eller tillhopa 30 personer. Redan 1926 års beredning föreslog på sin tid en minskning av den med revision sysselsatta personalen med c:a 30 %. Sedan dess har emellertid endast en obetydlig jämkning i personalantalet ägt rum. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad ovan anförts, synes den personal, som direkt sysselsättes med revisionsarbete, åtminstone böra nedbringas till den av 1926 års beredning föreslagna, Den torde därför enligt kommissionens åsikt kunna minskas med 1 revisionskommissarie för underhandsgranskning, 2 revisorer, 1 kanslibiträde, 1 kontorsbiträde, 3 amanuenser och 1 e. o. kvinnligt biträde, tillhopa 9 personer.

Vad personalen i övrigt å kameralbyrån beträffar, förutsätter kommissionen, att föredragningen av pensionsärenden övertages av chefen för denna byrå. Till sitt biträde för beredning och expedition av ärenden (bland annat för underhandsgranskning) torde han böra äga en kamrerare (lönegrad B 24) samt en notarie (lönegrad B 21). För bokslut och kassa erfordras fortfarande en tjänsteman i lönegrad B 24 såsom krigskassör. Däremot synes den kamrerarbefattning i lönegrad B 24, vars innehavare är sysselsatt med den centrala kassakontrollen, kunna nedsättas till en revisorsbefattning (lönegrad B 21).

Personalbehovet för arméns civilförvaltning har försvarskommissionen i enlighet med det sagda beräknat enligt efterföljande tablå (sid. 199).

Arméförvaltningen har i sitt yttrande i fråga om personalbehovet å civila departementet anfört, att med oförändrad uppdelning av ärendena mellan departementets båda byråer någon ökning av personalen å kanslibyrån icke torde vara erforderlig. Förutom krigsrådet borde alltså för byrån i fortsättningen avses 1 sekreterare i lönegraden B 26, 2 notarier i lönegraden B 21 samt 1 amanuens och 1 kvinnligt biträde.

Beträffande kameralbyrån har arméförvaltningen anfört, att det syntes önskvärt att vidtaga en ganska genomgripande omorganisation av byrån i syfte att genom sammanförande av likartade arbetsuppgifter vinna en ändamålsenligare ordning för ärendenas handläggning än den nuvarande och att

Kungl. Majus proposition nr 225.

ernå större överskådlighet över byråns arbetsuppgifter samt ökade möjligheter för byråchefen att leda och övervaka arbetet. — Förutom vad som tillhörde den kamerala revisionen, kunde arbetsuppgifterna å kameralbyrån sammanföras i följande huvudgrupper, nämligen pensionsärenden, frågor rörande redovisningsväsendet samt egentliga kamrerargöromål. Härtill komme göromålen vid den för hela arméförvaltningen gemensamma huvudkassan. — Vad beträffar försvarskommissionens förslag, att föredragningen av pensionsärenden, som nu åvilade en pensionskamrerare i lönegraden B 24, skulle överflyttas till kameralbyråchefen, har arméförvaltningen — efter en redogörelse för pensionskamrerarens nuvarande arbetsuppgifter — anfört, att redan kvalitativt sett ifrågavarande arbetsuppgifter vore betydande och i fråga örn kvantiteten av den omfattning, att, oavsett ärendesfördelningen i övrigt mellan byråerna, deras överflyttande på kameralbyråchefen skulle medföra en sådan ökning av hans arbete, att han ej finge möjlighet att ägna tillräcklig tid åt andra viktigare göromål. Arméförvaltningen ansåge fördenskull, att pensionsärendena alltjämt borde handläggas av en pensionskamrerare med biträde av ett kanslibiträde i lönegraden B 7. På grundval av en uttömmande utredning angående pensionskamrerarens arbetsuppgifter har arméförvaltningen förordat, att pensionskamreraren borde hänföras till lönegraden B 26.

För fullgörandet av de med redovisningsväsendet förenade uppgifterna, d. v. s. central bokföring, central kassakontroll, kassarapporter m. m., erfordrades enligt arméförvaltningens mening 1 kamrerare i lönegraden B 24, 1 revisor i lönegraden B 21, 1 kansliskrivare i lönegraden Bil och 1 kanslibiträde i lönegraden B 7. För kamrerarbefattningen syntes kunna avses den nuvarande krigskassören, vilken följaktligen skulle befrias från sin nuvarande

1 Bland annat för underhandsgranskning.

3 Pensionerad officer med arvode.

200 Kungl. Majus proposition nr 225.

befattning nied kassagöromålen. Kombinationen med en kamrerare och en revisor vore behövlig med hänsyn, bland annat, till att disposition sbokföringen m. m. föresloges överflyttad till den centrala bokföringen samt att det förelåge ett oundgängligt behov av en befattningshavare, som vore så insatt i karni erarens arbetsuppgifter, att han vid förfall för denne omedelbart kunde övertaga hans funktion. Den förenkling i arbetet, som vunnes genom denna koncentrering, medförde, att den extra kanslibiträdesbefattningen å det nuvarande bokslutskontoret kunde indragas. — Yad beträffade de egentliga kamrerargöromålen — förgranskning av räkningar, upprättande och granskning av avlöningslistor, kontroll över kassa och checkräkning, upprättande av förslag till stater m. m. — erfordrades 1 kamrerare, 1 revisor i lönegraden B 21 samt 1 kanslibiträde i lönegraden B 7. Kamreraren borde på närmare anförda skäl placeras i lönegraden B 26. — Arméförvaltningens huvudkassa förestodes för närvarande av krigskassören. Då denna befattning föreslagits skola ombildas till en befattning som bokföringskamrerare, måste kassagöromålen övertagas av annan befattningshavare, lämpligen en kvinnlig kassör, vilken i likhet med statsdepartementens av kvinnlig personal bestridda registratorstjänster borde placeras i lönegraden B15. Genom den föreslagna omläggningen, varigenom huvudbokföringen överflyttades till bokföringskamreraren, kunde kassören övertaga vissa av de göromål, som nu handhades av kansliskrivaren och kontorsbiträdet. Under vissa perioder torde likväl visst biträde vara erforderligt. Därvid skulle lämpligen kunna utnyttjas det nu hos pensionskamreraren placerade kontorsbiträdet, som förutsattes komma att för framtiden behöva av honom disponeras endast å halvtid. — Av följande sammanställning framginge förhållandet mellan den med ifrågavarande arbetsuppgifter nu sysselsatta och enligt arméförvaltningens förslag för framtiden härför erforderliga personalen:

Nuvarande personalbestånd. Föreslaget personalbestånd.

utgjordes för närvarande av 1 sekreterare i lönegraden B 24 och 1 kontorsbiträde för renskrivning. Denna sekreterartjänst syntes arméförvaltningen kunna indragas och ersättas med en notarietjänst i lönegraden B 21.

Yad slutligen anginge den kamerala revisionen, beträffande vilken försvarskommissionen föreslagit en reducering av den därmed sysselsatta per-

201 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

sonalen, har arméförvaltningen för bedömande av spörsmålet örn revisionens personalbehov ansett det först böra undersökas, huruvida och i vad mån revisionen hittills kunnat fullgöras med för ändamålet avsedd personal. I fråga örn omfattningen av den för revisionsarbetet erforderliga personalen hade verkställts en noggrann utredning beträffande den personalstyrka som för arbetet varit tillgänglig under de tre senaste budgetåren. I denna utredning hade angivits medeltalet av dels antalet befattningshavare, därest för var och en den effektiva arbetstiden varit 12 revisionsmånader, dels ock antalet befattningshavare, som på grund av den till följd av semestrar, tjänstledighet och förordnanden å andra tjänster reducerade arbetstiden kunnat disponeras för granskningsarbete. Utredningens resultat sammanfattades i följande tablå:

Arméförvaltningen påpekade, att antalet befattningshavare med effektiv tjänstgöring sålunda — med bortseende från revisorn för löneklassplaceringar — nära sammanfölle med försvarskommissionens förslag till personal, avsedd för kameral revision. I anslutning härtill har arméförvaltningen vidare anfört:

Inom den civila statsförvaltningen tillämpas allmänt det systemet, att, då innehavare av befattning, med vilken är förenad löpande göromål, åtnjuter semester eller tjänstledighet eller eventuellt på förordnande bestrider annan befattning, vederbörandes egen befattning i första hand uppehälles av tjänsteman med sådant arbete, som tidvis kan ligga nere, utan att därför verksamheten behöver äventyras.

Angivna grunder liava jämväl tillämpats inom arméförvaltningen. Härvid har revisionspersonalen, vilkens arbetsuppgifter i allmänhet icke äro av löpande natur, i första hand tagits i anspråk för andra befattningars uppehållande under semester eller tjänstledighet o. s v. och detta icke endast inom civila departementet utan jämväl å civila befattningar å övriga departement och å sjukvårdsstyrelsen. Det är närmast denna omständighet, som utgör förklaringen till den avsevärda skillnaden i antalet befattningshavare, som ovanstående sammanställning utvisar i fråga om personal med effektiv eller med reducerad arbetstid. Ett tillfälligt anställande av befattningshavare för beredande av ersättning för den personal, som genom ifrågavarande anordning frånliändes revisionen, är uteslutet på den grund, att en dugande arbetskraft först efter 2 ä 3 års tjänstgöring börjar bliva användbar för självständigt granskningsarbete.

202 Kungl. Majlis proposition nr 225.

På grund av nu anförda omständigheter är det ett oundgängligt krav, att personalbeståndet på revisionskontoret beräknas med hänsyn till den personalreserv, som måste finnas för fyllande av påräkneliga vakanser, uppkommande såväl inom civila departementet som inom arméförvaltningen i övrigt.

Därest arméförvaltningens kamerala revision allt fortfarande skall kunna vederbörligen fylla sin uppgift, kan dess verksamhet följaktligen icke uppehållas med den begränsade personaluppsättning, som försvarskommissionen föreslagit. Kommissionen synes i sitt förslag till personalreducering delvis hava utgått från den minskning av räkenskapsmaterialet, som orsakats av under viss tid vidtagen begränsning av värnpliktsinkallelserna och därmed jämförliga omständigheter. Detta material har emellertid med nästlidet budgetår ånyo ökats och torde efter allt att döma komma att ytterligare ökas för nu löpande budgetår. Härtill kommer, att enligt kommissionens förslag antalet kassaförvaltningar bibehållas i stort sett oförändrat, samtidigt som värn pliktstiden förutsättes skola förlängas och kadrarna ökas. Även efter den nya härordningens ikraftträdande torde därför räkenskapsmaterialet komma att uppgå till minst nuvarande omfattning.

Det torde jämväl böra framhållas, att revisionens arbetsuppgifter delvis äro oberoende av räkenskapsmaterialets omfattning. Så är exempelvis fallet ifråga örn granskningen av personalens löneklassplaceringar. För denna verksamhet har under en följd av år avsetts en särskild revisor. Arbetet härmed kräver en ingående kännedom icke endast om de härvid tillämpliga författningarna utan framför allt örn den mångfald prejudikat, som inom detta svårgranskade revisionsområde under årens lopp meddelats. Att fördela detta arbetet å övriga revisorer vore, enligt vad erfarenheten visat, avgjort olämpligt. Till främjande av såväl enhetligheten i bedömandet av hithörande frågor som personalens vid truppförband, staber o. s. v. berättigade anspråk på att granskningsarbetet bedrives med erforderlig skyndsamhet, bör för granskningen ifråga avses särskild revisor.

Med utgående från sålunda angivna synpunkter har arméförvaltningen funnit, att antalet revisorer icke kan utan men för arbetet begränsas till mindre än 8. Arméförvaltningen har därvid måst utgå från att även i den vanliga lottindelningen ingående revisionsarbete måste handläggas av den revisor, som närmast skall hava att granska löneklassplaceringarna.

Såsom framgår av betänkandet, har för försvarsväsendets fortifikationsstyTelse såsom reviderande personal föreslagits en revisor, en amanuens och ett kontorsbiträde. Då arméförvaltningen i det föregående uttalat sig för att även vid ett inrättande av en fortifikationsstyrelse dithörande revision skall förläggas till arméförvaltningen, bör den ifrågavarande revisionspersonalen tillföras arméförvaltningens civila departement.

I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen rörande den kamerala revisionens arbetsuppgifter och möjligheterna till dessas fullgörande synes, med hänsynstagande jämväl till att revisionens personal måste i betydande omfattning vara personalreserv, följande personaluppsättning vara oundgängligen erforderlig:

2 revisionskommissarier ...........................................................

8 revisorer ..............................................................................

1 kanslibiträde för revisionskontorets expedition ..................

4 kanslibiträden för granskning av avlöning och uppbörd

6 kontorsbiträden för biträde med granskningen i övrigt......

2 amanuenser ............................................................................

2 amanuenser..............................................................................

1 icke-ordinarie kontorsbiträde för summerings-, inprick-

nings- och renskrivningsarbete m. m...............................

lönegrad B 26

> 21

» » 7

» » 7

» »4

Eo 18 » * 15

>. » 4

Kungl. Majus proposition nr 225.

203 Vad beträffar den av försvarskommissionen för civila departementet gemensamt beräknade personalen har arméförvaltningen förklarat sig icke hava annat att däremot erinra än att på närmare angivna skäl liksom hittills för departementet erfordrades en extra ordinarie tjänsteman som expeditionsvakt.

Riksräkenskapsverhet har i fråga örn den av försvarskommissionen föreslagna revisionspersonalen anfört, att verket givetvis icke kunde ingå på någon detaljbedömning av personalbehovet. Det ville dock synas, att den föreslagna personalen icke understege vad som inom riksräkenskapsverket kunde avses för ett räkenskapsmaterial av motsvarande omfattning. Då emellertid riksräkenskapsverkets ifrågavarande personal varit alltför fåtalig för en fullt tillfredsställande revision, ansåge verket, att den föreslagna personaluppsättningen i varje fall icke borde till antalet reduceras. Ämbetsverket ansåge sig likväl böra ifrågasätta, huruvida icke en av de båda föreslagna revisionskommissariebefattningarna kunde utbytas mot en revisorstjänst. Det räkenskapsmaterial, varom här vore fråga, syntes nämligen ej vara större än att ledningen av revisionen samt föredragning och handläggning i övrigt av uppkommande anmärkningsmål borde kunna medhinnas av en enda revisionskommissarie. En förutsättning för den ena revisionskommissariebefattningens utbytande mot en revisorstjänst vore dock, att revisorerna erhölle uppdrag att förrätta kassa- och förrådsinventeringar hos underställda förvaltningar. I

I fråga örn personalbehovet å kanslibyrån lärer detsamma i enlighet med Departementsvad arméförvaltningen uttalat kunna beräknas lika med den nu å sagda byrå cAefen. tjänstgörande personalen, vilket i förhållande till försvarskommissionens förslag innebär en begränsning med en sekreterare i lönegraden B 24 samt en amanuens.

Vad därefter beträffar kameralbyrån har jag intet att erinra emot vad arméförvaltningen anfört örn behovet av personal för egentlig byråtjänst, pensionsärenden, bokföring, kamrerargöromål samt huvudkassan.

Den personal, som av arméförvaltningen beräknats för revisionsarbete, överstiger vad försvarskommissionen därutinnan föreslagit med 2 revisorer i lönegraden B 21, 1 kanslibiträde i lönegraden B 7, 1 kontorsbiträde i lönegraden B 4 samt 2 amanuenser. I förhållande till den nuvarande revisionspersonalen innebär arméförvaltningens förslag en minskning med 1 revisor, 1 kontorsbiträde i lönegraden B 4 och 1 amanuens. Vid bedömande av personalbehovet för revisionsarbetet har man till en början att taga hänsyn till att det revisionsarbete, som försvarskommissionen förutsatt skola äga rum inom fortifikationsstyrelsen, enligt föreliggande förslag skall ske inom civila departementet, i följd varav en viss ökning i arbetsbördan uppstår. Vidare synes mig, oavsett nämnda förhållande, den av arméförvaltningen förebragta utredningen angående behovet av revisionspersonal inom civila departementet utvisa, att försvarskommissionens beräkningar hållits något i underkant. Särskilt lärer man icke kunna undgå att taga hänsyn

204 Kungl. Majus proposition nr 225.

till det faktiska förhållande, att revisionspersonalen, frånsett normala uppehåll för semester, sjukdom m. m., i avsevärd utsträckning måste anlitas till fyllande av tillfälliga vakanser på andra tjänster inom arméförvaltningen, vilkas arbetsuppgifter äro av mera löpande natur än revisionsarbetet.

Att även den nuvarande revisionspersonalen under vissa omständigheter visat sig otillräcklig, bör visserligen icke i och för sig hindra, att man vidtager de jämkningar i personalen, som betingas av det för normala fall föreliggande behovet, men synes å andra sidan utvisa, att den nuvarande marginalen icke är onormalt stor. Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att civila departementet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 januari 1936 anmält, att av vissa skäl den tidpunkt, då granskningen av räkenskaperna för budgetåret 1934/1935 kunde slutföras, blivit förskjuten samt att för avarbetandet av den därav förorsakade arbetsbalansen fordrades omkring 3 000 extra arbetstimmar.

Då en alltför stark reducering av revisionspersonalen otvivelaktigt medför en minskad effektivitet i revisionsarbetet, vilket i sin tur kan medföra avsevärda ekonomiska konsekvenser, finner jag mig för min del icke kunna förorda en större reduktion av revisionspersonalen vid civila departementet än som av arméförvaltningen tillstyrkts eller med sammanlagt tre tjänstemän. Dock anser jag ett av de av arméförvaltningen föreslagna kontorsbiträdena i lönegraden B 4 böra utbytas mot ett extra ordinarie kvinnligt kontorsbiträde.

Beträffande den av riksräkenskapsverket ifrågasatta åtgärden att utbyta en av de båda å revisionen nu befintliga revisionskommissariebefattningarna mot en revisorstjänst, finner jag mig icke kunna tillstyrka att så sker. En verkställd utredning utvisar nämligen, att en var av de båda revisionskommissarierna haft att föredraga och handlägga ett mycket avsevärt antal anmärkningsmål och att, örn detta antal genom den ena tjänstens indragande skulle fördubblas, ledningen av revisionspersonalens arbete komme att äventyras.

Yad slutligen beträffar den för civila departementet gemensamma personalen ansluter jag mig till vad arméförvaltningen därutinnan anfört.

I enlighet med det sagda beräknar jag det sammanlagda personalbehovet vid civila departementet enligt efterföljande tablå (sid. 205).

Härtill kommer en extra ordinarie expeditionsvakt.

Vad sålunda föreslagits innebär, att personalen å nuvarande civila departementet reduceras med 4 tjänstemän i lönegraden B 24, 1 tjänsteman i lönegraden B 11, 4 amanuenser och 1 kontorsbiträde i lönegraden B 4 men utökas med en tjänsteman i lönegraden B 26, 1 tjänsteman i lönegraden B 21 och 1 tjänsteman i lönegraden B 15. Nettominskningen utgör således 7 tjänstemän.

Kungl. Majus proposition nr 225.

205 Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

Sjukvårdsstyrelsen är för närvarande organiserad på två byråer, nämligen fältläkarbyrån och fältveterinärbyrån, varjämte finnes viss för byråerna gemensam personal.

Den för sjukvårdsstyrelsen beräknade civilmilitära personalen utgöres av — förutom generalfältläkaren — 1 Överfältläkare som chef för fältläkarbyrån med 1 regementsläkare som byråassistent, 1 överfältveterinär som chef för fältveterinärbyrån med 1 regementsveterinär som byråassistent samt 1 förrådsvaktmästare.

Av militär personal tjänstgöra vid sjukvårdsstyrelsen 1 kapten ur generalstaben samt 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer som resp. sjukvårdsintendent och förrådsförvaltare.

Den ordinarie civila personal, som för närvarande är placerad till tjänstgöring å sjukvårdsstyrelsen, utgöres av 1 sekreterare å extra stat i lönegraden B 24, 1 kansliskrivare i lönegraden B 11, 1 expeditionsvakt i lönegraden B 5 och 1 kontorsbiträde i lönegraden B 4.

FörsvarsJcommissionen — vilken såsom tidigare anförts föreslagit, dels att veterinärvårdsverksamheten skulle utbrytas från den nuvarande gemenskapen med sjukvårdsverksamheten, dels ock att all förvaltningsverksamliet skulle i princip överflyttas från sjukvårdsstyrelsen till det centrala intendenturorganet, medan ledningen av sjukvårdsväsendet i övrigt skulle utövas inom en nyupprättad sjukvårdsinspektion — har beräknat behovet av militär och civilmilitär personal å sjukvårdsinspektionen till 1 Överfältläkare, 1 regementsläkare, 1 bataljonsläkare som adjutant, 1 kompaniofficer, 1 pensionerad officer, 2 pensionerade underofficerare samt 1 förrådsvaktmästare. Därjämte har kommis- 1

1 Gemensamt med ponsionskontoret.

2 Pensionerad officer.

206 Departements-

chefen.

Kungl. Maj.is proposition nr 225.

siemen föreslagit, att å staten för sjukvårdsinspektionen borde upptagas ett arvode för juridiskt biträde.

Arméförvaltningen bar anfört, att då ämbetsverket tillstyrkt bibehållande av sjukvårdsstyrelsen såsom förvaltande organ, nämnda personal borde böra avses för sjukvårdsstyrelsen, dock att den av försvarskommissionen föreslagne kompaniofficeren liksom nu borde vara generalstabsofficer.

Då sjukvårdsstyrelsens arbetsuppgifter komme att i huvudsak motsvara dem, som för närvarande åvilade sjukvårdsstyrelsen, erfordrades utöver den av kommissionen beräknade personalen viss civil personal. Den nuvarande kansliskrivarbefattningen, vilken vore vakant, bestredes av ett kanslibiträde

1 lönegraden B 7. Då de med befattningen förenade göromålen efter slutligt genomförd omorganisation avsåges att ombesörjas av pensionerad underofficer, syntes kansliskrivarbefattningen kunna indragas. Beträffande sjukvårdsstyrelsens nuvarande å extra stat uppförde sekreterare ville arméförvaltningen framhålla, att någon egentlig minskning i de uppgifter och göromål, som åvilade denne, icke syntes vara att förvänta efter omorganisationen. Tidigare hade ifrågasatts, att bemälde sekreterare skulle ersättas med en notarie samt att en civil byråchef från ett departement inom arméförvaltningen skulle biträda styrelsen såsom rådgivare i frågor av juridisk och administrativ natur. Som emellertid sjukvårdsstyrelsens behov av administrativt kunnig person icke syntes kunna efter omorganisationen på angivet sätt tillgodoses, förordade arméförvaltningen fortsatt anställande av en sekreterare med lön i lönegraden B 24. För sjukvårdsstyrelsen borde sålunda å arméförvaltningens stat uppföras 1 sekreterare i lönegraden B 24,

2 kontorsbiträden i lönegraden B 4 samt 1 expeditionsvakt.

Då sjukvårdsstyrelsen, såsom jag tidigare framhållit, enligt min mening även framdeles bör i stort sett utöva de funktioner, som tillkomma den nuvarande sjukvårdsstyrelsen, med de inskränkningar, som följa av att veterinärväsendet utbrytes från dess kompetensområde, följer därav, att sjukvårdsstyrelsens organisation kommer att i princip ansluta till den nuvarande.

Yad först beträffar den civilmilitära personalen lärer densamma i likhet med vad som för närvarande är fallet böra utgöras av — förutom generalfältläkaren — 1 Överfältläkare såsom byråchef, 1 regementsläkare såsom byråassistent samt 1 förrådsvaktmästare. Någon särskild bataljonsläkare såsom adjutant anser jag icke böra beräknas, utan anser jag, att framdeles liksom hittills därtill skall kunna tagas i anspråk bataljonsläkare vid fältläkarkåren. Läkarpersonalen synes lämpligen böra upptagas å fältläkarkårens stat, medan förrådsvaktmästaren torde böra uppföras å arméförvaltningens stat.

Såsom jag i annat sammanhang närmare utvecklat, anser jag, att en generalstabsofficer alltjämt bör avses för tjänstgöring i sjukvårdsstyrelsen.

Liksom för närvarande lärer erfordras följande pensionerade personal, nämligen 1 pensionerad officer som sjukvårdsintendent och 1 pensionerad underofficer som förrådsförvaltare. På sätt försvarskommissionen föreslagit lärer dessutom erfordras 1 pensionerad underofficer som expeditionsunder-

Kungl. Majus proposition nr 225. 207

officer. Den pensionerade personalen lärer böra uppföras å arméförvaltningens stat.

Yad slutligen beträffar den civila personalen kan jag icke tillstyrka att, på sätt arméförvaltningen föreslagit, en sekreterartjänst i 24:e lönegraden avses för sjukvårdsstyrelsen, utan anser jag, att, i likhet med vad som föreslagits av såväl 1926 års beredning som av de s. k. 1928 års sakkunniga angående försvarsväsendets ledning och förvaltning, sjukvårdsstyrelsens sekreterare bör ersättas med en notarie i lönegraden B 21 samt att inom arméförvaltningen i övrigt befintlig personal bör kunna avses såsom rådgivare i frågor av juridisk och administrativ natur. Med hänsyn till den minskning i göromål, som torde komma att uppstå dels genom att veterinärbyrån utbrytes ur sjukvårdsstyrelsen och dels genom att vissa anskaffningar lära komma att ske genom tyg- eller intendenturdepartementen, finner jag mig kunna föreslå, att den ordinarie civila personalen i övrigt begränsas till 1 kanslibiträde i lönegraden B 7 och 1 kontorsbiträde i lönegraden B 4. Någon expeditionsvakt anser jag här icke behöva beräknas, då vaktmästarsysslorna torde kunna ombesörjas dels av expeditionsunderofficeren och dels av de för arméförvaltningen i övrigt beräknade expeditionsvakterna.

Liksom för närvarande är fallet torde å arméförvaltningens stat böra beräknas ett belopp av 1 000 kronor att av sjukvårdsstyrelsen disponeras till ersättningar åt av styrelsen anlitade sakkunniga.

Övergången till arméförvaltningens nya organisation.

Den nya organisationen av arméförvaltningen lärer böra tillämpas från och med budgetåret 1937/1938.

Yad i det föregående anförts rörande arméförvaltningens personal innebär, att vissa indragningar av civil personal vid ämbetsverket komma att äga rum. Sålunda kommer den manliga kanslipersonalen att minskas med inalles fem tjänstemän.

Härav följer, att vissa bestämmelser rörande övergången till den nya organisationen bliva erforderliga. Härvid måste emellertid — såsom ock arméförvaltningen i sitt yttrande framhållit — hänsyn tagas till det sannolikt betydligt ökade arbete, som lärer komma att åvila arméförvaltningen i samband med genomförandet av den nya härordningen. För detta ökade arbete torde i vissa fall vara lämpligt att taga i anspråk den personal, vilken på grund av indragningarna måste överföras till övergångsstat.

Vad beträffar överföringen till övergångsstat lärer vidare hänsyn böra tagas till att i vissa fall den ifrågavarande personalen uppnår pensionsåldern inom en nära framtid. I dessa fall torde med indragning av vederbörandes tjänst böra anstå i avvaktan på pensionsålderns inträde, medan å andra sidan med tillsättandet av vissa lägre befattningar kan anstå under motsvarande tid. Vidare torde det vara lämpligt att i vissa fall låta till övergångsstat överförd personal tjänstgöra i befattning, som enligt den nya ordningen skall uppehållas av icke-ordinarie personal, i vilka fall motsvarande icke-ordinarie personal kan inbesparas.

208 Kungl. Maj.-ts proposition nr 225.

Då lämpligaste sättet för anordnandet av övergången till den nya organisationen icke nu kan tillförlitligen bedömas, förutsätter jag, att det må ankomma på Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser, som kunna erfordras för genomförande av de erforderliga ändringarna i arméförvaltningens organisation.

C. Arméns organisation på högre och lägre truppförband.

Högre truppförband.

Enligt nuvarande organisation indelas armén i följande högre truppförband, nämligen fyra arméfördelningar— Södra, Västra, Östra och Norra — Östra brigaden, Övre Norrlands trupper och Gotlands trupper.

I varje arméfördelning ingå 4 infanteriregementen, 1 kavalleriregemente, 1 artilleriregemente och 1 trängkår. I en del arméfördelningar tillkomma härutöver vissa andra, lägre förband, nämligen

Göta livgarde — utom bataljonen i Vaxholm — avsett att vid mobilisering uppsätta stridsvagnsförband m. m.,

en bataljon ur vartdera Göta livgarde och Kronobergs regemente, förlagda i resp. Vaxholm och Karlskrona samt avsedda att vid mobilisering utgöra infanteribesättning i Vaxholms och Karlskrona kustfästningar,

Smålands arméartilleriregemente, avsett att vid mobilisering uppsätta det för armén gemensamma artilleriet,

Karlsborgs artilleriregemente, avsett att vid mobilisering uppsätta arméns och hemortens luftvärnsartilleriförband,

Svea och Göta ingenjörkårer samt Fälttelegrafkåren, avsedda att vid mobilisering uppsätta för armén och kustfästningarna erforderliga ingenjör- och fälttelegrafförband, samt

första och andra intendenturkompanierna, avsedda att vid mobilisering uppsätta för armén m. m. erforderliga intendenturformationer.

I östra brigaden ingå Livgrenadjärregementet och Jönköpings-Kalmar regemente.

Övre Norrlands trupper bestå av Bodens besättningstrupper — Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Bodens ingenjörkår — Västerbottens regemente, en skvadron ur Norrlands dragonregemente, Norrbottens artillerikår och tredje intendenturkompaniet.

Gotlands trupper bestå av Gotlands infanterikår (en bataljon örn fyra kompanier) samt Gotlands artillerikår (kårstab och tre batterier jämte ett av 1935 års riksdag beslutat luftvärnsbatteri).

Såsom tidigare i annat sammanhang framhållits, har försvarskommissionen såsom sin åsikt uttalat, att fredsorganisationen borde — förutom arméledning m. m. — i stort sett omfatta fyra arméfördelningar (I.—IV.),

Bodens trupper,

Gotlands trupper samt

vissa utom arméfördelningsförband stående särskilda armétrupper.

209 Kungl. Majus proposition nr 225.

1 fråga om fredsfördelningarnas organisation vid en omorganisation av armén har kommissionen till en början anfört, att de fyra fördelningarna principiellt borde omfatta i första hand de lägre truppförband, som vore erforderliga för att bilda vederbörligt högre krigstruppförband samt därutöver de truppförband, som krävdes för att snabbt kunna organisera de två fördelningar, vilka enligt kommissionens förslag avsetts att uppsättas först vid mobilisering.

Vad infanteriet beträffar skulle fördelningsinfanteriregementenas antal för att motsvara behovet till de sex krigsfördelningarna behöva vara aderton. Kommissionen har emellertid ansett möjligheter föreligga att på ett enligt kommissionens mening tillfredsställande sätt tillgodose krigsorganisationens fordringar, även örn fördelningsinfanteriregementenas antal i fredstid utgjorde sexton, fördelade med fyra regementen på varje fördelning. I så fall skulle det emellertid bliva nödvändigt att på ett av vardera fördelningens regementen uppställa den fordran, att det vid mobilisering skulle kunna uppdrivas till ett och ett halvt regemente.

Frågan örn antalet kavalleriregementen borde enligt kommissionens uppfattning ses mot bakgrunden av att i den föreslagna krigsorganisationen — förutom de sex fördelningarna — även avsåges att ingå en lätt brigad, i vilken kavalleriet skulle bilda kärnan och vilken av flera skäl borde uppsättas vid detta truppslag. Kommissionen har dock ansett antalet kavalleriregementen i fredstid kunna bibehållas vid fyra, fördelade med ett regemente till varje fördelning, därest regementenas organisation så uppbyggdes, att såväl den lätta brigadens som fördelningarnas kavalleribataljoner kunde vid mobilisering uppsättas.

Beträffande fördelningsartilleriet har kommissionen icke heller förutsatt någon ökning av antalet fredstruppförband. Kommissionen har emellertid härvid framhållit, att under sådana förhållanden dessa truppförbands organisation måste medgiva uppsättandet jämväl av det väsentligaste av de delar av truppslaget, vilka skulle bliva erforderliga för de två först vid mobilisering organiserade fördelningarna. Norrbottens artillerikår borde därjämte bibehållas, för att krigsorganisationen beträffande artilleritruppförbanden skulle kunna bliva fullständig.

I var och en av de i fredstid befintliga fördelningarna borde vidare, enligt vad kommissionen framhållit, liksom nu ingå en trängkår. Trängkårernas organisation måste emellertid avpassas med hänsyn till sådan kapacitet vid mobilisering, att de då nyuppsatta fördelningarna samt armékårförbanden kunde bliva vederbörligen tillgodosedda med trängförband.

Ingenjör- och intendentur trupperna borde enligt kommissionens mening icke ingå i arméfördelningarna; de borde betraktas som arméförband och som sådana stå direkt under chefen för armén. Detta gällde även beträffande stridsvagnsregementet, arméartilleriregementet, signaltrupperna, tygtrupperna och i luftvärnet ingående truppförband.

Slutligen har kommissionen framhållit, att behovet av infanteri- och ingenjörtrupper i Vaxholms och Karlskrona kustfästningar syntes kunna inom

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sami. Nr 225. ai7 se 14

210 Kungl. Majus proposition nr 225.

den av kommissionen förutsatta krigsorganisationens ram tillgodoses, utan att i fredstid linjetrupp förband förlädes till fästningarna. Ifrågavarande besättningar syntes kommissionen kunna utgöras av landstormsinfanteri och motsvarande ingen]örtrupper. För att under kommendanten handlägga med nyssnämnda landstormsförsvar sammanhängande ärenden erfordrades emellertid viss personal.

I enlighet med dessa grundsatser samt under hänsynstagande till rekryterings-, förläggnings-, utbildnings- och mobiliseringsförhållanden har försvarskommissionen föreslagit följande sammansättning i fredstid av de fyra fördelningarna:

Första (I.) fördelningen.

Fördelningsstaben..................................................... förlagd i Kristianstad

Norra skånska infanteriregementet.......................... förlagt

Södra » » ....................... »

Kronobergs regemente ............................................. »

Jönköpings-Kalmar regemente ................................. »

Skånska kavalleriregementet ................................... »

Wendes artilleriregemente ...................................... »

Skånska trängkåren ................................................. förlagd » Hässleholm.

Andra (II.) fördelningen.

Fördelningsstaben.................................................... förlagd i Östersund

Jämtlands fältjägarregemente.................................... förlagt

Dalregementet ........................................................... »

Hälsinge regemente ................................................. »•

Västernorrlands regemente .................................... »

Norrlands dragonregemente...................................... »

» artilleriregemente ................................... »

» trängkår .................................................. förlagd

Tredje (III.) fördelningen.

.............................................. förlagd i Skövde

....................................... förlagt » »

Ystad (Revinge)

Växjö

Eksjö

Hälsingborg

Kristianstad

Falun

Gävle

Sollefteå

Umeå

Östersund

Sollefteå.

Fördelningsstaben......

Skaraborgs regemente.. Alvsborgs regemente ...

Hallands regemente.....

Bohusläns regemente .. Livregementets husarer Göta artilleriregemente » trängkår ...............

Borås

Halmstad

Uddevalla

Skövde

Göteborg

Skövde.

....................................................... förlagd

Fjärde (IV.) fördelningen.

Fördelningsstaben ...................................................... förlagd i Stockholm

Svea livgarde.............................................................. förlagt » »

Livregementets grenadjärer...................................... » » Örebro

Livgrenadjärregementet ............................. » » Linköping

Upplands regemente.................................................. » » Uppsala

Livregementet till häst ............................................ » » Stockholm

Svea artilleriregemente ............................................ » » »

» trängkår................... förlagd » Linköping.

211 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Ostra brigadens stab borde enligt kommissionens mening indragas. De båda i brigaden nu ingående infanteriregementena skulle, som,tidigare nämnts, ingå i IV. resp. I. fördelningen.

Beträffande Övre Norrlands trupper har kommissionen anfört, att styrkan och antalet av de under militärbefälhavaren för Övre Norrland i fredstid ställda truppförbanden i huvudsak borde begränsas till vad som erfordrades för att under alla förhållanden tillgodose behovet av säkerhetsbesättning i Bodens fästning och därjämte för att säkerställa en hastig mobilisering och gruppering till tryggande av det nordöstra gräns- och kustområdet. Aven befolkningstillgången kunde enligt kommissionens mening anses tala för att Övre Norrlands trupper begränsades till nuvarande Bodens besättningstrupper. Av andra skäl borde emellertid härtill läggas jämväl vissa styrkor av artilleri ävensom intendenturtrupper. Försvarskommissionen har därför föreslagit, att Övre Norrlands trupper skulle bestå av Norrbottens regemente,

Norrbottens artillerikår,

Bodens artilleriregemente,

Bodens ingenjörkår samt tredje intendenturkompaniet.

Dessutom borde till Boden avdelas ett kompani av det till inrättande föreslagna signalregementet, ett tygkompani samt ett luftvärnsdetachement.

Då samtliga nu nämnda truppförband fortfarande borde vara förlagda inom Bodens fästning, skulle de enligt kommissionens åsikt lämpligen kunna benämnas »Bodens trupper».

Vad slutligen beträffar Gotlands trupper, har försvarskommissionen ansett, att en förstärkning av Gotlands stridskrafter vore med hänsyn till betydelsen av Gotlands försvar ofrånkomlig. Vad infanteriet beträffade, borde denna förstärkning ske på så sätt, att Gotlands infanterikår utökades till i huvudsak samma styrka som ett fördelningsinfanteriregemente, varefter regementet skulle benämnas Gotlands infanteriregemente. Även beträffande Gotlands artillerikår har försvarskommissionen ansett sig böra föreslå viss förstärkning. Såsom framgår av vad i ett annat sammanhang kommer att anföras, har försvarskommissionen även förutsatt, att ett kustartilleriförband, Fårösunds kustartillerikår, skulle komma att förläggas på Gotland och där i vissa avseenden underställas militärbefälhavaren. Gotlands trupper borde sålunda enligt försvarskommissionens åsikt bestå av Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillerikår, vartill skulle komma

Fårösunds kustartillerikår.

Av vad de hörda myndigheterna anfört i denna del lärer följande böra här omniimnas.

Chefen för generalstaben har i sitt yttrande anfört, bland annat, att fordran

*212

Kungl. Majus proposition nr 225.

på överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation nöjaktigt kunde tillgodoses med en fredsorganisation, omfattande — förutom Gotlands trupper — fyra fördelningar jämte Övre Norrlands trupper, de senare bildade genom en utökning av de av kommissionen föreslagna, till Övre Norrland förlagda truppförbanden. Sålunda skulle erfordras dels bibehållande av Västerbottens regemente — vilket regemente under alla förhållanden borde äga bestånd, eventuellt på ett annat regementes bekostnad — dels förstärkande av Norrbottens artillerikår till (reducerat) fördelningsartilleriregemente. Övre Norrlands trupper, till vilka Norrlands dragonregemente lämpligen kunde överföras, borde utgöra en stomme till en krigsfördelning. Chefen för generalstaben har vidare ansett bibehållandet av Värmlands regemente såsom önskvärt, men förklarat, att därest ekonomiska hänsyn och kraven i övrigt på försvarsordningens kvalitativa gestaltning bleve tillgodosedda, ur krigsorganisatorisk synpunkt några oöverstigliga krav på regementets bibehållande i fredstid icke förelåge.

Arméförvaltningen har bland annat funnit det nödvändigt, att armétruppförbanden icke endast i fråga örn ortens försvar, allmän ordning o. s. v. utan även i förvaltningsliänseende underställdes den fördelningschef (motsvarande), inom vilkens militärområde de vore förlagda.

Inspektören för infanteriet har såsom sin åsikt uttalat, att den av kommissionen föreslagna fredsorganisationen syntes alltför knappt beräknad för att kunna motsvara krigsorganisationen. Framförallt för att underlätta en utökning av krigsorganisationen borde samtliga nu befintliga infanteriregementen bibehållas. Särskilt betänkligt vore ett slopande av Västerbottens regemente. Minst en fördelning borde i fred tillkomma.

Inspektören för kavalleriet har framhållit, att det ur militär synpunkt vore att beklaga, att armén icke redan i fredstid organiserats på sex fördelningar. Därest detta av ekonomiska skäl icke kunde ske, borde i varje fall icke Norrlands försvar försvagas genom indragning av Västerbottens regemente.

Inspektören för artilleriet har ansett, att det borde vara fullt klart, att en koncentrering av stridskrafter till Övre Norrland skulle underlättas, därest området självt bleve mobiliseringsort för så stora delar som möjligt av de trupper, vilka i första hand avsåges för gränsens omedelbara skydd. Man finge icke förbise förläggningsortens avgörande inflytande på möjligheterna att anordna övningar inom gränsområdet. De av kommissionen förebragta skälen för indragning av Västerbottens regemente kunde han icke finna bärande.

Inspektören för trängen har uttalat den åsikten, att det vore på den bestående organisationens grund, som krigsorganisationen borde byggas upp, samt att ett bibehållande av ytterligare två infanteriregementen vore i hög grad ägnat att stärka den föreslagna krigsorganisationen. Övre Norrlands trupper borde bibehållas, varjämte de s. k. armétrupperna borde inordnas i fördelningar m. m. enligt nu gällande grunder.

Chefen för södra arméfördelningen har bland annat gjort gällande, att örn den nödvändiga utgångspunkten uppställdes, att sex krigsfördelningar vid krigstillfälle skulle stå till förfogande, skulle som en nödvändig konsekvens

213 Kungl. Majus proposition nr 225.

härav följa, att de i desamma ingående förbanden i fredstid blivit samutbildade, vilket förutsatte, att samma antal operativa enheter med tillhöriga regementen skulle förefinnas i fred. Att två av krigsorganisationens infanteriregementen vid mobilisering skulle komma att helt nyuppsättas, vore synnerligen betänkligt, i det att dessa först under loppet av ett fälttåg skulle kunna erhålla tillfredsställande stridsvärde.

Starka skäl syntes även föreligga för ingenjörtruppernas inordnande bland fördelningens trupper.

Chefen för västra arméfördelningen har förklarat sig vara av den uppfattningen, att en fredsorganisation, som leder till, att en tredjedel av fältarmén måste helt improviseras i krig, icke ur militär synpunkt kunde förordas. En någorlunda tillfredsställande lösning skulle däremot vinnas genom tillkomsten av en femte — eventuellt något reducerad — arméfördelning samt genom skapande redan i fredstid av vissa utbildnings- och mobiliseringscentra för den sjätte krigsfördelningens behov, något som för infanteriets vidkommande enklast syntes kunna ske genom att bibehålla lämplig del av till indragning eljest ifrågasatta regementen.

Mot indragning av Västerbottens regemente talade mycket betydelsefulla operativa hänsyn, mot indragning av Värmlands regemente tungt vägande lokala, ekonomiska och psykologiska skäl.

Chefen för östra arméfördelningen har framhållit, att bästa överensstämmelsen mellan freds- och krigsorganisationerna givetvis skulle erhållas, därest sex fredsfördelningar organiserades. Örn emellertid de ekonomiska förhållandena icke medgåve organiserandet av mera än fyra fördelningar, vore dock bibehållandet i största möjliga utsträckning av till indragning föreslagna truppförband av synnerlig vikt för krigsorganisationens fasthet och stadga. I första hand borde därvid enligt hans åsikt med hänsyn till Övre Norrlands försvar Västerbottens regemente bevaras. Därutöver syntes det honom under alla förhållanden önskvärt, att åtminstone delar av såväl Södermanlands regemente som Värmlands regemente bevarades, vilket icke skulle förhindra, att jämväl andra truppförband, exempelvis Svea ingenjörkår och Andra lätta bombflottiljen skulle kunna förläggas till Strängnäs resp. Karlstad.

Norrlands dragonregemente borde i fredstid tillföras Övre Norrlands trupper; Hälsinge regemente borde tillhöra IV. fördelningen och Hallands regemente I. fördelningen.

Chefen för norra arméfördelningen har föreslagit en organisation av armén i fredstid på sex fördelningar örn tre infanteriregementen m. m. — varvid i VI. fördelningen skulle ingå Bodens besättningstrupper — samt Gotlands trupper. I jämförelse med försvarskommissionens förslag skulle detta innebära uppsättandet av två ytterligare fördelningsstaber, bibehållande av Västerbottens regemente samt uppsättandet av ett ytterligare fältartilleriregemente.

I chefens för Norra fördelningen yttrande är jämväl upptaget ett utkast till sammansättning av de av nämnda chef föreslagna sex fredsfördelningarna.

Militärbefälhavaren för Örre Norrland har ansett sig böra varna för det

Departements-

chefen.

214 Kungl. Majus proposition nr 225.

underskattande, som försvarskommissionen enligt hans förmenande gjort sig skyldig till i fråga örn Övre Norrlands försvar. Västerbottens regemente borde bevaras för uppgifter, vilka icke utan men för rikets säkerhet kunde lösas av något längre från gränsen förlagt truppförband. Det borde jämväl övervägas, huruvida icke Norrlands dragonregemente borde ingå i Övre Norrlands trupper.

Ingenjör- och signaltruppernas inordnande i organisationen såsom armétruppförband skulle enligt militärbefälhavarens åsikt komma att ytterligare isolera dessa truppförband samt försvåra samverkan och samarbete med övriga truppslag.

Kommendanten i Bodens fästning har i sitt yttrande gjort gällande, att särskilda truppförband måste avses för det tidigare gränsförsvaret, och särskilda i fredstid i Boden förlagda och i fästningsstrid specialutbildade truppförband avdelas för försvaret av fästningen. Då Norrbottens regemente borde helt avses för fästningsförsvaret, vore det, därest indragning av ett infanteriregemente skulle anses bliva ofrånkomligt, nödvändigt att låta denna indragning gå ut över något annat truppförband än Norrbottens och Västerbottens regementen.

Militärbefälhavaren på Gotland har bland annat anfört, att varje indragning av bestående infanteritruppförband skulle innebära ett försvårande av mobiliseringen samt att varje beskärning av den ännu bevarade infanteriorganisationen skulle medföra ett så påtagligt försvagande av försvarskraften med hänsyn till möjligheterna att vid behov utan omgång kunna genomföra ofrånkomliga förstärkningar, att den icke utan nödtvång finge ifrågasättas. Därjämte kunde något avgörande skäl icke förebringas för att arméfördelningarna i fred skulle erhålla sinsemellan fullt likartad sammansättning.

Chefen för fortifikationen har uttalat sig för en sådan fredsorganisation av de fyra fördelningarna, att de vid mobilisering kunde svälla ut till åtta krigsfördelningar.

En utbrytning ur fördelningsförbandet av ingenjörtrupperna skulle komma att i förvaltningshänseende medföra allvarliga olägenheter. Ingenjörtrupperna och signaltrupperna borde därför i fredstid i möjligaste mån införlivas med arméfördelningarna.

Chefen för intendenturkåren har framhållit önskvärdheten av att försvarsorganisationen utökades med åtminstone Västerbottens regemente. Härigenom skulle bättre överensstämmelse emellan freds- och krigsorganisationerna ernås, varjämte ett väsentligt gynnsammare utgångsläge skulle erhållas för ett framgångsrikt försvar av Övre Norrland. Högst önskvärt vore därjämte, att även övriga till indragning föreslagna infanteriregementen kunde bibehållas, varigenom en avsevärd kvalitativ förstärkning av de operativa enheterna skulle erhållas.

Beträffande arméns indelning i arméfördelningar m. m. har jag, såsom framgår av vad jag tidigare yttrat, i stort sett anslutit mig till försvarskommissionens förslag. De avvikelser, som jag ansett befogade, beröra sär-

215 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

skilt Övre Norrland. Enligt min mening bör sålunda fredsorganisationen ■— förutom arméledning m. m. — i stort omfatta fyra arméfördelningar (I.—IV.),

Övre Norrlands trupper,

Gotlands trupper samt vissa armétrupper.

Av språkskäl anser jag ordet »arméfördelning» böra bibehållas såsom officiell benämning på ifrågavarande högre truppförband, vilket icke hindrar, att förkortningen »fördelning» kan användas i dagligt tal och i den militära terminologin.

I enlighet med vad arméförvaltningen m. fl. myndigheter yttrat, böra armétrupperna icke endast i fråga örn ortens försvar, inre ordning o. s. v. utan även i förvaltningshänseende underställas vederbörande arméfördelningschef. Beträffande utbildning, personalfrågor m. m. böra de däremot intaga den ställning, som försvarskommissionen avsett.

Försvarskommissionens uppfattning, att arméfördelningarna i fred principiellt böra omfatta i första hand de lägre truppförband, som erfordras för att bilda vederbörligt högre krigstruppförband, samt därutöver vad som erfordras för att snabbt organisera de ytterligare förband, som först vid mobilisering skola uppsättas, synes mig riktig.

Vad infanteriet beträffar motiverar den av mig förutsatta krigsorganisationen 14 fördelningsregementen i fred. Försvarskommissionen har föreslagit, att stridsvagnsregementet skall organiseras såsom ett förband för sig med förläggning på Järvafältet. Detta synes mig emellertid icke vara oundgängligen nödvändigt. En uppdelning av detta förband i tvenne delar, med varje del ansluten till ett infanteriregemente, torde ur flera synpunkter utöver de ekonomiska erbjuda vissa fördelar. För egen del har jag därför funnit lämpligt, att stridsvagnstrupperna, i stället för att bilda ett särskilt förband, i fred uppdelas på två av fördelningsregementena. Dessa två regementens infanteridelar bliva då i stället blott hälften så stora som de övriga infanteriregementena. Med hänsyn härtill förutsätter jag, att Västerbottens regemente, vilket i överensstämmelse med vad de flesta militära myndigheter yttrat bör bibehållas i organisationen och i fred tillhöra Övre Norrlands trupper, i krig kan tagas i anspråk såsom fördelningsinfanteriregemente.

Efter övervägande av samtliga på frågan inverkande omständigheter — varvid även de värnpliktigas lämpliga fördelning på infanteritruppförbanden i fred tagits i betraktande — har jag sålunda kommit till den slutsatsen, att i fredsorganisationen böra ingå —- förutom i Övre Norrlands trupper och Gotlands trupper ingående infanteritruppförband — 12 fördelningsinfanteriregementen av normaltyp samt 2 av infanteri och stridsvagnar sammansatta regementen, vilka vid mobilisering tillsammans uppsätta såväl infanteri- som stridsvagnsförband. De båda sistnämnda fördelningsinfanteriregementena böra lämpligen tillhöra samma fredsfördelning, då härigenom en arméfördelningschef under arméchefen kan betraktas såsom stridsvagnsvapnets målsman. liege-

216 Kungl. Majus proposition nr 225.

mentena böra därjämte vara så förlagda, att stridsvagnarnas detacliering för samverkan med arméns övriga infanteritruppförband underlättas, varjämte förläggningsortens övningsförhållanden för stridsvagnar böra beaktas. Livregementets grenadjärer och Skaraborgs regemente synas lämpa sig såsom sådana kombinerade infanteriregementen.

I den av mig föreslagna krigsorganisationen minskas behovet av kavalleri något i jämförelse med försvarskommissionens förslag. Någon ändring av det av kommissionen föreslagna antalet kavalleriregementen i fred förutsättes likväl icke, liksom jag icke heller tänker mig någon förändring i de principer för krigsförbandens organiserande ur fredsförbanden, som av kommissionen föreslagits.

Då Norrlands dragonregemente vid den av mig avsedda krigsorganisationen skall ingå i den av II. arméfördelningen uppsatta fältfördelningen, bör regementet även i fred hänföras till nyssnämnda fördelning.

I likhet med försvarskommissionen förutsätter jag beträffande artilleriet icke någon ändring i det nuvarande antalet fördelningsartilleriregementen i fred, utan anser jag, att i stort sett enligt samma principer, som av kommissionen föreslagits, dessa regementen böra erhålla en sådan organisation, att de, förutom uppsättandet av den egna arméfördelningens fältartilleriregemente, jämväl kunna vid mobilisering organisera för krigsorganisationen ytterligare uppkommande behov av vissa förband och formationer.

Det genomgripande omorganisationsförslag i fråga örn de nuvarande ingenjörtrupperna, som av försvarskommissionen framlagts — för vilket närmare redogörelse kommer att av mig lämnas i ett senare sammanhang — innebärande bland annat Fälttelegrafkårens utbrytande ur sagda trupper samt denna kårs förvandlande till ett fristående signalregemente, innebär onekligen vissa fördelar. Det lärer emellertid å andra sidan icke kunna förnekas, att de betänkligheter av skilda slag, som av ett flertal myndigheter uttalats mot förslagets realiserande, kunna anses välgrundade. Efter noggrant övervägande har jag därför funnit mig böra i princip förorda ett av chefen för fortifikationen framlagt förslag till organisation av ingenjörtrupperna — för vilket redogörelse likaledes senare kommer att lämnas — dock med den modifikationen, att på grund av den av mig föreslagna, i förhållande till försvarskommissionens förslag begränsade organisationen uppsättande av ingenjörkår i Karlstad ej kan föreslås. Dock bör, såsom jag framdeles närmare kommer att föreslå, en mobiliseringscentral för en ingenjörkår anordnas å nyssnämnda plats. Ifråga örn lydnadsställning m. m. böra ingenjörtrupperna enligt min uppfattning hänföras till fördelningstruppförband och icke till armétruppförband.

I varje arméfördelning bör slutligen, såsom kommissionen föreslagit, ingå en trängkår. De fyra trängkårernas fredsorganisation bör i överensstämmelse med av kommissionen uttalade principer avpassas med hänsyn till en sådan kapacitet vid mobilisering, att de då jämväl kunna uppsätta de ytterligare trängförband och -formationer, som för krigsorganisationen bliva erforderliga.

217 Kungl. Majus proposition nr 225.

I fråga om vad kommissionen i detta sammanhang anfört beträffande armétruppförbanden vill jag framhålla följande.

Enligt vad jag nyss uttalat, böra ingenjör trupperna icke — såsom kommissionen föreslagit — utgöra armétruppförband utan ingå bland arméfördelningarnas truppförband. Det vid mobilisering enligt detta förslag uppsatta stridsvagnsregementet bliver givetvis armétruppförband; såsom ingående i fördelningsinfanteriregementen torde stridsvagnsförbanden i fred böra betraktas såsom fördelningstruppförband. Slutligen synes det mig påtagligt, att intendenturtrupperna, arméartilleriregementet och i luftvärnet ingående truppförband böra betraktas såsom armétruppförband. Något uppsättande av särskilda tygtrupper kommer icke att av mig föreslås.

Mot vad kommissionen anfört beträffande möjligheten att tillgodose behovet av infanteri- och ingenjörtrupper i Vaxholms och Karlskrona kustfästningar, utan att i fredstid linjetrupper av ifrågavarande slag förläggas till dessa fästningar, synes intet vara att erinra. I enlighet med kommissionens förslag föreslår jag, att för handläggandet av med landstormsförsvaret i ifrågavarande fästningar förenade uppgifter å staten för fördelningsstaber m. m. upptagas 1 överstelöjtnant eller major, avsedd såsom infanteribefälhavare i Vaxholms fästning, med 1 kapten som adjutant och 1 kapten, avsedd för Karlskrona fästning.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att de fyra arméfördelningarna erhålla följande sammansättning i fredstid:

Första (I.) arméfördelningen.

218 Kungl. Majus proposition nr 225.

Tredje (III.) arméfördelningen.

Fördelningsstaben ....................................... förlagd i Skövde

Livregementets grenadjärer.......................... förlagt » Örebro

Skaraborgs regemente .................................... » » Skövde

Älvsborgs regemente..................................... » » Borås

Bohusläns regemente...................................... » >, Uddevalla

Livregementets husarer ................................. » » Skövde

Göta artilleriregemente ................................. » » Göteborg

Karlsborgs luftvärnsregemente ..................... » » Karlsborg

Göta trängkår ................................................ förlagd » Skövde

Andra intendenturkompaniet ....................... förlagt » Karlsborg.

Fjärde (IV.) arméfördelningen.

Fördelningsstaben .......................................... förlagd i Stockholm

Svea livgarde................................................... förlagt » »

Livgrenadjärregementet ................................ » » Linköping

Södermanlands regemente.............................. » » Strängnäs

Livregementet till häst ................................. » » Stockholm

Svea artilleriregemente ................................. » » Uppsala

» ingenjörkår.......................................... förlagd i Stockholm (Frösunda)

» trängkår.................................................. » » Linköping

Första intendenturkompaniet ....................... förlagt » Stockholm.

Vid en jämförelse med nuvarande fredsorganisation innebär förslaget i huvudsak följande ändringar.

Östra brigaden upphör att vara ett självständigt förband. Brigadstaben indrages, och brigadens två infanteriregementen fördelas på I. (södra) och IV. (östra) arméfördelningarna.

I. (södra) fördelningsstaben flyttas i enlighet med försvarskommissionens förslag från Hälsingborg till Kristianstad. Södra skånska infanteriregementet indrages. Dess etablissement i Ystad övertages av Skånska luftvärnskåren, som nyuppsättes. Kronobergs regementes detachement i Karlskrona samt Göta ingenjörkårs kustingenjörkompani i Karlskrona indragas. Göta ingenjörkår i Eksjö tillföres I. (södra) arméfördelningen liksom Smålands arméartilleriregemente.

Inom H. (norra) arméfördelningen indrages Jämtlands fältjägarregemente, vars etablissement delvis övertages av Norrlands ingenjörkår, som bildas av huvuddelen av nuvarande Svea ingenjörkår. Återstoden av etablissementet reserveras för vinterförläggning av skolor m. m.

Inom III. (västra) arméfördelningen indrages Värmlands regemente, vars etablissement delvis avses för mobiliseringscentral m. m. för fördelningens ingenjörtrupper. Återstoden av etablissementet övertages, såsom jag senare kommer att föreslå, av flygvapnet. Skaraborgs regemente minskas till ungefär hälften av ett fulltaligt infanteriregemente, varjämte regementet tillföres en stridsvagnsbataljon. Livregementets grenadjärer — med enahanda samman-

Kungl May.ts proposition nr 225. 219

sättning, som föreslås för Skaraborgs regemente — överföres till III. (västra) arméfördelningen från östra arméfördelningen.

Inom IV. (östra) arméfördelningen sker i samband med indragningen av Östra brigadens stab den förändringen, att Livgrenadjärregementet träder direkt under fördelningschefen. Upplands regemente indrages. Dess etablissement övertages, såsom jag senare kommer att föreslå, av arméns underofficersskola. Göta livgardes fästningsbataljon samt Svea ingenjörkårs fästningskompani indragas. Livregementets grenadjärer överföres såsom nyss sagts till lil. (västra) arméfördelningen.

Svea artilleriregemente förflyttas från Stockholm till Uppsala och övertager där förutvarande Upplands artilleriregementes etablissement, som nu disponeras av arméns underofficersskola. Svea ingenjörkår bildas av fälttelegrafkåren samt en mindre del av nuvarande Svea ingenjörkår.

Genom Svea artilleriregementes och stridsvagnsförbandens förflyttning från Stockholm undvikas de avsevärda kostnader, som uppförande av nya etablissement för dessa truppförband på Järvafältet skulle draga. Till frågan örn de av förflyttningen betingade byggnadsarbetena m. m. återkommer jag i annat sammanhang.

Vad därefter beträffar Övre Norrlands trupper har försvarskommissionen, såsom av det tidigare sagda framgår, uttalat, att dessa borde begränsas till vad som erfordrades för att under alla förhållanden tillgodose säkerhetsbesättning i Bodens fästning och därjämte för att säkerställa en hastig mobilisering och gruppering till tryggande av nordöstra gräns- och kustområdet. Dessa uppgifter skulle enligt kommissionens mening kunna lösas av Bodens nuvarande besättningstrupper, till vilka dock borde läggas jämväl vissa styrkor av artilleri ävensom intendenturtrupper. Västerbottens regemente skulle däremot utgå ur organisationen och de för Övre Norrlands försvar avsedda trupperna, samtliga förlagda till Boden, benämnas Bodens trupper.

Från de militära myndigheternas sida har, såsom av det redan sagda torde framgå, så gott som samstämmigt riktats den erinran mot kommissionens nyssnämnda förslag, att ett så avsevärt försvagande av Övre Norrlands försvar, som ett indragande av Västerbottens regemente skulle innebära, icke bör ifrågakomma. Ehuru vissa skäl av huvudsakligen organisatorisk art kunna anföras för försvarskommissionens förslag härutinnan, delar jag dock -— såsom jag redan tidigare antytt — de militära myndigheternas på strategiska synpunkter baserade uppfattning och anser, att Övre Norrlands trupper böra bibehållas till i stort sett nuvarande omfattning. Med hänsyn till den utökning av fältartilleriförbanden, som av mig föreslås, är det emellertid icke nödvändigt att för krigsorganisationens tillgodoseende bibehålla den nuvarande Norrbottens artillerikår. Jag föreslår fördenskull, att denna kår utgår ur fredsorganisationen. Till Boden bör även, i enlighet nied försvarskommissionens förslag, förläggas ett luftvärnsförband; däremot anser jag mig icke kunna tillstyrka ett förslag av inspektören för trängen förläggandet av ett trängdetachement till Boden.

örn

220 Kungl. Majas proposition nr 225.

Jag föreslår alltså, att Övre Norrlands trupper skola utgöras av Norrbottens regemente,

Västerbottens regemente,

Bodens artilleriregemente,

Bodens ingenjörkår samt ett intendenturkompani.

Luftvärnsförbandet bör ingå i Bodens artilleriregemente.

Vad beträffar Gotlands trupper vill jag erinra därom, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition redan framlagt förslag till förstärkande av Gotlands trupper genom åvägabringande av kaderökning från och med budgetåret 1936/1937 såväl vid Gotlands infanterikår som vid Gotlands artillerikår. I vad försvarskommissionen anfört beträffande behovet av försvarskrafter på Gotland finner jag mig ock kunna i stort sett instämma. Emellertid kommer jag icke att föreslå uppsättande av den av kommissionen föreslagna Fårösunds kustartillerikår. Det synes mig nämligen vara mera ändamålsenligt att låta allt artilleri — även kust- oell luftvärnsartilleri — på Gotland stå under gemensam ledning. Jag föreslår fördenskull, att de rörliga kustbatterier, vilkas uppsättande 1935 års riksdag beslutat och vartill medel redan delvis anslagits, ävensom luftvärnsbatterierna skola ingå i artilleritruppförbandet på Gotland. Detta truppförband utvidgas därigenom från kår till regemente.

Jag föreslår sålunda, att Gotlands trupper skola i fred bestå utav

Gotlands infanteriregemente och Gotlands artilleriregemente.

De högre truppforbandens ledning.

Arméfördelningschefer och deras staber

samt militärområdesbefälhavare.

Enligt nuvarande organisation utövas chefskapet över arméfördelning av arméfördelningschefen, vilken tillika är högsta militära myndighet inom arméfördelningsområdet. Över detta har han i militärt hänseende territoriell befälsrätt.

I egenskap av truppförbandschef har arméfördelningschefen, bortsett från vissa inskränkningar, ständig befälsrätt över underlydande truppförband.

Arméfördelningschefen har till sitt omedelbara förfogande dels en stab, arméfördelningsstaben, dels en brigadchef.

Arméfördelningsstaben.

Arméfördelningsstaben, som närmast är avsedd att biträda arméfördelningschefen i dennes egenskap av truppförbandschef, består av

1 stabschef, regementsofficer vid generalstaben,

1 generalstabsofficer, kapten vid generalstaben,

2 adjutanter, kompaniofficerare vid arméfördelningens truppförband,

1 fortifikationsofficer, kapten vid fortifikationen,

1 fördelningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

221 Kungl. Majus proposition nr 225.

1 expeditionsintendent, kapten vid intendenturkåren,

1 fördelningsläkare, fältläkare vid fältläkarkåren,

1 fördelningsveterinär, fältveterinär vid fältveterinärkåren, samt

3 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvode, avsedda 1 för expeditionen, 1 till fortifikationsofficerens oell 1 till fördelningsintendentens förfogande.

Förutom här nämnd stabspersonal ingå i östra arméfördelningen ytterligare en adjutant, en förvaltningsofficer (pensionerad officer med arvode), och ytterligare en fortifikationsofficer samt i vardera södra och norra fördelningarna en magasin schef, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren.

Av i fördelningsstaben ingående personal äro fördelningsläkaren, fördelningsveterinären samt expeditionsunderofficerarna, ävensom vid östra arméfördelningen förvaltningsofficeren, upptagna i staten för arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner.

Försvarslcommissionen har beträffande arméfördelningsstabernas sammansättning anfört, bland annat, att enär kommissionen föreslagit inrättandet av en central fastighetsförvaltning, skulle viss, nu i fördelningsstaberna upptagen personal för framtiden där bliva obehövlig. Vidare skulle samtliga fördelningar i fråga örn truppförbandens antal i den föreslagna organisationen bliva ungefär lika stora. På grund härav borde, enligt kommissionens mening, fördelningsstaberna bestå av

1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren,

1 mobiliseringsofficer, kapten vid generalstabskåren,

2 adjutanter, kompaniofficerare vid fördelningens truppförband,

1 fördelningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 expeditionsintendent, kapten vid intendenturkåren,

1 fördelningsläkare, fältläkare vid fältläkarkåren,

1 fördelningsveterinär, fältveterinär vid fältveterinärkåren,

2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvode, samt dessutom

vid vardera I. och II. fördelningarna

1 magasinschef, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren.

I staten för fördelningsstaber m. m. borde av stabspersonalen uppföras endast de två expeditionsunderofficerarna. Den stabspersonal, vilken icke upptages i staten för fördelningsstaber m. m., hade av försvarskommissionen medräknats vid uppgörandet av staterna för de olika truppslagen (truppförbanden) och personalkårerna.

De två expeditionsunderofficerarna borde avses 1 för expeditionen och 1 för intendenturavdelningen.

Chefen för östra arméfördelningen har i denna fråga uttalat, att stabscheferna vid fördelningsstaberna borde, på grund av de ansvarsfulla befattningar, de bekläda, vara överstelöjtnanter. Särskilt vore detta fallet beträffande östra (IV.) arméfördelningen. Det vore därjämte önskvärt dels att förste adjutanten erhölle majors tjänsteställning, dels att — på grund av den särskilda arbetsbörda, som till följd av förläggningen i Stockholm påvilade nyssnämnda fördelning — tredje adjutanten inom fördelningen bibeliölles.

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Departements- Enligt mitt förslag till arméfördelningarnas sammansättning komma vissa e en' arméfördelningar att omfatta flera truppförband än övriga. Detta har givit anledning till ett övervägande, huruvida även arméfördelningsstaberna borde givas en olikartad sammansättning. Härvid har jag dock kommit till den slutsatsen, att så icke bör ske. På grund av de särskilda förhållanden, som äro rådande inom II. (norra) arméfördelningen samt IY. (östra) arméfördelningen chefen för sistnämnda fördelning är jämväl Överkommendant i Stockholm — torde en minskning i den av kommissionen föreslagna omfattningen av arméfördelningsstaberna vid dessa arméfördelningar — även örn antalet däri ingående truppförband i och för sig kunde synas motivera en dylik åtgärd — vara mindre välbetänkt. Å andra sidan torde det vid de bada andra arméfördelningsstaberna, särskilt tidvis, föreliggande större personalbehovet kunna — såsom även nu i viss utsträckning sker — tillgodoses genom inbeordrande från truppförbanden av erforderlig personal.

Yad chefen för östra arméfördelningen yttrat beträffande tjänsteställningen för vissa befattningshavare vid nämnda arméfördelningsstab kan av mig, bland annat av ekonomiska hänsyn, icke tillstyrkas. Enär — såsom framgår av vad som i annat sammanhang anförts — det icke är min avsikt att föreslå inrättandet av en särskild fastighetsförvaltning, bör i arméfördelningsstaberna alltjämt ingå 1 fortifikationsofficer med biträde, varjämte vid IY. arméfördelningen förvaltningsofficeren även framdeles torde vara erforderlig. Slutligen bör vid vardera I. och II. arméfördelningarna såsom hittills upptagas 1 magasinschef.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att arméfördelningsstaberna erhålla följande sammansättning:

1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren,

1 mobiliseringsofficer, kapten vid generalstabskåren,

2 adjutanter, kompaniofficerare vid arméfördelningarnas truppförband,

1 fortifikationsofficer, kapten vid fortifikationskåren,

1 fördelningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 expeditionsintendent, kapten vid intendenturkåren,

1 fördelningsläkare, fältläkare vid fältläkarkåren,

1 fördelningsveterinär, fältveterinär vid fältveterinärkåren, samt

3 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvode, avsedda 1 för expeditionen, 1 till fortifikationsofficerens och 1 till fördelningsintendentens förfogande.

Härtill böra komma

vid IY. arméfördelningens stab:

1 förvaltningsofficer (pensionerad officer med arvode) samt vid vardera av I. och II. arméfördelningarnas staber:

1 magasinschef, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren.

Av i arméfördelningsstab ingående personal böra expeditionsunderofficerarna ävensom vid östra arméfördelningen förvaltningsofficeren upptagas i staten för fördelningsstaber m. m. Övrig personal bör inrymmas i staterna för de olika truppslagen (truppförbanden) och personalkårerna.

223 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

MilitBrområdesbef iilhavare.

Brigadchefens huvuduppgift inom den nuvarande organisationen är att biträda arméfördelningschefen i dennes egenskap av territoriell befälhavare och militäradministrativ myndighet. Till brigadchefer hava i allmänhet utnämnts regementschefer, vilka avsetts för vidare befordran till fördelningschefer, inspektörer e. d. I regel hava de hitintills kvarstått i brigadchefsbefattningen i 3—4 år.

Försvarskommissionen har framhållit, att inrättandet av en brigadchefsbeställning vid varje arméfördelning varit ett steg i rätt riktning till skapande av överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna med avseende på planläggningen i fredstid och handhavandet under och efter mobilisering av territorialförsvaret och bevakningstjänsten. Samma person, som handhaft planläggningen i fred, skulle också bliva i tillfälle att leda genomförandet av planerna vid krigsutbrott. På grund av att brigadcheferna vid inträffande vakanser i arméns generalsbefattningar närmast vore i tur till befordran, bleve detta emellertid med nuvarande anordning icke alltid fallet. Personalbyten å brigadchefsposterna bleve oundvikliga, varigenom territorialförsvarets effektivitet äventyrades. Detta försvars förberedande i fredstid borde därför åläggas befälhavare, som kunde beräknas med säkerhet kvarstå i befattningen i fråga under 5—10 år. Kommissionen har för den skull föreslagit, att pensionerade (förtidspensionerade) officerare, vilka beklätt regementschefsbefattning, skulle träda i stället för brigadcheferna. Dessa nya befattningshavare borde — enär enligt kommissionens åsikt arméfördelningsområde hädanefter lämpligen skulle kallas »militärområde» — benämnas »militärbefälhavare» och borde under fördelningschefen handlägga ärenden rörande militärområdets försvar samt de värnpliktigas inskrivning och redovisning.

Då frågan örn de föreslagna militärbefälhavarna och deras staber kommer att av mig närmare behandlas i ett senare sammanhang, inskränker jag mig här till att beträffande de militära myndigheternas uppfattning i denna fråga endast framhålla, att de i allmänhet funnit den av försvarskommissionen i här berörda hänseende föreslagna åtgärden ändamålsenlig.

De motiv, som av försvarskommissionen anförts för de nuvarande brigadchefernas ersättande med pensionerade regementsofficerare, vilka beklätt regementschefsbeställning, synas även mig bärande Förslaget att dessa nya befattningshavare skola benämnas »militärbefälhavare» — samtidigt som de befälhavare, vilka nu bära denna titel, skulle benämnas »försvarschefer» — kan jag däremot icke biträda. De nuvarande högsta cheferna i Ovre Norrland och på Gotland böra behålla sina hävdvunna benämningar, och åt de nya beställningshavarna bör enligt min mening givas en benämning, som icke kräver en ändring i detta hänseende. Det synes mig ur flera synpunkter lämpligt att benämna de nya befattningshavarna »militärområdesbefälhavare».

Jag föreslår sålunda

att de nuvarande brigadchefsbeställningarna vid arméfördelningarna indragas, samt

Departe-

mentschefen.

224 Kanyl. Majlis proposition nr 225.

att vid varje fördelning inrättas en beställning såsom »militärområdesbefälhavare», avsedd att beklädas av pensionerad regementsofficer, vilken tidigare varit regementschef.

Militärbefälhavare!! för Övre Norrland och kommendanten i Bodens fästning samt deras stabsorgan.

Enligt nuvarande organisation utövas chefskapet över Övre Norrlands trupper av militärbefälhavaren för Övre Norrland och chefskapet över Bodens besättningstrupper under militärbefälhavaren av kommendanten i Bodens fästning. Nämnda chefer hava till sitt omedelbara förfogande var sin stab under ledning av var sin stabschef.

Militärbefälsstaben består av:

1 stabschef, regementsofficer vid generalstaben, 1 adjutant, kompaniofficer på aktiv stat med arvode, samt

1 expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer med arvode.

uppförda i staten för arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner.

Kommendantsstaben består av:

1 stabschef, kapten vid generalstaben,

2 adjutanter, kompaniofficerare vid Övre Norrlands trupper,

1 artilleribefälhavare, chefen för Bodens artilleriregemente,

1 fortifikationsbefälhavare, regementsofficer vid fortifikationen,

1 fästningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 adjutant hos fästningsintendenten, löjtnant vid intendenturkåren,

1 uppbördsman vid fästningsmagasinet, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren,

1 garnisonspastor,

2 regementsläkare, varav den ene skall bestrida

tjänsten såsom fästningsläkare (med skyldigheter motsvarande en fördelningsläkares), uppförda i staten för kom-

4 bataljonsläkare, varav 2 förordnade med arvoden, mendantskapet i Boden.

1 fästningsveterinär,

2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvode, samt

1 poliskommissarie, uppförd i den för polispersonalen i Boden och å Karlsborg gemensamma staten.

225 Kungl. Majus proposition nr 225.

Fortifikationsbefälhavare!!, fästningsintendenten, fästningsläkaren och fästningsveterinären äro — förutom tjänstegrenschefer vid kommendantskapet — jämväl föredragande inför militärbefälhavaren ifråga örn resp. byggnadsärenden m. m., intendenturärenden, sjukvårdsärenden och veterinärärenden.

Av den i staten för kommendantskapet i Boden uppförda stabspersonalen har fästningsläkaren, liksom de övriga läkarna, att bestrida läkarvården vid Bodens garnison och garnisonssjukhus samt fästningsveterinären att omliänderhava veterinärvården vid Bodens garnison.

Expeditionsunderofficerarna. äro avsedda 1 för fortifikationsbefälhavaren •och 1 för fästningsintendenten.

För svar skommissionen har till en början anfört, att de nuvarande befälsförhållandena inom Övre Norrlands militärområde vore otillfredsställande. Då därjämte de truppförband, vilka för närvarande lyda under militärbefälhavaren. enligt kommissionens förslag skulle komma att minskas med ett infanteriregemente och en skvadron kavalleri, har kommissionen ansett en sammanslagning av befattningarna såsom militärbefälhavare och kommendant lämplig. Chefskapet över de trupper, som av kommissionen föreslagits skola ingå i »Bodens trupper», borde sålunda utövas av kommendanten i Bodens fästning, vilken samtidigt enligt enahanda grunder som fördelningschef borde utöva chefskapet över Övre Norrlands militärområde. Till kommendantens förfogande borde stå en förstärkt stab. För handläggande av sådana ärenden, vilka enligt kommissionens förslag skulle komma att inom övriga militärområden på fastlandet handhavas av de under fördelningscheferna lydande militärbefälhavarna, borde därjämte till kommendantens förfogande ställas en militärbefälhavare, vilken dock på grund av de här rådande speciella förhållandena lämpligen skulle vara officer på aktiv stat.

Kommendantsstaben har av kommissionen föreslagits skola erhålla följande

sammansättning:

1 stabsclief, regementsofficer vid generalstabskaren,

2 adjutanter, kompaniofficerare vid Bodens trupper,

1 artillerichef, chefen för Bodens artilleriregemente,

1 fortifikationsofficer, regementsofficer vid fortifikationen,

1 fästningsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 adjutant hos fästningsintendenten, kapten vid intendenturkåren,

1 uppbördsman vid fästningsmagasinet, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren,

1 fästningsläkare (regementsläkare),

1 regementsläkare,

2 bataljonsläkare,

1 fästningsveterinär,

1 garnisonspastor med arvode, | uppförda i staten för

2 expeditionsund erofficerare, pensionerade under- | fördelningsstaber m. m.

officerare, samt >

1 poliskommissarie, uppförd i den för polispersonalen i Boden och å Karlsborg gemensamma staten.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225.

217 36 15

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

I samband härmed må framhållas, att kommissionen föreslagit införande av två särskilda beställningar som sjukhusläkare, varom redogörelse kommer att senare lämnas.

Chefen för generalstaben har i denna fråga på närmare angivna skäl såsom sin åsikt uttalat, att befattningarna såsom chef för Övre Norrlands trupper och kommendant i Bodens fästning icke borde förenas. Kommendanten jämte erforderlig stabspersonal borde däremot ingå i staben för Övre Norrlands trupper och instruktionsmässigt tillförsäkras ansvar för och inflytande på förberedelsearbetet beträffande fästningens försvar. Därest kommendantens befogenheter i detta hänseende jämväl utsträcktes till frågor rörande utbildningen av de såsom krigsbesättning avsedda förbanden, syntes det icke vara erforderligt att inom Övre Norrlands trupper särskilja viss del, lydande under kommendanten i form av Bodens trupper.

Inspektören för artilleriet har likaledes ansett, att såväl en chef för Övre Norrlands trupper som en kommendant i Bodens fästning erfordrades. Enär fästningen måste anses som en del av försvaret inom Övre Norrland och således måste samordnas med detta försvar för övrigt, syntes det vara lämpligt, att kommendanten underställdes chefen för Övre Norrlands trupper.

Däremot har chefen för östra arméfördelningen ansett sig böra i fråga örn befälsförhållandenas ordnande lämna kommissionens förslag sin anslutning. Chefskapet över Övre Norrlands trupper syntes honom nämligen lämpligen kunna utövas på sätt försvarskommissionen föreslagit för det i betänkandet förordade högre förbandet »Bodens trupper». Den sammanslagna staben — kommendantsstaben — borde dock utökas med en kapten ur generalstabskåren.

Militärbefälhavaren för Övre Norrland har i frågan uttalat bland annat följande:

Försvaret av en fästning kräver en kommendant. Ansvaret för förberedelsearbetet i fred måste åligga den befälhavare, som i krig skall svara för fästningen, d. v. s. kommendanten.

Försvaret av nordöstra gränsområdet kräver en befälhavare, som är ingående förtrogen med denna landsända och de speciella förhållanden, som där råda. Ansvaret för förberedelsearbetet i fred av försvaret inom detta gränsområde bör ovillkorligen åligga den befälhavare, som i krig närmast skall leda detsamma.

Båda dessa uppgifter kräva redan i fred var sin befälhavare med inom vederbörligt område självständig befogenhet och med befäl över de truppförband m. m., som i krig skola stå till förfogande. Med hänsyn emellertid till att Bodens fästning är att betrakta som en integrerande del av försvaret inom Övre Norrland och sålunda bör samordnas med detta försvar i övrigt, och då det synes viktigt, att tryggandet av Övre Norrlands militärområde i dess helhet — således inklusive Bodens fästning — redan i fred åligger en ansvarig chef, synes kommendanten i Bodens fästning böra underställas »chefen för Övre Norrlands trupper». Än påtagligare blir detta krav, örn av mig föreslagen organisation av dessa trupper kommer till stånd.

Olägenheterna av nu gällande befälsläge äro främst att söka i att förvaltningsmyndigheten icke sammanfaller med kommandomyndigheten. Genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 2'K).

att belt överflytta förvaltningsansvaret — utom beträffande den speciella fästningsförvaltningen — från kommendanten till chefen för Övre Norrlands trupper, som i likhet med arméfördelningsclieferna och jämlikt Tjänstereglementet § 41: 1 bör hava ansvaret för samtliga underställda truppförbands förvaltning, skulle de olägenheter som nu vidlåda organisationen komma att i huvudsak inskränka sig till sådana av expeditionell art och av att tjänstegrenscheferna alltjämt behöva delas mellan chefen för Övre Norrland och kommendanten. Av tjänstegrenscheferna skulle fästningsintendenten övergå till stabsintendent och stå direkt under chefen för Övre Norrland, medan däremot fortifikationsofficeren skulle kvarstå såsom fortifikationsofficer i fästningen samt fästningsläkaren och fästningsveterinären såsom sådana. Kommendantens befälsrätt synes böra — utom vad redan anförts beträffande förvaltningsfrågor — förbliva lika den nuvarande. Då emellertid Bodens ingenjörkår vid mobilisering har att främst tillgodose det rörliga försvaret, tala starka skäl för kårens utgående ur besättningstrupperna och ställande direkt under chefen för Övre Norrland. Härigenom skulle ävenledes expeditionstjänsten vid staberna i någon mån underlättas.

Militärbefälhavaren har vidare framhållit, att vissa skäl talade för att förlägga chefen för Övre Norrlands trupper med stab till Luleå.

Kommendanten i Bodens fästning har förklarat sig hysa allvarliga betänkligheter mot en sammanslagning av de båda tjänsterna som militärbefälhavare och kommendant. Erfarenheten hade visat, att vardera av befattningarna helt toge innehavarens arbetsprestationer i anspråk och att dessa prestationer komme att ligga inom så väsentligt olika områden, att det skulle vara synnerligen olämpligt att uppdraga dem åt samma befattningshavare. Då militärbefälhavaren vore och militärt sett även borde vara förman för kommendanten, kunde någon sammanblandning av dessa båda befälhavares ämbetsplikter icke ifrågasättas. — De båda befälhavarnas staber måste för att kunna fylla sina respektive uppgifter bibehållas åtskilda samt fullständigas i stället för att sammanslås, såsom förslaget angåve. I sistberörda avseende har kommendanten anfört följande:

Kommendantens verksamhetsområde måste både under fred och i krig vara fästningen och dess skyddsområde, under det att militärbefälhavaren i övre Norrland har att svara för hela denna landsdel, givetvis med särskilt beaktande av gränser och kust. För användningen av försvarsmedlen under olika alternativ inom detta område är det som han skall hava gjort upp planer på grund av ingående kännedom örn alla de härpå inverkande och högst olikartade lokala faktorerna. En dylik plan kan emellertid endast i sina grövsta huvuddrag vara ett någorlunda fast organisativt arbetsresultat, den är icke att jämställa med en transportplan, efter vilkens anbefallande en viss tågföljd på order börjar rulla på visst klockslag. Det fasta hos en dylik plan är fastmer ett normalvärde, vilket måste för tillämpningen ändras och lämpas efter läget. Detta måste i krig eller vid krigshot gå raskt och under ett riktigt hänsynstagande till läget, eljest kommer i verkligheten vederbörlig operation för sent i gång eller råkar den i stockning. Det kräves alltså i krig dels en inom militärområdet väl detalj orien terad stab, dels också samtidigt en annan inom fästningstjänsten väl orienterad och tränad stab. Staberna skola kunna fungera samtidigt men på olika platser och bearbeta helt olika militära problem. I krig behöves alltså ovillkorligen dels en fullständig fästningsstab, dels en fullständig militärområdesstab, vilka vardera hava sitt eget och från den andra skilda verksamhetsfält att samtidigt

Departements-

chefen.

228 Kungl. Majas proposition nr 225.

bearbeta. Båda måste emellertid lika fullt från ett föregående fredsarbete av erforderlig längd under respektive chefs — militärbefälhavarens, respektive kommendantens — ledning vara i detalj orienterade inom sina vederbörliga tjänsteområden.

Tydligare torde icke kravet på fullständiga staber i fred och i krig både för kommendanten och för militärbefälhavaren behöva belysas för att visa, att detta krav icke blott innebär något som kunde vara önskvärt att få tillgodosett, utan att det innebär själva den organisatoriska grunden för möjliggörandet av en mycket viktig militär verksamhet under krig, av vilken det lyckliga genomförandet av Övre Norrlands försvar väsentligen kan komma att bliva beroende.

För kommendantens stab (fästningsstaben) borde följande personal avses, nämligen stabschef jämte två adjutanter ur Bodens besättningstrupper, artilleribefälhavare, fortifikationsbefälhavare, fästningstelegrafchef, fästningsintendent, fästningsläkare och fästningsveterinär.

Chefen för fortifikationen har slutligen i sitt yttrande anfört, att ett ordnande av befälsförhålländena i Övre Norrland på sätt som försvarskommissionen föreslagit visserligen ur fredsorganisations- och förvaltningssynpunkt otvivelaktigt skulle medföra åtskilliga fördelar men enligt all krigserfarenhet innebära synnerligen stora risker under krigsförhållanden. Kommendanten i en fästning vore främst ansvarig för fästningens försvar. Honom borde icke åläggas ansvaret för det tidiga gränsförsvaret, vilket i Övre Norrland ingalunda stöde i direkt samband med fästningsförsvaret. Den nuvarande organisationens olägenheter folie helt inom fredsförvaltningsområdet, och de skulle kunna avlägsnas genom att ställa samtliga Övre Norrlands trupper — i vilka Västerbottens regemente måste ingå — direkt under militärbefälhavaren, vars stab borde organiseras såsom en fördelningsstab. Militärbefälhavarens förläggningsort borde i samband härmed bliva Luleå.

Försvarskommissionens förslag till ordnande av befälsförhålländena i Övre Norrland grundar sig, såsom kommissionen även framhåller, bland annat på den förutsättningen, att de trupper, som för närvarande lyda under militärbefälhavaren, skulle komma att minskas med ett infanteriregemente — Västerbottens regemente — och en skvadron kavalleri. Enligt av mig i ett tidigare sammanhang framlagt förslag bör emellertid Västerbottens regemente bibehållas och alltjämt ingå i Övre Norrlands trupper. Redan av detta skäl anser jag det nödvändigt, att i övre Norrland finnas såväl en militärbefälhavare som en kommendant i Bodens fästning. Härför tala jämväl åtskilliga andra av de hörda myndigheterna anförda skäl.

Såväl kommissionen som vissa militära myndigheter framhålla emellertid, att det sätt, på vilket befälsförhålländena mellan militärbefälhavaren för Övre Norrland och kommendanten i Bodens fästning för närvarande äro ordnade, icke kan betecknas såsom tillfredsställande. Då denna uppfattning måste anses välgrundad, anser även jag en ändring i befälsförhållandenas anordnande påkallad.

Vid övervägandet av de åtgärder, som i sistnämnda syfte böra vidtagas,

229 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

framstå militärbefälhavarens och kommendantens åligganden beträffande förberedandet oell genomförandet av sina uppgifter i krig såsom det väsentliga. Militärbefälhavaren skall ägna sig åt Övre Norrlands och kommendanten åt Bodens fästnings försvar. Sistnämnda verksamhet är emellertid en del av Övre Norrlands försvar, vilket måste ses i ett sammanhang. Såväl förberedelsearbetet rörande fästningens försvar som ledandet av detsamma måste samordnas med operationerna i övrigt inom Övre Norrland. Härav följer, att militärbefälhavaren måste angiva riktlinjerna för fästningens försvar och kommendanten efter dessa riktlinjer närmare utforma planer och vidtaga övriga åtgärder. Detta kan ske, vare sig kommendanten i fredstid har en ställning liknande den nuvarande med egen stab eller — jämte erforderlig stabspersonal — ingår i militärbefälhavarens stab. Vid mobilisering torde däremot bildandet av två staber vara nödvändigt. Detta skulle tala för en organisation med två staber även i fredstid. A andra sidan innebär en dylik organisation i fred ett tyngande av fredstjänsten med dubbelarbete och ökat personalbehov och därmed ökade kostnader. Jag anser fördenskull, att kommendanten bör ingå i militärbefälhavarens stab, varvid han dock bör till sitt eget förfogande erhålla erforderlig stabspersonal. Instruktionsmässigt böra tillförsäkras honom ansvar för och inflytande på förberedelsearbetet beträffande fästningens försvar, innebärande jämväl befogenheter rörande utbildningen av de såsom krigsbesättning avsedda förbanden.

De förband och anstalter m. m., som under alla förhållanden i krig skola till sin huvuddel ingå i fästningen, böra även under fred lyda direkt under kommendanten. På grund härav bör kommendanten — utom i vissa förvaltningsavseenden — erhålla befäl över Bodens artilleriregemente samt över fästningspolisen och samtliga fasta anstalter i Boden. Norrbottens regemente, som nu tillhör Bodens besättningstrupper, bör däremot lyda direkt under militärbefälhavaren, enär detta regemente skall, såsom försvarskommissionen jämväl förutsätter, i vissa fall kunna användas utanför fästningen under rörliga operationer.

På grund av det anförda föreslår jag,

att chefskapet över Övre Norrlands trupper och militärområde alltjämt skall utövas av en militärbefälhavare för Övre Norrland (generalsperson i lönegraden O. 8), samt

att till militärbefälhavarens förfogande skall ställas en stab, bestående av

1 kommendant i Bodens fästning (överste i lönegraden Ö. 7),

1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren,

2 mobiliseringsofficerare, kaptener vid generalstabskåren, av vilka den ene är avsedd att biträda kommendanten,

2 adjutanter, kompaniofficerare vid Övre Norrlands trupper, av vilka den ene är avsedd att biträda kommendanten,

1 artillerichef, chefen för Bodens artilleriregemente, underställd kommendanten,

viss personal ur fortifikationskåren, nämligen 1 regementsofficer (fortifikationsofficer), 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fanjunkare, 1 sergeant och 1 fortifikationskassör,

230 Kungl. Majus proposition nr 225.

1 stabsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 expeditionsintendent, kapten vid intendenturkåren,

1 uppbördsman vid fästningsmagasinet, förvaltare (fanjunkare) vid intendenturkåren,

1 stabsläkare (regementsläkare),

1 regementsläkare,

2 bataljonsläkare,

1 stabsveterinär (regementsveterinär),

1 garnisonspastor,

4 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvoden, av vilka 1 är av- uppförda i staten för försedd för militärbefälhavarens expedition, 1 för] delningsstaber m. m. kommendanten, 1 för fortifikationsofficeren och 1 för stabsintendenten, samt

1 poliskommissarie (uppförd i den för polispersonalen i Boden och Karlsborg gemensamma staten), underställd kommendanten.

Härtill kommer särskild personal, avsedd för beredandet av vissa till hemortsförsvaret m. m. hörande ärenden, varom jag ämnar framlägga förslag i samband med frågan örn territoriella myndigheter.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t, att på förslag av vederbörliga militärmyndigheter utfärda bestämmelser för fortifikationspersonalens inordnande i staben.

Av de båda regementsläkarna förutsätter jag, att stabsläkaren skall lyda direkt under militärbefälhavaren. Stabsläkaren torde utan hinder härav jämväl kunna vara avdelningsläkare vid garnisonssjukhuset.

Militärbefälhavaren på Gotland och dennes stabsorgan.

Enligt nuvarande organisation är militärbefälhavaren på Gotland tillika chef för Gotlands infanterikår. I sin egenskap av militärbefälhavare är han chef för Gotlands trupper och har till sitt omedelbara förfogande en militärbefälsstab, bestående av:

1 generalstabsofficer, kapten vid generalstaben, som dock tjänstgör endast under vissa tider av året,

1 adjutant, kompaniofficer ur Gotlands trupper,

1 fortifikationsofficer, pensionerad officer vid fortifikationen med arvode, 1 stabsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 biträde hos stabsintendenten, pensionerad officer med arvode,

1 stabsläkare (regementsläkare),

1 bataljonsläkare,

2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvoden, samt

1 förrådsförvaltare i Tingstäde, pensionerad underofficer med arvode. Förutom här nämnd stabspersonal ingår i militärbefälsstaben, efter särskilt medgivande, 1 stabsveterinär, veterinär på övergångsstat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 231

Intendenten, läkarna och veterinären äro gemensamma för militärbefälsstaben och Gotlands trupper.

Av ifrågavarande personal äro fortifikationsofficeren, biträdet hos stabsintendenten, läkarna, expeditionsunderofficerarna samt förrådsförvaltaren i Tingstäde uppförda i staten för arméfördelningsstaber, militärbefäl och inspektioner.

Expeditionsunderofficerarna äro avsedda 1 för fortifikationsofficeren och 1 för stabsintendenten.

FörsvarsJcommissionen har anfört, att genom den av kommissionen föreslagna organisationen omfattningen av Gotlands trupper skulle bliva sådan, att den högsta militära chefen därstädes måste i högre grad än vad nu är fallet kunna odelat ägna sig åt de med detta chefskap förenade uppgifter. Han borde därför icke längre betungas med chefskapet över infanteritruppförbandet på Gotland, utan borde uppföras på staten för generalitetet och benämnas »Försvarschef på Gotland». Då de ärenden, som beträffande fördelningarnas militärområden av försvarskommissionen föreslagits överflyttade till särskilda militärbefälhavare, vad Gotland beträffar, vore av väsentligt mindre omfattning än å fastlandet, förefunnes det enligt försvarskommissionens mening icke tillräckligt starka skäl att till försvarschefens på Gotland förfogande för nämnda ändamål ställa en särskild befattningshavare. Försvarschefen på Gotland borde således samtidigt vara militärbefälhavare.

Den förstärkning av Gotlands försvarskrafter, som av kommissionen föreslagits, skulle komma att ställa ökade krav på generalstabsutbildad arbetskraft vid försvarschefens stab. Det bleve därför ofrånkomligt att hos försvarschefen ständigt placera en aktiv generalstabsofficer. På grund av befattningens betydelse borde denne vara regementsofficer vid generalstabskåren och bekläda befattningen såsom stabschef vid försvarscliefsstaben. Härigenom skulle den under vissa tider av året beordrade generalstabsofficeren icke längre behöva tagas i anspråk. Därest, såsom av kommissionen föreslagits, infanteritruppförbandet på Gotland utvidgades till regemente, och omfattningen i övrigt av Gotlands försvarskrafter ökades, skulle det bliva en tvingande nödvändighet, att stabsintendenten befriades från de regementsintendentsbefattningar han hitintills bestritt samt att truppförbanden på Gotland finge egna förvaltningar med särskilda regementsintendenter. Med en sådan anordning borde å andra sidan befattningen såsom biträde åt stabsintendenten kunna indragas.

Vidare skulle genom inrättandet av en särskild central fastighetsförvaltning fortifikationsofficersbefattningen komma att bestridas av en kapten på aktiv stat vid fortifikationen i stället för som nu av pensionerad officer. Fortifikationsofficeren borde alltjämt ingå i försvarscliefsstaben, varemot den till hans förfogande stående expeditionsunderofficeren icke längre skulle erfordras vid staben. Slutligen borde staben enligt kommissionens mening utökas med en inskrivningsofficer, pensionerad kapten samt en expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer. Särskild befattning såsom stabsveterinär syntes diiremot icke längre erforderlig.

232 Kungl. Majus proposition nr 225.

På grundval av det sålunda anförda har försvarskommissionen föreslagit, att försvarschefsstaben på Gotland skulle bestå av:

1 stabsckef, regementsofficer vid generalstabskåren,

1 adjutant, kompaniofficer vid Gotlands trupper,

1 fortifikationsofficer, kapten vid fortifikationen,

1 stabsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 stabsläkare (regementsläkare),

1 bataljonsläkare,

1 inskrivningsofficer, pensionerad kapten,

2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare samt 1 förrådsförvaltare i Tingstäde, pensionerad underofficer.

Av ifrågavarande stabspersonal borde inskrivningsofficeren och expeditionsunderofficerarna uppföras i staten för fördelningsstaber m. m. Den stabspersonal, som icke upptages i nämnda siat, hade försvarskommissionen medräknat vid uppgörandet av staterna för de olika truppslagen (truppförbanden) och personalkårerna.

Av de två expeditionsunderofficerarna borde 1 avses för expeditionen och 1 för stabsintendenten.

Militärbefälhavaren på Gotland har beträffande här berörda frågor till en början gjort gällande, att på grund av de säregna förhållanden, under vilka, försvaret på Gotland arbetade och vilka i särskilt hög grad krävde kontinuitet på de högre befälsposterna därstädes, »försvarschefen», som av försvarskommissionen hänförts till lönegrad O. 7, borde hänföras till lönegrad O. 8.

Arbetet inom staben vore redan nu av sådan omfattning, att 2 adjutanter borde ingå i staben. Behovet härav skulle bliva ännu påtagligare vid den utökade organisationen. På grund av att enligt kommissionens förslag Fårösunds kustartillerikår i vissa avseenden skulle underställas försvarschefen, borde därutöver en tredje adjutant, kompaniofficer ur kustartilleriet, ingå i staben. En ingenjör-(signal-)officer vid staben vore oavvisligen erforderlig för uppgörande av den fortifikatoriska rustningsplanen för ön samt såsom föredragande i ärenden rörande förbindelseväsendet.

Förslaget att bibehålla den nuvarande organisationen med tvenne läkare, båda placerade vid staben, kunde av militärbefälhavaren icke tillstyrkas; en fältläkarbeställning borde anknytas till staben samt en regementsläkarbeställning vid infanteriregementet och en bataljonsläkarbeställning tillkomma vid artillerikåren.

Militärbefälhavaren har sålunda föreslagit följande sammansättning av staben:

1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren,

2 adjutanter, kompaniofficerare vid Gotlands trupper,

1 adjutant, kompaniofficer vid kustartilleriet,

1 ingenjör-(signal-)officer, kompaniofficer vid ingenjör-(signal-)trupperna,

1 stabsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 stabsläkare, fältläkare,

1 inskrivningsofficer, pensionerad kapten,

233 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

3 expeclitionsunderofficerare, pensionerade underofficerare,

1 förrådsförvaltare i Tingstäde, pensionerad underofficer,

1 magasinsförvaltare i Tingstäde, pensionerad underofficer.

Försvarskommissionens åsikt, att den högsta militära chefen på Gotland efter utökningen av Gotlands trupper lämpligen bör frånträda det direkta befälet över infanteritruppförbandet på Gotland för att helt kunna ägna sig åt befattningen såsom chef för Gotlands trupper, synes mig riktig. Jag delar även försvarskommissionens uppfattning, att militärbefälhavaren samtidigt kan och bör vara militärområdesbefälhavare. Ifrågavarande chef lärer alltjämt böra upptagas å staten för arméfördelningsstaber m. m.; dock bör han, på sätt försvarskommissionen föreslagit, placeras i lönegraden O. 7. Såsom jag tidigare framhållit, bör han alltjämt benämnas »militärbefälhavare på Gotland».

Den av försvarskommissionen föreslagna militärbefälsstaben synes mig hava erhållit en ändamålsenlig sammansättning. Yad av militärbefälhavaren på Gotland anförts i fråga örn läkar organisationen, synes mig — då tvingande skäl till en ändring i av nämnda befälhavare angiven riktning näppeligen lära föreligga — av ekonomiska hänsyn icke böra föranleda någon åtgärd. Beträffande behovet av särskild inskrivningsofficer i militärbefälsstaben kommer jag att uttala mig i annat sammanhang.

Jag föreslår sålunda, att militärbefälsstaben på Gotland erhåller följande sammansättning:

1 stabschef, regementsofficer vid generalstabskåren,

1 adjutant, kompaniofficer vid Gotlands trupper,

1 fortifikationsofficer, kapten vid fortifikationskåren,

1 stabsintendent, regementsofficer vid intendenturkåren,

1 stabsläkare (regementsläkare),

1 bataljonsläkare,

3 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvoden, avsedda 1 för expeditionen, 1 till fortifikationsofficerens och 1 till stabsintendentens förfogande, samt

1 förrådsförvaltare i Tingstäde, pensionerad underofficer.

Av ifrågavarande personal böra expeditionsunderofficerarna och förrådsförvaltarén uppföras i staten för arméfördelningsstaber m. m.

Härtill kommer, som jag i annat sammanhang ämnar föreslå, en inskrivningsofficer (pensionerad kapten).

Lägre truppförband.

Fördelningstrupperna.

De i fördelningarna ingående lägre truppförbandens organisation m. m. kommer att behandlas i ett senare sammanhang.

Armétruppema.

Försvarskommissionen har, såsom förut omnämnts, föreslagit, att vissa truppförband skola, direkt underställda arméchefen, ingå i organisationen såsom armétrupper.

Departe-

mentschefen

234 Kungl. Majus proposition nr 225.

Armétrupperna skulle enligt kommissionens förslag utgöras av: ett stridsvagnsregemente, ett arméartilleriregemente, två luftvärnsartilleriregementen, ingenjörtrupper, signaltrupper, intendenturtrupper och tygtrupper.

Stridsvagnsregementet vore avsett att bildas genom en utökning av den nu till Göta livgarde förlagda stridsvagnsbataljonen och förläggas till Stockholm.

Arméartilleriregementet har föreslagits utgöras av Smålands arméartilleriregemente med bibehållen förläggning till Jönköping.

Luftvärnsartilleriet har kommissionen föreslagit uppdelat på två regementen, nämligen Karlsborgs luftvärn sartilleriregemente i Karlsborg och Ostgöta luftvärnsartilleriregemente i Linköping.

vlngenjörtrupperna utgöras för närvarande av fyra kårer, nämligen Svea och Göta ingenjörkårer, förlagda i Stockholm, resp. Eksjö, vardera med ett till Vaxholm, resp. Karlskrona detachera! kustingenjörkompani, Fälttelegrafkåren, förlagd till Stockholm, samt Bodens ingenjörkår.

Med hänsyn till signaltjänstens ringa samhörighet med ingenjörtjänsten och alltmera ökade betydelse för främst de stridande truppslagen och de högre staberna har försvarskommissionen funnit det ändamålsenligt, att fälttelegrafkåren utbrötes ur ingenjörtrupperna och bildade ett självständigt truppslag, signaltrupperna. Ingenjörtrupperna skulle därefter komma att bestå utav Svea, Göta och Bodens ingenjörkårer. Av dessa kårer borde enligt kommissionens mening Göta ingenjörkår och Bodens ingenjörkår bibehålla nuvarande förläggningsorter, medan Svea ingenjörkår borde förflyttas till det genom Västerbottens regementes sammanslagning med Norrbottens regemente ledigblivande kasernetablissementet i Umeå. Vid Svea och Göta ingenjörkårer borde i första hand utbildas och uppsättas II. (norra), resp. I. (södra) fördelningens ingenjörtrupper. Det skulle emellertid bliva nödvändigt att till samma ingenjörkårer även förlägga den huvudsakliga utbildningen av personalen för IV. (östra) resp. III. (västra) fördelningens ingenjörtrupper. Vidare borde inom vartdera av östra och västra militärområdena finnas en övnings- och mobiliseringsplats för vederbörliga fördelningsingenjörtrupper. Såsom lämpligaste orter härför har kommissionen föreslagit Stockholm, resp. Karlstad. Kommissionen har även föreslagit, att erforderliga järnvägstruppförband skulle organiseras av ingenjörtrupperna. De av kommissionen föreslagna staterna och värnpliktskontingenterna för ingenjörtrupperna hade av kommissionen beräknats med hänsyn härtill.

Signaltrupperna borde enligt kommissionens mening sammanföras till ett truppförband — signalregementet. Dettas huvuddel — fyra kompanier — borde vara förlagt i Svea ingenjörkårs nuvarande etablissement i Stockholm (Frösunda), under det att en mindre, för Bodens fästning avsedd del — ett

235 Kungl. Majus proposition nr 225.

kompani — borde förläggas till Boden. I vissa hänseenden skulle chefen för signalregementet intaga motsvarande ställning som truppslagsinspektörerna. Enligt försvarskommissionens förslag borde vid signalkompaniet i Boden mobiliseras dels fästningens signalförband, dels en fördelnings signalkompani, dels slutligen visst armésignalförband. Övriga signaltruppförband i krigsorganisationen borde utbildas vid signalregementets huvuddel i Stockholm, men en viss decentralisering av dessa truppförbands mobilisering borde eftersträvas. Även vid signaltrupperna borde sålunda organisationen medgiva, att vederbörliga signalkompanier kunde uppsättas inom i fred befintliga fördelningar. Härför erforderliga mobiliseringsplatser inom södra, västra och norra militärområdena borde anslutas till de infanteriregementen, vilka vore förlagda på samma platser som vederbörliga fördelningsstaber, d. v. s. Norra skånska infanteriregementet, resp. Jämtlands fältjägarregemente och Skaraborgs regemente. Officersrekryteringen vid signalregementet avsåges ske genom s. k. passagesystem.

Intendenturtrupperna äro enligt 1925 års härordning organiserade på tre kompanier. Ifrågavarande kompanier äro anslutna till arméns intendenturförråd i Stockholm, Karlsborg och Boden. Under hela utbildningsåret tagas samtliga kompanier i anspråk för utbildning av de värnpliktiga, som tilldelas intendenturtrupperna. Med hänsyn till verksamheten i krig försiggår nämnda utbildning vid magasins-, bageri- och slakteriförband.

Försvarskommissionen har funnit den hittills tillämpade organisationen av intendenturtrupperna i stort sett ändamålsenlig. Dessa borde sålunda enligt kommissionens mening liksom hittills i fredstid vara organiserade på tre kompanier, förlagda i anslutning till intendenturförråden i Stockholm, Karlsborg och Boden.

"Vad beträffar tygtrupperna har försvarskommissionen framhållit, att i arméns fredsorganisation för närvarande icke ingå vare sig personal eller truppförband för ammunitions- och materieltjänst. Kommissionen har ansett, att den rådande bristen i detta hänseende nu borde avhjälpas. Kommissionen har därför föreslagit, att fredsorganisationen även skulle innefatta tygtrupper, vilka närmast skulle komma att äga sin motsvarighet i de redan nu befintliga intendenturtrupperna.

Tygtrupperna borde enligt kommissionens mening lämpligen organiseras på tre tygkompanier, förlagda till samma platser som de centrala tygstationerna, nämligen Stockholm, Karlsborg och Boden. Tygstationernas chefer syntes kommissionen böra i förhållande till tygkompanierna intaga principiellt samma ställning som cheferna för intendenturförråden till intendenturkompanierna.

Den för tygtrupperna erforderliga fast anställda personalen har av kommissionen ansetts böra tillhöra en för den tekniska tjänsten inom armén i övrigt erforderlig personalkår, tygkåren.

Av de hörda myndigheterna har chefen för generalstaben ansett, att den i fråga om ingenjör- och signaltrupper föreslagna organisationen skulle med-

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

föra sådana krigsorganisatoriska fördelar, att den barde genomföras, även om vissa rent fredsmässiga olägenheter möjligen skulle komma att göra sig gällande under övergångsåren.

Enär Västerbottens regemente borde bibehållas, kunde Svea ingenjörkår icke förflyttas till Umeå. Signalregementet borde därför för närvarande kvarbliva i den nuvarande Fälttelegrafkårens kaserner vid Marieberg och Frösunda.

Chefen för fortificationen Ilar förklarat sig icke kunna tillstyrka organiserandet av ett självständigt signaltruppslag. Han har i stället framlagt ett organisationsförslag av i huvudsak följande innebörd:

Ingenjör- och signaltrupperna skulle — förutom ingenjörinspektionen — organiseras på två regementen och tre bataljoner (eventuellt 5 kårer) nämligen

Ing. 1. Svea ingenjörbataljon, Karlstad.

Ing. 2. Göta ingenjörregemente, Eksjö.

Ing. 3. Stockholms ingenjörregemente, Stockholm.

Ing. 4. Bodens ingenjörbataljon, Boden.

Ing. 5. Norrlands ingenjörbataljon, Östersund.

Ing. 1 skulle organiseras på stab, tre ingenjörkompanier och ett kader-

signalkompani;

Ing. 2 skulle organiseras på stab, fem ingenjörkompanier (varav ett student-), ett järnvägskompani och ett kadersignalkompani;

Ing. 3 skulle organiseras på stab, ett ingenjörkompani och fem signal-

kompanier (varav ett student ); en vid regementet i mobiliseringshänseende redovisad ingenjörpluton skulle förläggas till krigsskolan, under förutsättning, att försvarskommissionens förslag till officersutbildning realiserades;

Ing. 4 skulle organiseras på stab, tre ingenjörkompanier och ett signal-

kompani;

Ing. 5 skulle organiseras på stab, tre ingenjörkompanier och ett kader-

signalkompani.

Ing. 1, Ing. 2, Ing. 3 och Ing. 5 skulle vara underställda vederbörande fördelningschefer, medan Ing. 4 skulle vara underställd militärbefälhavaren för Övre Norrland.

Inspektören för trängen har bland annat uttalat, att han ansåge synnerligen allvarliga erinringar kunna göras mot ett genomförande av kommissionens förslag beträffande ingenjör- och signaltruppernas organisation. Beträffande förslaget rörande uppsättandet av särskilda tygtrupper har inspektören yttrat följande:

För underhållstjänsten vid armékår organiseras enligt försvarskommissionens förslag en mångfald etapptruppförband för verksamhet inom ifrågavarande tjänsts olika grenar. För ändamålet föreslår kommissionen vad beträffar ammunitions- och materieltjänst ett nytt truppslag, tygtrupperna, organiserade på tre tygkompanier, förlagda till de centrala tygstationerna Stock-

237 Kungl. Majas proposition nr 225.

holm, Karlsborg och Boden. För ändamålet beräknas förutom befälskader en årlig värnpliktsstyrka av 150 till linjetjänst uttagna värnpliktiga med 200 dagars utbildning. De etapptruppförband, som skola organiseras av tygtrupperna, avse i huvudsak förrådstjänst och verkstads^ än st. Utbildningen för förrådstjänst synes mig främst böra avse utbildning av befälspersonal, under det att manskapsbehovet torde kunna tillgodoses enligt hittills tilllämpade grunder med värnpliktsöverskott i äldre årsklasser, linjetjänst eller ersättningsreserv. Verkstadsförbanden måste rekryteras genom särskilt inkallad civil yrkespersonal. Vid sådant förhållande synes syftet med den ifrågasatta organisationen kunna tillgodoses med enklare åtgärder, såsom anordnande av utbildningskurser för befäl m. m. än organiserandet av ett särskilt truppslag. På grund av vad ovan anförts och med hänsyn till den begränsade värnpliktstillgången och andra mer trängande utgifter anser jag mig böra bestämt avstyrka den föreslagna organisationen av tygtrupper.

Chefen för södra arméfördelningen har bland annat gjort gällande, att det tillgodoseende av signaltjänstens krav, vilket föranlett kommissionen att föreslå signaltruppernas organiserande som särskilt truppslag, syntes kunna vinnas även vid ett bibehållande av signalförbandet inom ingenjörtrupperna.

Sistnämnda organisation skulle ur andra synpunkter vara att föredraga.

Såväl chefen för västra arméfördelningen som militärbefälhavaren för Ovre Norrland hava i stort sett anslutit sig till den av chefen för södra arméfördelningen intagna ståndpunkten.

I ett tidigare sammanhang har jag redan berört vissa frågor, som stå i Departementssamband med försvarskommissionens nyss relaterade förslag beträffande armé- c *^en' truppförbanden. Sålunda har jag föreslagit, att ett särskilt stridsvagnsregemente icke bör uppsättas, utan böra stridsvagnsförbanden i fredsorganisationen ingå i två av infanteri och stridsvagnar sammansatta infanteriregementen. Såsom en följd härav har jag också ansett, att stridsvagnsförbanden i fred böra hänföras till fördelningstruppförbanden. Vidare har jag med avseende på ingenjör- och signaltrupperna ansett mig böra i stort an skita mig till det av chefen för fortifikationen framlagda organisationsförslaget. I enlighet med vad de militära myndigheterna i allmänhet yttrat, har jag därjämte ansett det lämpligast, att ingenjörtrupperna hänföras till fördelningstruppförbanden.

I fråga örn arméartilleriregementet och intendenturtrupperna ansluter jag mig till vad försvarskommissionen anfört. Till den inre organisationen av dessa förband återkommer jag i ett senare sammanhang.

Ett genomförande av försvarskommissionens förslag att uppsätta särskilda tygtrupper, avsedda för ammunitions- och materieltjänst, skulle fylla en brist i den nuvarande organisationen. Av ekonomiska hänsyn anser jag mig emellertid icke kunna förorda den av kommissionen föreslagna åtgärden, särskilt som förhållandena icke synas mig göra densamma oundgängligen nödvändig.

På grund av vad sålunda anförts anser jag, att såsom armétruppförband i fredsorganisationen skola ingå

arméartilleriregementet och i n t e n de n t u r t r u p p e r n a.

238 Kungl. Majus proposition nr 225.

Härtill komma vissa luftvärnstruppförband, för vilka redogörelse lämnas i annat sammanhang, nämligen Karlsborgs luftvärnsregemente och Skånska luftvärnskåren.

De lägre truppförbanclen och deras förläggningsorter.

En sammanfattning av vad i det föregående anförts giver vid handen, att armén bör i fredstid omfatta följande lägre truppförband:

Infanteriet.

Svea livgarde ....................................

Livregementets grenadjärer ............

Livgrenadj ärregementet.....................

Skånska infanteriregementet............

Skaraborgs regemente ....................

Södermanlands regemente ...............

Kronobergs regemente ....................

Jönköpings-Kalmar regemente.........

Dalregementet....................................

Hälsinge regemente...........................

Alvsborgs regemente........................

Hallands regemente...........................

Bohusläns regemente.......................

Gotlands infanteriregemente............

Norrbottens regemente.....................

Västerbottens regemente ...............

Västernorrlands regemente..............

Stockholm (Järvafältet)

Orebro

Linköping

Kristianstad

Skövde

Strängnäs

Växjö

Eksjö

Falun

Gävle

Borås

Halmstad

Uddevalla

Visborgs slätt

Boden

Umeå

Sollefteå

Kavalleriet.

Livregementet till häst..................... Stockholm

Skånska kavalleriregementet............ Hälsingborg

Livregementets husarer..................... Skövde

Norrlands dragonregemente ............ Umeå

Artilleriet.

Svea artilleriregemente..................... Uppsala

Göta artilleriregemente..................... Göteborg

Wendes artilleriregemente............... Kristianstad

Norrlands artilleriregemente............ Östersund

Smålands arméartilleriregemente ... Jönköping

Gotlands artilleriregemente ............ Visby

Bodens artilleriregemente ............... Boden

Karlsborgs luftvärnsregemente ...... Karlsborg

Skånska luftvärnskåren.................... Ystad

Kungl. Majus proposition nr 225.

239 Ingenjörtrupperna.

Svea ingenjörkår .............................. Stockholm (Frösunda)

Göta ingenjörkår .............................. Eksjö

Norrlands ingenjörkår .................... Ostersund

Bodens ingenjörkår.......................... Boden

Träng trupperna.

Svea trängkår.........

Göta trängkår.........

Norrlands trängkår Skånska trängkåren

Intendentur trupperna.

Första intendenturkompaniet ......... Stockholm

Andra intendenturkompaniet............ Karlsborg

Tredje intendenturkompaniet ......... Boden.

Landstormens uppgifter och militära organisation.

Landstormen är med hänsyn till sin användning i krig enligt nu gällande bestämmelser uppdelad i tre olika kategorier.

Den första kategorien avses i stort sett för bevaknings- och luftförsvarsändamål. Bevakningsförbanden äro avsedda för bevakning av bland annat kommunikationsleder, viktigare industriella anläggningar och vissa för samhällslivet betydelsefulla anstalter m. m. Av för luftförsvar avsedd landstorm upprättas bland annat luftbevakningsstationer och -centraler samt vissa luftvärnsförband.

Den andra kategorien omfattar landstormsförband, avsedda att ingå i fästningarnas krigsbesättningar.

Den tredje kategorien slutligen utgöres av truppförband, främst avsedda att underställas försvarsområdescheferna för försvarsområdenas bevakning och försvar. Av denna kategori uppsättas jämförelsevis fast organiserade truppförband av huvudsakligen infanteri och jämväl i mindre utsträckning förband av vissa övriga truppslag.

Landstormsförbanden få — med vissa undantag — enligt nu gällande bestämmelser icke föras utanför eget eller angränsande inskrivningsområde.

Försvarslcommissionen har ansett, att det varken i fråga om landstormens indelning i kategorier eller dessas uppgifter syntes föreligga skäl att företaga principiell ändring. Däremot syntes det kommissionen erforderligt att vidmakthålla och öka de av landstormen uppsatta förbandens effekt. De värnpliktiga i landstormsåldern borde i detta syfte erhålla tillfälle till viss utbildning i fred. I samband härmed har kommissionen tagit ställning till den frivilliga landstormsutbildningens infogande i landstormsorganisationen.

Då kommissionen ansett, att nu gällande bestämmelser beträffande landstormsförbandens användning utgöra en väsentlig inskränkning i möjligheterna till dessa förbands rationella utnyttjande för försvaret, har en ändring

Linköping

Skövde

Sollefteå

Hässleholm

Departements-

chefen.

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

i dessa förhållanden synts kommissionen påkallad, varom särskilt förslag även av kommissionen framlagts.

Beträffande landstormens indelning i kategorier samt allmänna uppgifter förutsätter icke heller jag tillsvidare någon ändring. De frågor, som beröra landstormens utbildning i fred, komma att av mig behandlas i annat sammanhang. Likaledes kommer jag senare att till särskild behandling upptaga försvarskommissionens förslag beträffande ändring i nu gällande restriktiva bestämmelser för landstormsförbandens användning. Jag inskränker mig därför nu till att framhålla, att jag i huvudsak delar försvarskommissionens nyss relaterade allmänna uppfattning i dessa frågor.

|UD. Landets territoriella indelning1 i militärt hänseende. Territoriella myndigheter.

Enligt nuvarande organisation äro de inskrivningsområden, uti vilka riket i och för de värnpliktigas inskrivning och redovisning är indelat, sammanförda till arméfördelnings-, brigad- och militärområden på sådant sätt, att sistnämnda områden omfatta rekryteringsdistrikten för de i arméfördelningarna (deras motsvarigheter) ingående lägre truppförbanden. Vissa truppförband rekryteras dock från större områden.

Inskrivningsområdena äro indelade i ett antal (2—5) r u 11föringsområden, vilka — för organisation och inkallelse m. m. aAr landstormens värnpliktiga — indelas i landstormsområden.

Arméfördelningscheferna (motsvarande) hava i militärt hänseende territoriell befälsrätt över arméfördelningsområdena (motsvarande). I sin egenskap av territoriell befälhavare och militäradministrativ myndighet biträdes arméfördelningschefen närmast av brigadchefen vid vederbörlig arméfördelning; militärbefälhavarna hava däremot icke brigadchefer till förfogande.

Befälhavare för inskrivningsområde är chefen för det infanteriregemente, som erhåller sina värnpliktiga från inskrivningsområdet. Befälhavare för rullföringsområde är pensionerad officer. Befälhavare för landstormsområde är officer i reserven eller annan lämplig person. Bullförings- och landstormsområdesbefälhavarna äro direkt underställda vederbörande inskrivningsbefälhavare.

I dessa förhållanden har försvarskommissionen förutsatt vissa ändringar, som delvis tidigare berörts och som i övrigt närmare framgå av vad jag i det följande kommer att andraga.

Militärområdesbefälhavare och deras staber.

Fördelningarnas militärområden.

Enligt nu gällande bestämmelser är arbetet med planläggningen i fredstid av arméfördelningsområdenas försvar anförtrott brigadcheferna vid vederbörliga arméfördelningar, vilka hava att för arméfördelningschefen föredraga där-

Kungl. Majus proposition nr 225. 241

med sammanhängande tjänsteärenden. Även i värnplikts- och landstormsärenden äro brigadcheferna föredragande inför arméfördelningscheferna.

För svar skommissionen har, såsom framgår av vad tidigare yttrats, föreslagit, att arméfördelningsområdena hädanefter skulle benämnas »militärområden» samt att vid fördelningarna särskilda beställningar såsom militärbefälhavare skulle inrättas, i samband varmed de nuvarande brigadcheferna borde indragas. Militärbefälhavarnas uppgifter skulle omfatta såväl den på den nuvarande brigadchefen vilande planläggningen av militärområdets försvar som handhavandet av inskrivningsärendena inom militärområdet, vilket sistnämnda skulle innebära ett övertagande av de nuvarande inskrivningsbefälhavarnas arbetsuppgifter i detta hänseende. För beställningarna såsom militärbefälhavare vid fördelningarna skulle avses pensionerade (förtidspensionerade) regementschefer.

I likhet med vad fallet vore vid övriga befattningar, avsedda att besättas med pensionerad personal, borde — utöver pensionen — ett arvode utgå till den, som bekläder befattningen såsom militärbefälhavare. Vid övervägande av frågan örn storleken av arvodet har försvarskommissionen funnit det skäligt att föreslå arvodet till ett belopp, som något överstiger skillnaden mellan överstes pension och överstes lön, eller 6 000 kronor för år.

Enär de i fredstid bedrivna förberedelserna för ett militärområdes försvar vore både omfattande och invecklade, borde enligt kommissionens mening militärbefälhavaren förses med ett kvalificerat biträde, uteslutande avsett för detta arbete. Till befattningen i fråga borde kommenderas kompaniofficer, som genom föregående generalstabsutbildning eller i varje fall på grund av militär högskoleutbildning gjort sig därtill skickad.

Vid överflyttning till militärbefälhavaren av samtliga inom militärområdet förekommande inskrivningsärenden borde denne befälhavare — i likhet med vad nu är fallet med inskrivningsbefälhavare — förses med tillräcklig och sakkunnig arbetskraft. Under förutsättning att de för expeditionstjänsten avsedda pensionerade underofficerare, vilka för närvarande tjänstgöra i inskrivningsexpeditionerna, sammanfördes till militärbefälhavarens expedition, syntes det kommissionen vara tillräckligt med endast en föredragande. För ändamålet borde avses pensionerad överstelöjtnant eller major, förslagsvis benämnd inskrivningsofficer. Arvodet för denne officer har av kommissionen föreslagits till 3 600 kronor.

Då jämväl högsta överinseendet under fördelningschefen av förberedelsearbetet för landstormens mobilisering borde anförtros åt militärbefälhavaren, borde fördelningsintendenten åläggas att vid behov biträda denne.

För planläggningsarbetet i fråga örn militärområdets försvar och landstormens mobilisering m. m. samt för inskrivningsväsendet skulle alltså enligt kommissionens mening erfordras

1 militärbefälhavare, pensionerad regementschef,

1 adjutant hos militärbefälhavaren, kvalificerad kompaniofficer från fördelningens truppförband,

Bihang till riksdagens protokoll 19Sfi. 1 sami. Nr 225.

217 80 1 6

242 Kungl. Majus proposition nr 225.

1 inskrivningsofficer, pensionerad överstelöjtnant eller major, samt — under förutsättning av fyra infanteriregementen per fördelning —

4 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare.

Därjämte skulle militärbefälhavaren beträffande vissa förvaltningsärenden biträdas av fördelningsintendenten.

Chefen för generalstaben har ansett, att de arbetsuppgifter, som enligt kommissionens förslag skulle komma att åvila militärbefälhavarna inom fördelningarnas militärområden, vore lämpligt avvägda. Vid en centralisering av inskrivningsarbetet till vederbörande militärbefälhavare krävdes emellertid åtgärder för tillgodoseendet av erforderlig arbetskraft inom dennes expedition vid de tillfällen, då den ordinarie personalen vore otillräcklig, d. v. s. framförallt å de tider av året, då förberedelser för inskrivningsförrättningar och inskrivningsrevisioner skulle utföras.

Chefen för södra arméfördelningen har givit uttryck för den uppfattningen, att den föreslagna organisationen av militärområdena skulle skapa ordning och reda såväl i planläggningen av hemortsförsvaret som beträffande verksamheten i krig. Huruvida den ifrågasatta sammansättningen av militärbefälhavarens stab skulle komma att visa sig tillräcklig vore svårt att nu bedöma.

Kommissionens förslag att till militärbefälhavarens stab centralisera handläggningen av inskrivningsärendena, syntes medföra icke oväsentliga fördelar, men även ganska bestämda svårigheter och olägenheter. Sålunda kunde arbetet inom militärbefälhavarstaben visa sig så påfrestande, att det skulle inverka avgjort störande på militärbefälhavarens övriga och viktigare funktioner. Vissa tider på året skulle det bliva nödvändigt att till militärbefälhavarstaben inkommendera ett avsevärt antal biträden — underofficerare eller furirer — vilket sannolikt skulle komma att medföra kostnader och behov av särskilda lokaler. Det förtjänade därjämte att framhållas, att det knappast skulle bliva möjligt att inom militärbefälhavarens stab efter inskrivningsnämndernas sammanträden hinna förbereda handlingarna från samtliga underlydande inskrivningsområden till tiden för inskrivningsrevisionens sammanträde. De med förslaget förenade olägenheterna syntes därför vara så omfattande och av sådan beskaffenhet, att för vinnande av erfarenheter ett antagande försöksvis av det nya systemet under några år syntes såsom det klokaste.

Chefen för västra arméfördelningen har givit uttryck åt i stort sett enahanda uppfattning som chefen för södra arméfördelningen. Det har sålunda synts honom som örn förslaget örn tillsättande av militärbefälhavare vore en ur såväl freds- som krigssynpunkt ändamålsenlig och av behovet påkallad anordning, därest ett indragande av brigadcheferna skulle äga rum. — Åtskilliga vägande skäl kunde emellertid enligt hans åsikt anföras mot att infanteriregementscheferna bleve ställda helt vid sidan av inskrivningsfrågorna. Man kunde bland annat befara, att militärbefälhavarna, därest dessa skulle helt övertaga nuvarande inskrivningsbefälhavares åligganden och föra det direkta befälet över rullföringsbefälhavarna, skulle komma att under fred alltför mycket tyngas av värnpliktsgöromål. Infanteriregementscheferna skulle vidare komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 243

att förlora kontakten med sina regementsområden, en kontakt, som hade mera än traditionsvärde. Enär med inskrivningsväsendet förenat arbete kulminerade under vissa, ganska korta tidsperioder, bleve militärbefälhavarens biträdesstab alldeles för liten under en — låt vara kort — del av året och i största laget under återstoden. För de värnpliktiga skulle det bliva omgång, då hänvändelse till central myndighet skulle behöva göras. Åtminstone under de närmaste övergångs- och organisationsåren borde infanteriregementscheferna kvarstå som inskrivningsbefälhavare inom vederbörliga regementsområden. Det borde tillkomma den blivande arméchefen att i sinom tid upptaga frågan till slutlig behandling.

Chefen för östra arméfördelningen har förklarat, att försvarskommissionens förslag om tillsättande av militärbefälhavare för fördelningarnas militärområden vore lämpligt.

Chefen för norra arméfördelningen har i sitt yttrande helt anslutit sig till den organisation, som av kommissionen föreslagits.

Chefen för östra brigaden har ansett, att flera synpunkter talade för infanteriregementschefernas bibehållande såsom inskrivningsbefälhavare. Den tid, som av en infanteriregementschef ägnades åt inskrivningsärendenas handläggning, kunde uppskattas till högst 200 timmar per år. Vid mobilisering inträdde enligt nu gällande föreskrifter depåchefen såsom inskrivningsbefälhavare och då den för dessa ärenden avsedde expeditionsunderofficeren avsåges att kvarbliva i hemorten, skulle någon större rubbning inom denna instans icke vara att befara.

Vid en centralisering av inskrivningsväsendet skulle det bliva särskilt svårt att lämpligt organisera detsamma vid de tider, då avsevärt ökad arbetskraft erfordrades. Militärbefälhavarens arbete med förberedelsearbetet för områdets försvar på marken och i luften och därmed sammanhängande uppgifter skulle bliva så omfattande, att skäl kunde föreligga att lätta hans arbete beträffande inskrivningsväsendet.

Militärbefälhavaren på Gotland har likaledes ansett, att infanteriregementscheferna icke borde avkopplas från behandlingen av inskrivningsärendena. Den ifrågasatta centraliseringen av inskrivningsväsendet kunde komma att medföra olägenheter i form av anhopning av göromål under kortare perioder, omväxlande med perioder av relativ arbetslöshet. Under vissa tider av året skulle militärbefälhavaren behöva disponera över 20 personer för upprättandet av med inskrivningsväsendet sammanhörande handlingar. Å andra sidan skulle militärbefälhavaren måhända icke kunna bereda sin ordinarie personal fullt arbete under varje del av året. Militärbefälhavarens uppgifter borde begränsas till planläggning av militärområdets tryggande och försvar, överinseende över landstormens mobiliseringsförberedelser samt handläggning av inskrivnings- och värnpliktsärenden, i den mån detta enligt nu gällande bestämmelser tillkomme arméfördelningschefen.

Inspektören för trängen har såsom sin åsikt uttalat, att militärbefälhavarna borde bibehållas på aktiv stat. De av kommissionen anförda skälen för den genomgripande omläggningen av inskrivningsväsendet syntes honom sakna

244 Departements-

chefen.

Kungl. Majus proposition nr 225.

varje berättigande. Den medförde icke några fördelar men kunde bliva förenad med allvarliga olägenheter. Det av försvarskommissionen förebragta huvudsakliga skälet för inskrivningsärendenas överflyttande på militärbefälhavaren, nämligen att infanteriregementschefernas arbetsbörda härigenom borde och kunde lättas, saknade varje praktisk betydelse. Genom ett realiserande av kommissionens förslag kunde därjämte följden lätt bliva, att ledningen av inskrivningsgöromålen på grund av dessas omfattning skulle nedsjunka till en expedition med mycket begränsade möjligheter till saklig handläggning av förekommande ärenden.

I ett tidigare sammanhang har jag redan uttalat min anslutning till kommissionens förslag angående ersättandet av de nuvarande brigadcheferna vid arméfördelningarna med nya beställningshavare, vilka av mig föreslås skola benämnas »militärområdesbefälhavare».

Yad beträffar arvodet till militärområdesbefälhavarna har försvarsväsendets lönenämnd föreslagit, att detsamma borde bestämmas till 4 500 kronor om året med undantag för den i Stockholm bosatte, vilken borde åtnjuta ett arvode av 5100 kronor. Jag finner mig böra föreslå arvodenas storlek i överensstämmelse härmed.

Militärområdesbefälhavarnas uppgifter skulle enligt kommissionens förslag omfatta — förutom den på de nuvarande brigadcheferna vilande planläggningen av militärområdenas försvar — jämväl handhavandet av inskrivningsärendena inom militärområdena, varigenom infanteriregementscheferna skulle komma att befrias från inskrivningsgöromålen. Beträffande de sålunda av kommissionen föreslagna uppgifterna för militärområdesbefälhavarna hava, såsom av det sagda framgår, vissa militära myndigheter ställt sig tveksamma och andra helt avvisande till förslaget örn inskrivningsärendenas centralisering till militärområdesbefälhavaren. De skäl, som av dessa myndigheter anförts för ett bibehållande av den nuvarande ordningen i fråga örn inskrivningsärendenas handläggning i stort, äro enligt min uppfattning så tungt vägande, att jag icke anser mig kunna förorda, att den befattning med inskrivningsväsendet, som nu åligger infanteriregementscheferna såsom inskrivningsbefälhavare, överflyttas till militärområdesbefälhavarna. Särskilt vill jag därvidlag framhålla den från åtskilliga håll påpekade svårigheten att vid ett centraliserande till militärområdesbefälhavarna lösa personalfrågan under förberedelserna för inskrivningsförrättningarna och inskrivningsrevisionerna, något som relativt lätt kan ordnas vid ett infanteritruppförband. Militärområdesbefälhavarnas befattning med inskrivningsväsendet bör sålunda inskränka sig till sådana ärenden, som nu påvila arméfördelningscheferna, och deras uppgifter i övrigt koncentreras till planläggning av militärområdets tryggande och försvar. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att i dessa hänseenden utfärda närmare föreskrifter.

I likhet med vad kommissionen föreslagit, anser jag det nödvändigt, att till militärområdesbefälhavarens direkta förfogande ställes en kvalificerad kraft såsom biträde för det omfattande och invecklade arbete, som sammanhänger

245 Kungl. Majus proposition nr 225.

med förberedelserna för militärområdets försvar. Jag instämmer även däri, att för ändamålet bör avses en kompaniofficer, som genom sin föregående utbildning och tjänstgöring gjort sig särskilt skickad för befattningen ifråga. Denne kompaniofficer torde emellertid med den inskränkning i militärområdesbefälhavarens uppgifter beträffande inskrivningsärendena, som av mig föreslagits, jämväl kunna medhinna att förbereda och inför militärområdesbefälhavaren föredraga på honom ankommande dylika ärenden. De av försvarskommissionen föreslagna inskrivningsofficerarna bliva sålunda icke behövliga. Däremot anser jag det ofrånkomligt att för militärbefälhavarens expedition avse en särskild expeditionsunderofficer, vilken bör vara pensionerad underofficer med arvode. Därjämte bör militärområdesbefälhavaren — såsom kommissionen även föreslagit — i fråga om vissa förvaltningsärenden biträdas av fördelningsintendenten.

På grund härav föreslår jag, att till varje militärområdesbefälhavares förfogande måtte ställas en stab, bestående av

en adjutant, kvalificerad kompaniofficer från fördelningens truppförband, samt

en expeditionsunderofficer, pensionerad underofficer med arvode.

Övre Norrlands militärområde.

Bodens fästning ingår enligt nu gällande organisation i militärterritoriellt hänseende i övre Norrlands militärområde. Hos militärbefälhavaren för övre Norrland ligger den högsta territoriella myndigheten. Under honom är kommendanten i Bodens fästning territoriell befälhavare inom fästningens försvarsområde.

Såsom av det tidigare anförda framgår, har försvarskommissionen föreslagit, att de båda befattningarna såsom militärbefälhavare i övre Norrland och kommendant i Bodens fästning skulle sammanslås samt att den nye befattningshavaren skulle benämnas kommendant i Bodens fästning. Med hänsyn till de krävande uppgifterna i fråga om militärområdets försvar borde till kommendantens förfogande såsom militärbefälhavare ställas en aktiv officer med lön i lönegraden O. 7.

Ifrågavarande beställning borde, i likhet med vad som föreslagits beträffande övriga militärbefälhavare, uppföras i staten för fördelningsstaber m. m.

Planläggningsarbetet för försvaret av övre Norrlands militärområde krävde med hänsyn till militärområdets natur av gränsområde generalstabsutbildad arbetskraft. En kapten vid generalstabskåren borde därför placeras hos militärbefälhavaren. Såsom biträde åt generalstabsofficeren erfordrades en expeditionsunderofficer, lämpligen pensionerad underofficer med arvode.

Då inskrivningsväsendet inom övre Norrlands militärområde enligt kommissionens mening borde ordnas enligt samma principer, som tidigare föreslagits beträffande fördelningarnas militärområden, borde inskrivningsärendenas handläggning överflyttas från chefen för Norrbottens regemente till militärbefälhavaren. I samband härmed borde dels inrättas en arvodes-

Departements-

chefen.

246 Kungl. Majus proposition nr 225.

befattning såsom inskrivningsofficer, dels till militärbefälhavarens expedition överflyttas den expeditionsunderofficer (pensionerad), som för närvarande tjänstgjorde i Norrbottens inskrivningsexpedition. För befattningen såsom inskrivningsofficer borde enligt kommissionens mening kunna avses en pensionerad kapten med arvode.

Med anledning av vad sålunda anförts, har kommissionen föreslagit, att för pianlaggmngsarbetet av övre Norrlands militärområdes försvar ävensom för inskrivningsväsendet inom nämnda militärområde skulle avses

1 militärbefälhavare, aktiv officer i lönegrad O. 7,

1 adjutant hos militärbefälhavaren (»mobiliseringsofficer hos militärbefälhavaren»), kapten vid generalstabskåren,

1 inskrivningsofficer, pensionerad kapten, samt

2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare.

Chefen för generalstaben har i förevarande avseende gjort gällande, att, därest övre Norrlands trupper organiserades såsom ett med fördelningarna jämställt högre förband, borde övre Norrlands militärområde och försvar handhavas på i huvudsak enahanda sätt som övriga militärområdens (utom Gotlands). Sålunda borde för övre Norrlands militärområdes försvar och inskrivningsväsende avses

1 militärbefälhavare, pensionerad regementschef,

1 adjutant hos militärbefälhavaren, kvalificerad kompaniofficer från truppförband, tillhörande övre Norrlands trupper,

1 inskrivningsofficer, pensionerad överstelöjtnant, major eller kapten, samt

2 expeditionsunderofficerare, pensionerade underofficerare.

Vissa av de skäl, som anförts i fråga örn militärområdesbefälhavarna vid arméfördelningarna, äga utan tvivel giltighet jämväl beträffande behovet av en särskild militärområdesbefälhavare redan i fred även inom övre Norrlands militärområde. Framförallt den synpunkten att samma person, som handlagt förbeiedelsearbetet i fråga örn territorialförsvaret och bevakningstjänsten, också borde bliva i tillfälle att vid krigsutbrott genomföra de uppgjorda planerna, talar för att samma förfaringssätt tillämpas beträffande övre Norrlands trupper som beträffande arméfördelningarna.

Å andra sidan måste enligt mitt förmenande vid övervägandet av denna fråga hänsyn tagas jämväl till arbetsförhållandena i fred. Med den omfattning av övre Norrlands trupper, som av mig föreslagits, blir antalet militärbefälhavaren direkt underställda truppförband lägre än antalet truppförband inom arméfördelningarna. På grund härav torde militärbefälhavaren icke i samma mån som arméfördelningscheferna komma att bliva bunden av med tjänsten vid dessa förband sammanhängande ärenden och förrättningar. Härtill kommer, att kommendanten i Bodens fästning, enligt vad som tidigare av mig framhållits, bör tillförsäkras ansvar för och inflytande på förberedelsearbetet beträffande fästningens försvar. Det militärbefälhavaren påvilande arbetet torde sålunda icke bliva av större omfattning än att han i fred jämväl kan fylla uppgiften såsom militärområdesbefälhavare. Med hänsyn härtill har

247 Kungl. Majus proposition nr 225.

jag funnit mig böra föreslå, att någon särskild beställning såsom militäiområdesbefälhavare i fred icke upptages för övre Norrlands militärområde.

Vid beräknandet av personalbehovet för militärbefälsstaben har emellertid viss hänsyn tagits till det arbete, som kommer att påvila nämnda stab med hänsyn till planläggningen av och förberedelserna för hemortsförsvaret. För att i möjligaste män neutralisera olägenheterna av att vid mobilisering en särskild militärområdesbefälhavare måste tillsättas, synes det i hög grad önskvärt, att en kvalificerad officer, avsedd att vid mobilisering ingå i militärområdesbefälhavarens stab, redan i fredstid göres fullt förtrogen med hemortsförsvarets planläggning m. m. Denne officer synes även böra åläggas beredandet av de med inskrivningsväsendet sammanhörande ärenden, som redan nu och allt fortfarande skola handläggas av militärbefälhavaren. På grund härav föreslår jag, att i militärbefälsstaben skall, förutom tidigare föreslagen personal, ingå jämväl en kvalificerad, pensionerad regementsofficer, överstelöjtnant eller major, samt att för denne beräknas ett arvode av 3 600 kronor för år.

Gotlands militärområde.

Gotland bildar enligt nuvarande organisation ett militärområde för sig. Militärbefälhavaren, som tillika är chef för Gotlands infanterikår, har i sin egenskap av militärbefälhavare befäl även över Gotlands övriga trupper samt över militärområdet.

Enligt försvarskommissionens förslag skulle Gotland även i den föreslagna organisationen utgöra ett särskilt militärområde. Den högsta militära chefen på Gotland borde benämnas »försvarschef på Gotland». Därest Gotlands infanterikår utvidgades till regemente, borde försvarschefen frånträda det direkta befälet över nämnda truppförband för att helt kunna ägna sig åt befattningen såsom chef för Gotlands trupper och för militärområdet.

Försvarschefen har förutsatts tillika skola vara militärbefälhavare, varför de ärenden, som beröra militärområdets försvar, hädanefter liksom hittills skulle komma att handläggas inom försvarschefens på Gotland stab.

Inskrivningsärendena borde, i enlighet med de principer, som av kommissionen föreslagits bliva tillämpade på fastlandet, på Gotland överflyttas till försvarschefen i egenskap av militärbefälhavare. I samband därmed borde en arvodesbefattning som inskrivningsofficer samt en arvodesbefattning som expeditionsunderofficer inrättas vid försvarschefens stab.

Såsom försvarskommissionen föreslagit, bör Gotlands län även framdeles utgöra ett särskilt militärområde. I likhet med kommissionen anser jag även, såsom tidigare anförts, att den högsta militära chefen på Gotland — militarbefälhavaren — jämväl skall vara militärområdesbefälhavare. Till den av kommissionen föreslagna centraliseringen av inskrivningsärendena till militärområdesbefälhavaren intager jag däremot samma ståndpunkt, som då fråga tidigare varit örn dessa ärendens centralisering på fastlandet; någon ändring i nu rådande förhållanden bör sålunda i här berörda hänseende icke heller

Departements-

chefen.

248 Kungl. Majus proposition nr 225.

aga rum pa Gotland. På grund härav skulle det kunna ifrågasättas, huruvida “fBon sarsklld inskrivningspersonal behöver ställas till militärbefälhavarens förfogande. Då emellertid såväl stabschefen som adjutanten av hänsyn till övrig, omfattande tjänst torde böra helt frigöras från beredningen m. m. av sådana med inskrivningsväsendet sammanhörande ärenden, som även enligt oforandrade principer skola handläggas av militärbefälhavaren, anser jag mig bora rakna med en pensionerad kapten såsom inskrivningsofficer. Nämnde officer bor dock kunna tagas i anspråk jämväl för andra inom staben förekommande ärenden än inskrivningsärenden. Någon särskild expeditionsunderofficer for msknvningsärendena synes däremot icke behövlig. På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att i militärbefälsstaben förutom tidigare öreslagen personal jämväl skall ingå en inskrivningsofficer, pensionerad kapten, samt att för denne beräknas ett arvode av 3 180 kronor för år.

lii skrivniiigsområdcna.

För inskrivning och redovisning av de värnpliktiga, vilka icke äro inskrivna vid sjömanshus, indelas såsom tidigare sagts enligt nuvarande organisation riket i inskrivningsområden med vederbörande infanteriregementschef såsom mskrivningsbefälhavare. Varje inskrivningsområde är indelat dels i ett antal rullföringsområden, dels i ett antal landstormsområden.

För varje inskrivningsområde med därinom belägna sjömanshus finnes en lnskrivnmgsrevision, dels för intagning och tilldelning till truppförband m. m. av vissa värnpliktiga, dels för prövning av över inskrivningsnämnds beslut anförda besvär.

Såsom förut anförts, har försvarskommissionen föreslagit, att infanteriets regementschefer skulle upphöra att vara inskrivningsmyndigheter samt att de åligganden, som för närvarande tillkomma inskrivningsbefälhavarna, borde centraliseras för varje fördelningsområde (militärområde) och överflyttas till den av kommissionen föreslagna »militärbefälhavaren».

I fråga örn inskrivningsområdena skulle denna anordning innebära, att de nuvarande tjugu områdena på fastlandet skulle sammanslås till fem större områden, vart och ett sammanfallande med vederbörligt arméfördelnings- (militär-) område. Inskrivningsväsendet skulle således komma att centraliseras hos befälhavarna för militärområdena (militärbefälhavarna).

A v bland annat arbetstekniska skäl skulle emellertid enligt kommissionens mening ett sammanhållande av rullföringsområdena i grupper, avpassade efter behovet av värnpliktiga vid vederbörligt infanteriregemente, vara önskvärt. Sådan grupp av rullföringsområden har av kommissionen föreslagits att benämnas regementsområde, i stället för som nu inskrivningsområde. Området borde erhålla namn efter det infanteritruppförband, vilket huvuddelen av de dit hörande värnpliktiga under tjänstetiden i beväringen tillhörde.

Kommissionen har i annat sammanhang (avd. »Värnplikten») föreslagit, att inskrivningsrevisionerna skola vara anknutna till regementsområdena.

De militära myndigheternas uppfattning om kommissionens sålunda fram-

249 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

lagda förslag har av mig tidigare relaterats i samband med behandlingen av frågan örn militärområdesbefälhavarnas uppgifter.

Enär enligt min mening infanteriregementscheferna fortfarande böra vara inskrivningsbefälhavare, bör benämningen »inskrivningsområde» alltjämt bibehållas för de områden, varifrån infanteriregementena erhålla sina värnpliktiga och till vilka inskrivningsrevisionernas verksamhet hänför sig.

Rnllforingsområdena.

Såsom förut omnämnts, indelas inskrivningsområdena enligt nuvarande organisation i ett antal (2—5) rullföringsområden. För varje rullföringsområde finnes en pensionerad officer med arvode såsom rullföringsbefälhavare samt en inskrivningsnämnd för de värnpliktigas inskrivning.

I rullföringsorganisationen skulle den av för sv ar skommissionen föreslagna centraliseringen av inskrivningsbefälhavarnas åligganden till den av kommissionen föreslagna militärbefälhavaren inom varje fördelning icke medföra någon annan förändring än att rullföringsbefälhavarna skulle bliva direkt underställda nyssnämnda befälhavare.

I enlighet med min tidigare uttalade uppfattning, att någon förändring i nuvarande ordning beträffande inskrivningsbefälhavare och inskrivningsområden icke bör äga rum, förutsätter jag icke heller någon förändring i fråga om rullföringsbefälhavarnas lydnadsställning.

Landstormsområdena.

Enligt gällande landstormsförordning indelas fastlandet »för landstormens organisation» uti 157 landstormsområden. För varje landstormsområde finnes en landsformsområdesbefälhavare och för varje landstormsområde, där förråd finnes upprättat, även en landstormsförrådsförvaltare. Landstormsområdesbefälhavare lyder omedelbart under inskrivningsbefälhavaren. Till landstormsområdesbefälhavare förordnas, vanligen för fem år i sänder, av arméfördelningschef (militärbefälhavare), officer tillhörande arméns eller marinens reserv eller kvarstående i armén. Därest sådan icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person att tillsvidare upprätthålla befattningen. Landstormsförrådsförvaltare lyder omedelbart under landstormsområdesbefälhavaren. Till landstormsförrådsförvaltare förordnas underofficer i arméns eller marinens reserv. Därest sådan icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person att tillsvidare upprätthålla befattningen.

Av fastlandets 157 landstormsområdesbefälhavare äro enligt den senaste rullan över svenska armén 104 officerare i reserven, varav 29 äro i reserven utnämnda, och IG underofficerare i reserven, övriga äro civila personer; av dessa äro emellertid 14 landstormsofficerare.

Försvarslcommissionen har beträffande här berörda förhållanden till en början uttalat, att åtskilliga av de tjänsteplikter, vilka vid fastställandet av

Departements

chefen.

Departements

chefen.

250 Kungl. Majus proposition nr 225.

den nuvarande landstormsorganisationen avsetts att åläggas landstormsområdesbefälhavarna, genom omständigheternas makt antingen upphört eller övergått till andra myndigheter. Landstormsområdesbefälhavarens verksamhet hade blivit av övervägande expeditionell natur och hänförde sig huvudsakligen till förberedelser för genomförandet av landstormens inom området mobilisering. Även av detta arbete hade emellertid en betydande del efter hand centraliserats till vederbörande inskrivningsbefälhavare, och en ytterligare centralisering till vederbörligt infanteriregemente syntes kommissionen nödvändig. I motsats till vad förr varit fallet, skulle nämligen landstormen numera uppsätta en mångfald specialtruppförband. Detta krävde reglerande av förhållandet mellan behov och tillgång på specialutbildade värnpliktiga mellan regementsområdets olika landstormsområden. Den omständigheten, att ersättningst jänsten i krigstid enligt kommissionens förslag skulle komma att vara centraliserad för samtliga i regementsområdet ingående landstormsområden utgjorde enligt kommissionens mening jämväl ett vägande skäl för centralisationen av landstormens mobiliseringsförberedelser.

Örn sålunda en centralisation av mobiliseringsarbetet från landstormsområdena till regementsområdet syntes vara att eftersträva, skulle den enligt kommissionens åsikt icke i alla hänseenden och sannolikt icke heller överallt inom riket kunna genomföras. Visst arbete måste fortfarande bibehållas decentraliserat till landstormsområdesexpeditionerna, och inom vissa delar av riket skulle den nuvarande ordningen i större eller mindre omfattning behöva bibehållas.

Enligt kommissionens mening borde sålunda vid varje infanteriregemente inrättas en för vederbörligt regementsområdes samtliga landstormsområden gemensam mobiliseringsexpedition. Såsom mobiliseringsofficer för regementsområdets landstormsuppbåd erfordrades en kvalificerad arbetskraft med egen erfarenhet från tjänstgöring i företrädesvis regementsofficersbefattning vid infanteritruppförband. Sådan befattningshavare, vilken utan olägenhet syntes kunna vara pensionerad officer, borde anställas på samma ekonomiska villkor som rullföringsbefälhavare.

Då emellertid, enligt kommissionens åsikt, vissa mobiliseringsförberedelser alltjämt måste vara decentraliserade till landstormsområdena, borde dessa bibehållas. Härför erfordrades även framdeles inom varje sådant område en landstormsområdesbefälhavare med expedition. Kommissionen har emellertid ansett, att befattningen såsom landstormsområdesbefälhavare hädanefter kunde beklädas av underofficer i reserven.

Den sålunda av kommissionen föreslagna omorganisationen av förberedelsearbetet för landstormens mobilisering kunde äga rum inom ramen för de för bestridande av landstormsområdesbefälhavarnas arvoden nu utgående kostnaderna.

I fråga örn landstormsförrådsförvaltarna har kommissionen icke förutsatt någon ändring.

Kommissionen har sålunda föreslagit,

att arvode skulle uppföras i staten för varje infanteriregemente (utom

Kungl Majus proposition nr 225. 251

stridsvagnsregementet) för en mobiliseringsofficer för regementsområdets landstorm, företrädesvis pensionerad major eller överstelöjtnant, samt

att såsom landstormsområdesbefälhavare skulle avses underofficer i reserven.

Chefen för generalstaben bar såsom sin uppfattning uttalat, att såsom landstormsområdesbefälhavare borde placeras officer eller underofficer i reserven, varvid hänsyn borde tagas till arten och omfattningen av de uppgifter, som förelåge inom de olika landstormsområdena. Genom sammanslagning av landstormsområden skulle ifrågavarande placeringsbestämmelser sannolikt icke komma att medföra ökade kostnader.

Ett flertal andra myndigheter hava i förenämnda fråga uttalat sig i samma riktning som chefen för generalstaben.

Svenska officer sförbundet har i sitt yttrande ansett sig böra framhålla de ogynnsamma konsekvenser, vilka främst med hänsyn till den frivilliga landstormsrörelsen sannolikt skulle bliva en följd av att officerarna utestängdes från landstormsområdesbefattningarna. Den hjälp och det stöd de kunde lämna landstormsföreningarna, icke minst då det gällde rekryteringen med lämpliga befälsämnen, borde icke underskattas. Förbundet har av dessa och andra skäl ansett sig böra föreslå, att ifrågavarande befattningar — såsom för närvarande — borde avses för officerare eller underofficerare.

Svenska under officers förbundet har funnit det ändamålsenligt, att — efter genomförandet av den centralisering av landstormsorganisationen till varje infanteriregemente, som av försvarskommissionen föreslagits — underofficerare avsåges såsom landstormsområdesbefälhavare. De begränsade arbetsuppgifter såsom landstormsområdesbefälhavare, vilka efter centraliseringen skulle komma att återstå, syntes med fördel kunna lösas av underofficerare i reserven, från sin aktiva tjänst förtrogna med arbete av detta slag.

Yad försvarskommissionen anfört beträffande nödvändigheten av en ytter- Departementsligare centralisering till inskrivningsbefälhavarna av förberedelserna för land- chefen. stormens mobilisering synes äga sin riktighet.

En centralisering av landstormsärendena i den omfattning kommissionen föreslagit lärer emellertid, på sätt kommissionen anfört, nödvändiggöra inrättandet av en för vederbörligt inskrivningsområdes samtliga landstormsområden gemensam landstormsmobiliseringsexpedition med en pensionerad officer, företrädesvis regementsofficer, som mobiliseringsofficer. Denne bör lyda direkt under inskrivningsbefälhavaren och upptagas å vederbörligt infanteriregementes stat.

På sätt kommissionen anfört lärer det dock bliva nödvändigt att för vissa smärre uppgifter bibehålla det nuvarande landstormsområdesbegreppet, låt vara att vissa områden måhända böra sammanslås eller eljest till storleken regleras. Att, såsom kommissionen föreslår, för framtiden utesluta officerare i reserven från befattningarna såsom landstormsområdesbefälhavare, synes mig däremot, i likhet med de militära myndigheter, vilka uttalat sig i frågan, mindre välbetänkt. Vid placering av landstormsområdesbefälhavare

252 Kungl. Majus proposition nr 225.

böra, såsom bland andra chefen för generalstaben framhållit, arten och omfattningen av de uppgifter, som föreligga inom de olika landstormsområdena, vara avgörande för valet av befälhavare. Jag ansluter mig sålunda till den av nyssnämnde chef uttalade åsikten, att landstormsområdesbefälhavare bör vara officer eller underofficer i reserven.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag,

att å staten för varje infanteriregemente uppföres ett arvode för en pensionerad officer såsom mobiliseringsofficer för inskrivningsområdets landstorm, samt

att såsom landstormsområdesbefälhavare avses officer eller underofficer i reserven.

I fråga om landstormsförrådsförvaltarna förutsätter jag ingen ändring i nu gällande bestämmelser.

Överkomniendantskapet i Stockholm.

Chefen för östra arméfördelningen är enligt nu gällande bestämmelser i fredstid Överkommendant för Stockholms garnison. Ur i Stockholm förlagt truppförband stå till hans förfogande för ordnandet och övervakandet av den allmänna garnisonstjänsten en regementsofficer och — i viss utsträckning — en kompaniofficer.

Vid mobilisering indrages denna organisation och ett särskilt organiserat kommendantskap i Stockholm träder i dess ställe.

Det har av försvarskommissionen ansetts uteslutet, att vid mobilisering en enda person (militärområdesbefälhavaren) skulle samtidigt kunna sörja för såväl hela militärområdets försvar som för bevakningstjänsten inom huvudstaden. Enligt kommissionens mening borde i fråga om Stockholm liksom i övrigt beträffande det territoriella försvaret eftersträvas största möjliga överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation. Kommissionen har därför förordat inrättandet redan i fredstid av en befattning som kommendant i Stockholm.

Då kommendanten under alla förhållanden vid och efter mobilisering måste kvarbliva i Stockholm, skulle det icke bliva möjligt att uppdraga denna befattning åt någon aktiv officer vid truppförband i Stockholm. Då vidare kommendantsbefattningen i fred med hänsyn till planläggningsarbetet för bevakningstjänsten inom huvudstaden knappast kunde förenas med aktiv tjänst, borde en av andra göromål icke upptagen person avses för befattningen i fråga. En särskild arvodesbefattning, avsedd för pensionerad officer, borde därför inrättas. Av flera skäl har kommissionen ansett, att kommendanten borde innehava överstes grad. Det syntes därför lämpligt, att för befattningen i fråga avsåges en pensionerad regementschef med arvode i likhet med militärområdesbefälhavare eller 6 000 kronor för år.

Kommendanten borde i fred stå direkt under chefen för IV (östra) arméfördelningen, i krig under militärbefälhavaren.

En permanent befattning såsom adjutant vid kommendantskapet borde enligt kommissionens mening inrättas. Kommissionen har därför förordat in-

253 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

rättandet av en arvodesbefattning såsom adjutant med arvode. För nämnda befattning borde avses en pensionerad kapten.

Med anledning av det sålunda anförda har försvarskommissionen föreslagit, att överkommendantskapet i Stockholm i fred skulle erhålla följande sammansättning:

Överkommendant, chefen för IV. fördelningen, kommendant: pensionerad regementschef med arvode, adjutant: pensionerad kapten med arvode.

De två sistnämnda borde uppföras i staten för fördelningsstaber m. m.

Till kommissionens förslag örn inrättande redan i fredstid av en befattning Departementssom kommendant i Stockholm ävensom av en permanent befattning såsom chefen. adjutant vid kommendantskapet finner jag mig böra lämna min anslutning.

Jag föreslår sålunda, i likhet med kommissionen,

att för en kommendant i Stockholm inrättas en beställning, avsedd för pensionerad officer, som tidigare varit regementschef, samt att för en adjutant vid kommendantskapet inrättas en beställning, avsedd för en pensionerad kapten.

I enlighet med lönenämndens förslag lärer arvodet till kommendanten böra sättas till 5 100 kronor örn året. Adjutantens arvode lärer på vanligt sätt böra beräknas till 3 180 kronor.

Platsbefälet i Karlsborg.

Enligt nu gällande bestämmelser är chefen för Karlsborgs artilleriregemente platsbefälhavare i Karlsborg. Till sitt förfogande har han en stab, bestående av

1 förvaltningsofficer, pensionerad officer vid fortifikationen,

1 tjänstgörande officer, officer vid Karlsborgs artilleriregemente,

1 garnisonspastor samt

2 förvaltningsunderofficerare, pensionerade underofficerare vid fortifikationen.

Förvaltningsofficeren och förvaltningsunderofficerarna äro uppförda i staten för officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid fortifikationen samt garnisonspastorn i staten för Karlsborgs artilleriregemente.

Med hänsyn till de uppgifter, som åligga platsbefälhavaren i Karlsborg framför allt vid mobilisering och i krig, borde enligt för svar skommissionens mening platsbefälet alltjämt bibehållas.

I och med inrättandet av en fortifikationsstyrelse, varom försvarskommissionen framlagt förslag, borde emellertid vissa ändringar vidtagas beträffande platsbefälsstaben, vilken enligt kommissionens åsikt framdeles borde utgöras av

1 tjänstgörande officer, kompaniofficer vid Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente,

1 arbetschef, kapten vid fortifikationen, samt

1 garnisonspastor uppförd i staten för Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente.

254 Departements-

chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 225.

I likhet med kommissionen anser jag, att platsbefälet i Karlsborg alltjämt bör bibehållas. Någon ändring i platsbefälsstaben synes icke nödvändig; den bör sålunda fortfarande bestå av

1 förvaltningsofficer, pensionerad officer, fortifikationsutbildad,

1 tjänstgörande officer, kompaniofficer vid Karlsborgs luftvärnsregemente,

1 garnisonspastor samt

2 förvaltningsunderofficerare, pensionerade underofficerare med arvoden.

Förvaltningsofficeren och förvaltningsunderofficerarna böra uppföras i

staten för arméfördelningsstaber m. fl. samt garnisonspastorn i staten för Karlsborgs luftvärnsregemente.

Militärassistenter vid länsstyrelserna.

Enligt år 1914 utfärdade förordningar åligger det Konungens befallningshavande, bland annat, att vid krig eller krigsfara svara för mobiliseringsunderrättelsernas snabba spridande, att i vissa fall övervaka värnpliktskontingenternas transporter, inkvartering, förplägnad m. m., att upprätthålla ordningen, att öva tillsyn över utlänningar, att tillse tillgodoseendet av krigsmaktens rekvisitioner, att vidmakthålla vägförbindelser, att förbereda och stödja den militära sjuk- och veterinärvårdstjänsten m. m.

För utförandet av förberedelsearbetet i fred samt för genomförandet av förberedelserna vid krig eller krigsfara står enligt nu gällande bestämmelser icke någon personal med militär sakkunskap till Konungens befallningshavandes förfogande.

Försvar skommissionen har framhållit, hurusom det Konungens befallningshavande påvilande förberedelsearbetet i fredstid för fullgörande av nyss relaterade åligganden vid krig eller krigsfara redan nu vore så omfattande, att länsstyrelserna ofta saknade möjlighet att utföra detta förberedelsearbete utan biträde av sakkunnig militär personal.

Sedan det numera enligt särskilda bestämmelser ålåge Konungens befallningshavande att jämväl biträda vid luftförsvarets ordnande och vidtaga vissa förberedande åtgärder härutinnan, skulle tillgång till militär sakkunskap komma att i ännu högre grad än hitintills bliva erforderlig.

Försvarskommissionen har på grund härav funnit det nödvändigt, att tillgången på militär arbetskraft hos länsstyrelserna säkerställdes.

Detta borde enligt kommissionens mening ske genom inrättande av särskilda arvodesbefattningar i länsstyrelserna, avsedda för pensionerade officerare. Befattningshavarna — en för varje län — borde lämpligen benämnas militärassistenter vid länsstyrelserna. Det för varje befattning avsedda arvodet har synts försvarskommissionen böra bestämmas till samma belopp, som nu utginge till flertalet rullföringsbefälhavare, eller 3 180 kronor för år. Kostnaderna för dessa arvoden syntes kommissionen naturligen böra bestridas av medel under socialdepartementets huvudtitel.

Huru de föreslagna befattningshavarna borde infogas i den militära organisationen, syntes kommissionen böra tillkomma Kungl. Majit att bestämma.

255 Kungl. Majus proposition nr 225.

Chefen för generalstaben Ilar ansett den av kommissionen föreslagna åtgärden särskilt med hänsyn till planläggningen av luftförsvaret vara av sådan betydelse, att den med det snaraste borde komma till stånd. Enär, såsom kommissionen även förordat, kostnaderna för arvoden till här ifrågavarande militärassistenter borde bestridas av medel under socialdepartementets huvudtitel, kunde organisationens genomförande ske oberoende av beslut örn ny härordning.

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser hava i sina yttranden vitsordat, att behov komme att föreligga av militära biträden vid länsstyrelserna. Från ett stort antal av länsstyrelserna har uttalats, att behovet av militära biträden redan under nuvarande förhållanden varit kännbart. Från vissa håll har sålunda framhållits, att arbetet med mobiliseringsförberedelserna krävde stor omständlighet och precision samt toge avsevärd tid i anspråk Vid åtskilliga länsstyrelser hade redan under nuvarande förhållanden anlitats militär sakkunskap, som ställts till disposition. Detta hade dock kunnat ske endast tillfälligtvis, då tillräckliga medel icke kunnat disponeras för ändamålet. — Såväl Överståthållarämbetet som ett stort antal länsstyrelser hava uttryckligen framhållit, att anställandet av militärassistenter bleve ofrånkomligt i och med att länsstyrelserna ålades ytterligare uppgifter med avseende på det civila luftskyddet. — Behovet av militär sakkunskap har i yttrandena i allmänhet angivits såsom permanent. Härvidlag hava dock vissa länsstyrelser givit uttryck för något divergerande åsikter. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län anfört, att militärassistenterna säkerligen under en längre period av nyorganisationen komme att vara helt upptagna därmed, men det kunde icke med säkerhet bedömas, i vad mån, sedan organisationen genomförts och det således gällde att följa och kontrollera densamma, behov komme att kvarstå av en permanent tjänstgörande militärassistent. Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att behovet av militärassistent visserligen blivit alltmera kännbart, men att försvarskommissionen syntes hava avsevärt överskattat detsamma, då den utgått från att biträdet skulle få full sysselsättning året örn. — I allmänhet hava inga erinringar rests mot förslaget, att pensionerade officerare avsetts för de ifrågavarande befattningarna. Dock har länsstyrelsen i Östergötlands 1 ä n anfört, att då den huvudsakliga uppgiften syntes bliva att tjänstgöra som konsulterande biträde åt resp. länsstyrelser i fråga örn det civila luftskyddet och eventuellt den ekonomiska försvarsberedskapen, det kunde ifrågasättas, örn en pensionerad officer i allmänhet kunde anses besitta de kvalifikationer, som gjorde honom lämpad för ett dylikt uppdrag.

Vid framläggande av innevarande års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, har jag uttalat den uppfattningen, att det med hänsyn till omfattningen av det krigsförberedelsearbete, som redan nu påvilar länsstyrelserna och som lärer komma att väsentligt ökas i samband med luftförsvarets ordnande, torde bliva nödvändigt att i viss utsträckning ställa militär personal till länsstyrelsernas förfogande. I detta sammanhang ansåg jag mig — utan att vilja taga ståndpunkt till spörsmålet örn från vilken huvudtitel kostnaderna framdeles

Departements-

chefen.

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

skola bestridas — även böra tillstyrka, att vissa medel under fjärde huvudtiteln finge under instundande budgetår disponeras för rese- och traktamentsersättning för ifrågavarande ändamål.

Att i samband med en mera utvecklad organisation av förberedelsearbetet på det civila luftskyddets område länsstyrelserna komma att i än högre grad än hittills få sig arbete pålagt, som kräver tillgång till mera permanent militär sakkunskap, synes mig i likhet med försvarskommissionen stå klart. Huruvida den av försvarskommissionen föreslagna åtgärden därvidlag är den lämpligaste, anser jag mig emellertid icke kunna i sakens nuvarande läge taga ståndpunkt till. Frågan sammanhänger nämligen otvivelaktigt såväl med spörsmålet örn sättet för ordnande av det civila luftskyddet överhuvud som med länsstyrelsernas allmänna organisationsproblem. Den förra frågan lärer komma att inom en nära framtid bliva föremål för särskild utredning. Frågan örn länsstyrelsernas organisation befinner sig redan under utredning av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga. Innan i varje fall den sistnämnda utredningen fullföljts, torde det knappast vara möjligt att taga slutlig ställning till spörsmålet örn anställande av permanent verksamma militärassistenter vid länsstyrelserna. I avvaktan härpå lärer det behov av militärt biträde, som tid efter annan må uppstå, kunna såsom hittills tillgodoses genom tillfälliga kommenderingar eller på annat lämpligt sätt. Sättet för gäldande av härför erforderliga medel lärer icke i detta sammanhang behöva upptagas till närmare behandling.

E. Den militära personalens rekrytering:.

Allmänna grunder.

Enligt nuvarande organisation rekryteras armén dels med fast anställd och därmed jämförlig personal, dels med värnpliktiga.

Den fast anställda personalen anställes på frivillighetens väg och bindes vid sin tjänst genom fullmakt, konstitutorial, förordnande eller kontrakt. Denna personal avses dels att bestrida de befattningar, som för förvaltningen och utbildningen i fred ansetts oundgängligen erforderliga, dels att vid mobilisering fylla det ökade behov, som då uppstår och som icke kan fyllas med värnpliktig personal.

De värnpliktiga, som tillföras armén genom värnpliktslagens bestämmelser, utgöra vid mobilisering arméns huvuddel och bestrida därvid samtliga de befattningar, som de på grund av sin utbildning kunna anses hava förutsättningar att fylla. I fredstid tages denna personalgrupp i anspråk främst för sin egen utbildning men jämväl för att i begränsad utsträckning möjliggöra vidmakthållandet av en viss försvarsberedskap.

Försvarskommissionen har undersökt de olika möjligheter, som kunde stå till buds att ordna arméns rekrytering. Kommissionen har därvid kommit till den slutsatsen, att, bortsett från andra faktorer, redan på grund av den storleksordning, som krävdes för armén, ett fortsatt tillämpande av den allmänna värnpliktens grundidé vore det enda system, som kunde säkerställa en erfor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 257

derlig rekrytering. Endast genom detta system kunde det kvantitativa elementet inom härorganisationen tillgodoses.

Beträffande det kvalitativa elementet syntes förhållandena mera komplicerade. För viktigare befälsbefattningar och för vissa högre befattningar, vilka på innehavaren ställde fordringar på så högt driven yrkesskicklighet, att den endast kunde förvärvas genom mångårig träning, kunde värnpliktsprincipen knappast med fördel tillämpas. För att kunna tillgodose fordringarna på arméns kvalitet måste därför — liksom hittills — en viss del av personalen anskaffas på frivillighetens väg såsom vid armén fast anställd.

Vid framläggandet av förslag till ett för svenska förhållanden ändamålsenligt system för arméns rekrytering har det synts kommissionen lämpligt såväl att bygga på de äldre traditioner, vilka visat sig leda till goda resultat, som att tillvarataga de erfarenheter, vilka under senare tider vunnits beträffande rekryterings- och utbildningsproblemen. Av sociala och ekonomiska skäl vore det samtidigt nödvändigt att icke göra den allmänna värnplikten i fredstid mera betungande än som vore oundgängligen erforderligt med hänsyn till fordringarna på truppförbandens användbarhet vid mobilisering.

Kommissionen har understrukit, hurusom, med hänsyn till sistnämnda förhållanden, spörsmålet örn tjänstgöringstidens längd för de värnpliktiga utgjorde det centrala i hela rekryteringsproblemet. Detta spörsmål kunde dock icke betraktas isolerat från frågan örn den fast anställda personalens plats i organisationen, då ju en riklig tillgång på dylik personal inom vissa gränser skulle medgiva en kortare tjänstgöringstid för de värnpliktiga, medan en lång tjänstgöringstid för de sistnämnda å andra sidan minskade behovet av stampersonal.

Kommissionen har som ett minimikrav på flertalet av de värnpliktiga uppställt den fordran, att de skola kunna fylla sin plats i krigsorganisationen såsom meniga soldater. För alla befälsposter skulle då avses fast anställd eller f. d. fast anställd personal. Av ekonomiska m. fl. skäl ansåge dock kommissionen det icke möjligt att fullt konsekvent tillämpa detta system. Vissa värnpliktiga måste såsom hittills utbildas i befälstjänst. Då i stort sett endast goda erfarenheter vunnits i fråga örn möjligheterna att för detta ändamål utnyttja »studenter och likställda», räknade kommissionen med särskild befälsutbildning för i första hand denna värnpliktskategori, varjämte det jämväl vore nödvändigt att räkna med möjligheten att i viss utsträckning rekrytera befälsgraderna även med värnpliktiga ur gruppen »underbefäl eller fackmän». Återstående befälsbehov, det som sålunda icke kunde fyllas på den allmänna värnpliktens väg, måste liksom hittills tillgodoses medelst fast anställd eller f. d. fast anställd personal.

Chefen för generalstaben har i denna fråga bland annat uttalat följande:

De grundläggande principer för arméns rekrytering, som för närvarande tillämpas, och som av försvarskommissionen föreslagits skola gälla jämväl inom den nya härordningen, äro, såsom verkställda undersökningar visat, de enda godtagbara för tillgodoseende inom en rimlig kostnadsram av det kvantitativa behovet av lantstridskrafter. Det bör beaktas, och har även av kom-

Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 sami. Nr 225. 217 30 17

258 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

missionen framhållits, att möjligheten att härvid använda den allmänna värnplikten såsom rekryteringsgrund väsentligen är beroende på tjänstgöringstidens längd, ävensom att denna i sin tur inverkar på kraven beträffande den fast anställda personalens omfattning.

Mot de av försvarskommissionen föreslagna principerna för arméns rekrytering synes intet vara att erinra. Den kvantitativa minskning av arméns styrka, som föreliggande förslag innebär i förhållande till det av försvarskommissionen framlagda förslaget, är icke av den omfattning, att den kan inverka ändrande på dessa principer.

Fast anställd personal.

Arméns fast anställda personal kan indelas i två huvudgrupper, nämligen personal på aktiv stat och reservpersonal. Härtill kommer den personal, som i samband med genomförandet av nuvarande försvarsordning överfördes från aktiv stat till övergångsstat, samt arméns övertaliga personal. En särskild personalgrupp utgöra därjämte 1 a n dstormsofficerarna.

Den fast anställda personalens rekrytering.

Personal på aktiv stat.

Enligt nuvarande organisation utgöres personalen på aktiv stat av militär, civilmilitär och civil personal. För den civilmilitära och civila personalen redogöres i senare sammanhang.

Den militära personalen på aktiv stat omfattar officerare, underofficerare och manskap, sistnämnda grupp uppdelad i underbefäl och volontärer, av vilka vissa benämnas beställningsmän. Till den militära personalen hänföres även musikpersonalen.

Officerspersonalens rekrytering sker, vad lägsta officersgraden beträffar, i regel bland de officersaspiranter, vilka erhållit avgångsbetyg från krigsskolansofficerskurs, övriga officersgrader rekryteras genom befordran från lägre.

Luftvärnsartilleriets officerare rekryteras dock genom överflyttning av officerare från det övriga artilleriet, varvid ett särskilt passagesystem tillämpas.

Underofficerspersonalen rekryteras i regel bland underbefäl, som erhållit avgångsbetyg från arméns underofficersskola.

Officerare och underofficerare kvarstå i regel i sina befattningar, till dess de i samband med uppnådd pensionsålder erhålla avsked.

Manskapspersonalen antages medelst kontrakt såsom volontärer. Kontraktstiden omfattar i allmänhet tre år, varefter rekapitulation kan ske för en tid av ett halvt till två år en eller flera gånger, dock högst intill en levnadsålder av för obefordrad volontär 28 år och för underbefäl 34 år. Efter genomgångna skolor sker befordran till och inom underbefälsgraderna. Vissa volontärer och underbefäl förordnas såsom beställningsmän.

Beträffande musikpersonalen — musikdirektörer samt personal av under-

259 Kungl. Majus proposition nr 225.

officers och manskaps tjänsteställning — gälla i fråga om anställning och avgång ur tjänst m. m. i huvudsak samma grunder som beträffande underofficerare och manskap.

Reserrpersonalen.

Arméns reservpersonal består av personal på reservstat och personal i arméns reserver. Till arméns reservpersonal lärer ock få räknas officerarna vid väg- och vattenbyggnadskåren.

Reservstaten infördes i armén genom 1914 års härordning för att begränsa den ökning av den aktiva kadern, som ur mobiliseringssynpunkt vid denna tidpunkt eljest ansågs erforderlig. Vid framläggandet av 1925 års försvarsproposition befanns det emellertid av kostnadsskäl nödvändigt att begränsa reservstaten med omkring 300 beställningar under det antal, som skulle motsvara mobiliseringsbehovet. I enlighet med det beslut, som på grund av nyssnämnda proposition fattades, skulle reservstaterna för närvarande omfatta följande antal beställningar, nämligen

reservstaten för officerare och underofficerare:

2 överstebeställningar,

46 majorsbeställningar,

260 kompaniofficersbeställningar och 65 underofficersbeställningar, samt reservstaten för fältläkarkåren:

1 fältläkarbeställning och

2 regementsläkarbeställningar.

Personal på reservstat är tjänstgöringsskyldig i krig och då värnpliktiga eljest inkallas till rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap kan bliva anbefalld, samt därutöver i fred:

regementsofficer i högst 45 dagar under varje tvåårsperiod av tjänstetiden, kompaniofficer efter fyllda 43 år och underofficer efter fyllda 42 år i högst 50 dagar under loppet av varje treårsperiod av tjänstetiden,

kompaniofficer efter fyllda 37 och intill fyllda 43 år, underofficer intill fyllda 42 år samt läkare efter uppnådda 48 år i högst 50 dagar under loppet av varje tvåårsperiod av tjänstetiden,

kompaniofficer intill 37 år och läkare intill fyllda 48 år högst 100 dagar under loppet av varje treårsperiod av tjänstetiden.

Enligt riksdagsbeslut 1925 skulle ifrågavarande fredstjänstgöring ändras för samtliga kategorier till 45 dagar under loppet av varje tvåårsperiod av tjänstgöringstiden.

1925 års beslut rörande reservstaten har ännu icke genomförts. Först när personalen på övergångsstat minskats i antal under det för reservstaten beslutade antalet, skulle 1925 års reservstat nytillsättas. På grund av särskilda i statsverkspropositionen angivna skäl beslöt emellertid 1935 års riksdag att i viss utsträckning återbesätta reservstaten.

Personal på reservstat är skyldig att avgå från reservstat dels på grund av

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

otjänstbarhet och dels efter uppnående av den ålder, som före ikraftträdandet av militära tjänstepensionsreglementet berättigat motsvarande personal på aktiv stat till avgång med fyllnadspension. Efter övergången till pensionsstat äro vederbörande skyldiga att kvarstå i arméns reserver under samma tider, som gälla för motsvarande personal på aktiv stat efter avgång med ålderspension.

Arméns reserver av befäl utgöras enligt för närvarande gällande bestämmelser av

generalitetets reserv,

arméfördelningarnas, militärområdenas och östra brigadområdets reserver samt

regementenas reserver.

Generalitetets reserv utgöres av pensionsavgångna officerare av generalitetet.

Ifrågavarande officerare äro skyldiga att kvarstå i reserven intill fyllda 70 år, örn de blivit pensionsberättigade vid 65 år, men i annat fall intill fyllda 65 år. De äro skyldiga att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan bliva anbefalld.

Arméfördelningarnas, militärområdenas och östra brigadområdets reserver utgöras av vissa regementsofficerare, vilka avgått från beställning på aktiv stat (övergångsstat, reservstat) med fyllnadspension, ålderspension, förtidspension eller reservstatspension. Till denna grupp höra även övertaliga truppförbands reserver, rörande vilka dock gäller vad som föreskrivits för personal i regementenas (kårernas) reserver. De, som innehava tjänstegrad såsom officerare vid generalitetet, medräknas icke i här ifrågavarande reserver.

Till förevarande reserver hörande officerare äro skyldiga att kvarstå intill fyllda 65 år och hava samma tjänstgöringsskyldighet som officerare tillhörande generalitetets reserv.

Den största gruppen av arméns reserver utgöres av regementenas (kårernas) reserver1. Dessa bestå av officerare, underofficerare, underbefäl och civilmilitär personal.

Officerspersonalen utgöres av tre särskilda kategorier, nämligen

a) officerare (musikdirektörer), vilka med fyllnadspension, ålderspension, förtidspension eller reservstatspension avgått från beställning på aktiv stat (övergångsstat, reservstat), så framt de icke, enligt vad förut nämnts, äro att räkna till arméfördelningarnas reserver (pensionsavgångna);

b) officerare, som vid eller efter avgång från beställning på aktiv stat (övergångsstat, reservstat) utan rätt till pension på ansökan vunnit inträde i regementes (kårs) reserv (förtidsavgångna);

1 Vad i det följande sägs gäller i tillämpliga delar även generalstaben, fortifikationen, trängen och intendenturkåren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 261

c) officerare, vilka inom regementes (kårs) reserv vunnit sin första officersanställning (i reserven utnämnda).

För var och en av dessa olika kategorier gälla särskilda bestämmelser i fråga örn tid för kvarstående i reserven, tjänstgöringsskyldighet och avlöningsförmåner.

Liksom officerspersonalen utgöras jämväl underofficerarna i reserven av tre kategorier, nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna och i reserven utnämnda.

Underbefäl i reserven utgöras av

underbefäl, vilka vid eller efter avgång från beställning på aktiv stat efter ansökan vunnit anställning i regementes (kårs) reserv; samt

värnpliktiga, vilka efter att hava genomgått underbefälsutbildning, på ansökan befordrats till underbefälsbeställning i regementes (kårs) reserv.

Arméns övergångsstat.

Arméns övergångsstat utgöres av officerare, underofficerare och civilmilitär personal, som enligt riksdagsbeslut 1925 frivilligt eller tvångsvis överförts till nämnda stat.

Personal, som frivilligt överförts, är intill fyllda 50 år under varje tvåårsperiod tjänstgöringsskyldig ett dagantal, som motsvarar en repetitionsövning vid vederbörligt truppslag. De äro därjämte skyldiga att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan bliva anbefalld.

Personal, som tvångsvis överförts, är underkastad full tjänstgöringsskyldighet och skall i fred årligen tjänstgöra ett dagantal, som motsvarar en repetitionsövning vid vederbörligt truppslag.

För var och en av dessa kategorier gälla särskilda bestämmelser i fråga örn uppflyttning i högre tjänsteklass och avlöningsförmåner.

Arméns övertaliga personal.

Arméns övertaliga personal utgöres av surnumerära fänrikar, surnumerära underlöjtnanter och surnumerära sergeanter samt officerare, underofficerare och civilmilitär personal, vilka erhållit avsked från beställning på aktiv stat med tillstånd att såsom lönlösa kvarstå i regemente. Dessutom räknas enligt gällande författning till övertalig personal auditörer i regemente och vice auditörer.

I regemente kvarstående officer eller underofficer är skyldig att årligen fullgöra en repetitionsövning. De äro därjämte skyldiga att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar ävensom vid sadan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan bliva anbefalld.

Landstormsofllcerare.

Landstormsofficerare utgöras i fredstid av viss värnpliktig eller frivillig personal, som efter föreskriven utbildning förordnats såsom landstormsofficerare.

Kungl. May.ts proposition nr 225.

Landstormsrekryteringen består däri, att vederbörande arméfördelningschef till landstormsunderlöjtnant, landstormslöjtnant eller landstormskapten skriftligen för högst två år (för landstormskapten högst tre år) i sänder förordnar härför lämplig person, som uppnått för landstormen stadgad men icke 55 års levnadsålder, och äger viss föreskriven militär kompetens. Något vederlag i sin egenskap av landstormsofficer — vare sig i form av lön, pension, naturaförmåner eller dylikt — erhåller den förordnade under fredstid icke av staten.

Försvarskommissionen har beträffande sättet för rekryteringen av den militära personalen på aktiv stat i stort sett icke förutsatt någon ändring. För rekrytering av luftvärnsartilleriets officerare föreslår dock kommissionen, att, i motsats till vad som nu sker, samma principer skola tillämpas som vid övriga truppslag.

Icke heller beträffande reservpersonalen har kommissionen förutsatt några mera genomgripande förändringar. Kommissionen har emellertid redan i detta sammanhang framhållit, hurusom en fullgod och fulltalig rekrytering av den av kommissionen föreslagna reservstaten — för vilken en närmare redogörelse lämnas senare — enligt kommissionens mening vore en synnerligen betydelsefull förutsättning för att linjetruppförbanden skulle erhålla den inre fasthet, som vore nödvändig för att de skulle kunna lösa dem i fält åliggande uppgifter. — I fråga örn väg- och vattenbyggnadskårens rekrytering har kommissionen framlagt vissa förslag, för vilka redogöres i annat sammanhang.

Beträffande personalen i arméns reserver har kommissionen i avseende på personalen i generalitetets reserv förutsatt, att hittills gällande bestämmelser i stort sett skulle bibehållas. I samband med att de nuvarande arméfördelningsområdena i enlighet med försvarskommissionens förslag skulle benämnas militärområden, borde personal i arméfördelningens reserv hänföras till personal i militärområdes reserv. Personal i truppförbandens reserver har förutsatts skola överföras dit eller anställas där i stort sett efter hittills gällande grunder.

Beträffande landstormsofficerare — vilka enligt kommissionens mening framdeles borde hänföras till arméns reservpersonal — har kommissionen framhållit, att denna rekryterings fortvaro vore ett betydelsefullt försvarsintresse. Rekryteringen av landstormsofficerare vore emellertid helt avhängig av det utbildningsarbete, som bedreves inom landstormsrörelsen. I syfte att underlätta detta arbete borde enligt kommissionens mening åtgärder av statsmakterna vidtagas, varom kommissionen i annat sammanhang framlagt förslag.

För övrigt har kommissionen funnit de nu gällande grunderna för landstormens rekrytering ändamålsenliga.

Icke heller i fråga örn arméns övertaliga personal Har av kommissionen förutsatts några förändringar.

263 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Beträffande slutligen övergångsstaten har kommissionen ansett, att överflyttande till densamma i samband med den nya härordningens genomförande endast borde ske i begränsad omfattning. Den fast anställda personalen vid de regementen, som av kommissionen avsetts att indragas, borde i allmänhet överflyttas till andra truppförband.

Nu gällande grunder för rekryteringen av den militära person a- Departementslen på aktiv stat böra även enligt min mening bibehållas oförändrade. cWen. Beträffande rekryteringen av luftvärnsartilleriets officerare biträder jag likaledes kommissionens förslag. Då jag i ett senare sammanhang kommer att närmare ingå på reservstatens omfattning m. m., vill jag i denna fråga nu endast framhålla, dels att jämväl den av mig förutsatta krigsorganisationen bygger på befintligheten i fred av en såväl i kvantitativt som kvalitativt hänseende väl tillgodosedd personalkategori av detta slag, dels att jag, av skäl som senare komma att närmare angivas, förutsätter viss ändring beträffande grunderna för rekryteringen av underofficerare på reservstat.

Beträffande arméns reserver av befäl, vilka likaledes, fastän ur andra synpunkter, komma att av mig ytterligare upptagas till behandling i ett senare sammanhang, instämmer jag uti det av kommissionen gjorda uttalandet, att hittills gällande bestämmelser för personalen i generalitetets reserv i stort böra bibehållas oförändrade.

Till kommissionens förslag beträffande personalen i arméfördelningarnas reserver — i huvudsak gående ut på, att denna personal skulle framdeles hänföras till militärområdenas reserver — kan jag däremot icke ansluta mig. Jag anser nämligen, att dessa reserver alltjämt böra anknytas till arméfördelningarna eller deras motsvarigheter och icke till deras territoriella områden. Skillnaden mot försvarskommissionens förslag i detta hänseende är dock endast formell, sedan jag föreslagit, att samtliga truppförband, således även de s. k. armétruppförbanden, skola i vissa avseenden inordnas i arméfördelningarna. Här ifrågavarande personal bör alltså tillhöra vederbörlig arméfördelnings (övre Norrlands truppers, Gotlands truppers) reserv.

Till frågan om väg- och vattenbyggnadskårens rekrytering återkommer jag i samband med kårens organisation över huvud.

Mot kommissionens förslag, att landstormsoff icerare hädanefter böra hänföras till arméns reservpersonal, har jag intet att erinra.

Försvarskommissionens åsikt, att vid armens omorganisation överflyttning till övergångsstat endast bör ske i den omfattning, som är oundgängligen nödvändig, synes mig slutligen riktig.

Jag föreslår sålunda,

att nu gällande grunder för den militära personalens rekrytering i stort bibehållas oförändrade, dock vad beträffar rekryteringen av underofficerarna på reservstat med det undantag, som av mig senare kommer att preciseras, samt

att landstormsofficerare liksom väg- och vattenbyggnadskårens officerare hädanefter hänföras till arméns reservpersonal.

264 Kungl. Maj;ts proposition nr 225.

Behovet av fast anställd personal.

Såsom tidigare framhållits har grundtanken i det av försvarskommissionen framlagda förslaget varit, att arméns rekrytering skulle bygga på allmän värnplikt i all den utsträckning, som vore möjlig under hänsynstagande till å ena sidan de kvalitativa fordringarna å truppförbandens beskaffenhet och å andra sidan nödvändigheten att begränsa den personliga värnpliktsbördan i fredstid till det oundgängligen erforderliga. Enär de värnpliktiga icke lämpligen kunde utgöra rekryteringskällan för annan än arméns meniga personal samt viss underbefälspersonal, skulle det för alla återstående befattningar vara nödvändigt att beräkna fast anställd personal.

Vid beräkning av behovet av den fast anställda personalen har kommissionen till utgångspunkter tagit, dels de erfarenheter, som kunde dragas av förhållandena utomlands, framförallt under och efter världskriget, dels de i vårt eget land under senare år gjorda erfarenheterna. Dessa erfarenheter hade enligt kommissionens mening givit följande vid handen.

Kompani-(motsvarande) och högre chefer borde med hänsyn till sina uppgifter vara högt kvalificerade officerare, d. v. s. aktiva eller f. d. aktiva. Detsamma vore i regel fallet med i staberna ingående officerare. Inom kompani (motsvarande förband) vid fältförband borde i allmänhet beräknas en aktiv officer eller officer på reservstat såsom plutonchef, medan övriga plutonchefer kunde vara reservofficerare. Såsom plutonchefer vid depå borde beräknas en aktiv subalternofficer per kompani, övriga plutonchefer borde vara kvalificerade underofficerare eller underofficerskompetenta äldre, aktiva furirer. Kompaniadjutanter och stabsunderofficerare vid bataljon och regementsstab skulle i regel beräknas såsom kvalificerade underofficerare. Såsom plutonchefers ställföreträdare och troppchefer vid fältförbanden borde beräknas dels underofficerare (i regel reservutnämnda), dels äldre furirer (i vissa fall utvalda B-klassare).

Såsom gruppchefer och motsvarande samt lägre befattningar måste beräknas fast anställda eller f. d. fast anställda underbefäl utom i de fall, där, enligt vad förut anförts, värnpliktig personal ur kategorierna studenter och likställda samt underbefäl eller fackmän kunde anses tillfyllest.

Vid bevakningsbataljonerna kunde, även ur rent militära synpunkter, kvaliteten sättas något lägre.

I enlighet med dessa fordringar borde enligt kommissionens mening den inbördes proportionen melki* befäl av olika kategorier principiellt fastställas. Sedan med ledning av fältsammansättningen av de olika truppförbanden och det antal formationer eller delar av sådana, som skulle uppsättas vid fredstruppförbanden, summan mobiliseringsbehov vid vart och ett av de sistnämnda uträknats, borde först undanskiljas de befattningar, som kunde bestridas av reservpersonal. Härvid borde särskiljas de, som kunde utgöras av pensionerade, och de, som på grund av högre fordringar i framför allt fysiskt avseende måste utgöras av yngre reservpersonal. På motsvarande sätt borde förfaras beträffande de ur militär synpunkt mest krävande officers- och underofficersbefattningarna. I varje särskilt fall borde man undersöka, i vilken

265 Kungl. Majus proposition nr 225.

utsträckning det vore möjligt att tillgodose de kvalitativa kraven medelst officerare eller underofficerare på reservstat, och sedan detta gjorts skulle återstå den grupp, som måste utgöras av personal på aktiv stat.

Med tillämpande av dessa beräkningsgrunder har kommissionen uträknat den ungefärliga procentuella fördelning mellan olika befälsgrader, som erfordrades för att erhålla en ur militär synpunkt godtaglig kvalitet på linjeförbanden och dessas depåer.

Försvarskommissionen har emellertid av kostnadshänsyn icke ansett sig kunna förorda, att de procentsiffror, som sålunda framkommit, skulle vid kaderberäkningarna i full utsträckning tillämpas beträffande den aktiva officerspersonalens omfattning vid de mobiliserade truppförbanden. Beräkningssättet hade måst underkastas vissa modifikationer, varefter kommissionen kommit fram till det behov för krigsorganisationen av fast anställt befäl av olika kategorier, som borde vara normerande för bland annat fredskadrernas beräknande.

Chefen för generalstaben har ansett, att de vid beräkningarna av den fast anställda personalens styrka använda bedömningsgrunderna i allt väsentligt syntes hållbara. Ehuru kommissionen sedermera vid deras tillämpande av ekonomiska skäl tyvärr sett sig nödsakad att vidtaga begränsningar beträffande den aktiva befälspersonalen, vilket vore särskilt olägligt vid de stridande truppslagen och i synnerhet vid infanteriet, kunde dock förslaget godtagas utan uppgivande av ofrånkomliga krav på linjetruppernas operationsduglighet. En ytterligare minskning av den härför erforderliga kadern vore däremot icke möjlig.

Inspektören för trängen har uttalat, att infanteriet på grund av sitt dominerande värde inom svensk försvarsorganisation och de särskilda påfrestningar, som dessa förband vore utsatta för i fält, hade större behov av kvalificerad personal än något annat truppslag. Även örn man bibehölle samtliga infanteriregementen och för varje regemente beräknade den av kommissionen angivna staten, skulle infanteriets tillgång enligt kommissionens förslag komma att väsentligt understiga artilleriets. Denna avvägning syntes icke riktig. Det vore även anmärkningsvärt, att en så stark reducering företagits i fråga örn ingenjörtrupperna och särskilt trängtrupperna.

De av försvarskommissionen tillämpade principerna för beräknandet av det Departementsför krigsorganisationen erforderliga befälet av olika kategorier synas mig Stefen. vara riktiga, och de hava även av mig i motsvarande syfte till huvudsakliga delar blivit följda. I vissa fall har jag emellertid beträffande de icke stridande förbanden ansett mig av ekonomiska hänsyn böra vidtaga vissa modifikationer i principernas tillämpning, dock utan att därigenom enligt mitt förmenande förbandens användbarhet i fält kommer att äventyras. Bland annat har jag, såsom tidigare nämnts, ansett, att de s. k. bevakningsbataljonerna skola kunna utgöras av landstormsförband. Då jag senare vid behandlingen av de olika truppförbandens inre organisation kommer att tämligen ingående redogöra för beräkningarna av det till huvudsaklig del på krigsbeliovet

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

grundade kaderbehovet i fred vid den av mig förutsatta organisationen, ingår jag efter det nyss gjorda allmänna uttalandet icke i detta sammanhang på några detaljberäkningar.

Yärnpliktig personal.

Den värnpliktiga personalens rekrytering.

Enligt gällande värnpliktslag är svensk man värnpliktig från och med det kalenderår, under vilket han fyller 20 år, till och med det, under vilket han fyller 42 år. Antalet årsklasser värnpliktiga, disponibla för arméns rekrytering, utgör alltså 23.

Värnplikten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen delas i första och andra uppbåden. Tjänstetiden i beväringen är 15 år, därav 11 år i första och därefter 4 år i andra uppbådet. Under den tid, värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör han landstormen. Tjänstetiden i landstormen är således i regel 8 år.

Såsom av det följande torde framgå, föreligga vissa ur rekryteringssynpunkt betydelsefulla inskränkningar i den allmänna förfoganderätt över de värnpliktiga, som nyss angivits.

Då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, må Konungen, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla beväringens första upjtbåd eller de större eller mindre delar därav, som finnas behövliga. Utom rikets gränser må ifrågavarande uppbåd vid hären användas endast till rikets försvar och efter det att statsrådet blivit hört samt riksdagskallelse utfärdats.

Därest i anseende till krig eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp det för rikets försvar finnes nödigt att inkalla beväringens andra uppbåd eller någon del därav i skilda orter eller vid olika truppslag av hären, må Konungen därom förordna, sedan han hört statsrådet och, såvida ej riksdagen är samlad eller inom 30 dagar skall sammanträda, låtit utfärda riksdagskallelse. Yad sålunda stadgats angående ordningen för andra uppbådets inkallande har dock icke tillämpning i fråga örn delar därav, vilka tillhöra Gotlands inskrivningsområde, eller som äro avsedda att utgöra besättningar i rikets fästningar, utan gäller i avseende å sådana delar av andra uppbådet vad som föreskrivits i fråga örn första uppbådet. Utan riksdagens medgivande må andra uppbådet vid hären icke användas utom rikets gränser.

Sedan beslut fattats att för rikets försvar till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del därav, må Konungen i den ordning, som är föreskriven för inkallande av beväringens andra uppbåd, för hemortens försvar till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar därav, som finnas behövliga. Sedan beväringens första uppbåd eller del därav inkallats för rikets försvar eller under annan tjänstgöring tagits i anspråk för dylikt ändamål, må Konungen även, efter statsrådets hörande, inkalla till tjänstgöring sådana delar av landstormen, som erfordras till skydd för mobilisering av beväringens första uppbåd eller till skydd för särskilt hotade platser. Landstormsavdelning, som sålunda inkallats, må likväl ej

267 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

hållas samlad längre än högst 15 dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbrutit. Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande inskrivningsområden, dock att till landstormen hörande värnpliktig, som erhållit sin utbildning vid marinen, må, även utom sagda inskrivningsområden, användas för kustförsvaret.

De värnpliktiga äro — förutom de icke vapenföra m. fl., vilka äro helt frikallade från värnpliktens fullgörande under fredstid — enligt gällande bestämmelser uppdelade i två olika kategorier, nämligen till linjetjänst uttagna samt ersättningsreserv. Till den förra kategorien uttages det antal värnpliktiga, som enligt de beräkningar, som verkställdes vid nuvarande härordnings utformande, ansågs erforderligt för krigsorganisationens säkerställande. Denna kategori erhåller fredsutbildning och avses att vid inträffande mobilisering ingå i krigsorganiserade formationer. Ersättningsreserven däremot, som huvudsakligast bestrider handräckningstjänsten i fredstid, är avsedd att vid mobilisering ingå i depåerna för att efter utbildning därstädes kunna dels ersätta avgången vid fälthären, dels vid behov tagas i anspråk för uppsättande av nya formationer.

Försvar skommissionen har till en början framhållit, hurusom vid ett på värnplikten grundat rekryteringssystem det vore av stor betydelse, att avvägningen mellan värnpliktstid, uppbådsindelning och utbildade kontingenter gjordes på ett sådant sätt, att ändamålet med värnplikten som rekryteringskälla bleve fullt säkerställt. Krigsorganisationens personalbehov borde vara grundläggande för de utbildade årskontingenternas storlek och för det antal årsklasser, som toges i anspråk för organisationens fyllande vid mobilisering. Ehuru vissa synpunkter enligt kommissionens mening kunde anses tala för ett annat tillvägagångssätt, förordade dock kommissionen, att beväringen i dess helhet betraktades som rekryteringskälla för fälthären, i vad rörde dennas värnpliktiga personal. Det vore emellertid då av vikt, att säkerhet skapades för att rekryteringskällan kunde utnyttjas i samtliga de fall, då så erfordrades. Ur den synpunkten borde därför den skillnad undanröjas, som enligt nu gällande bestämmelser vore rådande i Konungens rätt att till krigst jänstgöring inkalla beväringens olika uppbåd. Likaledes borde vissa ändringar vidtagas i förfoganderätten över landstormen ävensom i de värnpliktigas tjänstetid i landstormsuppbåden. I sistnämnda hänseende har kommissionen anfört, att de nuvarande restriktionsbestämmelserna beträffande Konungens rätt att förflytta eller till tjänstgöring beordra landstormen tillhörig värnpliktig utom visst område icke alltid gjorde det möjligt att för ett visst områdes försvar avse den styrka av landstorm, som betingades av områdets belägenhet och betydelse m. m. Landstormens specialtruppförband måste vidare ofta sammansättas av landstormsman ur flera inskrivningsområden; med nuvarande bestämmelser kunde emellertid förflyttningar av landstormspersonal inom så vida gränser, som för detta ändamål erfordrades, icke företagas. De nuvarande bestämmelserna äventyrade även mobiliseringen av landstormsförbanden av vissa specialtruppslag. Slutligen skulle det bliva nödvändigt att snarast möjligt efter mobilisering igångsätta utbildning av landstormsper-

Departements-

chefen.

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

sonal. Denna utbildning måste för vissa kategorier av befäl och specialmanskap organiseras centralt på en eller ett fåtal platser inom riket. Detta kunde nu icke ske. Därest landstormen sålunda skulle kunna fylla de uppgifter, som enligt kommissionens förslag avsåges att åläggas den, borde § 37 i värnpliktslagen upphävas.

Chefen för generalstaben har tillstyrkt genomförandet av de ändringar i värnpliktslagen, som av kommissionen sålunda föreslagits, enär dessa ändringar vore ett nödvändigt villkor för att den värnpliktiga rekryteringen skulle kunna fylla sitt ändamål.

De närmare detaljerna av kommissionens förslag beträffande nyss berörda ändringar i gällande värnpliktslag komma att av mig upptagas till särskild behandling i det följande. Jag anser mig därför nu endast böra framhålla, att kommissionens motivering för ett undanröjande av skillnaden i Konungens rätt att till krigstjänstgöring inkalla beväringens olika uppbåd av mig i princip godtages. Då även jag förutsätter, att fortfarande en kategoriklyvning i till linjetjänst uttagna och ersättningsreserven tilldelade vapenföra värnpliktiga skall äga rum, blir det jämväl vid den av mig avsedda krigsorganisationen nödvändigt att begagna beväringen i dess helhet såsom rekryteringskälla för fälthären. Under dessa förhållanden anser jag mig böra lämna kommissionens förslag i här berörda hänseende min tillstyrkan.

Beträffande nu gällande restriktiva bestämmelser för landstormens användning har jag tidigare uttalat, att jag i huvudsak delar kommissionens uppfattning, att ändrade bestämmelser synas påkallade. Jag anser sålunda, att den för landstormens användning i allmänhet angivna begränsningen till eget eller angränsande inskrivningsområde bör bortfalla och att landstormen skall kunna efter behov användas var som helst inom rikets gränser. Jag kommer att i annat sammanhang framlägga förslag i denna riktning. Till frågan örn utsträckningen av tjänstgöringstiden i landstormen återkommer jag i samband med beräknandet av behovet av värnpliktiga, till vilket jag nu övergår.

Behovet av värnpliktiga.

Beväringen.

I enlighet med nu gällande grunder uttagas till linjetjänst vid hären årligen 23 283 man förutom de värnpliktiga, vilka avlagt studentexamen eller förvärvat motsvarande kunskapsmått. Till ersättningsreserven uttagas övriga vapenföra värnpliktiga. Dessa hava i medeltal under åren 1926—1934 utgjort c:a 14 500 man årligen. Hed nu tillämpat inkallelsesystem och av riksdagen fastställt antal tjänstgöringsdagar för ersättningsreserven kan emellertid endast omkring halva detta antal beräknas bliva inkallat till fredstjänstgöring.

Försvarskommissionen har framhållit, att man vid beräknandet av storleken av de kontingenter, som årligen måste utbildas för att ur beväringens första och andra uppbåd kunna fylla fältarméns behov av meniga soldater, till en början måste beakta, att av de till förfogande stående årsklasserna de

269 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

två yngsta icke kunde anses påräkneliga för fältförbanden. Dessa senare skulle därför kunna rekryteras ur de återstående 13 årsklasserna. Vidare komme årsklassernas storlek att undergå en minskning alltifrån det år de värnpliktiga underginge inskrivning intill den tidpunkt de överfördes till landstormen. Denna minskning vöre, enligt vad statistiken utvisade, så stor, att man vid inkallandet av tredje—femtonde årsklasserna endast kunde räkna med en tillgång av 9-s gånger storleken av den kontingent, som inryckt till första tjänstgöringen. Härutöver måste av olika anledningar räknas med ett mobiliseringsavdrag av minst 10 %. I enlighet härmed erhölles en viss reduktionsfaktor mellan mobiliseringsbehov och inskrivningskontingent. Därest det för mobilisering erforderliga antalet värnpliktiga dividerades med reduktionsfaktorn, erhölles storleken på den kontingent, som årligen måste inskrivas till linjetjänst, därest truppförbandens rekrytering med värnpliktiga skulle säkerställas.

Enär enligt det av kommissionen framlagda härordningsförslaget överensstämmelse icke vore rådande mellan krigs- och fredsorganisationerna, utan de i fredstid befintliga truppförbanden i åtskilliga hänseenden vore att betrakta som moblliseringscentraler icke blott för ifrågavarande truppförband själva samt deras depåer, utan jämväl för de fälttruppförband, staber o. s. v., vilka i fredstid saknade egna kadrer, måste mobiliseringsbehovet av värnpliktiga för de sistnämnda läggas till det personalbehov, som erfordrades för att fredstruppförbanden själva skulle kunna uppbringas till fältstyrka. Härtill skulle ytterligare behöva läggas ett behov av utbildad ersättningspersonal för de första krigsmånaderna.

Enligt inom kommissionen verkställda detaljerade beräkningar erfordrades för att enligt här anförda grunder säkerställa arméns rekrytering1 med värnpliktig menig personal, utbildad i linjetjänst, en årlig inskrivningskontingent av tillhopa 24 435 man. I infanteriets inskrivningskontingent — av kommissionen beräknad till 15 547 man — hade inräknats 600 man, vilka beräknades vid mobilisering tilldelas trängtrupperna, men som — för att bland annat möjliggöra en ökad valfrihet vid personalens placering i krigsbefattningar — lämpligen borde erhålla sin utbildning vid infanteriet. Utom nämnda inskrivningskontingent skulle tillkomma det behov av för handräckningstjänst duglig personal, vars styrka borde beräknas efter andra grunder, och för vilken redogörelse av kommissionen lämnats under avdelningen »Värnplikten».

Mobiliseringsbehovet i avrundade tal av gruppchefs- samt motsvarande och högre underbefälsbefattningar har av kommissionen beräknats till sammanlagt 21 900 man, därav för infanteriet 13 000, för kavalleriet 1 650 och för artilleriet 3 600 samt för övriga tillsammans 3 650.

Av dessa befattningar måste enligt kommissionens åsikt omkring hälften fyllas med fast anställda och f. d. fast anställda för att säkerställa erfoideilig

1 Luftvärns artilleriets person albelio v har av kommissionen icke upptagits i detta samiii anh an g.

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

stadga i truppförbandens lägre enheter, övriga underbefälsbefattningar kunde fyllas av värnpliktiga, tillhörande kategorien studenter och likställda. Den erforderliga årliga inskrivningskontingenten av denna kategori beräknades av kommissionen till sammanlagt 1 495, varav för infanteriet 900 och för artilleriet 275, medan för ingenjörtrupperna, signaltrupperna, trängtrupperna och intendenturtrupperna tillsammans skulle erfordras 320 man.

För rekrytering av värnpliktiga läkare, veterinärer, tekniker m. fl. har kommissionen räknat med 312 studenter och likställda samt för rekryteringen av officers- och reservofficersaspiranterna med 310 värnpliktiga av denna kategori.

Utöver sålunda beräknat antal underbefäl erfordrades vid vissa truppslag jämväl ett betydande antal underbefäl i ställföreträdare- och liknande befattningar. På dessa kunde ställas lägre krav än på de ordinarie gruppcheferna och motsvarande. För ifrågavarande befälsutbildning uttoges såsom underbefäl eller fackmän enligt nuvarande härordning 20 % av linjekontingenten vid infanteriet, träng- och intendenturtrupperna. Skäl till ändring i denna uttagningsprocent syntes kommissionen icke föreligga.

Det av kommissionen enligt dessa grunder beräknade årliga rekryteringsbehovet av värnpliktiga vid de olika truppslagen har upptagits i en särskild tablå, utvisande bland annat ett årligt rekryteringsbehov för armén utom luftvärnet av 2 117 studenter och likställda, 3 625 underbefäl eller fackmän och 20 810 övriga värnpliktiga i linjetjänst.

I avseende på de värnpliktigas fördelning på truppslag och truppförband har kommissionen bland annat anfört, att av infanteriets årliga studentkontingent erfordrades 20 man för stridsvagnsregementet. Återstoden borde fördelas på övriga infanteriregementen på sätt i kommandoväg bestämdes. Vid flertalet infanteriregementen beräknades med här angivna utgångspunkter den årliga tilldelningen komma att uppgå till 44 studenter och likställda.

Vid beräknandet av infanteriets kontingent av övriga värnpliktiga hade försvarskommissionen utgått från att uttagningen till linjetjänst — liksom beträffande övriga truppslag och försvarsgrenar — borde begränsas till den på mobiliseringsbehovet grundade siffran 15 547 man. Då emellertid samtliga värnpliktiga tillhörande Gotlands militärområde borde, liksom nu är fallet, uttagas till linjetjänst, kunde detta medföra smärre variationer i årskontingenten.

För infanteriregementena avsåges av kommissionen en årskontingent av 747 man; för stridsvagnsregementet dock endast 350 man. En fastlandskontingent på 600 man, avsedd för Gotland, borde beräknas, liksom — i enlighet med vad nu ägde rum — en kontingent på 500 man från andra inskrivningsområden än Norrbottens inskrivningsområde för utbildning till skidlöpare vid Norrbottens regemente. Därjämte har kommissionen beräknat vissa kontingenter såsom övningstrupp vid skolor samt särskild garnisonstrupp vid Svea livgarde.

271 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

En sammanställning av kommissionens förslag till fördelning av de värnpliktiga skulle giva följande resultat.

Landstormen.

Beträffande landstormen har försvar skommissionen anfört, att enär ersättningsreserven icke fått den utbildning i fred, att densamma kunde omedelbart vid mobilisering tagas i anspråk för tillgodoseende av landstormstruppernas personalbehov, skulle från mobiliseringsåret 1941 därest den för närvarande planlagda krigsorganisationen av landstormen, såsom försvarskommissionen förutsatt, även framdeles skulle kunna till sin omfattning upprätthållas — en betydande mobiliseringsbrist på utbildade värnpliktiga uppstå i landstormen. Då beväringens samtliga årsklasser erfordrades för linjens mobilisering och för vidmakthållande av dess personalbestånd, vore det icke möjligt att till landstormsuppbådet överföra någon eller några av linjens årsklasser. Det återstode därför enligt kommissionens mening icke någon annan utväg än att förlänga de värnpliktigas tjänstetid i landstormen med så många år som motsvarade landstormsorganisationens behov av nya årsklasser, även örn därigenom en viss kvalitetsförsämring av landstormen skulle uppkomma. Kommissionen har fördenskull föreslagit utökande av tjänstetiden för värnpliktiga på fastlandet med tre år, eller till och med det år, under vilket de fylla 45 år. För Gotland hava särskilda bestämmelser föreslagits.

Chefen för generalstaben har uttalat, att verkställda beräkningar givit vid handen, att den av kommissionen föreslagna storleksordningen av den årliga inskrivningskontingenten — 24 435 man, luftvärnsartilleriet icke inberäknat vore tillräcklig med hänsyn till den avsedda krigsorganisationen. Då emellertid chefen för generalstaben föreslagit dels bibehållande av Västerbottens regemente, dels en ökning av värnpliktskontingenten till Norrbottens regemente med 250 man, borde emellertid en ökning utöver kommissionens förslag av infanteriets fredskontingenter ske med 1 000 man. Denna ökning kunde åstadkommas genom en minskning av kontingenterna till ingenjörtrupperna, trängen

Departements-

chefen.

272 Kungl. May.ts proposition nr 225.

och intendenturtrupperna. Beträffande inskrivningskontingentens fördelning på truppslag m. m. vore vissa jämkningar erforderliga, främst av fredsorganisatoriska skäl. Ett fullt säkerställande av den för infanteriet avsedda inskrivningskontingenten av studenter och likställda till 900 vore nödvändigt.

Inspektören för trängen har bland annat anfört, att gjorda överslagsberäkningar givit vid handen, att det genom tillämpning av ändamålsenliga bestämmelser skulle vara möjligt att uppbringa den till linjetjänst vid armén avsedda värnpliktskontingenten från 27 000 man till mer än 33 000 man. Härigenom skulle det bliva möjligt icke blott att förse de tre infanteriregementen, som kommissionen föreslagit till indragning, med värnpliktiga, utan även att höja värnpliktskontingenten vid samtliga 20 infanteriregementen på fastlandet till en styrka av 900 man i stället för 747.

Chefen för södra arméfördelningen har framhållit, att fredstruppförbandens årskontingent av till linjetjänst uttagna värnpliktiga i viss mån jämväl inverkade på de krigsorganiserade truppförbandens kvalitet. Ju mindre årskontingenten vöre, desto längre tvingades man vid mobilisering att gripa ned uti värnpliktsklasserna för att kunna uppsätta krigsorganisationens truppförband. Uti en armé med ringa utbildningstid, där det ytligt inlärda hastigt förflyktigades, måste detta förhållande tillmätas särskild betydelse. Ett uttagande redan nu i sin helhet av den undan för undan sjunkande vapenföra värnpliktskontingenten till linjetjänst skulle hava stått i överensstämmelse med oss åliggande ansvar inför kommande släkten för rikets säkerhet och bestånd.

Såsom jag tidigare antytt, förutsätter även jag, att det för fältarmén erforderliga behovet av meniga soldater skall fyllas ur beväringens nuvarande första och andra uppbåd, därvid emellertid uppbådsindelningen bör upphöra. Jag räknar likaledes med att för ändamålet huvudsakligen stå till förfogande 13 årsklasser, och jag godtager jämväl de av kommissionen anförda grunderna för beräkningen av de olika årsklassernas storlek vid mobiliseringstillfälle.

Mina beräkningar kunna sålunda i dessa hänseenden anknytas till försvarskommissionens.

Till linjetjänst uttagna värnpliktiga

(utom studenter och likställda).

I fråga örn infanteriet har kommissionen ansett en årlig inskrivningskontingent av 747 man per regemente motsvara det av kommissionen förutsatta mobiliseringsbehovet. Den av mig förutsatta minskningen av krigsorganisationen skulle alltså kunna tänkas motivera någon minskning av nämnda kontingent. Av vissa skäl har det emellertid synts mig angeläget att tvärtom något öka infanteriregementenas värnpliktskontingenter. Detta har betingats främst av utbildningsförhållandena i fred, vartill jag i annat sammanhang återkommer, samt av hänsynen till landstormens framtida kvantitativa och kvalitativa beskaffenhet. Kraven på landstormen komma nämligen i den av mig föreslagna organisationen, såsom redan antytts, snarare att ökas

273 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

än minskas. Det ligger då vikt uppå att tillse, att den utbildade delen av varje årsklass icke avsevärt nedgår i antal, särskilt vid infanteriet. Jag beräknar sålunda den årliga inskrivningskontingenten av ifrågavarande värnpliktiga till 800 man per vanligt infanteriregemente. För Livregementets grenadjärer och Skaraborgs regemente beräknar jag för vartdera regementet hälften av denna styrka för vanlig infanteritjänst och 175 man för stndsvagnstjänst m. m., alltså för vartdera av dessa tva regementen 575 man. Med hänsyn till en någorlunda jämn fördelning av de värnpliktiga, bland annat med tanke på landstormsorganisationen, böra dock inom de inskrivningsområden, som komma att anknytas till sistnämnda tvenne regementen, antalet vid infanteriet utbildade värnpliktiga någorlunda överensstämma med motsvarande antal inom övriga inskrivningsområden på fastlandet.

I likhet med kommissionen anser jag vidare, att Norrbottens regemente bör liksom nu erhålla 500 man från andra inskrivningsområden än Norrbottens för utbildning i skidlöpartjänst. För Gotlands infanteriregemente räknar jag i likhet med kommissionen med en ärlig kontingent av 150 man från Gotland och 600 man från fastlandet. För garnisonstjänstens i Stockholm tillgodoseende bör Svea livgarde erhålla en extra kontingent örn 500 man. Samma regemente bör även såsom övnmgstrupp till krigsskolan erhålla därutöver 180 man. Såsom övningstrupp till infanteriskjutskolan bör slutligen beräknas 225 man ärligen.

För infanteriet beräknas sålunda en sammanlagd inskrivningskontmgent av 14 505 man.

Behovet av för utbildning till underbefäl eller fackmän avsedda värnpliktiga beräknar jag i likhet med kommissionen till 20 % av nyssnämnda antal.

För kavalleriet kräves för fyllandet av det av mig förutsatta kngsbehovet en årlig inskrivningskontmgent örn 700 man, fördelade med hänsyn till utbildningsförhållandena i fred med ungefär 200 man på vartdera av Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet, 175 man på Livregementets husarer och 125 man på Norrlands dragonregemente.

Beträffande artilleriet motiverar den av mig tänkta krigsorganisationen följande inskrivningskontingenter:

för vart och ett av Svea, Göta, Wendes och Norrlands artilleriregementen

410 man;

för Smålands arméartilleriregemente 585 man, varav 150 man bora utbildas vid Gotlands artilleriregemente;

för Gotlands artilleriregemente 90 man från Gotland, varav 20 man beräknas för i regementet ingående luftvärnsförband;

för Bodens artilleriregemente 400 man, varav 40 man beräknas för i regementet ingående luftvärnsförband;

för luftvärnsartilleriet (utom i Boden och på Gotland) 440 man.

För artilleriets skjutskola torde övningstrupp kunna lämnas av artilleriregementena på fastlandet utom Bodens artilleriregemente och luftvärnsartilleriet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225.

217 36 18

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Sammanlagda inskrivningskontingenten för artilleriet kommer sålunda att utgöra 3 155 man.

Ingenjörtruppernas årliga inskrivningskontingent har jag beräknat till 1 030 man, varav 300 man i signaltjänst. Fördelningen av dessa värnpliktiga på de olika kårerna torde bestämmas av Kungl. Majit på förslag av vederbörliga militära myndigheter.

Trängtruppernas motsvarande kontingent har jag beräknat till 1 540 man, lika fördelade på de fyra kårerna. Liksom vid infanteriet böra 20 % av dessa värnpliktiga uttagas till utbildning till underbefäl eller fackmän.

Slutligen bör för intendenturtrupperna beräknas en årlig inskrivningskontingent av 255 man, av vilka likaledes 20 % böra uttagas till utbildning till underbefäl eller fackmän.

Studenter och likställda.

Försvarskommissionen har räknat med en årlig tillgång av 2 438 studenter och likställda. Chefen för generalstaben har emellertid ansett denna siffra för hög och beräknar antalet till 2 216. Även jag anser försvarskommissionens beräkningar något för höga och beräknar i runt tal 2 000 studenter och likställda disponibla för armén i befälstjänst (officers- och reservofficersaspiranter inräknade) samt för specialtjänst.

Dessa värnpliktiga böra fördelas ungefär sålunda:

infanteriet

artilleriet..

ingenjörtrupperna.................................

trängtrupperna ....................................

intendenturtrupperna...........................

värnpliktiga läkare, veterinärer, tekniker m. 11.......................................

officers- och reservofficersaspiranter...

935 (55 per regemente)

288 (40 per fördelningsartilleriregemente, 50 till Smålands arméartilleriregemente, 20 till Gotlands artilleriregemente, 25 till Bodens artilleriregemente och 33 till luftvärnsartilleriet

100 (därav 35 till signaltrupperna)

240.

Emellertid bör framdeles liksom hittills hela det tillgängliga antalet studenter och likställda uttagas till linjetjänst, varvid, sedan marinen och flygvapnet samt specialtruppslagen vid armén fått sig de för dem beräknade kontingenterna tilldelade, återstoden hänföres till infanteriet. Kontingentsiffran för infanteriet kommer således att något växla år från år.

En sammanfattning av de sålunda beräknade värnpliktskontingenterna giver följande resultat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

275 Såsom försvarskommissionen framhållit, betinga variationerna i de årliga värnpliktskontingenterna på Gotland vissa förskjutningar i de nämnda summasiffrorna för »övriga» värnpliktiga.

Det torde ankomma på Kungl. Majit att närmare fördela de värnpliktiga till olika truppförband inom resp. truppslag.

Landstormen.

Yad beträffar beräkning av krigsbehovet av landstorm har även jag — särskilt sedan jag förutsatt, att vissa uppgifter, vilka av kommissionen tänkts komma att påvila förband ur linjearmén, skulle kunna övertagas av landstormsförband — kommit till den slutsatsen, att en utökning av tjänstetiden i landstormen är nödvändig. Jag biträder sålunda det av försvarskommissionen härutinnan avgivna förslaget och kommer att i samband med framställning senare denna dag örn proposition till riksdagen angående ny värnpliktslag avgiva förslag därom.

F. De lägre truppförbandens och vissa personalkårers inre organisation ni. m.

Allmänna grunder.

Försvarskommissionen har framhållit, hurusom vid antagandet av nu gällande försvarsordning organisationen vad de lägre truppförbanden beträffade främst grundats på den organisation, som ansågs erforderlig för utbildningen av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga, och hurusom den i fred befintliga kadern av kostnadsskäl begränsades »till det för förvaltningen och utbildningen i fred oundgängligen nödvändiga». Detta hade enligt kommissionens mening bland annat haft till följd, att ett planmässigt samband mellan freds- och krigsorganisationerna i många fall icke kunnat åvägabringas.

Enligt kommissionens uppfattning borde vid fastställandet av organisationen ett organiskt samband mellan freds- och krigsorganisationerna eftersträvas. I syfte att tillgodose detta önskemål borde truppförbandens inre

Departements-

chefen.

276 Kungl. Majda proposition nr 225.

fredsorganisation uppvisa största möjliga överensstämmelse med krigsorganisationen, och man borde vid personalstaternas fastställande principiellt eftersträva ett sådant förhållande mellan befälspersonal av olika kategorier, som svarade mot rimliga anspråk på befälsbehovets tillgodoseende vid mobilisering. Å andra sidan vore det emellertid nödvändigt att jämväl tillgodose fredstjänstens fordringar, och man nödgades på grund därav verkställa särskilda undersökningar såväl beträffande den för fredsutbildningen lämpligaste organisationen som beträffande den befälskader, som av densamma betingades. Därest det resultat, till vilket man på grundvalen av mobiliseringsbehovet kommit, icke skulle sammanfalla med resultatet av undersökningarna på grundval av fredsbehovet, skulle det vara nödvändigt att vidtaga ömsesidiga jämkningar, så att såväl de freds- som de krigsorganisatoriska synpunkterna bleve i möjligaste mån tillgodosedda. Till de fredsorganisatoriska synpunkter, vilka vid beräknandet av den aktiva fredskadern enligt försvarskommissionens mening borde tillmätas en avsevärd betydelse, hörde även de åtgärder, som kunde behöva tillgripas vid staternas uppgörande för att säkerställa ett väl ordnat befordringssystem.

Vid beräknandet av fredsbehovet av aktiv befälspersonal m. fl. borde enligt kommissionens mening förhållandena under sommarsoldatskolan läggas till grund. Vid beräknandet av kompanibefälets (befälets vid motsvarande truppförband) erforderliga styrka och sammansättning hade på av kommissionen närmare utvecklade skäl kompanichefer (motsvarande) upptagits såsom kaptener, kompaniadjutanter (motsvarande) såsom fanjunkare, plutonchefer (motsvarande) till 2h såsom officerare och till Vs såsom underofficerare, plutonchefers ställföreträdare (motsvarande) såsom underofficerare eller furirer samt gruppchefer (motsvarande) såsom furirer eller underbefäl av lägre grad. Det befälsbehov vid de olika truppförbanden, till vilket kommissionen med tilllämpande av dessa grunder kommit, borde enligt kommissionens åsikt ökas med dels ett tillägg för utom truppförbanden beordrad personal, dels ock en viss reserv av personal för tjänstens behöriga gång under tjänstledighet, sjukdom, bortkommendering på grund av tillfälliga uppdrag o. s. v.

Yad försvarskommissionen anfört beträffande de principer, som vid beräknandet av truppförbandens fredskadrer böra komma till tillämpning, föranleder från min sida ingen erinran. Dessa principer hava även av mig i huvudsak följts vid beräknandet av fredstruppförbandens befälsbehov, vartill jag nu övergår.

Infanteriet.

Enligt nu gällande bestämmelser för infanteriets ständiga indelning i fred är infanteriregementet organiserat på två bataljoner örn tre kompanier och ett kulsprute- eller specialkompani. Denna organisation är dock endast en kaderorganisation, som blott under repetitionsövningarna blir effektiv.

Från denna normalorganisation avvika Göta livgarde, Kronobergs regemente och Norrbottens regemente i så måtto, att

Kungl. Majus proposition nr 225.

1 Svea livgarde, Livregementets grenadjärer, Livgrenadjärregementet, Norra skånska infanteriregementet, Upplands, Skaraborgs, Södermanlands, Jönköpings-Kalmar, Alvsborgs och Bohusläns regementen (10 st.).

2 Jämtlands fältjägarregemente. Södra skånska infanteriregementet, Dalregementet, Hälsinge, Hallands, Västerbottens, Västernorrlands och Värmlands regementen (8 st.).

8 Befattningar med arvode.

4 Vid Svea livgarde 2 st., varav 1 avsedd för infanteriskjutskolan.

6 Endast vid Svea livgarde.

278 Kungl. Majus proposition nr 225.

Göta livgarde är organiserat på en fästningsbataljon om två kompanier oell ett kulsprutekompani, en stridsvagnsbataljon örn två kompanier samt ett garnisonskompani;

Kronobergs regemente är organiserat jämväl på en tredje bataljon — detachementet i Karlskrona — örn två kompanier och ett kulsprutekompani; samt

Norrbottens regemente likaledes är organiserat jämväl på en tredje bataljon

— skidlöparbataljonen — örn tre kompanier.

Gotlands infanterikår är organiserad på två kompanier, ett kulsprutekompani och ett specialkompani.

Under soldatskolorna tagas kompanierna i anspråk för utbildning av värnpliktigt gevärs-(kulsprutegevärs-) manskap, kulsprutekompanierna för utbildning av kulsprute- och granatkastarmanskap samt specialkompanierna för utbildning av signal- och pionjärmanskap. De kompanier, som icke erfordras för ifrågavarande utbildning, disponeras för utbildning av fast anställt manskap, studenter m. fl.

Under repetitionsövningarna organiseras vid de särskilda truppförbanden

— med av den ständiga indelningen betingade avvikelser vid Göta livgarde, Kronobergs regemente, Norrbottens regemente och Gotlands infanterikår — regementsstab, två bataljoner örn tre gevärs- och ett kulsprutekompani samt en pionjärpluton och erforderliga signalformationer.

Den aktiva befälspersonalen m. fl. vid infanteriet enligt gällande härordning — civilmilitär och civil personal samt musikpersonal ej medräknad — framgår av tablån å sid. 277.

Försvarskommissionen har anfört, att kommissionen med hänsyn särskilt till önskvärdheten att åvägabringa överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationen övervägt möjligheterna att redan i fred organisera infanteriregementet på tre bataljoner. En dylik organisation hade emellertid av utbildningsskäl — den påräkneliga personalstyrkan skulle under huvuddelen av utbildningsåret icke medgiva utbildning ens i starkt reducerade bataljonsiö rband vid tre bataljoner — måst av kommissionen frångås. Då å andra sidan vid en organisation av regementet på endast en bataljon, bataljonsförbandets underavdelningar skulle bliva alltför stora och ur pedagogisk synpunkt svårhanterliga under utbildningens tidigare skeden, har kommissionen föreslagit, att den ständiga indelningen i fred av infanteriregementena skulle, utom vad beträffade Norrbottens regemente, vara:

regementsstab,

2 bataljoner örn vardera 4 kompanier samt

1 yrkeskompani, avsett för bland annat handräckningsmanskap.

Vid Svea livgarde borde därutöver tillkomma 1 å 2 kompanier, avsedda för garnisonstjänst.

Under sommarsoldatskolan — vars förhållanden, enligt vad av kommissionen tidigare framhållits, borde vara i huvudsak utslagsgivande för personalberäkningarna — borde enligt kommissionens mening sju kompanier tagas i anspråk för utbildning av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga i allmänhet, av vilka kompanier skulle organiseras

279 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

3 såsom skyttekompanier på 3 plutoner om minst 3 grupper,

1 kompani, omfattande värnpliktiga underbefälselever, på 3 plutoner örn 4 grupper,

2 såsom tunga kompanier på 2 plutoner samt

1 såsom specialkompani på signal- och pionjärpluton.

Vid varje regemente skulle härutöver tillkomma för utbildning av studenter och likställda

1 kompani på 2 gevärsplutoner örn 3 grupper samt

1 tung pluton örn 2 troppar örn 1 grupp.

Med inräknandet av det för utbildningen av de två volontärplutonerna samt för yrkeskompaniet erforderliga befälet, skulle personalbehovet för kompaniernas utbildning under sommarsoldatskolan bliva:

vid samtliga infanteriregementen (utom Svea livgarde, Norrbottens regemente och Gotlands infanteriregemente)

9 kaptener 13 sergeanter

18 subalternofficerare 31 furirer

9 fanjunkare 51 korpraler och vicekorpraler;

vid Svea livgarde — med inräknande jämväl av befäl för vid detta regemente erforderliga kompanier för garnisonstjänsten i Stockholm —

10 kaptener 16 sergeanter

21 subalternofficerare 43 furirer

10 fanjunkare 63 korpraler och vicekorpraler.

Yad Norrbottens regemente beträffar har kommissionen föreslagit, att detsamma med hänsyn till den större omfattningen av dess mobiliseringsorganisation och den särskilda utbildning i skidlöpartjänst, som alltjämt av kommissionen förutsatts skola försiggå vid detta regemente, skulle vara organiserat på

regementsstab och

tre bataljoner, varje bataljon om 4 kompanier.

Kommissionen har utgått från att ett yrkeskompani skulle kunna inrymmas inom denna organisation.

Med hänsyn till de svårigheter, som stundom mötte vid rekryteringen av detta regemente, har kommissionen föreslagit, att det i jämförelse med övriga regementen ökade befälsbehovet därstädes skulle tillgodoses dels genom att vissa beställningar, nämligen 3 kaptener, 1 fanjunkare, 2 sergeanter och 3 korpraler, uppfördes å regementets stat, dels genom kommenderingar till regementet från infanteriet i övrigt.

Under sådana förhållanden har kommissionen räknat med ett behov av befälspersonal för kompaniernas utbildning vid Norrbottens regemente av

12 kaptener 15 sergeanter

18 subalternofficerare 31 furirer

10 fanjunkare 54 korpraler och vicekorpraler.

280 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Enär vid Gotlands infanteriregemente två kontingenter värnpliktiga enligt kommissionens förslag under viss tid av sommarsoldatskolan samtidigt skulle komma att vara i tjänstgöring och då hänsynen till motoriseringen av Gotlands trupper krävde tillgång till fullt rutinerade bilförare året örn, borde enligt kommissionens mening befälspersonalen på Gotland i förhållande till övriga infanteriregementen utökas med 3 furirer samt 9 korpraler och vicekorpraler.

Det sammanlagda befälsbehovet för kompaniernas utbildning m. m. vid Gotlands infanteriregemente skulle sålunda komma att uppgå till

9 kaptener 13 sergeanter

18 subalternofficerare 34 furirer

9 fanjunkare 60 korpraler och vicekorpraler.

Behovet av regementsofficerare samt stabs- och förvaltningspersonal borde enligt kommissionens mening beräknas dels enligt motsvarande grunder som för kompanibefälet, dels även med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter, som i vissa fall måste tilldelas ifrågavarande personal såsom stående direkt till regementschefens förfogande.

I enlighet med dessa synpunkter har kommissionen beräknat behovet av regementsofficerare vid varje infanteriregemente (utom Norrbottens regemente) till

1 överstelöjtnant — regementschefens ställföreträdare samt föredragande inför denne i frågor rörande mobilisering och landstorm,

2 majorer — bataljonschefer vid regementenas två bataljoner, samt

1 major — regementsstabschef, vilken skulle fylla den nuvarande regementskvartermästarens allmänna uppgift samt biträda regementschefen vid planläggningen och ledandet av befälsutbildningen samt handläggning av rekryterings- och civilanställningsärenden.

Behovet av adjutanturpersonal vid infanteriregementena i allmänhet har försvarskommissionen beräknat enligt följande grunder:

såsom biträde åt vardera bataljonschefen erfordrades liksom för närvarande 1 subalternofficer — bataljonsadjutant — och 1 underofficer — stabsunderofficer;

såsom biträde åt överstelöjtnanten — avsedd bland annat att vara föredragande inför regementschefen i mobiliserings- och landstormsärenden — erfordrades 1 kapten såsom adjutant och mobiliseringsofficer beträffande linjens mobiliseringsverk (beträffande landstormen har i annat sammanhang föreslagits särskild mobiliseringsofficer, pensionerad).

Slutligen erfordrades såsom biträde åt regementsstabschefen — tidigare regementskvartermästaren — 1 subalternofficer och 1 expeditionsunderofficer.

Y apenofficeren har av kommissionen ansetts böra vara kapten, medan vapenunderofficeren såsom hittills upptagits såsom pensionerad underofficer. En befattning såsom regementskassör, med lön motsvarande förrådsförvaltares, borde till lättande av regementsintendentens arbetsbörda,

281 Kungl. Maj.ts proposition nr 22$.

enligt kommissionens mening införas, varjämte kommissionen slutligen beräknat 1 fanjunkare och en korpral såsom uppbördsman för resp. b iträde vid det regementets förråd av tunga vapen, vartill det nuvarande kulsprutematerielförrådet borde förändras.

Beträffande övrig förvaltningspersonal har försvarskommissionen i stort sett icke förutsatt någon ändring emot vad som nu gäller.

I enlighet med dessa synpunkter skulle enligt kommissionens mening det erforderliga antalet regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal m. m. vid infanteriregementena (utom Norrbottens regemente) bliva följande.

Vid Norrbottens regemente borde därutöver tillkomma 1 major med 1 subalternofficer såsom bataljonsadjutant och 1 sergeant såsom stabsunderofficer.

Beträffande beställningsmän har kommissionen anfört, att man såväl i fråga örn vapenhantverkarmanskapets som sjukvårdsmanskapets rekrytering borde, såsom nu i viss mån försöksvis tillämpades, i fortsättningen slå in på den vägen, att avlagd furirsexamen principiellt skulle utgöra villkor för anställning såsom beställningsmän. När därefter vederbörliga beställningsmannaskolor genomgåtts, skulle eleverna förordnas till beställningsmän, för att efter ett visst antal år återgå till truppen. Härigenom skulle förbanden i berörda hänseenden tillföras yrkeskunnig personal, och har kommissionen ansett, att, därest detta system följdes, någon ökning i det vid nuvarande normalregemente angivna antalet beställningar icke skulle bliva erforderlig. Lönerna för ifrågavarande personalgrupp borde emellertid vid tillämpandet av detta system göras rörliga, och ett antal beställningar, lämpligen 7 furirsbeställningar samt 3 korprals- och vicekorpralsbeställningar, upptagas utöver behovet av fast anställt underbefäl i övrigt vid regementena.

Sedan försvarskommissionen verkställt en sammanfattning av det behov av befäl och beställningsmän vid regementena, som framkommit på grund av enligt de angivna principerna verkställda beräkningarna, samt till detta behov beräknat dels tillägg för utom regementet beordrad personal, dels den reserv av personal, som måste anses erforderlig, samt slutligen verkställt vissa avrundningar, har behovet av befäl vid regementena av kommissionen beräknats på sätt framgår av följande tablå. 1

1 Kan även vara major eller kapten.

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Yad antalet volontärer beträffar, borde detta enligt kommissionens mening helt bestämmas till vad som erfordrades för rekryteringen av underbefälet. Då antalet meniga volontärer och vicekorpraler sammanlagt lämpligen borde vara lika med sammanlagda antalet korpraler och furirer, och antalet korpraler borde vara lika med antalet vicekorpraler, borde sålunda antalet meniga volontärer vara lika stort som antalet furirer eller

vid flertalet regementen .................................... 50

vid Svea livgarde ............................................. 62

vid Gotlands infanteriregemente ........................ 53 och

vid Norrbottens regemente ................................. 50.

Kommissionen har efter sålunda slutförda beräkningar av fredskadrerna jämfört dessa med den av kommissionen föreslagna krigsorganisationens behov av aktiv personal. Denna jämförelse har givit vid handen, att sådan överensstämmelse rådde mellan resultatet av de från skilda utgångspunkter verkställda beräkningarna, att några jämkningar av större betydelse icke syntes kommissionen erforderliga. För att kunna vederbörligen tillgodose såväl krigs- som fredsbehovet har försvarskommissionen därför för infanteriregementena föreslagit följande stater:

1 Därav 1 landstormsinstruktör.

283 Kungl. Majus proposition nr 225.

Av subalternofficerarna borde uppföras

vid Svea livgarde: 23 som löjtnanter och 11 som fänrikar samt

vid övriga regementen: 22 som löjtnanter och 10 som fänrikar.

Enligt vad chefen för generalstaben uttalat, hava genom hans försorg verkställda undersökningar utvisat, att de lägre förbanden enligt kommissionens förslag skulle erhålla en fredsorganisation, som medförde en i huvudsak godtagbar överensstämmelse med krigsorganisationen och därjämte en av flera skäl nödvändig förbättring av utbildningsförhållandena.

Inspektören för infanteriet har framhållit, att de av kommissionen föreslagna kadrarna, även örn olika uppfattning örn de använda beräkningsgrundernas lämplighet kunde göras gällande, i stort syntes motsvara vad som erfordrades. Organisationens detaljer borde emellertid icke fastslås genom riksdagsbeslut; de borde utformas av de ansvariga militära myndigheterna.

Chefen för södra arméfördelningen har anfört, att enär en nära överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationen ur krigsberedskapssynpunkt skulle medföra stora fördelar, vore en organisation av infanteriregementet på tre bataljoner redan i fred önskvärd. Sådana förhållandena emellertid nu vore, d. v. s. under förutsättning av att en ökning av den årliga utbildningskontingenten, utöver vad av kommissionen föreslagits, icke kunde åstadkommas, borde den av kommissionen förordade organisationen på två bataljoner m. m. kunna godtagas. Antalet av den personal, som beräknats bortkommenderad från regementena, hade emellertid upptagits för lågt.

Chefen för västra arméfördelningen har givit uttryck för den uppfattningen, att utvecklingen kunde komma att visa, att den av försvarskommissionen föreslagna regementsorganisationen icke vore den bästa. Med hänsyn härtill borde de militära myndigheterna få erforderlig rörelsefrihet vid utformandet av organisationens detaljer.

Chefen för östra arméfördelningen har förklarat sig icke kunna dela försvarskommissionens åsikt, att fredsbehovet av befäl vore tillgodosett. Staterna vid flertalet infanteriregementen borde utökas med 1 kapten, 2 subalternofficerare, 1 sergeant, 5 furirer och 5 volontärer. Staten för Svea livgarde borde, särskilt med hänsyn till garnisonstjänstens krav, i jämförelse med kommissionens förslag ökas med 2 kaptener, 7 subalternofficerare, 3 sergeanter, 11 furirer, 5 korpraler och vice korpraler samt 11 volontärer.

Chefen för norra arméfördelningen har i stort anslutit sig till kommissionens organisationsförslag.

Militärbefälhavaren för övre Norrland har uttalat den åsikten, att Norrbottens regemente borde kunna uppsätta såväl ett »fästningsregemente» som ett »gränsregemente». På grund av de kostnader, som en kaderökning beträffande fast anställd personal skulle medföra, har emellertid icke någon dylik ökning påyrkats, utan har frågan i vad avser officerare och underofficerare ansetts böra lösas huvudsakligast genom reservstatsbefattningar, fast knutna till Norrbottens regemente, samt ökat antal reservofficerare vid nämnda regemente. Underbefälsbehovet syntes kunna tillgodoses genom en utveckling av »vinterlinjen» för studenter.

Militärbefälhavaren på Gotland har funnit, att sammansättningen av Got-

Departements-

chefen.

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

lands infanteriregemente kunde betecknas såsom tillfredsställande och väl avpassad.

Chefen för östra brigaden slutligen har ansett, att den föreslagna organisationen av de lägre truppförbanden endast borde betraktas som en allmän beräkningsgrund. Vid utformandet av detaljerna i organisationen borde de militära myndigheterna beredas erforderlig handlingsfrihet och bestämmanderätt.

Ehuru jag i likhet med vissa militära myndigheter anser, att även andra beräkningsgrunder än de av kommissionen tillämpade skulle kunna komma till användning för utrönandet av befälsbehovet vid infanteritruppförbanden för tjänsten i fred, ansluter jag mig dock i stort till det resultat, till vilket kommissionen i detta hänseende kommit. Då emellertid den av mig avsedda krigsorganisationen icke ställer fullt samma krav på fredskaderns vid infanteritruppförbanden storlek som den krigsorganisation, från vilken kommissionen utgått, har jag, med tillämpning av den av kommissionen i allmänhet följda principen att i fredskadern upptaga den vid jämförelsen mellan freds- och krigsorganisationerna uppkommande lägre siffran, funnit mig böra föreslå en minskning i den av kommissionen upptagna aktiva kadern vid regementena i allmänhet med 1 kapten, 3 subalternofficerare, 1 fanjunkare, 1 sergeant och 3 furirer, varjämte jag ansett den av kommissionen föreslagna regementskassören kunna utgå. I samband härmed har jag beräknat det behövliga antalet volontärer till 42. Den nyssnämnda kaptensbeställningen motsvarar den av försvarskommissionen särskilt beräknade landstormsinstruktören, vilken jag funnit kunna utgå utan att därigenom väsentligare olägenheter skulle behöva uppstå. Tillhandahållandet av instruktörer till landstormen torde nämligen i stort sett allt framgent kunna ske enligt nu tillämpade principer. Yad beträffar den föreslagna regementskassören, vilken icke äger någon motsvarighet i krigsorganisationen, lärer icke heller denne vara oundgängligen nödvändig i fred. Den lättnad i regementsintendentens arbetsbörda, som kommissionen därmed åsyftat, anser jag kunna åstadkommas på annat, ur ekonomisk synpunkt gynnsammare sätt.

Beträffande den av försvarskommissionen i staten upptagna pensionerade personalen har jag redan tidigare i annat sammanhang uttalat den uppfattningen, att en pensionerad officer med arvode, avsedd såsom mobiliseringsofficer för landstormen, borde upptagas i regementenas stater. Antalet pensionerade underofficerare har av kommissionen upptagits till 3, avsedda 1 såsom expeditionsunderofficer, 1 såsom biträde åt regementsintendenten och 1 såsom biträde åt vapenofficeren. Detta förslag har emellertid av kommissionen framlagts under den förutsättningen, att en centralisering av inskrivningsväsendet till militärområdesbefälhavaren skulle äga rum, och därmed den ena av de båda nu på regementena befintliga expeditionsunderofficerarna överflyttas till militärområdesbefälhavarens stab. Då denna förutsättning av mig föreslagits skola bortfalla, bör nämnda expeditionsunderofficer återföras till infanteriregementets stat. Därjämte synes mig lämpligt att såsom en ersättning för den av kommissionen föreslagna, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

av mig såsom icke tillräckligt motiverad ansedda regementskassören till regementsintendentens förfogande ställa ytterligare en pensionerad underofficer med arvode. Antalet pensionerade underofficerare bör sålunda enligt min uppfattning i staten upptagas till 5.

I fråga örn Svea livgarde har kommissionen främst med tanke på garnisonstjänstens krav föreslagit en ökning av fredskadern i jämförelse med flertalet regementen med 1 major, 2 subalternofficerare, 1 fanjunkare, 2 sergeanter, 9 furirer, 4 korpraler, 4 vicekorpraler och 9 volontärer. Jag har funnit, att denna ökning i stället lämpligen bör utgöra 1 kapten, 3 subalternofficerare, 1 fanjunkare, 3 sergeanter, 12 furirer, 6 korpraler, 6 vicekorpraler och 12 volontärer. Vidare föreslår jag, att vid Svea livgarde organiseras viss övningstrupp för krigsskolan. Den kader, som erfordras härför utöver redan nämnd personal, synes böra utgöras av 1 kapten, 2 subalternofficerare, 1 fanjunkare, 2 sergeanter och 8 furirer. Slutligen bör med hänsyn till omfattningen av inskrivningsärendena inom Stockholms inskrivningsområde en härför avsedd pensionerad officer med arvode fortfarande vara uppförd å regementets stat.

Vad beträffar Norrbottens regemente har jag på av kommissionen anförda skäl funnit en ökning av fredskadern i jämförelse med flertalet regementen nödvändig i den omfattning, kommissionen föreslagit. Även i fråga örn Gotlands infanteriregemente följer jag i stort sett kommissionens förslag till ökning av antalet manskapsbeställningar.

För de båda av infanteri och stridsvagnar sammansatta regementena synes befälskadern böra beräknas enligt följande grunder.

Kegementena organiseras på regementsstab, en infanteribataljon, en stridsvagnsbataljon samt ett special- och yrkeskompani.

Infanteribataljonen förutsättes vara av i stort sett samma sammansättning som vid övriga regementen. Stridsvagnsbataljonen, för vilken beräknas en överstelöjtnant som chef, förutsättes bestå av stab och tre kompanier, varav två stridsvagnskompanier och ett infanterikanonkompani. Utbildningens förutsatta organisation under sommarsoldatskolan vid stridsvagnsbataljonen framgår av följande tablå.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Såsom kompanibefäl erfordras sålunda

3 kaptener 5 sergeanter

8 subalternofficerare 15 furirer

3 fanjunkare 16 korpraler.

Med ledning bärav och med tillämpning av de för övriga infanteriregementen gällande principerna beräknas befälsbehovet vid regemente av denna typ på följande sätt:

Antalet volontärer vid vartdera av de ifrågavarande två regementena torde böra upptagas till 34, varav 12 vid stridsvagnsförbanden.

På grund av vad sålunda anförts, föreslår jag följande stater för infanteriregementena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

287 Av subalternerna böra uppföras

vid Svea livgarde 23 som löjtnanter och 11 som fänrikar, vid Livregementets grenadjärer och Skaraborgs regemente 16 som löjtnanter och 5 som fänrikar samt

vid övriga regementen 20 som löjtnanter och 9 som fänrikar.

Stridsvagnsorganisationen.

Den nuvarande strids väg nsba t aljan en, som utgör en bataljon av Göta livgarde, är enligt den ständiga indelningen i fred organiserad på bataljonsstab och två stridsvagnskompanier.

Den på bataljonens stat uppförda personalen — civilmilitär personal undantagen — framgår av följande tablå:

Kaptener och löjtnanter förordnas från andra regementen vid stridsvagnsbataljonen endast på viss tid och kvarstå därvid över stat vid egna regementen.

FörsvarsJcommissionen har, enligt vad tidigare framhållits, ansett, att ett särskilt stridsvagnsregemente borde uppsättas, samt att detta regementes fredsorganisation skulle omfatta, förutom regementsstab, två bataljoner örn vardera tre kompanier. Av de sex kompanierna skulle två tagas i anspråk för infanterikanonutbildning.

Sedan kommissionen efter samma principer som tillämpats beträffande infanteriet verkställt en beräkning av befälsbehovet i fred för stridsvagnsrege-

Departcments-

chefen.

288 Kungl. Majus proposition nr 225.

mentet samt jämfört detta behov med behovet enligt krigsorganisationen, sådan den av kommissionen föreslagits, har kommissionen framlagt följande förslag till stat för stridsvagnsregementet. _

Då rekrytering av subalternofficerare skulle ske från övriga infanteriregementen, borde uppdelning av subalternofficerarna i löjtnanter och fänrikar icke ske, utan samtliga dessa upptagas såsom löjtnanter.

Inspektören för infanteriet har ansett, att den av kommissionen föreslagna organisationen av stridsvagnsregementet i fred icke vore fullt lämplig. Infanterikanonernas uppdelning på regementets båda bataljoner kunde lätteligen leda till att detta vapens intressen icke bleve i önskvärd grad beaktade. Infanterikanonorganisationen borde inom regementet erhålla en egen målsman, jämställd med cheferna för stridsvagnsbataljonerna. Detta skulle lämpligast kunna åstadkommas därigenom, att kanonkompanierna sammanfördes till en enhet, d. v. s. till en regementets tredje bataljon. Detta skulle förutsätta en ökning av kadern för stridsvagnsregementet med 1 major — bataljonschef,

1 löjtnant — bataljonsadjutant och 1 fanjunkare — stabsunderofficer.

Såväl krigs- som fredsorganisationen borde innefatta både hästanspända och motoriserade (bildragna) förband. En utökning av organisationen i denna riktning skulle inom en nära framtid bliva nödvändig.

Chefen för östra arméfördelningen har framhållit, att en utökning av stridsvagnsvapnet utöver vad försvarskommissionen föreslagit syntes inom en snar framtid ej endast motiverad utan även nödvändig. Sådana organisatoriska åtgärder borde därför vidtagas, att ett snabbt uppsättande av betydande stridsvagnstrupper vid krig eller krigsfara kunde äga rum.

Enär jag tidigare vid redogörelsen för infanteritruppförbandens organisation redan uttalat min uppfattning örn, huru stridsvagns- och infanterikanonförbanden böra infogas i fredsorganisationen och samtidigt framlagt förslag i detta hänseende, får jag här endast hänvisa till vad jag därvid anfört och föreslagit.

Sammanfattning-

Av vad i annat sammanhang framgår har försvarskommissionen räknat med 19 infanteriregementen, stridsvagnsregementet inberäknat, nämligen

Svea livgarde, Göta livgarde (stridsvagnsregementet), Livregementets grenadjärer, Livgrenadjärregementet, Jämtlands fältjägarregemente, Norra skånska infanteriregementet, Södra skånska infanteriregementet, Upplands

289 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

regemente, Skaraborgs regemente, Kronobergs regemente, Jönköpings-Kalmar regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente, Älvsborgs regemente, Hallands regemente, Bohusläns regemente, Gotlands infanteriregemente, Norrbottens regemente och Västernorrlands regemente.

En sammanfattning av de av kommissionen föreslagna staterna för dessa

regementen framgår av följande tablå.

Enligt den av mig föreslagna fredsorganisationen uppgår, såsom tidigare Departementsanförts, antalet infanteriregementen till 17, nämligen Svea livgarde, Livrege- eufén.

mentets grenadjärer (med stridsvagnsförband), Livgrenadjärregementet, Skånska infanteriregementet, Skaraborgs regemente (med stridsvagnsförband), Södermanlands regemente, Kronobergs regemente, Jönköpings-Kalmar regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente, Älvsborgs regemente, Hallands

regemente, Bohusläns regemente, Gotlands infanteriregemente, Norrbottens regemente, Västerbottens regemente och Västernorrlands regemente.

De av mig föreslagna staterna för dessa regementen framgå i sammanfatt-

ning av följande tablå.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 225. 217 se 19

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 225,

Kavalleriet.

Enligt nu gällande bestämmelser för kavalleriets ständiga indelning i fred äro kavalleriregementena organiserade på tre ryttarskvadroner och en teknisk skvadron.

Från denna normalorganisation avviker Norrlands dragonregemente, som i sig innesluter ytterligare en ryttarskvadron, självständigt förlagd i Boden.

Kavalleriets utbildningsorganisation skiljer sig avsevärt från infanteriets. Skvadronens utgöra nämligen till skillnad från infanteriets kompanier fasta utbildningsenheter året örn. Detta förhållande betingas av det stora antalet fast anställda samt kravet på rationell utbildning och vård av hästarna.

Den aktiva befälspersonalen m. fl. vid kavalleriet (civilmilitär och civil personal samt musikpersonal ej inräknad) enligt nu gällande härordning framgår av följande tablå.

1 Livregementet till häst, Skånska kavalleriregementet, Livregementets husarer.

2 Staten upptager 2 överstelöjtnanter och 2 majorer.

s Vid Livregementet till häst 2 st., därav 1 avsedd för ridskolan.

291 Kungl. Majus proposition nr 225.

Med hänsyn till kavalleriets avsedda krigsorganisation skulle enligt försvarskommissionen erfordras två av de nuvarande fyra fredsregementena för mobilisering av den lätta brigadens stab och av de i brigaden ingående kavalleriregementena. Vart och ett av de förstnämnda fredsregementena borde därjämte uppsätta kavalleribataljonen för den fördelning, i vilken fredsregementet självt inginge. Kommissionen har ansett, att dessa två regementen borde utgöras av Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet, vilka borde organiseras på regementsstab,

4 ryttarskvadroner,

1 teknisk skvadron och 1 pansarbilskvadron.

För vardera av regementenas ryttarskvadroner samt den tekniska skvadronen borde beräknas 130 stamhästar samt dessutom per regemente det ytterligare antal stamhästar, som erfordrades såsom ersättning för officerarnas nuvarande, egna tjänstehästar.

De båda återstående regementena, Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente, borde vid mobilisering uppsätta vartdera två fördelningars kavalleribataljoner och dessutom tillsammans den lätta brigadens bilbataljon. Dessa regementen borde enligt kommissionens mening organiseras på regementsstab,

3 ryttarskvadroner,

1 teknisk skvadron och 1 pansarbilskvadron.

För vardera av dessa regementens ryttarskvadroner samt den tekniska skvadronen borde beräknas 114 stamhästar samt dessutom per regemente det ytterligare antal stamhästar, som erfordrades såsom ersättning för officerarnas nuvarande, egna tjänstehästar.

Vid beräkningen av personalbehovet för utbildningen vid kavalleriregementena i fred har kommissionen utgått ifrån att följande organisation skulle tillämpas under de värnpliktigas första tjänstgöring:

ryttarskvadronerna på skvadronsstab och två ryttartroppar örn fyra grupper;

tekniska skvadronerna på två tunga troppar örn tre grupper och signalavdelning;

pansarbilskvadronerna vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet på skvadronsstab, pansarbiltropp och följetropp; inom pansarbilskvadronen skulle även kanonbil- och luftvärnskulspruteutbildning äga rum;

pansarbilskvadronerna vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente på skvadronsstab, pansarbiltropp, följetropp och biltropp, vid vilken senare utbildning av manskap för bilskvadronen skulle äga rum.

Vid varje regemente skulle under sommarsoldatskolau jämväl pågå en furirskola, gemensam för skvadronernas furirselever.

292 Kungl. Maj-.ts proposition nr 225.

Med hänsyn till vad sålunda anförts beträffande grunderna för personalberäkningen, skulle enligt kommissionens åsikt för utbildningen vid kavalleriregementena erfordras den befälspersonal, som framgår av följande tablå:

Sammanlagt erfordrades sålunda för utbildningen

vid vartdera av Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet:

6 ryttmästare,

10 subalternofficerare,

6 fanjunkare,

10 sergeanter,

31 furirer,

36 korpraler;

vid vartdera av Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente:

5 ryttmästare,

9 subalternofficerare,

5 fanjunkare,

9 sergeanter,

27 furirer,

32 korpraler.

Vad härefter behovet av regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal beträffade, erfordrades — förutom regementschefen — liksom hittills en regementsofficer per regemente för att biträda vid ledandet av viss utbildning, särskilt befälsutbildningen, samt att handlägga och för regementschefen föredraga mobiliserings-, rekryterings- och civilanställningsärenden. Då regementschefen liksom hittills borde innehava överstes grad, borde nämnde regementsofficer vara överstelöjtnant eller major. Vid de regementen, där mobiliseringsärendena kunde förutses bliva särskilt omfattande och vid vilka på grund av större personal- och häststyrka ökade krav på ledningen skulle komma att ställas, d. v. s. vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet, borde till regementsofficerens förfogande enligt motsvarande grunder som vid infanteriet ställas en ryttmästare som adjutant och mobiliseringsofficer.

Såsom föredragande å regementsexpeditionens truppavdelning erfordrades

293 Kungl. Majus proposition nr 225.

fortfarande en ryttmästare — regementskvartermästaren — och såsom biträde åt honom en pensionerad underofficer såsom expeditionsunderofficer. Såsom adjutant på truppavdelningen, tillika vapenofficer och ställföreträdare åt regementskvartermästaren, erfordrades en subalternofficer — regementsadjutanten.

För förvaltningsgöromålens handhavande skulle såsom hittills föreligga behov av följande personal på aktiv stat:

en väbel, tillika uppbördsman för bränsle och lyse, fanjunkare på aktiv stat, en köksföreståndare, fanjunkare på aktiv stat, en matsalsfurir, furir,

en befälhavare för handräckningsavdelningen, korpral, ett biträde åt furageuppbördsmannen, korpral; samt av följande pensionerade personal:

en vapenunderofficer, pensionerad underofficer,

ett biträde till regementsintendenten, pensionerad underofficer,

en furageuppbördsman, pensionerad underofficer.

Det har därjämte synts kommissionen nödvändigt att vid kavalleriet i likhet med vad som föreslagits vid infanteriet inrätta en befattning såsom regementskassör på aktiv stat.

I fråga örn beställningsmän vid kavalleriregementena har kommissionen ansett, att samma grunder borde tillämpas, som föreslagits beträffande beställningsmännens rekrytering vid infanteriet. Med hänsyn till personal- och häststyrkan vid regementena har kommissionen med denna utgångspunkt föreslagit, att för kavalleriet borde upptagas, utöver behovet av fast anställt underbefäl i övrigt, följande antal beställningar, nämligen

för Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet 5 furirer och 5 korpraler samt

för Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente

4 furirer och

5 korpraler.

Efter tillägg av för utom regementet beordrad personal samt den reserv, som måste anses erforderlig, skulle enligt dessa beräkningar befäl sbehovet vid kavalleriregementena bliva följande:

294 Kungl. Majis proposition nr 225.

Antalet meniga volontärer kunde enligt kommissionens uppfattning icke vid kavalleriet såsom vid infanteriet beräknas allenast efter behovet av underbefäl utan måste sättas förhållandevis betydligt högre, dels med hänsyn till kraven på stamhästarnas utbildning och vård, dels med hänsyn till att vicekorpraler saknades vid kavalleriet.

Enligt 1925 års härordning utgjorde antalet volontärer vid vartdera Livregementet till häst, Skånska kavalleriregementet och Livregementets husarer 150 och vid Norrlands dragonregemente 225, vilket i medeltal per skvadron utgjorde 45. Enär detta antal enligt erfarenheten visat sig lämpligt med avseende på förhållandena vid en skvadron örn 130 hästar, syntes det fortfarande böra gälla för de beridna skvadronerna vid Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet. I proportion därtill skulle vid Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente erfordras 39 volontärer. Sammanlagda volontärstyrkan skulle efter dessa grunder uppgå till 762. Till denna summa kar kommissionen ansett böra läggas dels 28 meniga beställningsmän, dels ett antal av minst 7 volontärer vid var och en av de fyra pansarbilskvadronerna.

Fredsbehovet för kavalleriet av meniga volontärer skulle enligt dessa

grunder bliva 818, fördelade på följande sätt:

Livregementet till häst................................................ 240

Skånska kavalleriregementet ....................................... 240

Livregementets husarer................................................ 169

Norrlands dragonregemente ....................................... 169

Summa 818

Efter att hava verkställt en jämförelse mellan krigsorganisationens behov av aktiv personal och det av kommissionen beräknade fredsbehovet, har kommissionen för tillgodoseende av båda dessa behov föreslagit följande personalstater:

Chefen för generalstaben har beträffande den av kommissionen föreslagna organisationen av kavalleriregementena endast haft den erinran, att vid de större kavalleriregementena 1 av ryttmästarbeställningarna borde överföras till majorsbeställning.

295 Kungl. Majus proposition nr 225.

Inspektören för kavalleriet har uttalat, att den föreslagna organisationen av och omflyttningen inom de lägre truppförbanden vid kavalleriet syntes honom ändamålsenlig. Kommissionens förslag, att den i Boden förlagda skvadronen av Norrlands dragonregemente skulle förläggas till Umeå tillsammans med regementet i övrigt, tillstyrktes.

Chefen för södra arméfördelningen har givit uttryck för den åsikten, att även örn synpunkten, att krigsorganisationen borde läggas till grund för fredsorganisationen, knappast genom kommissionens förslag blivit förverkligad, det dock måste erkännas, att den föreslagna fredsorganisationen för Skånska kavalleriregementet bildade ett bättre underlag för en modern krigsorganisation än den nuvarande fredsorganisationen.

Chefen för östra arméfördelningen har ansett, att vid Livregementet till häst ytterligare en officer, helst regementsofficer, borde med hänsyn till garnisonstjänsten, försök m. m. uppföras på regementets stat.

De principer för fredskadrernas vid kavalleriet beräkning, som av försvarskommissionen tillämpats, hava även av mig använts vid beräkningen av kavalleriregementenas behov av aktivt befäl m. m. Då emellertid icke heller beträffande kavalleriet den av mig avsedda krigsorganisationen kommer att bliva av samma omfattning som den av kommissionen föreslagna, har jag funnit möjligt och lämpligt att i de av kommissionen framlagda staterna verkställa vissa beskärningar. Dessa drabba särskilt de av kommissionen föreslagna mindre kavalleriregementena, Livregementets husarer och Norrlands dragonregemente. Under det att nämligen de krav på kapacitet vid mobilisering, som enligt kommissionens åsikt böra ställas på Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet, även med hänsyn till den av mig avsedda krigsorganisationen synas göra sig gällande, och dessa regementen sålunda även i fred böra bibehållas vid den ungefärliga omfattning kommissionen föreslagit, motiverar däremot det av mig förutsatta krigsbehovet av kavalleriförband icke ett bibehållande av en så stor fredsorganisation beträffande de båda övriga kavalleriregementena, som kommissionens förslag innebär. Jag finner det fastmera möjligt att i jämförelse med kommissionens förslag minska dessa regementens organisation i fred med en ryttarskvadron, varjämte pansarbilskvadronernas styrka samt stamhästantalet på de tekniska skvadronerna kunna nedbringas något. För uppsättande av vissa bilförband vid den lätta brigaden bör dock vid det ena regementet tillkomma en bilskvadron, lämpligen förlagd till Livregementets husarer. Nämnda regemente bör sålunda organiseras på regementsstab, två ryttar-, en teknisk, en bil- och en pansarbilskvadron samt Norrlands dragonregemente på regementsstab, två ryttar-, en teknisk och en pansarbilskvadron.

I enlighet med chefens för generalstaben förslag böra med hänsyn såväl till krigsorganisationens krav som till en lämplig proportion mellan antalet regementsofficerare och kompaniofficerare en ryttmästarbeställning utbytas mot en majorsbeställning vid vartdera av de båda större kavalleriregementena.

Beträffande behovet av pensionerad personal överensstämma mina beräkningar i stort med kommissionens; av skäl, som av mig redan anförts vid

Departements-

chefen.

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

behandlingen av infanteriets stater, bör emellertid en pensionerad underofficer tillkomma såsom ersättning för den av kommissionen föreslagne regementskassören.

På grund av det bär anförda föreslår jag för kavalleriregementena de personalstater, som framgå av följande tablå,

Artilleriet.

Enligt nuvarande bestämmelser för artilleriets ständiga indelning i fred äro artilleriregementena organiserade sålunda:

fördelningsartilleriregementena (Svea, Göta, Wendes och Norrlands artilleriregementen) på tre divisioner, var och en örn två batterier,

Norrbottens artillerikår på två batterier,

Smålands arméartilleriregemente på tre divisioner örn inalles åtta batterier,

Gotlands artillerikår på tre batterier jämte det av 1935 års riksdag beslutade luftvärnsbatteriet samt

Bodens artilleriregemente på tre bataljoner, var och en örn två kompanier.

Den aktiva befälspersonalen m. fl. vid artilleriet — bortsett från civilmilitär och civil personal samt musikpersonal — enligt nu gällande stater framgår av efterföljande tablå (sid. 297).

Pördelningsartllleriregeinentena.

FörsvarsJcommissionen har framhållit, att övningsändamålen samt tillgången på hästar och personal under regementsövningarna tvingade till ganska avsevärda växlingar i artilleriregementenas fastställda organisation samt att dylika växlingar givetvis icke vore till fördel för utbildningsresultatet.

Enligt av kommissionen uttalade allmänna principer borde fördelnings artilleriregementenas fredsorganisation i möjligaste mån vara avpassad efter den avsedda krigsorganisationen. Dessa regementen vore av kommissionen beräknade att i medeltal krigsorganisera vartdera sex divisioner m. m. Men då divisionen och icke batteriet vore artilleriets stridstekniska enhet, borde nyssnämnda krigsorganisation icke bildas av en beträffande antalet divisioner alltför trång fredsorganisation. Enär vidare krigsorganisationen innebure uppsättandet av ett lika antal kanon- och haubitsbatterier, borde i fredsorganisationen regementet givas en häremot svarande indelning.

Kungl. Majlis proposition nr 225. 297

I enlighet med dessa synpunkter Ilar kommissionen föreslagit, att Svea, Göta, Wendes oell Norrlands artilleriregementen i fred skulle organiseras på

regementsstab,

fyra divisioner, var oell en örn divisionsstab oell två batterier, samt ett yrkesbatteri.

Av de till linjetjänst uttagna värnpliktiga borde en del enligt kommissionens mening inkallas till tjänstgöring under vinterhalvåret; storleken av

1 Vid Wendes artilleriregemente 18.

3 Vid Wendes artilleriregemente 14 resp. 27.

3 Vid Svea artilleriregemente 2, varav 1 avsedd för generalstabens stall.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

denna kontingent borde beräknas så, att dess utbildning lämpligen kunde förläggas till ett batteri.

Den ungefärliga storleken av de sommarinryckande kontingenterna vid fördelningsartilleriregementena skulle därefter bliva 400 man, för vilkas utbildning skulle krävas ianspråktagandet av 5 batterier. Ett av dessa batterier borde avses för specialutbildning av signalister, observatörer m. fl. samt de fyra övriga för annan värnpliktsutbildning. Befälsbehovet för dessa fem batterier skulle enligt kommissionens beräkningar bliva följande:

Vid vart och ett av här ifrågavarande regementen skulle under sommaren tillkomma

utbildning av studenter och likställda,

» » volontärartilleristerna samt

» » konstapelselever.

Utbildningen av dessa kategorier borde förläggas till skilda batterier; för nyssnämnda utbildning krävdes sålunda tre batterier, med ett något större befälsbehov vid det batteri, som avsåges för studenter och likställda.

Slutligen skulle ett yrkesbatteri för omhändertagande av ersättningsreservens värnpliktiga tillkomma.

För de nio nyssnämnda batterierna krävdes enligt kommissionens beräkningar sammanlagt följande befäl:

Vid beräkningen av behovet av regementsofficerare, stabs- och förvaltningspersonal m. fl. har kommissionen kommit till följande slutsatser.

För varje division borde avses en regementsofficer såsom divisionschef. En av dessa borde vid fördelningsregementena vara överstelöjtnant.

Av samma skäl, som anförts beträffande infanteriet, borde regementschefens närmaste biträde — regementsstabschefen — erhålla regementsofficers tjänsteställning.

Till regementschefens och divisionschefernas förfogande erfordrades samma adjutanturpersonal som enligt gällande organisation. Såsom divisionsadjutant placerad subalternofficer borde dock förutom sin tjänst vid divisionsexpeditionen även deltaga i utbildningsarbetet. Särskild officer för divisionsadjutantsbefattningen hade därför icke av kommissionen beräknats, utan hade härtill avsetts vid batteri tjänstgörande subalternofficer.

Vid artilleriet kunde, enligt kommissionens mening, mobiliseringsarbetet anförtros åt en regementsofficer, som samtidigt vore divisionschef. Till förfogande borde han dock hava en kapten och en underofficer (styckjunkare), avsedda uteslutande för detta arbete.

299 Kungl. Majus proposition nr 225.

Såsom vapenofficer borde fortfarande avses kapten på aktiv stat. Till dennes förfogande erfordrades en vapenunderofficer och en tygunderofficer, vilka dock kunde vara pensionerade underofficerare.

Vid artilleriregementena borde, liksom vid infanteriet, en regementskassör anställas på stat, varförutom liksom hittills en pensionerad underofficer erfordrades såsom biträde åt regementsintendenten. En väbel m. m. — styckjunkare —, en köksföreståndare — sergeant —, ett biträde åt den sistnämnde

— furir — samt en sjukvårdsunderofficer och ett biträde åt förrådsförvaltaren

— båda sergeanter — vore fortfarande nödvändiga. Slutligen borde en styckjunkare på aktiv stat avses såsom hovslagarunderofficer och en pensionerad underofficer såsom uppbördsman för furage m. m.

Beträffande beställningsmän avviker försvarskommissionens förslag från den nuvarande organisationen endast i så måtto, att kommissionen föreslagit en utökning av hantverkspersonalen med 1 hantverksfurir och 1 hantverksartillerist. Av liknande skäl, som tidigare anförts beträffande infanteriet, borde enligt kommissionens mening även vid artilleriet beställningsmännen inräknas i manskapsgruppen. Utöver behovet av fast anställt underbefäl i övrigt har kommissionen av denna anledning sålunda för fördelningsartilleriregemente upptagit 11 underbefälsbeställningar, fördelade i ungefär lika antal mellan furirs- och konstapelsbeställningar.

Efter tillägg för bortkommenderad personal och erforderlig reserv skulle därefter befälsbehovet vid varje fördelningsartilleriregemente bliva följande:

Antalet volontär er borde enligt kommissionens åsikt beräknas enligt samma grunder, som tillämpats vid infanteriet. Då emellertid vid artilleriet saknades motsvarighet till vicekorpralsgraden, borde här antalet volontärer bestämmas till summan av antalet furirer och konstaplar och volontärernas antal vid fördelningsartilleriregementena alltså utgöra 115.

På dessa beräkningsgrunder har kommissionen efter verkställd jämförelse med krigsorganisationens behov föreslagit följande personalstat för Svea, Göta, Wendes och Norrlands artilleriregementen:

Departements-

chefen.

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Chefen för generalstaben har beträffande Norrlands artilleriregemente föreslagit en utjämning med Norrbottens artillerikår. Den stat, som regementet därefter skulle erhålla, skulle bliva densamma, som av chefen för generalstaben föreslagits för Norrbottens artillerikår, utökat till regemente. Fältartilleriregementena borde vidare utökas med viss personal för att möjliggöra uppsättandet vid mobilisering av ytterligare arméartilleri.

Chefen för södra arméfördelningen har uttalat, bland annat, att örn den av kommissionen föreslagna fredsorganisationen betraktades mot bakgrunden av utbildningsarbetets behov, med tillfredsställelse kunde konstateras, att den föreslagna ökade aktiva kadern medförde väsentligt större möjligheter för utbildningsarbetets bedrivande. Den föreslagna fredsorganisationen skulle dock icke i önskvärd utsträckning tillåta, att artilleriets stridstekniska enhet bleve tillfredsställande utbildad. Detta förhållande sammanhängde emellertid främst med, att årskontingenten till linjetjänst uttagna värnpliktiga voro för ringa.

Såsom huvudmotiv för att varje i fred befintligt fördelningsartilleriregemente skulle organiseras på fyra divisioner om två batterier m. m. har av kommissionen anförts, att nämnda regementen skulle, för fyllande av det av kommissionen beräknade krigsbehovet, behöva krigsorganisera vart och ett sex divisioner m. m. Den av mig avsedda krigsorganisationen motiverar emellertid icke en sådan omfattning av fredsorganisationen; krigsbehovet synes mig kunna tillgodoses med en bibehållen fredsorganisation av sagda regementen på regementsstab samt tre divisioner örn två batterier, vartill dock bör komma ett yrkesbatteri.

Vid beräknandet av den för sistnämnda organisation erforderliga befälsstyrkan m. m. har jag i stort sett följt de av kommissionen tillämpade principerna. Den av kommissionen föreslagna regementskassören bör av tidigare angivna skäl även vid artilleriet uteslutas, men bör i stället i staten upptagas ytterligare en pensionerad underofficer såsom biträde åt regementsintendenten. Vid .Wendes artilleriregemente böra tillkomma en sergeant och en furir som resp. köksföreståndare och matsalsfurir. Jag har sålunda funnit, att staterna för Svea, Göta, Wendes och Norrlands artilleriregementen böra erhålla följande sammansättning:

1 Vid Wendes artilleriregemente 19. 5 » » » 43.